Page 1

Brutus Östling i sitt skrymsle på tomten i Eslöv. Han har precis fotat en glada på två meters håll.

gladan landar bara två meter från Brutus Östling. Dagen är kall och hon är på jakt efter föda. Brutus Östling riktar kameran och inväntar rätt läge innan han sätter fingret mot avtryckaren. Gladan lyfter och är försvunnen. – Ett ovanligt intimt möte, sammanfattar förläggaren, fågelfotografen och fyrabarnspappan Brutus Östling. Han sitter tillbakalutad i en fåtölj i skrymslet på tomten utanför Eslöv. Väggarna och taket är klädda i svart papp och han bär mörkgrått, allt för att hans närvaro ska gå fågeln obemärkt förbi. Skrymslet mäter cirka 1,5 x 1,5 meter. Ett litet fönster i polisförhörsglas. Brutus ser ut, men gästen ser inte in. En rullgardin som han drar ner när han vill ta en kaffepaus i villan tre meter (fågelvägen) bort. Den raffinerade konstruktionen gör att han under bekväma former (nyligen utrustades skrymslet med el) kan umgås med glador, ormvråkar eller sparvhökar på nära håll. Brutus Östling har lagt ut en bit fisk för att locka gladan.

Närstudie av en glada.

FOTO: BRUTUS ÖSTLING

Plötsligt i Eslöv ”Jag går hit för att samla kraft. En bild då och då. Ett möte med en småfågel. Det räcker för att inte bli tokig.” – Egentligen vill jag lägga ut kött. Men EU-bestämmelser gör att jag får nöja mig med fisk, säger han, mer förundrad än upprörd.

Hans senaste bok, Att överleva dagen (text Susanne Åkesson, Brutus Östlings bokförlag Symposion), tilldelades Augustpriset 2009 i fackboksklassen. Nästa bok blir ett svartvitt verk med fokus på trutar, måsar och andra vita fåglar. Till skillnad från många fågelskådare fascineras Brutus Östling även av våra vanligaste fågelarter. – Det är fåglarnas beteende som fascinerar mig, inte så mycket hur sällsynta de är, säger han. Skrymslet på tomten i Eslöv är egentligen ingen optimal plats för fågelskådning. Skånes uppodlade slätter kan inte jämföras med till exempel Bergslagsskogarna. Men den svarta träboxen spelar ändå en viktig roll i Brutus Östlings liv. – Jag går hit för för att samla kraft, det är ett slags terapi för mig. En bild då och då. Ett möte med en småfågel som sitter och äter. Det räcker för att inte bli tokig. 

jonas eklöF

W

vinn att överleva dagen

www.vilaser.se

27

FOTO: BRUTUS ÖSTLING

PÅ PLATS


10


Ajvides

öga för det onda ▼

Trollkarlen från Blackeberg njuter av att skrämma andra. Själv är John Ajvide Lindqvist ofta rädd och vågar inte ens vrida huvudet av en abborre. Kristina Lindström har träffat honom. Foto: Ylva Sundgren

11


H

an talar med njutning om känslan av en borrmaskin. Den nätta, mindre sorten, som ligger så fint i handen. Det är någonting med att borra. Med hål i en människas huvud. Den röda röken som sipprar ut. Tunn, nästan osynlig. Den finns där, för den som söker den. När man ringer John Ajvide Lindqvist säger svararen: ”Välkommen till John och Mia, och Kommando Ajvide.” Där finns ett kommando. På ön Rådmansö norr om Stockholm. Där finns en pakt, en borg att skyddas av. Där finns den trygghet en människa behöver. Därför vill han alltid vara hemma. – För att jag har ett hem. Äntligen. Hemmet är både en plats och en krets. Rådmansö, Mia och sonen. En brygga som sträcker sig ut i vattnet, en skrivarstuga vänd mot havet, mot horisonten. Havet som ger honom frid. Havet som är ett hot, ett monster, ett oberäkneligt allt slukande. Här tillbringade han sin barndoms somrar och lov. Och här drunknade hans far Ingemar, där utanför udden under en fisketur. Boken Människohamn är tillägnad honom. ”Till pappa Ingemar Pettersson Som gav mig havet. Som havet tog ifrån mig.” Efter faderns död återvände John Ajvide Lindqvist, med några outgivna skräckromaner i bagaget. Nu lämnar han ogärna platsen. Och gör han det skyndar han sig alltid tillbaka. Där på udden är han världens lyckligaste man, säger han. – Jag har allt jag kan önska, säger han. Jag har så mycket jag vill göra, så många böcker kvar att skriva. Det är här jag vill vara. När vi ses har snöstormar svept över Sverige i omgångar. Det drar in, och huset på udden är utkylt trots att man eldar i båda kaminerna.

