Page 1

Originallibretto av Kerstin Ekman till operan Jorun orm i öga med musik av Marie Samuelsson. Jorun orm i öga är beställd av – och uruppförs av – Vadstena-Akademien. Förlag: Svensk Musik 2013. www.vadstena-akademien.org


Första akten

då mindes jag Gudruns sorg. Jag tyckte hon sjöng… hon sjöng sin sorg över Sigurd.

1. Lilla scenen

Gumman: Ja, när hon äntligen slutat att tiga, när hon skrek sin sorg och sjöng den då kacklade gässen ute på gården.

Det är en klar och tidig sommarmorgon på en stor bondgård. Fähusbacken ligger i förgrunden, intill en uthusvägg står en bänk. Där sitter en gumma med påse och stav. Hon sitter framåtböjd och huvan på hennes kappa döljer en stor del av ansiktet.

Gumman: Stel var hon förut, teg länge vid hans bår. Men när hon skrek av smärta då brast ett glas, då skriade gässen på gården.

Jorun kommer över backen med en träspann. I samma stund kacklar en flock gäss högt och gällt. Hon stannar upp så häftigt att det skvimpar ur spannen. Gässens skriande har fått henne att minnas; inom sig hör hon Gudruns sång. Jorun lyssnar intensivt och minns.

Jorun: Vem är du? Gumman döljer fortfarande ansiktet. Arnulf har dykt upp i bakgrunden. Han avvaktar, lyssnar – och flinar.

Jorun har inte sett gumman som sitter i den mörka skuggan vid husväggen.

Jorun: Var det du som sjöng för oss igår kväll?

Gumman: Vad gör du flicka? Jorun: Jag hörde… nej, jag drömde väl för jag tyckte jag hörde sång.

Jorun närmar sig gumman med spänning och undran. Jorun: Som sjöng om Gudrun och om Sigurd - hur hon tyckte att han var högre och vackrare än andra karlar. Att han var som en lilja som växte upp bland de låga gräsen.

Gumman: Du ska väl ge grisarna mat du, inte drömma. Gumman (nyfiket): Vad drömde du då?

Gumman: Du minns sången…

Jorun: Jag drömde… nej, mindes gjorde jag. När våra gäss skriade 1


Jorun: Ja, jag minns liljan bland gräsen, den höga hjorten bland gråa rådjur.

sticker fram huvudet som en orm som tänker hugga. Gumman: Kanhända kan jag andra konster du…

Gumman: En ädel hjort var Sigurd. Högväxt var han bland låga djur, ett smycke bland gråsten …

Arnulf flinar osäkert och drar sig bakåt. Gumman: Tänk om jag är Gryla. Hon som har femton svansar... och som skär opp buken på barn!

Jorun böjer sig fram mot gumman. Jorun: Du är den som sjöng för oss i går kväll! Du sjöng om Gudrun.

Nu ger sig Arnulf iväg med ett sista försök till flin. Men han är skrämd. Jorun går närmare gumman.

Arnulf går fram till dem nu och vänder sig med skämtsamt hån mot gumman.

Jorun: Vem är du? (viskar): En häxa?

Arnulf: Flottsocka heter den gamla fetröven. Eller är det Skrucka... eller kanske Skitkäft?

Jorun (skrämd och nyfiken): Vad har du i påsen?

Han är framme hos flickan nu och trevar med sin hand på hennes stjärt och passar på att smeka henne. Jorun är inte avvisande, hon tar hans hand och kramar den men hon vill inte att gumman ska se det. Han är inte så noga, son i huset som han är. Han böjer sig fram när han retas med gumman:

Gumman: Jag har löken och linnet. - och så har jag kniven! Jorun (skrämd): Vad gör du med kniven? Gumman ser hemlighetsfull ut.

Vad heter du fetröv? Är du en sån som kan mjölka ur fähusväggen och rida iväg på en käpp?

Jorun: Ska du skära löken med den? Nu skrattar gumman åt hennes oskuld.

Gumman ser upp. Sedan tar hon ett getskinn ur påsen och drar det över huvudet. Arnulf ryggar. Gumman

Gumman: Nej, Völsen skär jag med den. 2


Kvinnorna har först roligt åt speglosorna som kastas åt käringen vid väggen. Men medan männen i bakgrunden fortsätter med sitt uppspelta gycklande och härmar gummans galande går kvinnorna fram och visar henne vördnad, hycklad eller inte.

Jorun: Völsen? Gumman visar kniven. Den har formen av en köttkniv med brett blad. Jorun ryggar. Gumman: Akta dig för Völsen, flickslarva. Ta dig tillvara för hans makt. Och akta dig för sonen i huset, han som smeker dig.

Kvinnorna: Sjung för oss völva… Männen: Flottsocka Skrumpgumma Fetröv…

2. Lilla scenen Det är kväll och full sommar. Brudbröd och älggräs luktar starkt. Svalorna far visslande över kvällshimlen.

Kvinnorna tar fram gåvor. Männen: Hon sjunger för den som lägger något i påsen. Gåvor griper gumklorna gärna om.

Folk kommer ut ur huset. Det är rusiga karlar och kvinnor som sätter huvudena ihop och fnissar. Jorun som är en av kvinnorna har fått syn på gumman som sitter orörlig vid väggen med sin påse. Hon stannar upp och hejdar de andra.

Gumman tar emot gåvorna med snabba fingrar och smusslar ner dem i påsen och sluter den snabbt igen.

Jorun: Där är hon…

Kvinnorna: Sjung völva du som är vis!

De närmar sig försiktigt men håller fortfarande avstånd. Männen går inte fram mot henne.

Arnulf och ett par män: Flottsocka Skrumpgumma Fetröv…

En kvinna ur kören: Sjunger du för oss i kväll?

Kvinnorna: Sjung om Gudrun Hur hon blev liten som ett jolsterblad i sin sorg. Ett träd utan löv var hon naken i vindlös natt.

Männen i kören anförda av Arnulf är uppspelta och retsamma. Flottsocka Skrucka Skinnbroka, ska du gala nu? 3


och hon gjorde det onda mot sina egna barn.

