Page 1

NYA PROFESSORER

Installation

2015


ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS Skrifter rรถrande Uppsala universitet B. INBJUDNINGAR, 179


Omslagsbild: År 1865, för precis hundrafemtio år sedan, påbörjades meteorologiska mätningar inom Astronomiska observatoriet. Arbetet, i vilket många studenter engagerades, ledde till att meteorologi blev ett självständigt ämne vid universitetet. På denna gouache (detalj) av Franz Alexander Berger syns det då nyuppförda Astronomiska observatoriet 1851. Uppsala universitetsbibliotek 8189. Redaktör: Per Ström Lärostolshistoriker och redaktion: Carl Frängsmyr Fotografier av nya professorer och pristagare: Mikael Wallerstedt Produktion: Grafisk service, Uppsala universitet ISSN 0566-3091 ISBN 978-91-554-9335-6 Tryck: DanagårdsLiTHO AB 2015


Professorsinstallation vid Uppsala universitet 2015

Hugo Hildebrandsson, ”Sjelfbiografiska anteckningar”, inledning av Carl Frängsmyr  5 Rektors inbjudan   39 Program   41 Installationsföreläsningar 2015   43 Juridiska fakulteten Minna Gräns  49, Torbjörn Ingvarsson  51, Charlotta Zetterberg  53 Medicinska fakulteten Stefan James  57, Lärostolen i kardiologi med inriktning mot klinisk kardiovaskulär forskning  58, Sören Lehmann  61, Niklas Marklund  63, Andreas Mårtensson  65, Lärostolen i internationell barnhälsovård  66, Fredrik Palm  69, Lärostolen i fysiologi 70, Gunnar Pejler  85, Johan Sundström  87, Pernilla Åsenlöf  89, Lärostolen i fysioterapi 90 Farmaceutiska fakulteten Göran Frenning  95, Lena Friberg  97, Ulf Göransson  99, Anna Orlova  101 Historisk-filosofiska fakulteten Isto Huvila  105, Lärostolen i biblioteks- och informationsvetenskap  106, Don Kulick  109, Pauliina Remes  111, Henrik Ågren  113


Språkvetenskapliga fakulteten Rogier Blokland  117, Lärostolen i finsk-ugriska språk  118, Michael Dunn  143, Lärostolen i lingvistik  144, Christer Henriksén  157, Heinz Werner Wessler  159, Lärostolen i indologi med inriktning mot det moderna Sydasiens språk och kulturer  160 Samhällsvetenskapliga fakulteten Hannah Bradby  187, Mikael Carlsson  189, Kristine Höglund  191, Anna Jarstad  193 Cecilia Pahlberg  195, James Sallis  197, Oskar Nordström Skans  199, Lärostolen i nationalekonomi  200, Fredrik Tell  229, Lärostolen i företagsekonomi  230, Lärostol i företagsekonomi, särskilt marknadsföring, återbesatt med vid universitetet förut installerad professor, Virpi Havila  243, Lärostol i statistik, särskilt ekono­metri, återbesatt med vid universitetet förut installerad professor, Per Johansson  247 Utbildningsvetenskapliga fakulteten Mikael Börjesson  259, Lärostolen i utbildningssociologi  260, Elisabet Nihlfors  263, Claes Nilholm  265 Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten Gabriella Andersson  269, Anders Jansson  271, Susanne Mirbt  273, Maria Selmer  275, Björn Victor  277 Professor som pensionerats före installation  279 In memoriam  279 Hjärnäpplet – Uppsala universitets innovationspris 2015   281 Tidigare mottagare av Hjärnäpplet   284 Pedagogiska priset 2015   285 Tidigare mottagare av Pedagogiska priset   291 Redaktionella kommentarer   295 Plan över Uppsala universitets aula   297


Hugo Hildebrandsson, ”Sjelfbiografiska anteckningar” Inledning av Carl Frängsmyr

I slutet av maj 1865 inleddes ett märkligt och betydande vetenskapligt projekt i Uppsala. Under ledning av meteorologerna Robert Rubenson, Hugo Hildebrandsson och Per Gustaf Rosén påbörjades systematiska meteorologiska observationer vid astronomiska observatoriet vid Rackarbacken. Långt innan begreppet ”studentmedverkan” var uppfunnet såg de tre forskarna till att använda sig av frivilliga studenter. Under en period om drygt tre år och två månader, från maj 1865 till augusti 1868, genomfördes mätningar varje timme i observatoriet, för vilket ändamål 127 studenter engagerades. Fyra studenter tjänstgjorde varje dygn, två på dagen, två på natten. Inte en enda observation missades under denna tid. Detta ambitiösa forskningsprojekt, som alltså inleddes för precis 150 år sedan, kan med goda skäl betraktas som den moderna Uppsalameteorologins startpunkt. Redan under hösten 1864 hade astronomiprofessorn Gustaf Svanberg börjat röja väg för den nya disciplin som började växa fram ur hans ämne. Han lät nämligen uppföra en mindre byggnad i parken strax söder om observatoriet, där meteorologiska mätningar kunde företas. Observatoriet utrustades med vindmätare, termometrar och barometrar. Ansvaret för verksamheten överlät Svanberg på Robert Rubenson, som hade disputerat 1854 och sedan bland annat verkat som matematiklärare vid Upsala lyceum. Hans intresse för meteorologin hade stimulerats under en treårig studieresa till Italien och Frankrike. Studenternas insatser var helt avgörande för projektets genomförande. Rubensons arbete med att sammanställa, analysera och utge resultaten från deras observationer drog ut på tiden, dels på grund av hans övriga åtaganden, dels till följd av svårigheter att erhålla tryckningsbidrag. Skriften utkom därför först vid universitetets 400-årsjubileum 1877. 5


Sommaren 1868 blev studenternas manuella observationer överflödiga, eftersom en meteorograf, konstruerad av fysikern och matematikern Axel Gabriel Theorell, kunde tas i bruk. Med hjälp av denna registreringsapparat kunde termometrarnas och barometrarnas läge avläsas automatiskt var tionde minut. Dessa observationer fick stor betydelse även utanför Sveriges gränser och från och med den 1 december 1868 publicerades de i Bulletin météorologique de l’observatoire d’Upsal. I likhet med studenterna arbetade Rubenson helt ideellt. Han kunde inte komma i fråga för en statlig tjänst, eftersom han bekände sig till den mosaiska tron. År 1870 ändrades dock lagen i detta avseende, varefter han samma år kunde tillträda en nyinrättad extra ordinarie adjunktur i meteorologi. Rubenson var påtänkt som föreståndare för ett planerat meteorologiskt observatorium i Stockholm men valde att kvarstanna i Uppsala ytterligare några år. Han utsågs 1873 till föreståndare för den nyinrättade Meteorologiska centralanstalten i Stockholm. Denna anstalt sammanslogs 1919 med Hydrografiska byrån till Statens meteorologiska-hydrografiska anstalt (SMHA), vilken i sin tur 1945 bytte namn till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI). Ansvaret för meteorologin i Uppsala övergick efter Rubensons avflyttning till Hugo Hildebrandsson. Denne var brorson till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand och hade skrivits in vid universitetet 1858. Under de följande åren studerade han matematik och fysik. Till meteorologin leddes han in när Anders Ångström 1863 uppmanade honom och Per Gustaf Rosén att studera vattenångans tryck på den omgivande luften under avdunstning. Hildebrandsson och Rosén väckte stor uppmärksamhet när de offentliggjorde sina resultat i en publikation våren 1864. De vågade nämligen uttrycka kritiska åsikter mot Berlinprofessorn Heinrich Dove, dåtidens internationellt ledande och oomstridde auktoritet inom den vetenskapliga meteorologin. På våren 1866 försvarade Hildebrandsson sin avhandling Öfversigt af den mekaniska värmetheorins grundläggning, samt af de wigtigaste experimental-bestämmingarne af wärmets mekaniska equivalent. Ämnet hade han fått av Anders Ångström, och tillsammans med undersökningen om vattenångans tryck meriterade avhandlingen sin författare för en docentur i fysik. År 1869 erhöll Hildebrandsson universitetets Helmfeltska resestipendium, vilket gjorde det möjligt för honom att besöka de meteorologiska centralanstalterna och observatorierna i Wien, Paris, London, Kremsmünster, München, Bern och Kew. Han genomförde dessutom kortare studiebesök i Zürich och Karlsruhe. Under denna resa knöt han vetenskapliga kontakter med internationellt framstående meteorologer som Carl Jeli6


nek och Julius von Hann i Wien samt Urbain Jean Joseph Leverrier i Paris. Den sista tiden tillbringade han i Kristiania hos Henrik Mohn, som några år tidigare hade blivit professor i meteorologi och föreståndare för det nybildade meteorologiska institutet vid universitetet i Kristiania. Kontakterna med dessa och andra internationella forskare uppehöll Hildebrandsson även fortsättningsvis genom brevväxling. I Uppsala universitetets årsskrift 1870 publicerade Hildebrandsson en utförlig reseberättelse, vilken innehöll en plan för meteorologins framtida organisation i Sverige. I skildringen, som kan läsas som ett slags program för Hildebrandssons kommande verksamhet, föreslog han bland annat att ett svenskt meteorologiskt institut snarast skulle inrättas. Denna anstalt kunde antingen fungera helt självständigt, i likhet med bland annat Sveriges geologiska undersökning (SGU), eller organiseras som en institution inom Kungl. Vetenskapsakademien. Innan manuskriptet trycktes inhämtade Hildebrandsson godkännande från både Svanberg och Ångström, varefter han begav sig till Stockholm för att även visa det för Vetenskapsakademiens fysiker Erik Edlund, som under drygt ett decennium hade organiserat systematiska meteorologiska mätningar runt om i Sverige. I Vetenskapsakademiens Handlingar publicerade denne 1873 studien ”Bidrag till kännedomen om Sveriges klimat”, vilken räknas som den första klimatologiska undersökningen i landet som byggde på systematiska observationer. Edlund blev inte glad över Hildebrandssons initiativ, vilket han uppfattade som ett ovälkommet intrång på hans egen domän. Trots Edlunds motstånd lät Hildebrandsson trycka skriften, vilken kom att spela en viktig roll för tillkomsten av det meteorologiska institutet i Köpenhamn 1871 och Meteorologiska centralanstalten i Stockholm 1873. Hildebrandssons verksamhet vid det meteorologiska observatoriet var intensiv. Redan i januari 1871 hade han, med hjälp av hushållningssällskapen ute i landet, organiserat ett nationellt nätverk med observatörer, som regelbundet insände rapporter om åskväder, isförhållanden, frostnätter och, efter ett par år, även om periodiska fenomen inom djurvärlden, så kallade fenologiska observationer. Det var inte bara ämnets organisation, utan också dess innehåll som engagerade Hildebrandsson. Till hans forskningsområden hörde stormarnas natur och molnens rörelser, vilka han kartlade med hjälp av observationer från ett antal stationer runt om i landet. Detta arbete syftade till att förbättra kunskapen om de högre luftlagrens rörelser, och resultatrapporten väckte stort uppseende när den publicerades 1874. Författaren lyckades på ett tydligt sätt skildra atmosfärens rörelse i allmänhet, dessutom kunde han påvisa luf7


tens rörelse vid cykloner. Arbetet stimulerade till liknande observationsprojekt i ett flertal andra europeiska länder, och många av dessa rapporter sändes senare till Uppsala och Hildebrandsson för analys. Av såväl ekonomiska som praktiska skäl blev det snart nödvändigt att skilja meteorologin från astronomin. Astronomiska observatoriet hade lagt ned stora summor för att finansiera den meteorologiska vetenskapen och var varje år tvingat att använda sina besparingar för att täcka underskotten. Vid 1878 års riksdag föreslog Gustaf Svanberg – då emeritus men ännu fungerande som prefekt för det astronomiska observatoriet – att ett årligt anslag om 6 000 kronor skulle utgå till det meteorologiska observatoriet. Av dessa medel skulle 4 000 kronor vara lön till föreståndaren, som enligt förslaget skulle vara extra ordinarie professor i meteorologi. Den överskjutande delen av anslaget var avsett dels för att bekosta den löpande verksamheten (1 500 kronor), dels för att arvodera en amanuens (500 kronor). Statsutskottet ansåg att detta var alltför kostsamt men både Svanberg och Rubenson talade energiskt för sin sak bland riksdagsmännen, vilket gav resultat. När andra kammaren skred till omröstning blev anslaget till det meteorologiska observatoriet i Uppsala, till mångas förvåning, beviljat. I augusti 1878 omvandlades adjunkturen i meteorologi till en extra ordinarie professur. Hildebrandsson var självskriven som tjänstens förste innehavare och kallades utan ansökan. Från nyåret 1879 utgjorde meteorologin således en helt självständig disciplin. Den extra ordinarie professuren omvandlades 1909 till en ordinarie lärostol men då hade Hildebrandsson redan pensionerats. Hildebrandssons molnforskningar blev internationellt uppmärksammade. Vid den internationella meteorologiska kommitténs möte i Köpenhamn 1882 tillsattes en kommission med uppgift att utarbeta gemensamma regler för molnobservationerna. Hildebrandsson erhöll en av de tre platserna i denna kommission, vars förslag antogs vid den internationella meteorologiska kommitténs möte i Paris i september 1885. Året därpå verkade Hildebrandsson vid Royal Meteorological Society i London, där han tillsammans med den brittiske meteorologen Ralph Abercromby utarbetade ett förslag till en förbättring av Luke Howards något föråldrade molnklassificeringssystem. Deras förslag presenterades i sällskapets Quarterly Journal 1887 och antogs vid en internationell konferens i München fyra år senare. Vid detta tillfälle valdes Hildebrandsson till ordförande i den internationella molnkommissionen, vilken under de följande åren arbetade med att framställa en internationellt standardiserad normalatlas över molnformerna. Arbetet resulterade i Atlas international des nuages (1896), vilken Hildebrandsson utgav tillsammans med den fran8


ske meteorologen Léon Teisserenc de Bort och schweizaren Albert Riggenbach. Genom Hildebrandssons insatser kom universitetet att spela en betydande roll för meteorologin, även på internationell nivå. Ett mått på detta är att den internationella meteorologiska kommittén i augusti 1894 förlade sitt möte till Uppsala. Den verksamhet som Rubenson och Hildebrandsson tillsammans med frivilliga studenter inledde 1865 blev således startpunkten för meteorologins etablering som ämne vid Uppsala universitet. För att uppmärksamma 150-årsminnet av detta projekt utger vi i det följande ett utdrag ur Hildebrandssons otryckta självbiografi ”Sjelfbiografiska anteckningar”. Denna handskrift tillhör Kungl. Vetenskapsakademien och förvaras i sekreterarens arkiv med signum k. 26. Självbiografin lämnar åtskilliga inblickar i uppbyggnaden av meteorologin som vetenskap, i Sverige såväl som internationellt. En fullständig edition av skriften med inledning och kommentarer av övertecknad är under utarbetande. Det avsnitt som återges nedan belyser framför allt det intellektuella livet vid Uppsala universitet under 1800-talets sista decennier, då de allt mer specialiserade naturvetenskapliga ämnena uppträdde med större självförtroende och utmanade de humanistiska ämnenas dominans. Inblickar ges även i studentlivet vid Värmlands nation och inom det ryktbara kotteriet Dombronationen, där Hildebrandsson tillhörde de tongivande medlemmarna tillsammans med sina båda kusiner Hans Hildebrand och Carl David af Wirsén. I denna krets ingick även fornforskaren Oscar Montelius och författarna Thekla Knös och Amanda Kerfstedt. Hildebrandsson figurerade även i andra upsaliensiska salongsmiljöer – när han avled 1925 var han den siste kvarvarande deltagaren i Malla Silfverstolpes salong.

9


Hugo Hildebrandsson, extra ordinarie professor i meteorologi vid universitetet 1878– 1906. Porträtt av Märta Lindblom, Uppsala universitets konstsamlingar 515.


Ur ”Sjelfbiografiska anteckningar” Av Hugo Hildebrandsson

Hösten 1859 flyttade min mor till Upsala och jag fick då vid fyllda 21 år omsider börja mina akademiska studier. Wi bodde 1 trappa upp i hörnhuset vid Dombron ofvanpå n.v. Akademiska bokhandeln och under de närmaste åren fylldes de låga vindsrummen af unga slägtingar och vänner till familjen, som blifvit studenter och inackorderades hos min moder. Wi bildade ett kotteri, som bland studenterna benämndes ”Dombronationen”. Medlemmarne voro kusinerna Hans Hildebrand och Carl David af Wirsén, Aron Alexanderson, Sven Casper Bring, son till biskopen i Linköping, Gustaf Ludvig Björck, son till biskopen i Göteborg, och sednare Albin Hildebrand, riksantiqvariens andre son, samt (om middagarna) Oscar Montelius. Samlifvet mellan dessa så olika begåfvade ynglingar, af hvilka de fleste nått framstående platser i den svenska bildningens tjenst var prägladt af den hjertligaste vänskap fastän andarna stundom drabbade samman. Min mor älskade ungdomen och var ovanligt gästfri, så det hände ej sällan att ända till 15 à 20 studenter af våra bekanta på en gång kommo objudna till aftonen och voro hjertligt välkomna. Utom familjens gamle vän, erkebiskop Reuterdahl, umgingos hos oss en stor del af de återstående i den vittra kretsen hos öfverstinnan Silfverstolpe, der min mor genast mottogs med största sympathi. Landshöfding Kræmers, domprosten Beckmans och professor Toréns familjer voro de första, i hvilka vi infördes, och till vårt dagliga umgänge hörde den älskvärda skaldinnan Thekla Knös, den unga enkeprostinnan Amanda Lindgren, sedan omgift och känd som författarinnan Amanda Kerfstedt och major Janne Geijerstam, enkling efter Ava Wrangel, en syster till min mors väninna Amélie, som äfven kort före vår ankomst till Upsala af­lidit. Geijerstam var i hög grad musikalisk och litterärt bildad, hade genom börsspekulation 11


förlorat både sin och Thekla Knös’ förmögenhet, så att de båda voro i små omständigheter. Bådas sorgliga slut efter mångårigt själslidande, kastar en vemodig slöja öfver deras minne. Bland mina närmaste studiekamrater märkas Abraham Johansson, nu rektor v. Reallärov. i Göteborg, samt Magnus Nyrén, nu astronom i Pulkowa. Äfven Manne Björling var bland mina närmaste vänner. Skalden Ernst Björck, Ludvigs bror och Wirséns gode vän, gästade oss ofta och deklamerade verser med sin stentorsstämma. Han bodde på andra sidan bron i Skytteanum hos professor Svedelius, efter dennes återkomst från Lund, tillsammans med Hans Forssell, Lars Forssman, Wilhelm Svedbom, Julius Centerwall, m.fl. Ernst och Reinhold Geijer bodde der sednare. Deras kotteri kallades ”Skytteanerna” och vi voro med dem nära förbundna. Utom hemmet var det en annan krets, som väsendtligt bidrog till min allmänna utbildning, och det var Wermlands nation. Samlifvet på denna nation var då ett af de bästa, som någonsin torde hafva funnits på någon nation i Upsala. Nationens mångårige inspektor, professoren i teoretisk filosofi Sigurd Ribbing, bidrog i ej ringa mån till detta förhållande. Ehuru han var till sitt yttre ful som Sokrates, ofta styrdes trots sin logik och sin formalism mer af känslor och affekter, sympathier och antipathier än af lungt omdöme, och ehuru hans föredrag var i formellt afseende vidunderligt och hardt när obegripligt, så var han i högsta grad afhållen och uppburen af nationen och hela studentkåren på 1860-talet. Ifrig sportsman till häst och på skridskor, samt öfverlägsen i att slå trissa och käglor på Eklundshof, var han alltid den främste vid nationens nöjen och fester. En lärjunge till Geijer och Boström hyste han för dem den djupaste beundran och torde väl vara näst stiftaren sjelf den förnämste representanten af Boströmska filosofien. Trots den vidunderliga formen, vid hvilken man dock vande sig, som vid ett främmande språk, åhördes hans föreläsningar liksom hans föredrag och diskussioner på nationssalen med lifligaste intresse, och, om Den ryktbara sammanslutningen Dombronationen uppstod i salongsmiljön i Ebba ­Hildebrandssons hus vid Dombron. Sällskapet var avsiktligt organiserat på samma sätt som studentnationerna men med skillnaden att det hade medlemmar av båda könen. På detta fotomontage från 1866 syns överst hedersledamöterna Janne af Geijerstam och Bror Emil Hildebrand. På andra raden syns från vänster: Ebba Hildebrandsson den yngre, inspektor Ebba Hildebrandsson den äldre och ­Carolina Wimmerstedt. Därunder syns Amanda Kerfstedt och Thekla Knös. Ovanför fotografiet av huset vid Dombron syns Hugo Hildebrandsson, flankerad av sina kusiner Hans Hildebrand och Carl ­David af Wirsén. Fotografierna på sidorna om huset avbildar Albin Hildebrand och Ludvig Björck. Längst ned syns Oscar Montelius, Sven Casper Bring och Aron Martin Alexanderson. Fotografierna är troligen tagna av Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 6458. 13


man än ej alltid gillade hans åsigter, måste man dock beundra hans skarpsinnighet och den enthusiasm, med hvilken han framställde och försvarade dem. Disputationsöfningarna på nationssalen lade han vigt på, och under hans ledning voro de oftast intressanta. Stackars R.! innan han tog afsked fick han erfara värdet af aura popularis! Förste kurator var under mina första år i Upsala hans docent, Anton Rosell, nu domprost i Göteborg. Han fullkomligt uppoffrade sig för nationen. Enhvar personligen och hans förhållanden kände han och betraktade alla som yngre bröder, hvilka han bistod i råd och dåd. Han var en framstående talare och utmärkte sig vid diskussionerna mindre genom slagfärdighet och logisk skärpa än genom en utförlig och ofta vältalig utveckling af ämnet. Sällan har ock någon kamrat varit så allmänt afhållen som han. Bland mina närmare vänner voro i öfrigt linguisten P. A. Geijer, botanisten V. Wittrock, astronomen M. Nyrén, matematikern och polyhistorn A. M. Malmstedt, m.fl. Den sistnämnde var brorson till Anna Maria Lenngren och Sahlin sade om honom, att det var det bästa hufvud, som passerat Upsala på hans tid. Hans minne, uppfattnings- och framställningsförmåga voro lika utomordentliga, men då han aldrig behöft anstränga sig, så saknades den behöfliga energien, och fast än han omsider tog en lysande examen, orkade han aldrig skrifva en disputation, och går nu som skoladjunkt i Linköping och är en af läroverkets skickligaste lärare. Om det nu tillägges, att af en egendomlig tillfällighet de flesta af studentkårens bästa sångare – med Pelle Ödman i spetsen – tillhörde nationen, så inses, att samlifvet på Wermlands nation då var både angenämt och verkligen lärorikt. Att C. Y. Sahlin efter sin återförflyttning från Lund till Boströms lärostol bidrog till dess höjande torde ej behöfva betonas. Somrarna tillbragte vi tillsammans med min farbroder, riksantiqvariens, familj på Westra Ekedahl vid Baggensfjärden på Wermdön. Det gamla bofälliga tvåvåningshuset möblerades på tarfligaste sätt med trägårdssoffor o.dl. enligt den tidens sed på enklare ”sommarnöjen”. Nutidens eleganta villor voro, utom de på Djurgården, nästan okända. Dagarna tillbragtes oftast med ströftåg till lands och sjöss, då vädret var godt, i motsatt fall studerades inomhus. Någon gång gjordes ett kort besök på Rockhammar, der min Morbror, öfversten Carl Thure af Wirsén, var disponent – och dit drogs jag redan af ömmare band än slägtskapens. Wid den tid, då jag blef student, hade på sitt sätt ett nytt skede i universitetets historia inträdt. Under det närmast förflutna decenniet hade den litterära storhetsperiodens ledande män bortgått och äfven i öfrigt hade en stor omsättning inom lärarpersonalen inträffat. Ej mindre än sju professorer installerades under läsåret 1859–60. Litteraturen 14


representerades väl äfven nu af framstående män, men deras inflytande på ungdomen var ej synnerligen stort. Böttiger, den fine humanisten, var en alltför fysiskt klen och nervös person för att slå an på studenterna. Han bodde midt emot oss och vi ansågo att han hade lika många rockar, som grader på termometern! Hans eleganta hem var blott tillgängligt för några få utvalda. B. E. Malmströms föreläsningar voro till trängsel fyllda af studenter från alla fakulteter och man lyssnade med beundran till hans glänsande föredrag och framför allt måhända till hans utsökta deklamation, då han citerade stycken af de författare, öfver hvilka han föreläste. Personligen var han dock för de fleste oåtkomlig. Alla öfverstinnan Silfverstolpes försök, att draga honom in i sin krets hade strandat. Han trifdes bäst på Gillet vid glaset tillsammans med den snillrike latinaren Peterson, den begåfvade, men dessvärre slutligen alldeles försoffade, orientalisten Hesse, m.fl. Israel Hwasser afled W. T. 1860. De ojemförligen mest dominerande studieriktningarna i ­Upsala voro då å ena sidan filosofien och å den andra naturforskningen. ­Boströms läror debatterades öfverallt i studentkretsarna. ”Nordens Plato” stod på höjden af sitt anseende, och hans kateder, från hvilken han ”naiv och lärd” med en beundransvärd klarhet och skarpsinnighet framställde sitt idealistiska system, omgafs ständigt af så många åhörare som kunde rymmas. Sjelf hörde jag honom mera sällan, alldenstund min mor i honom med orätt såg en kristendomens fiende. Om Ribbings föreläsningar, hvilka jag under två år flitigt besökte, har jag ofvan talat. Hugo Hildebrandsson som student i Uppsala Bland naturforskarna hade Elias Fries’ stämma tystnat samma omkring 1860. Fotograf: Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 19741. år jag blef student. Hans efterträdare, den framstående mikroskopikern J. E. Areschoug hörde jag blott obetydligt, och zoologen, den flitige forskaren Lilljeborg, aldrig, liksom ej heller kemisten Lars Svanberg. En kurs i mineralogi genomgick jag för L. E. Walmstedt och laborerade på hans ­mineral-analytiska laboratorium, Bergmans gamla laboratorium nere vid Islandsbron, numera akademiska tryckeriet. I denna usla lokal, med tegelgolf och osande kolugnar der man var nära att om15


komma af vätesvafla, genomgick jag mineralanalysen både den qvalitatifva och qvantitatifva. Kort derpå flyttade laboratoriet upp till nya kemiska byggnaden. Matematik och fysik utgjorde alltjemt mina hufvudsakliga studier. Daugs och Ångströms föreläsningar följde jag troget under hela min studietid och deltog terminligen i de fysiska laborationerna. Daugs föreläsningar utmärkte sig för enkel och klar framställning, men utförligheten gick stundom i början af terminerna öfver i en alltför stor omständlighet, hvilken på mången verkade tröttande och nödgade till brådska vid slutet af terminen. På det hela måste man dock erkänna, att han var en högst begåfvad lärare, som i hög grad uppdref det matematiska studiet, till dess att på en sednare tid familjesorger och en försvagad helsa bröt hans energi. Ångström tillträdde den fysiska lärostolen 1858 och hans rykte var i ständigt stigande, så att han inom kort utgjorde universitetets största vetenskapliga prydnad. För min utveckling i vetenskapligt hänseende var det ovärderligt att hafva fått studera under honom och sedan som hans amanuens och docent på nära håll fått följa och stundom äfven deltaga i hans arbeten. Wand att reda sig med små medel var han som experimentator synnerligen fyndig. Hans idérikedom var förvånande och hans minne kolossalt, hvartill kom en ofantlig beläsenhet och lärdom äfven på det matematiska området. ”Det var”, säger Bertrand,1 ”ett utomordentligt klart och skarpt omdöme, som hos honom beherrskade inbillningskraften och var i stånd att reglera dess flygt.” Hans person och verksamhet äro på ett träffande sätt skildrade af Thalén i hans minnesteckning öfver Ångström i Wet. Akadn. Thalén var först docent och amanuens, sedan adjunkt under Ångström. Det kan med fog sägas, att han i ej ringa mån bidrog till Ångströms rykte. De kompletterade hvarandra, och studenterna kallade dem Moses och Aron, ”ty”, sades det, ”den ene har idéerna och gudaingifvelsen och den andre förer dem ut”. Thalén var redan och ordningen personifierad, skicklig experimentator och ritare, samt redig och klar skriftställare och föreläsare. Också var han Ångström ett ovärderligt biträde såväl vid de vetenskapliga arbetena, som vid undervisningen. Wåren 1863 begynte jag mitt första vetenskapliga arbete på uppmaning af Ångström. Till medarbetare valde jag P. G. Rosén och följande år tryckte vi i Wet. Akads Öfversigt resultaten i en afhandling: ”Några undersökningar om det tryck, vattenångan under afdunstning utöfvar på den omgifvande luften.” Hufvudresultatet, att ”under evaporationen håller vattenångan jemnvigt mot jemnt så stor del af lufttrycket, som dess tension vid den 1 Cpts. Rend. 13 Juli 1874.

16


Anders Ångström, professor i fysik vid Uppsala universitet 1858–74, var en av de akademiska lärare som betydde mest för Hildebrandsson. Porträttet är målat av Hulda Schenson 1907, således långt efter Ångströms död. Uppsala universitets konstsamlingar 542. Fotograf: Mikael Wallerstedt.


ifrågavarande temperaturen utvisar”, är af betydelse speciellt för meteorologien. De hittills antagna ”oberoende” atmosfererna af luft och af vattenånga existera ej, och det är icke tillåtet att, såsom Dove m.fl. gjorde, subtrahera vattenångans tension från barometerståndet för att bestämma luftens tryck. I Tidskrift för matematik och fysik har jag 1869 i en uppsats: ”Historisk redogörelse för de vigtigaste åsigterna om vätskors afdunstning” sökt närmare utveckla dessa frågor. Höstterminen 1865 aflade jag fil. kand.-examen. Då det följande vår var promotion, medhanns ej att utföra något experimentelt arbete för disputation, hvarföre jag på Ångströms uppmaning för detta ändamål skref en historisk ”Öfversigt af den mekaniska värmetheoriens grundläggning, samt af de vigtigaste experimentalbestämningarna af värmets mekaniska equivalent”. På denna disputation och den ofvannämnda experimental-undersökningen blef jag i juni 1866 nämnd till docent i fysik. Redan W.T. 1865 hade jag förordnadts till amanuens vid Fysiska kabinettet och behöll denna befattning till 1869. Året 1866 blef äfven i ett annat afseende för mig Makarna Hugo och Wendela Hildebrandsson med dotter­ sonen Olof Brandberg cirka 1903. Fotograf: Henri Osti, Uppbetydelsefullt, då jag d. 15 december firade bröllop sala universitetsbibliotek 6022. med min kusin Wendela Gustafva Charlotta af Wirsén (f. d. 6 okt. 1844). Dermed hade min käraste förhoppning gått i fullbordan – en förhoppning, som allt sedan mitt 20de år okändt för alla lifvat mitt arbete och, såsom alltid är fallet med en ren och trofast ungdomskärlek, varit mig ett kraftigt stöd att utan skeppsbrott genomgå ungdomens faror och frestelser. Gud välsigne henne för hvad hon då och allt sedan varit för mig! Då Thalén nästan uteslutande ledde den förberedande undervisningen i fysik, så var min tid ej mycket upptagen af densamma, och jag egnade mig derföre till största delen åt studier och vetenskaplig verksamhet. Mitt första arbete kröntes med föga framgång. En 18


grafisk framställning af variationen i isens smältpunkt med trycket i en nyutkommen uppsats i mekanisk värmeteori angaf att denna variation vore betydligt större vid låga tryck än vid höga. Noggranna experimenter såväl med speciella termometrar som med termoelektriska element visade mig att så ej var förhållandet. Under luftpumpen varierade smälttemperaturen för is med endast 1/50 grad. Alla dessa experiment publicerades ej. Deremot utgaf jag 1868 i K. Wet. Socs Acta en uppsats – Sur la propagation de l’hydrogène sulfuré à travers des gaz différents, hvilken af societeten prisbelöntes. Wid naturforskarmötet höll jag äfven samma år i Christiania föredrag öfver detta ämne. Experimenten öfver gasers interdiffusion fortsattes, ehuru med afbrott, ända till 1872, såvidt tiden, som till största delen egnades åt meteorologien, medgaf. Det icke obetydliga materialet med många hundra gasanalyser blef dock aldrig slut­ redigeradt och således ej utgifvet. Redan under läsåret 1864–65 hade jag tillsammans med Rubenson och Rosén ordnat den meteo­ rologiska verksamheten vid observatoriet under Heinrich Dove, professor i Berlin, framstod vid mitten av ledning af professor Gustaf Svanberg. Till denne ut- 1800-talet som Europas ledande meteorolog. Uppsala univermärkte man stod jag liksom alla, hvilka under hans sitetsbibliotek 17085. tid utgått från Upsala universitet och egnat sig åt de matematiska vetenskaperna, i den största förbindelse för det intresse han visade för mina sträfvanden samt för de kloka, faderliga råd och den kraftiga hjelp, hvarmed han befordrade desamma. Ehuru han, hufvudsakligen på grund af otillräckliga medel och instrumentella resurser, ej kunde, som han velat, direkt arbeta i vetenskapens tjenst, är det få som mera än han gagnat den svenska vetenskapen. Ett redigt och skarpsinnigt hufvud, betydande lärdom, en ovanlig organisationsförmåga, stor lätthet att uttrycka sig i tal och skrift, en ovanlig förmåga att bedöma personers karakter, anlag och duglighet och först och sist ett 19


Hugo Hildebrandsson i mitten av 1860-talet, då arbetet med systematiska meteorologiska observationer påbörjades. Uppsala universitetsbibliotek 6013.

in i senaste ålderdomen lika lifligt intresse för vetenskapens förkofran, universitetets väl och heder och för hvarje ungdom, som till något dugde, och hvarmed han kom i beröring, gjorde honom till en af universitetets främste män och mest inflytelserika personligheter. Då jag begynte mina meteorologiska studier stod Dove på höjden af sitt anseende, och han gällde öfverallt som en ofelbar auktoritet. Hans talrika och vackra arbeten i klimato20


logien syntes ock berättiga till detta anseende. Den opposition han gjorde mot en Brandes’ och en Espys arbeten och framför allt hans egna åsigter i hans bekanta ”Gesetz der Stürme” hafva dock verkat oerhördt hämmande på meteorologiens utveckling. Att en teori så utan verkligt stöd i erfarenheten, eller rättare så uppenbart stridande mot all erfarenhet, ja mot fysikens lagar, och baserad på endast genialiska hypoteser och illa kombinerade och tolkade observationer, kunnat vinna en så allmän tillslutning och snart sagdt upphöjas till dogm, kan endast förklaras genom å ena sidan författarens eminenta förtjenster inom andra grenar af vetenskapen och å den andra hans ovanliga framställningsförmåga. Under de första åren af den meteorologiska verksamheten i Upsala lefde vi som andra i en fast tro på riktigheten af Doves teorier. Emedlertid blefvo svårigheterna allt större, då man ville ur dem förklara de med så stor noggrannhet observerade väderleksförändringarna och tvifvel uppstodo, som man knappast vågade tala om ens med kamraterna. Märkligt nog blefvo vi först 1867 bekanta med Le Verriers synoptiska kartor och samtidigt erhöll jag Marié Davys Meteorologi. Wisserligen stod den sistnämnde ännu i mycket på Doves grund. Han betraktar cyklonerna såsom hvirfvlar i ”eqvatorealströmmen”. Men den rätta undersökningsmethoden var funnen i den synoptiska kartan. Det var lätt att se, att i alla händelser det lägsta lufttrycket icke låg midt uti ”eqvatorealströmmen” utan på gränsen mellan båda. Ej heller lyckades det att på kartorna finna ”polar-” och ”eqvatorealströmmar” tydligt framträdande, så som de enligt Dove borde flyta. Hvarifrån kom passadvinden? Det var omöjligt, att finna någon ”polarström”, af hvilken de voro förlängningen. Dessa m.fl. svårigheter gjorde, att jag redan 1868, då jag första gången sammanträffade med Mohn i Christiania redan kastat Doves teorier öfver bord. Mohn hade redan kommit till samma resultat, men det var ingalunda fallet, att den nya läran vann anklang. Emedlertid bifölls min ansökan att erhålla det Helmfeldtska resestipendiet, och 1869 besökte jag de flesta länderna i Europa och uppehöll mig i synnerhet i Wien, der jag på det förbindligaste och mest förekommande sätt emottogs av Jelinek och min mångårige vän Julius Hann, samt i Paris, hvarest jag på grund af Svanbergs rekommendation ovanligt välvilligt mottogs på observatoriet af Le Verrier och d.v. chefen för väderlekstelegrafien, Rayet. Med många af den stora mängd framstående män, hvarmed jag under denna resa sammanträffade, har jag alltsedan, eller till deras bortgång stått i mer eller mindre utförlig brefvexling.2

2 Mina från vetenskapsmän erhållna bref finnas inbundna på met. observatorium i Upsala.

21


Den reseberättelse jag vid hemkomsten aflemnade, och som till största delen skrefs i Christiania, der jag sista månaden dröjde hos Mohn, innehöll äfven förslag till den meteorologiska verksamhetens ordnande i Sverige. Sedan den granskats och gillats af Svanberg och Ångström begaf jag mig till Stockholm och förevisade manuskriptet för Edlund. Dervid möttes jag af en motgång, som blef afgörande för min framtid. Edlund blef i yttersta grad förbittrad och kunde eller ville ej i alltsammans se annat än en intrig mot honom från Upsala och att allt gick ut på att nedsätta hans verksamhet för meteorologien i Sverige. Med detta besked fick jag gå, och skriftligen anhöll han sedan att reseberättelsen ej måtte tryckas, emedan han i så fall måste offentligen kritisera den. Detta hot förfärade mig emedlertid icke och hans uppträdande lände ej till att minska det spända förhållandet mellan honom och Ångström, hvilken liksom Svanberg kraftigt stod mig bi både då och framdeles. Ett stort misstag var det emedlertid af Edlund att tro mig vara delaktig i en komplott mot honom. Tvärtom hade jag sökt, Vetenskapsakademins fysiker Erik Edlund. U ­ ppsala uniatt, så godt jag förstått, verka för en sak, som jag trodversitetsbibliotek 17082. de äfven låg honom om hjertat.3 För ögonblicket hade jag dessutom ett särskildt skäl att söka mig bort från Upsala. Under min resa hade Gustaf Lundquist promoverats, blifvit docent i fysik och min efterträdare som amanuens, men än mer, han hade förlofvat sig med Ångströms dotter.

3 Min reseberättelse blef sedan lagd till grund för ordnandet af det K. Danska meteorol. institutet och då Rob. Scott vid sitt besök här lyckats genomdrifva upprättandet af ett met. inst. i Stockholm skedde det så som jag föreslagit. Edlund ville förbigå både mig och Rubenson, och erbjöd platsen som chef åt den då unge dr. L. Forssman, men saken slutade så att Rubenson nämndes mot Svanberg, som verkade för mig. Äfven utländske meteorologer särskilt min trogne vän Hoffmeyer beklagade utgången. Ingen kunde dock då ana Rubensons sorgliga tillvaro ett decennium sednare!

22


Det väntades att adjunkturen i fysik, som jag uppehöll nov. 1869–slutet av w.t. 1870, skulle blifva ledig efter Thalén, som uppehöll professuren i fysik vid Tekniska högskolan. Ehuru äldre docent och åtminstone då mera meriterad än Lundquist, insåg jag väl, hur obehagligt det varit att under sådana omständigheter konkurrera med honom om denna plats, vare sig att jag fått den eller blifvit förbigången. Dessa konsiderationer gjorde ock, att jag sedermera lemnade honom banan fri och nöjde mig med den prekära ställningen som e.o. adjunkt i meteorologi med arfvode af 2000 kr. Mitt förhållande till L. var det bästa och jag har haft den lyckan, att i honom och hans fru allt­jemt haft tvenne af mina närmaste och käraste vänner. Emedlertid trycktes min reseberättelse4 och då i oktober 1869 några af de mest förhärjande stormar förorsakade ofantliga olyckor på våra kuster, så skref jag, för att väcka intresse för den ”moderna meteorologien”, en monografi öfver desamma. Detta, som nu vore några dagars arbete, var då ingen lätt sak. Genom bref till observatörerna i landsorten skaffade jag mig afskrifter af observationerna för ifrågavarande dagar, och från utlandet, med hvars flesta institut vi ännu ej voro i utbyte, tiggde jag likaledes observationer. Wärst var, att få reda på barometrarnas höjder öfver hafvet, och jag och Rubenson tiggde af bekanta i de olika orterna, att så godt sig göra lät skaffa oss uppgifter härom. På samma sätt förfors vid utarbetandet året derpå af uppsatsen Études sur quelques tempêtes. Redan i början af 1870 sände jag till Le Verrier de vigtigaste resultaten af denna undersökning och de publicerades i Bulletin hébd. de l’assoc. scient. de France le 20 mars 1870. Med publicerandet af sjelfva afhandlingen dröjde det öfver ett år. Thalén, som ej kunde trifvas i Stockholm, var återkommen, och då jag talade med honom om att få afhandlingen införd i Socs Acta svarade han temligen brutalt att ”Dove var en stor meteorolog innan Du kom till verlden!” Ehuru jag stod på bästa fot med mina ärade lärare och gynnare, Svanberg och Ångström, gjorde detta ett så obehagligt intryck på mig, att jag beslöt att ej inlemna uppsatsen, utan låta den hvila. Följande år sände jag den till min gamle studiekamrat rektor Abr. Johansson i Göteborg, genom hvilken jag fick den tryckt i Wet. o. Witterh. Samhällets Handlingar. Men under tiden hade Mohns Storm-Atlas utkommit! På första sidan i detta förstlingsarbete uttalar jag den tanke, som varit den för mig ledande vid hela min följande författarverksamhet i hithörande frågor: ---- ”pour trouver une 4 Då medlen för 1869 voro slut fick den i univs årsskrift årtalet 1870, ehuru den trycktes i okt. 1869. Detta förklarar, hur Rubenson kunnat använda den för sin uppsats ”Är det möjligt att förutsäga väderleken” i Tidskr. f. mat. ō fysik 1869.

