Issuu on Google+

VELODROM EN LAGOM ARG KONSTTIDNING

LÄNET VÄSTERNÖRRLAND 2012

1


VEM VILL VARA RECENSENT?

MALTE NYBERG, INTE NYMAN Fan vad sämst jag är alltså, i förra numret gjorde jag en jättetramsig ”intervju” med Malte NyBERG XII, men kallade honom då för Nyman. Kan hända den bästa, men mig händer det definitivt. Ja, ja. Jag fick även veta för ett tag sen att anledningen till att Malte har lagt till XII till sitt namn är att han var det tolfte syskonet i sin familj. Där ser en!

Tänk att det blev ett fjärde nummer ändå. Den här månaden har varit varit fyra pissveckor med för mycket att göra och en ännu mer än vanligt vacklande tro på det jag gör. För vem vill egentligen vara recensent? Visst är det trevligt att resa runt och gå på utställningar, men jag har svårt att se det nödvändiga i mina kommentarer kring konstnärernas verk. Därför kommer jag att fortsätta skära ner på recenserandet och istället agitera mer, BRÅKA mer! Det finns så mycket som jag stör mig på i konstvärlden: hierarkierna, de förmätna attityderna. Nog för att det finns tillräckligt att bråka om här hemma i länet, men jag vill också lyfta blicken mot den stora konstvärlden, där det finns ännu fler strider att ta. Jo, så här är det förresten: för ett par år sen fick jag för mig att läsa till bildlärare. Då hamnade jag hos mina extramammor Ann och Janet på MIUN, och de har präglat min konstsyn mer än något annat har. Av dem fick vi lära oss att inte döma varandra, att konst och bild är något subjektivt och att det inte går att säga att någons verk är bättre eller sämre än någon annans. När jag bestämde mig för att läraryrket inte skulle vara något för mig var det till stor del för att jag inte ville vara med om någon betygsättning. Men vad är det jag håller på med nu egentligen?

OMSLAGSBILDEN har jag gjort i Words

bildbehandlingsprogram. Lowtech FTW!

I det här numret har jag försökt att hålla mig från att recensera, men det har gått så där. Men en sista sak är viktig för mig att poängtera: det som jag skriver är mina personliga tolkningar och åsikter, inga sanningar. Jag vill inte se mig själv eller bli sedd som någon slags konstkritiker, hellre då en röst som talar om att det går att se saker på olika sätt.

alveola@riseup.net eller Alveola Ämting, Kastellgatan 19b, 871 33 Härnösand. Det här kanske jag har varit lite dålig på förut, men nu ska jag försöka komma ihåg att skriva det här i varje nummer. KONTAKT:

GLÖM INTE ATT DU OCKSÅ FÅR SKRIVA I VELODROM!

/A 2


INNEHÅLL:

3


NUSCHIA SLOMMA INTAR SAMBIBLIOTEKET Jag minns att det fanns en trädgård nere vid Härnösands hamn. För ett par år sedan, när jag bodde i en sunkig lägenhet på Sälsten, brukade jag fundera över vem som hade den trädgården. Det var fullt av märkliga skulpturer, målade i klara färger. Jag tror att den kallades ”Nuschias konstträdgård”. Men nu har Nuschia flyttat ut till Ramvik, och inga spår finns kvar av konstträdgården i Hamnen. Där finns idag bara en tom och vanlig, ganska tråkig tomt.

Det som visas på plan 2 på Sambiblioteket är en mängd fotografier med motiv från Härnösands hamn. Men också en stor, blå havsmålning, full av båtar, målad i olja på en rullgardin. Fotografierna som Nuschia har tagit från sin balkong på Villa Mare är intressanta som en slags dokumentation över vad som hänt med hamnen genom åren. De fyra silos som syns på hennes stora rullgardinsmålning, de finns inte

4


flyktingklass. ”När man är född i över- eller medelklass och blir utkastad i ett svart hål utan återvändo, måste man ha änglar för att överleva.” Nuschia menar också att det delvis var hennes konstintresse som höll henne vid liv under de svåra åren på flykt.

längre. Jag hade faktiskt aldrig ens lagt märke till dem.