12

På Rådmansö har John Ajvide Lindqvist äntligen funnit ro. Kojan har han byggt till sonen.

– Det är en otät borg jag bor i, säger han Trots snövädret gav han sig nyligen ut i bara t-shirt, för att göra en liten hemgjord promotionfilm för den nya boken, Lilla stjärna. Det tog honom en vecka att repa sig från förkylningen han drog på sig under inspelningen. Lilla stjärna är inte en bok med vampyrer eller zombier. Den är något nytt i Ajvideland. Mer ren och skär ondska. I reklamfilmen smyger han fram mellan granarna, med en glassclowns stela skrämmande leende i ryggen. Han faller ner på knä i den orörda snön, säger: ”Den här gången kommer det andra i gestalt av en flicka, som redan som bebis sjunger i perfekt rena toner, sinus-toner. Hon växer upp i en källare och får en speciell världsbild. Hon blir övertygad om att det inuti människornas huvuden finns någonting som kan släppas fram och fångas, och hjälpa en liten stjärna att leva.” Som i alla hans böcker är det barnet som är utgångspunkten i Lilla stjärna. Barnet som försvinner. Barnet som gömmer sig,

som göms undan, som plågas av världen så som den är. Tonårsflickorna i boken är både utstötta, trasiga och livsfarliga. Samma sak i Människohamn. De onda är de döda mobbade tonåringarna, de åker på en flakmoppe och föröder världen, och talar bara i citat från The Smiths. De unga hos John går igen, och ger igen. Men som alltid i hans värld går det att hitta något försonande hos dem. – Jag ser kanske kontrasten mot det förstelnade, det som hos vuxna blir stilla­ stående, säger han.

D

en unge John bodde i Stockholmsförorten Blackeberg med sin mamma. Han var ganska mycket ensam. Hittade utvägar i högar av skräckserien Kalla kårar, och i trolleri­ klubben Svensk Magisk Cirkel. – Jag gillade den där pysselaspekten med trolleri. Och så blev de vuxna så förtjusta, både


John Ajvide Lindqvist

GB-gubben – känd från Människohamn. Snaran är ett givet inslag i en skräckförfattares trädgård.

mamma och mormor och pappa gillade det. Han är fortfarande estradör. John Ajvide Lindqvist kan inte bara trolla, han skriver filmmanus, sjunger och är rollspelsledare. Han kan byta skepnad. Lirar med oss. Han är rolig. Skickligt duperande. Det händer att han dyker upp på en scen någonstans. Ibland i rollen som en bitter, tysk, avdankad trollkarl som i desperation börjar mima till Leonard Cohens I’m Your Man. ”If you want a lover I’ll do anything you ask me to. And if you want another kind of love I’ll wear a mask for you.” Eller så kanske John Ajvide Lindqvist brister ut i en kuplettsång om vådan av att gå med i en bokklubb. Eller lurar oss att någon annan skrivit hans bok. Man vet aldrig riktigt säkert. Där finns hos denne estradör både integritet och exhibitionism. Lureri och stor öppenhet samsas på ett något oförutsägbart sätt. Med trolleri är det ju så att man leker med synligt och osynligt. Det handlar

om att det finns en annan dimension, andra möjligheter. Nu är John Ajvide Lindqvist inte så benägen att analysera, psykologisera. Samtidigt leker han med alla dessa hemligheter, det fördolda och det synliga. Idéerna iscensätts i böckerna med en kombination av vardagens precision och det helt otänkbara. Tänk om de döda skulle komma tillbaka? Vad skulle hända då? I Hanteringen av odöda är zombierna inte elaka. – De är som jag tror att zombier skulle vara om de verkligen var människor som fick komma tillbaka från de döda. Vad vill man då? Man vill hem. Hem till de sina. De man älskade. Idén att skriva skräck kom till honom genom Mia, hans hustru. Hon arbetade som lärare och höll i en kurs om skräck. Eleverna skulle läsa, skriva, gestalta detta tema. John triggades. – Jag var ju den av oss som kunde något om skräck, tyckte jag. Jag hade

V

ad är det med skräcken som gör att du tycker om den så mycket? frågar jag. – Den handlar om det andra. Det andra i oss. Det andra utanför oss. Det vi inte kan kontrollera. Att få syn på det. Det är ont och det är gott. Det är mörkret och det är ljuset, svarar han. Som i romanen Människohamn. ”Ja, han hade haft för avsikt att spränga Rolfs huvud. När Anna-Greta efteråt pekat på bössan och Simon sett att det fanns ett skott kvar, hade hans omedelbara impuls varit att skjuta Marita också. Avrätta henne. Spränga hennes huvud. Ta bort henne. Inget av detta hade han gjort. Men han hade tänkt det och haft en vild lust att göra det. Han hade kastats in i en annan version av sig själv ...” – Skräck handlar också om besvärjelser, säger John Ajvide. Att det finns andra krafter. Annat än det som just syns. Det finns möjligheter, varelser, krafter som vi måste sträcka oss en bit utanför för att nå. Fast i hans böcker finns också hopp. En ensam kärlekstörstande liten vampyr som skyddar dig. En flickbebis som