Arnulf vill dra iväg med Jorun medan de sjunger. Han tar i henne och smeker henne men hon har ögonen på gumman och vill hellre vara bland åhörarna om nu gumman äntligen bestämmer sig för att sjunga. Gumman börjar vagga med överkroppen. De står nu framför henne.

Alla är upphetsade, bara Jorun är ledsen och skrämd. Hon sätter först händerna för ansiktet och vill inte tro att Gudrun kunde bli en ond kvinna. Nu ger Arnulf upp om att få med sig Jorun. Under sången ger han sig förargad iväg och försvinner utom scenen.

Gumman: Natten tycks mig nermörk vara när jag sitter stum i sorg. Jag hade det bättre om vargar toge mig. Brännas ville jag som björkens ved…

Gumman har nu börjat berätta och männen och kvinnorna lyssnar. Gumman: Gudrun glömde aldrig vad Atle gjort. Sin broders utskurna hjärta ville hon hämnas och gropen med ormar där den andre brodern dött. Därför gick Gudrun fram mot sin make, mot Atle gick hon med fyllda skålar…

Kören (lågt): Nu är hon Gudrun. nu sörjer hon… Arnulf är besviken, halvt om halvt arg för att han inte fått med sig Jorun. Arnulf: Sörjde hon ihjäl sig! Ånej, hon fick snart en annan karl, Atle hette han. Hon gifte sig till rikedom.

Hon har nu berättat fram det som utspelar sig på den stora scenen. Den lilla scenen läggs i halvmörker med sina åhörare. 3. Stora scenen

Männen i kören: Ond blev hon, gjorde det ont var mot mannen och sina egna barn.

Gudrun bjuder Atle att dricka, först ur en skål, sedan ur den andra. Gudrun: Drick herre…drick. Smakar dig drycken? Ja, du dricker girigt. Släck törsten, drick en bägare till!

Gumman vaggar road. Gumman: Sagorna kan ni, Sångerna vill ni höra om hur sorgen blev tung, hur den sjönk i henne och blev till sten

Hon räcker honom nästa skål. 4


Gudrun: Väl unt är dig drycken och maten som jag satt fram. Gå till bords, Atle! Unna dig det du älskar mest.

Ormhonan vårdar inte avkomman. Hängande föder hon över en gärsgård så att ynglen ej kan stinga henne. Atle: Dö ska du huggorm… Jag åt mina söners kött, Drack deras blod…

Atle sätter sig till bords. Äter och blänger. Gudrun: Nu drack du och nu åt du för allt ont du gjort. Nu drack du, nu åt du för ormarna i hålan och för det utskurna hjärtat. Atle rusar upp. Han blir stående, stöder sig med händerna mot bordet och väntar på verkan av gift.

Atle vacklar när han är på väg fram mot Gudrun. Böjer sig över bordet. Gudrun: Spy, Atle! Spy. Aldrig kan du spy upp det du drack för det var blod utav ditt blod. Atle försöker hejda kräkningarna.

Gudrun: Nej, inget gift, min make. Den lenaste dryck av det du älskat mest. De vackraste skålar förgyllda… Dem smekte du i livet, på dem la du din hand med ömhet. Dina barns skallar är skålarna du drack ur, förgyllda, kupade i din hand. Nej, inget gift, min make. Vad du älskat mest det fick du, det drack du girigt det åt du...

Atle: Tig hynda! Gudrun: När ulv avlar med hynda blir avkomman ulvens. Atle sjunker ned vid bordet. Gudrun står hög och rak och ser på honom. Det mörknar över Stora scenen. Då drar hon sig ifrån den, kryper ihop och har något för sig i mörkret. Det börjar brinna under hennes händer, men svagt ännu. 4. Lilla scenen

Atle: Huggormshona! Vad har du gjort!

Gumman: Så hämnades Gudrun. Hon lät honom dricka och äta sitt hat. Och om natten brann hallen.

Gudrun: Huggormsyngel kom ur honans liv, - din avföda! 5


Nu flammar elden upp därborta på stora scenen. Men ljuset är på gumman och hennes lyssnare. När hallen brinner ner står folket och stirrar på eldskenet.

Men Jorun har blivit rädd för berättelserna och drar sig undan gumman. Arnulf har dykt upp igen, väntar i bakgrunden och nu går hon med honom. Han tar med sig henne in bland träden. Gumman ser efter dem och Jorun vänder sig också om och ser på gumman innan hon försvinner med Arnulf. Till slut sitter gumman sakta vaggande kvar med sin påse på bänken.

Gumman: Hallen brann och det var Gudruns verk. Så blev hennes hämnd. Kören (sakta): Så brann hennes hat…

5. Lilla scenen

Gumman: Så starkt brann det och det falnade inte förrän han var död.

Under träden i en hage. Jorun och Arnulf kommer gående och han stannar och smeker henne. Arnulf: Natten är sval. Du fryser flicka.

Medan elden falnar och det blir svart där hallen stod sjunger kören lågt.

Jorun: Dina händer är varma.

Kören: Då falnade elden och brann ut. Då släcktes hennes hat och hon svalkades.

Arnulf: Din mun är öppen och våt. Jorun: Din tunga het…

När elden brunnit ut och den stora scenen ligger helt i mörker har folket dragit bort från den lilla scenen. Jorun och gumman är ensamma. Jorun har reagerat häftigt på historien om Gudruns hämnd. Hon har inte talat med någon om sin besvikelse. Men gumman iakttar henne.

Arnulf: Som en öppen blomma din mun. En daggskål i nattgräs som doftar. Jorun: Nattgräset doftar det tar emot oss…

Jorun: Så grym var hon…

Arnulf: Du tar emot mig som våtaste nattgräs.

Gumman: Så stark var hon! 6


7. Lilla scenen

Jorun: Som en lilja växer du upp ur gräset. Som en lilja ur sin lök.

Några månader har gått och det är fullmogen höstsommar. Folket på gården sjunger om sommarens givmildhet. De håller på att resa en äreport med granspiror och rankor av grönt med mogna rönnbär och humlekoppor.

