__MAIN_TEXT__

Page 1

Vad har pengar med hantverk att gรถra? Mynt och medaljer producerade av Marita Norin


Förord

Myntverket i Eskilstuna hade ett helt kvarter för sig självt. Byggnaden var gjord i tegel och omgavs av parkeringar och lastkajer. Från ena gatan gick en liten markerad väg fram till entrén. Det som såg ut som en biljettkur i glas från Folkets Park var i själva verket platsen där en vakt kunde övervaka dig då du passerade genom glasdörrar i dubbla rader. Marita Norin använde aldrig något passerkort, hon var välkänd och vår ankomst hade vi annonserat i förväg. Året var 2001, året innan Myntverket bolagiserades och såldes till ett finskt företag. Min känsla var att Marita gick som ”barn i huset” och hade god kontakt med alla nivåerna, från kontoret ned till golvet. Hennes bästa vänner verkade finnas i gravörverkstaden. En av gravörerna skämtade med henne om de verktyg hon visat dem genom åren från 1975 och framåt. Bland annat hur skruvmejseln hon tagit ur sin mammas symaskin blivit det skarpslipade verktyg hon behövt för att göra tiokronan klar. Själva hade de arbetsplatser fyllda med verktyg för att göra sneda, raka, runda och vinklade spår i olika material, från gips till stål. De beundrade Maritas skicklighet att forma resultat med enkla medel. Några av ”gubbarna” gav oss en guidad tur i huset och jag fick se hur en maskin spottade fram femtioöringar med en hastighet av tio stycken i sekunden. Som kontrast visade de platsen där de präglade Nobelmedaljen. Guldmedaljen skulle ha en så djup relief att den måste pressas flera gånger. Om man försökte överföra verktygets form till ämnet i ett enda tryck så skulle stressen bli för stor för metallen. Därför tryckte man medaljen sjutton gånger, med en vilopaus emellan. Varje gång kom man en liten bit djupare i metallen och efter sjutton gånger var hela designen överförd från verktyget till ett stycke guld. De visade också de olika skåp, med utdragbara lådor, där de senaste decenniernas medaljutgivning låg lagrade. Där låg Maritas silvermedalj med anledning av kvinnoåret 1975. Den var så buktande i formerna så den rymdes knappt i sitt fack. Något som de också skämtade om. Därefter visade oss chefen ned i källaren och vi fick se lagret av de senaste tvåhundra årens mynt och medaljer präglade i Sverige. De låg på metallhyllor i ett kassavalv stort nog till två hästar, eller tre. Där fanns belöningsmedaljer av alla tänkbara anledningar från hela landet utgivna av Hushållningssällskap och Akademier. Här var stämningen mindre skämtsam, snarare sorgsen. Vad skulle ske med denna stora samling av kulturhistoria om Myntverket lades ned helt och hållet? När jag senare, år 2007, pratade med sekreteraren i telefon fick jag veta att Myntverket inte längre präglade de svenska mynten, det gjorde man i Finland. Däremot präglade man medaljer och det gjorde man ända fram till 2011. Det året la man ned hela verksamheten. Sista samtalet jag hade med dem var före jul 2010, alltså strax innan de stängde. Under samtalet förstod jag att de bara hade månader kvar att arbeta och alla i personalen var ledsna. Hela arbetsplatsen skulle tömmas och ingen fick stanna kvar. Jag kom då att tänka på våra verktyg, de som Marita köpt 2002 och 2004 och som präglade souvenirerna ”Vindelälvan” och ”Potatisbacken”. Jodå, Myntverket skulle sända dem tillbaka till oss i Ammarnäs.