I sin egenproducerade självbiografi som också finns till låns på bibloteket vecklas ett gripande livsöde ut. Nuschia flydde från Masuren, som ligger i nuvarande Polen, under andra världskriget. Efter flera års kringflackande i Nuschia Slomma har på sätt och vis Europa slog hon sig ner i Sverige varit en förbisedd konstnär i 1954, och sedan 28 år tillbaka har Härnösand. Det har inte varit lätt för hon levt och verkat i Västernorrland. henne att få ställa ut i de fina Boken är förutom Nuschias texter salongerna, men hon har alltid fixat också full av sina egna utställningsytor. ”Alla frågar varifrån jag Ta bara De sköna hennes bilder. Den som kommer, fast jag har bott i konsternas hus i Nyland griper mig Sverige i femtio år.” till exempel, som Nuschia allra mest är själv har renoverat upp. en pastellfärgad målning som kallas Där var en gång i tiden 24 rum fulla Hem från skolan under med konst. Men sin frustration över bombningarna. Bilden visar ett barn att inte få plats i det offentliga som går på vägen, med flera konstlivet ger hon uttryck för i sin bombplan hängande i luften ovanför bok: sig. Brandgula explosioner täcker ”Ska man vara kungen eller tavlans övre högra hörn, barnets särskilt utvald för att få utsatthet blir synliggjort. Det här är ställa ut på Härnösands ett motiv som jag aldrig har sett Konsthall?” utfört på det här sättet förut, långt från Otto Dix och George Grozs Hennes behov av att i boken hävda brutala krigsskildringar, men ändå sig som prisbelönt konstnär och mer hjärtskärande, hur ofta blir internationell modell blir helt barnet i kriget skildrat? Käthe begripligt. Nuschia Slomma är en Kollwitz gjorde det förstås, men inte konstnär som fått sparka från många andra vad jag vet. underläge, därför är det så kul att hon får upprättelse genom sin bok Nuschia berättar också om hur hon och sin nya utställning. upplevt sin resa från borguise till 5


Åke med Curt i bakgrunden

GALLERI KONST OCH KAMERA VISAR CURT BREILAND En bra bit väster om Örnsköldsvik ligger republiken Tjal, mitt i ”Nätterlunds land”. Där har Åke Hultman sedan fyra år tillbaka ett galleri som kallas Konst & Kamera.

I fjol ställde Åke ut sina egna daguerreotypier, och i år är det en minnesutställning med verk av hans gamle brevvän Curt Breiland. Åke har också sammanställt en bok till 6


Mondrians ”åh så sofistikerade” konst och attityden att de som inte gillar den inte förstår och därför är lite dumma, kanske tycker att det är skönt att det abstrakta här ändå blir konkret. En liten gul fyrkant mot svart bakgrund är en maskros som tar sig upp ur asfalten, ett svart streck mot vit bakgrund är en stolpe i snö.

minne av konstruktivisten Curt och hans konstnärskap. I den boken träder bilden fram av en blygsam konstnär, som sålde sina verk billigt för att alla skulle ha råd. Han gav också ofta bort sina målningar till vänner. Själv bodde han och skapade han sin konst i en liten stuga på 29 kvadratmeter. Curt Breiland var också snäll mot barn och målade eller slöjdade gärna åt sina bekantas ungar.

Breilands charmiga blygsamhet speglar också av sig i det lilla formatet han använde, tavlorna är inte mer än någon kvadratdecimeter stora. Åke berättar att han har mätt alla Breilands tavlor, ingen har exakt samma mått som någon annan.

Curt Breiland fick först uppmärksamhet för sina små och känsliga, naturlyriska teckningar. Han fick ställa ut på Liljevalchs och fick flera stipendier, men beslöt sig plötsligt för att bränna upp 300 av sina verk, sluta teckna och istället gå över till måleri. Han valde då den moderna konkretismen, ett slags förenklat och minimalistiskt måleri, som bryter ner bilderna till enkla färgfält och fyrkanter.

”Det är nog ingen slump, Curt ville inte att det skulle se massproducerat ut.” Det vackraste av allt är nästan Curt Breilands gamla staffli, som han målade alla sina små tavlor vid. På staffliet står fortfarande en påbörjad tavla kvar, den sista, som aldrig hann bli klar. Som en dikt över livets förgänglighet.

Det fina med Breilands bilder är att de genom sina titlar blir begripliga. Den som likt mig har svårt för den fisiga kulturen kring Malevitjs och 7


