Barns överlevnadsstrategier Del 2. Syndabocken
Det blir ofta negativ uppmärksamhet kring syndabocken, som uppfattas som en fientlig och trotsig bråkmakare.
De fyra överlevnadsstrategierna brukar ofta lyftas fram av Anonyma Alkoholister, och det är från deras tankar de fyra rollerna fått sina namn: Hjälten, Clownen, Syndabocken och Tapetblomman. Barnet i missbrukarfamiljen kan växla mellan de olika rollerna för att kunna hantera, förstå och kontrollera sin tillvaro. Olika roller passar i olika situationer. I det här numret är det syndabocken som står i fokus.
Barn som lever med missbrukande föräldrar berättar vanligen inte spontant om de känslor, upplevelser och händelser som föräldrarnas missbruk ger upphov till. Många barn i denna situation känner skuld och skam för sina föräldrars beteende under ruset och ansvar för att hjälpa dem att må bättre. Barnen kan ha ångest och oro när de går hemifrån av rädsla för vad föräldrarna ställer till med när de är borta. Ännu större kan rädslan vara över att behöva ställa allt tillrätta när de kommer hem igen. Orsaken till sådana känslor hos barnen är vanligen de personlighetsförändringar som den alkoholiserade föräldern uppvisar med humörssvängningar, minnesluckor, bristande omdöme och beteendeförändring som skrämmer barnen och gör dem osäkra på hur föräldern kommer att vara från en stund till en annan. Barn har inte samma förutsättningar att i ord berätta om sina svårigheter som vuxna kan göra. Till detta kommer också att de inte vill avslöja hur de har det hemma därför att de är lojala mot sina föräldrar eller för att dessa förbjudit dem att ”prata”.
Syndabocken Syndabocken är ofta det yngsta syskonet i missbrukarfamiljen. Hon försöker att dra uppmärksamheten till sig för att inte den missbrukande förälderns problem ska märkas. För sin omgivning är syndabocken krävande genom sitt rebelliska beteende, och uppfattas ofta som ett problembarn. Det blir ofta negativ uppmärksamhet kring syndabocken, som uppfattas som en fientlig och trotsig bråkmakare.
Barn tar ofta på sig skulden för missbruket. De tror att om de vore lite snällare, om de hjälpte sina föräldrar mer, så skulle mamma och pappa må bättre. Kärleken till föräldrarna gör att de stänger av sina egna känslor och behov, och istället försöker anpassa sig till missbrukaren så mycket det går. Nästan alla barn i missbrukarfamiljer reagerar på ungefär samma sätt. Man brukar prata om att de använder sig av olika överlevnadsstrategier. Genom att vuxna i barnens omgivning känner till dessa mönster kan det vara lättare att upptäcka missbrukarnas barn.
På förskolan och i skolan är det ofta konflikter kring syndabocken. Familjens trasiga inre speglas i den frustration och ilska hon känner och inte kan hantera på annat sätt än utåtagerande. Det är bråk kring maten, om leksaker, med kompisar och personal… Det är heller inte ovanligt att syndabocken lever på gränsen till det farliga –hoppar från förrådstaket på skolgården, dyker djupast i bassängen, håller handen längst över ljuset på bänken vid advent… Syndabocken känner sig inte sällan utstött och otillräcklig, hon söker egentligen bekräftelse och att få bli omtyckt men misslyckas allt som oftast med det. Detta gör att självkänslan är så gott som obefintlig. Ilskan kommer från känslan av att ha blivit sårad och övergiven. Hon behöver få känna sig sedd och behövd för den hon är och söker vuxna som erbjuder en ärlig relation. I familjen drar syndabocken uppmärksamheten till sig. Ofta enas föräldrarna mot det bråkiga barnet. Syndabocken tar över problem och skuld från andra.