Under 2012 stod verktygen vi fått oss tillsända från Myntverket på mitt skrivbord. Jag hade hittat en adress på nätet, till den firma som numera präglade Nobelmedaljen. Efter ett samtal på telefonen väcktes hoppet att vi åter skulle kunna prägla ”Potatisbacken” och ”Vindelälvan”. I februari 2013 åkte vi genom ett vintrigt Sverige till Eskilstuna igen. Den här gången till Svenska Medalj AB. Återigen ett tegelhus med stora parkeringar och glasdörrar med bevakning, men ingen vaktkur, bara kameror. Företaget gav oss en heldags kurs i hur man präglar en bronsmedalj och detta finns återgivet i utställningen. Efter detta kom vi överens om att samarbeta. Redan till sommaren 2013 fanns åter Maritas souvenirer att köpa i Skulpturum i Ammarnäs. 2013 var också året då Maritas sjukdom gjorde sitt genombrott i vår vardag och vände vårt liv upp och ned. Hennes skapande förmåga åts upp av någon som hette Alzheimer och ganska snart bodde vi på olika adresser. Något som gäller även idag 2015. Den här utställningen gör jag för att hedra konstnären Marita Norin. Välkommen att fundera på vad pengar har med hantverk att göra… Urban Berglund, Maritas livskamrat sedan 1991 Marita Norin föddes i Eskilstuna 1943, uppvuxen invid Ärla Kyrka där hennes far var kantor. Efter realskolan praktiserade hon på en reklambyrå och ägarna såg hennes talang och hjälpte henne söka konstnärlig utbildning. Studier på Konstfack från 1962 – 1965 och därefter verksam som skulptör. Lärare på Eskilstuna Folkhögskolas estetiska linje med teckning och keramik under åren 1974-81. Sedan 1993 bor och verkar hon i den lilla fjällbyn Ammarnäs i Lappland. Där har hon sin ateljé och utställning – SKULPTURUM. Hennes fullständiga cv finns på www.skulpturum.se.

”Vad har pengar med hantverk att göra? Mynt och medaljer producerade av Marita Norin©” Utställningen produceras av Vindelåforsens Stugby i samverkan med SENSUS Studieförbund. www.skulpturum.se www.sensus.se Vill du boka en tur i SKULPTURUM eller en föreläsning om Maritas konst så kan du höra av dig till Urban Berglund på telefon 070-6110301 eller epost urban@bertejaure.se.


Marita Norin och den kreativa processen

Marita Norin och arbetet med Stora Riksvapnet, 1983. Foto: Myntverket. Hur gjorde hon? Det såg alltid så lätt ut. Från en utplattad bit lera steg plötsligt en kvinna i ett badkar fram. Formad genom böjningar och vinklar i en platta stor som en disktrasa, med antydningar till ett par ögon i ena änden och en fot och en arm i den andra. Skulptören Marita överraskade mig alltid. Och det är klart, året var 2007 och hon hade arbetat med sitt material sedan 1960-talet. 1975, när hon formade den första medaljen, den till kvinnoåret, så var det fortfarande skulptur som var hennes specialitet. Det ser man på skisserna som hon gjorde i lera. Men hon gjorde också skisser på papper och skrev ned funderingar i sina anteckningsböcker.

Marita Norin med skiss till medalj för kvinnoåret 1975. Materialet är lera. Foto: Myntverket.


En av skisserna till Kvinnoårsmedaljen syns tydligast i katalogen nr 5. Ännu vid den här tidpunkten i processen fanns det några kvinnosymboler kvar att välja bland. Den teckning hon lagt in, kvinna med lamm i famnen, påminner om en stor skulptur hon gjorde vid samma tid, kvinna med en kalv i famnen. Innan medaljen fick sin slutgiltiga utformning försvann lammet och istället kom en figur från tusentalet före Kristus in - en fruktbarhetssymbol från Faardal i Danmark. Att prova sig fram i full skala och att göra ändringar på grund av erfarenheterna - eller det som numera kallas för ”trial and error” även på svenska - är konstnärens väg.