23


théorie complète des tempêtes, il est nécessaire de chercher par des observations, indépendamment de toute opinion concue d’advance, les lois ou règles auxquelles ces phénomènes sont souvis”. Innan en teori kan uppställas för ett fenomen bör detta sjelft vara åtminstone i hufvudsak kändt genom observation eller experiment. Detta är den allmänna lagen för all naturforskning, och att afvika från densamma sker aldrig ostraffadt. Ännu i dag, då detta skrifves fattas mycket innan det material af observationsdata är samladt, på hvilket en sund teori kan grundas. En Ferrels, en Guldberg & Mohns, m.fl:s teorier vittna om stor lärdom och skarpsinnighet, och hafva ledt till vissa allmänna resultat, som torde komma att bekräftas af erfarenheten, men de uppfylla ingalunda fordringarna på en fullständig teori. Tredje delen af Guldbergs & Mohns arbete har ej kommit ut, såsom den sednare sjelf sagt mig, emedan lyckligtvis mina undersökningar öfver de öfre luftströmmarne förut utkommit, hvari bevisats, att dessa kring minima röra sig motsols, utåt, under det att teorien angaf deras rörelse vara medsols, utåt, eller såsom luften vid jordytan kring ett maximum, o.s.w. En fullständig teori för cykloner och anticykloner kan föröfrigt svårligen gifvas förr än hydrodynamiken lyckats fullständigt solvera problemet om hvirfvelrörelse, hvilken är, så att säga, luftens naturliga rörelseform.5 Hade detta skett, så synes knappt möjligt, att en teori kunde uppställas, som ledde till den vidunderligheten, att i samma hvirfvel rotationen skulle försiggå åt motsatt håll i hvardera ändan. Med ett ord, luftens cirkulation, såväl i tromber, cykloner och anticykloner, åskryggar o.s.w., som i stort öfver hela jordklotet, måste i detalj fastställas genom noggranna iakttagelser, ej blott vid jordytan i lufthafvets bottenslam, utan äfven och framför allt i atmosferens högre rymder. Detta har varit målet för mina alltsedan 1873 fortsatta studier af molnen och deras rörelser. (Se hithörande arbeten i förteckningen öfver mina utgifna skrifter.) Dessa undersökningar, som i hufvudsak bekräftats af Clement Leys, och i hvilka jag de sista åren vunnit dugliga och sjelfständiga medarbetare i Ekholm, Hagström och Fineman, hafva redan lemnat vigtiga bidrag till hithörande frågors lösning. Men ofantligt mycket återstår ännu här att göra, och dylika observationer måste utföras i alla delar af jorden.

5 Experimenter öfver hvirfvelrörelse börjades af mig och Lundquist men måste afbrytas af brist på lämplig lokal. Wi hade hoppats att kunna finna åtminstone empiriska formler för luftpartiklarnas rörelse i en hvirfvel, alstrad genom ett litet af ett urverk drifvet paletthjul mellan två stora glatta horisontalplan på en meters afstånd från hvarandra. Komposanterna uppmättes med torsionsvågar. Rummet var dock för litet, så att reflexer från väggarna perturberade fenomenet.

24


Astronomen Gustaf Svanberg tog de första initiativen till 1865 års meteorologiska observationer. Uppsala universitetsbibliotek 19855.

För detta mål har jag verkat, då jag 1882 och 1885 varit adjungerad vid den internationella komiténs sammanträden i Köpenhamn och i Paris, och min förhoppning är, att ett systematiskt arbete måtte komma till stånd efter en noga öfvertänkt plan genom samverkan mellan de flesta civiliserade stater. Rörande den meteorologiska institutionens uppkomst och första utveckling må här i korthet anföras, att astronomiska observatoriets prefekt, professor Gustaf Svanberg, på uppmaning af prof. Edlund i Stockholm, beslöt att med frivilligt biträde af studenter anordna meteorologiska tim-observationer, som skulle fortgå natt och dag under minst ett par år, för att på grund af dessa kunna beräkna de sanna dagsmedierna ur de 1859 organiserade observationerna på ett stort antal platser i landet, hvilka utföras tre gånger om 25


dagen. För detta ändamål uppfördes hösten 1864 den lilla paviljongen på höjden söder om observatoriet och försågs med nödiga instrumenter. Planen för observationerna uppgjordes af Rubenson, P. G. Rosén och mig och godkändes af Svanberg. Ett stort antal studenter ur alla fakulteter anmälde sig som deltagare och inöfvades af oss. D. 30 juni på aftonen började företaget på allvar och den ena ”vakten” aflöste den andra under tre år till d. 9 augusti 1868 utan att en enda timmes observationer förlorades. Såsom ledare och chef fungerade Rubenson. Men vid denna tid började det ena meteorologiska observatoriet efter det andra att upprättas i snart sagt alla civiliserade länder. Svanberg beslöt derföre, att söka få till stånd en meteorologisk afdelning vid sitt observatorium. Till den ändan inköptes och uppställdes sommaren 1868 en af docenten A. G. Theorell uppfunnen och af P. M. Sörensen förfärdigad meteorograf. Rubenson nämndes af kansleren till e.o. adjunkt och chef för observatoriets meteorologiska afdelning och erhöll tvenne ”biträden”. Till arbetslokal erhölls endast den norra flygeln af observatoriebyggnaden, innehållande ett stort rum, hvilket dock saknade såväl tambur som trossbotten under golfvet, så att kölden om vintern var synnerligen svår. Ett af Rubensons biträden, dr. Tjerneld, och ett af mina, kand. Vroland, ådrogo sig lungsot och afledo. Sjelf fick jag efter min första vinter i detta rum en svår reumatisk feber. Då Rubenson 1872 utnämndes till chef för Meteorologiska centralanstalten i Stockholm, så utnämndes jag till hans efterträdare. Svanberg tog afsked med slutet af 1875 och 1878 beviljade riksdagen medel till en sjelfständig meteorologisk institution, hvarpå jag d. 24 augusti samma år af K. Mjt. utnämndes till den förste innehafvaren af denna lärostol. Såsom tjenstelokal uppläts i observatoriebyggnaden, utom den ofvannämnda flygeln, ett rum. Lokalen visade sig snart alldeles otillräcklig och denna anordning var naturligtvis en stor olägenhet äfven för den astronomiska institutionen. Att begära byggnadsanslag af riksdagen var denna tid, då det nya Universitetshuset beviljades och slukade stora summor, naturligtvis omöjligt. Behofvet af en ny byggnad fylldes dock af enskildas frikostighet. Disponenten C. J. Widman (far till prof. Oscar Widman) skänkte för ändamålet 5000 kr. och en lika stor summa erhölls af utredningsmännen, justitierådet Olivecrona och bankdirektören P. Lundberg, i sterbhuset efter herr Jonas Bjurzon, hvilken förordnat, att hans efterlemnade förmögenhet skulle användas till universitetets och staden Upsalas bästa. Sedan kansleren beviljat de derutöfver behöfliga 6000 kronorna ur universitetets reservfond, så uppfördes den meteorologiska institutionen, och i samband dermed delades den stora observatorietomten mellan de båda institutionerna. Det mötte mycken svårighet, att 26


få drätselnämnden att tillstyrka anslaget. prof. V. Nordling förklarade under diskussionen, att han endast ville tillstyrka, att prof. Hildebrandsson finge rättighet att på observatorietomten låta uppföra en byggnad för de medel, han kunde anskaffa! Wärre var att Thalén enskildt motverkade mig. Emedlertid lyckades jag genomdrifva saken och d. 9 oktober 1885 inflyttade institutionen i sin nya bostad. Bland de arbeten, som jag lyckats utföra må närmare omnämnas de observationer i landsorten, som jag efter samråd med Svanberg lyckades organisera 1871. Detta år föreslog jag K. hushållningssällskapet i Upsala län, att utse 20 observatörer inom länet för observerandet af åskväder, frostnätter och isförhållandena i sjöar och strömmar, samt att uppmana samtliga öfriga hushållningssällskap i riket, att anordna en dylik verksamhet. Saken upptogs öfverallt med det intresse, att observationerna redan samma år voro i full gång. Sedermera 1873 utvidgades verksamheten, så att den äfven omfattade de fenologiska iakttagelserna i växt- och djurverlden. Blanketter för införande af iakttagelserna utsändes af mig, som ock fick för denna sak föra en vidlyftig korrespondens. För densamma beviljade K. Mjt portofrihet. Detta betydande och tidsödande arbete skötte jag i elfva år utan någon slags hjelp eller ersättning, hvarefter organisationen öfvertogs af Meteorologiska anstalten i Stockholm. Resultaten bearbetades under hand af flera personer. Sjelf bearbetade jag åskvädersobservationerna och isförhållandena, Hamberg frostnätterna, Carlheim Gyllenskiöld flyttfoglarna, samt Arnell och Hult de fenologiska observationerna i växtverlden. Af de på svenska utgifna arbetena togos separat afdrag, hvilka som cirkulärer från institutionen utsändes till observatörerna. Wetenskapliga sammanfattningar på franska publicerades i K. Wetenskaps Societetens Acta: Hildebrandsson et Rundlund: Prise et débâcle des lacs en Suède, 1878, Hult, Recherches sur les phénomènes périodiques des plantes, 1879, samt Mohn et Hildbrandsson: Les orages dans la péninsule Scandinave, 1887. Widare publicerade jag i franska meteorologiska byråns Annaler 1878 en sammanfattning af resultaten, hvilket föranledde Mascart att organisera dylika observationer i Frankrike.6 I afsigt att underlätta de fenologiska observationernas bearbetning utgaf jag i Societetens Acta 1880 en beräkning af isotermernas rörelse öfver Europa om våren, hvilken i Acta för 1883 följdes af en dylik för hösten af Högbom.

6 Hvad åskvädren beräffade, så voro de såväl i Sverige som i Norge organiserade enligt samma plan, som de sedan 1864 ordnats i Frankrike af Le Verrier.

27


Som universitetslärare har jag ansett hela geofysiken, eller le physique du globe, vara föremålet för min verksamhet. Ehuru det ännu ej, tack vare Thaléns energiska och för mig rent af obegripliga motstånd, lyckats mig att få detta ämne förvandlat till examensämne, så har dock städse några studenter med intresse följt mina föreläsningar. Under namnet fysisk geografi hafva lärostolar som bekant upprättats i detta ämne flerstädes i utlandet (t.ex. Penck i Wien, Weihrauch i Dorpat) och det är väl blott en tidsfråga, då det sker äfven här! Min hufvudsakliga lärarverksamhet har varit vid institutionen. Många unga personer hafva der utfört arbeten och bearbetat dem under min ledning. Hamberg, Cronvall, Rundlund, Gyllenskiöld, Arnell, Hult, Ekholm, Hagström, Fineman, Solander, m.fl. räknar jag mer eller mindre som mina lärjungar. Som fakultetsledamot har jag särskildt arbetat för friare examensfordringar. En uppsats öfver filosofie kand. examen 1879 invecklade mig sednare i strid och polemik med Häggström. Hela mat. naturv. sektionen har dock städse stått som en man med mig, och de förslag och utlåtanden, som från densamma utgått sedan 1878, hafva alla flutit ur min penna. Från allmänna uppdrag har jag förskonats och har hvarken i stadens eller riksdagens tjenst haft något nämnvärdt uppdrag. Försök hafva gjorts här i Upsala men hafva af mig energiskt afvisats. Deremot har jag varit med om grundläggandet af H. elementarläroverket för flickor i Upsala, och har alltsedan dess öppnande 1870 varit styrelseledamot och lärare i detsamma med få afbrott. Denna sak har jag egnat mycken tid och arbete. [---]

Professor och institutionsföreståndare Såsom professor (fr. 1878 24/8–1906 31/12) hörde jag till de s.k. extra ordinarie professorerna, hvilka inrättades, då de gamla adjunktsplatserna i slutet af 1870-talet indrogos. De hade samma rang och ställning, som de äldre, ordinarie professorsplatsernas innehafvare, men då statsrådet F. F. Carlson icke tilltrodde sig att af riksdagen erhålla tillräckligt många nya professorsplatser à 6000 kr., så fann han på att ”befria” de nya e.o. professorerna från konsistoriegöromålen och på grund deraf låta dem nöja sig med 4000 kr. med ett ålderstillägg af 500 kr. efter fem år, då lönen, 4500 kr., blef densamma, som för de ordinarie professorerna före löneförhöjningen 1876. Föreläsnings- och examensskyldigheten var högst olika 28


för olika e.o. professorer beroende på ämnets beskaffenhet, institutionsgöromål, tillvaron af en ordinarie professor i samma ämne, o.s.w., dock så att tjenstgöringen, med undantag af konsistoriegöromålen, skattades lika för alla. I de fall, då två professorer funnos i samma ämne, delades ofta examensskyldigheten mellan dem på något sätt efter ämnets beskaffenhet. Fanns ingen ordinarie professor i ämnet, så var e.o. professorn examinator, såvida ämnet hörde till de i examensföreskrifterna upptagna examensämnena. I annat fall måste i hvarje fall examinanden anhålla hos K. Mjt. att få medtaga det i examen. I fakulteten intogo o. och e.o. professorer sina platser om hvarandra efter utnämningsdatum och blefvo i tur och ordning dekanus, promotor o.s.w., så att full likställighet rådde dem emellan. Ingen åtskiljnad fanns heller i fråga om tiden, då ordensdekoration erhölls. Kort tid före min afgång höjdes e.o. professorernas lön till 5500 kr., så att differensen mellan o. och e.o. professors aflöning var blott 500 kr., hvilket af alla ansågs rättvist i betraktande af de ordinaries rätt betungande konsistoriegöromål. I samband med konsistoriets omorganisation kort efter min afgång borttogs skillnaden mellan ordinarie och e.o. professorer och alla hafva samma skyldigheter och samma lön begynnande med 7500 kr. Då blefvo också alla ämnen examensämnen. För min del kan jag alltså ej säga att jag ”klått kronan”, men om lön och pension (4300 kr) varit ringa, så har jag dock för min del varit synnerligen nöjd med min tjenst. Jag har aldrig, i motsats mot många kamrater, kunnat sörja öfver, att jag ej fått deltaga i konsistoriegöromålen, hvilka i de flesta fall röra sig om förvaltningen af universitetets egendom eller äro rena embetsmannagöromål. Jag tänkte, som min gamle lärare och vän, prof. Gustaf Svanberg, brukade säga om konsistoriet, att det var föga lyckadt, att sätta personer, som egnat sitt lif åt vetenskap och undervisning, till att behandla ärenden och besluta i frågor, hvaraf de flesta intet förstå och ej intressera sig för. På grund af det omfattande arbetet vid institutionen, som måste fortgå året om, heligt som söcken, utan ferier, så var min föreläsningsskyldighet inskränkt till en kurs motsvarande en timme i veckan under läsåret, hvilket jag fullgjorde så, att jag under den längre vårterminen läste tre timmar i veckan. Då meteorologien ej var examensämne, så voro åhörarna få, högst 12–15. Jag föredrog hvarje termin en afslutad kurs i klimatologi, eller dynamisk meteorologi eller oceanografi, samt, då ingen professur i geografi ännu fanns, fysisk geografi. Föreläsningarna omfattade alltså hela den terrestra fysiken. Åhörarna voro studerande af olika ämnen, fysik, geologi, botanik och zoologi, hvilka för sina studier behöfde sätta sig in i den ena eller andra af ofvan nämnda delar af ämnet. 29


Att hålla specialkurser i svårare delar af vetenskapen, finner jag i allmänhet vara af föga gagn. I vår tid är tillgången på litteratur synnerligen stor, och en hänvisning till specialarbeten torde i de flesta fall medföra större nytta och tidsvinst. I de naturvetenskapliga ämnena är det på laboratorierna och institutionerna, som den viktigaste undervisningen sker, och der kommer ock den studerande i daglig beröring med läraren och får af honom råd och undervisning. I första rummet gäller detta om de vid institutionerna anställda assistenterna och amanuenserna. Jag har alltid stått på bästa fot med det ej obetydliga antal unga vetenskapsalumner, som varit mina medhjelpare och under det dagliga umgänget har jag sökt att intressera dem för vetenskapligt arbete och sätta dem in i det vetenskapliga arbetets metoder. Enligt min mening är summan af all pedagogik att man söker väcka elevens intresse för ämnet i fråga, lyckas detta, så att han får verkligt intresse derför, så sysselsätter han sig naturligtvis allvarligt dermed, och arbetar han blott allvarligt, så presterar han också något, såvida ej begåfningen är alltför klen, i hvilket fall han bör så fort som möjligt tillrådas att vända sig åt annat håll. Högst få äro de, som under mig arbetat vid min institution, som ej under sin tjenstetid publicerat ett eller annat mer eller mindre värdefullt arbete. Detta har varit till gagn för dem sjelfva äfven om de ej fortgått på den akademiska banan utan, som oftast, öfvergått till läroverkens tjenst. Det är enligt min mening nödvändigt, att lektorerna, som skola förbereda ungdomen till akademiska studier, sjelfva åtminstone i någon mån idkat vetenskaplig verksamhet och ej blott pluggat på examina. Det är derföre en olycklig rörelse, som på sista tiden uppstått bland skolmännen, att söka inskränka lektorskompetensen till endast examina med borttagande af disputationsprofvet. Först genom att sjelf utföra ett vetenskapligt arbete får man insikt i det vetenskapliga arbetets beskaffenhet och betydelse, och man läser sedan relationerna om andras arbeten i läroböckerna eller annorstädes med helt andra ögon och annan förståelse. Jag har alltid haft den glädjen, att under mina censorsresor konstatera, att mina f.d. medhjelpare blifvit synnerligen dugliga lärare, och jag har af dem erhållit talrika bevis på att de äfven efter åratal haft mig i vänligt minne. I fakultetsgöromålen har jag plikttroget deltagit, men i de flesta fall ej med något lifligare intresse. Långdragna diskussioner, helst om obetydliga frågor, trötta mig alltid, och jag var ej allena om att blifva nära förtviflad öfver en Lundells eller Noreens evinnerliga ordande, hvilka ej tycktes få nog af glädjen att höra sin egen stämma. Sammanträdena i fakultetens plena voro under större delen af min tid kända för sin långtråkighet och forma-

30


lism.7 Annorlunda var det i matematisk-naturvetenskapliga sektionen, der frågorna togos både praktiskt och kordialt och nästan aldrig egentliga kontroverser eller personliga utfall förekommo. Hände det någon gång, så proponerade vanligen någon fridens man en titt in på stadshotellet för att ”röka fredspipan” vid en grogg! Emedlertid är det en fråga, hvari jag tagit liflig del och esomoftast tagit ledningen, ofta i samband med min knäkamrat från Stockholms gymnasium, kemie professorn P. T. Cleve, nemligen den på 1880-talet brännande examensfrågan. Före 1853 fordrades i filosofie kandidaten, eller den s.k. examen rigorosum, på den tiden det enda egentliga profvet för ”magistergraden”, endast att minst 13 betygsenheter skulle erhållas, samt att minst admittitur skulle tagas i alla till fakulteten hörande läroämnen. Då admittitur i de flesta ämnen ficks gratis efter anmälan hos examinatorn, så var studiefriheten ganska obegränsad. Man kunde taga 13 approbatur (magister asinus!) eller koncentrera sina studier på några få ämnen och i dem taga högre betyg. Man ansåg då, och enligt min mening med rätta, att denna frihet och det dermed förenade ansvaret att sjelf uppgöra sin studieplan var för studenten i hög grad viktig, ty första vilkoret att kunna uträtta något gagneligt på den vetenskapliga banan är att ega förmågan af initiatif och sjelfständig originell verksamhet. Men af gammalt qvarstod den föreställningen, att man borde förskaffa sig en så mångsidig bildning som möjligt. Derföre utdelades också hedersrummen vid promotionen till dem, som egde det högsta betygsantalet. Redan på 1840-talet framställdes i Upsala och Lund förslag gående ut på större fordringar på specialkunskaper i få men sammanhängande ämnen. I kanslerens förslag och betänkande af den 4 april 1851, framhålles att föreskriften att examinanden skall förhöras i samtliga läroämnen eller åtminstone i de flesta leder till ”ett ytligt läseri i flera af dessa vetenskaper på bekostnad af grundlighet i vissa med hvarandra inbördes uti närmare samband stående discipliner, och derigenom hos en mängd ynglingar framkallar, i st. f. en sann bildning, till det högsta blott minnets flyktiga vetande”. Den 22 april 1853 utfärdades ny k. förordning rörande akademiska examina, kontrasignerad af den lärde och kraftfulle Henrik Reuterdahl. 7 Jag sökte en vacker vårmorgon min vän P. A. Geijer, d. v. dekanus i humanistiska sektionen och fann honom sittande uttröttad och nedslagen i sin trädgård. ”Jag är alldeles förbi”, sade han, ”vi hade sektion i går och der grälades i många timmar till dess att grälet mellan 9 och 10 på afton slutade på grund af allmän mattighet. Ja, det slutade af ren afmattning och vi kommo ej till något resultat.”

31


Filosofie kandidatexamen skulle på en gång odelad afläggas,8 och för godkännande fordrades 12 betygsenheter hvaraf 6 i två eller tre närbeslägtade ämnen. Man ansåg sig dock för den allmänna, humanistiska bildnings skull böra fordra att betyg erhölls i 6 ”tvångsämnen”, ett begrepp, som först nu infördes. Dessa voro: latin, grekiska, teoretisk och praktisk filosofi, historia och antingen matematik eller en af naturvetenskaperna. Högre betyg i hvilka ämnen som helst befriade dock från två af dessa tvångsämnen med undantag af latinet. Denna förordning i samband med den kort efter utgifna föreskriften, att kandidaterna skulle sjelfva författa och försvara sina doktorsafhandlingar, medförde under den följande tiden en allmän höjning af studiernas grundlighet och den vetenskapliga verksamheten vid universiteten. Emedlertid klagades snart öfver tvångsämnena, såsom ett stort hinder för de fleste. Wisserligen kunde två i allmänhet bortväljas och ett eller ett par ingingo vanligen i hufvudämnena, men det återstod alltid 2 à 3, som måste i hast inpluggas, vanligen under examensperioden. Den oafvisliga fordran på betyg i latin uteslöt ock i allmänhet studenter på reallinien från gradualstudierna. Då det fordrades doktorsgrad för lektorstjenst och aflagd kandidatexamen för adjunktstjenst vid allmänna läroverken, så klagades allmänt öfver, att en examen, som i medeltal tog 7 år, var en alltför lång och kostsam förberedelse för så svagt aflönade och underordnade platser som adjunkturerna, så mycket heldre, som dittills personer, som endast aflagt studentexamen och en tid tjenstgjort som extralärare, ifall de ansågos lämpliga, utan vidare befordrades till adjunkter. Antalet sådana adjunkter uppgick vanligen till öfver hundra, och många af dem voro ansedde som förträffliga lärare. Skollagen föreskrifver, att vid adjunktsbefattningars tillsättande undervisningsskickligheten skall sättas i första rummet, men vid lektorstillsättningar den högre lärdomen. Detta är också fullt riktigt, ty det behöfves ej stora kunskaper, för att undervisa de yngre gossarna i de aldra första elementen och lära dem arbetsamhet, tukt och ordning, men så mycket mer lärareskicklighet och personlig duglighet. Deremot kan ingen på gymnasialstadiet, enligt skolstadgans föreskrift, på rätt sätt grundlägga ”de vetenskapliga insikter, hvilka vid universitet vidare utbildas”, utan att sjelf ega vetenskapliga insikter.

8 I Lund hade förr examen varit delad i två afdelningar, som togos på olika tider.

32


På grund af allt detta utfärdades d. 16 april 1870 ny examensförordning. För doktorsgrad skulle afläggas kandidatexamen, licentiatexamen och disputationsprof. För kand. ex. fordrades att aflägga skriftligt prof i 3 ämnen och i mundtliga examen erhålla minst 8 betyg, deraf nödvändigt i teoretisk filosofi, historia, latin, nordiska språk och matematik eller ett nat. vet. ämne af dem, som ämna taga licentiaten inför humanistiska sektionen, och i teoretisk filosofi eller historia, latin, matematik, botanik eller zoologi och kemi eller geologi af dem, som vilja taga lic.ex. inför mat. nat. sektionen. 1877 medgafs rätt att utbyta teoretisk filosofi mot praktisk och att högre betyg gaf rätt utesluta ett tvångsämne undantagandes latinet. För licentiatexamen fordrades en skriftlig afhandling och betyg i 3 ämnen, hvaraf 2 i någon af grupperna: 1) teor. och prakt. filosofi 2) historia och statistik, 3) latin och grekiska, 4) nordiska språk och nyeuropeisk linguistik med modern litteratur, 5) matematik och fysik, 5) matematik och mekanik, 7) botanik och zoologi, 8) kemi och geologi. För att ge kompetens till skolplatser tillkommo speciella fordringar. Denna förordning ledde till de betänkligaste följder och uppväckte hastigt en storm af ovilja hos både professorer och studenter. Det var särskildt ett hårdt slag för alumnerna i den matematisk-­ naturvetenskapliga sektionen. De många humanistiska tvångsämnena i kandidatexamen och denna examens dubbelställning som dels förberedande till licentiaten, dels embetsexamen för blifvande adjunkter gjorde att de flesta, som ej säkert kunde veta, om de finge tillfälle att taga licentiatexamen, nödgades taga densamma enligt de strängare fordringarna, som berättigade till adjunktsplats. Den som alltså ville allvarligt egna sig åt naturvetenskapliga studier fick ej göra det förr än han aflagt en examen, som tog 4 ½ år och i ämnen, af hvilka han i allmänhet ej hade det ringaste gagn och för hvilka han ej hade något intresse. Att vissa tvångsämnen tillhörde nat. sektionen hjelpte ej saken för en blifvande naturforskare. Det var ej nyttigare för t.ex. en matematiker att nödgas läsa botanik och kemi eller för en zoolog att läsa matematik och fysik än om de fått läsa flera humanistiska ämnen. De ena ämnena voro lika obehöfliga som de andra för hans egentligare studier. Wid en ålder, då en ung man i utlandet började framträda som vetenskapsman, fick han börja sina egentliga studier. Dessutom voro alla realstudenter fortfarande utestängda från universitetsstudier, för hvilka de dock förklarats ”mogna”. Redan 1878 hade Thalén ett kraftigt anförande i konsistoriet. Han yttrade: ”Det är, såsom examensprotokollen inom fakulteten på det mest ojäfaktiga sätt kunna intyga, af erfarenheten på det fullständigaste sätt ådagalagdt, att de n.v. examensfordringarna, med 33


de många, och såsom mig synes, alldeles obehöfliga tvångsämnena, nära nog tillintetgöra hvarje vetenskapligt studium i de flesta af de till filos. fakulteten hörande läroämnena.” Cleve och jag skrefvo redan tidigare utredande artiklar9 i de större Stockholmstidningarne och 1879 utgaf jag på kollegers uppmaning en uppsats: Filosofie kandidatexamen förr och nu. Jag uppvisade i denna 1º) att de studerandes antal sedan denna examens införande på ett betänkligt sätt nedgått i den filosofiska fakulteten och stigit motsvarande i den teologiska och medicinska. Studerandena i filos. fak:n voro, i procent af studentantalet, 1869 i Upsala 70,2 %, i Lund 70,5 % men 1878 i Upsala 53,2 %, i Lund 54,8 %. 2º) Antalet öfverliggare hade ej minskats på de sista 10 åren. 3º) Hvarje vetenskapligt studium var nära nog fullständigt tillintetgjordt i de flesta ämnen. Detta bevisades genom jemförande tabeller mellan i den nya och gamla kandidaten utdelade betyg. Öfverallt hade i den nya de högsta betygen minskats och de lägsta tilltagit, och hvad licentiatexamen angår, så hade den i naturvetenskapliga sektionen på hela tiden aflagts af endast tre personer mot 19 i den humanistiska. Ställningen i den förra var således rent förtviflad och det var omöjligt att inse, hur docenterna skulle kunna rekryteras. Ingen docent fanns i de tillämpade matematiska vetenskaperna. 4º) Kandidatexamen tager en orimligt lång tid för en förberedande examen eller 4,6 år. Dessutom visades, att skrifningarne voro ett i egentlig mening tidsfördrif för både professorer och studenter. På grund häraf föreslog jag en återgång till den före 1853 rådande fullständiga studiefriheten och afläggandet af en enda examen, hvilken kunde tagas på oändligt många sätt. Den skulle gifva kompetens till adjunktsbefattningar och med tillägg af gradualdisputation äfven till lektorsplatser. Faran för mångläseri, som föranledde 1853 års för sin tid gagneliga stadga, var då, 1879, så litet att befara, att man tvärtom fruktade, att studierna blefve för ensidiga, om full studiefrihet lemnades. Men stora fördelar skulle vinnas. Den som ville egna sig åt vetenskapliga studier i få ämnen kunde, om lägsta betygsumman sattes till 9, t.o.m. taga högsta betyg i endast tre ämnen, såsom i licentiatexamen, men han kunde ock taga betyg i flera eller färre dessutom. Den åter, som blott sträfvade efter en lägre skoltjenst komme utan tvifvel att taga mindre höga betyg i flera ämnen och företrädesvis i skoläm9 Se t.ex. Nya Dagligt Allehanda för d. 25 nov. 1876.

34


nen. Det är sannt, att genom en disputation kunde han förvärfva rätt att söka lektorat, men det är stor olikhet mellan att hafva rätt att söka och att verkligen få en plats. Samma rätt fanns ju äfven förr och utan olägenhet. I en tabell utvisande hvad det blifvit af de 155 personer, som togo ”gamla kand. examen” 1861–66, visade jag, att af dem, som haft 3 laudatur voro 18 rektorer eller lektorer och 5 adjunkter, men af dem som tagit intet laudatur voro 7 rektorer eller lektorer och 23 adjunkter. Man skiljde redan då på studentspråket på ”Laudatursgrad” och ”vanlig grad”. Den tiden var det ej heller inom skolan den kastskillnad mellan lektorer och adjunkter, som tyvärr sedermera uppkommit, då olika examina gjort skillnaden i ögonen fallande och nästan omöjliggjort en öfverflyttning från den lägre till den högre befattningen. Genomförandet af en fullständig studiefrihet medgåfve examinanden att kombinera ämnena på det för hans mål lämpligaste sättet, och jag erinrade derom, att det ej vid vetenskapernas snabba utveckling vore möjligt att afgöra, hvilka ämnen som voro ”närbeslägtade”. Så skulle vid första påseendet utan tvifvel historia, zoologi, komparativ språkforskning och geologi anses som en besynnerlig sammansättning, men det är just den grupp af vetenskaper, hvari en arkeolog måste vara hemmastadd. Slutligen skulle med denna förändring vinnas, att realisterna finge studera vid universitetet, hvartill de, hvad Matem. naturv. sektionen beträffar, äro aldra bäst förberedde. Min uppsats väckte mycket uppseende. Det af mig framställda förslaget upptogs af Mat. naturv. sektionen och föreslogs af densamma enhälligt. Starkt motstånd möttes från den humanistiska, särskildt från klassicitetens målsmän. Professorn i latinet, Häggström, skref en motskrift, men fick svar på tal. Nästan hela 1880-talet fortgick striden. Nästan intet år föregick utan att naturforskarna enhälligt framställde sitt oförändrade förslag. I allmänhet skref jag utlåtandet, hvilket på enskildt sammanträde dryftades till dess full enighet uppnåddes, hvarefter öfverenskoms hvilken af de äldsta ledamöterna i konsistoriet skulle framställa ärendet i sektionen. Så småningom erhöllo vi understöd från några af humanisterna. Att närmare ingå på dessa, stundom heta, kontroverser,10 tjena nu till intet. Wi må ”tacka glömskan, som sin aska sållat på släckta glöd”! Slutet blef, som bekant, att en Kungl. komité tillsattes, och resultatet blef den nya examensförändringen af 1891 kontrasignerad af Wennerberg. 10 Det gick så långt, att Häggström en tid ej ville helsa på mig. Till slut fann jag det löjligt och tilltalade honom på gatan med ett ”God dag H., hur står det till med Dig?” Han stirrade på mig, men så skrattade den godmodige goddagspilten och räckte mig handen.

35


På grund af lundensarnas motstånd, hvilka nödvändigt ville behålla licentiatexamen, qvarstod den dubbla examen, men studiefriheten och realisternas tillträde till universitetet blef en verklighet och under de nära 20 år, som den varit gällande måste dess verkningar på det hela betraktas som för studierna och den vetenskapliga verksamheten lyckosamma, om än i vissa detaljer svårigheter stundom visat sig. Kort efter mitt afsked har en ny examensförändring utfärdats 1907. Det tillkommer ej mig att profetera om, hur dess verkningar skola blifva. Att licentiatexamen kan afläggas i blott ett ämne synes mig betänkligt, ty det finnes väl intet ämne utom den rena matematiken, som ej med nödvändighet fordrar grundliga studier i ett eller annat ämne dessutom. En gammal förkämpe för den akademiska studiefriheten är frestad att säga om denna nya frihet, som den bekante Lektor Steinordh i Linköping om sin hustru: ”Jag bad Gud om en hushållsaktig maka, men han hafver hört mig öfver höfvan”! Men kanske misstager jag mig. Qui vivra verra. I öfrigt var jag, som sagdt, ej synnerligen intresserad af de löpande fakultetsgöromålen med undantag af de 3 år, som jag var dekanus. Jag hade då en bestämd uppgift, och jag föresatte mig, att noga förbereda alla ärenden och att aldrig taga humör, utan alltid visa lugn och sjelfbeherrskning. Det sista sattes en gång på hårdt prof, då en för sina förlöpningar känd kollega tog sig före, att plötsligen i förolämpande ordalag förekasta mig att jag missbrukat min ställning som dekanus och att jag vid förra sammanträdet undertryckt andras mening. Beskyllningen gick ju nästan på heder och ära, men jag yttrade helt lugnt: ”Det är då nödigt att jag vädjar till fakulteten. Anser fakulteten att jag missbrukat min ställning som dekanus?” Svar: ”Nej.” ”Anser fakulteten, att jag underlåtit, att vid förra sammanträdet framställa proposition på något yrkande, eller att jag undertryckt någons mening?” Svar: ”Nej.” ”Anser fakulteten således att denna fråga ej upptages i protokollet?” Svar: ”Ja.” Utan att ens se på min motståndare fortsatte jag föredragningen. Gamle Sahlin, som satt bredvid mig hviskade: ”Har Du verkligen is i magen?” Med mina kolleger har jag med få tillfälliga undantag alltid stått på bästa fot och till många i verkligt vänskapsförhållande. Det är med glädje jag tänker på det verkligt goda kamratskap, som rådde mellan det stora flertalet af Upsalaprofessorerna under hela min långa tjenstetid och som jag bevarar i tacksamt minne.

36


Hugo Hildebrandsson fotograferad kring sekelskiftet 1900. 足Uppsala universitetsbibliotek 19742.


Rektors inbjudan

År 2015 installeras trettionio nya professorer vid Uppsala universitet. Enligt beslut 2002 installeras alla professorer vid ett tillfälle under året. Flertalet installandi håller sina föreläsningar under den föregående veckan enligt särskilt program. Vid installationen fredagen den 13 november hålls, sedan de nya professorerna presenterats fakultetsvis, föreläsningar i följande ordning: Professorn i freds- och konfliktforskning Kristine Höglund. Föreläsning: Demokrati i våldets skugga. Professorn i epidemiologi Johan Sundström. Föreläsning: Prevention, precision och population. Professorn i molekylär biologi, särskilt strukturbiologi Maria Selmer. Föreläsning: Från atomer till antibiotikaresistens. I anslutning till installationsakten utdelas Uppsala universitets innovationspris Hjärn­ äpplet och Pedagogiska priset för 2015. Universitetet hälsar de nya professorerna varmt välkomna och önskar dem tillfredsställelse och framgång i deras kommande verksamhet som forskare och lärare. 39


Alla vetenskapens idkare, vårdare, gynnare och vänner inbjuds till installationsakten. Den äger rum i universitetets aula och börjar klockan 15.15. Platserna intas senast klockan 15.00. Klädseln är valfri. För dem som önskar delta i processionen sker samling i trapphallens övre galleri till höger klockan 14.50. Klädseln är därvid frack med svart väst och vit rosett, alternativt lång klänning, samt eventuella dekorationer. Deltagande i processionen begränsas till universitetets inbjudna gäster, emeriti, fakulteternas lärare och tjänstemän samt de i aktens genomförande engagerade. Installationsakten beräknas ta drygt två timmar i anspråk. Till installationsakten får jag härmed på universitetets vägnar särskilt inbjuda: Statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet Gustav Fridolin, statsrådet, ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, ärkebiskopen i Uppsala ­Antje ­Jackelén, landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt, universitetskanslern, professor ­Harriet Wallberg, konsistoriets ordförande, docent Carola Lemne, rektorn för Sveriges lantbruksuniversitet, professor Peter Högberg, förutvarande innehavare av ämbetena som utbildningsminister, ärkebiskop, landshövding i Uppsala län samt universitetskansler, universitetets förutvarande rektorer, professorerna Stig Strömholm, Bo Sundqvist och Anders ­Hallberg, samt cheferna och företrädarna för de myndigheter, förband, styrelser och organ med vilka universitetet samarbetar och upprätthåller kontakter. Vidare inbjuds till akten forna och nuvarande lärare och tjänstemän vid berörda fakulteter och sektioner. Personliga inbjudningskort kommer inte att utsändas. Uppsala i oktober 2015 Eva Åkesson

40


Program

Tid:

Fredagen den 13 november 15.15. Platserna i aulan skall ha intagits senast en kvart tidigare.

Lokal:

Aulan, Universitetshuset.

Installator: Rector magnifica, professor Eva Åkesson. Musik:

Vid installationen spelar Kungl. Akademiska kapellet under ledning av director musices, professor Stefan Karpe. De framför bland annat Marche pour la cérémonie turque av Jean Baptiste Lully och Le tombeau de Couperin av Maurice Ravel.

Processionsordning Avd. 3–6 tar vid uppställningen plats i och ovanför vänster trappa. 1. Studenternas övermarskalk. 2. Studenternas fanborg. 3. Ordförandena vid studentkårerna och Curator curatorum med flera. 4. Installationens övermarskalk och två biträdande övermarskalkar. 5. Dekanerna för berörda fakulteter. 6. Installandi och pristagare. 41


Avd. 7–21 tar vid uppställningen plats i galleriet ovanför höger trappa. 7. Pedellen. 8. Cursorerna. 9. Rektor, prorektor och honoratiores. 10. Biträdande övermarskalkar. 11. Övriga inbjudna gäster. 12. Professores emeriti. 13. Teologiska fakultetens lärare. 14. Juridiska fakultetens lärare. 15. Medicinska fakultetens lärare. 16. Farmaceutiska fakultetens lärare. 17. Historisk-filosofiska fakultetens lärare. 18. Språkvetenskapliga fakultetens lärare. 19. Samhällsvetenskapliga fakultetens lärare. 20. Utbildningsvetenskapliga fakultetens lärare. 21. Teknisk-naturvetenskapliga fakultetens lärare. 22. Ceremonimästaren. Vidare deltar funktionärer och ett antal studentmarskalkar. Uttåget ur aulan äger rum på sätt som anges i särskild agenda till medverkande.

Installationsarrangemang Ceremonimästare Per Ström, installationsövermarskalk Johan Sjöberg, biträdande övermarskalkar Gabriella Almqvist, Thomas Fredengren, Carl Frängsmyr och Anna Hamberg. Biträder gör även Sarah Havrén Schütz och Annika Windahl Pontén. Övriga funktionärer är Uppsalastudenternas övermarskalk Harald Götlind, pedell Sten Andersson, cursorer Martin Andersson och Göran Karlsson, pressansvarig Anneli Waara, ansvarig för universitetshuset Manuel Alfaro, administration Gabriella Almqvist, Jakob Piehl och Ella Stensson. Stora domkyrkoklockan ringer klockan 8 installationsdagen. Blomsterarrangemang: Botaniska trädgården. 42


Installationsföreläsningar 2015 Inför professorsinstallationen fredag 13 november håller de nya professorerna öppna föreläsningar i universitetshuset, lärosal IX, den 10–12 november. Tre föreläsningar, omnämnda i Rektors inbjudan ovan, hålls under fredagens högtid i universitetsaulan.

Tisdagen den 10 november 09:15 09:20 09:40 10:00 10:20 10:40 10:45

Inledning av Juridiska fakultetens dekanus, professor Mattias Dahlberg. Minna Gräns: The Winner Takes It All. Om regeltolkning i knepiga fall. Torbjörn Ingvarsson: Ogiltighet och moralens eviga återkomst. Charlotta Zetterberg: Miljörätt, GM-grödor och miljögifter. PAUS Inledning av Historisk-filosofiska fakultetens dekanus, professor Kerstin Rydbeck. Isto Huvila: Informationsarbete är ditt och din grannes arbete – men hur gör man? 11:05 Don Kulick: Utsatthet som resurs. 11:25 Pauliina Remes: Konversation, dialog och sanning: platoniska frågor. 11:45 Henrik Ågren: Ett ”att” och ett ”och” – den avgörande skillnaden mellan två småord i Prosaiska krönikan. 13:35 Inledning av Medicinska fakultetens dekanus, professor Eva Tiensuu Janson. 13:40 Sören Lehmann: Hur epigenetiken lär oss att förstå och bota leukemi. 14:00 Niklas Marklund: Efter en hård smäll mot huvudet – vad händer med den skadade hjärnan? 14:20 Andreas Mårtensson: Är det möjligt att utrota malaria i Afrika? – erfarenheter från Zanzibar. 14:40 PAUS 15:00 Fredrik Palm: Vad har syrgas att göra med njursjukdom? 15:20 Gunnar Pejler: Mastceller – goda eller onda? 15:40 Pernilla Åsenlöf: Ont! Det gör ont!! Men det går!!! Om paradigmskiften i fysioterapeutisk smärtbehandling.

43


Onsdagen den 11 november 09:15 Inledning av Teknisk-naturvetenskapliga fakultetens dekanus, professor Johan Tysk. 09:20 Gabriella Andersson: Jakten på den starka magneten. 09:40 Anders Jansson: Människa-datorinteraktion och gränssnittsdesign för dynamiska beslutssituationer. 10:00 PAUS 10:20 Susanne Mirbt: Allt du behöver veta om en polaron och varför. 10:40 Björn Victor: Programmera fritt är stort, men programmera rätt är större. 13:15 Inledning av Farmaceutiska fakultetens dekanus, professor Göran Alderborn. 13:20 Göran Frenning: Från partiklar och pulver till tabletter – en mångbottnad historia om läkemedel. 13:40 Lena Friberg: Framtidens läkemedelsdosering – att förutse önskade och oönskade effekter. 14:00 Ulf Göransson: Farmakognosi – läkemedelsforskning med inspiration från naturen. 14:20 Anna Orlova: How to Improve an Image? Radionuclide Based Diagnostics. 14:40 PAUS 15:00 Inledning av Utbildningsvetenskapliga fakultetens prodekanus, docent Jonas Almqvist. 15:05 Mikael Börjesson: Sociala kartor över utbildningslandskapet. 15:25 Elisabet Nihlfors: Skolledare i mötet mellan nationell utbildningspolitik och lokala genomförandestrukturer. 15:45 Claes Nilholm: Drömmen om inkludering.