Arnulf: Du tar emot mig, du tar emot mig…   Jorun: Så är du min Arnulf: som en lök ur gräset vuxen. Som en lilja högre än gräsen. Ett smycke bland gråsten…   Som en lilja växer du och jag tar emot dig som jorden famnar löken som jorden tar jag emot dig i det våta gräset som doftar.

Männen i kören: Tung är sommarn när den går mot höst, tung är den av mogen säd. Kvinnorna i kören: Stark är sommarn när den går mot höst, stark som ölet vi bryggde beskt av mogen humle.

6. Lilla scenen

Kören (kvinnor och män): Krön porten med humle och gran! Låt rönnbären glöda! Nu blir det fest. Bröllop om hösten ger starka barn.

Det är sommarnatt mot gryningen. Jorun kommer från skogen. Hon försöker ordna kläderna och smyga sig in osedd. Arnulf kommer bakom henne. Han är på gott humör, kramar henne och går in utan att bry sig om han hörs och blir sedd. Gumman ser på Jorun som knäpper blusen och drar ihop håret i en fläta. Jorun ser henne inte.

Männen: God föda och starkt rus blir det av bröllop om hösten… Kvinnorna: I höstsommarns bröllop går dansen tungt.

Gumman (ur halvmörkret): Har han fått som han ville nu? Flickan reagerar häftigt men svarar inte. Gumman: Akta dig för stort folk, flicka lilla.

Kören (kvinnor och män): Mätta och druckna stampar och svänger vi. Sod med feta pärlor får vi, klimp och doppa. Baggens ballar, tackans hjärna svinklöv

Jorun smiter in. 7


kalvfot klimp och doppa torskens kind och laxens feta fena.

Gumman kommer gående med sin påse. Hon stannar och lyssnar på flickans låga sång. Jorun: Bli kvar hos mig, bli kvar hos mig… Gumman: Du gråter du.   Gumman: Varför gråter du?   Jorun: Jag blöder…

De dansar. Kören (kvinnor och män): Klimp och doppa sod av svin märg ur oxens starka ben. Klimp och doppa klimp och doppa… Arnulfs far (stiger fram ur kören med sin hustru): Fem gårdar blir sju När min Arnulf tar sin brud.

Gumman: Om det gått för dig som jag trodde borde du vara glad att blöda. När fostret ger sig iväg blöder skammen ut. Jorun: Det vill jag inte! Han ska bli kvar hos mig. Min liljelök ska växa och resa sig ur gräset.   Gumman: Toka. Flickslarva. Du ber om olycka.   Jorun: Som en liljelök ska han växa i mig, en grön lök reser sig ur gräset, en hjort bland gråa rådjur. En ädelsten bär jag…   Gumman: Den blir tung den stenen. Du föder din gråa olycka.

Arnulfs mor: Tunga smycken har den flickan som blir min Arnulfs brud. Kören (susar av beundran): Höstens stjärnor glimmar i dem. Smycken, gårdar… säden rinner mellan hennes fingrar – fett blir deras liv. Nu låter Arnulfs far sonen lägga sin hand i brudens. Långt i bakgrunden står Jorun och ser på trolovningen. Husfolket, Arnulf och bruden dansar och vill festa. De dansar ut genom brudporten. När alla gått in i huset blir Jorun ensam kvar. Hon kurar ihop sig. Jorun: Bli kvar hos mig! 8


Det är gott att du blöder. Jorun: Du som kan få blodet att stanna, sjung för mig rista hjälprunor på min hud! Ge mig örter som stillar blod!   Gumman: Är det mycket blod?   Jorun: Det sipprar.   Gumman rotar i sin påse.   Gumman: En ört ska jag ge dig så bitter och stark att du mister fostret och slipper skammen.   Jorun: Nej! Min liljelök ska bli kvar hos mig! Ge mig milda örter…   Gumman: Starka örter har jag. Saft som får blod att rinna.   Jorun: Milda örter, milda örter… Ge mig det som läker.   Hon kryper ihop om sin mage.   Jorun: Bli kvar hos mig, bli kvar hos mig…

Gumman har satt ifrån sig påsen och staven och hon böjer sig över Jorun. Man ser inte vad hon gör. Det är för mörkt. När Gumman är färdig med henne jämrar sig Jorun. Gumman sjunger lågt för att lindra. Gumman: Nu sker det med dig, barn. Det som du inte ville det sker ändå. Det blir till det bästa. Snart är det över, flicka… Jorun har det svårt. Gumman böjer sig åter över henne.   Gumman: Ett fint foster har du fött fram. Jorun jämrar sig. Gumman: Det var bäst som skedde, flicka lilla. Du trodde väl inte på allt vad han viskade. Gjorde du det? Trodde du sonen? Flickstackare.   Jorun: Jag hade haft en dröm. På den drömmen trodde jag för det var en stor dröm, en som är sann.   Gumman: Du flickslarva! Sanna drömmar drömmer bara stort folk.   Hon böjer sig ner över Jorun och sveper i halvmörkret en trasa om det som Jorun fött fram och lägger det i sin påse. 9


Gumman: På fähusbacken hör din dröm hemma, du lilla stackare. Höga drömmar är för stort folk. Deras drömmar är gnistrande stenar trädda på band av guld. Dina drömmar är utspillt korn på en fähusbacke.                Flickan gråter bittert och gumman stryker hennes hår och lägger armen om hennes magra rygg. Röster hörs på avstånd. De ropar på gumman.

Kören: Först ska Arnulf göra rätt för sig! Bröllop om hösten ger starka barn. Männen: God föda och starkt rus ger krafter. Nu ska han visa att han är karl! De föser in brud och brudgum genom dörren och vänder sig mot gumman. Kvinnorna: Sjung för oss! Sjung om det som händer när man och kvinna kärligt lindar lakan om sig…

Kören: Flottsocka! Skrucka! Käring, var är du?

Männen: Om du ännu minns hur det går till mellan karl och kvinna så sjung för oss, käring!