”Skräck handlar om besvärjelser. Att det finns andra krafter. Annat än det som just syns.”

ju läst en hel del när jag var yngre, och plötsligt slog det mig att det är en egen genre och jag bestämde mig för att försöka skriva, säger han. – Det blev en jävligt läskig historia, en novell med namnet Våran hud, vårat blod, våra ben. Ett Morrissey-citat. Som alltid hos John Ajvide Lindqvist spökar ikonen, sångaren och låtskrivaren Morrisey. Det finns alltid med ett citat av honom i böckerna. Ibland blir det titeln på boken, som Let the Right One In. – Mia tyckte novellen var läskig, säger John Ajvide. Och så: – Att skriva skräck var en sådan upp­­ levelse. Att få skrämma både mig själv och andra. Jag bestämde mig för att skriva mer.

13


14


John Ajvide Lindqvist

”Tanken på att de jag älskar ska tas ifrån mig, eller gravt förändras. Det är skräck. Man tar något för givet, och så finns det inte längre.”

Den 18 maj kommer Lilla Stjärna, en berättelse om idoldyrkan. John Ajvide Lindqvists idol är sångaren Morrissey.

I Lilla stjärna förekommer en mycket brutal hustrumisshandel. Den är nästan omöjlig att läsa. Det finns ett klimax, om man får uttrycka sig så, scenen är kort men beskrivs med en nästan outhärdlig precision. – När han vänder på kofoten, säger han, nu entusiastisk. Jag var så glad när jag kom på det. Det blev så bra! Det där när jag kom på att han kunde vända på den, för då känner man det på riktigt. Sedan med eftertanke: – Samtidigt kan jag inte längre knäcka nacken av en abborre, jag tycker inte om det ljudet längre. I Johns egen verkliga värld måste alla ha säkerhetsbälten och flytvästar. – Tanken på att de jag älskar ska tas ifrån mig, eller gravt förändras. Det är skräck. Man tar något för givet, och så finns det inte längre. – Det värsta, det hemskaste, är att förlora det jag älskar. Man måste tänka att inget är för givet. Han har skapat en osäker värld av zombier och vampyrer. Nej, han värjer sig mot det biografiska. Och ändå. John

Ajvide Lindqvist har en Oskar i sig. Oskar, pojken i Låt den rätte komma in. En kille i Blackeberg utanför Stockholm som blir mobbad. Och möter sin skyddsängel, flickvampyren Eli. Att Oskar inspirerats av hans egen uppväxt i Blackeberg har han berättat om. Om hur han själv en dag satte stopp för trakasserierna genom att tända eld på skåpet som tillhörde den värste av plågoandarna. Scenen finns med i boken. Men mobbning, nej han vill inte prata om den tiden. John Ajvide Lindqvists isblå ögon och hela fysionomi säger: ”Åh nej! Inte igen. Inte i dag. Inte nu. Jag har pratat färdigt om det där!” Fast han är både kvar där, och sedan länge på väg därifrån.

J

tycks ha många föresatser, men han blir ständigt övermannad av sig själv. Om Lilla stjärna säger han: – Jag skulle skriva en rolig roman. Det var verkligen min avsikt. En rolig och kort roman! Absolut. Men berättelsen bara växte och växte. Den skulle handla om en händelse i Allsång på Skansen. Det är så fint. Därför är det som hemskt när det förstörs. John Lindqvist var en ung ståuppkomiker när han träffade Mia. Mia som blev hans läsare. Hans hustru. Mia hade som arkeolog grävt en sommar i gravfälten runt stenåldersboplatsen Ajvide på Gotland. Ajvide ville hon heta för att det hade en sådan magisk klang. Ajvide blev bådas namn sedan. Det är något med namn. Man kan skapa om sig, det finns olika möjligheter för människor. ohn Ajvide

15

frambringar en absolut ren, perfekt ton. En kraft i havet som måste blidkas eller besegras för alltid. – De trasigaste måste få hjälpen från annat håll, säger han, från det håll som inte syns omedelbart. De saknar hjälpen som andra får från föräldrar som ser, från vuxna som ser. – Var får du allt ifrån? – Men, säger han besviket, jag som trodde du var en bildad kvinna! John Ajvide Lindqvist rör sig i alla fall, kan man konstatera, tämligen obesvärat i många olika världar. Från brädgården och flakmoppevärlden till Café Opera. In och ut i människors huvuden.