Skisser och tankar

Maritas tankar inför formandet av tiokronan, 1984-85. Foto: Urban Berglund Marita berättade ofta för mig om sin kärlek till bokstäver. Hennes tid på reklambyrå, vid sextiotalets början, kallade hon för ”arbetet som bokstavspiga”. Grafisk form gjordes till största delen för hand och hon fick teckna många bokstäver. Ofta. Hennes skisser till tiokronan var noggrant ritade på genomskinligt papper så att hon enkelt kunde föra över texten till de original i gips som Myntverket använde sig av. Det genomskinliga arket gjorde också att hon kunde gravera in texten spegelvänt. Det var bara att vända ritningen bak och fram. Hennes tid som bokstavspiga var värdefull. Det finns en tidig anteckning i en skissbok om hur tiokronan ska se ut. (ovan) Här sammanfattar hon vad beställningen innehöll. Detta är den första skissen av tiokronan någonsin.


En designer har en uppdragsgivare som ger ramarna och formulerar önskemål – eller krav. Allt detta vägs in i under processens gång. Under 2009 fick hon i uppdrag av SLU att göra en guldmedalj. Marinofficeren Arvid Lindman, hade redan på 1920-talet donerat pengar för förtjänstfull forskning och den fonden skulle nu återuppväckas. Först var beställaren trevande och Marita hade stor frihet att fantisera. Hennes första förslag innehöll ett myller av djur och stiliserade forskare. Och en stor tall, som var symbolen som skulle vara i centrum på ena sidan. SLU blev glada för förslaget, men hörde senare av sig med mera detaljerade krav på både grafisk profil på bokstäverna och på vad medaljen skulle innehålla.

Skiss från mars 2009. Foto: Urban Berglund

Den färdiga medaljen 2010. Foto: SLU.


Talang

Originalet till porträttet av Kung Carl XVI Gustaf, 1980. Lera. Foto: Urban Berglund

Marita hade gjort flera medaljer och var 1980 på besök på Myntverket. Hon frågade: Har ni något jobb åt mig? Svaret dröjde en liten stund. Myntverkschefen sa, dröjande: Ja, vi hade inte tänkt fråga dig, men hur är du på porträtt? Marita svarade: Det är ju det jag är bäst på. Myntverkschefen, en lång man som hette Ulvfot, berättade att man behövde ett porträtt på ”majestätet” men att uppdraget var hemligt och att hon inte fick fråga om bilder hos Hovet. De ville gärna ha ett porträtt så snart som möjligt. Marita besökte sin mor som prenumererade på lämpliga veckotidningar och bläddrade igenom alla bilder på Kungen som hon kunde finna. Hon valde några bilder i vänsterprofil och åkte hem. På mindre än trettio minuter formade hon porträttet. (se bild ovan). När leran fortfarande var våt åkte hon in till Eskilstuna, en färd på tjugo minuter. Hon kände sig osäker på om resultatet skulle duga och räckte fram originalet och frågade, en aning ansträngt: Var det något sådant här som ni ville ha? Tystnaden blev påtaglig. Marita hann tänka många gånger att hon gjort bort sig, att porträttet inte dög. Då svarade Ulvfot: Vi tar det. Och gick iväg med originalet.