Två ölsälla män ramlar in på scenen. Männen (ur kören): Var håller du hus, käring? Du ska sjunga du! För allt du fått i påsen ska du sjunga brudfolket i säng.

Gumman sätter sig, vaggar lite. Gumman: Om Oddrun ska jag berätta, om Gunnar och kvinnan han tog mot faderns vilja. För det var blod mellan släkterna. Men Gunnar och Oddrun red till skogs och firade bröllop. Under träden la de sig ner och skogen doftade…

De tar med gumman till bröllopsfesten. 8. Lilla scenen Bland det festande folket utanför huset. Bruden Helga är högtids-klädd med tunga smycken om halsen. Arnulf och hon är på väg mot dörren, folk föser på dem och stämningen är uppsluppen. De två männen kommer med gumman.

Ett par bland husfolket dansar fram vad de tror är kärlekshandeln mellan de två älskande. Deras åtbörder och dans är grova. Gumman avfärdar dem och vänder sig mot den stora scenen.

Männen: Här är hon. Nu ska hon göra rätt för sig! 10


Gumman: Under träden var deras brudsäng, i gräset och mossan…

Gunnar: Här sker ingenting under träden, ingenting annat sker än det vi vill du och jag. Det vi har önskat så länge. Kom Oddrun…

De ser nu alla på det som sker där. 9. Stora scenen

Hon lägger sig ner hos honom. Efter ett tag sätter hon sig upp.

Det är natt. Man skymtar Gunnars och Oddruns gestalter. En fågel ropar. Oddrun lösgör sig ur Gunnars famn och reser sig.

Oddrun: Hör du! Det dumpar i marken. Hästhovar… Fågeln hörde dem! Han hörde dem före oss.

Oddrun: Hörde du fågeln? Gunnar reser sig på armbågen och lyssnar.

Gunnar drar den skräckslagna Oddrun intill sig. Alldeles för sent hör han hästarnas hovar och reser sig, famlar bland kläderna. Men han hinner aldrig beväpna sig. Två män är över honom och drar honom bort från Oddrun.

Oddrun: Varför ropar en fågel om natten? Gunnar, han gör mig rädd. Gunnar: Det är bara en fågel. Kom till mig. Här finns många fåglar som sitter på nattkvist. Kom Oddrun, glöm fågeln, han ropar i sömnen.

Oddrun: Ta honom inte! Ni får allt vad jag äger av guld, ta honom inte till min far!

Oddrun: Nej! Den fågeln vet något.

Hon drar av sina armringar och räcker dem mot karlarna som håller Gunnar.

Han försöker dra ner henne till sig igen.

Oddrun: Gunnar bjöd femton gårdar för mig Och guld så mycket hästen kunde bära. Jag är hans hustru…

Gunnar: Vad vet en fågel? Oddrun: Att något ont ska ske.

Karlarna (hånskrattar): Hans hustru i skogen! 11


De drar iväg med Gunnar bland träden och efter en stund hör man hästhovarna i den mjuka marken. Oddrun blir ensam.

Kören: Vi sjunger om gården där ormarna väser. Vi sjunger om Oddruns gråt.

Oddrun: Hans hustru blev jag i skogen… här under träden. Fågeln ropade, den ville oss gott, inte ont. Den ropade och ropade för att vi skulle höra. Men det var för sent.

11. Lilla scenen

Det blir mörkt över Stora scenen när Oddrun sjunker ihop och gråter.

Helga: Rör på benen. Gässen ska slaktas och du ska hämta blodet du.

Hösten är sen och luften våt av dimmor. Det är tungt att gå in i svarta vintern. Tung är också Arnulfs hustru Helga. Hon bär en väldig mage framför sig. Gässen kacklar. Jorun kommer med ett ämbar.

10. Lilla scenen Gumman sitter vaggande och med folket omkring sig.

Jorun skyndar ut. I ett mörkt hörn står gumman med sin stav och sin påse. Helga får syn på henne.

Gumman: Så slutar kvädet om Oddrun. I sorg slutar det.

Helga: Har du kommit nu! Det var på tiden. Den som ska hjälpa får inte vara sen.

Folket har helhjärtat tagit del i berättelsen. Kören: Ja, hon fick gråta! Länge fick hon gråta, dagar och nätter grät hon när de la Gunnar i ormgård, och skar hjärtat ur hans bror. Hämnades hon?

Gumman: När du kallade på mig hade jag lång väg att vandra. Helga: Min stund har kommit. Fostret har gått ner, jag känner tyngden. Kanske föder jag i morgon. Kanske redan i natt.

Gumman: Hämnades gjorde hon aldrig. Hon blev den som hjälpte. Med varsamma händer förlöste hon smärta och berättade om sin sorg. Så slutar den sång som är Oddruns gråt.

Gumman: Har vattnet gått? 12


12. Lilla scenen

Helga: Inte än. Men du kunde ha skyndat dig. Jag känner att det här blir svårt. För jag har drömt en ond dröm. Den var om en varg. Hur han slet barnet ur min buk.

Det är kväll. Jorun bär in korgar för att duka det stora bordet i bakgrunden. Hon slamrar ilsket när hon dukar. Gumman dyker upp efter en stund och ser på henne utan att Jorun först märker henne. När hon får syn på gumman far hon ut mot henne i vrede.

Jorun kommer tillbaka med ämbaret fyllt. Hon stannar och lyssnar. Gumman: Ingen varg ska hugga tänderna i ditt barn. Jag ska förlösa dig. Med varsamma händer ska ditt barn tas emot.

Jorun: Varför hjälper du henne, hyndan som rände efter hund? Gumman: Är du vettlös? Hon är hans hustru. Full av avund är du, Jorun.

Helga: Vi ska slakta hästen också. Var har du påsen? Har du kniven med dig och linnet och löken?

Jorun: Av besk och bitter sorg är kroppen full. En dryck av bitterört och svingalla fyller mig och svämmar över. Min liljelök miste jag, fick aldrig se den spira upp. Men hyndan hon får föda. Med din hjälp får hon föda sitt barn i ljuset. Mitt är i jordens mörker.