44


Torsdagen den 12 november 09:15 Inledning av Samhällsvetenskapliga fakultetens dekanus, professor Lars Magnusson. 09:20 Hannah Bradby: What Use is a Sociology of Health and Medicine? 09:40 Mikael Carlsson: Att utvärdera makroekonomiska modeller med mikroekonomisk data. 10:00 Anna Jarstad: Är det verkligen fred vi vill ha? 10:20 PAUS 10:45 Oskar Nordström Skans: Att anställa när arbetstagarens förmågor är svåra att observera. 11:05 Cecilia Pahlberg: Nya marknader – nya relationer! 11:25 James Sallis: The Dark Side of Trust and the Light Side of Working Alliances in Business Relationships. 11:45 Fredrik Tell: Kunskapsintegration och innovation för konkurrenskraft. 13:15 Inledning av Språkvetenskapliga fakultetens dekanus, professor Coco Norén. 13:20 Rogier Blokland: Now or Never: Working with Endangered Languages. 13:40 Michael Dunn: What Evolutionary Science Can Tell Us About Language. 14:00 Christer Henriksén: Antiken i korthet. Epigram som samhällsspegel eller fiktion? 14:20 Heinz Werner Wessler: Indiens enhet i mångfald. Traditionell mångkultur mot modern nationalism? 14:40 Inledning av Medicinska fakultetens dekanus, professor Eva Tiensuu Janson. 14:45 Stefan James: Grattis, det är bara en hjärtinfarkt.

45


Juridiska fakulteten


Minna Gr채ns.


Minna Gräns Allmän rättslära Anställdes 2 december 2014 att från 1 januari 2015 vara professor i allmän rättslära. Minna Gräns, född Hatakka, är född 7 januari 1963 i Loppi, Finland. Föräldrar: Yrjö ­Hatakka och Arja Salonen. Gymnasieexamen vid Lempäälä gymnasium 1981, jur. kand. vid Åbo universitet 1990, jur. lic. vid Helsingfors universitet 1991, LL.M. 1991 vid Karl Eberhards Universität zu Tübingen 1991, jur. dr vid Uppsala universitet 1995, docent vid Helsingfors universitet 1996. Make: Joakim Gräns, verksjurist. Barn: Victoria (f. 1998).

Min forskning har fokuserat på juridikens metoder. I min avhandling skrev jag om hur man inom rättsteori och rättspraxis hanterar risken för materiellt felaktiga domar. Jag upptäckte att det finns stora brister i den teoretiska och praktiska hanteringen av en sådan risk och presenterade metoder för en mer rationell hantering av denna. Under de senaste åren har jag ytterligare fördjupat mig i det rättsliga beslutsfattandets metoder i teori och praxis. I en studie om den europarättsliga lojalitetsplikten visade jag att det finns relevanta skillnader mellan hur denna plikt förklaras inom rättsteorin och hur den tillämpas vid nationella domstolar. I min senaste bok, Decisio Juris (2013), visade jag att det finns ett antal praktiska fall, i vilka domstolars resonemang inte kan förklaras med hjälp av någon existerande rättsvetenskaplig teori. Detta beror på att rättsligt beslutsfattande påverkas av begränsad rationalitet, heuristiker och olika former av bias.

49


Torbjรถrn Ingvarsson.


Torbjörn Ingvarsson Civilrätt Anställdes 21 april 2015 att från 1 maj samma år vara professor i civilrätt. Torbjörn Ingvarsson är född 21 juli 1967 i Gävle. Föräldrar: Rose-Marie Lundström och Tord Ingvarsson. Studentexamen vid Jakobsbergskolan i Järfälla 1986. Jur. kand. 1991, jur. dr 2000, båda vid Stockholms universitet. Anställd som lektor i rättsvetenskap vid Internationella handelshögskolan i Jönköping 2001. Lektor i civilrätt 2004, docent 2011, excellent lärare 2013, allt vid Uppsala universitet.

Civilrätten rymmer många sidor. Min forskning har huvudsakligen rört den förmögenhetsrättsliga delen av civilrätten, det vill säga avtal och andra förpliktelser mellan privatpersoner där prestationsskyldigheten kan värderas i pengar. Tyngdpunkten har legat på allmän avtalsrätt, fordringsrätt, frågor om borgen och garantier samt försäkringsrätt, men även frågan om vad som egentligen kan regleras genom ett avtal och vad som bättre kan förstås som moraliska förpliktelser har varit föremål för min forskning. Förmögenhetsrättens regler styr många saker i vardagen. Reglerna har till stor del vuxit fram i domstolarnas dömande och uttrycklig lagstiftning saknas ofta. Den civilrättsliga forskningens uppgift är att skapa tydlighet, systematik och förutsägbarhet i dessa regler. Forskningen kan bidra till säkrare rättskipning och lägga grunden för förbättrad lagstiftning genom att klarlägga gällande regler och påvisa inkonsekvenser i rådande regelsystem.

51


Charlotta Zetterberg.


Charlotta Zetterberg Miljörätt Anställdes 2 december 2014 att från 1 januari 2015 vara professor i miljörätt. Charlotta Zetterberg, född Mårshagen, är född 20 mars 1960 i Rättvik. Föräldrar: Olof och Siv Mårshagen, född Pettersson. Jur. kand. 1987, jur. dr 1997, universitetslektor 2000, docent 2003, allt vid Uppsala universitet. Gift med Johnny Zetterberg. Barn: Elin (f. 1989) och August (f. 1994).

Drivkraften i min forskning är att identifiera orsaker i rättssystem och praxis till att olika miljöpolitiska mål (såsom en giftfri miljö eller ett rikt växt- och djurliv) inte uppnås och att föreslå rättsliga lösningar med bättre måluppfyllelse. Orsaker till att miljöpolitiska mål inte uppfylls kan till exempel handla om att konkurrerande lagstiftning eller andra rättsprinciper väger tyngre, att riskbedömningen är för snäv eller att beviskraven är svåra. Mitt intresse kretsar kring frågor om implementering av miljökrav, riskbedömningar, genomslaget för miljörättsliga principer (till exempel försiktighetsprincipen), enskilda länders handlingsutrymme att införa strängare lagstiftning på harmoniserade områden samt integration mellan miljörätt och andra rättsområden. En särskild fråga gäller hur kunskapsosäkerhet om miljörisker på GMO-området hanteras. För närvarande studerar jag olika lagstiftningstekniker för genetiskt modifierade växter där EU-rätt och US-amerikansk rätt analyseras. En annan studie på mitt bord handlar om rättsliga förutsättningar för samexistens mellan olika jordbruksformer.

53


Medicinska fakulteten


Stefan James.


Stefan James Kardiologi med inriktning mot klinisk kardiovaskulär forskning Anställdes 17 februari 2015 att från 1 mars samma år vara professor i kardiologi med inriktning mot klinisk kardiovaskulär forskning, förenad med befattning som överläkare vid Akademiska sjukhuset. Stefan James är född 29 april 1964 i Karlskoga. Föräldrar: Urban James och Ann-Britt ­James, född Larsson. Studentexamen vid Karolinska läroverket i Örebro 1983. Läkarexamen 1991, med. dr 2003, docent i kardiologi 2006, allt vid Uppsala universitet. Gästforskare vid Duke University, North Carolina, USA, 2009. Gift med förskollärare Carin James, född Wikström. Barn: Frida (f. 1990) Anna (f. 1992) och Axel (f. 1995). Hjärt- och kärlsjukdomar tillhör den vanligaste dödsorsaken i västvärlden. I Sverige drabbas cirka 25 000 människor av akut hjärtinfarkt årligen och lika många patienter genomgår ballongvidgning av hjärtats kranskärl. Hjärtinfarkt orsakas ofta av åderförfettning som leder till förträngning och blodproppsbildning, vilket i sin tur leder till att blodflödet stoppas och hjärtmuskeln dör. Behandlingen består av blodproppshämmande, och blodfettsänkande mediciner ofta i kombination med vidgning av förträngningar i hjärtats kranskärl. Vår forskning syftar till att med breda angreppssätt förstå varför hjärt-kärlsjukdomen uppkommer, att förbättra metoder att tidigt upptäcka och diagnosticera den, att förbättra den medicinska behandlingen genom mer effektiva läkemedel och medicinsk-­tekniska produkter, och att beskriva resultaten av hjärtsjukvården. Inspiration och idéer får jag från min dagliga kontakt med patienter. Jag är speciellt intresserad av att försöka bevisa att det som görs inom sjukvården faktiskt är effektivt och till patienternas direkta nytta. Arbetet grundas på insamlande av information och vävnadsprover från patienter med hjärt–kärlsjukdom i internationella kliniska forskningsstudier och nationella kvalitetsregister. Vår forskning är patientnära och har fått internationellt genomslag. Enligt Thomson-­ Reuters 2014 rankades jag bland ”topp en procent” av de mest citerade forskarna i klinisk medicin i världen. 57


Lärostolen i kardiologi med inriktning mot klinisk kardiovaskulär forskning Professorslängd Lars Wallentin Stefan James

1990–2010 2015–

Fotnot: Professuren benämndes 1990–2010 enbart kardiologi.

En lärostol i kardiologi, den första vid universitetet, inrättades av rektorsämbetet 1990 och besattes första gången med Lars Wallentin. Han förordnades 24 oktober med tillträde 1 december detta år. Wallentin hade blivit medicine licentiat i Uppsala 1969 och blev legitimerad läkare året därpå. Från 1971 var han verksam som specialistläkare vid universitetssjukhuset i Linköping. Han disputerade 1976 och blev tre år senare docent. År 1986 utsågs han till överläkare i kardiologi, varefter han 1987–90 var sektionschef för hjärtsektionen. Som hjärtläkare i Linköping initierade han det första registret för att eliminera skadliga verkningar. Han startade 1992 det nationella registret för akut hjärtsjukvård, vilket i början av 2000-talet har utvecklats till en internetstödd utveckling och forskning med stor praktisk betydelse. Efter tjugo år i Linköping återvände Wallentin till Uppsala som professor och påbörjade arbetet med att utveckla Akademiska sjukhusets hjärtklinik och det internationella vetenskapliga samarbetet. Fokus har inte bara lagts på utvecklandet av nya diagnostiska metoder och behandlingar; medvetenheten har blivit allt större om de underliggande mekanismerna bakom uppkomsten av hjärt-kärlsjukdom och blodproppsbildning. Hans egen forskning har sedan 1980-talet främst rört akut kranskärlssjukdom, och hans forskargrupp har varit pionjärer inom utvecklandet av blodproppshämmande mediciner, liksom för behandlingar av akut hjärtinfakt. År 2001 grundade Wallentin Uppsala Kliniska Forskningscentrum, vilket har fler än hundra medarbetare. Han utsågs 2012 till hedersmedborgare i Uppsala som erkännande för hans samhällsnyttiga insatser. Wallentin pensionerades 2010 men har därefter verkat vid universitetet som seniorprofessor. Tillsammans med sin efterträdare Stefan James har han tilldelats universitetets innovationspris Hjärnäpplet för 2015, vilket delas ut i samband med installationshögtiden. 58


Professuren utlystes 13 juni 2014. Vid ansökningstidens utgång 18 juli samma år hade två ansökningar inkommit. De sakkunniga, Lars Gullestad, Oslo, och Lena Jonasson, Linköping, fann att endast en av de sökande, Stefan James, uppfyllde kompetenskraven. Om honom skrev Jonasson: ”James uppvisar en mycket hög vetenskaplig kompetens, redovisar en imponerande forskningsproduktivitet med publikationer i högt rankade tidskrifter och dessutom rikligt med fruktbara nationella och internationella samarbeten. Särskilt intressant är den modell med randomiserade behandlingsstudier som nu utförs med de svenska kvalitetsregistren som plattform. [---] Inom sitt kliniska specialområde (AKS och kranskärlsinterventioner) är han en internationell auktoritet.” Rekryteringsgruppen för anställningar inom medicinska fakulteten beslutade vid sammanträde 2 december 2014 enhälligt att föreslå Stefan James till anställning. Han tillträdde professuren 1 mars 2015 som dess andre innehavare och dess förste innehavare med nuvarande benämning, det vill säga kardiologi med inriktning mot klinisk kardiovaskulär forskning.

59


Sรถren Lehmann.


Sören Lehmann Hematologi Anställdes 19 augusti 2014 att från 1 december samma år vara professor i hematologi, förenad med befattning som specialistläkare vid Akademiska sjukhuset. Sören Lehmann är född 12 mars 1965 i Stockholm. Föräldrar: Orla Lehmann och ­Margareta Lehmann, född Palme. Studentexamen vid Södra Latins gymnasium i Stockholm 1985. Läkarexamen 1993, leg. läk. 1995, med. dr 2002, docent 2010, allt vid Karolinska Institutet. Sambo med leg. läk. Sara Harrysson. Barn: Marcus (f. 2011) och Nora (f. 2013).

Av alla vuxna som diagnosticeras med akut leukemi kan endast ett mindre antal botas och detta kräver i dag mycket kraftfulla behandlingar som ofta innebär lidande för patienten. En avgörande drivkraft för mig som leukemiforskare och blodläkare är att finna vägar till mer effektiva och tolerabla leukemibehandlingar. Ett första steg är att förstå vad som går fel när en blodcell omvandlas till en leukemicell. Min forskning fokuserar på att upptäcka och karakterisera förändringar i leukemiceller som också kan användas som målstrukturer för bättre leukemibehandlingar. De senaste årens teknologiska revolution inom sekvenseringteknologin gör att vi i dag kan kartlägga hela DNA-sekvensen i friska så väl som sjuka celler. Det som dock avgör vilka gener i DNA-koden som ska uttryckas och därmed bestämmer cellernas funktion, styrs av så kallade epigenetiska faktorer. Dessa komplexa system är endast delvis klarlagda och har visat sig vara förändrade i cancersjukdomar. En viktig målsättning för min forskning är att kartlägga epigenetiska förändringar vid akut leukemi och att använda dessa i nya strategier för att öka chansen till bot och förbättra livskvaliteten för akutleukemipatienterna. Lärostolen är nyinrättad.

61


Niklas Marklund.


Niklas Marklund Neurokirurgi Anställdes 23 juni 2015 att från 1 juli samma år vara professor i neurokirurgi, förenad med befattning som överläkare vid Akademiska sjukhuset. Niklas Marklund är född i Kågedalens församling, Västerbottens län 18 september 1966. Föräldrar: Henry Marklund och Gudrun Marklund, född Holmström. Studentexamen vid Anderstorpskolan i Skellefteå, 1985. Läkarexamen vid Umeå universitet 1993. Specialist i neurokirurgi 2002 vid Akademiska sjukhuset. Med. dr 2001, docent 2005, båda vid Uppsala universitet. Gift med rektor Pia Zingmark Marklund, f. Zingmark. Barn Elin (f. 1995) och Oscar (f. 1998). Våld mot huvudet kan leda till en traumatisk hjärnskada. Hjärnskadan som uppstår i skade­ögonblicket kan förvärras under lång tid och effektiv läkemedelsbehandling saknas i dag då kunskapen om skademekanismerna är bristfällig. Traumatisk hjärnskada har därför kallats den mest komplicerade sjukdomen i människans mest komplexa organ. I min kliniska och experimentella forskning har jag fokuserat både på de faktorer som förvärrar den akuta hjärnskadan tidigt i skadeförloppet och på de långtgående, kroniska konsekvenserna av skadan. Jag har studerat de faktorer som bidrar till hjärnans bristande läkningsförmåga med fokus på nervcellernas utskott, axoner, i hjärnans vita substans. Den vävnadsreaktion, inflammation, som uppstår i samband med hjärnskadan har analyserats med syfte att utveckla nya läkemedel. Både patienter som drabbats av ett svårt hjärntrauma och de med upprepade milda hjärnskador som kan ses inom vissa idrotter, har en ökad risk att utveckla demenssjukdomar längre fram i livet. Faktorer som är typiska för Alzheimers sjukdom har också påvisats i samband med traumatiska hjärnskador i mina studier. Min forskning syftar till att minska skadeutbredningen, motverka de långtgående effekterna och förbättra hjärnans egen återhämtning efter traumatisk hjärnskada med mål att utveckla nya terapier för de drabbade patienterna.

63


Andreas M책rtensson.


Andreas Mårtensson Internationell barnhälsovård Anställdes 23 juni 2015 att från 1 september samma år vara professor i internationell barn­ hälsovård. Andreas Mårtensson är född 16 april 1963. Föräldrar: Mårten Mårtensson och Karin ­Mårtensson, född Krüger. Studentexamen vid Röllingbyskolan i Åkersberga 1982. Läkarexamen 1990, legitimerad läkare 1992, specialist i infektionssjukdomar 1999 och allmänmedicin 2014. Med. dr 2008, ­docent i infektionssjukdomar 2012, båda vid Karolinska Institutet. Gift med Sofia Mårtensson, född Habib, specialist i allmänmedicin. Barn: David (f. 1993), Sara (f. 1995) och Maria (f. 1997). Plasmodium falciparum malaria är en av vår tids viktigaste sjukdomar ur ett globalt perspektiv, vilken utgör ett allvarligt hot mot liv och hälsa framför allt för barn under fem års ålder i Afrika söder om Sahara. I min forskning har jag studerat bland annat effekten av modern läkemedelsbehandling av malariasjuka barn baserad på malörten Artemisia annua, så kallad artemisininbaserad kombinationsbehandling, men även malariaparasitens förmåga och mekanismer för att över tid utveckla motståndskraft mot dessa mediciner i Östafrika. I tillägg har jag utvärderat tillförlitligheten av nya diagnostiska metoder, bland annat antigenbaserade snabbtester, för påvisande av malariaparasiter i blodet hos både febersjuka och symptomfria individer i Östafrika. Slutligen har jag studerat olika folkhälsoaspekter av kombinerade interventioner mot malaria i form av förebyggande åtgärder med bland annat kemikalieimpregnerade myggnät tillsammans förbättrat omhändertagande av malariasjuka individer i ett projekt på Zanzibar. Eftersom sjukdom och död i malaria framför allt drabbar barn i Afrika utgör en fördjupad kunskap om malariaparasiten Plasmodium falciparum tillsammans med ett förbättrat användande av både förebyggande åtgärder mot malariainfektion och tillgängliga malaria­ läkemedel viktiga utmaningar inom området internationell barnhälsovård.

65


Lärostolen i internationell barnhälsovård Professorslängd Yngve Hofvander Mehari Gebre-Medhin Lars Åke Persson Andreas Mårtensson

1977–93 1994–2002 2002–14 2015–

I skrivelse till medicinska fakulteten 12 januari 1971 föreslog sex av dess ledamöter att en personlig extra biträdande professur i internationell barnhälsovård skulle inrättas för Yngve Hofvander. Denne hade disputerat 1958 och följande år blivit docent i pediatrik. Under stora delar av 1960-talet hade Hofvander verkat som läkare i Etiopien och haft konsultuppdrag för både Sida och WHO. Förslagsställarna underströk att Hofvander genom sin tjänstgöring hade skaffat sig unik erfarenhet inom barnhälsoområdet, särskilt inom nutrition. Fakulteten inkallade Yngve Larsson, Linköping, och Bo Vahlquist, Uppsala, som sakkunniga. De fann båda att Hofvander var kompetent för den sökta tjänsten. Förslaget och utlåtandena insändes våren 1971 till Universitetskanslersämbetet med uppfördes aldrig på fakultetens petita. Den 3 december 1974, nästan fyra år senare, framfördes återigen förslaget om professur för Hofvander. Denna gång togs förslaget väl emot, vilket ledde till att en sådan befattning inrättades efter beslut av riksdagen. Fullmakt utfärdades därefter för Yngve Hofvander att från 1 juli 1977 vara professor i internationell barnhälsovård. Som professor kom Hofvander att inrikta sig på problem kring näringstillförseln, nutrition, men även av förhållandena i stort för barn i u-länderna. Hans intresse har således inte uteslutande varit medicinskt utan även omfattat sociala förhållanden av olika slag. Hofvander blev emeritus 1993. Hofvander efterträddes av Mehari Gebre-Medhin, som utnämndes 2 september 1993 med tillträde från nyåret 1994. Han hade lång verksamhet som pediatriker vid Uppsala universitet bakom sig, när han 1994 erhöll professuren. Sin utbildning hade han fått vid universiteten i Lund och Uppsala, men även vid Harvard. Under åren 1973 till 1975 ledde han projekt för Ethiopian Nutrition Institute, varefter han disputerade i Uppsala 1977. Gebre-Medhin fullföljde Hofvanders inriktning mot nutritionsfrågor, och intresserade sig 66


särskilt för olika faktorers betydelse för barns födelsevikt, i såväl i- som u-länder. Vidare har han verksamt försökt avhjälpa A-vitaminbrist hos barn. Gebre-Medhin pensionerades 2002. Han efterträddes av Lars Åke Persson, vilken tillträdde 1 januari 2003. Persson har framför allt intresserat sig för två områden, dels barns nutrition i Sverige, dels barns överlevnad i ett globalt perspektiv. Inom det förstnämnda området har han studerat sambandet mellan å ena sidan barns uppfödning och nutrition, å andra sidan förekomsten av sjukdomar. I sitt arbete har han använt epidemiologisk ­metodik eller befolkningsbaserade försök i forskning för förbättrad barnhälsa, nutrition och överlevnad. Han har också tagit initiativ till forskning som rör sociala förhållanden och miljöfaktorer och barnhälsa, eller social jämlikhet i möjlighet till hälsa och utveckling. Persson har verkat som barnläkare och forskare i en rad länder, och har stor erfarenhet av arbete med att bygga upp forskningskapacitet och forskningsmiljö. Han har tillhört de drivande krafterna inom forskargruppen Internationell barnhälsa och nutrition, och är chef för Internationell mödra- och barnhälsa (IMCH). Persson pensionerades 2014 och följdes året därpå av Andreas Mårtensson, vilken således blev lärostolens fjärde innehavare.

67


Fredrik Palm.


Fredrik Palm Fysiologi Anställdes 9 december 2014 att från 1 februari 2015 vara professor i fysiologi. Fredrik Palm är född 5 mars 1973 i Karlstad. Föräldrar: Jörgen Palm och Lotta Palm, född Johansson. Studentexamen vid Sundstagymnasiet i Karlstad 1992. Fil. mag. 1999, med. lic. 2002, fil. dr 2003, docent i fysiologi 2008, allt Uppsala universitet. Professor i experimentell njur­medicin vid Linköpings universitet 2011. Gift med Lina Nordquist, landstingsråd och docent i fysiologi. Barn: Lukas (f. 2011) och Hampus (f. 2012). Trots att diabetes är den vanligaste orsaken till kronisk njursvikt, dialys och njurtrans­ plantation är mycket litet känt om hur och varför njurskadorna uppkommer. Min forskning baseras på hypotesen att diabetes påverkar ämnesomsättningen i njuren och att detta leder till att njuren får syrebrist och med tiden fungerar allt sämre. De viktigaste komponenterna för denna syrgasbrist kan sammanfattas som mindre effektiv hantering av salter i njuren, ökad bildning av fria radikaler, felreglering i njurens energitillverkande mitokondrier och ökad levernedbrytning av vissa ämnen som indirekt reglerar njurens syrgasanvändning. Om tidiga förändringar i njurens ämnesomsättning förklarar varför diabetes ökar risken för njurskador ger detta oss samtidigt ledtrådar till hur skadorna kan förhindras eller upptäckas tidigare. De allra första förändringarna i ämnesomsättningen kan användas för att identifiera riskutsatta patienter, och genom att angripa den förändrade ämnesomsättningen kan vi utveckla läkemedel som förebygger och behandlar diabetesorsakad njursjukdom.

69


Lärostolen i fysiologi Professorslängd Frithiof Holmgren Hjalmar Öhrvall Gustaf Göthlin Torsten Theorell Anders Bill Erik Persson Fredrik Palm

1863–97 1899–1916 1918–39 1940–72 1973–95 1997–2008 2015–

Under 1700-talet hade fysiologin betraktats som en oskiljaktig del av anatomin. År 1759 hade exempelvis Albrecht von Haller definierat fysiologin som levandegjord anatomi. Vid mitten av 1800-talet började emellertid fysiologin utkristallisera sig som en självständig vetenskaplig disciplin och därmed successivt frigöra sig från anatomin. Pådrivande i denna utveckling var fysiologer som Claude Bernard, Emil du Bois-Reymond och Carl Ludwig. I Tyskland hade Hermann von Helmholtz under 1850-talet presenterat banbrytande rön inom nerv- och muskelfysiologin, liksom över ögats fysiologi och ögonsjukdomarna. Ett flertal självständiga lärostolar inom ämnet fysiologi inrättades vid denna tid i Tyskland, först i Freiburg och München (1857), därefter i Heidelberg, Berlin och Jena (1858), Bonn (1859) samt i Göttingen (1860). Uppsalapatologen Per Hedenius, som besökte Tyskland läsåret 1856/57, blev mycket imponerad över fysiologins landvinningar. Professurer i ämnet hade dessutom tillkommit i både Köpenhamn och Kristiania. I Uppsala hörde ämnet fysiologi ursprungligen till fakultetens tredje professur, som tillkom 1788. När denna professur delades 1837 kom fysiologin, liksom senare medicinallagfarenheten, att ingå i lärostolen i anatomi, men även den medicinska kemin tangerade gränserna till fysiologin. Före 1835 behandlades fysiologin huvudsakligen i förhållande till organsystemens byggnader och funktioner; mer renodlat fysiologiska föreläsningar började hållas först sedan Henrik Wilhelm Romanson blivit professor. I början av 1860-talet fick ämnet en självständig ställning även i Uppsala. Under flera på varandra följande riksdagar hade universitetet till riksdagen framfört önskemål om medel (4 500 riksdaler per år) för en professur i fysiologi. Förslaget vann stöd i både adels- och prästeståndet, men avvisades däremot av bonde- och borgarståndet. Som skäl för avslaget anfördes främst ekonomiska 70


skäl. Hade universitetet hittills klarat sig utan en professur i fysiologi, borde man även göra det framdeles, menade man. Till detta lades att varken universitetet i Lund eller ­Karolinska Institutet hade inkommit med något motsvarande önskemål. Frågans utgång var således inte given på förhand, när den åter kom upp till behandling vid 1863 års riksdag. Motståndet var fortsatt starkt inom bonde- och borgarstånden, men också inom delar av pressen. Kort före frågans hantering i statsutskottet, införde dock Nya Dagligt Allehanda artikeln ”Några ord om det begärda anslaget till en profession i Fysiologi vid Upsala universitet”, vilken i bestämda ordalag förespråkade professurens tillkomst. Efter att utförligt ha redogjort för fysiologins etablering vid en rad utländska lärosäten, huvudsakligen i Tyskland, konstaterade artikelförfattaren: ”Oss synes, att det vore föga välbetänkt om de, som hafva att afgöra frågan, skulle söka hindra vårt deltagande i det arbete, som i utlandet öfver allt pågår, och att det deremot skulle höja vårt anseende att hafva insett och verkat för det vetenskapliga mål, som tiden oafvisligen i detta fall uppställer.” Universitetets arbete för en professur i fysiologi kröntes kort därefter med framgång. I december 1863 utverkades medel för den önskade professuren i fysiologi. År 1862 hade dåvarande adjunkten i teoretisk och praktisk medicin, Frithiof Holmgren, förordnats att undervisa i fysiologi vid universitetet. Den kurs i experimentell fysiologi som han gav under det följande läsåret var den första i sitt slag i landet. När professuren i fysiologi inrättades 1864 var han ensam sökande och lovordades i Per Hedenius’ yttrande till fakulteten. Holmgren hade kommit till Uppsala som student 1851. Till en början intresserade han sig främst för botanik och utgav som tjugoåring avhandlingen Ombergs phanerogamer och ormbunkar (1851). År 1853 vikarierade han som lärare i naturalhistoria vid Norrköpings läroverk men också hans medicinska kunskaper togs snart i anspråk. Under 1853 års svåra koleraepidemi fick han tjänstgöra som biträdande läkare i Norrköping och Söderköping. Under somrarna 1860 och 1861 förestod han Akademiska sjukhuset under den ordinarie professorns frånvaro. På våren 1861 disputerade han för medicine doktorsgraden på avhandlingen Den hvita blodcellen, grundad på litteraturstudier, vilken erhöll det högsta betyget ”laudatur” för innehållet. Från oktober 1861 till augusti 1862 genomförde Holmgren med offentligt understöd en utländsk studieresa, som blev av avgörande betydelse för hans vetenskapliga utveckling. I ett föredrag berättade han 1893 själv om svårigheterna kring studieresan drygt trettio år tidigare: ”De andliga kommunikationsvägarne mellan medicinska fakultetens medlemmar och utlandets vetenskapsmän voro då ännu icke öppnade, 71


och som heller icke järnvägarne voro färdiga, så afreste jag från Stockholm på ångbåt direkt till Stettin utan en enda rekommendation och ledd så gott som af slumpen.” Under resan bedrev Holmgren bland annat fysiologiska studier i Wien för Ernst ­Wilhelm Ritter von Brücke och Carl Ludwig, och inte minst av den sistnämnde tog han starka intryck, vilket han själv senare vittnade om: ”Under denna tid hade jag godt tillfälle att lära känna Ludwig både som forskare, lärare och menniska, och när jag nu i minnet mönstrar den tid jag arbetade hos honom, kan jag icke underlåta att se tillbaka på densamma såsom på en lång och sammanhängande högtid. Detta beror väl till stor del på den nya värld af en i hög grad intresserande vetenskaplig forskning, som öppnade sig för mig, men det beror också på det angenäma lif, som fördes i laboratoriet och som alltid spred sig med och omkring dess chef.” Ludwig blev en mycket framgångsrik lärare och hans laboratorium lockade till sig fysiologer och psykologer från en rad länder. Redan före Holmgrens avresa hade fakulteten, bland annat mot bakgrund av utvecklingen i Tyskland, diskuterat behovet av en särskild lärostol i fysiologi. Till en börFrithiof Holmgren blev 1864 universitetets förste professor i fysiologi. Hans studier av bland annat färgblindjan fick man dock nöja sig med att lärarkadern förstärkheten blev internationellt uppmärksammade. Kopia av tes med en ny adjunkt i kirurgi och obstetrik. Efter hemOlga Nyblom efter målning av Christian Meyer Ross, komsten till Sverige 1862 kunde Holmgren, med hjälp av Uppsala universitets konstsamlingar 534. de instrument som han medförde från utlandet, inrätta ett fysiologiskt laboratorium i Uppsala, det första i sitt slag i Sverige. Lokalerna utgjordes av tre rum i anatomiska institutionen. Under läsåret 1862/63 samt i början av hösten 1863 ledde Holmgren en kurs i experimentell fysiologi, vilken huvudsakligen ägnades blodet och cirkulationsorganen. Senare under hösten 1863 begav han sig som Hwassersk stipendiat ut på en ny studieresa, denna gång till neurofysiologen Emil du Bois-Reymonds laboratorium i Berlin, där han studerade elektrofysiologi. Efter hemkomsten publicerade han en banbrytande uppsats om retinaströmmen, där han 72


med elektrofysiologiska undersökningar visade att sinnesorganen för över sina intryck till hjärnan via en elektrisk signal. Det fysiologiska laboratoriet var enkelt och primitivt under de första åren men tack vare donationer från Anders Regnell kunde en ny institutionsbyggnad uppföras vid Trädgårdsgatan. Den nya byggnaden, som fysiologerna delade med patologerna, invigdes i mars 1867. Redan innan det nya laboratoriet stod färdigt bedrevs en energisk verksamhet under Holmgrens ledning. I sitt rektorsprogram för läsåret 1864/65 meddelade Wilhelm Lilljeborg att ytterligare fysiologiska instrument och apparater hade införskaffats. Under det gångna läsåret hade – förutom hundar, katter, marsvin, duvor och fiskar – omkring tusen grodor använts under olika experiment. Djurförsöken eller, med dåtidens terminologi vivisektionerna, uppskattades dock inte av alla. Den tidiga djurrättsrörelsen betraktade verksamheten närmast med förfäran. Vivisektionsdebatten pågick av och till under några årtionden, men var som mest intensiv under 1880-talet. Motståndet mot vivisektionerna ledde bland annat till bildandet av Nordiska samfundet till avskaffande af det vetenskapliga djurplågeriet (senare Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, numera Djurens Rätt) hösten 1882. Holmgren var starkt influerad av lamarckismens föreställningar om att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Dessa idéer låg bakom de så kallade Hök–duva-­experimenten, som han genomförde i slutet av 1860-­talet. Holmgren försåg ett antal duvor med köttdiet i förhoppningen att deras avkomma skulle likna rovfågeln till både utseende och beteende. Resultatet av försöken blev emellertid för hans del nedslående. Från slutet av 1860-talet fram till långt in på 1880-talet var Holmgren främst sysselsatt med forskningar kring ögats fysiologi, varvid särskilt färgseendet upptog hans intresse. Han anknöt härvidlag till traditionen från Helmholtz, vars Handbuch der Physiologischen ­Optik (1859–66) blev av grundläggande betydelse för den ­f ysiologiska optiken. Studiet av färgblindheten blev ett dominerande inslag i institutionens verksamhet under 1880-talet. Ett annat, något makabert, vetenskapligt intresse visade Holmgren för halshuggningar, särskilt för delinkventens reaktioner i dödsögonblicket. Holmgren och hans assistenter var närvarande vid ett antal avrättningar. I skriften Om halshuggning betraktad från fysiologisk synpunkt (1876) lade han ned stor möda på att bevisa att denna avrättningsmetod var human och ledde till omedelbar och smärtfri död. År 1889 grundades, huvudsakligen på Holmgrens initiativ, Skandinavische Archiv für Physiologie. Denna årliga publikation, som trycktes i Leipzig, erbjöd tidigare saknade möj73


ligheter för nordiska fysiologer att publicera sina rön inför en internationell publik. Efter ett kvartssekel hade det fysiologiska laboratoriet vid Trädgårdsgatan blivit föråldrat och opraktiskt för sitt ändamål. Tack vare ytterligare donationer från Anders Regnell kunde fysiologerna hösten 1893 flytta in i ett nybyggt eget hus i hörnet Trädgårdsgatan/Slottsgränd. Benämningen Regnellianum följde med till det nya huset. Både som laboratorieforskare och sinnesfysiolog blev Frithiof Holmgren skolbildare. Bland de elever som förde hans arv vidare fanns Magnus Blix och Hjalmar Öhrvall. Blix hade 1880 blivit docent i experimentell fysiologi och medicinsk fysik och uppehöll befattningen som laborator vid det fysiologiska laboratoriet, vilken tjänst han 1882 blev ordinarie innehavare av. Han bedrev i början av 1880-talet avancerade sinnesfysiologiska experiment, vilka 1883 resulterade i den epokgörande studien Experimentela bidrag till lösningen af frågan om hudnervernas specifika energi. År 1885 utnämndes han till professor i fysiologi och embryologi vid universitetet i Lund. I mars 1886 förordnades Hjalmar Öhrvall, en av Holmgrens elever, att uppehålla den laboratorsbefattning som Blix lämnade i Uppsala. Öhrvall var tämligen okänd utanför fackmännens krets, men det dröjde inte länge förrän hans namn blev allmänt bekant, till en början kanske mindre för hans vetenskapliga insatser än för hans roll som kulturradikal förkämpe och företrädare för Verdandi. Även om han inte personligen deltog i den omtalade sedlighetsdebatten på Gillet 1887 bidrog händelsen och dess följdverkningar till att han skaffade sig många fiender inom både fakultet och konsistorium. I sin närmaste medarbetare och överordnade Frithiof Holmgren hade han en bundsförvant men det hindrade inte att hans lämplighet som vikarierande laborator i fysiologi ifrågasattes av många. I december 1887 föreslog Holmgren i medicinska fakulteten att Öhrvall skulle omförordnas som laborator vid det fysiologiska laboratoriet. Öhrvall hade, framhöll Holmgren, förklarat sig villig att fortsätta sitt vikariat, och eftersom han ”väl skött sin befattning ” och var den ende ”som för detta ändamål kan anlitas” yrkade han att Öhrvall skulle omförordnas för kalenderåret 1888. Under andra omständigheter hade utgången varit given men i detta fall gjorde fakulteten vad den kunde för att förhindra ett omförordnande av Öhrvall. Dekanus Per Hedenius undrade om inte Holmgren själv kunde tänka sig att leda övningarna vid det fysiologiska laboratoriet mot att han i gengäld fick sin föreläsningsskyldighet reducerad. Holmgren förklarade att detta var omöjligt, eftersom han led av en ögonsjukdom. Till slut samlades en majoritet bakom Olof Hammarstens förslag att Öhrvalls vikariat endast borde förlängas med ett halvår och med tillägget att fakulteten inte ansåg 74


honom ”vara i alla afseenden lämplig till förordnandets erhållande”. Mot beslutet reserverade sig bland andra Holmgren, som ansåg fakultetens förklaring ”sjunka ned till rangen af opinions­y ttring, hvartill jag anser en myndighet icke böra bruka sin embetsställning gent emot en underordnad, när denne derigenom tillfogas skada på samma gång som han beröfvas varje möjlighet till sjelfförsvar”. Mindre konsistoriet var inte berett att förlåta Öhrvall för hans agerande vid sedlighetsdebatten tio månader tidigare. Genom sitt handlande hade Öhrvall ”visat, att han icke väl egnar sig till en handledare för ungdomen”, varför man beslutade att hos kanslern ”förklara sig icke kunna tillstyrka det af Medicinska Fakulteten föreslagna förordnandets meddelande”. I stället föreslog man att ärendet återremitterades till fakulteten. Kanslern, Louis De Geer, valde likafullt att följa fakultetens linje, varför Öhrvall erhöll ytterligare ett halvårs förordnande. Öhrvall mottog dessutom en stödpetition, undertecknad av 101 personer, vilka uttryckte sitt stöd och sin respekt för hans insatser som lärare. Några månader senare, när det kontroversiella förordnandet löpte mot sitt slut, aktua­ liserades frågan på nytt. Holmgren upprepade att Öhrvall var den enda tillgängliga och kompetenta kandidaten, varför han förordade att denne skulle omförordnas. Denna gång var emellertid motståndet i fakulteten ännu skarpare. Olof Hammarsten förklarade att han under en längre tid hade känt till att Öhrvall var författare till skriften Försigtighetsåtgärder i äktenskapet, vilket han ansåg vara skäl nog för att bestämt motsätta sig något vidare förordnande. En person som på detta sätt hade ägnat sig åt att ”undergräfva sedligheten bland ungdomen och hela vårt folk” var föga lämpad som universitetslärare. Samtliga ledamöter utom Holmgren anslöt sig till Hammarsten. Fakulteten ansåg till och med att det vore bättre om övningarna vid det fysiologiska laboratoriet ställdes in än att ledningen av dem överläts till Öhrvall. Mindre konsistoriet intog samma hållning, liksom universitetskanslern Pehr von Ehrenheim. Under större delen av läsåret 1888/89 fanns därför ingen laborator i experimentell fysiologi att tillgå, men Öhrvall ombesörjde delar av undervisningen på enskild väg. Fakulteten hade således fråntagit Öhrvall hans lön, men inte blivit av med honom som lärare. På våren 1889 disputerade nämligen Öhrvall i Lund, varefter han i september kallades till docent i Uppsala. Därmed var han de facto utnämnd till universitetslärare, varför det inte längre gick att anföra hans påstådda olämplighet som lärare för att förhindra hans omförordnande som laborator. Från hösten 1889 erhöll han till slut ett nytt förordnande som laborator och följande år utsågs han till ordinarie innehavare av denna befattning. 75