ÅKE HULTMANS DAGUERREOTYPIER Efter att vi tittat klart på Curt Breilands bilder blir jag och ungarna inbjudna till Åkes och Kerstins kök på lite kaffe, saft och bullar. Åke visar där sitt skåp med daguerreotypier. Vissa av dem har visats i Daguerres hemstad Bry-surMarne utanför Paris och några i Atlanta, USA. Jag fattar först inte att plåtarna han visar är själva bilderna, utan tycker att det är lite lustigt att Åke har ett helt visningsskåp fullt med negativplåtar i köket. Vad är då egentligen en daguerreotypi? Efter att ha läst på lite om tekniken måste jag säga att jag tycker att den verkar livsfarlig! En silverplåt eller försilvrad kopparplåt utsätts först för inverkan

av jod- och bromångor. Sedan läggs det på ett tunt lager jod- och bromsilver för att plåten ska bli ljuskänslig. Den preparerade bilden belyses i en kamera och sedan framkallas den med hjälp av ångan från uppvärmt kvicksilver. Bilden ska också fixeras med undersvavelsyrligt natron. Vanligtvis förbättras hållbarheten genom behandling med en guldkloridlösning. Det låter inte bara hälsovådligt, utan också skitdyrt! Inte undra på att Åke är typ den enda personen i hela Sverige som fortfarande håller på att göra egna dags. Men egentligen är det inte så svårt att förstå att någon vill ägna sig åt en 8


långsam teknik, ett riktigt hantverk, när vårt samhälle översvämmas av snabba och massproducerade bilder. En daguerrotypi finns bara i ett enda exemplar, vilket är själva plåten som bilden exponerats på. De här bilderna ska helst ses i ett speciellt ljus, för att motiven verkligen ska framträda. Därför blir jag överraskad när jag ser bilderna som Åke lagt

upp på nätet, så mycket tydligare än de jag höll i mina händer. Men det silvriga i bilderna, som kännetecknar daguerreotypierna, går inte att återskapa i datorn. Därför tycker jag att den som gillar gamla fina fototekniker borde göra ett besök ute på galleri Konst och Kamera, och be om att få komma in i Åkes kök och kika på hans dags.

9

Kolla gärna in Åkes hemsida så länge: http://daguerre.info.se/


PÅ TUR I NÄTTERLUNDS LAND

Det finns ett verktyg för feministisk konstanalys som i princip går ut på att kolla om kvinnan i bilden är aktiv eller passiv, med andra ord: gör hon något? Här har vi något så ovanligt som en kvinna som har blivit skulptur för något coolt som hon har gjort, hon är även i skulpturen aktivt skidåkande. Också blicken är aktiv, hon möter våra ögon med en stark blick även fast hon inte har några pupiller. Det vanliga är ju annars att brudar i konsten är passiva, gärna med sänkt eller bortvänd blick.

Jonas Nätterlund var en man som på något vis lyckades knega ihop 24 miljoner på ett typografjobb. Han hade visst en himla tur med aktier i och för sig. Hur som helst, de pengarna testamenterade han till Nätra - Sidensjö kommun, som skulle köpa offentlig konst för alltihop. Det här innebär att det, mitt ute i ingenstans, bara dräller av skulpturer och andra offentliga konstverk. Min absoluta favorit är Skidåkerskan av Jörgen Nilsson.

Den som har stått modell för skulpturen är elitidrottaren Märta Norberg. Ja, egentligen är det ett foto av henne som Jörgen Nilsson har använt, skulpturen är från 2005, då Märta Norberg redan var en gammal tant. Norberg slog igenom 1939, då hon vann SM i längdskidor fast hon bara var 17 år gammal.

10


Så här skriver hon själv om sitt verk:

En annan favorit, som ligger precis vid sidan av Skidåkerskan vid rastplatsen vid väg 335, är Monika Goras bryggor, som kallas Skatten finns där de två möts. Jag fattar egentligen inte vad hon menar, men det är så vackert allt. De två bryggorna som går ut i ingenstans, av ingen egentlig anledning än att det är fint. Kanske menar hon att skatten är landskapet som bryggorna vätter ut mot. Nej, jag vet inte ett enda dugg om vad hon har tänkt, det där var bara något som jag hittade på.

"Drömmesjöns bryggor på land. Bryggor för drömmar - att drömma på, drömma utifrån. De är också anvisningar om riktning, tänkbara vägar, språngbrädor ut i luften, avsatser, startbanor för flygande tankar." Jag blir inte mycket klokare av den förklaringen, men vi kan väl låta det vara så. Allt kanske heller inte måste förstås. Ibland kan jag tycka att känslan som ett verk inger är viktigare än tankarna de för med sig. Men bara ibland. 11


programmet fixas, artisterna bokas och pengarna sökas.

SOLLEFTEÅS STOLTHET

Kommunen nappade direkt på idén om att starta upp en kulturscen för unga. ”De förstår ju att det måste hända saker på en ort för att människor ska vilja stanna kvar. Ingen av oss som jobbar med Kulturbygden bor ju här längre egentligen, men vi är hemvändare på sommaren” säger Petronella.