Bredbent och med handen i ryggen går hon sin väg. När hon gått vänder sig Jorun till gumman med stor bitterhet. Jorun: Du kom för att hjälpa henne! Gumman: Jaja… jag är ju jordemor. Mina händer är till för att hjälpa…

Gumman: Din sorg förstår jag, men din avund är hemsk. Den äter dig inifrån.

Jorun: Henne!

Hon vill lägga armen om Jorun men flickan drar sig undan.

Gumman: …hjälpa alla, Jorun. Med varsamma händer hjälper jag den som föder.

Gumman: Grå och mager har du blivit och du har elaka ögon. Akta dig, flicka.

Gumman ser efter Jorun när hon går iväg med sin spann, ser hennes förbittring. 13


Kören (utanför scenen): Akta dig flicka akta dig flicka…

så försiktigt att ingen kan se det. Deras händer flätas ett kort ögonblick samman innan hon drar sig undan, rädd för upptäckt. Jorun och gumman ser på dem på avstånd.

Gumman som är på väg att gå ifrån henne stannar upp när Jorun kommer fram till henne.

Jorun: Han är en vacker karl och hon kunde inte nöja sig med en. Hyndan!

Jorun: Bära en annan mans barn och kalla det för makens – kan du kalla det lycka? Är det något att känna avund för? Gumman: Vad säger du! Har det här hänt? Eller drömde du igen?

Gumman: Du är besk som bitterört, amper som varggalla. När du inte fick honom blev du illasinnad. Du drömde för stort och nu grämer dig sorgen.

Jorun: Jag såg dem. Han lindade lakan om dem. De njöt varandra. Hett och ofta.

Kören (utanför scenen): Hon drömde för stort, hon drömde för stort… Jorun: Jag vet vad jag vet. Och jag ska säga det åt honom. När hon klämt fram horungen ska jag peka på fadern till hennes barn. Då ska han förstå vem hon är. Gumman: Och vem du är…

Gumman: Här i huset? Det kunde hon inte! Jorun: Det var när Arnulf var borta. Han red till sina gårdar, när han var borta. Då skedde det.

Andra akten

Gumman: Vem är han?

1. Lilla scenen

Jorun: Han som kom hit i somras. Du ser honom där.

Folket har ätit och druckit och de är upprymda.

Husfolket har börjat komma in, de står vid det framdukade bordet för att förse sig. En karl rör vid hustrun

Kören: Nu ska du sjunga, käring! Sjung om Gudrun för oss. 14


i Atles bädd.

Gumman har ställt ifrån sig staven och påsen. Hon håller så smått på att vagga in sig i sången.

Männen i kören: Skarpa ögon hade hon tjänarinnan som såg Gudrun bedra sin make.

Gumman: Gudrun var i djup sorg… Kören: Ånej – hon gifte sig ju igen. Har du glömt det, gumma?

Kvinnorna i kören: Hon såg hur de lindade lakan om sig och gjorde det som man och kvinna gör när de tror att ingen ser dem.

Gumman: Hon sörjde sin Sigurd, hon skrek av sorg så att glas brast och gässen skriade på gården…

När gumman börjar berätta blir gårdsscenen mörk och ljuset faller på den stora scenen. Gumman: Herkja ville Gudrun ont. Men sången säger hur det går för den som trälar i ett hus och vill skada dem hon ska tjäna - och den säger vad stort folk gör med dem som vill dem illa.

Kören: Ånej –ånej – sånt varar aldrig länge. Hon la sig i brudsäng med Atle. De gjorde allt vad man och kvinna brukar göra där. Otrogen var hon mot minnet av Sigurd.

2. Stora scenen

De skrattar. Den vackre mannen i kören ser oroad ut. Helga blir illa berörd av anspelningen på otrohet. Hon drar sig försiktigt tillbaka och går in i huset med tunga steg och handen i ryggen. Gumman ser efter henne.

Gudrun står hög och rak och ser två tjänare släpa fram Herkja till henne. Gudrun: Nu Herkja är det tid att visa om dina ord är sanna.

Gumman: Ja, ni kan sagorna. De grymma sagorna kan ni bäst. Dem vill ni höra när ni ätit och druckit.

Gudrun ger tecken år två tjänarinnor som kommer in med en stor kittel där det heta vattnet ryker. Herkja ryggar. Gudrun: Var inte rädd! Om du talar sanning sker ju inget ont.

Kören: Sjung om Gudrun! Sjung om flickan Herkja hon som såg henne med en annan karl 15


Herkja kämpar emot när hon ska ledas fram till kitteln.

Gumman: De tog henne…

Gudrun: Vad är du rädd för flicka? Är du rädd för sanningen?

Kvinnor och män: Förstod hon då – eller inte? Gumman: De tog henne med sig…

Tjänarna tar Herkjas händer och kör ner dem till armbågarna i det heta vattnet. Hon skriker i smärta och ångest, ett långt skrik. Gudrun ser orörlig på.

Kören: Förstod hon då? Gumman: … tog henne med sig i mörka skogen…

Gudrun: Så var din sanning Herkja, en lögn som flådde dina händer.

Kören: Förstod hon? Förstod hon…

Tjänarna släpar ut den jämrande Herkja.

Gumman: De begravde henne.

Det mörknar över stora scenen och man ser oklart Gudruns gestalt. Till sången från lilla scenen utför hon de rörelser som sången berättar om: hon går fram mot den rykande kitteln och sänker händerna i vattnet, håller dem länge där och lyfter sedan upp dem. Det är ljus på händerna och de är vita och oskadda.

Kvinnor och män: Då förstod hon… Gumman: I ett kärr begravde de henne. Åhörarna drar bort. De sjunger fortfarande:

3. Lilla scenen

Kören: Nu förstod hon…

Gumman: Så var hennes sanning och Herkjas. Lögnen skållade flickan och flådde huden av hennes händer. Men Gudrun lyfte sina vita och oskadda ur det rykande vattnet.

Jorun är skakad. Gumman går fram till henne och väser. Förstår du nu – eller gör du det inte! JORUn: Jag förstår.

