Wasselhyttans kalkugn och masugn Wasselhyttans kalkugn användes mest för husbehovsbränning. Ugnen låg strax intill den gamla masugnen med Åsbacken i bakgrunden (Åsbacken ligger norr om vägen mot Stråssa). Kalkbränningen tillgår på så sätt att i kalkugnen läggs först ett lager ved, därefter kolstybb och sist kalklim och fortsätts sedan i vissa s.k. sättningar till ugnen är fylld. Därefter tänds veden i botten på ugnen och allt eftersom bränningen fortgår sker påfyllning ovanpå. Hur enkel denna procedur än är fordras det dock en viss vana hos kalkbrännaren för att få kalken riktigt bränd utan att det åtgår allt för mycket ved. Kalkugnen fordrar tillsyn och skötsel såväl dag som natt. Den längsta tid den ”står mål” sedan den kommit igång är omkring 6 timmar. Bilden här ovan är en teckning av ett fotografi av stadsläkaren i Lindesberg, doktor A.Ahlberg.
Endast några famnar ovanför där kalkugnen var belägen stod nämligen ända till i början av 1800-talet den hytta av vilken byn fått sitt namn, Wasselhyttan. Hur detta namn från början uppkommit är okänt. Kanske tillkom namnet ifrån vass, vilken växte i riklig mängd utefter Dammbäckens (det lilla vattendraget som rinner över byns ägor) stränder, eller också av det urgamla ”vässel eller vassel” = skvalp, sorl. Vassla hytta fanns vid skattläggningen 1538. - drevs 1540 av 6 bergsmän. - hade enligt 1606 års jordebok sex andelar och betalade 7½ hundraden, 30 osmund i bergsskatt. - enligt 1684 års relation över masugnar eller hyttor i Linde och Ramsbergs bergslag: Återuppbyggd för 14-15 år sedan i fem delar. Går med överfall med någorlunda god vattentillgång från en dammsjö, Rösiön, med en hålldamm före. Hade rikligt med skog och tog sin malm från Stråssa. Blåstes enligt 1684 års tiondelängd av 8 bergsmän, mellan den 23/4 och 29/5, totalt 36 dygn. - finns på Gabriel Thorings Landt Carta från 1688 över Ramshytte socken - finns på Jonas Bergius Geografisk karta 1703-1704, över Linde bergslag och socken, Finns även en öde hytta noterad. - Hyttan lades ned 1814 och andelarna överfördes till Storå hytta. Källa: http://www.genealogi.se/bergslagen/hyttorlinde.htm#hyttor_linde
Vattentillgången var naturligtvis inte alltid så riklig i det lilla vattendraget, varför tackjärnsblåsningen för det mesta verkställdes under flodtider. Vatten togs från Rösjön, en mindre sjö på Gränshyttans skogsmark. Denna vattenrätt överläts sedermera efter Wasselhyttans raserande till Guldsmedshyttans bruksägare. Vattnet var dessutom reglerat genom en damm nedanför de s.k. Hålkärren. När det var vattenbrist kunde man se två eller flera man trampa runt vattenhjulet för att få fart på blåsmaskinerna. Den tidens blåsmaskiner var relativt små. De bestod nämligen endast av en eller flera bälgar, till formen lika med de vanliga, som användes av klensmederna, men kanske något större. Verkställdes blåsningen med flera än en bälg samlades blästern i en s.k. blästerlåda, ur vilken den inpressades i masugnen genom en forma. I Wasselhytte masugn fanns naturligtvis ingen varmapparat, (denna inrättning är en senare uppfinning), utan blåsning skedde med s.k. kallbläster. Sättningsmålet var 12 tunnor träkol och sedan malm och kalk så mycket kolen tålde för att kunna smälta malmen till ett bra smidestackjärn. ”Drevet” eller omsättningen i hyttan var 12 á 16 sättningar per dygn. Den lilla Dammbäcken, hur oansenlig den för närvarande ser ut, har haft sin storhetsperiod, varit själva pulsådern för allt industriellt liv i Wasselhyttan och var mer utnyttjad än Storån vars forsar vid denna tid ännu var fria.
Nedanför kalkugnen låg den s.k. stora trumbron som i augusti 1898 spolades bort av en häftig störtflod. Den trumbro som nu syns på bilden byggdes omedelbart därefter, huvudsakligen på bekostnad av Storå hyttelag med något bidrag av Wasselhytte byamän.