I en röd lada på Djupövägen i Sollefteå har Kulturbygden sina lokaler. Det är ett imponerande projekt som gruppen bakom initiativet har lyckats med, under sommarens tre månader har de ordnat minst en utställning i veckan, samtidigt som de har arrangerat teaterföreställningar och konserter. Vid disken, som också är ett enkelt café, tar Petronella Jakobsson emot gästerna. ”Om kaffet är äckligt behöver ni inte betala”, säger hon till ett par gäster som är där och tittat på Tove och Anneli Nowéns utställning. Petronella är anställd på halvtid under sommaren, men hon berättar att det mesta av arbetet görs ideellt på vintern. Då ska

A: Hur började Kulturbygden?

arbetet

med

P: Det började med att vi pratade med kommunen och med studieförbund. Sedan åkte vi bara runt och letade efter lokal. När vi hittade den här ladan fick vi genast lov att låna den av kommunen. Så vi satte igång att städa ur den och göra rent från all gammal fågelskit som hade samlats här. Men det var en del 12


av processen att fä kämpa hårt för något som vi trodde på.

sommaren, men vi konstnärerna den uppmärksamheten.

A: På er hemsida skriver ni att Kulturbygden ska vara ungas viktigaste möte med kulturen, behövs ett sånt möte?

vill

ge extra

A: Hur mycket folk kommer det till vernissagerna?

P: Absolut! Grundidén är att skapa möten mellan folk och olika konstformer. Vi vill förvalta idéer som folk har och hjälpa till att förverkliga dem. Tidigare har det funnits väldigt få möjligheter att få komma ut och visa sig om man vill göra sin egen grej. Folk är vana vid att bara se coverband här i Sollefteå, därför har det bara varit sånt som har efterfrågats. Men vi vill försöka vänja folk vid den här sortens kultur, som vi skapar själva. Vi var först rädda att ingen skulle vilja vara med, men i år har vi fått 26 arrangemang! På så vis märker vi att det finns ett behov av Kulturbygden, det är viktigt för unga att få ställa ut, till exempel. De flesta som är med och arrangerar saker här är mellan 16 och 35 år.

P: På Tove och Anneli Nowéns vernissage var det proppfullt här, säkert 50 gäster. Det är nog vårt rekord. Det var en rolig vernissage, Tove spelade live med sin pappa. Men det är nog teatern som egentligen drar flest besökare, kanske för att det arrangeras färre teaterföreställningar än utställningar och konserter.

A: Det är ju lite annorlunda mot konsthallarna, där både besökarna och utställarna brukar vara minst 50.

A: Vad har ni fått för typ av stöd för projektet?

P: Ja, precis! Det är därför som vi vill skapa en yta för de unga att synas på. Nytt för i år är ju vernissagerna, förut var det en utställning som hängde hela

P: Vi har sökt och fått pengar från både kommun och studieförbund, men vi har också fått jättemycket uppskattning och pepp från alla håll. 13


I år fick vi Ingrid Thulin-stipendiet. Det var verkligen kul att få den uppmärksamheten.

P: Nej, jag tror inte det. Örnsköldsvik har ju Sliperiet och Sundsvall har Pipeline, men båda är mest inriktade på musik och inte på teater och konst. De har ju däremot öppet året om, medan vi bara finns på sommaren. Vi har ju ett så intensivt program, så jag vet inte om vi skulle orka hålla på så här året om. Jag ska inte säga säkert att det inte finns något annat som Kulturbygden, men jag vet inte om något i alla fall.

A: Vad har varit svårt? P: När vi startade upp för tre år sen var allt svårt, men man får vara framåt och inte ge upp. I början bokade vi större artister för att etablera oss, men i år är det bara lokala artister. Vi har stadigt fått större och större publik. Nu är vi etablerade, nu vet vi att det här fungerar.

Plötsligt dyker Tove Nowén själv upp i ladan. FAN, jag har ju inte förberett några frågor åt henne!

A: I år är det väl ingen som får något gage?

A: Tove, du som är sexton år..

P: Nej, vi har istället prioriterat att så många som möjligt ska få vara med. Vi menar inte att det ska vara obetalt i kulturbranchen, men när man är helt ny är det kanske ännu viktigare att få visa upp sig. Det är också viktigt att ta till vara på all den ideella kraft som finns. Vi tycker också att det är viktigt att alla våra arrangemang ska vara gratis att gå på.

T: Nä, jag är arton! A: Jaha, eh, du som är arton år, hur har Kulturbygden påverkat dig, hur var det att växa upp innan Kulturbygden fanns? P: Haha, hur kunde du LEVA innan Kulturbygden fanns Tove? T: Jo men det är jättekul att få ställa ut här, jag är ofta här och kollar på grejer. Det är kul att det händer något.