Laboratorstriden påverkade fysiologernas förhållande till den övriga fakulteten i en föga gynnsam riktning. På hösten 1889 kunde fysiologin fira sitt tjugofemårsjubileum som universitetsämne i Uppsala. Gratulationer inflöt från stora delar av det internationella vetenskapssamhället men från Holmgrens egen fakultet kom inga lyckönskningar. När Frithiof Holmgren avled 14 augusti 1897 övertog Öhrvall lärostolen på vikariat. Förutom av Öhrvall söktes den lediga tjänsten av laboratorerna vid Karolinska Institutet respektive Lunds universitet, Johan Erik Johansson samt av Sven Gustaf Hedin. Den sistnämnde återtog dock sin ansökan, varför konkurrensen stod mellan Öhrvall och Johansson. Öhrvalls radikalism hade mattats av med åren, men det fanns fortfarande många som av politiska skäl hellre såg att Johansson utnämndes. De tre sakkunniga, den danske fysiologen Christian Bohr, den finlandssvenske fysiologen Robert Tigerstedt samt Lundaprofessorn Magnus Blix, var oeniga i sin bedömning. Både Bohr Hjalmar Öhrvall porträtterad av Richard Bergh 1904. och Tigerstedt satte Johansson främst medan Blix tillerkänUppsala universitets konstsamlingar 2449. de Öhrvall ett bestämt företräde. När fakulteten och konsistoriet behandlade ärendet vägde Blix’ ord tungt, varför Öhrvall uppfördes i första förslagsrum. Johansson överklagade, men kunde inte förhindra att Öhrvall utnämndes på hösten 1899. Öhrvall hade intresserat sig för darwinismen redan innan han anlände till universitetet i början av 1870-talet. År 1871 hade Darwin publicerat The Descent of Man och året därpå utkom En naturforskares resa omkring jorden på svenska. Öhrvall tog djupa intryck av darwinismen och den blev en viktig utgångspunkt för hans karakteristiska vetenskapliga utvecklingstro. Öhrvalls första mer betydande vetenskapliga arbete var avhandlingen Studier och undersökningar öfver smaksinnet, som snart även utkom i tysk översättning. Avhandlingen försvarade han i maj 1889 vid Lunds universitet; hans förtroende för medicinska fakulteten i Uppsala hade fått sina törnar under sedlighetsdebatten och den efterföljande striden 76


kring hans vikariat på laboratorsbefattningen. Öhrvall anknöt till de sinnesfysiologiska forskningar som Hermann von Helmholtz bedrivit i Tyskland vid seklets mitt, men särskilt till de experiment kring hudens känslighet för beröring, värme och kyla, som Magnus Blix, hans företrädare som laborator, hade utfört i början av 1880-talet. Utgångspunkten för avhandlingen var de experiment som Öhrvall själv hade utfört på 125 papiller på sin egen tunga. Genom att tillsätta värme, kyla och olika smakämnen kunde han studera hur var och en av dessa papiller reagerade. Han fann att samtliga papiller reagerade för beröring, värme och köld, men att endast nittioåtta av dem utlöste smakförnimmelser. Öhrvall bedrev även fortsättningsvis sinnesfysiologiska experiment, vilka han gärna behandlade i sina föreläsningar. I denna verksamhet befann sig han ofta i gränslandet mellan fysiologi och psykologi. Han anknöt gärna till Hermann von Helmholtz, som han betraktade som den store föregångsmannen inom fysiologin. Under 1890-talet uppmärksammade Öhrvall via olika experiment hjärtats reaktioner vid kvävning, varvid han bland annat visade att en frekvensminskning inträder hos hjärtat vid minskad syretillförsel. Uppslaget hade han fått under en studieresa till Carl Ludwigs laboratorium i Leipzig sommaren 1893, där han bland annat undersökte grodhjärtan. Dessa experiment låg till grund för Erstickung und Wiederweckung des isolierten Froschherzens (1897) samt det mer analytiskt anlagda arbetet Über die periodische Funktion des Herzens (1898). Under utlandsresan 1893 fick han tillfälle att besöka en rad andra fysiologiska laboratorier, bland annat i Berlin, München, Innsbruck, Basel och Heidelberg. Öhrvalls båda studier om hjärtats funktioner utgör tillsammans med avhandlingen om smaksinnet hans tyngst vägande vetenskapliga arbeten. Dock kom han även in på andra områden av fysiologin. Han studerade exempelvis kroppens reaktioner på träning och ansträngning och stod med anledning av detta bland annat i kontakt med S. A. Andrée, som han var bekant med sedan studenttiden i Uppsala. Andrée, som var sysselsatt med förberedelserna inför sin ballongexpedition till nordpolen, ville veta hur fysisk träning skulle bedrivas för att ge bästa möjliga utslag på kort tid. Vidare intresserade sig Öhrvall för ­fotografitekniken och dess medicinska användning. När sedlighetsdebatten rasade som värst utsattes Öhrvall för en ren personförföljelse, vilket striden om laboratorsvikariatet väl illustrerar. Med tiden blev han mindre kontroversiell, men helt accepterad av sina politiska meningsmotståndare blev han inte ens under professorstiden. Han framträdde som översättare av sin förebild John Stuart Mill och förblev aktiv i Verdandi livet igenom. Under fyrtio år, från starten 1889 till sin död 1929, 77


ingick han i redaktionen för föreningens småskrifter, från 1916 som huvudredaktör. Han hade tillhört initiativtagarna bakom Upsala Nya Tidning och ingick under lång tid i tidningsstyrelsen. Han var dessutom förste ordförande i Upsala rösträttsförening och under en tid ordförande i Upsala Läkareförening. Som föreläsare var han livfull och engagerad, varför han blev något av en disciplinbyggare för fysiologin i Uppsala. Hjalmar Öhrvall pensionerades 1916 och avled 11 januari 1929. Bland Öhrvalls många elever kan nämnas Torsten Thunberg, Sidney Alrutz, E. Louis Backman, Fredrik Berg och Bernhard Jacobowsky. Till denna grupp hörde även Gustaf Göthlin, vilken 1918 efterträdde Öhrvall som professor. Under sina år som laborator hade Göthlin bland annat föreläst över blodomloppets fysiologi. Redan 1901 hade han som medicine kandidat författat uppsatser om de kemiska betingelserna för hjärtarbetet. Han var en mångsidig fysiolog. Framför allt i doktorsavhandlingen uppehöll han sig vid problemen kring nervledningens natur, och i likhet med sina företrädare intresserade han sig för färgsinnet. Tillsammans med Hjalmar Öhrvall och C. G. Boström uppgjorde han bland annat Förslag till bestämmelser vid undersökningar rörande färgblindhet (1916). Han spelade en väsentlig roll vid utarbetandet av de pseudo-isokromatiska kartor, vilka läkarna använder vid färgblindhetsundersökningar. I slutet av 1920-talet fick institutionen en delvis ny inriktning. Vitaminernas roll som näringsfaktorer hade börjat uppmärksammas allt mer. Inom den så kallade Norrlandsundersökningen över kostförhållandena i Norrland utarbetade Göthlin ett särskilt förfarande, varigenom C-vitaminhalten kunde fastställas, dels i födoämnen, dels – genom ”kapillärhållfasthetsprovet enligt Göthlin” – hos människor. Bland de praktiska resultat som uppnåddes fanns konstaterandet att till exempel nypon och svarta vinbär innehåller mycket C-vitamin, men att lingon och bananer inte gör det. Göthlin blev emeritus 1939 och avled 4 september 1949. Lärostolen utlystes 1938 inför Göthlins förstående pensionering. Vid ansökningstidens utgång 19 november detta år hade som sökande anmält sig flera välmeriterade forskare, nämligen laboratorn Henrik Enghoff, Uppsala, samt de tre docenterna från Karolinska Institutet Ulf von Euler-Chelpin, Torgny Sjöstrand och Yngve Zotterman. Dessutom inlämnade Torsten Teorell, laborator i medicinsk kemi i Uppsala, en ansökan. Till sakkunniga utsågs farmakologen E. Louis Backman, Uppsala, samt de tre fysiologerna Ragnar Granit, Helsingfors, Georg Kahlson, Lund, och Einar Lundsgaard, Köpenhamn. Dessutom inkallades som specialsakkunniga professor Arne Tiselius för att granska Teorells biokemiska 78


arbeten och professor Gunnar Dahlberg för att granska de sökandes statistisk-matematiska arbeten. Backman uppförde utan vidare Teorell i första förslagsrum. Han menade att denne framstod ”såsom den i sällsynt grad uppslagsrike, självständige forskaren”. Teorells produktion var större än de medsökandes och med densamma var förbunden ”en imponerande idérikedom, ett konsekvent fullföljande av en högst berömlig strävan till noggrannhet, exakthet och kontroll”. Arne Tiselius framhöll att Teorell utan tvivel var en framstående forskare inom fysikalisk-biologisk biokemi. Han fortsatte: ”Han är i besittning av en sällsynt mångsidighet, såväl teoretiskt som experimentellt, och har tydligen förskaffat sig en utbildning i kemi, fysik och matematik, som satt honom i stånd att ej blott följa med den moderna fysikaliska kemiens utveckling utan även att självständigt bidraga till densamma.” De tre fysiologerna, Granit, Kahlson och Lundsgaard, var betydligt mindre entusiastiska. Ingen av dem ansåg sig kunna förklara Teorell kompetent, eftersom de inte betraktade hans biokemiska forskningar såsom tillhörande fysiologin i egentlig mening. Tillsättningen kom således att ställa frågan om fysiologiämnets natur på sin spets. Det gällde att fastslå huruvida den äldre mer tydligt avgränsade ämnesdefinitionen ännu skulle anses vara gällande. Även inom medicinska fakulteten, som behandlade tillsättningen 15 januari 1940, rådde delade meningar. Nio av femton ledamöter förklarade Teorell kompetent och uppförde honom i första förslagsrum. De återstående sex ledamöterna förklarade honom å andra sidan inkompetent i enlighet med fysiologernas sakkunnigutlåtanden. Värderingen hand­ lade inte om Teorells förtjänster som sådana – därom var alla överens – utan om huruvida inte dessa förtjänster till stor del föll utanför professurens område. Konsistoriet följde fakultets­majoriteten, varefter Teorell utnämndes med tillträde från 1 augusti 1940. Teorell hade fått sin skolning hos Einar Hammarsten vid Karolinska Institutet. Teorell hade disputerat 1933, varefter han under fem år var verksam som docent i fysiologi vid Karolinska Institutet. Åren 1936 till 1940 verkade han som laborator i medicinsk kemi i Uppsala, de båda första åren som tillförordnad på befattningen. Teorells doktorsavhandling rörde magsaften och dess avsöndring, ett ämne till vilket han många gånger återkom. I denna forskning engagerade han en rad medarbetare. Torsten Teorell, som bland kollegerna alltid kallades ”TT”, var endast trettiofem år när han tillträdde professuren men redan en internationellt erkänd forskare. Hans matematisk-fysikalisk-kemiska orientering ledde honom in på problem kring samband mellan 79


jontransport och retbarhet i muskler och nerver. Under sin långa professorstid blev han en skolbildare som svarade för insatser inom en rad områden. Hans forskningar, vilka senare fortsattes av hans många elever, kom att få stor betydelse inom bland annat nerv- och muskelfysiologi, magsäcks-, djur-, hjärt-, och blodkroppsfysiolog. Teorell var en inspirerande och entusiasmerande lärare och forskningshandledare, Till den forskargrupp han samlade kring sig anslöt sig även unga utländska forskare. Många av hans elever blev senare klinikchefer inom olika specialiteter som klinisk fysiologi, invärtesmedicin, pediatrik, psykiatri, kirurgi och anestesiologi med intensivvård. Teorell nämndes ofta som tänkbar mottagare av Nobelpriset i medicin eller fysiologi men fick det aldrig. Under hans professorstid, 1968, lämnade fysiologerna sin institution Regnellianum och inflyttade i Biomedicinskt centrum (BMC). Teorell pensionerades 1972 och avled 4 augusti 1992. Tolv ansökningar inflöt när professuren utlystes efter Teorells avgång. Tre av dessa återkallades senare. Tillsättningsärendet slutade med att Anders Bill utnämndes och tillträdde 1973. Bill kom närmast från Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, där han en kort tid varit biträdande professor. Dessförinnan innehade han en docentur på farmakologiska institutionen vid Uppsala universitet. Bill har bland annat intresserat sig för blodcirkulationen i hjärnan och ögonen. Hans studier inom särskilt ögonfysiologi har rönt uppmärksamhet och erkännande. År 1994 tilldelades han exempelvis Fernströms stora skandinaviska pris för sina ”banbrytande och kliniskt betydelsefulla studier av ögats cirkulationsfysiologi”. Bill innehade professuren fram till sin pensionering 1995. En av dem som förbigicks vid tillsättningen av professuren efter Teorell var Karl ­Johan Öbrink, som fullföljde Teorells magsaftforskningar och lyckades frambringa resultat som blev av stor betydelse för utvecklandet av magsårsmediciner. Öbrink, som sedan 1960 innehade laboratorsbefattningen i fysiologi, hade under 1960-talet huvudansvaret för uppbyggnaden av BMC, vars förste föreståndare han var fram till sin pensionering 1984. Öbrinks laboratorsbefattning omvandlades 1975 till en andra lärostol i ämnet. Anders Bill efterträddes av Erik Persson, som under ett decennium hade varit innehavare av professuren i fysiologi vid Lunds universitet. Persson har framför allt intresserat sig för njurarnas funktion. Forskningen har inriktats mot att klargöra riskerna med högt saltintag för utvecklingen av högt blodtryck, där njurarna har en central roll. Persson är en av grundarna till den svenska grenen av WASH (World Action to Salt and Health). Organisationen har som mål att bilda opinion i saltfrågan för att minska intaget av salt genom 80


Torsten Teorell, professor i fysiologi från 1940 till 1972. Fotograf: UppsalaBild/Upplandsmuseet.

att i första hand tillsammans med Livsmedelsverket begränsa salttillsatsen i industri- och restaurangmat. Under Perssons professorstid befordrades Lena Holm 2002 till professor i fysiologi och Peter Hansell året därpå till professor i fysiologi, särskilt njurfysiologi. Erik Persson pensionerades 2008, varefter lärostolen stod obesatt under några år. I feb­ ruari 2013 inleddes emellertid processen med att återbesätta tjänsten. Den formella utlysningen skedde 12 april samma år. Fjorton ansökningar inflöt. De sakkunniga, Anders Arner och Barbara Cannon, kom till skilda slutsatser, bland annat beroende på olika definitioner av ämnets omfattning. Vid en sammanvägd bedömning fann rekryteringsgruppen 81


att de båda Uppsalaforskarna Fredrik Palm och Mia Phillipson – vilka av Arner tillerkänts de första förslagsrummen – ägde ett klart försteg framför sina medsökande. Det slutliga valet mellan dessa framstående, och för tjänsten synnerligen väl kvalificerade, fysiologer krävde ytterligare beredning. Phillipson återkallade emellertid sin ansökan 28 juli 2014 sedan hon 24 juni samma år blivit befordrad till professor. Hon installerades vid fjolårets installationshögtid. Fredrik Palm anställdes och tillträdde befattningen 1 februari 2015. Han blev lärostolens sjunde innehavare sedan Frithiof Holmgren fick den första gången. Tillsättningen sammanföll med professurens hundrafemtioårsjubileum.

82


Gunnar Pejler.


Gunnar Pejler Medicinsk biokemi Anställdes 1 februari 2015 att från 1 juli samma år vara professor i medicinsk biokemi. Gunnar Pejler är född 6 juni 1958. Föräldrar: Birger Pejler och Ylva Pejler, född Ekvall. Studentexamen vid Katedralskolan i Uppsala 1977, fil. kand. vid Uppsala universitet 1984, fil. dr 1988, docent 1995, båda vid SLU. Gift med danskonsulent Eva Forsberg Pejler, född Forsberg. Barn: Viktor (f. 1989), Jonas (f. 1999), Emil (f. 1999).

Immunsystemet är helt nödvändigt för att vi ska kunna försvara oss mot allehanda infektioner, men immunsystemet kan också vara skadligt, till exempel i samband med inflammatoriska sjukdomar såsom reumatism och psoriasis. I min forskning ägnar jag mig huvudsakligen åt att studera en av immunsystemets komponenter, nämligen mastcellen. Mastcellen är känd, eller snarar ökänd, för att den bär huvudansvaret för de typiska symptom som man förknippar med allergiska reaktioner. Vid allergiska reaktioner kommer nämligen mastcellen att utsöndra en rad olika kraftigt inflammatoriska ämnen, till exempel histamin och olika enzymer, från sitt innandöme. Men det finns också ny forskning som tyder på att mastcellen kan ställa till med skada i samband med en rad andra sjukdomar, såsom hjärt-kärlsjukdomar, reumatism, cancer och kronisk smärta. Genom min forskning vill jag ta reda på precis vilken roll mastcellen har i dessa sjukdomar, och jag vill också ta fram nya sätt att motverka mastcellens skadliga verkningar. Jag tror att detta kan leda till nya eller förbättrade metoder för att behandla en rad inflammatoriska sjukdomar där mastcellen spelar en roll.

85


Johan Sundstrรถm.


Johan Sundström Epidemiologi Anställdes 31 mars 2015 att från 1 april samma år vara professor i epidemiologi, förenad med befattning som specialistläkare vid Akademiska sjukhuset. Johan Sundström är född 17 mars 1971 i Sigtuna. Föräldrar: Lars Sundström och ­Elisabeth Sundström, född Elenius. Studentexamen vid Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket 1990. Läkarexamen vid ­Karolinska Institutet 1997, med. dr 2001, docent i kardiovaskulär epidemiologi 2005, båda vid Uppsala universitet. Post-doctoral research fellow vid Framingham Heart Study, Boston University, MA, USA 2002–03 och gästprofessor vid The George Institute for Global Health, Sydney University, Australien 2012–13. Gift med VD Anna Sundström, född Lindgren. Barn: Samuel (f. 2001), Wilhelm (f. 2004) och August (f. 2008). I dag dör varannan människa i västvärlden av sjukdomar i hjärtat eller blodkärlen. Hjärtinfarkt är världens vanligaste dödsorsak, och ökar globalt. Det finns billig och bra förebyggande behandling mot hjärt- och kärlsjukdomar, men alltför få personer i riskzonen får denna. Högt blodtryck är den viktigaste bakomliggande orsaken. Varannan svensk har fått högt blodtryck innan pensionsåldern, resten får det senare. Tyvärr får bara en av åtta personer med högt blodtryck tillräcklig blodtryckssänkande behandling. Min forskning går ut på att utveckla nya sätt att hitta högriskpersoner, så att förebyggande behandling kan erbjudas rätt personer. En av mina slutsatser är att vi måste börja räkna ut risken för hjärt- och kärlsjukdomar noggrannare i stället för att som i dag bara fokusera på en riskfaktor i taget. Förutom att doktorer måste få hjälp med att hitta rätt personer att behandla, måste patienter få hjälp att motiveras till att ta sina förebyggande läkemedel. I min forskning utforskar jag därför också nya sätt att förutspå vem som kommer att få vilka biverkningar av blodtryckssänkande läkemedel. Målsättningen är att i framtiden med ett enkelt stick i fingret kunna avgöra vilket läkemedel som passar en person bäst, för att maximera patienters motivation och därmed kunna förebygga så mycket hjärt- och kärlsjukdom som möjligt. 87


Pernilla ร…senlรถf.


Pernilla Åsenlöf Fysioterapi Anställdes 9 december 2014 att från 1 januari 2015 vara professor i fysioterapi. Pernilla Åsenlöf är född 7 januari 1967 i Borås. Föräldrar: Jörgen Åsenlöf och Lena Åsenlöf, född Nilsson. Studentexamen vid Njudungs gymnasieskola i Vetlanda 1985. Sjukgymnastexamen 1988, med. mag. 2000, med. dr 2005, docent 2010, allt vid Uppsala universitet. Sambo med musiker Bengt Ny. Barn: Axel (f. 1993), August (f. 1996) samt Bengts dotter Alva (f. 1993).

Forskning i ämnet fysioterapi syftar främst till att öka kunskapen om hur fysisk aktivitet, träning och rörelse bidrar till hälsa och prevention av sjukdom. En särskild utmaning är att vägleda personer med långvarig sjukdom så att de kan förbättra eller bibehålla aktivitetsförmågan. Min forskning söker svar på om det går att öka effekten av fysioterapi genom att integrera teori om beteendeinlärning och hälsorelaterad beteendeförändring. Tidigt studerade jag sambanden mellan smärta, rörelseproblem och aktivitetsförmåga och fann att psykologiska faktorer såsom tilltro till egen förmåga att röra på sig samt rörelserädsla var mer betydelsefulla än smärtan och rörelseproblemen i sig. Som en direkt följd utvecklade jag en fysioterapeutisk behandling för personer med långvarig smärta, där förmågan att utföra vardagliga aktiviteter analyserades och behandlades utifrån både ett rörelseoch ett beteendeperspektiv. Behandlingen prövades därefter i en serie slumpmässiga, kliniska studier riktade mot långvarig smärta, akuta whiplashrelaterade besvär samt sömnrelaterade andningsbesvär och övervikt. I ett pågående projekt involveras personer med reumatisk sjukdom i själva utvecklingen av en behovsstyrd och evidensbaserad internettjänst för främjande av fysisk aktivitet. Mina studier om integrering av beteendeinlärning i ­f ysioterapi har starkt bidragit till en pågående diskussion och förändring av professionsinnehållet i fysioterapi både nationellt och internationellt. Denna integrering används i dag som bas för fysioterapiämnet vid Fysioterapeutprogrammet vid Uppsala universitet och Mälardalens högskola. 89


Lärostolen i fysioterapi Professorslängd Birgitta Lindmark Pernilla Åsenlöf

2003–08 2015–

Fotnot: Professurens benämning 2003–08 var sjukgymnastik.

Universitetet inrättade 2001 en professur i sjukgymnastik, förenad med befattning som sjukgymnast vid Akademiska sjukhuset. Befattningen utlystes och sex ansökningar inflöt, varav en sedermera återtogs. Till sakkunniga utsågs professorerna Elisabeth Ljunggren, Bergen, och Gunnevi Sundelin, Umeå. Deras utlåtanden förelåg hösten 2002 Sedan intervjuer med tre av kandidaterna genomförts fann rekryteringsgruppen för anställningar inom medicinska fakulteten vid sammanträde 19 december 2002 att uppföra Birgitta Lindmark på sitt förslag. Birgitta Lindmark hade avlagt examen som fysioterapeut vid Sjukgymnastinstitutet 1963 och disputerat 1988 vid Uppsala universitet inom området klinisk fysiologi. Hennes forskning har bland annat rört utveckling och utvärdering av mätinstrument för att bedöma följderna av stroke. Hennes bedömningsinstrument har fått stor betydelse inom strokevården. I slutet av 1990-talet hade hon expertuppdrag inom Socialstyrelsens ”Nationella riktlinjer i strokevård”. Vid sidan om sitt vetenskapliga arbete har Lindmark haft ett omfattande pedagogiskt och administrativt ansvar för sjukgymnastutbildningen vid Uppsala universitet. Lindmark pensionerades 2008, varefter lärostolen var vakant under flera år. Områdesnämnden för medicin och farmaci beslutade 12 december 2013 att lärostolen skulle utlysas under benämningen fysioterapi. Professuren, som placerades vid institutionen för neurovetenskap, förenades med befattning som fysioterapeut. I februari 2014 utlystes professuren med följande ämnesbeskrivning: ”Professuren innefattar ett övergripande ansvar för forskning och forskarutbildning inom ämnesområdet fysioterapi samt handledning och undervisning på forskarnivå, avancerad nivå respektive grundläggande nivå. Administrativa arbetsuppgifter samt interna och externa förtroendeuppdrag kan förekomma. I anställningen ingår även att informera om forskning och utvecklingsarbete. Kliniska arbetsuppgifter som fysioterapeut vid Akademiska sjukhuset.”

90


Även denna gång inkallades Gunnevi Sundelin som sakkunnig, nu tillsammans med Mats Lekander, professor vid Karolinska Institutet. Fyra sökande anmälde intresse, var­ av en inte befanns uppfylla behörighetskraven och ytterligare en inte uppnådde professorskompetens. Båda sakkunniga uppförde Uppsaladocenten Pernilla Åsenlöf i första förslagsrum. Fakultetens rekryteringsnämnd gjorde 2 oktober 2014 samma ställningstagande. Åsenlöf anställdes kort därefter som professor med tillträde från 1 januari 2015. Pernilla Åsenlöf är utbildad i fysioterapi vid Uppsala universitet och avslutade utbildningen 1988. Hon har en magisterexamen i vårdvetenskap från universitetet, innehar ­legitimation som fysioterapeut, och har många års klinisk erfarenhet. Hon disputerade 2005 med en beteendevetenskapligt inriktad avhandling om behandling av smärta i primärvården. År 2010 utnämndes hon till docent i fysioterapi vid Uppsala universitet. Hennes samlade meriter karakteriserades sålunda av Gunnevi Sundelin: ”Pernilla Åsenlöf är en nationellt och internationellt känd forskare inom fysioterapi och implementering av beteendemedicinska principer och arbetssätt i fysioterapi. Hon har utvecklat en självständig forskning från början kring detta arbetssätt och startat en egen forskargrupp. Hon uppfyller Uppsala universitets krav för professur avseende publikationer, nationella och internationella samarbeten, doktorandhandledning, forskningsanslag och självständig och högt rankad forskning för ett nytt forskningsområde.”

91


Farmaceutiska fakulteten


Gรถran Frenning.


Göran Frenning Farmaceutisk fysik Anställdes 25 november 2014 att från 1 december samma år vara professor i farmaceutisk ­fysik. Göran Frenning är född 29 mars 1970 i Uppsala. Föräldrar: Bertil Frenning och Ingrid Frenning, född Unckel. Studentexamen vid Katedralskolan i Uppsala 1989. Civilingenjörsexamen 1999, tekn. dr 2002, docent 2007, allt vid Uppsala universitet. Gift med Erika Frenning, född Löhman. Barn: Axel (f. 2012).

Läkemedelsprodukter – tabletter, kapslar, et cetera – innehåller utöver den farmakologiskt aktiva substansen i allmänhet också ett antal hjälpämnen som tillsätts i syfte att förbättra läkemedlets egenskaper eller underlätta dess framställning. Vid utveckling och tillverkning av läkemedel hanteras och bearbetas dessa ämnen oftast i pulverform. Min forskning är i huvudsak inriktad mot matematisk modellering av sådana pulverformiga ämnens beteende under olika förhållanden, exempelvis då de utsätts för höga tryck såsom vid tillverkning av tabletter genom formpressning. Jag strävar efter att förstå hur de enskilda partiklarnas egenskaper påverkar pulvrets beteende och den färdiga produktens – exempelvis tablettens – kvalitet. Med utgångspunkt från de enskilda partiklarnas mekaniska egenskaper utvecklar jag modeller för kontaktkrafterna mellan dem som jag vidare använder för att med datorns hjälp studera olika tillverkningsprocesser. Fördjupad kunskap inom detta område är av stor vikt för att möjliggöra en effektiv och säker utveckling och tillverkning av nya läkemedelsprodukter.

95


Lena Friberg.


Lena Friberg Farmakometri Anställdes 25 november 2014 att från 1 december samma år vara professor i farmakometri. Lena Friberg är född 24 september 1971 i Grums. Föräldrar: Leif Simonsen och Martha ­Simonsen, född Göransson. Studentexamen vid Sundstagymnasiet i Karlstad 1991. Farm. mag. 1997, farm. dr 2003, docent i farmakometri 2007, allt vid Uppsala universitet. Gift med Patrik Friberg, MBA och apotekare. Barn: Sofia (f. 2000) och Tilda (f. 2002).

Målet med en läkemedelsterapi är att uppnå så god effekt som möjligt samtidigt som biverkningarna måste vara tolererbara. Via val av dosstorlek och dosintervall kan vi hitta den rätta balansen. Vi ser dock ofta stora skillnader mellan patienter i sambanden mellan dos och koncentration (farmakokinetiken) och i sambanden mellan koncentration och effekt (farmakodynamiken). Det är därför av vikt att kvantifiera variabiliteten för att hitta rätt dosering eller en väl avvägd läkemedelskombination. Farmakometri är läran om hur farmakokinetik och farmakodynamik kan beskrivas med matematiska modeller och statistiska metoder. Våra modeller karaktäriserar sjukdomsförlopp, läkemedelseffekters variation över tid samt olika källor till variabilitet. Modellerna utvecklas och utvärderas baserat på data från kliniska och prekliniska studier och sammanfattar, på ett förenklat sätt, information om systemet vi försöker beskriva. Inom onkologi syftar min forskning till att beskriva samband mellan läkemedelsexponering, mätbara markörer i blodet, tumörstorlek, bieffekter och överlevnad. Allt för att på ett tidigt stadium kunna avgöra nyttan av behandlingen och identifiera en optimal doseringsstrategi. Ett annat fokusområde för min forskning är att förstå hur antibiotikadosering inte bara påverkar den bakterieavdödande effekten utan även resistensutvecklingen. Vi eftersträvar att skapa modeller som kan förutsäga effekter baserat på en begränsad mängd data och som kan översätta resultat från preklinik till klinik. Därmed kan vi på ett rationellt sätt identifiera de mest lovande substanserna och designa informativa studier som kommer att leda till den bästa möjliga läkemedelsterapin. 97


Ulf Gรถransson.


Ulf Göransson Farmakognosi Anställdes 25 november 2014 att från 1 december samma år vara professor i farmakognosi. Ulf Bertil Olof Göransson är född 23 januari 1970 i Östersund. Föräldrar Eivor och Stig Göransson. Studentexamen vid Palmcrantzskolan i Östersund 1989. Reservofficersexamen Artilleriets Officershögskola 1991. Apotekarexamen 1995, farm. dr 2002, båda vid Uppsala universitet. Postdoktorala studier vid University of Queensland 2002–03. Verksam vid Uppsala universitet från 2004, docent därstädes 2011. Gift med Camilla Svensson, farm. dr, Uppsala universitet. Barn: Jakob (f. 2007). Vad kan vi lära oss av naturens kemi och det molekylära samspel som sker i naturen inom, och mellan, olika organismer? Och kan vi finna tillämpningar av sådan kemi för upptäckt och utveckling av nya läkemedelssubstanser? Dessa frågor är centrala inom ämnet farmakognosi och i min forskning. Redan tidigt i min forskargärning blev jag speciellt intresserad av de små proteiner som vi kallar peptider. Peptider fungerar som hormoner och signalsubstanser, som försvarssubstanser mot sjukdomsframkallande mikro-organismer, och som toxiner i giftiga djur. Jag försöker hitta samband mellan peptiders struktur och funktion för att förstå om och hur de kan utnyttjas i läkemedelsutveckling. Min forskning har lett till metoder att förbättra egenskaper hos peptider för läkemedelsutveckling, och till nya strukturer med aktivitet mot infektion, reumatism och med påverkan på nervsystemet.

99


Anna Orlova.


Anna Orlova Preklinisk utveckling av polypeptidbaserade radiofarmaka Anställdes 23 juni 2015 att från i juli samma år vara verksam professor i preklinisk utveckling av polypeptidbaserade radiofarmaka. Anna Orlova är född 1 maj 1960 i Moskva, Sovjetunionen. Föräldrar: Dr Mark Orlov och MSc Inga Bocharova. Avslutad skolgång i Obninsk 1977, civilingenjör vid Mendeleev-institutionen för kemisk teknologi i Moskva 1984, dr i oorganisk kemi vid Kurnakov-institutionen för oorganisk och allmän kemi i Moskva 1996, med. dr 2003 och docent 2008, båda vid Uppsala universitet. Gift med professor Vladimir Tolmachev. Barn: Lidia (f. 1980) och Sophia (f. 1985). Mitt forskningsintresse ligger i utvecklingen av substanser för en förbättrad cancerdiagnostik. I nuläget finns läkemedel som kan bromsa cancerutvecklingen. Dessa läkemedel är specifika för några typer av tumörer men ineffektiva mot andra. Med hjälp av molekyler som binder till specifika receptorer på cellytan (målsökare) kan man karakterisera tumörtypen. Genom fast kemisk bindning av radionuclid på målsökande molekylen, kan områden med ett högt receptoruttryck visualiseras, detta genom att det blir ett högt upptag av radioaktivitet. Jag studerar hur olika karakteristika påverkar de radionmärkta molekylernas målsökande förmåga. Hur stark måste bindningen mellan målsökare och receptor vara för att uppnå en avbildning av hög kvalitet? Hur påverkar storleken av målsökaren dess fördelning i kroppen? Hur kan man förbättra avbildningen med en kemisk modifiering av samma molekyl? Hur stor mängd av radiomärkta molekyler måste injiceras? Är samma egenskaper för radiomärkta molekyler nödvändiga för målreceptorer som har ett högt och lågt överuttryck i en tumör? Jag var med under den prekliniska utvecklingen av den första polypeptidbaserade målsökaren, Affibody-molekylen, som används för avbildning av bröstcancertumörer med ett HER2-receptoröveruttryck. Omkring en tredjedel av alla bröstcancerpatienter har ett överuttryck av den receptorn och ska behandlas med Herceptin. HER2 uttrycket kan förhöjas under cancerutvecklingen eller minska efter terapi. På Akademiska sjukhuset demonstrerades Affibody-molekylens förmåga att precisera en cancerdiagnos som tidigare var omöjlig att göra med traditionell vävnadsbaserad biopsi. 101


Historisk-filosofiska fakulteten


Isto Huvila.


Isto Huvila Biblioteks- och informationsvetenskap Anställdes 27 januari 2015 att från 1 augusti samma år vara professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Isto Huvila är född 23 april 1976 i Raumo. Föräldrar: Seppo Vatanen och Pirjo ­Vatanen, född Huvila. Fil. mag. i kulturhistoria 2002 och studier i informationssystem vid Åbo universitet. Pol. dr 2006, docent 2010, båda vid Åbo Akademi, docent vid Uppsala universitet 2011. Gift med med. lic. Jutta Huvila, född Vuorio. Barn: Alvar (f. 2006), Albin (f. 2008) och Arvid (f. 2008). Ofta är det svårt att säga hur vi har fått veta det som vi vet. I vissa fall vet vi bara, medan ibland kan vi kanske peka på en viss bit av information, en källa eller ett tillfälle när vi blev informerade av eller om någonting. Jag har i min forskning koncentrerat mig på studier av hur vi människor skaffar och skapar information, hur vi informerar och blir informerade med och utan olika verktyg samt hur vi organiserar och hanterar information. Jag har e­ xempelvis studerat hur arkeologer, företagsfinansieringsexperter, bibliotekarier, arkivarier och anställda på museer och inom vården använder information i sitt arbete och på fritid. Jag har även studerat varför information skapas, hanteras och söks på olika sätt och hur vårt arbete med information påverkas av olika gamla och nya digitala och ickedigitala verktyg och miljöer. Utmärkande för min forskning är att jag i stället för att fokusera på vissa informationssystem eller enstaka processer är intresserad av alla de olika informationslandskap vi lever i. En utgångspunkt i min forskning har varit att förstå de syften och målsättningar olika individer och grupper har när de söker, hanterar och skapar information. En bättre förståelse av hur vi får veta det som vi som individer och sociala varelser har behov av att veta och hur information skapas är relevant att utveckla då det hjälper oss hjälpa varandra genom att skapa bättre informationssystem och service samt använda befintliga hjälpmedel på ett mer ändamålsenligt sätt.

105


Lärostolen i biblioteks- och informationsvetenskap Professorslängd Sanna Talja Isto Huvila

2011–13 2015–

Vid institutionen för ABM inrättades från och med 1 juli 2010 en lärostol i biblioteks- och informationsvetenskap. När ansökningstiden utgick hade fem ansökningar influtit. Till sakkunniga utsågs Gunilla Widén, Åbo, och Ragnar Audunson, Oslo. Historisk-filosofiska fakultetens rekryteringsgrupp fattade 25 mars 2011 beslutet att i första förslagsrum uppföra Sanna Talja, docent vid universitetet i Tammerfors. Gruppen gjorde bedömningen att Talja hade ”ett klart försteg” framför sina medsökande, såväl vad beträffade vetenskapliga som pedagogiska kvalifikationer. Sanna Talja anställdes som professor med tillträde från 1 oktober 2011. Talja har bland annat studerat de nya vetenskapliga arbetsformer som inträtt till följd av digitaliseringen. På så sätt har hon berört såväl vetenskaplig kommunikation som mer praktiska frågor, exempelvis de nya villkor som har uppstått beträffande bibliotekens möjligheter att förse forskarna med livsnödvändig forskningsinformationsinfrastruktur. ”Det handlar”, har hon skrivit, ”inte bara om att tillhandahålla tryckta eller elektroniska publikationer, biblioteken är i sig själva oundgängliga delar av den digitala forskningsmiljö som växer fram och i sin tur stärker och befordrar morgondagens e-vetenskap.” Efter bara två år som innehavare av lärostolen återvände Sanna Talja 2013 till en befattning vid universitetet i Tammerfors. Professuren utlystes och vid ansökningstidens utgång 17 februari 2014 hade den lockat åtta sökande. En ansökan drogs sedermera tillbaka. Till sakkunniga utsågs i maj samma år Svanhild Aabø, Oslo, och Birger Hjørland, Köpenhamn. Bland de sökande fanns fakultetens dekanus, varför rekryteringsgruppen – ”för att säkerställa en opartisk och transparent process” – såsom extern observatör inkallade Hans Kronning från språkvetenskapliga fakulteten. De sakkunniga uppförde olika kandidater i första förslagsrum men vid sammanträde 16 december 2014 fann historisk-filosofiska fakultetsnämnden att Isto Huvila hade ”tydligt försteg” framför sina medsökande. Nämnden lyfte särskilt fram att han hade ”den bredaste och djupaste vetenskapliga forskningsprofilen, som kännetecknas av 106


nytänkande och teoretisk medvetenhet”. Han hade därtill ”bidragit till internationell vetenskaplig diskussion via publicering i internationella tidskrifter och andra internationellt ­tillgängliga ­publikationer”. Huvila anställdes och tillträdde 1 augusti 2015 lärostolen som dess andre innehavare.

107


Don Kulick.


Don Kulick Kulturantropologi Anställdes 31 mars 2015 att från 1 juli samma år vara professor i kulturantropologi. Don Kulick är född 5 september 1960. Fil. kand. vid Lunds universitet 1984, fil. dr vid Stockholms universitet 1990. Sammanboende med Jonas Tillberg, programsamordnare.

Utsatthet och sårbarhet har länge varit föremål för filosofiska reflektioner, samhällsvetenskapliga analyser och politiska aktioner. Under det senaste halvseklet har nya teorier om ”makt”, ”motstånd”, ”identitet” och ”agens” utvecklats för att förstå hur utsatthet frammanas och upplevs. Dessa teorier har varit banbrytande och inspirerande. Dock har de alla en tendens att utgå ifrån – och bekräfta – ett antagande om att utsatthet och sårbarhet är beklagansvärda tillstånd som individer ska räddas ifrån. Med stöd av en betydande forskningssatsning från Vetenskapsrådet har jag rekryterats till Uppsala universitet för att leda ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt som betraktar utsatthet och sårbarhet inte i första hand som begränsningar eller brister. I stället ser projektet på utsatthet och sårbarhet som en resurs – som tillstånd eller positioner som kräver något från andra: engagemang, omsorg, rättvisa, ansvar. Jag är socialantropolog och har bedrivit forskning i flera mycket skilda delar av världen. Jag har skrivit böcker om bland annat ett samhälle i Papua Nya Guineas regnskog som håller på att överge sitt urgamla språk, om transvestitiska sexarbetare i Brasilien, om gravt funktionsnedsatta vuxna i Sverige och Danmark. Genom att arbeta med dessa olika människor har jag lärt mig något om utsatthetens komplexitet. Det är just den komplexiteten, dess innebörd och dess konsekvenser, som forskarna som arbetar inom projektet ska bedriva de kommande tio åren med att dokumentera och försöka förstå. Lärostolen är nyinrättad.

109


Pauliina Remes.


Pauliina Remes Teoretisk filosofi, särskilt filosofins historia Anställdes 16 juni 2015 att från 1 juli samma år vara professor i teoretisk filosofi, särskilt filosofins historia. Pauliina Remes är född 29 mars 1971 i Esbo, Finland. Föräldrar: Tellervo Walther (född Taalikainen) och Unto Remes (avliden 1975). MA vid Helsingfors universitet 1996, MPhil 1999, PhD 2001, båda vid King’s College, London, Storbritannien, postdoktor vid Helsingfors universitet 2002–07, universitetslektor vid Uppsala universitet 2007–15. Gift med Jukka Relander. Barn: Unto Eemeli (f. 2004) och Usva (f. 2010). De begrepp vi använder är alla historiskt formade. Filosofihistoriker utforskar filosofiska läror och argument, samt hur de filosofiska begreppen använts i olika kontexter och förändrats genom tiderna. Huvudsyftet är filosofisk analys av argumentation och dess motivation. Vi fokuserar vid studiet av klassiska texter på deras betydelse för filosofisk kunskap. Mitt forskningsområde är antikens filosofi, och speciellt platonismen. Platon och nyplatonisterna (från 200–500 talet e. Kr.) utvecklade bland annat flera begrepp centrala för människans självförhållande och självkunskap. Jag har skrivit särskilt om Plotinus, en i dag mindre känd men historiskt inflytelserik senantik tänkare, och hans förståelse av människan, själen och olika kognitiva förmågor. Ett annat intresseområde för mig är Platons stil att skriva filosofi. Hos Platon kommer argumenten i en dialogisk kontext som alltid väcker frågor om själva filosoferandet. Vilka krav bör man ställa på en bra filosofisk diskussion? Vad är det att ha trosföreställningar, att argumentera eller hävda en filosofisk synpunkt? Forskningen bidrar även till filosofiämnets självförståelse: Vad är det att filosofera?

111


Henrik Ă…gren.


Henrik Ågren Historia Anställdes 24 februari 2015 att från 1 mars samma år vara professor i historia. Henrik Ågren är född 13 juli 1968 i Askersund. Föräldrar: Gunnel Ågren, född Färg och Kurt Ågren. Studentexamen vid Katedralskolan i Uppsala 1987, fil. kand. 1991, fil. dr 1998, docent 2011, allt vid Uppsala universitet, biträdande professor i historia vid Linköpings universitet 2014. Sambo med Sarah Linden Pasay.

Min forskning ställer allmänna frågor med fokus på Sverige under 1600- och 1700-talen. Ämnena har varierat, men huvudsakligen rört sig nära det fält som kallas ”ny socialhistoria”, new social history, och ibland beskrivs med termen ”den kulturella vändningen”, ­cultural turn. Med detta avses historieforskning som intresserar sig för mer vardaglig historia och samhällets grundläggande strukturer än för stora politiska händelser och förändringar. Samtidigt ligger fokus, jämfört med äldre socialhistoria, mer på människors tankar, uppfattningar och idéer, liksom på de uttryck dessa har tagit. Det gäller både i form av materiell kultur, såsom konst, kläder, inredning, och immateriell kultur, till exempel litteratur, umgängesseder och liknande. Inom detta fält har jag undersökt hur daglig tidmätning verkade under 1600- och 1700-talen; hur sociala skillnader mellan människor upprätthölls och överträddes inom ståndssamhället genom till exempel giftermål och karriärval, men också tilltal människor emellan; samt betydelsen av kulturarv, minnessymboler och förebilder inom skilda fält som gatunamngivning och historieskrivning.

113


Spr책kvetenskapliga fakulteten


Rogier Blokland.


Rogier Blokland Finsk-ugriska språk Anställdes 10 juni 2014 att från 1 oktober samma år vara professor i finsk-ugriska språk. Rogier Blokland är född 16 februari 1971 i Dordrecht, Nederländerna. Föräldrar: Maarten Blokland och Carla Blokland, född Bimmel. M.A. 1997, Ph.D. 2005, båda vid Rijksuniversiteit Groningen. Tillförordnad professor i finsk-ugrisk språkvetenskap vid Universität Hamburg 2009–10, högskolelektor i samma ämne vid Ludwig-Maximilians-Universität i München 2011–14. Sambo med Birgit Wagner, klinisk psykolog.