John Ajvide skrev tre böcker innan han flyttade till Rådmansö. Förlagen han sände sina manus till svarade: Nej tack. Mycket kortfattat. I vissa fall inte alls. En av böckerna som sedan låg där i byrålådan hette Låt den rätte komma in. En 14-åring i familjen fick syn på manuset och sa: ”Vad är det här? Men John, skriver du böcker? Får jag läsa?” – Ja, fast den är väldigt otäck, svarade John. 14-åringens omdöme gav John nytt mod och han sände manuset till de förlag som stod kvar på listan. Bonniers, som han inte gärna ville bli utgiven på. Och Ordfront, som han inte trodde gav ut ”sånt”. Bonniers tackade nej. Men ändå med en halv A4:s motivering. Det var rekord. Ordfront tackade ja.

Inför sin debut 2004 skrev John Ajvide Lindqvist: ”Rädslan för det låsta, mörka rummet där något krälar i hörnet är universell. Men tills nu har det där rummet funnits i USA eller England. Nu ändrar vi på det.” 16


John Ajvide Lindqvist

Och han hennes. Hon skriver också, romaner, poesi. De läser högt för varandra. Just nu Mordets praktik av Kerstin Ekman. Johns skräckinspiration är bland andra den amerikanske författaren H.P. Lovecraft. Och Selma Lagerlöf. – Selmas Körkarlen är en lysande roman! Och Spökhistoria! Den skrevs faktiskt på uppdrag av Föreningen mot tuberkulos. Hennes berättelser är alltid sedelärande. De har ett ärende. John Ajvide Lindqvist säger att han inte har det. – Jag blir glad av skräck. Glad av ett gott hantverk. Jag älskar Allsång på Skansen, verkligen älskar det. Jag är inte ute efter att säga något. – Inte?

Mia är hans läsare.

Frågan blir hängande i luften. Han gör en piruett och svarar: – Schlager är min musik. Särskilt Peter Himmelstrand. Det börjar verka kärlek, banne mej! Jag blir glad av schlager. – Har det alltid varit så? – Kanske inte alltid, det är ändå Morrissey som betyder mest. Jag är egentligen för gammal för att ha idoler, men Morrissey och Lars von Trier är mina idoler. Trier fastnade jag för när jag såg honom dansa med några sjuksköterskor i en trailer för Riket. Han hade smoking och gjorde så sköna moves. ”There is a place in hell for me and my friends”, sjunger Morrissey. Han är verkligen John Ajvide Lindqvists man.

– Att skriva om skräck är som ett genrep inför döden. På tryggt avstånd därifrån. I sin promotionfilm står John Ajvide Lindqvist nedsjunken på knä i den blöta snön, drabbad av ruelse: ”Jag kanske inte borde hitta på, släppa fram sådana här bilder i världen. I värsta fall blir de verkliga och vill träffa sin skapare.” Sedan faller han framstupa i den orörda snön. Borrmaskinen spinner. ●

kristina lindström

arbetar på SVT. Hon är rädd för människor utan fantasi. ylva sundgren är fotograf. Hon är rädd för bläckfisken i ”En världsomsegling under havet”.

john AJVIDE lindqvist Bor: Rådmansö, norr om Stockholm. ÅLDER: 41 år. Böcker: Låt den

rätte komma in (2004), Hanteringen av odöda (2005), Pappersväggar (2006), Människohamn (2008) och Lilla stjärna (2010). Filmer: Låt den rätte komma in filmatiserades av Tomas Alfredson 2008. Nu finns också en amerikansk version. Det finns planer på att filmatisera Människohamn.

JOHNS SKRÄCKKANON

Books of Blood av Clive Barker The Call of Cthulhu av H.P. Lovecraft The Dead Zone av Stephen King

Peter Himmelstrands bästa låtar enligt ajvide: Det börjar verka kärlek banne mej Så här börjar kärlek Det sa prästen ingenting om

17


36

FOTO: JOEL NILSSON

Denize och Viktor både läser och skriver. För dem är det ett sätt att utforska livet.