Komposition - att berätta en historia

Medalj till Kvinnoåret, Silvermedalj 1975. Foto: Myntverket. Marita engagerade sig i Kvinnokampen och sammanfattade sina tankar i sina medaljer för kvinnoåret 1975. (Se också katalogen nr 6, 13 och 14) Hon såg tidigt behovet av att kvinnor stod upp för sin historia, och därmed sig själva, men att just kampen kunde bli för ensidig. Därför gjorde hon Livshjulet (Katalog nr 14) som en symbol för samarbetet mellan man och kvinna. Samarbetet får hjulet att rulla. På en av medaljsidorna (se ovan) bär kvinnan på barnet och hon väljer att gå mot den ekologiskt hållbara sidan av verkligheten. I handen håller hon fast i mannen, som har tappat fotfästet och är på väg ut ur bilden. Kvinnans kamp är ett sätt att visa vägen. Samarbete, visade hon mig, det är att engagera sig, båda samtidigt - och mot samma mål. Ansvar kan var och en bara ta helhjärtat, inte halvhjärtat. När Marita gjorde en bronsmedalj till firandet av odlingen i Potatisbacken, så hedrade hon mannen, nybyggaren, som skapade ett genombrott i potatisodlingen bland fjällen. Potatisplantans blad hotas av nattfrost, även i juli månad. Tack vare backens lutande sidor minimeras farorna med sommarfrost och detta var upptäckten som räddade byn Ammarnäs från svält på artonhundratalet. (Katalogen nr 7) Odlingen idag porträtteras på frånsidan. Här står kvinnorna på huk och rensar ogräs, medan männen står vid staketet och samtalar. Något som kvinnorna idag skrattar igenkännande åt. (Katalogen nr 8)


Medalj i silver till minne av Astrid Lindgren, 2002. Foto: Urban Berglund Kompositionen till frånsidan på Astridmedaljen uppehöll Marita många kvällar. Vi satt ibland och pratade om att hon skulle göra en hel serie av ”Svenska Mästare” och hon fantiserade om Sara Lidman och andra som hon ville föreviga. Hon tyckte också att det fattades något i baksidans layout. Jag föreslog att hon skulle göra en fjäder bakom texten och det nappade hon på. Marita använde ofta gåspennor att göra tuschteckningar med och till Astrid Lindgren passade en skrivfjäder bra. Det kändes roligt att ha hjälpt till. Det var först i arbetet med den här utställningen som jag såg att det fanns något mera. Bokstaven ”N” i ”underbar” hade fått ett tillägg. En fågel som breder ut sina vingar. En bra design ska innehålla överraskningar.


Nr 1 Astrid Lindgren, minnesmedalj 2002, silverfärgat gipsoriginal, positiv av åtsidan.

Nr 2 Astrid Lindgren, minnesmedalj 2002, gipsoriginal, positiv av frånsidan.

Nr 3 Astrid Lindgren, minnesmedalj 2002, skiss i gips med avtryck av lera från designarbetet, åtsidan.

Nr 4 Astrid Lindgren, minnesmedalj 2002, åtsidan av silvermedaljen. Prägling: Myntverket i Eskilstuna.


Nr 5 o. 6 Medalj med anledning av kvinnoåret 1975 – Kvinnosymboler. Här ser vi åtsidan av medaljen. Skissen i lera är fortfarande inte ett original. Kvinnan som bär ett lamm i sin famn byttes senare ut mot en bronsåldersfigur.


Nr 7 Medalj för att hedra odlingen av Potatisbacken i Ammarnäs, 2004. Medaljens åtsida, avgjutning i lera av ett original i gips, positiv. Potatisbacken valdes till Sveriges åttonde underverk i en omröstning i Sveriges Radio P4. För att berätta historien om vem som började odlingen bad Marita en ung bybo att bli modell. Stående på ett bord fick han, med en linjal som ”verktyg” visa hur rörelserna vid ”potatisgrävning” såg ut.


Nr 8 Medalj för att hedra odlingen av Potatisbacken i Ammarnäs, 2004. Medaljens frånsida, avgjutning i lera av ett original i gips, positiv. Här berättar Marita historien om hur backen odlas i modern tid – kvinnorna står på huk i backen och arbetar medan männen står vid staketet och samtalar. En framsträckt hand visar resultatet av arbetet i form av några mandelpotatisar.