A: Hur bokar ni era artister? P: Oftast är det faktiskt de som kommer till oss med en idé som de vill förverkliga. Vi annonserar i olika tidningar under vintern och våren och sen kontaktar de oss.

A: Håller du på med något annat än fotografi? T: Jag filmar en del. Nu har jag just gått ut gymnasiet och tänkte söka till någon filmeller fotoskola.

A: Vet du om det finns någotliknande initiativ i länet? 14


Petronella sätter en röd lapp vid det första av Tove Nowéns fotografier som blivit sålt.

15


ordnar förutom alla kan få måla stort oc ta plats. När konserter, teaterföreställningar och vi kommer till Kulturbygden sitter utställningar, också olika sorters ett gäng och skissar i solen, medan workshops. Jag förbannar mig själv Tove och Petronella, som alltid för att jag missade sångworkshopen verkar vara här, har satt igång med med min idol Sara att spraya. Parkman, men vi lyckas i ”Det är bra att ha Workshopen har alla fall ta oss till teori i ryggen, men redan varit igång graffitiworkshopen med man får inte glömma några dagar och ådalsfödda strax ska allt konstfackstudenten Jeff det praktiska.” knytas ihop. Jeff Östberg. Den är lite började med annorlunda än workshopen på graffiti när han var femton, precis Svanös konst- och kulturvecka (se som den yngsta deltagaren i Velodrom 3) i och med att det nu workshopen fyller just idag. Jeff målas på stora presenningar som berättar att det innebar en sitter uppspända på två hus, istället omställning när för honom att börja för på varsin träskiva. Här känns det på konstfack, ”allt är så teoretiskt mer som ett gemensamt projekt, där och man måste skriva en massa om KULTURBYGDEN

16


allt man gör. Det är bra att ha teori i ryggen, men man får inte glömma det praktiska.”

uttrycka sig smart om graffiti som konstform. Men samtidigt är det bra att han ”En klasskompis till mig blev fortfarande Jeff pratar om kan prata så att så jävla förbannad på allt Jacob Kimvall, folk förstår, som föreläser på ordbajseri en dag, han ba: Jeff menar att Konstfack och har fan kan man inte bara det är mycket skrivit boken Noll snacka normal svenska?” akademiskt tolerans. Där finns snack på det en poäng i att vara påläst menar institutionerna. Men här på Jeff, folk lyssnar på Kimvall Kulturbygden är det mer verkstad än eftersom att han kan mycket och kan prat. Som Jeff säger är det viktigt att inte glömma det praktiska.

17


EN RESA GENOM LÄNET DE EFTERLÄNGTADE tågen mellan

konst, men reklamkonsten är i så fall den ruttnaste.

Sundsvall och Örnsköldsvik har äntligen börjat rulla. Där emellan finns stationerna Timrå, Kramfors och Härnösand. Varje stad som vill bli ansedd som en kulturstad har konst på sin tågstation. Vad finns det då för konst längs spåret? VI KLIVER PÅ tåget i Sundsvall, som

inte har någon egentlig beställningskonst på stationen, om inte de vedervärdiga reklamdrakarna kan räknas dit. Reklam som utger sig för att vara konst gör mig skitarg, det må vara förmätet men så är det. Jag vill gärna hävda att allt kan vara

MEN NÅGOT SOM Sundsvall har

ganska gott om är den obetalda gatukonsten. Det här är något som berikar Sundsvalls kultur, något som är intressant för unga, men som tyvärr motarbetas av kommunen och självklart framför allt av polisen. 18


Nyligen stoppades ett vanligt, hederligt, tillfälligt plank vid Burefestivalen. Jag trodde ärligt talat att det inte var så illa ställt med Sundsvall! En annan sak som retar upp mig på Sundsvalls station är fastighetsbolaget Jernhusens anslag inne i stationshuset: ”VÄLKOMMEN TILL VÅR FINA STATION! /JERNHUSEN” Stationshuset ritades 1925 av arkitekten Folke Zetterwall och det är verkligen ett skitfint hus, särskilt

det inte går att lägga sig ner på bänkarna, eftersom att någon har monterat dit järnarmstöd med en dryg rumplängds avstånd efter hela bänken. Så fick de hemlösa Sundsvallsborna ingen stans alls att vila på.

den gröna keramikinteriören. Men VÅR station, säger Jernhusen? Är det då inte ALLAS station? Vad som är offentligt och vad som är privat är inte lika tydligt längre. Eller rättare sagt, det som en gång tillhörde oss alla är nu en plats dit vi välkomnas av företag. Det vidrigaste med Jernhusens fina station är dock att

spåret går genom fabriksområdet vid Östrand, det är som en kuliss i någon slags surrealistisk film.