De finsk-ugriska språken är en mindre språkfamilj med trettiofem olika språk som talas av sammanlagt tjugofem miljoner människor främst i norra Eurasien. De tre mest framträdande språken i denna familj är ungerska, finska och estniska som sammantaget talas av drygt tjugo miljoner människor. Många av de andra finsk-ugriska språken har således ett litet antal talare och kommer att dö ut, eftersom språket inte förs vidare till yngre generationer till följd av det assimilatoriska tryck som majoritetskulturen i deras omgivning utövar. I min nuvarande forskning fokuserar jag på två huvudsakliga områden som hänför sig till de smärre finsk-ugriska språkens aktuella förhållanden, nämligen språkdokumentation och språkkontakt. Genom att på ort och ställe spela in infödda talares språk skapar jag ett digitalt språkarkiv. Det insamlade materialet kan jag sedan göra tillgängligt så att det kan användas av talarna av de berörda språken själva i revitaliseringssyfte och av språkforskare som studerar språken i fråga. Själv är jag främst intresserad av språkkontakt. Genom att undersöka hur omgivande majoritetsspråk påverkar minoritetsspråk vill jag nå större kunskap om språkens allmänna struktur och generella mönster för språkförändringar.

117


Lärostolen i finsk-ugriska språk Professorslängd K.B. Wiklund Björn Collinder Bo Wickman Lars-Gunnar Larsson Rogier Blokland

1906–33 1933–61 1961–82 1982–2012 2014–

Fotnot: Professuren var extra ordinarie till och med 1908. Fram till 1931 benämndes lärostolen ”finsk-ugrisk språkforskning”, därefter ”finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska”. Från och med 1982 har benämningen varit ”finsk-ugriska språk”. Såsom befordrade professorer har sedan 2001 verkat Raimo Raag (i finsk-ugriska språk, särskilt estniska) och sedan 2009 Leena Huss (i finska).

År 1905 inrättades en personlig extra ordinarie professur i finsk-ugriska språk för K.B. ­Wiklund, som tillträdde befattningen på nyåret 1906. Han blev därmed förste innehavare av den lärostol i finsk-ugriska språk på vilken Rogier Blokland nu installeras. Professuren kan således fira sitt 110-årsjubileum detta år. Blokland blir dess femte innehavare. Ämnets historia i Uppsala och Sverige sträcker sig emellertid ytterligare två decennier tillbaka i tiden. Sensommaren och hösten 1885 tillbringade den blott sjuttonårige Uppsalastudenten Karl Bernhard (K.B.) Wiklund i trakterna kring Jokkmokk för att studera samernas språk och kultur. Han återvände först sommaren 1886. De lappologiska studierna blev upptakten till en nästan halvsekellång livsgärning, genom vilken grunden lades för finsk-ugriska språk som forsknings- och undervisningsämne vid Uppsala universitet. Carl Bernhard Wiklund var född i Västerås 1868. Förnamnet skrev han med C, innan han, liksom många andra nystavare, ändrade till K-stavning. Redan under läroverkstiden i Västerås väckts hans intresse för lapska och finska språk. Tillsammans med sin skolkamrat Erik Axel Karlfeldt uppdrog han i början av 1880-talet planer för en finsk gymnasistförening. Lars-Gunnar Larsson har visat att fadern Olof Wiklund på auktion hade förvärvat ett lapskt-svenskt-latinskt lexikon, genom vars studium sonen redan under gymnasietiden kom att intressera sig för lapska språket. K.B. Wiklund var således väl förberedd när han i augusti 1885 inskrevs vid Västmanlands-Dala nation och kort därefter anträdde sin studieresa till Lappland. Resultaten från studieresan presenterade Wiklund bland annat i skrifterna Lule-­ lappisches Wörterbuch (1890), Laut- und Formenlehre der Lule-lappischen Dialekte (1891), 118


således utgivna när författaren var tjugotvå respektive tjugotre år gammal. Wiklunds verksamhet väckte snart uppmärksamhet vid universitetet. Det stod klart att han redan genom dessa tidiga arbeten hade svarat för en pionjärinsats, eftersom det moderna vetenskapliga studiet av samiska och finska befann sig i sin linda i Sverige. I Finland hade emellertid flera betydande insatser gjorts. ­Elias Lönnrots epos Kalevala, utgivet 1835, hade stimulerat intresset för finska språket och kulturen. Några år senare påbörjade Matthias Alexander Castrén sina studier av lapska och finska språken, bland annat under ett flertal studieresor till Lappland och Ryssland. Castrén, som 1841 utgav den första svenska översättningen av Kalevala, kunde under sina resor konstatera att det förelåg nära släktskap mellan de finsk-ugriska och de samojediska språken. År 1851 utsågs C ­ astrén till förste professor i finska språket vid Helsingfors universitet. Han var dock märkt av tuberkulos och dog redan året därpå. I slutet av 1850-­talet utgav kyrkoherden Anders ­Andelin Anteckningar i lappska språkets grammatik och några decennier senare publicerade den norske filologen och kulturhistorikern Just Qvigstad en rad viktiga arbeten om lapska språket, inte minst om nordiska K.B. Wiklund tecknad av Albert Engström. lånord i lapskan. Finsk-ugriska sällskapet grundades i Helsingfors 1880 med syftet att fortsätta Castréns vetenskapliga arbete. En ­ledande roll spelade därvidlag filologen Otto Donner. Emil Nestor Setälä, från 1893 professor i finska vid Helsingfors universitet, introducerade nya junggrammatiska metoder och utgav jämförande fonetiska studier av de finsk-ugriska språken. Tillsammans med sin svåger, folklivsforskaren Kaarle Krohn, grundade han facktidskriften Finnisch-ugrische ­Forschungen 1901. Den danske filologen Vilhelm Thomsen kunde vid samma tid påvisa spår av baltiska och germanska språk i östersjöfinskan. Wiklunds karriärmöjligheter vid Uppsala universitet framstod som högst begränsade, för att inte säga obefintliga. Ingen undervisning bedrevs i hans ämne och följaktligen fanns inga lärartjänster att söka. Däremot knöt Wiklund under en vistelse i Finland 1892–93 nära kontakter med Setälä. Tillsammans utformade de under de följande åren ett fone119


K.B. Wiklund. Uppsala universitetsbibliotek 19752.

tiskt alfabet, vilket slutligen presenterades av Setälä i första årgången av Finnisch-ugrische Forschungen. För denna uppgift var Wiklund väl skickad. Han hade studerat ryska för slavisten J.A. Lundell, vilken i slutet av 1880-talet hade utformat ett landsmålsalfabet för svenska dialekter. Nordisten Adolf Noreen var en annan lärare som snart insåg den unge fenno-ugristens kapacitet. Hans understöd bidrog i väsentlig mån till att Wiklunds ekonomiska villkor förbättrades och därmed till att han kunde kvarstanna vid universitetet. År 1893 erhöll Karl Piehl en personlig extra ordinarie professur i egyptologi. Piehls befordran innebar att ett av universitetets stipendier för befordrande av de discipliner som inte tillhörde examensämnena blev ledigt. I december detta år föreslog Noreen tillsammans med statsvetaren Oscar Alin i humanistiska sektionen att stipendiet, vilket uppgick till 900 kronor per år 120


under tre år, skulle tillfalla K.B. Wiklund. De motiverade sin propå på följande sätt: ”Att undervisning i finska och lappska språken, af hvilka hvartdera är modersmål för tusentals svenska undersåtar, icke meddelas vid något af rikets universitet, är en brist, som blott torde behöfva påpekas för att blifva erkänd. I synnerhet framträder denna brist i fråga om finskan och kan här, i följd af kända förhållanden, medföra följder, som särskildt äro väl värda eftertanke.” Förslaget kunde tyckas vara djärvt. Wiklund var bara tjugofem år gammal och hade ännu inte avlagt någon akademisk examen. Hans reella meriter var dock avsevärt större än de formella, och till förslaget var fogat ett översvallande utlåtande från Setälä, vilken förklarade att han utan tvekan skulle godkänna Wiklunds licentiatavhandling ”som ett giltigt doktorsspecimen”. Teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna hade inga kandidater att föreslå till stipendiet. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen hade däremot flera gånger tidigare framfört önskemål om en extra ordinarie professur eller åtminstone en lärartjänst i paleontologi för docenten i geologi Henrik Munthe. Sektionen upprepade sitt förslag när Piehls stipendium blev ledigt. Den 17 februari 1894 behandlade större konsistoriet frågan om huruvida stipendiet skulle tillfalla Wiklund eller Munthe. De båda forskarna representerade vitt skilda discipliner och de kunde heller inte jämföras med varandra ålders- eller karriärmässigt. ­Munthe var åtta år äldre och hade varit docent under två års tid. Förslagsställarna Noreen och Alin talade varmt för Wiklunds sak. Noreen underströk att undervisning i lapska och finska inte bara var en intern angelägenhet för humanistiska sektionen, utan en nödvändighet för samhället i stort. Statsmedel hade blivit anvisade för studenter vid teologiska fakulteten som skulle tjänstgöra i Härnösands stifts finsktalande församlingar och lappmarksförsamlingar. Alin fann det osäkert om inte paleontologi trots allt borde betraktas som examensämne, varför matematisk-naturvetenskapliga sektionens förslag kunde ifrågasättas på rent formella grunder. Viktigare var dock det stora allmänintresset av undervisning i finsk-ugriska språk som förelåg. Han hoppades därför att konsistoriet skulle förena sig med humanistiska sektionen ”då med hänsyn till de allmänt kända språkförhållandena i nordligaste delen af vårt land, den fråga, på hvilken Humanistiska sektionen genom sitt förslag fäst uppmärksamheten, vore så vigtig, att för den, som öfvertänkt saken, det måste synas förunderligt, att vederbörande icke redan långt före detta sökt genom anslag tillgodose det behof af undervisning, som sektionen nu framhållit”. Kyrkohistorikern Robert Sundelin, 121


själv bördig från Vilhelmina, instämde i Alins resonemang och tillade ”att kunskap i finska och lappska språken vore nödig icke blott för blifvande prester utan jemväl för läkare och civila tjenstemän inom nordligaste delen af riket”. De naturvetenskapliga ämnenas representanter framhöll dels att Munthe var avsevärt mer meriterad än Wiklund, dels att de flera gånger tidigare hade försökt utverka medel för Munthe medan humanisterna nu för första gången hade lanserat sitt förslag. Turordningen talade med andra ord för Munthe, som tidigare hade fått vänta. Juristen Johan Hagströmer delade denna uppfattning och påpekade att det vore högst rimligt att Wiklund, som var betydligt yngre än Munthe, kunde ”ännu något vänta på lönen för sitt vetenskapliga arbete”. Trots detta beslutade konsistoriet med femton röster mot tretton i enlighet med humanisternas förslag. Munthe utnämndes samma år till tillförordnad professor i mineralogi och geologi, senare kom han att tjänstgöra inom ramen för Sveriges geologiska undersökning (SGU). Som innehavare av stipendiet kunde Wiklund i april 1894 inleda sin undervisning i samiska och finska. Två år senare, den 28 maj 1896, försvarade han doktorsavhandlingen Entwurf einer urlappischen Lautlehre, ett grundläggande arbete för det vetenskapliga studiet av samisk ljudlära. Den från Finland inkallade fakultetsopponenten, Emil Nestor Setälä, sammanfattade sitt skriftliga utlåtande till sektionen på följande sätt: ”På grund af det jag haft äran anföra anser jag licentiaten Wiklunds afhandling, med afseende på det myckna och nya materialet, med afseende på det svåra och obearbetade forskningsområdet, med afseende å den vunna framgången och den sällsynta vetenskapliga begåfning, som afhandlingen vittnar om, förtjäna ett af de högsta vitsord, men anhåller att, såsom främling och icke förtrogen med den här följda måttstocken, icke behöfva föreslå något bestämdt vitsord, utan att få öfverlemna afgörandet åt Humanistiska sektionen.” På förslag av orientalisten Herman Almkvist tillerkändes Wiklund betyget ”berömlig” för författandet. För försvaret erhöll han betyget ”med utmärkt beröm godkänd”. Wiklund utsågs kort efter disputationen till docent i finsk-ugrisk språkvetenskap. På våren 1897 föreslog J.A. Lundell i sektionen att en lärartjänst i finsk-ugriska språk skulle inrättas för den nyblivne docenten. Lundell underströk att Thomsens forskningar hade kastat nytt ljus över de nordiska språkens äldre historia och inbördes förhållande. Till detta kom praktiska behov i landet, liksom behovet att vid universitetet ha tillgång till en person som behärskade den finska litteraturen. Förslaget tillstyrktes av universitetsmyndigheterna och av 1898 års riksdag, vilken beviljade Wiklund ett årligt anslag om 122


2500 kronor från och med ingången av 1899. Anslaget förnyades sedan år för år. Trots att Wiklunds undervisningsbörda således blev allt större fortsatte han att utge skrifter, däribland Lärobok i lapska språket (1901) som under lång tid framåt tjänade som grundläggande läromedel och som 1915 utkom i en andra, reviderad upplaga. År 1903 föreslog sektionen att Wiklunds lärartjänst skulle omvandlas till en personlig professur. Förslaget understöddes livligt av universitetsmyndigheterna och av universitetskanslern Gustaf Gilljam, tidigare ecklesiastikminister och docent i grekiska vid Uppsala universitet. Kungl. Maj:t delade i princip bedömningen. I statsverkspropositionen till 1904 års riksdag tillstod Kungl. Maj:t ”att det arbete, som af läraren i finsk-ugriska språk utföres vid universitetet är mycket betydelsefullt”. Likafullt föreslogs ”för närvarande” inte att någon ny professur skulle inrättas, däremot att Wiklunds årliga anslag skulle höjas från 2500 kronor till 3500 kronor. Propositionen föranledde en motion från Georg Kronlund, Sven Johan Enander, ­Fredrik Burman och Albin Ahlstrand till riksdagens andra kammare. I motionen, som undertecknades 28 januari 1904, framhöll förslagsställarna att Kungl. Maj:t hade agerat alltför försiktigt. De påpekade att Wiklund under tio års tid hade fått nöja sig med blygsamma arvoden, varför de fann orimligt att införa ytterligare en ”mellangrad” vid 3500 kronor när 4500 kronor skulle räcka till en extra ordinarie professur: ”Då Riksdagen anslagit medel för upprättande af en personlig professur torde densamma säkerligen vara villig at bevilja medel för en likadan lärostol i de inom vårt eget fosterland talade finska och lappska språken.” Motionärerna hade anknytning till Norrland. Ahlstrand var borgmästare i Umeå, Burman verkade som häradsskrivare i Skellefteå och Enander var kyrkoherde i Lillhärdal i Härjedalen. Kronlund var häradshövding i Torneå och hade tagit flera politiska initiativ för att förbättra samernas situation och för att sprida svensk kultur bland den finsktalande befolkningen i gränstrakterna. Kronlund slog an en nationalistisk ton när han argumenterade för sin sak i riksdagsdebatten om motionen: ”Våra vetenskapsmän, de äro Sveriges nationalhjältar – ja, våra nationalhjältar kunna vi med långt större skäl kalla dem än forntidens stridshjältar. Öfver våra vetenskapsmän hafva vi ofta tillfälle att vara stolta och glada. Och deras eröfringar äro kanske ofta frukten af lifslångt arbete i det tysta och obemärkta. Här är det nu fråga om en vetenskapsman, som under tio år utfört sitt arbete på ett synnerligen berömvärdt sätt.” Trots detta, fortsatte Kronlund, hade Wiklund under större delen av denna tid fått nöja sig med ett arvode ”som knappt uppgått till en vanlig kroppsarbetares lön”. 123


De initiativ som togs var inte enbart ett uttryck för en vilja att hjälpa en framstående vetenskapsman. Under 1890-talets senare del inleddes en intensiv förryskningskampanj i Finland, orkestrerad framför allt av generalguvernören Nikolaj Bobrikov. Syftet med de politiska riktlinjer som 1899 uppdrogs i det så kallade Februarimanifestet var att Finland – kulturellt och politiskt – skulle knytas närmare det ryska tsardömet. Rysslands ambitioner väckte hårt motstånd, vilket nådde sin kulmen 16 juni 1904, då den finländske aktivisten Eugen Schauman dödligt sårade Bobrikov vid ett attentat i senatshuset i Helsingfors. Händelserna i Finland kastade en skugga över Harald Hjärnes inlägg i riksdagsdebatten, vari han ivrigt understödde motionärernas förslag om medel för en extra ordinarie professur för Wiklund. Hjärne framhöll nämligen att ”vi veta icke, huru länge dessa studier kunna i framtiden med samma framgång som hittills bedrifvas i Helsingfors”. Desto mer angeläget var det att finska språket fick en fast plats vid Uppsala universitet. Med röstsiffrorna 103 mot 101 bifölls motionen med avslående av statsutskottets förslag. Efter sammanjämkning av förslagen beslutades dock att för 1904 ett arvode om 4000 kronor skulle utgå för Wiklund. Sektionen förnyade 1904 framställningen om en extra ordinarie professur, vilket förslag Kungl. Maj:t detta år upptog i statsverkspropositionen. Riksdagen ställde sig bakom propositionen, varigenom således en personlig extra ordinarie professur inrättades för Wiklund från och med 1 januari 1906. I samband med införandet av de nya universitetsstatuterna 1909 omvandlades befattningen till en ordinarie lärostol, dock fortfarande en personlig sådan. Wiklund lade under 1900-talets första decennier en solid grund för den finska-­ugriska språkforskningen i Sverige. Inom den jämförande uraliska grammatiken svarade han för nydanande insatser. Han nedlade ett omfattande arbete på att studera nordiska lånord i samiska och finska. Professuren i Uppsala var den enda som fanns i landet och under Wiklunds ämbetstid blev den närmast en lärostol i encyklopedisk lappologi. Wiklunds intresse för Lappland var nämligen inte begränsat till språket, utan omfattade även etnologi, historia, kultur och ekonomi. I sina föreläsningar uppmärksammade han även övriga finsk-­ugriska språk som finska, ungerska och estniska. Oomtvistligt är att han förde fennougristiken i Uppsala från ingenting till en världsledande position. Wiklund blev således en framgångsrik disciplinbyggare även om han aldrig förmådde locka några större åhörarskaror till sina föreläsningar. Det var endast ett fåtal studenter varje år som följde hans undervisning, ofta rörde det sig om blivande präster som skulle tjänstgöra i Lappland och Tornedalen. Någon större arbetsmarknad för utbildade ­fenno-ugrister 124


förelåg knappast. Till detta kom att Wiklund kunde framstå som kärv. Hans höga krav kunde verka avskräckande även för ambitiösa studenter. Bland dem som under 1910-talet följde hans undervisning fanns Sigrid Drake, som 1918 disputerade i geografi på avhandlingen Västerbottenslapparna under förra hälften av 1800-talet. Till kretsen av Wiklunds elever hörde även Axel Calleberg och Nils Moosberg, som svarade för omfattande fältarbeten men utan att disputera. Calleberg blev senare präst i Sorsele och nomadskoleinspektör. Moosberg, som under många år tillhörde medarbetarna i Upsala Nya Tidning, kom att verka vid universitetsbiblioteket i Uppsala. I början av 1920-talet fick Wiklund en lärjunge som hade djupgående vetenskapliga ambitioner och om vars förmåga professorn blev övertygad. Det var Björn Collinder, som var född 1894 i Sundsvall. Hans förnamn var egentligen Torbjörn men han kallade sig alltid Björn. Collinder hade kommit till Uppsala 1912 och blivit elev till Adolf Noreen, vilken blev en viktig inspiratör för honom. Collinder tänkte sig en framtid inom nordistiken. Efter Noreens pensionering 1919 fortsatte han sina studier för professorn i svenska språket Otto von Friesen och avlade licentiatexamen 1920. Samarbetet dem emellan löpte inte friktionsfritt, varför Friesen rådde Collinder att i stället söka sig till Wiklund och finskugriska språk. Collinder följde uppmaningen och blev väl mottagen. Collinder grep sig raskt an fenno-ugristiken. I början av 1920-talet vistades han i Finland i studiesyfte, och 1924 verkade han som pressattaché vid den svenska beskickningen. Under sommaren 1923 samt i december 1925 genomförde han studieresor till Lappland, varvid han gjorde uppteckningar av skogssamedialekten kring Gällivare. År 1926 avlade han licentiatexamen även i finsk-ugriska språk. Han färdigställde ett omfattande manuskript om Flakabergsmålets ljudlära, innan han 1929 disputerade för doktorsgraden på en avhandling om stadieväxlingen i östersjöfinska och i samiska dialekter från norra Finland och Kolahalvön. Det var den första och enda disputationen under Wiklunds tjugoåttaåriga professorstid, om man inte räknar med Sigrid Drakes avhandling i ämnet geografi. Collinder blev docent i finsk-ugriska språk på avhandlingen. Han följde upp den med arbetet Die urgermanischen Lehnwörter im Finnischen (1932), med vilket han svarade för en grundlig undersökning av germanska lånord i finska och samiska. Detta arbete utgjorde i praktiken ett specimen för den efter Wiklund lediga professuren. Lärostolen i finsk-ugriska språket skulle nämligen bli ledig. Bara några år tidigare hade detta varit osäkert, eftersom befattningen ännu var personlig för Wiklund. År 1930 ingick universitetsmyndigheterna med begäran att professuren skulle omvandlas till en fast 125


lärostol, vilket skedde 1931. Ämnets framtid vid universitetet säkrades därmed. Samtidigt beslutades att professuren efter Wiklunds avgång skulle utlysas under benämningen ”finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska”. De båda inom landet talade finsk-ugriska språken skulle således utgöra professorns huvudsakliga ansvarsområde, och av dessa skulle lapskan – som nämndes före finskan – inneha den främsta rangen, trots finskans internationellt sett större betydelse i egenskap av kultur- och riksspråk. Studiet av finska språket betraktades fortfarande som en angelägenhet för i första hand Finland, där en livaktig och nationalistiskt präglad språkvetenskap hade spelat en viktig roll i nationsskapandet. Den finska som talades i Sverige, främst i Tornedalen, Ångermanland, Medelpad, Dalarna och Värmland, var däremot stadd i utdöende och – särskilt i Torne­dalen – utsatt för försvenskningssträvanden. Universitetsutredningen av 1934 föreslog att ordningen skulle omkastas, varigenom finska skulle nämnas före lapska i professurens benämning, men detta ledde inte till någon åtgärd. Lärostolens ändrade benämning innebar att orienteringen mot i första hand samiska skulle ligga fast, den ordningen hade de facto varit rådande under hela Wiklunds professorstid. Uppsalaprofessuren fick således en tydlig inriktning mot samiska och finska. Behovet av en tydligare utmejsling av innebörden sammanhängde i någon mån med att ämnet ungerska under 1920-talets senare hälft hade fått fäste vid Stockholms högskola, studiet av finskugriska språk var således inte längre någon exklusiv angelägenhet för Uppsala. Från 1926 bedrevs undervisning i ungerska vid Stockholms högskola. Den drivande kraften bakom detta var den ungerske publicisten och svensklektorn Béla Leffler, som från 1910-talet verkade för att fördjupa de kulturella förbindelserna mellan Ungern och Sverige. Leffler, som var gift med svenskan Signe Liljekrantz, utsågs i början av 1920-talet till pressattaché vid ungerska legationen i Stockholm. Han organiserade resor till Ungern för svenska journalister och svarade själv för en omfattande insats som översättare mellan språken. År 1929 tog han initiativet till grundandet av Ungerska sällskapet, vars ekonomiska stöd möjliggjorde inrättandet av Ungerska institutet året därpå. Ungerska institutet knöts till Stockholms högskola, vars rektor Sven Tunberg betraktade verksamheten med välvilja. Leffler förestod institutet fram till 1936, då han efterträddes av János Lotz, som redan tidigare hade blivit lektor i ungerska vid högskolan. Lotz moderniserade undervisningen och inriktade den mot jämförande språkvetenskap. Han fullföljde arbetet med uppbyggnaden av ett ungerskt bibliotek, och under hans ledning blev Ungerska institutet ett inter126


nationellt ledande forskningscentrum, vilket under krigsåren tog emot framstående språkforskare som Roman Jakobson och Wolfgang Steinitz. Under åren 1942 till 1944 ledde Lotz även det kortlivade, parallellt existerande, Ungerska kulturinstitutet. En gång i veckan undervisade Lotz i ungerska även vid Uppsala universitet. Han lämnade Sverige 1947 sedan han utsetts till professor vid Columbia University i USA. Undervisningen i ungerska i Uppsala övertogs därefter av Jenõ Fazekas, tidigare lektor i Finland. År 1930 inleddes även undervisning i finska vid Stockholms högskola. För undervisningen svarade finlandssvensken Volmar Berg, vilken inkallades som lektor. K.B. Wiklund gick i pension 15 mars 1933. Han kunde då glädja sig över att hans professur hade permanentats, och att såväl ungerska som finska hade blivit undervisningsämnen vid Stockholms högskola. Någon längre emeritustid blev honom däremot inte förunnad. Wiklund, som under hela sitt vuxna liv hade lidit av vacklande hälsa, avled i sitt hem 29 augusti 1934. År 1932 utlystes Uppsalaprofessuren i finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska. Befattningen söktes endast av Collinder, vars kompetens var uppenbar för de tre sakkunniga, K.B. Wiklund, Osloprofessorn Konrad Nielsen och den norske språkforskaren Just Qvigstad. Humanistiska sektionen och konsistoriet uppförde med enhälliga beslut Collinder på förslag vid sammanträden 24 oktober respektive 26 november 1932. Utnämningen följde den 3 mars 1933, varpå han tillträdde den 15 i samma månad. Som ny professor fortsatte Collinder sin utforskning av det lapska språket, inte minst genom dialektuppteckningar. Hans i Verdandis småskrifter utgivna Lapparna. Deras kultur och arbetsliv (1932) fick stor spridning. Bland större vetenskapliga undersökningar kan nämnas Lautlehre des waldlappischen Dialektes von Gällivare (1938), Lappische Sprachproblem aus Härjedalen (1942) och The Lappish Dialect of Jukkasjärvi (1949). Redan som student under Noreen hade Collinder blivit förtrogen med den jämförande språkforskningens metoder. Han överförde detta arbetssätt till fenno-ugristiken och nedlade ett omfattande arbete på att kartlägga släktskapen mellan de uraliska och indoeuropeiska språken. Att en sådan släktskap sannolikt existerade var en ståndpunkt han förfäktade i den stort upplagda Indo-uralisches Sprachgut. Die Urverwandschaft zwischen der indoeuropäischen und der uralischen Sprachfamilie (1934). Teorierna möttes på sina håll av kritik, vilken Collinder i sin tur försökte tillbakavisa i senare skrifter. Han sammanfattade under 1950-talets senare hälft sina omfattande studier på uralistikens område i det magistrala trebandsverket A Handbook of the Uralic Languages (1955–60), den första i sitt slag. 127


Precis som fallet varit under Wiklunds ämbetstid var studentantalet i finsk-ugriska språk högst begränsat under Collinders första tid som professor. Hans undervisning följdes endast av några få studenter. I ett yttrande till 1945 års universitetsberedning föreslog Collinder att benämningen ”finsk-ugriska språk” skulle utbytas mot ”jämförande uralisk språkforskning med lapska och finska”. Med uraliska språk avses finsk-ugriska språk och samojediska, varför detta skulle innebära en breddning av ämnet. Beredningen delade i princip Collinders uppfattning men ville tills vidare inte förorda någon ändring, eftersom finskans ställning tydligare markerades genom bibehållande av benämningen ”finsk-ugriska språk”. Situationen skulle däremot förändras om självständiga professurer i finska i framtiden skulle börja inrättas. Något namnbyte kom aldrig till stånd men likafullt Professorsparet Britta och Björn Collinder. Britta Collinder, född Norrby, var sångerska och i sitt hem i på Södra Rudbecksgatan 16 i skedde en breddning av ämnet under CollinKåbo anordnade paret musikaliska och filologiska ”lördags­aftnar”, ders ledning. Inför sin avgång karakteriserade vilka utgjorde ett slags fortsättning på äldre tiders upsaliensiska Collinder 1960 ämnets förändring sedan Wiksalongsmiljöer. Fotograf: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet. lunds dagar – det vill säga under hans egen professorstid – på följande sätt: ”Fältarbetet har nått en viss avrundning, och hela den kulturform, som lappologien med alla tillhörande realia hade till föremål, är numera stadd i avtynande, för att inte säga utdöende. Folkmedicin, rasbiologi, arkeologi kan nämnas som exempel på forskningsgrenar som ’lappologen’ har måst överlämna åt målsmännen för särskilda realvetenskaper.” Följaktligen ansåg Collinder att professorn måste vara lingvist och filolog men ”vad därutöver är kan eftersättas eller uteslutas i den mån det inte råkar komma inom gränserna för filologens verksamhet”. Under den första halvan av sin professorstid höll Collinder sina föreläsningar i universitetshuset. Finsk-ugriska seminariet var förlagt till Ekermanska huset (S:t Larsgatan 2). 128


Björn Collinder, tredje man från vänster, gestaltar den blinde siaren Teiresias vid Klassikerspelen i Botaniska trädgården 22 juli 1954 (Collinders sextioårsdag). Övriga skådespelare på bilden ovan är från vänster musikdirektör Claes Göran Stenhammar, arkeologiprofessorn Sune Lindqvist och Erik Tengstrand, professor i engelska språket. Det drama som framfördes var Sofokles’ Antigone i Collinders översättning. I titel­rollen framträdde Ingegerd Aschan. Fotograf: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet.

129


Läsåret 1948/49 flyttade institutionen för finsk-ugriska språk, tillsammans med institutionerna för filosofi, fonetik, klassiska språk, litteraturhistoria, nordiska språk, romanska språk, sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, slaviska språk och tyska språket, in i Gamla Chemicum vid Thunbergsvägen. Byggnadens namn ändrades till Philo­ logicum för att bättre motsvara de nya hyresgästernas inriktning. Collinder behärskade till fulländning både finska och ungerska. Han var därtill en eminent kännare av finsk litteraturhistoria och framträdde som översättare av finsk litteratur till svenska. Främst bland dessa arbeten står den 1948 färdigställda översättningen av Kalevala med illustrationer av Akseli Gallen-Kallela. Det var den finske författaren Otto Manninen som hade uppmuntrat Collinder att ta sig an denna uppgift. Den storartade översättningen av Kalevala omarbetade Collinder flera gånger; sin slutliga form fick den i och med fjärde upplagan 1970. Collinder översatte under 1950-talet klassiska verk även från andra språk, till exempel Beowulf, Snorres Edda, Euripides’ Cyklopen samt verk av Shakespeare. Collinder var som språkman djupt engagerad i sitt modersmål. Hans inriktning var puristisk; han motsatte sig nymodigheter och inflytande från engelskan. Denna grundsyn präglade hans läroböcker, till exempel Svensk ordhjälp (1968) och Svenska, vårt språks byggnad (1971). Trots att Collinder tillhörde de internationellt ledande fenno-ugristerna blev han för den bildade allmänheten minst lika bekant som översättare och svensk språkvårdare. På sin sextioårsdag bestods Collinder festskriften Scandinavica et fenno-ugrica (1954). Sex år senare kreerades han till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet. Collinder pensionerades 1961 men förblev verksam under ytterligare två decennier. Under emeritustiden ägnade han sig främst åt andra ämnen än fenno-ugristiken. År 1959 hade han utgivit läroboken Språket, en inledande orientering om det vetenskapliga språkstudiet, och efter pensioneringen undervisade han under tio år i allmän språkvetenskap vid universitetet. Under lång tid ledde han som ordförande Språkvetenskapliga sällskapet i Uppsala. Han var under slutet av sitt liv bosatt i Wien under delar av året och föreläste då i nordiska språk och germanistik. Collinder avled i Wien 20 maj 1983. Från 1894 till 1947 ombesörjdes undervisningen i finska av professorerna i finsk-ugriska språk, det vill säga av i tur och ordning K.B. Wiklund och Björn Collinder. År 1947 tillträdde emellertid en särskild finsk lektor som övertog språkundervisningen. Den förste lektorn i finska, Osmo Ikola, tjänstgjorde fram till 1951, då han blev professor i Åbo. Hans efterträdare, litteraturhistorikern Sakari Vapaasalo, innehade därefter lektoratet ända fram till 1978. 130


Efter andra världskriget etablerades finsk-ugriska språk vid fler lärosäten i Sverige. I 1945 års universitetsberedning föreslogs inrättandet av ett lektorat i finska vid Lunds universitet. I ett remissyttrande hävdade professon i slaviska språk, Knut Olof Falk, att det vore rimligare om medel i stället utverkades för en preceptur. I likhet med vad som varit fallet i Uppsala femtio år tidigare fanns en kompetent kandidat tillgänglig. År 1946 hade nämligen den estniske lingvisten Julius Mägiste kommit till Sverige som flykting undan den framryckande sovjetiska armén. Mägiste hade sedan 1932 varit professor i östersjöfinska språk i Tartu. Någon preceptur för Mägiste kom inte till stånd och lektoratet i finska tillföll Pertti Virtaranta. Mägiste fick i stället ett tillfälligt lärarförordnande och började undervisa vid Lunds universitet 1947. Han utnämndes till docent 1950. Två år senare fungerade han som sakkunnig då professuren i finska vid Helsingfors universitet skulle återbesättas. År 1953 lanserade Karl Gustav Ljunggren, professor i svenska språket i Lund, förslaget att Mägiste skulle få rätt att examinera i ”finsk-ugriska språk (eller eventuellt östersjöfinska språk)”. Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala fann emellertid olyckligt att i Lund inrätta ett examensämne med samma namn som i Uppsala, där lapskan sedan länge utgjorde ämnets centrala del. De upsaliensiska protesterna förklingade dock ohörda; Lunds universitet tillerkändes examensrätt i finsk-ugriska språk ”så länge docenten därstädes ­Julius Mägiste är villig och oförhindrad att förrätta examination i ämnet”. Vid samma tid inrättades i Lund även seminariet för finsk-ugriska språk, vilket leddes av Mägiste. Diskussionerna mellan Mägiste och Collinder om ämnets status i Lund bidrog inte till att skapa förbindliga relationer mellan institutionerna. Till detta kom andra faktorer. Den i Uppsala verksamme exil-esten Valter Tauli hade en tid varit knuten till Collinders institution men sedan hamnat i konflikt med professorn. I stället togs han om hand av Mägiste i Lund. När Tauli i maj 1956 disputerade på en avhandling om ljudhistoriska tendenser i estniska dialekter tog Collinder tåget ned till Lund för att extraopponera. Bland Collinders elever fanns Israel Ruong, som disputerade 1943 och sex år senare blev docent i lapska språket och lapsk etnologi. År 1969 tilldelades han professors namn. Tryggve Sköld disputerade 1961, samma år som Collinder pensionerades. År 1967 efterträdde han Mägiste som universitetslektor i Lund, innan han 1971 utnämndes till professor i Uleåborg. När sedan en professur i finska inrättades vid Umeå universitet 1973 utsågs Sköld till dess förste innehavare. Han blev emeritus 1987 och dog vid nittio års ålder 2012. Året före sin bortgång blev han filosofie jubeldoktor i Uppsala. 131


Störst betydelse för finsk-ugriskans fortsatta utveckling i Uppsala skulle en annan av Björn Collinders elever få, nämligen Bo Wickman som hade fått en för den tiden något ovanlig ingång till ämnet. Wickman hade fått sin skolning vid Stockholms högskola, där han studerade ungerska. Läsåret 1937/38 tillbringade han som gäststudent i Budapest, där han knöt kontakter med forskare som Loránd Benkõ och Julius Mägiste. Under ett tillfälligt besök i Wien blev han vittne till Hitlers intåg under nazisternas ”Anschluss”. Senare studerade Wickman chantiska för Wolfgang Steinitz, som under kriget vistades som flykting i Stockholm. Både Steinitz och János Lotz blev viktiga inspiratörer för Wickman, som först i ett senare skede på allvar upptog studiet av lapska och finska, de båda huvudspråken inom Uppsalaprofessurens område. Han genomförde ett antal studieresor till Lappland, och i festskriften till Collinders sextioårsdag införde han uppsatsen ”Objektets kasus i pluralis i sydlapskan”. Somrarna 1951 och 1957 tillbringade han i Finland för att förkovra sig i finska. Den 24 maj 1955 disputerade Wickman på avhandlingen The Form of the Object in the Uralic Languages, vilken byggde på material från ett stort antal språk och visade på författarens förmåga till jämförande utblickar över de uraliska språkens vidsträckta domäner. Fakultetsopponenten Aulis J. Joki var dock inte odelat positiv och riktade kritik mot Wickmans behandling av nordsamojediskan, vilken han vidareutvecklade i en recension i Finnisch-ugrische forschungen 1956. Trots sina invändningar tillstod Joki dock att ­Wickmans arbete till stora delar var ett pionjärarbete, och av sektionen erhöll respondenten betyget ”cum laude” för författandet. Wickman blev docent på sin avhandling och gav sin opponent ett utförligt svar i Finnisch-ugrische forschungen 1958. Under de följande åren framlade Wickman kortare studier över nentsiska, samiska och östersjöfinska. Även om hans vetenskapliga författarskap ännu var kvantitativt begränsat – i synnerhet vad beträffade lapska och finska – stod han förhållandevis väl rustad vid 1960-talets ingång, då lärostolen skulle återbesättas. När ansökningstiden löpte ut 28 mars 1960 stod det klart att Julius Mägiste skulle göra Wickman rangen stridig om professuren. Israel Ruong befann sig i Lappland och bedrev vetenskapligt fältarbete. Han missade därför utlysningen och försökte förgäves beveka universitetsmyndigheterna om att få ansöka i efterhand. Wickman och Mägiste representerade skilda inriktningar och tillhörde olika generationer. Tillsättningen kom därför att handla om huruvida traditionen från Wiklund och Collinder skulle brytas eller ej. De båda aspiranternas vägar hade, som nämnts, korsats redan 1937 i Budapest, då Mägiste varit 132


gäst­professor och Wickman ung stipendiat. Mägiste, som var sjutton år äldre än sin medsökande, kunde uppvisa en betydligt mer omfattande produktion. Hans forskning rörde dock främst östersjöfinska och han stod i ännu större utsträckning än Wickman främmande för den i Uppsala hävdvunna inriktningen mot lapska och finska. Sannolikt var det därför som de båda nordisterna Valter Jansson och Ivar Lundahl redan 2 april 1960 – det vill säga bara några dagar efter ansökningstidens utgång – föreslog att Wickman skulle kallas till professuren. Nyheten om den föreslagna kallelsen prydde förstasidan i Upsala Nya Tidning den 4 april. De tre sakkunniga – Björn Collinder, Osloprofessorn Knut Bergsland och Helsingsforsprofessorn Paavo Ravila – hade således att ta ställning till såväl de båda ansökningarna som till förslaget att kalla Wickman. Sakkunnigutlåtandena förelåg på hösten 1960. Collinder framhöll att Mägiste – trots sina förtjänstfulla insatser inom studiet av östersjöfinskan – inte kunde förklaras kompetent för professuren i Uppsala, eftersom han saknade meriter inom det helt centrala området lapska språket. Till detta kom att Mägiste inte hade ägnat sig åt jämförande språkforskning eller publicerat något arbete, ”där han behandlar något problem i uraliskt totalperspektiv”. Raavila, som våren 1948 hade vikarierat för Collinder på professuren i Uppsala, stödde av likartade skäl kallelseförslaget. Bergsland avstyrkte däremot det väckta förslaget. Trots Mägistes svaghet i lapska ansåg Bergsland att hans kompetens inte kunde ifrågasättas och att han förtjänade att utnämnas före Wickman. I slutet av november 1960 författade Mägiste en längre skrivelse till sektionen, i vilken han bemötte Collinders och Raavilas utlåtanden. Han ansåg sig vara en högst välmeriterad fennist och påpekade att de tre sakkunniga alla hade lappologi som huvudämne, ingen av dem hade främst specialiserat sig på de östersjöfinska språken. Resultatet hade därför, enligt Mägiste, blivit att han förvägrats en opartisk granskning. Förslaget att kalla Wickman behandlades i sektionen 7 februari 1961, där det föll med röstsiffrorna sju mot sex. Någon konkurrens blev det ändå inte. I en skrivelse till sektionen en månad senare återkallade nämligen Mägiste sin ansökan. Han framhöll att han redan i sin föregående skrivelse hade ”fäst uppmärksamheten på två sakkunnigas (prof. Bj. Collinders och P. Raavilas) uppenbara partiskhet vid bedömandet av mina vetenskapliga meriter och min kompetens samt anhållit om nytt sakkunnigförfarande, vilket enligt min mening skulle ha inneburit utseende av nya sakkunniga för förnyad behandling av ärendet”. Eftersom så inte skulle ske fann Mägiste ingen anledning att kvarstå som sökande, allra minst som protokollet från sektionens sammanträde visade att majoriteten av ledamöterna hade ”anslutit sig till den 133


av prof. Collinder framlagda ensidiga tolkningen av professurens i fråga innebörd, vilken jag inte kan godta”. Mägiste hade efter beslut av riksdagen 1960 erhållit en personlig docenttjänst, vilken ersatte hans tidigare mer temporära lärarförordnanden i Lund. Han fortsatte sitt vetenskapliga arbete och utgav bland annat studier om finska ortnamn i Värmland. Fram till sin pensionering 1967 förblev han fenno-ugristikens målsman i Lund. I början av 1960-talet gjorde språkvetenskapliga sektionen i Lund flera – men resultatlösa – framställningar för att utverka en professur för honom. Mägiste avled 1978. Mägistes förhållande till kollegerna i Uppsala var, som framgått, frostigt. Detta fick till följd att det vetenskapliga utbytet mellan institutionerna i Lund och Uppsala förblev begränsat ända fram till slutet av 1960-talet. Särskilt komplicerat var förhållandet mellan Mägiste och Collinder. Till detta bidrog stridigheterna kring examensämnets benämning i Lund, Collinders extraopposition på Valter Taulis avhandling och inte minst hanteringen av Mägistes ansökan till professuren i Uppsala. Än viktigare var att Collinder också ifrågasatte Mägistes kompetens för en professur i Lund, vilket sannolikt förhindrade inrättandet av en sådan befattning. När Mägiste pensionerades omvandlades hans personliga docenttjänst till ett lektorat i finsk-ugriska språk, vars förste innehavare blev Collinders elev Tryggve Sköld. Denne blev dock väl mottagen av Mägiste i Lund. Sedan Mägiste återtagit sin ansökan till Uppsalaprofessuren var Wickman således ende återstående sökande. Han utnämndes 16 juni 1961 med tillträde från 1 juli samma år. I samband med utnämningen hade ämnet finsk-ugriska språk inträtt i en dynamisk fas. Under 1960- och 1970-talen ökade antalet årliga studenter i finska från något tiotal till flera hundra, således till helt andra nivåer än vad som varit fallet under Wickmans båda före­trädare. Detta hängde delvis samman med den så kallade utbildningsexplosionen, det vill säga ökningen av antalet universitetsstuderande över huvud. Minst lika viktigt var att antalet invandrare från Finland ökade kraftigt, vilket ställde nya krav på undervisningen. Dessutom var finska ett spärrat universitetsämne i Finland, varför många studenter som inte kom in vid finska universitet i stället sökte sig till Sverige. Som lärare sekunderades Wickman av lektorerna Sakari Vapaasala i finska och Valter Tauli i estniska. Åtta disputationer ägde rum under Bo Wickmans drygt två decennier långa professorstid. Fler och fler professurer i olika finsk-ugriska språk inrättades vid övriga lärosäten i landet. Osmo Hornia tillträdde 1965 en professur i finska språket och kulturen vid Stockholms universitet. Vid Umeå universitet tillkom under 1970-talets första 134