Kören: Herkjas sanning dog i kokande vatten. Fick hon bli kvar i gården?

Gumman: Och du tiger. 16


Jorun: Ja, jag tiger.

Gumman: Hingsten skriade när vi slaktade, i tystnad och mörker har völsen vilat. Du som är husfru, ta fram den gömde.

4. Lilla scenen Storstugan i bondgården. Det är skumt inne. Husfolket står i ring kring gumman som stöder sig på sin stav. Det står en kista på stuggolvet.

Gumman ger tecken åt Helga att hon ska gå fram till kistan.

Kören (viskar lågt): Völse völse völse…

Kören (mässar): Ta fram honom. Ta fram honom. Gumman: I linne och lök, i tystnad och mörker har kraften vilat.

Kören: Völse völse völse…

Kören (stegras): Ta fram honom. Ta fram honom. Ta honom ur skrinet.

Gumman: Nu går sol under jord. Ur mörkret kommer han som är kraften. Gömd har han vilat i linne och lök.

Husfrun tar upp ett skrin ur kistan och går fram mot gumman som tar mot det, öppnar det och tar upp völsen.

Kören (kvinnorna): Li li li Li li li… (männen): Lö lö lö Lö lö lö

Gumman: Nu stiger han opp! Kören: Völse völse…

Folket sjunger under förväntan och inte utan bävan, fram det som nu ska ske.

Gumman räcker fram den inpackade lemmen mot en ung flicka.

Kören (mässar): Ur linne och lök ur linne och lök ta fram honom ta fram honom…

Gumman: Här får du av mig lemmen som skurits av hästens fader. För dig flicka ska han leva opp. 17


Mellan dina lår ska han växa.

han inte får med smek och med ljuvliga ord. Stark och vild är han och med svek lönar han…

Kören (mässar): Ta völsen Ta völsen…

Gumman avbryter Joruns sång innan hon hunnit säga för mycket:

Lemmen går vidare bland folket som mässar.

Gumman: Låt völsen gå, alla ska ha den.

Kören: Ta völsen ta völsen

Kören: Låt völsen gå. Låt völsen gå…

Arnulf: Kraften får jag, din kraft och styrka ur mörkret.

Gumman: Ur mörkret kommer han, bäddar för ljuvt och kärligt, ger kraft till hugg och hårda slag, ger orken att bära det som är tungt. Låt völsen gå!

Kören: Nävstyrka huggkraft orken att ta… Völsen har gått över till Helga.

Kören (hetsande): Völse völse! (stegras) völse völse!

Helga: Orken att bära får jag kraften att ta emot orken att bära tungt.

Völsen har kommit tillbaka till gumman som håller den högt över sig. Folket rör sig rytmiskt, några av dem dansar. Mässandet går ner till en viskning.

Kören: Ta den ta den völsen är kraft.

Kören: Völse völse…. völse…

Völsen har kommit fram till Jorun som håller den i händerna.

Scenen blir helt mörk.

Jorun: Vild är völsen, tar vad han vill ha. Med våld tar han det

5. Lilla scenen Det är om vintern, många år senare. Gumman kommer vandrande med 18


sin stav och sin påse. Hon är åldrad och sjuk och har svårt att orka fram till gården som ligger insnöad. Till slut sjunker gumman ner på bänken utanför fähuset. Hon hostar. Det mörknar mer och mer. Hon blir stilla.

Lärde mig tiga. Det som gjorde ont höll jag tyst om. Gumman: Har du hjälpt många?

6. Lilla scenen

Jorun: Ja, jag försökte göra gott och bära det onda.

När gumman vaknar upp igen befinner hon sig inomhus och i en säng. Hon rör på sig och trevar kring sig efter påsen och tar den till sig. En tjänsteflicka som vakat hos henne springer upp och ropar på Jorun.

Gumman: Har du hjälpt dem så som jag lärde dig? Jorun: Ja, jag har hjälpt dem genom svåra våndor och förlöst dem med den konst du lärde mig.

Flickan: Jorun! Nu vaknar hon. Jorun kommer. Hon är nu en vuxen och stark kvinna. Två halvvuxna pojkar följer nyfikna efter henne och blir stående en bit bort och tittar. Jorun går fram till sängen och ordnar kring gumman som så småningom kvicknar till en smula. Hon tar Joruns hand.

Gumman: Bara av vänskap?

Gumman: Du är kvar.

Jorun: Nej, alla som behövde hjälp fick den av mig. I svår barnsnöd brutna av värkar låg de kvinnor jag hjälpte. Flickstackare eller myndiga fruar, alla hade de lika ont. Jag stod vid deras knän och sjöng milda sånger i deras nöd, gav dem örter som lindrade.

Jorun: Ja, jag blev kvar här.

Gumman: Du hjälpte som Oddrun.

Hon sätter sig på sängkanten och tar gummans andra hand.

Jorun: Ja, som Oddrun

Gumman (svagt): Det är du… Jorun: Ja, det är jag. Jorun som du inte kunde hjälpa.

19


när hon förlöste Borgny. Henne sjöng jag om.

Hon föser fram de två ganska stabbiga arvprinsarna, rödhåriga bägge. Den ene rotar i håret, den andre kliar sig i skrevet.

Gumman: Du minns mina sånger?

Jorun (lågt till gumman): Tvillingar födde hon men ville aldrig veta av dem.

Jorun: Ja, jag minns alla dina sånger. Gumman: Och du kan sjunga dem?

Gumman: De stora har visat dig givmildhet. Du fick dem i stället för din lilla lök som blödde ut.

Jorun: Jag kan sjunga dem alla.

Jorun: De är inga liljelökar. De är två rovor. Så här ser blasten ut.

Gumman: Nu är det snart ute med mig. Jorun: Värmen har gjort dig gott. Ännu ska du leva en tid!

Hon rufsar en av dem i håret. Jorun (lågt till gumman): Arnulf såg snett på dem för den blastens skull.

Gumman: Nej. Jag känner det i min gamla kropp. Döden smyger på mig. Så sakta, sakta kommer han, vännen.