NÄSTA STATION är Timrå, som

också har en del färgglad graffiti som livar upp i den grå betongen. Men någon betald konst finns inte vad jag kan se. Det roligaste är att

I HÄRNÖSAND håller kommunen på

med upphandlingen av det kostverk som ska pryda stationen. Det började egentligen med att ett förslag lades fram om att några gymnasieungdomar skulle få sköta 19


utsmyckningen av tågstationen, men kommunen valde att istället låta någon eller några av stadens etablerade konstnärer sköta den saken. Vem eller vilka det blir vet vi inte ännu. Det är väl bra att kommunens yrkeskonstnärer får lite jobb, men hoppas bara att ungdomarna kan få utlopp för sin kreativitet på någon annan offentlig yta utan att riskera dryga böter.

Nordingrå, som båda på sätt och vis är kulturella centrum i länet. Jag tror att Kramfors jobbar på sin identitet som konststad och försöker komma bort från den gamla knarkstämpeln. Några som ska ha särskild cred för det arbetet är Åsa Bergdahl och Janne Björkman, som gjort utsmyckningarna på stationen och driver på kulturfrågan i kommunen.

TILL SIST kommer vi fram till

Örnsköldsvik, där vi möts av en tom och outsmyckad perrong. Någon liten tag kanske, men annars ingen konst. Uppe vid hoppbacken sitter en stor skylt som deklarerar att reklamplats finns att köpa, en riktigt deprimerande syn.

VI RULLAR VIDARE genom det som

Helmer Osslund kallade ”spenaten”, ett grönt, grönt, grönt landskap som ännu inte börjat skifta i några höstfärger. Kommer fram till Kramfors, en stad som många har fördomar om. Men att Kramförs är den enda staden i länet som har fått beställningskonst på plats på stationen säger något om den. Till Kramfors kommun hör Svanö och

I EN SAMTID då det offentliga

utrymmet kan köpas för pengar, medan de som vill göra lite fint utan att ha några kommersiella syften jagas av polisen, då kan det se ut så här på en tågstation.

20


MEN VID EN AV TRAPPORNA som leder upp till perrongen i Örnsköldsvik hittar jag detta: en klottersanerad vägg. Det får mig att tänka på filmen The subconscious art of graffiti removal, som handlar om att alla människor i grund och

botten vill skapa, och att klottersanerarnas gärningar har likheter med modernisternas abstrakta konst. Den här filmen är något av det vackraste och samtidigt mest ironiska jag sett i konstväg, och den rekommenderas varmt.

http://www.youtube.com/watch?v=pUa9x1SMLo Tack till Anna Norvell för tipset

21


KONST I VÄRLDSARVET Under en av våra många resor ut till Nordingrå snubblade vi över ett offentligt konstverk som gjorde hela familjen förtjust. Ute vid Bönhamns klippor går en uthuggen stentrappa rakt ner i havet. En träbrygga leder dit ut och någon har ansträngt sig för att det ganska undangömda verket ändå ska gå att hitta. Konstverket är gjort av Katarina Löfström och beställt av Statens konstråd. Så här skriver hon själv på rådets hemsida:

barnbarn ligger således två trappor ner och skulle jag följa trappan ännu längre ner, berör jag tid som ligger bortom min.” Det är lätt svindlande att stå i trappan och se ner på de sjögräsbeklädda trappstegen som fortfarande ligger under vatten. I en tid bortom vår kommer de trappstegen att ligga ovan hav. Konstverket skapade en diskussion som hänförde barnen, ”när mina barnbarn är stora?” Ett kul och pedagogiskt hjälpmedel för att förklara det svåra och abstrakta begreppet generation för en treåring.

”Passage består av fem trappsteg som ligger nedsänkta i vattnet. Med tiden kommer trappan att blottläggas steg för steg, tills den helt ligger i dagen. Varje trappsteg är så högt att det motsvarar en generation. Mina

Egentligen skulle vi ut till Högbonden och kolla på Ove Egon Grandics utställning, men vi hade fan inte råd med färjan.