Bo Wickman vid installationen i universitetshuset 24 mars 1962. Han flankeras av prorektor Bo Vahlquist och rektor Torgny T. Segerstedt. I installationsföreläsningen lämnade Wickman en exposé över ”De finsk-ugriska språkens särdrag”. Han redogjorde för de finsk-ugriska språkens uppkomst i det inre av Ryssland för 4000–5000 år sedan, och för den bestående delning i en östlig gren (bland annat ungerska) och en västlig gren (samiska och östersjöfinska) som därefter uppstod genom dialektspridning. En särskild reverens gjorde han till sin företrädare Björn Collinder, vilken kort före installationen hade utgett tredje delen av sin handbok över de uraliska språken. Fotograf: Uppsala-Bild/Uppsala universitetsbibliotek.

hälft dels en professur i finska, dels en professur i samiska. De första innehavarna av dessa lärostolar – Tryggve Sköld och Nils Erik Hansegård – hade båda tidigare varit docenter vid Uppsala universitet. Ungern och ungerska språket låg Wickman särskilt varmt om hjärtat, såväl före som under professorstiden. Efter Ungernrevolten 1956 engagerade han sig djupt för mottagandet av de studenter som kom som flyktingar. År 1957 utsågs han till János Lotz’ efterträdare 135


som föreståndare för Ungerska institutet vid Stockholms högskola. I mitten av 1960-talet utgav han Svensk-ungersk ordbok. Han utsågs 1977 till förste ordförande av The International Association of Hungarian Studies, vilket uppdrag han innehade fram till 1991. För undervisningen i ungerska svarade, förutom Wickman, Ödön Lavotha, som kommit till Helsingfors som flykting i slutet av 1950-talet. Några år senare flyttade han till Uppsala, där han tjänstgjorde som lektor fram till sin bortgång i början av 1970-talet. I januari 1976 flyttade institutionen för finsk-ugriska språk, liksom de övriga språk­ ämnena, in i Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum (senare omdöpt till Ekonomikum). Bo Wickman pensionerades vid halvårsskiftet 1982. Inför utlysningen av tjänsten 1981 beslutades på Wickmans initiativ att professuren skulle byta namn från ”finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska” till enbart ”finsk-ugriska språk”. Skälet till förändringen var att antalet lärostolar hade ökat inom landet, särskilt sådana som främst avsåg samiska och finska, det vill säga just de språk som tidigare utgjort Uppsalaprofessurens tyngdpunkt. Redan före namnbytet hade Wickman inrättat särskilda studielinjer i estniska, finska, samiska och ungerska från A- till D-nivå, varefter följde gemensam forskarutbildning. På så sätt kunde blivande forskare specialisera sig inom ett av de fyra språken samtidigt som det krävdes insikter i de övriga tre och i det gemensamt finsk-ugriska. Till detta skall läggas att Wickman regelbundet meddelade undervisning i något av de finsk-ugriska eller samojediska språk som talades inom Sovjetunionen: ostjakiska, nenetsiska, mordvinska och tjeremissiska. Wickman eftersträvade således en breddning av ämnet. I praktiken hade finskan en särställning, eftersom det endast var inom detta språk som det fanns lärartjänster: ett universitetslektorat, ett utländskt lektorat och en halv adjunktstjänst. I övriga språk bedrevs timundervisning. Vid ansökningstidens utgång 3 december 1981 hade två ansökningar inkommit, dels från docenten Oscar Lazar, dels från filosofie kandidaten Lars-Gunnar Larsson, som just hade färdigställt – men ännu inte disputerat på – en avhandling om de östersjöfinska språkens partitivbruk. Lazar var fjorton år äldre än Larsson. Han hade disputerat och blivit docent i Uppsala 1975 men därefter inte publicerat mycket. De tre sakkunniga – Bo Wickman och de båda Helsingforsprofessorerna Mikko Korhonen och Raija Bartens – var överens om att han inte uppnådde kompetenskraven för en professur. Larsson fyllde trettiofyra år veckan efter ansökningstidens utgång och disputerade under samma månad. Förutom doktorsavhandlingen – som fick goda vitsord av de sakkunniga och i sig ansågs vara till136


räcklig för en kompetensförklaring – kunde han uppvisa flera uppsatser, däribland en studie kring baltiska lånord i finskan. Till detta kom att han under flera år ensam hade svarat för Uppsalainstitutionens deltagande i det internationella projektet Atlas Linguarum Europae, inom vilket han dels sammanställde materialet från de i Sverige talade samiska dialekterna, dels samordnade hela det samiska materialet från de nordiska länderna och Sovjetunionen. Den 5 maj 1982 uppfördes Larsson på förslag av sektionens tjänsteförslagsnämnd, varpå han utnämndes av regeringen med tillträde från 1 juli 1982. Oscar Lazar lämnade Uppsala kort därefter för att vikariera som lektor i Lund. Han fick så småningom ett fast lektorat och företrädde ämnet i Lund fram till sin pensionering 1998. Trots att professurens benämning vid Larssons tillträde hade ändrats till enbart ”finsk-ugriska språk” – utan preciseringen ”särskilt lapska och finska” – förblev finskans ställning stark. Den nominella ändringen motsvarades dock inte fullt ut av en praktisk ändring; Lars-Gunnar Larsson tecknad av den ungerske det rådde delade meningar om vilken karaktär ämnet konstnären László Csíky omkring år 2000. skulle ha efter lärostolens namnbyte. Under Larssons ledning skedde en förstärkning av de övriga språkens ställning. Så tillkom genom omfördelning en halv adjunktstjänst i samiska och senare även en halv adjunktstjänst i estniska samt ett halvt lektorat i ungerska. Läget förändrades radikalt genom Sovjetunionens sammanbrott 1991, varvid de många i Ryssland talade uraliska språken blev tillgängliga på ett sätt som de inte hade varit sedan 1917. En central uppgift för fenno-ugristerna blev därför att skapa kontaktnät bland marier och mordviner, komer och udmurter, chanter och manser och bland samojeder. Uppsalaforskarna deltog intensivt i den omfattande breddning av ämnet som ägde rum. Genom Larssons försorg ordnades finansiering så att en lång rad ryska forskare kunde komma till Uppsala för terminslånga vistelser, varvid de meddelade undervisning i sina respektive modersmål. 137


År 1994 kunde Uppsalas fenno-ugrister högtidlighålla hundraårsjubileet av undervisningen i ämnet vid Uppsala universitet. Ett internationellt jubileumssymposium anordnades 20–23 april detta år, varvid bland annat deltog modersmålstalare representerande inte mindre än nio finsk-ugriska språk. De flesta av dem hade tidigare tillbringat en termin i Uppsala som stipendiater. Bidragen från konferensen trycktes i volymen Lapponica et Uralica (1996). Högre seminariet vid institutionen ägnades under läsåret 1993/94 till återblickar på ämnets historia. Seminariebidragen låg till grund för skriften Finsk-ugriska institutionen i Uppsala 1894–1994 (1996), ederad av Raimo Raag och LarsGunnar Larsson. Vid tiden för jubileet omfattade finsk-ugriska institutionen, förutom professuren, en forskarassistenttjänst, två och en halv tjänst i finska, en och en halv tjänst i vardera estniska och ungerska, en halv tjänst i samiska, en assistent och en högskolesekreterare. Planerna för att skapa en hel tjänst i samiska kröntes inte med framgång men likafullt tillhörde institutionen de största i sitt slag i världen. Till viss del berodde det på att ämnet i finsk-ugriska länder är uppdelad i två ämnen, dels modersmålet, dels finsk-ugriska språk. Ostridigt är dock att fenno-ugristiken i Uppsala hade genomgått en remarkabel utveckling sedan K.B. Wiklund hade fått sitt första lärarförordnande hundra år tidigare. Utvecklingen sedan mitten av 1990-talet har däremot inte präglats av fortsatt expansion; mer än hälften av tjänsterna har försvunnit och inga utländska lektorer finns längre. På nyåret 2004 sammanslogs institutionen för finsk-ugriska språk med institutionerna för slaviska språk, romanska språk och tyska. Den nya enhet som därmed uppstod benämndes institutionen för moderna språk. Under Larssons långa ämbetstid skedde en utbyggnad av forskarutbildning och internationellt samarbete. Sammanlagt tjugo doktorsavhandlingar och en licentiatavhandling färdigställdes, vilket torde vara fler än vid någon annan finsk-ugrisk institution någonsin. Två av doktoranderna, Toivo Tikka och Annika Jansson, avled före disputationen men deras avhandlingar utgavs postumt. Fyra av Larssons elever blev senare professorer. Lång­varigt samarbete skedde med bland annat Åbo universitet. Professorn därstädes Alho Alho­niemi utsågs 1994 till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Samma ära har även beståtts Péter Hajdú i Budapest 1988 och László Keresztes i Oslo (senare Debrecen) 1998. Larsson har under drygt tjugo års tid ingått i exekutivkommittén för de internationella finsk-ugriska kongresserna, och han är vice-president inom det i Göttingen baserade sällskapet i Societas Uralo-Altaica. 138


Lars-Gunnar Larsson mottar sin festskrift av dess tre redaktörer i Göttingen 7 december 2012. Till vänster om Larsson står professorerna Eberhard Winkler och Cornelius Hasselblatt, längst till höger står docent Hans-Hermann Bartens.

I sin egen forskning har Larsson bland annat ägnat sig åt komparativ fenno-ugristik och samiska. Med sin språkliga bredd och lingvistiska mångsidighet har han varit väl skickad för denna uppgift. Detta framgår redan av den presentation som Bo Wickman lämnade av sin efterträdare i Universen (1983:2): ”Larsson har en bred och grundlig språkvetenskaplig utbildning bakom sig. Han har förutom finsk-ugriska språk bl a studerat ryska, litauiska och sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, och han har i sina egna forskningar förstått att låta kunskaperna från andra språkområden bli till nytta för den finskugriska forskningen. Inom sina indologiska studier använde han sina kunskaper i finskugriska språk till att skriva en uppsats om den uralo-dravidiska hypotesen, d v s den teori som vill göra gällande att det råder ursläktskap mellan de uraliska (d v s finsk-ugriska och samojediska) och de huvudsakligen i Sydindien talade dravidiska språken.” Han har vidare intresserat sig för sitt ämnes historia, inte minst för K.B. Wiklunds insatser. Efter ­trettio 139


och ett halvt år som innehavare av lärostolen – och tolv år som inspektor för Västgöta nation – pensionerades Lars-Gunnar Larsson vid utgången av 2012. Som forskare har han vunnit internationellt erkännande. I samband därmed bestods han av sina internationella kolleger festskriften Lapponicae Investigationes et Uralicae. Året därpå kreerades han till hedersdoktor i Debrecen. Professuren i finsk-ugriska språk utlystes i januari 2013 och ansökningstiden löpte ut 18 februari samma år. Professurens inriktning definierades på detta sätt: ”Ämnet omfattar den finsk-ugriska språkgruppen i sin helhet. Förutom finska, samiska, estniska och ungerska ingår även andra östersjöfinska språk och i Ryssland talade finsk-ugriska språk i ämnesområdet.” Fem ansökningar inkom, varav en återkallades under tillsättningsprocessen. Den 21 mars 2013 utsågs till sakkunniga professorerna Sirkka Saarinen, Åbo, och Cornelius Hasselblatt, Groningen. Hasselblatt hade emellertid publicerat skrifter tillsammans med en av de sökande, varför juridiska avdelningen fann att jäv förelåg. Hösten 2013 utsågs därför Riho Grüntahl från Helsingfors till ny sakkunnig. Huvudkandidater var Rogier Blokland, biträdande professor vid Ludwig-MaximiliansUniversität i München, vilken bland annat hade forskat om ryska lånord i estniskan, och Torbjörn Söder, lektor i Uppsala med samiska som specialitet. De båda sakkunniga satte Blokland främst. Han anställdes 23 juni 2014 som professor från och med 1 oktober samma år. Därmed blev han lärostolens femte innehavare.

140


Michael Dunn.


Michael Dunn Lingvistik Anställdes 27 maj 2014 att från 1 augusti samma år vara professor i lingvistik. Michael Dunn är född 8 april 1969 i Perth, Australien. Föräldrar: John Dunn och Robin Dunn, född Metcalf. B.A. Hons. 1994, Ph.D. 2000, båda i lingvistik vid Australian National University i ­Canberra. Verksamhet vid Max Planckinstitutet för psykolingvistik i Nederländerna 2000–14, från 2009 som ledare av forskargruppen ”Evolutionary Processes in Language and Culture”. Gift med: Angela Terrill, Ph.D., redaktör. Dotter: Melanie (f. 2002).

Mänskliga språk är olika varandra på många olika sätt, men inte hur som helst. Min forskning inriktar sig på varför det är så. Jag har bland annat arbetat inom språkbeskrivning, och samlat data som bidrar till vår förståelse av språklig diversitet. Jag har rest till det arktiska Ryssland och till Salomonöarna i Stilla havet för att studera små, nästan odokumenterade språk. Detta arbete brådskar: många små språk håller på att dö ut, och många av dem representerar språktyper som skiljer sig drastiskt från de välkända, större språkfamiljerna. På senare tid har min forskning framför allt handlat om ett större perspektiv, och fokuserat på att förstå de skeenden som leder fram till den språkliga diversitet vi ser i dag. För att skapa modeller av de evolutionära processer som gör att språk utvecklas och förändrats utnyttjas metoder för datoranalys som anpassats från biologi. Förhoppningsvis kommer detta att leda till insikter i det kognitiva maskineri som gör mänskligt språk till vad det är.

143


Lärostolen i lingvistik Professorslängd Göran Hammarström Sven Öhman Åke Viberg Michael Dunn

1965–67 1969–2001 2001–12 2014–

Fotnot: Professurens benämning 1965–2001 var fonetik. Göran Hammarström var tjänstledig 1965–67.

År 1965, för precis ett halvt sekel sedan, tillträdde Göran Hammarström som förste innehavare av den då nyinrättade professuren i fonetik. Lärostolen fick 2001 sin nuvarande benämning lingvistik. Undervisning i fonetik hade förekommit långt tidigare vid universitetet. Redan 1882 förordnades slavisten och nordisten J.A. Lundell som universitetets förste docent i ämnet. Lundell utsågs 1884 till lärare i slaviska språk och ägnade större delen av sin undervisning åt detta ämne. Han fortsatte dock att hålla föreläsningar i allmän fonetik fram till 1904. Inom experimentalfonetiken svarade Ernst A. Meyer, universitetslektor i tyska, för viktiga insatser under 1900-talets första år. Meyer, som ej skall förväxlas med sin namne, förste bibliotekarien Ernst Meyer, lämnade Uppsala 1906 för att bli lärare vid Handelshögskolan i Stockholm. Han återkom dock 1910 som docent och återupptog sin experimentalfonetiska undervisning. Bland de studenter som följde Meyers undervisning fanns nordisten Olof Gjerdman, en av Adolf Noreens många elever. Gjerdman blev fascinerad av fonetiken och publicerade redan 1910 sin första vetenskapliga artikel i ämnet i Språk och stil. Under de följande åren författade Gjerdman sin avhandling Studier över de sörmländska stadsmålens kvalitativa ljudlära, på vars första del han i maj 1918 disputerade. År 1927 utkom en andra del av arbetet, vilket var ett pionjärverk inom sin genre; dialektologerna hade dessförinnan nästan uteslutande intresserat sig för talspråket på landsbygden. I september 1918 utsågs Gjerdman till docent i fonetik, varvid undervisningen i ämnet återupptogs vid universitetet. Under de första fem åren ägnades Gjerdmans undervisning uteslutande åt allmän fonetik. Fram till dess hade han verkat som lärare vid Enskilda läroverket i Uppsala. Livet igenom höll han nära kontakt med litteraturkritikern Margit 144


Abenius, som varit hans elev vid läroverket. Han medverkade bland annat i den av Abenius och Olof Lagercrantz ederade minnesboken Karin Boye (1942). Gjerdman arbetade energiskt för att etablera fonetiken som akademiskt ämne, och han bekostade nödvändiga instrument med egna medel. Bistånd fick han bland annat från fysio­ logerna Hjalmar Öhrvall och Gustaf Göthlin, vilka upplät undervisningslokaler i sin institution. Alla omfattade emellertid inte det nya ämnet med samma entusiasm. Bland språkprofessorerna var det endast, beklagade Gjerdman senare, några få som visade hans ämne mer än förstrött intresse. Fenno-­ ugristen K.B. Wiklund – samt, längre fram, Wiklunds efterträdare Björn Collinder och indologen Helmer Smith – utgjorde några lysande undantag. Den 30 november 1922 föreläste Gjerdman i Språkvetenskapliga sällskapet om exotiska språkljud och accenter, särskilt i afrikanska och orientaliska språk. Efter föredraget underströk Wiklund att något måste göras för att få till stånd även experimentalfonetisk (instrumentalfonetisk) undervisning vid universitetet. Redan 2 januari 1923 biföll universitetskanslern en begäran från humanistiska sektionen om ett anslag på Olof Gjerdman byggde upp fonetiken som univer700 kronor för inköp av material för sådan undervisning. För- sitetsämne i Uppsala. Fotografiet tillhör Uppsala utom nödvändig apparatur skulle anslaget täcka inredningen i stadsarkiv och avbildar Gjerdman under hans fonetikernas första egna institutionslokal, nämligen den gam- tid som lärare vid Enskilda läroverket. la ritsalen på universitetshusets vind. Det formella namnet på denna sal ändrades till ”Fonetiska övningssalen och apparatsamlingen”. När undervisningen påbörjades i övningslaboratoriet fanns endast fyra apparater: en av Gjerdman i Tyskland införskaffad kymograf, två grammofoner med stor respektive liten tratt, samt en av Ernst A. Meyer konstruerad apparat för uppmätning av kvantitets- och tonhöjdsskiftningar i talmaterial. Efter kort tid inköptes dessutom en av den holländske fysiologen Hendrik Zwaardemaker konstruerad apparat som registrerade käk- och läpprörelser vid tal. Bland de studenter som i mitten av 1920-talet följde 145


­ jerdmans experimentalfonetiska kurs fanns Karin Boye. Hon ville klarlägga sin egen G språkrytms natur. Tillkomsten av den fonetiska övningssalen innebar ett slags erkännande av fonetiken som självständigt ämne vid universitetet; det betraktades inte längre främst som ett bihang eller hjälpdisciplin till övriga språkämnen. Någon idealisk lokal var knappast salen, framför allt eftersom isoleringen var otillräcklig. Gjerdman har själv omvittnat detta: ”Universitetets värmeledning hindrade inte att deltagarna i och ledaren av kursen i instrumentalfonetik ibland vintertid nödgades skruda sig i sina vinteröverrockar, resp. – kappor, och under varma vårdagar kunde de manliga deltagarna vara tvungna att arbeta i skjortärmarna.” Zwaardemakers känsliga apparat klarade inte temperaturväxlingarna och gick snart sönder. Till detta kom att fonetikerna fick dela övningssalen med andra verksamheter som behövde utrymme, först med universitetets skogsförvaltning, därefter med dess konstkonservator. ”Det skulle emellertid bli värre”, skriver Gjerdman och fortsätter: ”Då jag en dag kom upp på den fonetiska övningssalen möttes mitt öga av ett pingpongbord. Av en vaktmästare som jag händelsevis mötte när jag kom ned från salen, fick jag den otroliga upplysningen, att räntmästaren hade upplåtit rummet åt universitetets vaktmästare för pingpongspelning. Vid ett omedelbart följande samtal med räntmästaren fick jag veta att det otroliga var sant. [---] Lyckligtvis behövdes inte mer än detta samtal för att pingpongbordet skulle försvinna från fonetiska övningssalen.” Trots alla praktiska svårigheter förblev Gjerdman aktiv som forskare. Skriften Die Schallanalyse (1924) var ett inlägg i debatten om den tyske junggrammatikern Eduard Sivers’ så kallade klanganalytiska metod för att tolka metern i fornengelska dikter. Klanganalysen hade Gjerdman använt redan i sin avhandling om sörmländska stadsmålen. År 1927 utgav han Gravis och akut i jaså och andra ord, en på experimentella metoder grundad studie av accenttyperna grav och akut. Året därpå, 1928, blev han kompetensförklarad för en professur i nordiska språk vid Stockholms högskola. Åren 1935 till 1948 verkade Gjerdman som universitetslektor i svenska språket vid Uppsala universitet. Han fick även tjänst som lektor vid Högre allmänna läroverket. Svenska språkets uttal tillhörde hans särskilda intresseområden. Tillsammans med Hilma Henningsson utgav han Svensk uttals- och välläsningslära (1933), vilken utkom i flera upplagor och fick stor betydelse som handbok i uttalsfrågor. Gjerdman uppdrog ambitiösa planer för en riksomfattande undersökning av talat riksspråk. Under åren 1949 till 1953 bedrev han ett omfattande fältarbete, varvid han intervjuade 541 personer från 168 skilda hemorter. 146


Det insamlade materialet, vilket överfördes till 852 grammofonskivor, utgör en ovärderlig informationskälla om det talade svenska språket vid mitten av förra seklet. Projektet kunde slutföras trots att Gjerdman 1951 drabbades av en stroke. Materialet tillhör numera Institutet för språk och folkminnen. Gjerdmans verksamhet som språkforskare uppvisade stor bredd. Inom nordistiken utgav han skrifter om bland annat vokallitteration och om den bestämda artikelns uppkomst. Inte sällan tangerade hans arbeten discipliner som etnografi och folklivsforskning. Så skildrade han det japanska ainu-språket i Word-Parallells Between Ainu and Other Languages (1926) och tillsammans med Erik Ljungberg behandlade han romani i The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon, vilket av Gustav Adolfs Akademien belönades med Nils Ahnlunds pris. Vidare ägnade sig Gjerdman åt verslära och litterär stilistik, så till exempel i Rytm och röst i Karin Boyes författarskap (1942). Flera av hans skrifter rörde ett något mer originellt ämne, nämligen fågelläten. Fonetiska övningslaboratoriet nödgades utrymma ritsalen 1939, då universitetshuset genomgick renovering. Salen försågs med ny interiör, vilken gjorde den mindre lämpad för den tidigare verksamheten. Gjerdman protesterade mot att fonetiken berövades sina laboratoriemöjligheter. Olika andra lokaler undersöktes – bland annat Gamla Chemicum och Botanicum – men inget av alternativen kunde realiseras. Sedan rektor Thore Engströmer personligen tagit kontakt med Robin Fåhræus kunde fonetikerna temporärt inhysas i patologiska institutionen. Denna provisoriska lösning varade fram till 1947, då fonetikerna tillsammans med en rad andra språkvetare flyttade in i Philologicum (tidigare Gamla Chemicum). Vid samma tid inrättades en befattning som första assistent i fonetik, vilken från starten 1947 och fram till 1952 innehades av Gjerdmans elev, filosofie licentiaten Bertil Edgardh. Vid sin pensionering 1950 erhöll Gjerdman professors namn. Han kvarstod som examinator ända fram till 1953, då han fyllde sjuttio år. Han avled i Uppsala 27 juni 1965. Några år före sin död undertecknade han ett testamente, enligt vilken behållningen efter försäljningen av hans lägenhet i Vasahuset jämte hans besparingar skulle ligga till grund för ”Olof Gjerdmans fond”. Den årliga avkastningen skulle utdelas som understöd till forskning, dels rörande svenska språket, särskilt riksspråket, dels rörande allmän språkvetenskap. Stipendierna skulle utdelas efter ansökan och efter hörande av professorerna i svenska språket och i fonetik. Kort före sin bortgång fick Gjerdman uppleva att Uppsala universitet fick sin första professor i fonetik. Detta var följden av en lång process, vilken hade inletts redan före 147


­ jerdmans pensionering. Redan i mitten av 1940-talet hade diskussioner förts inom sektioG nen om behovet av att förse fonetiken med en kvalificerad och permanent lärarbefattning. Tillkomsten av befattningen som biträdande lärare blev ett viktigt första steg. På denna tjänst efterträddes Edgardh 1952 av Claes Witting, en annan av Gjerdmans elever. Witting försvarade våren 1956 avhandlingen Bidrag till studiet av fonetisk modifikation med särskild hänsyn till palatalisering av k framför i och sänkning av i , vilken var den första svenska doktorsavhandlingen som framlades i ren fonetik. Någon större framgång för respondenten blev dock inte disputationen. Hård kritik framfördes och avhandlingen erhöll endast ett slätstruket godkänt i betyg. Witting lät sig inte nedslås av detta. Han fortsatte som biträdande lärare under ytterligare fyra år, varvid han utgav flera omfattande vetenskapliga arbeten. Mest betydande var Physical and Functional Aspects of Speech Sounds (1959), en exposé över ljudsystemet i svenska språket. År 1960 blev han docent i fonetik. En forskare i samma generation var Göran Hammarström, som 1953 hade disputerat i romanska språk på avhandlingen Étude de phonétique auditive sur les parlers de l’Algarve. Han företog däri en ingående undersökning av denna sydportugisiska dialektgrupps ljudlära. Studien, som rörde gränslandet mellan romanistik, dialektologi och fonetik, blev väl mottagen och Hammarström utsågs till docent i romanska språk. År 1955 förordnades han till docent även i fonetik. Till portugisisk fonetik och dialektologi återvände Hammarström i flera uppsatser. Han skrev om svenskars svårigheter att korrekt uttala franska, och han utgav 1960 läroboken Fransk fonetik. Hammarströms fonetiska intresse gällde även modersmålet. I Nordisk tidsskrift for tale og stemme publicerade han 1957 tillsammans med Lennart Norman uppsatsen ”Om den frikativa slutfasen vid de svenska långa vokalerna i, y, o, u”. De båda författarna framförde uppfattningen att uttalet av de långa vokalerna i svenska språket följdes av en frikativ slutfas, vilken var en naturlig egenskap som bidrog till att skapa expressiva värden och inte något som behövde motarbetas. Uppsatsen ledde till ett häftigt meningsutbyte mellan Hammarström och Olof Gjerdman, som inte ansåg sig ha funnit några belägg för denna frikativa slutfas i det stora material som han hade insamlat åren kring 1950. Gjerdman tog illa vid sig av den yngre kollegans föga inlindade kritik. Han avslutade ett av sina svar till Hammarström med att uttrycka följande förhoppning: ”Lyckligt vore det också (för honom), om han i sina privata ’hälsningar’ och i sitt författarskap kunde växa ifrån sitt omoget suffisanta uttrycks- och skrivsätt.” Även Lundaprofessorn Bertil Malmberg, som i sakfrågan ställde sig på Hammarströms sida, ansåg att denne hade gått väl hårt fram. Den som hade den sakliga argumentationen på sin sida borde inte, 148


menade han, ”behöva tillgripa så skarpt tillspetsade formuleringar, särskilt inte mot en gammal man”. Å andra sidan påpekade Malmberg att även Gjerdman bar ”sin dryga del av ansvaret för att diskussionen urartade”. Genom införandet av 1953 års examensstadga hade fonetiken fått ställning som examensämne i filosofie kandidat-examen, filosofie ämbets-examen och filosofie licentiat-­ examen. Detta innebar att examinationsrätten inte längre var knuten till Gjerdman personligen. Insikten om detta hade uppenbarligen inte spridit sig, eftersom ett antal studenter under 1954 och 1955 reste ned till Lund bara för att undergå tentamen. Filosofiska fakulteten ingick i januari 1956 med en skrivelse till Kungl. Maj:t, där den beklagade sakernas tillstånd och uttryckte önskemål om att fonetik återigen skulle bli examensämne utan villkor av särskilt tillstånd. Kungl. Maj:t svarade 27 april samma år att fakultetens skrivelse inte föranledde någon åtgärd, eftersom fonetik redan var ett examensämne och att universitetet hade en docent (Hammarström) som enligt § 106 i universitetsstatuterna var skyldig att examinera. Under 1950-talet besökte Hammarström en rad utländska fonetiska institutioner, bland annat tillbringade han ett helt läsår i Coimbra. År 1961 var han gästprofessor i Bonn. När hans docenttjänst löpte ut våren 1960 efterträdde han Witting som biträdande lärare, varvid han kom att överta mycket av forskningsplaneringen och handledningen av licentiatstudenter. Hammarström var i grunden romanist men intresserade sig för olika aspekter av fonetiken, till exempel prosodi (accentlära) och palatografi. Hans inriktning var strikt logisk-teoretisk med visst fokus på begreppsanalys och termfrågor. De forskare som närmat sig fonetiken med filologiska utgångspunkter, den ”filologiska ljudbeskrivningen”, blev inte sällan föremål för hans kritik. Frågan om en professur i fonetik blev, som nämnts, utdragen. I 1945 års universitetsberedning konstaterades att ämnets ställning var svagare än i de nordiska grannländerna. Det gällde inte minst i Uppsala, där Gjerdman förgäves hade försökt utverka anslag till inköp av apparatur. Universitetsberedningen konstaterade bland annat: ”Vid Uppsala universitet har utan framgång flerfaldiga försök gjorts att erhålla något så när tillfredsställande apparater för fonetiska undersökningar. År 1918 ställde ämnesrepresentanten (docenten O. Gjerdman) de apparater han inköpt för eget bruk i undervisningens tjänst, och på ett undantag när är det dessa hans apparater, som alltjämt, efter 28 år, slitas av de studerande, som deltaga i de instrumentalfonetiska kurser, som nu givas.” För att förbättra situationen förordade universitetsberedningen att professurer i fonetik inrättades vid de båda stats­ 149


universiteten ”och därvid i första hand i Uppsala, där den fonetiska forskningen och traditionen varit starkast”. Vid 1947 års riksdag fattades principbeslut om inrättandet av professurer, helt enligt universitetsberedningens förslag. Beslutet ledde emellertid inte till några konkreta resultat vid Uppsala universitet. Däremot inrättades från och med budgetåret 1950/51 en professur i Lund med Bertil Malmberg som förste innehavare. I mars 1956 beslöt Uppsalasektionen att i stället uppföra en preceptorsbefattning på sitt förslag till riksdagspetita. Den gjorde detta med ”grundad förhoppning om att kunna besätta en dylik befattning med kompetent innehavare”. Någon preceptur inrättades emellertid aldrig, trots att sektionen återkom med sitt äskande under de båda följande åren. Från 1959 anhöll sektionen i stället om inrättande av den professur som skulle inrättas enligt beslutet tolv år tidigare. År 1964 upptogs förslaget om en lärostol i fonetik i Uppsala i statsverkspropositionen, där tjänstens inrättande motiverades sålunda: ”Såsom hjälpvetenskap intar fonetiken sedan länge en central ställning bland de språkvetenskapliga ämnena. Undervisningen i fonetik är till stor del koncentrerad kring utbildningen av språklärare och talpedagoger. I samband med utvecklingen av auditativa hjälpmedel har ämnet kommit att spela en allt väsentligare roll.” Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen och inrättade därmed den tredje fonetiska lärostolen i Norden efter de som tidigare fanns i Helsingfors och Lund. Professuren utlystes och vid ansökningstidens utgång 19 februari 1964 hade två sökande anmält intresse, nämligen docenterna Hammarström och Witting. Till sakkunniga utsågs professorerna Bertil Malmberg, Antti Sovijärvi, Helsingfors, och Martin Kloster-Jensen, Bonn. Sovijärvi avsade sig uppdraget, varför i stället inkallades Aarni Penttilä, Jyväskylä. Alla tre ansåg att Hammarström var kompetent även om Kloster-Jensen ansåg att universitetet borde överväga att låta professuren stå obesatt intill dess att ansökningar från fler kompetenta aspiranter kunde påräknas. Den 25 februari 1965 behandlades tillsättningen i sektionen. Ingen av kandidaterna uppväckte någon överdriven entusiasm. Hammarström blev visserligen enhälligt förklarad kompetent men Johannes Söderlind, Harry Ståhl, Jonas Palm, Sven Lundström, ­Lennart Moberg och Dag Strömbäck tillade att ”det var med någon tvekan”. Anglisten H. W. Donner förklarade för sin del: ”Om jag skulle bedöma detta befordringsärende enbart på grunden av provföreläsningarna skulle jag icke hysa den ringaste tvekan om att båda sökandena borde förklaras inkompetenta.” Han ville dock inte gå emot eniga uttalanden från de sakkunniga. Sektionen uppförde enhälligt Hammarström i första förslagsrum, även om dis150


kussionen hade visat att värderingen av hans vetenskapliga insatser varierade. Witting blev också förklarad kompetent av alla utom sanskritisten Stig Wikander. Göran Hammarström utnämndes 29 april 1965. Han hann emellertid knappt tillträda sin tjänst förrän han mottog en inbjudan att komma som gästprofessor till Melbourne, Australien och det nya Monash-universitetet, där en stor satsning på lingvistik skulle sjösättas. Bland annat skulle fonetiska instrument för en halv miljon kronor inköpas, varför Hammarström kunde se fram emot att verka i en modern forskningsmiljö. Inbjudan visade att Hammarström betraktades som en internationell auktoritet – den erbjöd en viss kontrast till den tveksamhet som han fått möta från somliga håll i Uppsala. I en stor artikel 28 maj 1965 uppmärksammade Upsala Nya Tidning anbudet till Hammarström. Ingemar Petri, vilken som utbildningsombudsman inom Sveriges Förenade Studentkårer hade arbetat för professurens tillkomst, uttryckte sin farhåga att Hammarström skulle bli kvar i Australien. ”Det skulle”, menade han, ”i så fall verkligen Göran Hammarström som professor vid Monashvara en förlust för språkforskningen i vårt land. Att som universitetet i Melbourne 1981. Fotograf: Richard prof. Hammarström bli utvald av en internationell grupp Crompton/University Archives, Monash University. sakkunniga bland ett stort antal framstående forskare visar hur man i utlandet ser på den forskning som Hammarström bedrivit här i Uppsala.” Hammarström var för egen del mer förtegen om framtiden. Han såg dock mycket fram emot att få komma till Australien och hoppades kunna fortsätta den forskning han påbörjat i Uppsala: ”Jag var där nere under en kort tid förra sommaren, och fick då ett mycket gott intryck både av de resurser universitetet är villigt att ställa till förfogande liksom av den vilja till samarbete som de övriga språkprofessorerna markerade. Just det vänliga samarbetet jag hoppas få borde kunna ge mycket fruktbärande resultat.” Hammarströms tjänstledighet varade ett år och förlängdes sedan i ytterligare ett. Professuren uppehölls under hans frånvaro av Claes Witting. I september 1967 valde Hammarström att kvarstanna som professor vid Monash-universitetet, varför han erhöll avsked 151


från lärostolen i Uppsala vid utgången samma månad. Professuren i Australien innehade han fram till pensioneringen 1987. Claes Witting kvarstod som docent och universitetslektor vid Uppsala universitet fram till sin pensionering 1986 och avled i hög ålder 1 februari 2013. I slutet av 1967 utlystes professuren på nytt och vid ansökningstidens utgång 10 januari följande år hade sex sökande anmält sig, nämligen Claes-Christian Elert, Kerstin HaddingKoch, Björn Lindblom, Bengt Sigurd, Claes Witting och Sven Öhman. Sigurd och Witting återkallade sina ansökningar. Lärostolen tillsattes samtidigt som den nyinrättade fonetikprofessuren vid Umeå universitet. Sakkunniga till båda befattningarna var Gunnar Fant, Martin Kloster-Jensen och Bertil Malmberg. Alla tre uppförde den blott trettiotvåårige Öhman i första förslagsrum. Öhman hade avlagt filosofie licentiat-examen i fonetik i Uppsala 1962. Under de följande åren vistades han i USA och knöt kontakter med forskare som Noam Chomsky, Morris Halle och Kenneth N. Stevens. Öhman knöts senare till Kungl. tekniska högskolan, där han kom att ingå i kretsen kring Gunnar Fant, vilken främst studerade talteknologi. År 1968 disputerade Öhman för teknologie doktorsgrad på avhandlingen Studies in Articulatory Coordination, vilken tillerkändes betyget ”berömlig”. Trots sin ringa ålder hade Öhman i slutet av 1960-talet skaffat sig bred meritering inom främst allmän fonetik, teknisk terminologi och allmän talkommunikationsforskning. Om honom lämnade Malmberg denna karakteristik: ”Han framstår i sina inlämnade skrifter som en utomordentligt begåvad ung forskare, full av idéer och uppslag – ibland på gränsen till genialitet. [---] Att beteckna Öhman som en av vårt lands ledande fonetiker i dag skulle vara ett ’understatement’. Han äger redan internationell ryktbarhet.” Den 19 februari 1969 tillerkändes Sven Öhman av sektionen första förslagsrum före Kerstin Hadding-Koch och Björn Lindblom. Han utnämndes av Kungl. Maj:t och tillträdde professuren 1 juli samma år. Öhman var i likhet med Hammarström teoretiskt orienterad, och han bidrog verksamt till att göra Chomskys språkteoretiska idéer bekanta i Sverige. Längre fram orienterade han sig dock i språkfilosofisk riktning, varvid hans syn på Chomsky blev mer kritisk. I sina forskarseminarier upptog han gärna kontroversiella teoretiska frågor till diskussion. Han arrangerade Scandinavian Summer School of Linguistics de båda första åren, 1969 och 1970. Under Öhmans ledning breddades och förnyades ämnet. ”Man kan säga”, har några av hans kolleger i efterhand omvittnat, ”att institutionen för lingvistik under hans led152


ning blev något av en hemvist för ett flertal forskare med intressen i gränsområdet mellan lingvistik, litteraturteori och filosofi, vilka också upplevde behovet av förnyelse av språkforskningen.” Ett uttryck för förnyelsen var att datorlingvistik inrättades som eget ämne inom institutionen. Anna Sågvall Hein blev 1989 första innehavare av professuren i detta ämne. En konsekvens av institutionens breddning blev att lärostolens benämning med tiden kom att framstå som alltför snäv. Allt sedan institutionen för lingvistik inrättades från nyåret 1970 hade Öhman haft ansvar för utbildning och forskarutbildning inom både fonetik och allmän språkvetenskap. I dagligt tal benämndes det senare ämnet lingvistik, vilket under 1980-talet även blev det formella namnet. I praktiken blev fonetik en av många specialinriktningar inom lingvistiken, varför det kunde anses mer logiskt att lärostolen benämndes lingvistik. I skrivelse till institutionsstyrelsen 4 mars 1999 framhöll Öhman: ”Under de gångna 30 åren har jag utexaminerat ett antal lingvistikdoktorer, och under varierande betingelser meddelat forskarutbildning till ett ännu större antal med ett ganska brett spektrum av inriktningar, omfattande bland annat teoretisk lingvistik, fonetik och skriftteori. Efter studier i Uppsala har elever till mig kunnat etablera sig som forskare på professorsnivå vid ett antal forskningscentra i och utanför Sverige inom flera skilda forskningsområden såsom allmän språkvetenskap, fonetik, datavetenskap, språkfilosofi och språkpedagogik.” Med anledning av denna utveckling föreslog Öhman att lärostolens benämning i samband med hans förestående pensionering skulle ändras till lingvistik utan någon särskild bestämning. Såväl institutionsstyrelse som fakultet ställde sig bakom förslaget, vilket slutligen antogs av konsistoriet 7 juni 1999. I samband med sin sextioårsdag bestods Öhman festskriften 9 x Öhman (1997). Efter trettiotvå år som innehavare av professuren avgick han med pension 2001. Sven Öhman avled på sin sjuttiotvåårsdag 14 juni 2008. Professuren utlystes under sin nya beteckning. Lärostolens omfattning definierades som ”ämnet lingvistik uppfattat i vid bemärkelse som studiet av människans språk i dess talade och skrivna form, från ljudnivå till textnivå, samt ur skilda teoretiska och metodologiska perspektiv”. Vid ansökningstidens utgång 13 september 1999 hade fjorton ansökningar influtit, varav tre återkallades. De tre sakkunniga – Thorstein Fretheim, Trondheim, Fred Karlsson, Helsingfors, och Els Oksaar, Hamburg – uppförde enhälligt Åke Viberg i första förslagsrum. Språkvetenskapliga fakultetens rekryteringsgrupp fann 24 november 2000 att Vibergs försteg ytterligare hade ökats efter provföreläsningar och intervjuer, var153


för den föreslog att han skulle anställas. Så skedde 9 maj 2001, varefter Viberg tillträdde professuren 1 juni samma år. Åke Viberg disputerade vid Stockholms universitet på avhandlingen Studier i kontrastiv lexikologi (1981). Redan 1972 hade han tillsammans med Peter af Trampe utgivit läroboken Allmän språkteori och grammatik, varefter han som forskningsassistent kom att ingå i projekt som ”Svenska som målspråk” (1974–80), ”Jämförande predikatsanalys” (1980–81) och ”Kontrastiv lexikologi” (1981–82). Efter disputationen gjorde han ett mellanspel som forskarassistent i språkinlärning vid Lunds universitet, innan han 1984 utsågs till docent i tvåspråksforskning. I början av 1990-talet innehade han en forskarbefattning i lexikalisk forskning vid HSFR, innan han 1994 tillträdde en professur i allmän språkvetenskap i Lund. Under 1980- och 1990-talen ledde han ett flertal större projekt om bland annat tvåspråkighet och andraspråksinlärning. Därtill var han redaktör för facktidskriften Nordic Journal of Linguistics 1993–96. I sitt omfattande vetenskapliga och pedagogiska författarskap har Viberg berört en rad aspekter av den allmänna språkvetenskapen. Hans kognitionsorienterade, språktypologiska forskning på det lexikaliska området har tilldragit sig internationell uppmärksamhet. Inom Sverige har inte minst hans arbeten kring tvåspråkighet vunnit erkänsla. Åtta disputationer i lingvistik ägde rum under hans professorstid. Åke Viberg pensionerades 1 december 2012. Till den därigenom lediga professuren inflöt sjutton ansökningar och till sakkunniga utsågs Johan van der Auwera, Antwerpen, och Marianne Gullberg, Lund. Efter samråd med de sakkunniga kallade språkvetenskapliga fakultetens rekryteringsgrupp en tätgrupp om fem personer till provföreläsningar och intervjuer. Det stod tidigt klart att två av de sökande, Michael Dunn och Søren Wichmann, ägde försteg gentemot de övriga. I valet mellan dessa båda framstående forskare förordades enhälligt Dunn, om vilken Gullberg i sitt utlåtande skrev: ”Dunn’s strengths are his remarkable research record, his vast international and interdisciplinary network of collaborators, his administrative and supervisory experience, and his excellent track record in securing grants.” Michael Dunn anställdes och tillträdde professuren våren 2014. Han blev därmed lärostolens fjärde innehavare sedan tillkomsten exakt femtio år tidigare.