Gumman: Visste han? Jorun föser iväg pojkarna innan hon svarar:

Jorun: Varför kallar du den fienden för en vän?

Jorun: Veta fick han aldrig. Men anade gjorde han. Släkten är korpsvart som han, med bruna ögon. De här två rovorna är röda som rävar och inte så vackert växta som Arnulf var.

Gumman: Min vän är han nu. Men du ska leva. Du ska sjunga mina sånger. Gumman: Du hade stora drömmar, flicka.

Gumman: Är han död?

Jorun: Flicka är jag inte längre. Jag har fostrat två pojkar.

Jorun: Ja, han dog inte som en hjälte om du 20


trodde det. Han tynade i sängen som du ligger i och hostade sig mot döden. Han ville bli begravd stående här innanför husets dörr. Så blev det också.

Gumman är dålig. Hennes kropp skakas av lungsjukdomen. Jorun: Jag ska sjunga för dig nu en sång som är min. Den är gjord av drömmar som låg som utspillt korn på en fähusbacke.

De tittar båda bort mot dörren. Gumman: Där står han alltså?

Det är mycket mörkt omkring dem nu. Elden brinner på härden men annars finns det inget ljus.

Jorun: Där står han och vakar över allt som sker. Det blir inga rovor mer.

Jorun: Han blev inte kvar hos mig, reste sig inte ur gräset som en lilja ur sin lök. Ingen hjort blev han bland gråa rådjur. Han blev min sorg tung som stenen, grå som de långa dagarna och åren som gick.

De är tysta. Gumman mår dåligt men kommer sig efter en stund. Jorun håller hennes hand. Gumman: Du ska sjunga, flicka. Sångerna som jag lärde dig ska du sjunga. Du hade drömmar du också.

När hon sjunger om sin sorg över det förlorade blir det mörkt och ljuset går över till stora scenen.

Jorun: Du sa att mina drömmar var flicktrams. De var utspillt korn på fähusbacken.

7. Stora scenen

Gumman: Sjung mina sånger. Sjung dem så att de inte dör.

Gudrun är inte längre den kraftfulla kvinna som dödat av hämnd. Hon är tillbaka i sin sorg över Sigurd.

Jorun: Dina sånger ska jag sjunga när mina rovor blivit män. När de är bortgifta går jag ut på vägarna för att sjunga dina sånger – och mina.

Gudrun: Kronan sjunker ihop när en storm tar trädets grenar. Så tynar den som mist sin kärlek, hon vissnar kraftlös som avkvistad fura. När sorgen tog mig höggs min lust i roten jag lutade i kraftlöshet. Jag torkade och var inte kvinna mer.

Gumman: Dina? 21


hon närmar sig bädden och ser på gumman. Hon stiger fram och tar på henne men drar undan handen.

8. Lilla scenen Jorun: Så var Gudruns sång när hon miste Sigurd. Ett jolsterlöv var hon bortryckt från sin gren. Det virvlade i vinden, föll till marken, och vissnade bort.

Hon rör i stället vid den sovande Joruns axel. När hon vaknar upp visar flickan henne tyst på den orörliga kroppen. Jorun böjer sig ned över gumman och ser att hon har försvunnit i döden. Hon drar lakanet över hennes ansikte och gör tecken att hon vill vara ensam med den döda. Flickan drar sig ut ur rummet.

När sången är slut sätter sig gumman mödosamt upp i sängen och rotar bland bäddkläderna efter sin påse. Hon räcker den till Jorun.

Sakta och lågt sjunger Jorun medan hon sitter kvar hos den döda.

Gumman: Den ska du ha.

Jorun: Så är allt levandes öde. Vi virvlar i vinden, vi faller till marken och vissnar bort…

Hon faller tillbaka i sängen, andas med svårighet nu. Jorun låter påsen falla till golvet utan att gumman ser det och fortsätter att vaka över henne. Den tunga andningen blir tystare och när elden falnar blir det dunkelt i rummet. Jorun lutar sig utmattad framåt. Hon somnar och drömmer.

Hon tar till slut upp påsen från golvet och letar i den. När hon får fram völsen, som till formen är igenkännlig i sitt omhölje av linne, går hon till härden med den och lägger den på elden. Den flammar upp i det mörka rummet.

Körens män rör sig i hennes dröm. De hotar varandra ordlöst och rör sig drömlikt, dansande under musiken. En av dem, som är rödhårig, gör ett utfall med kniv. Den angripne drar sig tillbaka men kommer igen med sina män omkring sig. Striden slutar inte förrän mannen som först drog sin kniv sticks ned och faller.

9. Lilla scenen Flera år har gått. Det är full sommar när Jorun kommer till gården som hon lämnade för länge sedan. Svalorna skriker visslande när de far över himlen. En tjänsteflicka kommer med en spann och Jorun ler när hon hör gässen kackla. Hon står och lyssnar till minnet. När tjänsteflickan kommer tillbaka upptäcker hon Jorun som satt sig på bänken vid uthusväggen och dragit ner sin huva

Det blir mörkt. När en tjänsteflicka kommer in är männen i drömmen borta. Hon går fram och lägger ett vedträ på glöden. Det blir ljusare och 22


Jorun: Jag drömde om strid mellan män.

så att det mesta ansiktet döljs. Då ropar flickan på sin husfru. Helga kommer och sedan kommer också en stor karl med rött hår som uppträder med husbondemyndighet. Det är en av rovorna som Jorun fostrat.

Kören: Drömde du? Drömde du en stor dröm? Jorun: Stort var det inte när hans blod spilldes. Men sant och bittert. Vad gällde den striden?

Rovan: Vem är du? Jorun svarar inte.

Rovan: Vår mors heder. Jorun: Han dog alltså för ingenting. Hans blod spilldes på en fähusbacke och alla var ni stolta över honom.

Rovan: Var kommer du ifrån och vad vill du här? Jorun kastar tillbaka sin huva så att ansiktet syns. Jorun: Känner du inte igen din egen fostrarinna?