Nr 9 Minnesmedaljen för Potatisbacken i Ammarnäs. Brons. Präglas av Svenska Medalj i Eskilstuna och säljs som souvenir i Skulpturum. Nr 12 Hängsmycket Vindelälvan i silver. 2003. Efter formgivningen av Vindelälvan, se nästa sida, gjorde Marita om formen till en relief för ett hängsmycke. Det produceras idag av Svenska Medalj AB i Eskilstuna och säljs som souvenir i Skulpturum. Materialet är 999/1000 silver och frånsidan är blank för att kunna graveras.


Nr 10 Skiss till formgivningen ”Vindelälvan”, 2001. På uppdrag av ett projekt för kvinnligt företagande i Sorsele Kommun gjorde Marita denna hyllning till såväl kvinnlig företagsamhet som den fria Vindelälven. Materialet är patinerad gips, en avgjutning ur en form.


Nr 11 Skiss till medaljongen Vindelälvan. Materialet är gips, positiv

Vindelälvan som relief på Skulpturum i Ammarnäs. Materialet är målad markisolerskiva och höjd ca 2 meter.

Nr 13 Medalj med anledning av kvinnoåret 1975 – Kvinnokamp. Åtsidan i målad gips.

Nr 14 Medalj Kvinnokamp, frånsida, Livshjulet symboliserar samarbetet mellan man och kvinna. Brons. 1975.


Nr 18, Medalj till FNs Fredsår 1986, porträttsidan, gipsoriginal, positiv

Nr 17 Medalj till FNs fredsår 1986, textsidan gipsoriginal, positiv.

Nr 19 Fredsmedaljen, 1986, som hängsmycke i silver, präglat av Myntverket i Eskilstuna.


Nr 15 Medalj till FNs Barnår 1979. Detta negativa gipsoriginal är patinerat för att reliefen ska framträda tydligare. Den negativa formen används vid gjutning av positiv. Medaljen producerades av Myntverket i Eskilstuna.


Nr 16 Medalj till FN´s barnår 1979. Denna bronsavgjutning är gjord i den negativa formen på bild nr 15. Konstnären gör alltså negativet först. Precis som fotografen gjorde innan vi alla började plåta digitalt. Konstnärens original är också stort som en tallrik och förminskas till den storlek som den färdiga medaljen ska ha. Ett förminskat negativ i härdad metall användas därefter när man präglar in medaljens mönster i en skiva brons. Ungefär som en stämpel gör ett avtryck på papper.


Nr 20 Historiskt mynt, Tjurgestalt. 1981 En avbildning av ett historiskt mynt, gjutet i brons på uppdrag av Oppunda Sparbank i Flen. Banken beställde sammanlagt sex stycken bronser, var och en i storlek som en pizzatallrik, som utsmyckning av kontoret i Flen. Maritas åsikt är att de tidiga mynten är oöverträffade i både skönhet och komposition.


Nr 21 Historiskt mynt, Alexander den Store. 1981 Kungaporträttet av Alexander den Store gjordes, inte för att sprida en bild av kungen så att alla kunde känna igen honom, utan för att berätta att kungen är gudomlig. De vädurshorn som gömmer sig i porträttets hårsvall är ingen del av frisyren utan själva tecknet på gudomlighet. Myntet skulle alltså, på en mycket liten yta, berätta den historia som avsändaren ville förmedla. Kraft och styrka, framgång i fältslag, skönhet och mod, att vara utvald bland gudarna, eller, att själv vara gudomlig.


Nr 23 Tiokronan, konstnärens skiss i gips, negativ av valÜrsidan, 1985.