154


Christer HenriksĂŠn.


Christer Henriksén Latin Anställdes 23 juni 2015 att från 1 juli samma år vara professor i latin. Christer Henriksén är född 24 november 1967 i Örebro. Föräldrar: Jan-Erik Henriksén och Ingalill Henriksén, född Ramstedt. Gymnasieexamen vid Alléskolan i Hallsberg 1986. Fil. dr 1998, docent 2002, båda vid Uppsala universitet. Forskarassistent i latin vid Lunds universitet 2003, universitetslektor i latin vid Uppsala universitet 2009. Gift med Susanna Henriksén, programhandläggare för Svenska kyrkans utvecklingssamarbete i södra Afrika. Barn: Junia (f. 1996) och Nike (f. 2000). Den romerska litteraturen är en av våra viktigaste källor till kunskap om så gott som alla aspekter på den grekisk-romerska antiken, den tidsperiod som lade fundamenten för den västerländska kulturen. I min forskning har jag framför allt ägnat mig åt den klassiska romerska poesin, i synnerhet epigramdiktningen och dess främste företrädare, Martialis. Denne renodlade de särdrag som i dag uppfattas som typiska för epigrammet: ett satiriskt stoff, uttryckt med pregnans, elegans, och gärna med en kvick avslutning. Sådana kort­dikter ordnades till böcker efter principer som senare forskning visat vara betydelsebärande. Till synes helt olika dikter kan i bokens kontext interagera med varandra och få en mening som uppstår först när de läses tillsammans. På samma sätt kan interaktion mellan texter av olika poeter vara betydelsebärande; en poet kan ge sin egen text en mer komplex betydelse genom att anspela på en annans, och själva denna ”allusion” ger ofta en djupare betydelse också till måltexten. Jag har också kommit att arbeta med den poesi som finns bevarad i inskrifter, ofta nära släkt med det litterära epigrammet, liksom med inskrifter i stort. All romersk poesi är skriven på olika versmått, som kan beskrivas som ett slags rytmiska mallar där orden inordnas. Genom att variera själva mallen och placeringen av ordaccenter inom den kan poeterna åstadkomma ett stort antal rytmiska mönster. Vid sidan av mitt arbete med den rena texten arbetar jag med en ny fullständig beskrivning av den romerska poesins vanligaste och mest versatila versmått, hexameter och elegiskt distikon. 157


Heinz Werner Wessler.


Heinz Werner Wessler Indologi med inriktning mot det moderna Sydasiens språk och kulturer Anställdes 10 juni 2014 att från 1 juli samma år vara professor i indologi med inriktning mot det moderna Sydasiens språk och kulturer. Heinz Werner Wessler är född 20 juli 1962. M.A. vid universitet i Bonn 1988, Ph.D. vid universitetet i Zürich 1995, universitetslektor vid universitetet i Bonn 2002–10, gästprofessor vid Uppsala universitet 2010–14. Gift med: Dr. phil. Gabriele Reifenrath. Barn: Sophia Reifenrath (f. 1991), Benedikt ­Reifenrath (f. 1996).

Upptäckten av sanskrit och dess litteratur samt dess relation till andra klassiska språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen ledde till skapandet av den akademiska indologin i början av 1900-talet. Klassisk indologi utgick från den pre-islamiska historien i södra Asien, medan den samtida indiska subkontinenten ofta förstods som en nedgång av den gyllene antiken. Postkolonial teori har visat att detta perspektiv var relaterat till den koloniala kunskapsproduktionen. Först i en postkolonial fas, det vill säga efter 1947, hamnade även Indiens samtida litteratur och kultur i fokus för indologin i västerlandet. Jag började som klassisk indolog med stort intresse för religionshistoria i samband med episk litteratur och narrativa framställningar på sanskrit. Efter min doktorsexamen ändrades mitt fokus till tidig modern och samtida litteratur, främst på hindi, och den ­sociala och kulturella utvecklingen så som den speglades i litteraturen. Två av mina främsta forskningsområden var den klassiska litteraturen inom sikhismen, och dalit-litteraturen på hindi, det vill säga litteratur skriven av den socialt marginaliserade befolkningen. Jag har översatt och publicerat flera nutida hindi-författare till tyska. Ett annat forskningsprojekt är episka psalmer i Garhwali, en så kallad hindi-dialekt som talas i delstaten Uttarakhand. Utöver detta har jag skrivit språkpolitiska publikationer och jag är involverad i en forskargrupp som arbetar med en historisk grammatik samt en ordbok över hindi från 1703.

159


Lärostolen i indologi med inriktning mot det moderna Sydasiens språk och kulturer Professorslängd K. Ferdinand Johansson Jarl Charpentier Helmer Smith Hans Hendriksen Stig Wikander Nils Simonsson Gunilla Gren-Eklund William L. Smith Heinz Werner Wessler

1893–1925 1927–35 1936–47 1947–51 1953–74 1975–86 1986–2003 2004–09 2014–

Fotnot: Lärostolen inrättades 1892 genom ombildning av den extra ordinarie professuren i jämförande språkforskning, vilken sedan starten 1880 hade innehafts av Herman Almkvist. Denna professur hade tillkommit som ersättning för den 1877 indragna adjunkturen i österländska språk, vilken i tur och ordning innehades av Gustaf Knös (1806–10), Pehr Sjöbring (1815–30), Henrik Gerhard Lindgren (1830–41), Carl Johan Tornberg (1844–48), Jonas Fredrik Hesse (1848–55) och Theodor Nordling (1856–76). Professuren, som var extra ordinarie till och med 1908, benämndes ursprungligen ”sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning”. Senare benämningar har varit ”indologi, särskilt sanskrit” 1986–2003 samt ”Sydasiens språk och kulturer” 2004–09. Nuvarande benämning infördes 2014.

Uppkomsten av ämnet indologi brukar förknippas med den brittiske filologen sir William Jones, som i slutet av 1700-talet verkade i Calcutta för Ostindiska kompaniets räkning. I skriften The Sanscrit Language (1786) noterade han släktskapen mellan de olika indoeuropeiska språken och framhöll att sanskrit företedde likheter med latin och grekiska. Några decennier tidigare hade den franske orientalisten Abraham Hyacinthe Anquetil-Duperron besökt Indien och förvärvat en manuskriptsamling. Han lanserade begreppet ”arier” och är bekant som det europeiska Avestastudiets grundläggare. Omkring sekelskiftet 1800 spred sig intresset för indologi även till Tyskland, där Friedrich Schlegel utgav den för sanskritstudiet grundläggande studien Über die Sprache und Weisheit der Indier (1808). Några år därefter behandlade docenten och kyrkoherden Fabian Wilhelm af Ekenstam sanskrit i en latinsk dissertation i Lund. Ekenstam, som 1813 reste till London för att fördjupa sina studier i sanskrit, förmedlade intresset för Indiens språk och kultur till flera av romantikerna, däribland hans gode vän Atterbom. Även grecisten Wilhelm Fredrik Palmblad behandlade den fornindiska litteraturen, bland annat i kalendern Svea under 1830-talet. 160


Den förste svensk som bedrev allvarliga och vetenskapliga studier av sanskrit var emellertid professorn i österländska språk Otto Fredrik Tullberg. Han introducerade dessutom språket som undervisningsämne vid Uppsala universitet i slutet av 1830-talet. Om detta språk skrev han att det var ”det ädlaste, det fullkomligaste af jordens idiomer”. Han tillade att sanskrit låg urspråket närmast och att de främsta landvinningarna inom den nyare språkforskningen hade gjorts av dem ”som lagt Sanskrit till grund för sina undersökningar”. Eftersom Tullberg saknade föregångare var det i allt väsentligt genom sina forskningsresor och internationella kontakter som han fick sin vetenskapliga skolning inom indologin. Intresset för ämnet var därtill begränsat, varför han som professor i österländska språk framför allt ägnade sig åt hebreiska och syriska. Tullberg rycktes bort 12 april 1853 vid endast femtio års ålder. Han fick aldrig möjlighet att vetenskapligt bearbeta sitt insamlade indologiska material. I början av 1900-talet skänkte Tullbergs arvingar hans handskrivna samlingar i syrisk, hebreisk och indisk filologi till universitetsbiblioteket. Ett annat konkret arv utgör den fornindiska inskription, som Tullberg högg in i en sten vid Vårdsätra söder om Uppsala. Inskriptionen har med all sannolikhet tillkommit i slutet av 1830-talet, då han förlovade sig med Sophie ­Ridderbielke. Först i början av 1920-talet lyckades K.V. Zetterstéen identifiera skriften, som utgör ett citat ur den fornindiska dikten Nalasagan och i Hjalmar Edgrens översättning lyder: ”Och så länge anden lefver, / Fagra tärna, i min hydda, / Skall ock jag förbli dig trogen: / Detta är den ed jag svär dig”. Publicisten och bruksägaren Carl Fredrik Bergstedt hade 1843 utsetts till docent i grekiska vid Uppsala universitet. Han kom dock att ägna sig allt mer åt studiet av sanskrit och utgav under 1840-talet en rad översättningar från detta språk. Anders Uppström, som var en förnämlig sanskritkännare, valde att i stället fördjupa sig i studiet av gotiskan och Silverbibeln. Under 1860-talet undervisade adjunkten Lars Edman i sanskrit, men av allt att döma på elementär nivå. Större betydelse fick Axel Erdmann, senare professor i germanska språk och engelska, som föreläste och examinerade i sanskrit mellan 1874 och 1891. Erdmann hade studerat i Bonn för den tyske orientalisten Johannes Gustav Gildemeister och förmedlade den internationella sanskritforskningen i sin undervisning. Han författade däremot inga egna vetenskapliga arbeten inom detta område. Bland hans elever i sanskrit fanns grecisten Olof August Danielsson, som 1883 försvarade avhandlingen Die Einleitung des Mahabhashya übersetzt, vilken behandlade inledningen till den indiske filosofen ­Patañjalis grammatik från tiden kring Kristi födelse, ett av sanskritlitteraturens mest 161


Otto Fredrik Tullberg tecknad av Johan Way cirka 1834. Uppsala universitetsbibliotek 4039. 162

klassiska verk. Danielsson övergick dock sedan till den grekiska och etruskiska filologin. Den tidiga sanskritforskningen i Sverige bedrevs således huvudsakligen inom disciplinen österländska språk. Den vetenskapliga specialiseringen medförde emellertid att det blev allt svårare att hålla samman semitiska språk, hamitiska språk, sanskrit, avestiska med flera tungomål under samma lärostol. Av detta skäl bytte lärostolen i österländska språk namn till semitiska språk 1874, vilket markerade att professuren huvudsakligen skulle vara ämnad för detta språkområde. För många föll det sig naturligt att adjunkturen i österländska språk, den andra ordinarie lärarbefattningen i ämnet, därför skulle inriktas mot sanskrit. Redan i skriften om Österländska språk såsom universitets-studium (1863) hade Carl J­ ohan Tornberg uttryckt önskemål om ”en ny lärostol för de Indiska språken, med hvilka hos oss tillsvidare gerna kan förenas den comparativa språkforskningen”. På samma sätt resonerade fakulteten i Uppsala, som i december 1873 framhöll det önskvärda i att universitetet erhöll ”en professur i sanskrit och jemförande indoeuropeisk språkforskning”. Adjunkturen i österländska språk, som aldrig återbesattes efter Theodor Nordlings övergång till professuren, indrogs emellertid till följd av adjunktsreformen 1877. Befattningen ersattes med en extra ordinarie professur, men inte i sanskrit utan i jämförande språkforskning. Statsmakterna ansåg visserligen att sanskrit skulle utgöra ett väsentligt läroområde inom den nya professuren, vilken dock fick en vid utsträckning med allmän


lingvistisk inriktning. I riksdagens första kammare motiverade ecklesiastikministern F.F. Carlson propositionen om den nya professuren på följande sätt: ”Med österländska språk förstod man fordom blott de semitiska språken. Nu mera räknas vida flera språkgrenar, såsom sanskrit och dess dotterspråk, till österländska språk, och en profession i jemförande språkforskning, som äfven sysselsätter sig med sist nämnda kunskapsgrenar, lärer vid vetenskapens nu varande ställning ett universitet, som vill följa med sin tid, icke kunna umbära.” Några mer preciserade direktiv eller anvisningar lämnades emellertid inte, vilket gav upphov till en rad komplikationer när tjänsten skulle tillsättas. Sommaren 1878 utgick utlysningstiden för den nya extra ordinarie professuren. Ansökningar hade influtit från Axel Erdmann, Herman Almkvist och Fredrik Leffler (Läffler). Av dessa var det endast Erdmann som hade några egentliga meriter inom sanskrit, varför han framstod som huvudkandidat att utnämnas. Erdmanns förhoppningar grusades emellertid på ett överraskande och försmädligt sätt. Strax innan hans specimensavhandling skulle lämnas till tryckeriet förlorade han, genom ett missöde, det oersättliga manuskriptet. Han hade därför inget annat val än att återkalla sin ansökan. Följaktligen återstod Almkvist och Leffler, som båda var framstående forskare inom sina områden (semitiska respektive nordiska språk) men knappast några indologer. Oklarheterna kring professurens inriktning gjorde även de sakkunniga osäkra. I ett brev till sektionen förklarade Sophus Bugge, professor i jämförande indoeuropeisk språkforskning i Kristiania, att han inte längre ville kvarstå som sakkunnig, eftersom det inte framgick om professuren huvudsakligen skulle gälla sanskrit eller semitiska språk. För egen del ansåg sig Bugge endast vara kompetent att yttra sig om befattningen gällde sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning, varför han under rådande omständigheter fann klokast att avstå. Med anledning av Bugges besked beslutade sektionen, på nordisten Mårten B. Richerts förslag, att inga nya sakkunniga skulle utses förrän man hade uttalat en klar uppfattning rörande professurens omfattning och innebörd. Bortsett från universitetets rektor Carl Yngve ­Sahlin – som framhöll att sektionen inte hade rätt att på egen hand definiera professurers läroområden – rådde stor enighet om att med jämförande språkforskning i praktiken skulle förstås sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning. När väl detta var klargjort accepterade Bugge att kvarstå som sakkunnig tillsammans med Esaias Tegnér den yngre, Lundaprofessor i österländska språk, samt Uppsalanordisten Mårten B. Richert. De sakkunniga gjorde olika bedömningar. Bugge förklarade både Leffler och Almkvist kompetenta, men Tegnér menade att Almkvist endast var kompetent i det fall tjänsten 163


inte skulle fattas som en professur i indoeuropeisk språkforskning. Just detta förhållande ansåg Richert redan fastställt genom sektionens beslut, varför han underkände Almkvists kompetens. I sektionen förklarades både Almkvist och Leffler inkompetenta med röstsiffrorna fem mot tre. Sektionsmajoritetens linje var således klar: professuren skulle de facto avse sanskrit, varför den som inte fullt styrkt sin skicklighet inom detta språk heller inte kunde påräkna någon kompetensförklaring. Dagen innan konsistoriet skulle sammanträda för att upprätta förslag innehöll UpsalaPosten en stor artikel, författad av signaturen ”K.L.”. Den anonyme skribenten, som visade sig ha misstänkt god insyn i ärendet, riktade ett hårt angrepp mot sektionen för dess inkompetensförklaring av Almkvist. Skribenten menade att det saknades stöd för beslutet att professuren främst skulle ägnas sanskrit. Tvärtom fanns det skäl att frukta att ”det ovilkorliga inskränkandet af de semitiska språken till en enda lärostol i strid mot en långvarig tingens ordning” i sig skulle vara olämpligt. Det skulle dessutom vara orättvist mot Almkvist, som under fjorton år hade tjänat universitetet som oavlönad docent, om den ena av de båda fasta lärarplatserna i semitiska språk indrogs just när han stod i tur att få den. I konsistoriet resonerade merparten av ledamöterna på liknande sätt. Teologen Carl Axel Torén framhöll exempelvis att den inskränkning av professurens område till sanskrit, som sektionen hade förordat, visserligen kunde anses både logisk och berättigad. Men detta rubbade likväl inte det faktum, att professuren ”sådan den af regering och riksdag blifvit bestämd, erhållit en mera omfattande, mera allmänt linguistisk karakter”. Både Almkvist och Leffler blev följaktligen kompetensförklarade, varvid Almkvist med överväldigande majoritet tillerkändes första förslagsrum. Konsistoriet beslut att uppföra semitisten Almkvist på förslag rörde emellertid upp starka känslor bland sanskritämnets anhängare och en häftig tidningsdebatt utbröt. Signaturen ”Flere yngre universitetslärare”, som införde två större artiklar i Stockholms Dagblad, framhöll att samtliga i saken initierade personer hade tagit för givet ”att platsen gällde sanskrit och jemförande indoeuropeisk språkvetenskap” samt tillade att ”en yngre i nyssnämnda ämne specielt bevandrad universitetslärare [Axel Erdmann], som sedan tillfälligtvis blef hindrad att fullfölja sin ansökan, allmänt betecknades såsom den presumptive innehafvaren af denna lärostol”. När den självskrivne kandidaten Erdmann återkallat sin ansökan hade således konsistoriet – i stället för att tillgodose det sedan länge påtalade behovet av en lärartjänst i sanskrit – begagnat sig av möjligheten att förskaffa Almkvist en tryggad ställning. Detta var i och för sig lovvärt, men hade kunnat ske på annat sätt, till exempel 164


genom utverkandet av en personlig extra ordinarie professur. Uppenbarligen hoppades undertecknarna att både Almkvist och Leffler skulle förklaras inkompetenta, vilket skulle bereda Erdmann möjlighet att återskapa sitt specimen och söka professuren på nytt. Flera andra skribenter ryckte dock ut till Almkvists försvar. Kemisten Otto Pettersson försäkrade att det inte förelåg någon motsättning mellan yngre och äldre universitetslärare. För sin egen del var han övertygad om ”att den opinion, som tillerkänner dr Almkvist anspråket på första förslagsplatsen till det nya embetet, är vida allmännare (ehuru mindre högröstad), äfven bland de yngre akademiska lärarne, än den motsatta”. Pettersson ansåg dessutom att det var en fördel om det även tillkom professurer som inte var alltför ”trångt begränsade”, utan medgav en viss flexibilitet. Denna gång hade en företrädare för de semitiska språken utnämnts, nästa gång kunde valet lika gärna träffa en sanskritist. Herman Almkvist utnämndes till extra ordinarie professor i jämförande språkforskning i slutet av 1880. Han ägnade sig huvudsakligen åt semitiska språk, varför detta ämne i praktiken hade två professorer under 1880-talet. Undervisningen i sanskrit ombesörjdes även fortsättningsvis av Axel Erdmann. I stället för en professorslön fick Erdmann nöja sig med det blygsamma årsarvodet 900 kronor, vilket utgick till stöd för de discipliner som inte utgjorde examensämnen. Situationen motsvarade således inte sektionens förhoppningar men likafullt blev 1880-talet något av en genombrottstid för sanskritstudiet vid universitetet. I mitten av decenniet började Olof August Danielsson hålla enskilda övningar av seminariekaraktär, varvid bland annat hymner ur Rigveda tolkades och diskuterades. År 1888 övergick ansvaret för detta informella seminarium till Ferdinand Johansson, som två år tidigare hade blivit docent i jämförande indoeuropeisk språkforskning. Genom 1891 års examensstadga blev sanskrit ett examensämne i filosofie kandidatexamen, tidigare hade det endast kunnat medtas efter särskild dispens. Examensreformen aktualiserade behovet av en ämnesföreträdare på nytt. Sektionen anhöll därför om att den extra ordinarie professuren i jämförande språkforskning skulle omvandlas till motsvarande tjänst i sanskrit efter den dåvarande innehavarens (Almkvists) avgång. Denna väntades ske inom kort, eftersom de flesta utgick från att Almkvist skulle få den lediga ordinarie professuren i semitiska språk. Konsistoriet ställde sig bakom förslaget, som sedan stadfästes av Kungl. Maj:t. Året därpå (1893) utnämndes Ferdinand Johansson, i konkurrens med Lundadocenten Nils Flensburg, till förste innehavare av den extra ordinarie professuren i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning. Fyrtio år efter Tullbergs bortgång hade således sanskrit fått en egen lärostol vid universitetet. Flensburg utsågs 1898 till ex165


tra ordinarie professor i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning vid universitetet i Lund. Professurens benämning sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning anknöt till språkbruket i Tyskland och Frankrike, där flera lärostolar hade inrättats i ”Sanskrit und vergleichende indogermanische Sprachforschung” respektive ”Sanscrit et grammaire comparée”. Under 1800-talet framstod denna ämneskombination som naturlig och okomplicerad men under 1900-talet blev professurens dubbla identitet allt mer problematisk, inte minst vid tjänstetillsättningar. Carl Johan Tornberg hade på 1860-talet talat om föreningen av de båda ämnena som en godtagbar tillfällig lösning. Provisoriet blev emellertid permanentat. I en programartikel i Nya Dagligt Allehanda 15 september 1920 underströk Johansson att professuren omfattade två skilda ämnen. Föreningen av dessa var ”för ingen del grundad i sakens egen natur”, utan berodde på vissa rådande förhållanden när de första svenska professurerna inrättades. I takt med att den vetenskapliga specialiseringen tilltog blev det en allt mer grannlaga uppgift att förena den filologiska disciplinen sanskrit – det vill säga studiet av den indoeuropeiska språkfamiljens indiska gren jämte motsvarande litteratur – med den språkvetenskapliga disciplinen jämförande indoeuropeisk språkforskning, vilken syftar till att utforska de indoeuropeiska språkens släktskapsförhållanden.” I olika former återkom denna diskussion genom hela 1900-talet. Ferdinand Johansson – ofta använde han även sitt första förnamn Karl eller initialen K. före Ferdinand – hade vid tjugofem års ålder blivit docent på De derivatis verbis contractis linguae grecae quaestiones (1886), vilket lärdomsprov väckte stor uppmärksamhet. Avhandlingen framlades visserligen i grekiska, men behandlade en rad problem och perspektiv med anknytning till den jämförande språkforskningen. Trots detta ansågs avhandlingen vara så förnämlig att Johansson blev förklarad kompetent när han sökte professuren i grekiska 1891. Dessförinnan hade Johansson studerat germanska språk och keltiska i Kristiania under Sophus Bugges ledning. Under orientalistkongressen 1889 fungerade han som sekreterare, varefter han reste till Berlin för att studera indologi för Albrecht ­Friedrich Weber, dåtidens främste auktoritet inom sanskrit och fornindisk litteratur. I likhet med andra upsaliensiska språkvetare som Olof August Danielsson, Adolf Noreen, Fredrik Tamm och Fredrik Läffler influerades han av junggrammatiken och dess intresse för den historiskt jämförande språkforskningen. Sedan Johansson väl blivit professor publicerade han en rad lingvistiska och filologiska arbeten. Han översatte dessutom flera sanskrittexter till svenska, bland annat tre Rig­ 166


K. Ferdinand Johansson porträtterad av Gerda Jungberg. Uppsala universitets konstsamlingar, UU 968.

veda­hymner i Bidrag till Rigvedas tolkning (1897). Stor uppmärksamhet rönte vidare hans översättningar av buddhistiska sagor och legender i volymen Indiska sagor (1907). Han ägnade sig även åt religionshistorisk forskning, varvid han inledde ett fruktbart tvärvetenskapligt samarbete med Nathan Söderblom. I Söderbloms Främmande religionsurkunder (I–II, 1908) bidrog han med översättningar av hinduiska och buddhistiska religiösa texter. Söderbloms inflytande stimulerade hans religionshistoriska forskningar, vilka bland annat 167


resulterade i studien Solfågeln i Indien (1910). Johansson deltog i grundandet av Le Monde Oriental 1906 och tillhörde dess redaktion fram till 1921. Genom reformen 1909 omvandlades Johanssons professur till en ordinarie lärostol, som han innehade fram till pensioneringen 16 september 1925. Under de sista professorsåren var han märkt av sjukdom. Han avled 9 december 1926. Under hela sitt aktiva liv arbetade Johansson med en stort upplagd etymologisk ordbok över sanskrit. Vid hans bortgång var manuskriptet – frukten av decenniers arbete inom den jämförande språkforskningen – fortfarande endast en torso. Bara det ofullbordade manuskriptet skulle dock, enligt en uppskattning, i tryckt form ha omfattat långt mer än tusen sidor. Ordboken framstod för Johansson själv som hans livsverk. Blott den, skriver en nekrologförfattare, ”som haft tillfälle att under åratal följa gången av detsamma kan förstå, vad det måste ha betytt för honom [Johansson], när han insåg, att krafterna skulle tryta för fullföljandet av detsamma”. Som docent under Johansson verkade i slutet av 1890-talet Evald Lidén, som 1899 blev förste innehavare av den nyinrättade ”Oscar II:s professur i jämförande språkforskning med sanskrit” vid Göteborgs högskola. Han gjorde sig främst känd som kännare av armeniskan. En annan av Johanssons elever var Jarl Charpentier, som vid tjugotre års ålder hade disputerat och blivit docent på avhandlingen Studien zur indischen Erzählungsliteratur. I. Paccekabuddhageschichten (1908). Charpentier uppehöll professuren vid flera tillfällen och företog en rad studieresor till universitet i Tyskland och England. Han sökte 1920 professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning i Lund efter Nils Flensburgs pensionering. Efter en utdragen tillsättningsprocedur blev Charpentier förbigången av Herbert Petersson, trots att han stöddes av sakkunnigmajoriteten. Avgörande för utgången var att slavisten Sigurd Agrell i ett längre yttrande i sektionen med emfas hävdade att jämförande indoeuropeisk språkforskning, inte sanskrit, skulle utgöra lärostolens huvudämne: ”Vid vår universitetsundervisning måste därför, såsom förhållandena för närvarande gestaltat sig, långt större vikt fästas vid den jämförande indoeuropeiska språkforskningen än vid indologien. Det förstnämnda ämnet är för en modern humanistisk sektion absolut omistligt, det senare, särskilt den efter-sanskritiska periodens språkkunskap, kan i likhet med mycken annan nyttig och intressant kunskap – såsom egyptologi och assyriologi – åtminstone tills vidare avsaknas utan att detta i nämnvärd grad återverkar på den övriga språkliga undervisningen.” Till detta kom att några av de sakkunniga påtalade att Charpentiers breda och perspektivrika studier inte saknade brister och svaga punkter. 168


Charpentier fick en ny möjlighet två år senare. Vid mitten av 1920-talet hade åtgärder börjat vidtas för att återbesätta Uppsalaprofessuren inför Ferdinand Johanssons förestående pensionsavgång. Inte heller denna tillsättning förlöpte utan komplikationer. Den 8 september 1925, en dryg vecka före sin pensionering, föreslog Johansson att Charpentier skulle kallas till professuren. Enligt universitetsstatuterna krävdes för kallelse att den föreslagne dels ägde uppenbar skicklighet, dels ”anses förtjänt att till ämbetet nämnas framför varje annan svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke”. När Johanssons förslag 14 september 1925 behandlades av humanistiska sektionen framhöll Otto von Friesen, professor i svenska språket, att konkurrensen om professuren i Lund hade visat att Charpentier var en ovanligt receptiv forskarbegåvning men det hade också framgått ”att produktionens kvalitet – och detta gäller såväl hans filologiska som hans lingvistiska författarskap – ingalunda står i proportion till dess omfattning”. Även om Johansson satte större värde på Charpentiers vetenskapliga skrifter måste det, menade von Friesen, ”dock väcka förvåning att han ansett det med universitetets intressen förenligt att i detta fall för den efter honom lediga platsens besättande såsom sin sista ämbetsåtgärd igångsätta en kallelseprocedur”. För egen del ansåg von Friesen att universitetet bäst skulle gagnas om professuren utlystes på vanligt sätt. Frågan hade, menade han, genom Johanssons agerande ”kommit i ett mycket olyckligt läge”, och han såg ingen annan utväg än att själv föreslå Helmer Smith till kallelse, främst ”för att valet icke från början må inskränkas till doc. Charpentier”. Helmer Smith hade tillsammans med den danske orientalisten Dines Andersen kort dessförinnan färdigställt palihandboken A Critical Pāli Dictionary (1924), ett tungt vägande bidrag till kunskapen om detta språk. Smith hade fått sin vetenskapliga skolning i Uppsala, där han 1908 avlade licentiatexamen. Sedan 1921 innehade han en docentur i indisk filologi vid Lunds universitet. Två olika kallelseförslag förelåg således. Till sakkunniga utsågs Ferdinand Johansson, Evald Lidén, Herbert Petersson och Dines Andersen. Valet av Johansson skedde med minsta möjliga marginal, sju röster mot sex. De nedröstade ansåg att han genom sitt väckta kallelseförslag inte kunde förväntas vara en objektiv granskare. Utlåtandena förelåg redan efter några veckor. Johansson underströk att Charpentiers kompetens var uppenbar inom professurens båda områden och framstående vad beträffade sanskrit. Annorlunda förhöll det sig med Smith, vars pali-editioner, enligt Johansson, förvisso var förtjänstfulla men inte något som meriterade honom till en professur i sanskrit. Johansson uppdrog nämligen en skarp gräns mellan begreppen sanskrit och indologi. 169


­ ärostolen omfattade, enligt hans definition, enbart sanskrit, det vill säga fornindiska språL ket och litteraturen. Pali utgjorde inte någon del av sanskrit, varför den som ägde professorskompetens i detta språk på intet sätt kunde ”anses äga dylik kompetens i sanskrit med vad därtill hör”. Eftersom Smith inte hade ”speciminerat med en enda rad” vad beträffade jämförande indoeuropeisk språkforskning kunde han inte heller tillerkännas professorskompetens inom detta område. Dines Andersen, Smiths medarbetare i pali-projektet, kom, föga överraskande, till en annan slutsats. Av de båda föreslagna kandidaterna ansåg han ”at Docent Helmer Smith bör vurderes adskilligt höjere end Dr Charpentier”. Han kunde heller inte finna ”nogen anden svensk Mand for Tiden bedre kvalificered til Professuren end Docent Helmer Smith”. Evald Lidén fann att Charpentier uppfyllde kraven för kallelse, medan Herbert Petersson avvisade båda kallelseförslagen. Sedan utlåtandena inkommit beslöt sektionen 14 oktober 1925 att, med nitton röster mot en, avslå båda kallelseförslagen. Historikern Georg Wittrock röstade ensam för Charpentiers kallelse. Otto von Friesen röstade således mot sitt eget kallelseförslag av Smith. Han förklarade att sakkunnigutlåtandena hade visat ”att doc. Smith som vetenskapsman är den avgjort mest framstående”, varför han hade stärkts i sin uppfattning att platsen ”lyckligast skulle fyllas av doc. Smith”. Men då enighet bland sakkunniga inte förelåg fann han klokast att rösta emot båda förslagen. Resultatet innebar att professuren skulle anslås ledig för ansökan. Vid ansökningstidens utgång 16 november 1925 hade ansökningar inkommit från såväl Jarl Charpentier som ­Helmer Smith. Dessutom anmälde Lundadocenten Hannes Sköld intresse. Frågan om vilka som skulle utses till sakkunniga blev, mot bakgrund av det som inträffat i sektionen, infekterad. Även denna gång rådde delade meningar om huruvida Ferdinand Johansson skulle få vara sakkunnig. Hjalmar Psilander, professor i tyska, gick till angrepp mot Johansson i sitt yttrande: ”I detta befordringsärende har det hittills enastående och exempellösa inträffat, att den avgående professorn själv genom kallelseförslag tagit initiativet till utseende av sin efterträdare och därefter fått fungera som domare i det av honom själv väckta kallelseärendet. Då professuren nu, sedan humanistiska sektionen med 19 röster mot 1 avslagit detta kallelseförslag, blivit förklarad till ansökan ledig, måste jag, ehuru tidigare tveksam, efter förnyat övervägande av saken anse, att prof. Johansson redan genom berörde initiativ- och ställningstagande utestängt sig från att vidare tjänstgöra som sakkunnig.” Psilander påminde särskilt om ”prof. Johanssons orimliga åtgärd att stödja sin mening 170


om doc. Charpentiers överlägsenhet t.o.m. med en inkompetensförklaring för doc. Smith inom professurens s. k. första ämne.” Med femton röster mot sju beslöt konsistoriet likafullt att Johansson skulle få fungera som sakkunnig även i befordringsärendets andra omgång. Även Evald Lidén och Herbert Petersson fick förnyat förtroende att vara sakkunniga. Dessutom inkallades F. W. Thomas, bibliotekarie vid India ­Office i London, och Berlinprofessorn Heinrich Lüders. Petersson anhöll senare om entledigande från uppdraget, vilket beviljades. Någon konkurrens blev det emellertid inte. Helmer Smith återkallade sin ansökan 10 mars 1926 och H ­ annes Sköld gjorde detsamma 18 januari året därpå. Charpentier var därmed ende kvarvarande sökande. Han uppfördes enhälligt på förslag av sektionen 28 september 1927 och av konsistoriet 29 oktober samma år. Utnämningen följde 9 december. Charpentier upptog i sin forkning filologiska, litteraturhistoriska och religionshistoriska frågeställningar. I den omfångsrika volymen Die Suparnasage (1920–22) vidareutvecklade han för en internationell publik Johanssons arbete om solfågels­texten

Jarl Charpentier var en mångsidig indolog med sagolitteratur som specialitet. Som professor 1927–35 förde han vidare arvet efter K. Ferdinand Johansson. Nils von Dardels porträtt av Charpentier tillhör Uppsala universitets konstsamlingar, UU 969.

171


och klargjorde dess sammanhang med vediska texter. Charpentier uppvisade breda kunskaper inom de indoeuropeiska språken. Som sanskritforskare kom han att särskilt intressera sig för jainismen. Han författade ett flertal översiktsverk, handböcker och översättningar. Bland dessa förtjänar hans historiska verk Indien – historia, religion, kastväsen (1925) att särskilt nämnas. Charpentier tillhörde sin tids Uppsalaprofiler. Hans slagfärdiga repliker i tal och skrift kunde väcka munterhet; de har i flera fall levt kvar i den upsaliensiska anekdotfloran. Det gäller inte minst den inlaga han skrev till rätten sedan han sommaren 1920 blivit lagförd för att ha plockat några blommor i en rabatt intill Islandsbron. Charpentiers liv fick ett abrupt och tragiskt slut. Den 5 juli 1935 intog han middag i sitt hem. Under måltiden råkade han sätta en köttbit i halsen, vilken han utan framgång försökte avlägsna. Ambulans tillkallades men under färden till Akademiska sjukhuset avled han av kvävning. Läkarna försökte förgäves återuppliva honom efter framkomsten till sjukhuset. Charpentier var femtio år gammal vid sin plötsliga bortgång. Lärostolen blev således högst oväntat ledig men någon kompetent forskare som kunde fylla Charpentiers plats fanns inte vid universitetet. Förhoppningar fanns på sina håll om att kunna rekrytera Georg Morgenstierne från Göteborgs högskola. Morgenstierne hade dock andra planer, nämligen att återvända till Oslo för att efterträda sin svärfar Sten Konow på lärostolen i indiska språket och litteraturen. Till slut lyckades universitetet övertala Helmer Smith att insända en ansökan. Han var ende sökande och hans meriter gjorde tillsättningen till en formsak. De sakkunniga – Georg Morgenstierne, Sten Konow samt de båda Köpenhamnsprofessorerna Poul Tuxen och Holger Pedersen – tillstyrkte utnämningen i varma ordalag. I sektionen, som behandlade tillsättningen 13 maj 1936, yttrade H. S. Nyberg att det länge hade varit bekant, även i utlandet, ”att docenten Smith besitter utmärkt kompetens som indolog och att han genom omfattande lärdom, skarpsinne, genialitet och utomordentlig akribi intar en rangställning bland samtidens indologer”. Till detta kom att sakkunnigutlåtandet från den internationellt framstående komparatisten Pedersen utvisade, ”att docenten Smith är särdeles väl rustad att överta ledningen av studiet av jämförande indoeuropeisk språkforskning vid detta universitet”. Konsistoriet uppförde enhälligt Smith på förslag 23 maj 1936, varefter utnämningen följde 12 juni samma år. Med Helmer Smith som professor trädde indologin i Uppsala in i ett nytt skede. Smith var framför allt intresserad av buddhistiska texter. En särställning i hans produktion intar hans textedition av det paligrammatiska verket Saddaniti, frukten av många års arbete. 172


Under Smiths professorstid blev ämnets dubbla identitet allt mer problematisk, varför både 1937 och 1945 års universitetsberedningar föreslog att en viss specialisering skulle ske så till vida att professuren i Uppsala skulle inriktas mot indologi, medan tonvikten i Lund skulle läggas på jämförande indoeuropeisk språkforskning. Förslagen vann dock aldrig genomslag. Helmer Smith blev emeritus vid utgången av april månad 1947. Han avled 9 januari 1956. Som professor kom han att lägga grunden för en ny tradition inom ämnet, vilken skulle kunna kallas Uppsalaskolan. Smiths elev Nils Simonsson förde i detta avseende arvet vidare när han återkom till Uppsala i mitten av 1970-talet. Ansökningstiden till den genom Smiths pensionering lediga professuren utgick 1 juni 1946. Som sökande anmälde sig den danske universitetsadjunkten Hans Hendriksen samt religionshistorikern och iranisten Stig Wikander, en av semitisten H. S. Nybergs elever. Wikander hade 1938 disputerat på avhandlingen Der arische Männerbund, som behandlade de krigarband, styrda av en ledare eller en kung, vilka etablerades i Syrien omkring 1600 före Kristus. Tre år senare utsågs han till docent i iranska språk i Lund. Sakkunniga var Cambridgeprofessorn Harold Walter Bailey, Hjalmar Frisk, Göteborg, och Georg Morgenstierne, Oslo. Bailey förklarade båda kandidaterna kompetenta men utan att rangordna dem. De båda skandinaverna inkompetensförklarade däremot Wikander. Frisk gjorde detta ”under hänvisning till 1. hans kvalitativt inte helt tillfredsställande prestationer som indisk filolog, 2. hans ådagalagda otillräcklighet som komparatist, 3. hans uppenbara brister inom forniransk språkvetenskap”. Wikander gick i svaromål och fick i sektionen stöd av sin lärare H. S. Nyberg. Denne var dock ensam om sin uppfattning. Hendriksen sattes främst av alla övriga ledamöter även om ett par uttryckte tveksamhet huruvida han uppfyllde regeringsformens krav på ”utmärkt skicklighet” för att utländska medborgare skulle kunna utnämnas. I konsistoriet, som behandlade frågan 29 maj 1947, röstade sjutton av tjugo ledamöter för att uppföra Hendriksen på förslag. H. S. Nyberg upprepade sitt stöd för Wikander och fick med sig religionsvetaren Geo Widengren och farmakologen E. Louis Backman. Hendriksen utnämndes kort därefter. Wikander uppehöll läsåret 1947/48 den nyinrättade preceptorsbefattningen i religionshistoria inom filosofiska fakulteten. Han återvände därefter till Lund, där han en tid innehade forskarstipendium. Hendriksen var en mångsidig forskare med meriter inom professurens båda huvudområden. Han hade studerat på flera olika platser, bland annat i Uppsala. År 1944 hade han disputerat i Köpenhamn på en avhandling om infinita verbformer i pali. Han författade 173


betydande studier över bland annat hettitisk ljudlära och laryngalteori. Längre fram undersökte han indoariska dialekter i Himalaya men då hade han redan utbytt sin lärostol mot en professur i indisk-österländsk filologi i Köpenhamn. Vid Uppsala universitet blev hans insats endast ett fyraårigt mellanspel. Professuren i Köpenhamn innehade han fram till pensioneringen 1983. Hendriksen avled 11 april 1989. I mitten av juni 1951 beviljades Hendriksen avsked från Uppsalaprofessuren. Lundadocenten Gösta Liebert inkallades som vikarie. Han uppehöll professuren under de båda närmast följande åren. Under Lieberts vikariat kunde ämnet 1952 flytta in i sina första ordentliga institutionslokaler i Philologicum (tidigare Gamla Chemicum) vid Thunbergsvägen. När tjänsten utlystes fick Liebert konkurrens av Stig Wikander, som dittills inte hade haft någon lycka i befordringshänseende. Redan innan han förbigicks av Hendriksen hade han sökt professuren i religionshistoria i Oslo men återkallat sin ansökan. Vid tillsättningen av lärostolen i religionshistoria i Lund 1948 fick Wikander stå tillbaka för både Erland Ehnmark (som fick professuren) och Carl-Martin Edsman. Vid detta tillfälle inkom Wikander med en polemisk besvärsskrift, Erinringar med anledning av sakkunnigutlåtandena angående lediga professorsämbetet i religionshistoria med religionsfilosofi vid Lunds universitet (1949), där han svarade för en kraftfull vidräkning med sina sakkunniga, främst med Ernst Arbman. Efter ett utdraget tillsättningsförfarande blev Wikander förbigången även när han kort därefter, återigen i konkurrens med Carl-Martin Edsman, sökte precepturen i religionshistoria i Uppsala. Marginalerna var inte på Wikanders sida. Han stöddes av en majoritet av såväl de sakkunniga som av ledamöterna i humanistiska sektionen. I konsistoriet blev emellertid röstsiffrorna tio mot tio, varvid rektor Fredrik Bergs utslagsröst fällde avgörandet till Edsmans förmån. För Wikanders del öppnade sig en ny möjlighet när Hendriksen återvände till Köpenhamn. Ansökningstiden för den lediga professuren i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning löpte ut 5 oktober 1951. Sakkunniga var även denna gång Georg Morgenstierne och Hjalmar Frisk samt Kaj Barr, Köpenhamn. Återigen blev huvudfrågan hur ämnet och professurens omfattning skulle definieras. Frågan gällde dels förhållandet mellan de båda huvudämnena – sanskrit respektive jämförande indoeuropeisk språkforskning – dels definitionen av begreppet sanskrit. Från början avsågs därmed endast det fornindiska språket men med tiden hade ordet fått en vidare innebörd. I 1937 års universitetsberedning uttrycktes det sålunda: ”Språkvetenska174