Rovan: Ja, alla var vi stolta över honom, vår mor inte minst.

Rovan: Jorun!

Jorun: Det kan jag tro.

Husfolket som har följt med honom ut ropar i förvåning.

De två rovornas mor Helga har slutit upp och lyssnat på samtalet. Nu stiger hon fram.

Kören: Jorun! Jorun!

Helga: Har du kommit för att håna?

Jorun: Var är din bror? Rovan: Han dog i strid med en annan karl.

Helga: Du är Jorun som sjöng milda sånger. Men du hade kall blick. Vet du vad vi kallade dig?

Jorun: Då var min dröm sann.

Hon vänder sig till husfolket: Känner ni igen henne?

Kören: Drömde du? Drömde du sant?

Husfolket (sjunger): Jorun Jorun! Orm i öga! Jorun orm i öga… 23


Helga: Jorun orm i öga – det kallade vi dig för din skarpa blick. Och nu har du kommit hit för att skymfa.

Jorun: Jag sätter inget ont på en föderska. Jag hjälper alla som jag fått lära mig. Hon går in. 10. Lilla scenen

Kören: Jorun! Orm i öga, orm i öga…

Några timmar senare inne i huset. Rovans hustru ligger i sängen med sitt barn. Han kommer in.

Jorun: Nej, för att hjälpa kom jag. Jag hörde om en som behövde hjälp i sin svåra stund. Jag har vandrat mycket, sjungit många sånger. Men aldrig här hos er. En gång ville jag se dem jag fostrat. Men bara en är kvar. Den andres blod spilldes ut i ingenting. Honom tog völsen.

Jorun: Allt är över. Se på ditt barn. Han böjer sig över hustrun och barnet. Rovan: Så liten… Kan han vara ämne till en storkarl? Jorun: Du har fått ett flickebarn. Vad hon kan vara ämne till lär du få se.

Nu hörs ett skrik. Jorun: Vem jämrar sig?

Man släcker ljus kring modern och barnet och drar sig bort från dem. Folk sjunger och nynnar för barnet. Jorun sjunger sakta före:

Rovan: Min hustru ska föda. I tre dygn har hon legat och kvalts med värkar.

Jorun: Ur mörkret kom du lilla sparv…

Jorun: Då är hon den som jag kommit för att hjälpa.

Kören: … ur mörkret kom du in i ljuset…

Hon tar sin påse och går mot huset. Helga: Då sätter du ont på henne, illvillig som du är mot mig och min släkt.

Jorun: Lilla sparv, stanna hos oss, den tid som är din! 24


11. Stora scenen

Kören: Stanna hos oss i ljuset, lilla sparv.

Där har det ljusnat en aning. Man ser en gestalt i kappa som sitter med huvan neddragen så att ansiktet inte syns. Jorun vandrar fram mot scenen. Sakta närmar hon sig den som sitter där, men stannar innan hon kommit fram. Hon går aldrig upp på den stora scenen.

Jorun: Som sparven flyger genom hallen ur mörkret kommer han och flyger genom ljuset ut i mörkret igen… så blir ditt liv lilla barn.

Jorun: Vem var du? Vem var du som kom vandrande med dina sånger?

Hon bäddar kring modern och barnet. Att föda och födas är stort arbete. Nu ska ni vila.

Var du en häxa? Gestalten på den stora scenen rör sig inte, men skrattar lågt.

Hon ger tecken åt folket att de ska gå undan från sängen. De börjar dra sig bort från föderskan och barnet. Jorun reser sig och går efter dem. Hon stannar upp och frågar:

Gumman: Ja, jag var Flottsocka - och Skitkäft var jag. Ludenbyxa kallades jag och Skrucka. Jag skar runor på käppar och vände folk i vargar. Mjölken skar sig när jag gick förbi och onda män vart blinda. Jag var en häxa och man skällde mig för Fetröv.

Minns ni gumman med påse och stav Hon som sjöng för er förr i världen. De tittar på varandra, vet inte om de minns. Jorun: Har ni glömt henne?

Jag skrämde folk med mina sånger. De sa: hon är skräcken själv… Då var jag Gryla med femton svansar och en kniv som skar upp buken på barn.

De går ifrån henne och Jorun talar för sig själv. Jorun: Ja, henne har ni glömt.

Hon skrattar högt och tar sen tag i huvan och drar den bort från huvudet och reser sig. Jorun och hon sjunger mot varandra.

Det mörknar på den lilla scenen. 25


Jorun: Är du inte den som sjöng milda sånger, som sjöng för kvinnor i svår smärta?

Gumman: Du var rädd för Völsen. Jorun: Visste du allt?

Gumman: Jag sjöng för kvinnor som låg brutna av värkar och kved i sin svåra nöd.

Gumman: Ja, jag var valan som visste. Nu vet du vad jag vet. Eller gör du det inte?

Jorun: Flickstackare och myndiga fruar kvaldes med barn och alla hade de lika ont.

Jorun går tillbaka till sängen där modern sover med den nyfödda. Det mörknar på den stora scenen. Gummans gestalt slukas upp av mörkret och försvinner. Hon sjunger långt bortifrån sedan hon försvunnit:

Gumman: Jag stod vid deras knän och sjöng milda sånger i deras nöd. Jag gav dem örter som lindrade…

Gumman: Vet du nu? Eller gör du det inte?

Jorun: …milda sånger i deras nöd, du gav dem örter som lindrade…

Husfolket sjunger sakta, mumlande.

Gumman: Bittra örter gav jag dem, örter som tog bort deras skam…

Kören: Vet vi nu… eller inte? Vet vi… Gör vi det inte?

Gumman låter kappan falla till golvet och står högrest i kläder som är mycket praktfullare än dem hon hade i livet.

Husfolkets sång blir allt svagare: Vet vi nu…

Gumman: Jag var den djuptänkta som hade runor till hjälp…

SLUT

Jorun: Kvistrunor, trollrunor, bokrunor hade du. Och völsen vilade i linne och lök, huggormen lik när han spratt upp. 26

Originallibretto  
Advertisement