22


23


DEN OJÄMSTÄLLDA KONSTVÄRLDEN Att Sverige är ett jämställt land har vi ofta hört, men hur står det till i konstvärlden egentligen? Enligt den rapport som genusforskaren Vanja Hermele gjort på uppdrag av Konstnärernas riksorganisation (KRO) och Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) är det faktiskt ännu sämre än vad en skulle kunna tro. Forskningen bygger på en enkät som besvarats av 1888 konstnärer och ett 30-tal djupintervjuer med gallerister, konsthallschefer, konstnärer och kritiker. 60 procent av männen som besvarat enkäten anser att bildkonsten är jämställd, medan 72 procent av kvinnorna som svarat menar att så inte är fallet.

jämställda konstvärlden. En anledning till att orättvisorna kan fortsätta finnas är att de förnekas inom institutionerna. Studien visar att mer konst av män köps in av staten och att män också får bättre betalt för sin konst än vad deras kvinnliga kollegor i genomsnitt får. Samma missförhållanden gäller också internationellt. Konstaktivisterna Guerrilla Girls presenterar skrämmande siffror på hur det ser ut med den kvinnliga representationen på stora konstinstitutioner världen över. Till exempel var 86 % av soloutställarna på Irish Museum of Modern Art män i fjol, och på moderna sektionen hos Art Institute of Chicago hänger konst av till 90 % män. Detta är alltså de moderna avdelningarna.

Rapporten presenterades i boken Konsten, så funkar den (inte) under Almedalsveckan 2009. Där väckte den stor uppmärksamhet eftersom att den utmanade bilden av den

Vanja Hermele menar att kvalitet är det begrepp som används för att rättfärdiga diskriminering i konsten. 24


Gallerister säger att de bara går på kvalitet och så köper de in 90 procent konst av män till sitt galleri. Enligt Hermele är förklaringen till det här att kvalitetsbegreppet är manligt kodat. Vanja Hermeles bok belyser fyra hinder som hon ser finns för att uppnå en jämställd konstscen. Det handlar om att aktörerna på konstscenen separerar genusfrågor ifrån konsten, om att undvika ansvar för jämställdheten med förklaringen att det redan är jämställt. Det handlar också om att det tas ett särskilt ansvar för att män ska få plats på konstscenen och att det anses besvärligt när kvinnor är i majoritet samt om fördelningen av pengar och makt. Vanja Hermele pekar också på

att en majoritet av eleverna på landets konstskolor är kvinnor, men att samma kvinnliga övervikt inte återfinns på de höga positionerna. Ju högre upp i hierarkin, desto färre kvinnor. Det här är något som tyvärr också stämmer in på länets egen konstskola i Sundsvall. I min klass gick i fjol fyra killar och femton tjejer, medan endast en av lärarna hade snippa. En vanlig konsthistorielektion kan ju göra en lätt deprimerad över de historiska könsojämlikheterna i konstvärlden. Klart att villkoren för oss är bättre nu än för hundra år sen, men vi ska för den skull inte tro att vi är av med problemen.

25


26


27


NOTISER VILKS DELTAR PÅ ISLAMOFOBMÖTE Muhammedkarikatyrern as skapare Lars Vilks planerar att delta på ett antimuslimskt möte i New York, anordnat av rasistgruppen English defense league och islamofoba SION. Nån som är förvånad? Detta har lett till att Östersunds länsmuseum Jamtli har bokat av Vilks från en planerad utställning. Go Jamtli! PUSSY RIOT TVÅ ÅR

FÅR

Tre medlemmar ur det ryska feministiska konstnärskollektivet Pussy Riot har dömts till två års fängelse. Anledningen är att de stormat in i Frälsarkatedralen i Moskva, där de genomförde en performance där de bad jungfru Maria att frälsa Ryssland från Putin.

MODERATERNA VILL HA FÄRRE ESTETER En arbetsgrupp inom partiet diskuterar att dra ner antalet utbildningsplatser på estetiska programmet och att öka kraven på konstnärlig förmåga för dem som söker. ALBY FÅR 90 METER GRAFFITIVÄGG Subtopia, Riksteatern och Graffitifrämjandet står för initiativet att öppna den nya lagliga väggen. Alby ligger i Botkyrka kommun, granne med nolltoleranta Stockholm. FLER SNUBBSKULPTURER Fagerstabandet The Hives har fått godkänt från kommunen om att resa statyer av sig själva i staden.

28

OKRISTLIGT BARNPROGRAM Svampbob Fyrkant kan bli förbjuden i Ukraina. En kristen högergrupp tycker att den tecknade figuren sprider "homopropaganda" till barn. En statlig kommission håller på att granska ärendet. SUNDSVALL STOPPAR VÄGG Den tillfälliga graffitiväggen som Burefestivalen planerade att sätta upp, blev stoppad av kommunen och polisen. Efter massiv kritik mot beslutet fick ett målarplank för barn uppföras, men ingen sprayfärg var tillåten. FILM OM WEI WEI En långfilm om kinesiska konstnären Ai Wei Wei har precis haft biopremiär i Sverige.