BOKÄLSKARNA

”Det händer mer i romanerna än i verkligheten” När vännerna festar sitter han hemma och lever sig in i andras liv. När hon tänker bort böcker blir allt bara grått. Viktor Andersson och Denize Liljeström Sabir är 20 år och storläsare.

sex bra böcker Viktors tips: Melankoliska rum av Karin Johannisson. ”Därför att det är en utmärkt bok för den självanalyserande och känslointresserade littera‑ tören.” Tango för enbenta av Sture Dahlström. ”Därför att den visade mig att fantasi är det enda som räddar liv.”

med svåra författare i stället för att gå på fester och få saker att hända på riktigt, säger Viktor självironiskt. Båda två är 20 år gamla. Denize går en skrivarutbildning på Skurups folkhögskola. Hon upptäckte biblioteken i sjuårsåldern, trivdes i tystnaden och sökte sig hellre dit än stannade kvar med klasskompisarna när skolan ringde ut för dagen. På gymnasiet brukade hon fika med skolbibliotekarien. Viktor läser journalistik på Södertörns högskola och var nominerad till Lilla Augustpriset i höstas. Han upptäckte litteraturen på allvar under gymnasiet, genom Goethes Den unge Werthers lidanden. Han blev skakad och grät i

Solange av Willy Kyrk‑ lund. ”Därför att jag aldrig har läst något vackrare om brustna drömmar, om sådant som inte blev.” DENIZEs tips:

Främlingen av Albert Camus.”För att den är en sådan mång‑ bottnad berättelse

som säger mer om männis‑ kor än man vid första anblicken anar.” Storm över Frankrike av Irène Némirovsky. ”Dess fint utmejslade person‑ skildringar och ton gör den här romanen obehagligt träffande och insiktsfull.” Smärtan av Marguerite Duras. ”För dess språkliga närhet och fragmentariska uppbyggnad.”

veckor, precis som unga män gjort ända sedan 1700-talet. Och han vet att det låter som en kliché. – Nu stöter jag inte lika ofta på böcker som verkligen berör. Jag vet inte om det beror på att jag har läst allt det jag vill läsa, eller om det är annorlunda när man är i övergångsåldern, mellan 17 och 18 år, och det spritter i kroppen, säger Viktor. Han läser framför allt modernisterna, det är något med vemodet som får honom att känna sig hemma. Och så uppskattar han språket, hitte-på-orden och de insprängda åsikterna. Det har blivit mycket Erik Beckman på sista tiden. Och en glad upptäckt av Gösta Oswald, en svensk författare som Viktor menar är orättvist bortglömd och som med sitt till synes tygellösa ordflöde har inspirerat Viktor i hans eget skrivande. Denize håller med om att de tidiga läsupplevelserna är avgörande för hur man formas som person. – För mig var det Michael Endes Den oändliga historien och Momo – eller kampen om tiden som bidrog till att göra mig till en nyfiknare och mer galen människa, säger hon. För Denize har läsandet och skrivandet alltid varit en tröst och inspirationskälla,

har just kommit ur en östeuropeisk läsperiod när hon kliver in på ett kafé i Gamla stan. – För mig har litteraturen till stor del varit en flykt. Det händer så mycket saker i böckernas värld som inte sker i verkligheten, säger hon. Viktor Andersson är redan på plats. Han har tagit pendeltåget in från Flemingsberg, som han tycker är ett förfärligt trist område. – Ja, och i stället för att skaffa sig egna erfarenheter av livet kan man läsa stora böcker och tänka att ”hm, det här är sanningen, nu har jag genomskådat det sociala spelet”. Det kan jag påminna mig om när det blir för mycket sitta hemma

Denize Liljeström Sabir

37


Bokälskarna

”Böcker är så mycket mer än bara böcker.”

FOTO: JOEL NILSSON

”Med en bok är man inte ensam”

38

Denize Liljeström Sabir och Viktor Andersson talar om den ensamhet som hänger samman med läsandet. Det är ingen kollektiv syssla och man måste välja bort en del sociala sammanhang för att ha tid för sitt intresse. – Ensamhet är ett dumt ord, för man är inte ensam om man har något bra att läsa. Och böcker kan bli som vänskaps‑ relationer, de stan‑ nar kvar och man kan luta sig mot dem och känna sig hemma, säger Denize.

livet utan litteratur vore tveklöst grått. – Genom att läsa utforskar man livet ur ett observerande perspektiv, men sedan handlar det förstås om vad man tolkar in i texten och hur man förhåller sig till den. Böcker är så mycket mer än bara böcker, fortsätter hon och rättar till hårvalken i nacken. Vinterdagen speglar sig i kaféfönstret och Viktor och Denize skulle kunna vara tagna ur en annan tid. Om man kisar bort bakgrunden anar man Arvid och Lydia i Den allvarsamma leken, och Hjalmar Söderberg hör förstås till bådas absoluta favoriter. Viktor har kämpat mot de journalistiska normerna för hur texter ska byggas upp under det senaste studieåret. Han tycker inte om att styras av regler och vill inte bli en textproducerande maskin. – Jag tycker att ”producera” är ett fult ord när det handlar om skrivande. Det låter som om man står vid ett löpande band och plockar bokstäver, kommenterar Denize. – Vad gör man då? Föder texten? undrar Viktor. – Skapar den. – Eller plockar fram den? – Ja, kanske det. Den finns ju där hela tiden. ●

josefin olevik som på senare år börjat tycka att verkligheten ibland överträffar litteraturen.