Nr 24 Tiokronan, konstnärens skiss i gips, positiv, valörsidan, 1985. På skisserna ser man hur originalets design växer fram, en del i taget. Här har valören tio kronor, börjat växa ihop med det lilla Riksvapnet, eller Tre Kronor. Det finns fortfarande konturer av kronorna inuti siffrorna. Efter en tid kombinerade Marita valör och Riksvapen genom att förse kronorna med en skravering – det tecknaren skulle kalla för skuggning – och på så sätt bands designen ihop i en helhet. Kombinationen godkändes därefter av en ämbetsman – Riksheraldikern – som i det här fallet var en kvinna. Hon tyckte att kombinationen var fin och först därefter kunde originalet ligga till grund för produktionen av tiokronan. Nr 22 Utgivningen av guldtian dröjde till 1991. Sveriges mynt år 1991


Nr 25 Tiokronan, konstnärens skiss. 1985 På den här skissen syns det hur de tre kronorna börjat få sin skraverade yta, men de har fortfarande inte brutit in i siffrornas form – något som de har gjort i det färdiga myntet. (se nr 27)


Nr 26 Tiokronan, gipsoriginal, negativ, porträttsidan. Originalet till porträttet av Kung Karl XVI Gustaf gjorde Marita som en relief i lera. Hon lämnade in den våta leran i Eskilstuna och fick tillbaka negativa avgjutningar i gipsrondeller. Därefter skulle hon skära in bokstäverna i negativ form – eller spegelvända. Arbetet med bokstäverna var tidsödande och tålamodskrävande. Du kan inte sudda i en gipstallrik. Slinter du med kniven får du börja om.


Nr 27 Tiokronan, gipsoriginal till nya designen 2001, negativ, valörsidan. Här kan man se hur valören tio kronor har förenats med Tre Kronor, eller Lilla Riksvapnet. Skraveringen på kronorna bryter igenom siffrorna. Denna gips var utgångspunkten för Marita när Myntverket beställde en förändring av tiokronan år 2001. Man ville behålla Maritas design från 1985, men man ville ha Kungens valspråk på valörsidan. Ett arbete som Marita genomförde inne i Skulpturum. År 2001 fick en annan konstnär göra porträttsidan – Ernst Nordin. Tiokronan är det mynt som Sverige behåller när man 2015-2016 byter ut alla andra mynt och sedlar. En del av designen är gjord i Ammarnäs.


Nr 28 Successionsordningens ändrande, positiv, gipsoriginal, 1980. 1980 ändrade Sverige på lagen så att även kvinnor kan bli regent. Hela lagtexten finns på detta minnesmynt som Marita gjorde formen till. Som jag tidigare berättat så arbetar konstnären i en gipsrondell och i det här fallet ska texten skäras ned, spegelvänt, i ett negativ. Marita berättade att hon 1980 var nyligen skild, bodde ensam och kände sig deprimerad för det mesta. Hon engagerade sig därför i bokstäverna under många dagar i sträck och lyckades få till resultatet till belåtenhet. Men det tog tid och kraft.


Nr 29 Successionsordningens ändrande, Minnesmynt 1980, gipsoriginal, negativ, porträttsidan. Myntverket hade lagt in porträttet som en negativ avgjuning i detta original. Därefter skar Marita in bokstäverna. Myntverket bearbetade därefter originalet i en reduceringsapparat. I ena änden av maskinen satte man ned originalet i en ”skivspelare” som på mycket långsam hastighet överförde designen till ett litet stycke metall i andra änden. Metalloriginalet kallas för en ”stamp” eller ett ”verktyg”.


Nr 30 Minnesmynt tio år som regent 1983, gipsoriginal, positiv, åtsida. Porträttet användes också till detta minnesmynt som Myntverket präglade 1983 med anledning av Kungens tioårs jubileum som regent. Under porträttet på ett mynt får konstnären sätta sin signatur. Därför finns bokstäverna ”MN” med i kompositionen. Marita brukade skoja om att hon och Kungen hade samma visitkort.


Nr 31 Stora Riksvapnet, 1983 till Minnesmyntet vid Kungens tioårsjubileum som regent, gipsoriginal, negativ. Om något i Maritas produktion ska kallas för ett mästarprov så är det formandet av Stora Riksvapnet i denna gipsrondell. Bilden ska hanteras spegelvänt och negativt och gipsen som material är oförlåtande – slinter du med kniven får du börja om, på en annan rondell och från början. Arbetet tog henne tre månader. Andra konstnärer som gjort minnesmynt har bett att få använda Maritas Riksvapen. Ingen har gjort någon ny formgivning sedan hennes, 1983.