DET BORGERLIG MEDIA INTE BERÄTTAR OM PUSSY RIOT Alla älskar Pussy Riot, men ingen verkar veta eller bry sig om vad de egentligen står för. En rysslandkorre hävdar i DN att det inte går att säga var Pussy Riot står politiskt. Men i vintras, långt innan världen öppnat sin famn för kollektivet, lät de sig intervjuas av St Petersburg Times. Där berättar gruppen om sina politiska positioner. Vissa kallar sig anarkister, andra vänsterliberaler. Begreppen är i princip synonymer.

dömdes till fyra års fängelse för uppvigling under Londonkravallerna i år? Vad är det då som gjort att västmedia enhälligt omfamnat Pussy Riot? Att de burit rosa masker istället för svarta? Antagligen är anledningen densamma som till varför väst så ivrigt hejar på kinesiska dissidenten Ai Wei Wei. Konstnärer som kritiserar sina egna korrupta östregimer får helt enkelt väst att känna sig lite bättre. Att samma missförhållanden kan finnas även här skiter blankt vi i.

Flera av Pussy Riots medlemmar har tidigare ingått i den radikala konst- och aktionsgruppen Voina, som bland annat eldat upp och vält polisbilar och målat en jättekuk vid ryska säkerhetstjänstens högkvarter. Kring Voina har det varit så gott som helt tyst i media, om vi inte räknar facktidningar som KROs Konstnären, som rapporterat om gruppens aktioner och straff. Om det hade varit tre AFA-brudar som hade stormat någon kyrka i Sverige, hade sannolikt inte det allmänna stödet varit så stort. Och, som Andres Lokko faktiskt påpekar i SVD, vem fan bryr sig om de brittiska aktivister som

Obs! Bilden är snodd från internet

29


KALENDARIUM FÖR SEPTEMBER SUNDSVALL

HÄRNÖSAND

GALLERI VERSALEN öppnar igen! De inviger 9 september med konstauktion, där konstföreningens medlemmar får lämna in konst de inte längre har plats för. 13.00 på Stora torget.

NUSCHIA SLOMMA ställer ut fotografier på Sambiblioteket till och med 15 september. Den 22:a är det Carola Harrison som visar fotografier där. PÅ MORMOR HILMA är det Alveola Ämting som ställer ut den här månaden. Hjälp, det är ju jag!

MARK EDWARDS fotoutställning Hard Rain: Whole Earth? visas 28 september - 26 oktober på Stora torget.

HÅKAN BENGTSSON visar målningar och teckningar på konsthallen. 15 september - 13 oktober.

LISBETH MALM visar screentryck och glas på Galleri Lustgården på Alnö. 8-16 september.

KONST I DET FRIA Konsthallen har en utställning som är öppen för alla att delta i. 15 september i stadsparken!

KONST & LOPPIS blir det i Lagårn på norra Alnö 1-2 september

KRAMFORS ÅNGE

KRAMFORS KONSTHALL visar målningar av Åke Melin. 25 augusti -17 september. 22 sep - 15 okt textil av bland andra Lisa W Carlsson och Kerstin Lindström.

PÅ KONSTHALLEN visas måleri av Reyhan Aliyeva Persson. 3 - 28 september.

30


ÖRNSKÖLDSVIK

TIMRÅ

KJARTAN SLETTEMARK finns kvar på Galleri Lokomotiv till och med den 9 september. Skynda att se!

MATTIAS FAHLBERG Ställer ut sin digitala konst på Söråkers Folkets hus. 8 september

ÖDBERGSKA sällskapet har hantverksutställning på sin gård hela september.

EN FÄRGGLAD utställning bjuder Söråkers folkets hus också på. En färgupplevelse där barnen får se, tänka och lära om färg! 4-23 september.

CAMILLA BERGMAN ställer ut teckning, relief och skulptur på konsthallen/museet 15 september 20 oktober. Kulturlab blir det också! 29:e september är alla välkomna dit för att skapa eget. De har även textilverkstad på tisdagar 16-20.

TIPSA VELODROM! Skicka ett mail till alveola@riseup.net eller ett kort till Alveola Ämting, Kastellgatan 19B, 871 33.

SOLLEFTEÅ TEXTILARKIVET visar fortfarande stickmagi från Färöarna. T.o.m. 9 september.

Allt är välkommet!

31


STÖD EN FATTIG KULTURSKRIBENT: PLOCKA UPP EN LIFTARE! Jag är för pank för att åka på alla roliga utställningar i länet, så om du åker förbi Härnösand och vill göra en god gärning: plocka 32 upp mig! Om jag har tid åker jag vart som helst. 0722-090543 /Alva


Velodrom 4