Vem skulle du vara om du vore en roman? Viktor: Stäppvargen av Hermann Hesse. ”Jag är det ensamma plågade geniet som behöver bli räddat och lära sig leva igen. Eller jag skulle vilja vara det i alla fall.” Denize: Klätterbaronen av Italo Calvino. ”Den handlar om en ung man som inte har lust att sitta kvar på marken utan klättrar upp i ett träd för att byta perspektiv. Han svär på att aldrig komma ned igen och är obstinat på ett sätt som tilltalar mig. Romanen påmin‑ ner om behovet av att lyfta sig själv över sammanhangen för att se helheten.”


SNABBGUIDEN

TVIVLET INOM OSS

Osäkerhetsrelationen handlar om några forskares sökande efter sanning – och mening. Jonas Eklöf har gått ner sig i Helena Granströms nya bok. Titel: Osäkerhetsrelationen. Ju mer

man vet om läget desto mindre vet man om hastigheten, och vice versa.

Nyckelmening: Ni skall alla komma att ändra er och världen skall ändra sig och fortsätta att ändra sig.

BOKEN i tre ord:

E (Einstein): Med sin relativitet och sin krökning fråntog han världen dess samtidighet – men vägrar beröva den dess realism.

Konst: En Monet-tavla av ett hav. Tavlan

Hur forskare tvivlar.

finns på riktigt, men är i själva verket målad av Manet. Heisenberg nämner den i Delen och helheten, han anger dock inte dess titel.

Första meningen:

Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.

Humor: N och E är oense. ”Det är inte om partiklar vi talar”, utbrister N och tillägger: ”Dina variabler är maskinens, inte elektronens.” Varpå Einstein brusar upp: ”Är Niels ett klick i Nielsdetektorn?!

KARAKTÄRER:

N, E, B och Werner. (Niels Bohr, Albert Einstein, Max Born och Werner Heisenberg)

tre Motsägelser: Den sanne realisten inser realismens gränser; Världen vilar trygg i vissheten om ovisshet; Man är universums centrum – men det är alla andra också.

en plats: I köket, vid ett slagbord, hos N i Köpenhamn.

tre frågor: Hur mäter man det

två svar: Jo, men jag har inte misslyckats, jag har bara hittat hundra tusen sätt som inte fungerar; I genomsnitt är världen som den skall.

tre bilder: Molnen löper tunga över tal: 0,32. Det är svaret på E:s

fråga till sig själv: Vad är sannolikheten för att jag sitter här på golvet?

En vacker mening: Det är med atomers tvekan solen brinner.

Bästa sidan: 69.

vattnet, släpande på stinna bukar; Om ditt öga vore månens stora gula skulle du genom gardinens springa se en skälvning fara genom E; Månen hänger dräktig över fönstrets kvadratiska himmel.

Sista meningen: Du blundar och ser plötsligt alldeles klart.

allra minsta, det som världen är för stor för att rymma? Vad vet man om en värld som bara låter sig beskrivas med ett kanske? Är partikelns tvekan människans?

Djur: Skarv.

Karaktärsbeskrivning: Om

FOTO: MIA CARLSSON

Tre frågor till fysikern och författaren Helena Granström Var det någon karaktär som du fäste dig extra mycket vid under arbetet med "Osäkerhetsrelationen"? – Jag tycker mycket om E, kanske för att jag kan känna igen mina egna konflikter i hans, hur han samtidigt kämpar för att omfatta tillvaron och försöker undvika att störta ned i sitt eget och världens bråddjup.

Jag får en känsla av att frågetecknet ligger dig varmt om hjärtat? – Främst handlar det nog om att jag i boken rör mig kring ämnen – vetenskapliga och andra – där det finns fler frågor än svar, och där det ofta är både viktigare och svårare att nå fram till frågorna än att be‑ svara dem.

Är partikelns tvekan människans? är en av bokens frågor. Ditt svar? – Det som i texten kallas för parti‑ kelns tvekan, obestämbarheten hos våra beståndsdelar, måste i någon mening också vara vår egen, men av någon anledning gör vår storlek – storleken hos alla makroskopiska objekt – att denna tvekan inte märks. 39


GUNNAR ARDELIUS

Ålder: 28 år. Bor: Stockholm. Böcker: Jag behöver dig mer än jag

älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (2006), När du blundar tittar jag (2007). I september utkommer Bara kärlek kan krossa ditt hjärta. SPRINGER: 3–4 gånger i veckan, Årstaviken runt (9 km). Hårdtränar inför sommarens Stockholm Marathon. 62