Nr 32 Stora Riksvapnet, 1983, till Minnesmyntet för Kung Carl XVI Gustafs tioårsjubileum som regent, gips med silverfärg, positiv. Silverfärgen gör att reliefen framträder tydligare. Serafimerordens kedja, med små änglar och kors, hänger innanför lejonens tassar där de står och håller upp vapenskölden. På Maritas första original hängde kedjan utanpå tassarna. Riksheraldikern hade då strängt meddelat att ”man får inte fjättra lejonen” varpå hon varit tvungen att börja om från början igen, på en ny gipsrondell.


Nr 33 förslag till ”Pippimynt”, original i lera, 2005, porträttsidan. Efter arbetet med medaljen till minne av Astrid Lindgren ville Myntverket publicera en Pippi-peng med valören 50 kr. Marita var väldigt glad över sitt förslag och sände in det 2005. Tyvärr fick hon inte jobbet utan en finsk konstnär gjorde en Pippipeng med hjälp av dator.


Nr 34 Förslag till ”Pippipeng”, säkerhetskopia i latex, 2005 Gipsrondeller är väldigt sköra och om de går sönder eller spricker så är de nästan omöjliga att laga igen. Därför gjorde Myntverket en sorts säkerhetskopia i latex för att bevara designen. Latex böjer sig och går att tappa i golvet utan att brytas. Tack vare säkerhetskopian kan man göra nya avgjutningar i gips och återställa designen.


Nr 35 Förslag till ”Pippipeng” med valören 50 kr, 2005, gipsoriginal, porträttsidan, negativ. Det här var förslaget till 50-kronorsmynt som Marita sände in till Myntverket år 2005. Riksbanken valde dock en annan designer och den Pippipeng som producerades är ritad i dator. Innebär det slutet på hantverket att göra pengar – för hand?


Marita Norin, mynt och medaljer i kronologisk ordning 1975 Kvinnohistoriska symboler- medalj till Kvinnoåret, katalog nr 5 och 6. Kvinnokamp och livshjul - medalj till Kvinnoåret, katalog nr 13 och 14. 1979 Medalj till Barnåret - katalog nr 15 och 16. 1980 Minnesmynt Successionsrättens ändrande, katalog nr 28 och 29. 1982 Historiska mynt till Oppunda Sparbank, katalog nr 20 och 21. (2 av 6 formgivningar) 1983 Minnesmynt - tio år på tronen, katalog nr 30, 31 och 32. 1985 Tiokronan (utgiven 1991), katalog nr 22, 23, 24, 25, och 26 1986 Medalj till Fredsåret, katalog nr 17, 18 och 19. 2001 Vindelälvan, formgivningsuppdrag och silvermedaljong, katalog nr 10, 11 och 12. Tiokronan, förnyad valörsida, katalog nr 27. 2002 Minnesmedalj, Astrid Lindgren, katalog nr 1, 2, 3 och 4. 2004 Potatisbacken, bronsmedalj för odling, katalog nr 7, 8 och 9. Pippi - förslag till femtiokronorsmynt, katalog nr 33, 34 och 35. 2009 Arvid Lindmans Minnesfond, SLU, ej i katalogen, se sida 7.


Skulptรถren talar till รถgat genom handen.

Profile for Urban Berglund

Vad har pengar med hantverk att göra?  

Konstnären Marita Norin har gjort vår svenska tiokrona, redan 1985. Hennes mynt och medaljer finns att se i denna utställning som går att hy...

Vad har pengar med hantverk att göra?  

Konstnären Marita Norin har gjort vår svenska tiokrona, redan 1985. Hennes mynt och medaljer finns att se i denna utställning som går att hy...

Advertisement