En springer för att minnas, en för att glömma och en för att koppla av. Följ med författarna Gunnar Ardelius, Torbjörn Flygt och Denise Rudberg ut i spåret. Text: Johanna Lindbäck Foto: Dan Lepp

spring Det gäller att träna fastän man inte har lust, eller att skriva trots att det tar emot. Belöningen kommer efteråt. kommande ungdomsbok Bara kärlek kan krossa ditt hjärta handlar om hjärtat, galenskap – och löpning. Huvudpersonen börjar springa tillsammans med sin pappa för att komma över ett uppbrott. Själv springer Gunnar Ardelius med sin bror, syster och pappa varje torsdagskväll. I skolan var han en sportkille, men han lade av med träningen i 17-årsåldern. När han tog upp löpningen igen för två och halvt år sedan var han noga med att springa i batiktröjor och mjukisbrallor, och se lite alternativ ut. – Det skulle synas att jag hade ett liv. Sakta fasades batiktröjorna ut och nu har han hela löparkittet: tights, reflexväst, broddar … – Jag behöver springa. Om jag haft ett uppehåll på ett par veckor så märks det direkt. Jag blir olycklig. Det känns inte alls på samma sätt om jag inte skriver på två veckor. Det är mer lugnt.

Gunnar Ardelius

Ännu ett varv runt Årstaviken avklarat.

J

för att glömma bort någonting, säger Gunnar Ardelius. Malandet i skallen efter att ha suttit och skrivit i flera timmar upphör. Men han springer inte för att bli en bättre författare. Snarare en bättre människa. – Man träffar alltid folk som säger att de ska börja träna eller börja skriva. Men det är mycket lättare att prata om det än att verkligen genomföra det. De två aktiviteterna har många likheter, menar han. Till exempel att det alltid går trögt i början. – Konsten är att hålla ut och fortsätta. Det är vad det handlar om: håll ut och fortsätt, under lång tid. Det går inte att fuska sig igenom en roman, lika lite som det går att fuska sig igenom en löprunda. Är man otränad så märks det. Han beskriver båda aktiviteterna som karaktärsdanande. – Ska jag vara en sån som bara snackar eller ska jag genomföra det? ag springer

63


”Jag kommer alltid på något nytt när jag springer. Varenda gång.”

TORBJÖRN FLYGT

Ålder: 45 år. Bor: Malmö. Böcker: Längsta ögonblicket (1995),

Män vid kusten (1997), Underdog (2001, belönad med Augustpriset), Verkan (2004), Himmel (2008). Fiskplåt och bajsdrakar (barnbok, 2009). SPRINGER: Varannan dag. Har några olika rundor i Malmö, standardvarvet är elva kilometer långt. Går i maratonfunderingar. ”Jag har insett att om jag ska göra det så måste det bli nu, sedan är det nog för sent.”

64

FOTO: DAN LEPP

T

orbjörn Flygts löparliv startade på riktigt för tio år sedan, med ett klassiskt nyårslöfte. Flera av hans vänner skulle springa halvmaran Broloppet på den då alldeles nybyggda Öresundsbron. Han hängde på och utmanade dessutom sin dåvarande förläggare, Svante Weyler. – Jag tycker det är bra att göra något annat ihop, och inte alltid bara vara författare och förläggare, säger han. Utanför bostaden fanns en två och en halv-kilometersrunda. I början orkade Torbjörn Flygt inte springa hela distansen. Men han gnetade på, och sedan kom Broloppet. Och trots att han efter halva distansen retsamt enkelt blev omsprungen av Svante Weyler så fick han, som det heter, blodad tand. Dessutom ledde löpträningen till att Torbjörn Flygts migrän, som förföljt honom sedan han var liten, minskade radikalt. – Förut kunde jag drabbas av migrän­ anfall några gånger i månaden. Men sedan jag började springa regelbundet så händer det en gång var tredje månad. Det är det bästa med löpträningen. Andra positiva – och oväntade – effekter är att löpträningen försätter honom i ett kreativt tillstånd. – Jag kommer alltid på något nytt när jag springer. Varenda gång. Innan det fanns mejl kunde jag formulera hela brev i huvudet medan jag sprang. Det var bara att sätta sig och skriva ner dem när jag kom hem. Löpträningen hjälper honom också att lösa skrivproblem, som att hitta rätt tonfall. Därför är det viktigt att alltid springa ensam. – Först sitter jag ensam och skriver hela dagen och sedan sticker jag ut och springer ensam, säger han med ett skratt.


Spring

LÖPNING FÖRÄNDRAR HJÄRNAn

Att löpning är bra för hjärta, muskler och andning har man vetat länge. Men ny forskning visar att det är minst lika bra för hjärnan. God syresättning får till exempel nervcellerna både att bli alertare och kommunicera bättre med varandra. Balans i hjärnans kemiska system får ordning på känslolivet. Och ett ordentligt motionslopp framkallar kemikalier som får hjärnan att producera nya fräscha hjärnceller. Så den som tycker att den tänker klarare, har lättare att minnas, är på bättre humör och känner sig smartare efter en timme i spåret har helt rätt. Det hävdar John J. Ratey i boken Spark: The Revolutionary New Science of Exercise and the Brain.

Torbjörn Flygt springer på ”Ribban” i Malmö. 65


DENISE RUDBERG

Ålder: 38 år. Bor: Stockholm. böcker: Väninnan (2000), Storlek 37

(2002), O.s.a. (2003), Jenny S (2005), Matilde (2006), Tillsammans 1–3, (2007, 2008, 2009), Åse (2008). En ”mysdeckare” utkommer i augusti. Titeln är inte klar än. SPRINGER: 2–4 gånger i veckan, runt Djurgården. I sommar planerar hon att tävla för första gången, hon ställer då upp i Midnattsloppet. Går det bra väntar en ännu större utmaning: New York Marathon.

Denise Rudberg i början av i sitt standardvarv, mitt på Djurgårdsbron. 66


Spring

J

ag kommer exakt ihåg första gången jag sprang, säger Denise Rudberg. Det var i tredje klass på gympan, Stockby motionsspår. Jag minns att jag sa till en kille i klassen att jag sprang ett helt spår utan att stoppa. Han svarade: ”Då måste du vara jättebra på långdistans.” Då hade Denise Rudberg ingen aning om vad ”långdistans” var. Men det spelade ingen roll. Från den stunden såg hon sig som en löpare i själ och hjärta. I likhet med författarkollegan Gunnar Ardelius har hon inte kunnat låta bli att använda sig av löpningen i sina böcker. – Det blir en så tacksam dramaturgi. Man kan lätt visa hur en karaktär mår beroende på hur bra eller dåligt rundan går. Uppvärmning, att överkomma motstånd och sedan avsluta med spurt. Symboliken är väldigt tydlig. Jag har jämt med personer som springer. 
Denise Rudberg använder däremot inte sina löparrundor för att lösa kreativa problem. – Det gör jag när jag är uttråkad eller när jag ska sova, säger hon. För henne handlar löpträningen snarare om att testa sin kropp, se hur mycket den orkar. – Det är ju så sällan man behöver det i dagens samhälle, utom när man föder barn. Min andra förlossning beskrev jag faktiskt som ett maratonlopp.

johanna lindbäck

är författare och en av medlemmarna i Bokhora. Hon har sprungit i tio år, året runt. dan lepp är fotograf. Han beskriver sig som en klassisk periodare när det kommer till löpträning.

spring i din läsfåtölj LÖPNING. EN VÄRLDSHISTORIA

Thor Gotaas Folklivsforskaren Gotaas världsomspännande skildring av löpningens historia finns nu på svenska. Han tar med läsaren till det forntida Egypten, där faraon sprang för att bevisa sin vitalitet, till inkahärskarna i Peru, som hade ett stall av löpare som fraktade budskap upp till 25 mil per dygn och till det antika Grekland där kvinnorna sprang nakna över åkrarna för att bli fertila.

Denise Rudberg gör sin stretchläxa. I nästa nummer av ViLÄSER blir det en exklusiv intervju med en annan springande författare: Haruki Murakami.

Långdistanslöparens ensamhet

Alan Sillitoe Tillsammans med bland andra John Osborne och Kingsley Amis sågs Alan Sillitoe som en representant för ”The Angry Young Men” i 1950-talets England. 1959 gav han ut The Loneliness of the Long Distance Runner, och tre år senare filmatiserades titelnovellen. Berättelsen följer den unge Colin, som efter ett rånförsök hamnar på en ungdoms­ anstalt. Där upptäcker rektorn att Colin är en stor löpartalang. Iron Maiden och Belle and Sebastian har gjort egna låtversioner av berättelsen.

VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING

Haruki Murakami (på svenska i maj) På ett plan är det en bok om hur man blir en maratonlöpare, med kost- och träningsråd. På ett annat handlar den om hur löpningen är sammanlänkad med Murakamis uppfattning av vad det innebär att vara författare (målsättning, medvetenhet, monotoni). Innan Murakami började skriva på heltid var han en storrökare som helst hängde i en bar. Men så insåg han att för att orka vistas dag efter dag ”i dödens närhet” (skapandets förutsättning enligt M.) måste kroppen vara stark.

67

Ett nytt smakprov från ViLÄSER  

Ett nytt smakprov från ViLÄSER. Här kan du läsa några av artiklarna ur det nya fullmatade numret.