Under 1940-talet verkade Stig Wikander som docent i Lund. Han tillbringade flera av krigsåren som delegat för Röda Korset i det krigs- och svältdrabbade Grekland. Ovan syns det viseringsbrev som han behövde för resorna genom det av Tyskland ockuperade Centraleuropa. Uppsala universitetsbibliotek. 175


pens utveckling har medfört, att beteckningen sanskrit blivit för trång. Detta ämne torde numera böra anses omfatta även övriga indoeuropeiska språk i Indien samt dessutom de iranska språken. Den lämpligaste benämningen på ämnet torde därför vara indoiranska språk.” I praktiken uppfattades indologi som professurens huvudområde, varför det faktum att Wikander främst var religionshistoriker inte nödvändigtvis behövde innebära att han saknade formell kompetens. Så resonerade såväl Barr som Morgenstierne, vilken fyra år tidigare hade inkompetensförklarat honom. Frisk ansåg fortfarande att Wikander saknade kompetens inom jämförande indoeuropeisk språkforskning, däremot hade han tillräckliga insikter i sanskrit, under förutsättning att därmed förstods ”indologi och iranistik” i en vidare mening. Gösta Liebert, som var åtta år yngre än Wikander, hade främst ägnat sig åt jämförande indoeuropeisk språkforskning. Däremot var han föga meriterad inom sanskrit och indologi. Barr och Morgenstierne kompetensförklarade honom med viss tvekan under det att Frisk fann att han ännu inte hade fullt styrkt sin professorskompetens. I sektionen, som behandlade tillsättningen 15 december 1952, uppfördes Wikander i första förslagsrum. Meningarna var dock delade; nio av tjugoåtta ledamöter ansåg inte att han var kompetent. Även Liebert uppnådde kompetensförklaring med arton röster mot tio. Fyra ledamöter ville dessutom uppföra honom i första förslagsrum. Wikander utnämndes och tillträdde 1 april 1953. Liebert utsågs två år senare till professor i jämförande språkforskning med sanskrit vid Göteborgs universitet. Wikander hade från början inriktat sig mot iranistik med tyngdpunkt på det forniranska området. I sin forskning upptog han främst religionshistoriska ämnen. Han skrev bland annat om den indiska vindguden Vayu, om den persiske guden Mithra, och om gudinnan Anahitas roll inom den zoroastriska eldkulten i Iran, Mindre Asien och Eufrat/Tigris-området. Ett av hans mest betydande arbeten var Feuerpriester in Kleinasien und Iran (1946), vilken var en på skriftligt, epigrafiskt och arkeologiskt material grundad filologisk och idéhistorisk studie, där Wikander belyste zoroastrismens samband med iranska kulter och religiösa traditioner. Som iranist var Wikander internationellt orienterad. Det var genom hans förmedling som persern Davoud Monchi-Zadeh kom till Uppsala, där han 1965 blev docent i iranistik. Längre fram blev han professor i samma ämne. Wikander var en problemorienterad och djärv forskare som gärna uppställde nya hypoteser och teorier. Han hade livlig kontakt med den franske religionshistorikern ­Georges Dumézil, som i början av 1930-talet hade varit verksam i Uppsala. Dumézil blev inter176


nationellt uppmärksammad för sin teori om att de indoeuropeiska religionerna byggde på en nedärvd tredelning i auktoritetens, styrkans och produktionens kategorier, vilken satte sin prägel på religiösa och mytiska uttryck. Wikander överförde denna teori till nya områden, bland annat till det fornindiska eposet Mahabharata och till den nordiska mytologin. Intresse rönte vidare Wikanders kritik av Franz Cumonts allt sedan sekelskiftet 1900 allmänt accepterade teori om att Mithrasmysteriernas ursprung stod att finna i ett i Mindre Asien utbrett västligt iranskt kultbruk. Enligt Wikander härrörde dessa mysterier troligen från thrakisk–illyrisk folkreligion. Många gånger möttes Wikanders oförvägna teorier av kritik, varför han invecklades i flera polemiska meningsutbyten. Hans kreativa fantasi var på samma gång hans styrka och svaghet, vilket framgår av denna karakteristik som hans lärare H. S. Nyberg lämnat: ”Han äger ett betydande skarpsinne och en mer än vanligt stor kombinationsförmåga, som icke sällan kan förleda honom till förhastade slutsatser och ohållbara påståenden men som i hans forskning har varit en ovärderlig positiv tillgång.” Religionshistorikern och iranisten En viktig insats gjorde Wikander som svensk-kurdisk kulturförmedlare. Un- Stig Wikander innehade professuren i der en resa i Kurdistan nedtecknade han kurdiska berättelser, vilka han sena- sanskrit och jämförande indoeuropeisk re utgav – dock ej översatta till svenska. I andra sammanhang framträdde han språkforskning under drygt tjugo år. dock som översättare, från såväl sanskrit som nygrekiska. Han intresserade sig vidare för svensk litteratur- och lärdomshistoria, särskilt för Erik Johan Stagnelius. I kulturdebatten var han en flitig deltagare och han förmådde att popularisera sitt ämne, bland annat som författare till artiklar i Bonniers konversationslexikon och i Svensk uppslagsbok. Tillsammans med fonetikern Bertil Malmberg hade han 1947 grundat tidskriften Studia linguistica. Wikander avgick med pension vid halvårsskiftet 1974. Han kände av en viss isolering och var inte tillfreds med universitetens utveckling efter UKAS och utbildningsexplosionen. Det var med viss lättnad, lär han ha sagt vid sin avgång, som han lämnade ett universitet som hade antagit formen av ”en tredje klassens folkhögskola”. Wikander avled 20 december 1983. Inför Wikanders avgång väcktes diskussionen om lärostolens benämning – och den därmed sammanhängande frågan om vilka kompetenskrav som skulle ställas på innehavaren – återigen till liv. Vid mitten av 1970-talet hade det blivit i det närmaste omöjligt att frambringa någon forskare som kunde uppvisa full professorskompetens inom både san177


skrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning. Med anledning därav formulerade Universitetskanslersämbetet en ämnesbeskrivning, enligt vilken professurens kommande innehavare skulle vara professorskompetent inom något av de båda huvudområdena samt vara förmögen att meddela undervisning på grundnivå inom det andra området. Någon ändring av professurens benämning kom däremot inte till stånd. Ansökningstiden till den efter Wikander lediga professuren löpte ut 6 mars 1974. Som sökande anmälde sig filosofie doktorn Carl Gustav Hartman, Helsingfors, Uppsaladocenten Folke Josephson och Osloprofessorn Nils Simonsson, som åren 1957–63 varit extra ordinarie docent i Uppsala. En fjärde ansökan, från Terje Mathiassen, universitetslektor i Oslo, inkom en dag för sent och återkallades dessutom efter en vecka. I skrivelse till sektionen 11 mars 1974 föreslog Stig Wikander att hans elev Folke Josephson skulle kallas till professuren. Josephson, som hösten 1973 uppehöll professuren under fyra månader, hade bedrivit mångsidiga och djuplodande studier i jämförande indoeuropeisk språkforskning. Hettitiska, som han bland annat hade studerat i Chicago 1963–66, var hans särskilda specialitet. Han var således, i likhet med sin lärare, huvudsakligen meriterad inom den komparativa delen av professurens område. I strid med den avgående ämnesföreträdaren föreslog professorerna Frithiof Rundgren, Sven Öhman, Bo Wickman, Lennart Moberg och Johannes Söderlind kallelse av Nils Simonsson, vars inriktning främst gällde sanskrit. Simonsson hade 1963 utnämnts till professor i indiska språket och litteraturen vid Oslo universitet men hans förhoppning var att kunna återvända till en professur i Sverige. När lärostolen i indologi vid Stockholms universitet tillsattes 1966 blev han förbigången av Kielprofessorn Siegfried Lienhard, även om hans forskning lovordades av de sakkunniga. När Wikander drog sig tillbaka fick Simonsson en ny möjlighet. Till sakkunniga utsågs Pentti Aalto, Helsingfors, Hans Hendriksen, Köpenhamn och Gösta Liebert, Göteborg. Hendriksen begärde senare entledigande och ersattes av Paul Thieme, Tübingen. De sakkunniga hade således att ta ställning dels till de tre ansökningarna, dels till de två kallelseförslagen. Josephson fick goda vitsord och enhälliga kompetensförklaringar av de sakkunniga, vilka dock var överens om att han måste stå tillbaka för sin fjorton år äldre medsökande. Simonsson ägde ett sådant försteg att han förtjänade att kallas till befattningen. Liebert lämnade detta sammanfattande omdöme om Simonsson: ”Hans filologiska skicklighet är enastående och hans produktion härvidlag omfattar alla indiska språkstadier, från fornindiska till nyindiska. Hans lärdom även inom buddhistisk 178


och filosofisk teori ställer honom i främsta ledet av nutida forskare på dessa områden, och hans kunnighet på åtskilliga andra fält inom den indiska kulturen är mycket betydande.” Nils Simonsson utnämndes 3 april 1975 med tillträde 1 maj samma år. Vid sin övergång till Uppsalaprofessuren var han femtiofem år gammal. Huvudlinjerna i sitt forskningsprogram hade han uppdragit redan arton år tidigare i doktorsavhandlingen Indo-tibetische Studien. Detta arbete blev väl mottaget av den vetenskapliga kritiken och räknades snart som ett pionjärverk. I fokus för Simonssons intresse stod en tibetansk handskrift, hemförd av Sven Hedins expedition, med en översättning av Saddharmapundarikasutra (Lotussutran), ett buddhistiskt verk på sanskrit. Simonsson visade hur tibetanerna gick till väga när de på 600-talet började översätta sanskrittexter till sitt eget språk, bland annat skapade de särskilda handböcker för översättningsarbetet. Metoden hade han utarbetat under inspiration från sin lärare Helmer Smith. De menade båda att den indiska kulturens särpräglade uttryck trädde fram i språkbehandling, grammatik och kommentarteknik. Detta följde sedan med i översättningarna till andra asiatiska språk som tibetanska, kinesiska, mongoliska och manchu. Motsvarande växelverkan kunde även studeras mellan indisk sanskritkultur och sydindisk tamilkultur. I avhandlingen, liksom i både tidigare och senare skrifter, bedrev Simonsson således filologiskt orienterad sanskritforskning. Hans forskning sträckte sig över vitt skilda tidsepoker, från fornindiska till nyindiska. Några av hans skrifter rörde även den komparativa delen av professurens område, så till exempel Sockenmålet (1962) där han skildrade dialekten i sin egen hemsocken Offerdal i Jämtland. Med Simonssons återkomst inträdde ett nytt skede i ämnets historia i Uppsala. År 1976 lämnade institutionen sina lokaler i Philologicum för att flytta in i det nybyggda Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum (nuvarande Ekonomikum). Året därpå slogs institutionen för jämförande språkforskning samman med semitiska institutionen (inklusive turkiska språk och swahili) och avdelningen för östasiatiska språk, vilken avsöndrades från institutionen för finsk-ugriska språk. Den nya samlande organisationen fick namnet institutionen för afro-asiatiska språk. Även själva karaktären på ämnet förändrades genom att traditionen från Helmer Smith återupplivades. Indologisk filologi hamnade återigen i främsta rummet. Avhandlingen var Simonssons magnum opus och den filologiska metod han där hade utarbetat förde han u ­ nder professorstiden vidare till översättningar inom andra språk. Denna ambition präglade verksamheten vid hans högre seminarium, till vilket han bland annat kallade in 179


Nils Simonsson, lärostolens innehavare 1975–1986.

180

s­ pecialister på kinesiska och mongoliska för att kunna fördjupa studiet av buddhistiska textöversättningar även till dessa språk. Simonssons var intresserad av själva mekanismerna bakom översättningsarbetet men även av begreppstradering, särskilt av religiösa och filosofiska uttryck. Hans elev och efterträdare Gunilla Gren-Eklund har uttryckt det sålunda: ”Alla de olika texter vi läste mättes mot den indiska grammatiken och särskilt mot hur de behandlades i inhemska kommentarer. Det var nämligen det som fick sin fortsättning, därför att vi hans elever kom att se hur viktig och avslöjande för tankemönster den indiska grammatiken och i all synnerhet kommentartekniken är. På den vägen kom också den indiska filosofin in i blickfältet, just genom att huvudfrågan som ställdes där var hur de indiska mönstren (om man får så säga) för tänkandet ser ut.” Simonsson nedlade stor möda på återuppbyggnaden av framför allt ämnets indologiska sida. Bland dem som för en tid följde hans seminarium fanns den norske sanskritisten­ Eivind Kahrs, vilken senare blev universitetslektor i Cambridge. Simonssons krafter bröts i förtid av tilltagande sjuklighet. Han tvingades begära sjukledigt från 1984, två år före den formella pensioneringen, och han avled 22 maj 1994. Regeringen beslöt 16 juni 1983 att den vid Simonssons avgång ledigblivna professuren skulle få den ändrade benämningen ”indologi, särskilt sanskrit”. Namnändringen innebar att ämnet sanskrits ställning förstärktes. I december samma år fastställde Universitetsoch högskoleämbetet (UHÄ) denna ämbetsbeskrivning: ”Tjänsten omfattar Indiens indoeuropeiska språk och litteratur, såsom de föreligger i vediska, klassiska, vetenskapliga och buddhistisk sanskrit samt i medelindiska texter. Även andra yttringar av indiskt kulturliv uppmärksammas.” Professuren söktes av fem forskare. De sakkunniga – Pentti Aalto, Helsingfors, Nils ­Simonsson, och Bernfried Schlerath, Berlin – var eniga om Uppsaladocenten Gunilla GrenEklunds företräde. Hon uppfördes 6 mars 1986 på förslag av språkvetenskapliga sektionens tjänsteförslagsnämnd och utnämndes 1 juni samma år. Gunilla Gren-Eklund hade lockats till indologin av Nils Simonssons föreläsningar i början av 1960-talet. Simonssons övergång till professuren i Oslo 1963 innebar en kraftig åderlåtning av indologin i Uppsala. Stig Wikander hade andra intresseområden. Från 1964 undervisade Gren-Eklund i indologi, där hon från slutet av 1960-talet sekunderades av Ruth Walldén, som i flera omgångar hade vistats i Indien. Från 1968 till 1982 undervisade Walldén i framför allt tamil men även i andra språk. Hon förde upp studiet av de dravidiska språken till internationell nivå och såg till att institutionsbiblioteket blev det främsta


Gunilla Gren-Eklund som nyutnämnd professor i dåvarande institutionslokalerna i HumanistisktSamhällsvetenskapligt Centrum (Ekonomikum). På väggen bakom henne syns fotografiska porträtt av företrädarna K.F. Johansson, Helmer Smith, Hans Hendriksen, Stig Wikander och Nils Simonsson samt Nils von Dardels porträtt av Jarl Charpentier. Fotograf: Michael Normann.

i Norden för dravidologisk litteratur. Walldén, som livligt intresserade sig för samspelet mellan sydindisk och klassisk indisk kultur, disputerade 1982. Efter pensioneringen utsågs hon 1984 till docent i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning. Hon avled i oktober 2008. Gunilla Gren-Eklund hade påbörjat sina forskarstudier under Stig Wikanders professorstid även om den egentliga handledningen utövades av Nils Simonsson. Hon disputerade 1978 på en avhandling om Upanishaderna, Vedakulturens filosofiska texter. Två år senare 181


utsågs hon till docent i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, varvid hon fick axla ett allt större ansvar för ledningen av ämnet när Simonssons hälsa började vackla. Från 1984 till utnämningen 1986 var hon tillförordnad professor. Gren-Eklund har även efter avhandlingen intresserat sig för indisk filosofi, särskilt logik, språkfilosofi och grammatik. I sin egen forskning har hon fört vidare den indologiska Uppsalatradition som Simonsson, och före honom Helmer Smith, dragit upp riktlinjerna för. Således har hon studerat olika uttryck för den indiska kulturens samspel med övriga kulturer i Sydasien. Hon har även fördjupat sig i sanskrit- och palifilologi. Särskilt har hon studerat hur den indiska grammatik- och kommentartraditionen under medeltiden nådde till Burma med buddhismen. I initialskedet var hon engagerad i det internationella projektet ”Digital Documentation of Indian Minority Languages”, varvid hon särskilt uppmärksammade mundaspråken. Därtill deltog hon 2001 vid inrättandet av ”Nordic Center in India” i Delhi, vilket syftar till att understödja vetenskapliga utbyten mellan Indien och de nordiska länderna. Ämnet var litet men studentantalet växte under 1990-talet. I universitetsadjunkten Klas Hagren fanns en lärarkraft som förmådde väcka intresse, inte minst för indologin. Under många år undervisade han i sanskrit, hindi, tamil och pali. Förutom Hagren, som sensommaren 2000 rycktes bort i förtid, ingick i det indologiska seminariet bland andra forskare som Peter Jackson, sedermera professor i religionshistoria i Stockholm, och ­Anna-Pya Sjödin, senare universitetslektor vid Mittuniversitetet. Gunilla Gren-Eklund, som under mer än ett decennium var redaktör för facktidskriften Orientalia Suecana, pensionerades 1 maj 2003. Hon har förblivit aktiv som emerita. I samband med sin sjuttioårsdag 2008 förärades hon festskriften Gunilla Gren-Eklund. ­Selected Papers and Lectures in Celebration of her 70th Birthday. År 1998 flyttade institutionen för afro-asiatiska språk från dåvarande Humanistcentrum (HSC) till Språkvetenskapligt centrum (SC) vid Villavägen. I samband med att Engelska parkens humanistcentrum inrättades 2004 skedde en ny institutionssammanslagning, varvid bildades institutionen för lingvistik och filologi. I enlighet med ett inom universitetets så kallade BASTU-projekt väckt förslag skulle professuren i ”indologi, särskilt sanskrit” dras in efter Gren-Eklunds emeritering 1 maj 2003 och ersättas med en professur med namnet ”Sydasiens språk och kulturer” med placering vid institutionen för afro-asiatiska språk. Eftersom formuleringar som ”dras in” respektive ”nyinrättas” användes i samband med professurens ombildning kan det med skäl ifrå182


gasättas om den nya befattningen skall betraktas som efterföljare till den 1892 inrättade lärostolen i ”sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning”. Så har dock traditionellt skett, till exempel i 2005 års installationsskrift (AUU B. 146, sidorna 40–42). I och med Heinz Werner Wesslers tillträde har ordet ”indologi” återinförts i lärostolens benämning, varför den historiska kontinuiteten till den äldre professuren definitivt har befästs. Enligt den tjänstebeskrivning som formulerades våren 2002 skulle innehavaren ha ”dokumenterad vetenskaplig meritering inriktad på i första hand språk och i andra hand kulturer i Sydasien ” samt ”kunna uppvisa forskningsmeriter både i tidiga språkstudier och minst ett modernt språk innefattande kulturella förhållanden i regionen”. Professuren ledigförklarades 21 maj 2002 och ansökningstiden löpte ut 2 augusti samma år. Elva sökande anmälde intresse, varav en återkallade sin ansökan. Som huvudkandidater framstod William L. Smith, universitetslektor vid Stockholms universitet, och Angelika Malinar, docent vid Freie Universität Berlin. Sakkunniga var Colette Caillat, Paris, George van Driem, Leiden, och Stockholmsprofessorn Siegfried Lienhard, som varit Smiths lärare. Alla tre placerade Smith främst. Språkvetenskapliga fakultetens rekryteringsgrupp upprättade förslag 12 november 2003. Ledamöterna delade de sakkunnigas uppfattning att Smith i vetenskapligt hänseende ägde företräde, men mot detta stod Malinars större pedagogiska och administrativa meriter. Vidare konstaterades att ”utfallet av provföreläsningar och intervjuer är klart till Malinars fördel”. Vid en samlad bedömning befanns därför att skillnaden mellan kandidaterna var så liten att jämställdhetsaspekten kunde åberopas till Malinars förmån. Det framgick mellan raderna att nämnden ansåg att det skulle vara mera befrämjande för ämnets utveckling om den till befattningen kunde rekrytera en etablerad men fortfarande ung forskare (drygt fyrtio år), snarare än en sextioettåring med några få år kvar till pensioneringen: ”Det är angeläget att den person som anställs som förste innehavare av denna professur har stor förmåga att bygga upp verksamheten och kan göra så under en längre period.” En enig fakultetsnämnd gick en månad senare på samma linje och förordade Malinar. Den 24 februari 2004 fattade rektor beslut om att anställa Malinar som professor. Beslutet överklagades av Smith. Han framhöll att skillnaden i vetenskaplig kompetens mellan honom och Malinar var större än vad fakultetsnämnden hade gjort gällande, liksom att nämnden hade underskattat hans egen administrativa erfarenhet. Formuleringen om behovet av en långsiktig uppbyggnad av verksamheten betraktade han som gränsande till åldersdiskriminering. 183


Överklagandenämnden för högskolan biföll Smiths överklagan 11 juni 2004. Nämnden var inte enig. Ledamöterna Birgitta Nyström och Görel Oscarsson reserverade sig. De ansåg förvisso att sakkunnigutlåtanden skulle tillmätas central betydelse i befordringsärenden men underströk samtidigt att detta inte var det samma som ”att universitetet utan vidare skall anställa den sökande som de sakkunniga förordar”. I detta fall hade universitetet företagit en noggrann och självständig granskning av de sökandes meriter och ”därvid funnit sakligt godtagbara skäl för att de sakkunnigas bedömning skall kunna frångås”. Med anledning av att Smiths besvär vunnit bifall föreslog språkvetenskapliga fakultetsnämnden att han skulle anställas som professor. Han tillträdde befattningen 15 oktober 2004. Angelika Malinar utsågs 2009 till professor i indologi i Zürich. William L. Smith hade disputerat i indologi vid Stockholms universitet 1976. Han förblev detta lärosäte trogen under det följande kvartsseklet och innehade olika lärarbefattningar, innan han 1996 utsågs till universitetslektor. Omväxlande med Carl Suneson vikarierade han på professuren vid detta universitet 1990–92. Smith var väl förtrogen med såväl klassiska som moderna indiska språk. Han utgav bland annat grammatiska arbeten rörande bengali samt monografin Patterns in North Indian Hagiography (2000). Smith avgick med pension 1 juni 2009. Han avled 19 december samma år efter endast ett halvår som emeritus. Redan 2007 hade tillsatts en sökgrupp för att förbereda nyrekrytering av professor. Någon omedelbar utlysning av den lediga professuren skedde emellertid inte efter Smiths avgång. Däremot anställdes Heinz Werner Wessler 2010 som gästprofessor under två år i ”indologi med inriktning mot hindi”. Hans förordnande förlängdes därefter i två omgångar. Ämnets komparativa sida har sedan slutet av 1990-talet företrätts av universitetslektorn Christiane Schaefer. I samband med att språkvetenskapliga fakultetsnämnden 17 maj 2012 fastställde sitt professorsprogram beslutade den att lärostolen, nu med benämningen ”indologi med inriktning mot moderna Sydasien”, skulle tillsättas på nytt. Så skedde när Wessler, efter fyra år som gästprofessor, sommaren 2014 anställdes som professor. Han blev därmed lärostolens nionde innehavare sedan starten 1893.

184


Samh채llsvetenskapliga fakulteten


Hannah Bradby.


Hannah Bradby Sociologi Anställdes 1 augusti 2013 att från 20 november samma år vara professor i sociologi. Hannah Bradby är född 4 december 1966 i Paisley, Skottland. Föräldrar David Bradby, född i Colombo, Sri Lanka, och Rachel Anderson, född i Hampton Court, England. B.A. vid University of Oxford 1990, M.Sc. 1991 vid London University, Holloway College, fil. dr vid University of Glasgow 1996. Verksam vid Medical Research Council Medical ­Sociology Research Unit 1995–2000, Associate Professor vid University of Warwick 2000–11. Gift med Stuart Robertson M.A., Ph.D. och PGCE. Barn: Nguyen (f. 1996), Merlin (f. 1999), Denholm (f. 2002) och Rosslyn (f. 2008). Människan har alltid sökt tröst vid existentiella kriser eller när hon drabbas av sjukdom. Med tiden har också våra samhällen utvecklat övernaturliga system – magiska och religiösa – för att avvärja smärta, lidande och oordning. Skolmedicinen däremot lovar att på ett värdeneutralt sätt hantera sjukdomar och att rätta till våra kroppsliga tillkortakommanden. Evidensbaserad praktik sägs bortse från tro, övertygelser och personliga preferenser, men bryter inte sällan denna värdeneutralitet. Den medicinska praktikens sociala och kulturella variationer, och glappen i det som vetenskapliga bevis kan förklara, ger oss därför insikt i den medicinska kulturen. Det är en kultur som förnekar sin egen existens vilket försvårar möjligheten att göra motstånd mot dess logik.

187


Mikael Carlsson.


Mikael Carlsson Nationalekonomi Anställdes 7 oktober 2014 att från 15 oktober samma år vara professor i nationalekonomi. Mikael Carlsson är född den 24 november 1972 i Örebro. Föräldrar Bengt Carlsson och Maud Carlsson, född Blom. Studentexamen från Karolinska skolan i Örebro 1991, ek. mag. 1997 vid Örebro universitet, fil. dr 2002, docent 2008, båda vid Uppsala universitet. Postdoc-tjänst vid Uppsala universitet 2002–06 samt vid European University Institute, Florens, 2006, forskare och rådgivare vid Sveriges Riksbank 2006–12, universitetslektor vid Uppsala universitet 2012–14. Gift med Karin Carlsson, adjunkt. Barn: Johanna (f. 2004) och Erik (f. 2007). Makroekonomiska variabler som arbetslöshet och inflation är centrala för ett samhälles ekonomiska välmående. Men ett samhälle består av enskilda individer och företag, och det är deras samlade agerande som bestämer den makroekonomiska utvecklingen. Under de senaste decennierna har därför modeller som syftar till att förklara makroekonomiska samband i allt större utsträckning tagit avstamp i en analys av enskilda individer och företags ageranden. Alternativa teoretiska antaganden leder ofta till likartade förutsägelser om sambanden mellan makroekonomiska variabler men har visat sig leda till vitt skilda rekommendationer kring hur ekonomisk politik skall bedrivas. Min forskning syftar till att fördjupa kunskapen om den empiriska relevansen av dessa underliggande antaganden. Genom att använda unika svenska registerdata studerar jag hur individer och företag agerar och interagerar i syfte att utveckla ett bättre underlag för ekonomiskpolitiskt beslutsfattande.

189


Kristine Hรถglund.


Kristine Höglund Freds- och konfliktforskning Anställdes 16 december 2014 att från 1 januari 2015 vara professor i freds- och konfliktforskning. Kristine Höglund är född den 4 februari 1974 i Upplands Väsby. Föräldrar: Sven-Roland Höglund och Margareta Höglund, född Adolfsson. Fil. kand. vid Uppsala universitet 1998, masterstudier vid Kent University, Canterbury, 1999, fil. dr 2004, docent 2008, båda vid Uppsala universitet. Gift med Nils Holmqvist, journalist och medicinstuderande. Barn: Tuva (f. 2013).

Väpnade konflikter har en starkt negativ inverkan på samhällens utveckling. Min forskning fokuserar på orsaker till konflikter, deras konsekvenser och hur varaktig fred kan skapas efter inbördeskrig. Jag har bland annat intresserat mig för kopplingen mellan demokratisering och konflikt, och studerat vilka valsystem som bidrar till våldsamma politiska val i Afrika. Hur våldsincidenter påverkar fredsförhandlingar och hur medlare bygger förtroende mellan väpnade aktörer är också del av min forskning. Flera av mina studier berör fredsbyggande i ett längre perspektiv, där frågor om försoning och rättvisa är av särskild vikt. Jag har även samförfattat två läroböcker: en introduktion till freds- och konfliktforskning och en metodbok för fredsforskare. Genom vetenskapligt grundade studier vill jag bidra till att öka kunskapen om hur konflikter kan hanteras med fredliga medel, hur våld kan förebyggas och hur de destruktiva effekterna av konflikter kan lindras.

191


Anna Jarstad.


Anna Jarstad Statskunskap Anställdes 24 februari 2015 att från 1 mars samma år vara professor i statskunskap. Anna Jarstad är född den 23 juli 1966 i Uppsala. Föräldrar: Barbro och Leif Lewin. Fil. dr 2001 och docent 2008 i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Tillträdde som den första professorn i freds- och konfliktstudier vid Umeå universitet 1 maj 2015. Gift med Joakim Jarstad. Barn: Josefin (f. 1997) och Johanna (f. 2002).

Min forskning handlar om hur demokratisering och fredsbyggande påverkar varandra. Jag har utvecklat ett ramverk för analys av fyra typer av dilemman som uppstår då demokratisering har negativa effekter på fredsbyggande och vice versa. Tidigare intresserade jag mig för dilemman i nationsbyggnadsprocessen, med fokus på Cypern. I ett projekt om Balkan utvecklade jag en teoretisk förståelse av de svåra valsituationer som kan uppstå då biståndsorganisationer söker främja både demokratisering och försoning efter inomstatlig konflikt. Jag har successivt utökat min expertis om fredsbyggande till att även omfatta Nya Zeeland, Sydafrika och Afghanistan. Dessutom har jag lett global datainsamling och statistisk analys av fredsavtal. Flera studier behandlar samlingsregeringar med parter som tidigare varit i strid med varandra. Jag forskar även om valprocesser i krigshärjade länder och hur våld påverkar politiskt deltagande. Min forskning kan vara till nytta vid planering av internationella insatser som syftar till fred och demokrati.

193


Cecilia Pahlberg.


Cecilia Pahlberg Företagsekonomi Anställdes 21 oktober 2014 att från 1 november samma år vara professor i företagsekonomi. Cecilia Pahlberg är född den 17 juni 1955 i Övertorneå. Föräldrar: Julia (född Granvik) och Staffan Mörtberg. Studentexamen vid Tornedalsskolan i Haparanda 1974. Ekonomexamen med internationell inriktning 1980, ekon. dr 1996, docent 2006, allt vid Uppsala universitet. Inspektor vid Norrlands nation sedan 2011. Gift med Janolof Pahlberg.

Vid Företagsekonomiska institutionen finns en väletablerad och internationellt erkänd forskning om företags internationaliseringsprocess liksom vikten av att studera nätverksrelationer som förklaringar till företagens problem och möjligheter. I min forskning bygger jag vidare på denna tradition genom att fokusera på hur olika aspekter såsom styrning, kunskapsöverföring och samarbete/konkurrens påverkas av relationer till aktörer inom, men framför allt utanför, företaget. Medan tidigare forskning främst studerat relationer till andra företag i deras egenskap av kunder eller leverantörer är jag speciellt intresserad av relationer till så kallade sociopolitiska aktörer, såsom politiker och olika intresseorganisationer. Relationer till sådana aktörer är ofta av stor betydelse för företagens möjligheter att etablera sig och utvecklas inte minst vid företags expansion på nya tillväxtmarknader utanför Europa. Sättet att göra affärer kan där skilja sig väsentligt vilket har inverkan på utvecklingen av begrepp och teorier.

195


James Sallis.


James Sallis Företagsekonomi Anställdes 26 augusti 2014 att från 1 september samma år vara professor i företagsekonomi. James Sallis är född den 16 april 1959 i Vancouver, Kanada. Studentexamen vid Elphinstone Secondary School, Gibsons, Kanada. Doctor oeconomaie vid Norges Handelshöyskole 2002, docent vid Uppsala universitet 2006. Gift med Charlotta Hübner. Barn Max (f. 1997) och Theo (f. 1999).

Marknadsföring, en underdisciplin till ämnet företagsekonomi, är i mitt forskningsområde sett som en gränsöverskridande aktivitet som inkluderar externa aktörer. Min forskning fokuserar främst på relationen mellan säljare och köpare, både vad gäller relationer mellan företag sinsemellan eller mellan företag och konsument. Några av de centrala variablerna i marknadsföringsrelationer inkluderar förtroende, osäkerhet, lärande och risk. Mitt särskilda intresse har varit att förstå samspelet mellan dessa variabler. I osäkra situationer, som vid köpande och säljande, har förtroende och lärande, som separata faktorer, undersökta var och en för sig positiv inverkan på relationen. Men med avancerade statistiska metoder kan jag visa att dessa faktorer i kombination, faktiskt kan skada relationen. Att förstå den mörka sidan av förtroende och lärande i samspel mellan affärspartner har betydelse för hur organisationer bäst kan hantera sina relationer. Rent konkret bidrar min forskning till bättre prestationsförmåga för företag, men även till bättre skydd för den enskilde konsumenten.

197


Oskar Nordstrรถm Skans.


Oskar Nordström Skans Nationalekonomi Anställdes 11 februari 2014 att från 1 mars samma år vara professor i nationalekonomi. Oskar Nordström Skans är född 20 december 1971 i Kiruna. Föräldrar: Anita Skans och Christer Nordström. Studentexamen vid Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna 1990. Fil. mag. 1998, fil. dr 2002, docent 2007, samtliga vid Uppsala universitet. Forskare vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) 2000–14. Gift med Iida Häkkinen Skans. Barn: Alma (f. 2006) och Edvin (f. 2009).

Modern nationalekonomi är i stor utsträckning en empirisk vetenskap. Genom att undersöka hur individer och företag agerar i olika situationer byggs en djupare förståelse för hur samhället fungerar och en mer systematisk kunskap om effekterna av olika former av ekonomisk politik. De frågor som analyseras inom nationalekonomin i stort, och i min egen forskning, spänner dock över ett mycket stort spann. Genom att jämföra skolresultat för barn som fötts strax före en stor reform i föräldraförsäkringen med barn som föddes strax efteråt har jag visat att det spelar mycket liten roll för barns skolresultat om de varit hemma kort eller lång tid med föräldrarna när de var små. I en annan studie visas att arbetsplatser som får invandrade chefer börjar anställa fler personer med invandrarbakgrund. Ett flertal av mina studier analyserar varför en så stor del av alla arbeten tillsätts genom sociala kontakter. Ett viktigt resultat är att företagen använder sådana kontakter för att anställa personer som har låg utbildning men starka icke-dokumenterade förmågor. Jag har även visat att företag skapar fler arbetstillfällen för ungdomar under de år då anställdas barn går ut på arbetsmarknaden – sociala kontakter till arbetssökande gör således att nya jobb skapas.

199


Lärostolen i nationalekonomi Professorslängd Anders Berch Pehr Niclas Christiernin Henric Frosterus Christer Berch Gustaf Flygare Lars Georg Rabenius Pehr Erik Bergfalk Theodor Rabenius Carl Gustaf Hammarskjöld David Davidson Fritz Brock Erik Lindahl Tord Palander Göran Ohlin Bertil Holmlund Oskar Nordström Skans

1741–70 1770–71 1771–72 1773–87 1787–1805 1807–37 1838–62 1862–77 1877–88 1889–1919 1921–42 1942–58 1964–69 1969–91 1987–2014 2014–

Fotnot: Professuren tillhörde juridiska fakulteten fram till 1987, då den överfördes till samhällsvetenskapliga fakulteten (åren 1964–87 var professuren gemensam för de båda fakulteterna). Lärostolens ursprungliga latinska benämning ”professio iurisprudentiae, oeconomiae et commerciorum” ändrades 1840 till ”nationalekonomi, politirätt med näringsrätt och finansrätt”. Genom delning av professuren 1877 återstod ”nationalekonomi och finansrätt”, vilken benämning 1942 ändrades till ”nationalekonomi med finansrätt”. Efter Lindahls avgång 1958 ombildades lärostolen till en professur i ”finansrätt med finansvetenskap”, varefter ämnet nationalekonomi för en tid endast förestods av en preceptor. Denna befattning innehades 1958–59 av Ragnar Bentzel men återbesattes därefter inte. Precepturen ombildades 1963 till en professur i nationalekonomi, vilken året därpå besattes med Tord Palander som tidigare innehaft den nationalekonomiska lärostolen inom humanistiska fakulteten. Göran Ohlin var tjänstledig för FN-uppdrag från och med 1985, varför professuren återbesattes före hans pensionering.

Samhällsvetenskapliga fakulteten inrättades 1964 och kunde således fira sitt femtioårsjubileum förra året. Några av dess lärostolar har dock en avsevärt äldre historia än så. Till dessa hör den redan 1622 inrättade Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap, liksom den här aktuella, för Anders Berch inrättade, lärostolen i nationalekonomi, på vilken Oskar Nordström Skans nu installeras. Ekonomiprofessuren i Uppsala var den fjärde lärostolen i ämnet som inrättades i Europa. År 1727 tillkom professurer i Halle och i Frankfurt an der Oder, och 1730 följde den tredje i Rinteln i Hessen.

200


Lärostolen i nationalekonomi – under de första hundra åren användes den latinska benämningen professio iurisprudentiae, oeconomiae et commerciorum – inrättades av riksdagen 1738/39. Förslaget hade framlagts av manufaktur- och handelsdeputationen 11 december 1738. Professurens tillkomst avspeglade de nya politiska förhållanden som inträtt genom hattpartiets maktövertagande vid samma riksdag. Hattpartiet omhuldade merkantilismens och utilismens grundtankar. Ekonomi eller hushållningsvetenskap framstod för dem som den, jämte naturvetenskaperna, viktigaste disciplinen för att utveckla handeln och manufakturerna. Ekonomiprofessuren blev ett redskap att förankra dessa idéer vid universitetet, där nyttotänkandet ännu inte hade brutit igenom. Den första tillsättningen drog ut på tiden. Som sökande anmälde sig flera med tiden namnkunniga filosofer, teologer och historiker som Nils Wallerius, Sven Bring och Lars Laurel samt rådmannen Christian König. Statsmakternas avsikt med inrättande av professuren var dock att Anders Berch skulle få den, och han utnämndes 1741 utan konsistoriets hörande. Anders Berch var bara trettio år vid sitt tillträde men väl rustad för att introducera det nya ämnet vid universitetet. Han hade disputerat för Anders Celsius på en avhandling om möjligheterna att med hjälp av ekonomisk vetenskap utveckla landet. Under sin verksamhet i Kommerskollegium hade han skaffat sig insikter i näringslivets villkor. År 1747 sammanställde han läroboken Inledning til almänna hushålningen, vilken flitigt användes i undervisningen långt in på 1800-talet. Ekonomiämnet hade en utpräglat praktisk inriktning och professorns föreläsningar hölls på svenska. Tack vare Berchs nitiska insamlingsarbete kunde han 1754 inrätta Theatrum oeconomico-mechanicum i det för honom upplåtna Rommelska stenhuset vid Gamla torget. Till sin ekonomiska teater insamlade Berch mängder av verktyg, plogar, harvar och andra jordbruksredskap som han använde i undervisningen. I teatern förenades ekonomisk nyttokultur med linneansk klassifikationsnit. Anders Berchs professur inrättades efter mycket diskussion inom juridiska, inte filosofiska, fakulteten men lärostolens innehavare var skyldig att även examinera för filosofie kandidat-examina och att presidera för gradualavhandlingar som lades fram inom filosofiska fakulteten. Denna fakultetsöverskridande karaktär skulle sätta sin prägel på lärostolen under mer än 200 år. Berch lämnade professuren 1770 och verkade under sina sista år som akademiräntmästare vid universitetet. I den befattningen fick han reda ut de ekonomiska konsekvenserna av Julinsköldska konkursen. Anders Berch avled 14 december 1774. 201


Anders Berch blev 1741 förste innehavare av professuren i ekonomisk juridik inom juridiska fakulteten. Porträttet är målat av Carl ­Fredrik Brander, Uppsala universitets konstsamlingar UU 40.

Ekonomiämnet skulle kort efter inrättandet av Berchska professuren även få en representant inom filosofiska fakulteten. Genom donation från den värmländske brukspatronen Eric Borgström inrättades nämligen 1759 en professur i praktisk ekonomi. Till förste innehavare av den så kallade Borgströmianska professuren utsågs Johan Lostbom. Han innehade befattningen under drygt trettio år; förgäves sökte han både 1770 och 1772 202


den bättre avlönade Berchska professuren i juridisk ekonomi. År 1790 övergick Lostbom i stället till en nyinrättad lärostol i bland annat kyrkohistoria inom teologiska fakulteten. Som Borgströmiansk professor efterträddes han i tur och ordning av ­Emanuel ­Ekman (1790–1801), Samuel Liljeblad (1802–15) och Nils Jacob Sillén (1821–31). Den siste innehavaren av professuren med dess ursprungliga inriktning mot praktisk ekonomi blev Elias Fries, som tillträdde 1834. När Linneanska professuren i medicin och botanik delades 1851 överfördes botaniken från medicinska till filosofiska fakulteten, där den förenades med Borgströmianska professuren. Därefter omfattade denna lärostol visserligen till namnet både botanik och praktisk ekonomi men det senare ämnet fick en underordnad ställning. Begreppet ”praktisk ekonomi” reducerades in realiter till ett rent nominellt tillägg, vilket illustrerade botaniska lärostolens historiska koppling till Borgströmianska donationen. År 1758 hade dessutom inrättats en adjunktur i nationalekonomi. Till innehavare av befattningen utsågs i mars året därpå Pehr Niclas Christiernin, som i varma ordalag förordades av Anders Berch. Christiernin var lärjunge till Berch och fullföljde dennes inriktning. Även Christiernin stod hattarnas intressen nära. Han var ingen oäven ekonom och skrev för sin tid framstående arbeten om bland annat penningteori och inflation. I november 1767 utsågs han att vara tillförordnad jurisprudentiae, oeconomiae et commerciorum professor. Till ordinarie innehavare av lärostolen utnämndes han 24 oktober 1770. Christiernins betydelse för ekonomiämnets utveckling blev dock begränsad, eftersom han efter bara ett år övergick till lärostolen i logik och metafysik (teoretisk filosofi). Övergången kunde ske sedan Kungl. Maj:t beviljat honom och Henric Frosterus att utbyta lärostolar. Som filosof gjorde Christiernin sig bemärkt som ivrig lockean och hans professorstillträde markerade definitivt att empirismen hade ersatt wolffianismen som dominerande filosofisk inriktning. Längre fram hamnade Christiernin i ryktbara konflikter med företrädarna för den kantianska filosofin och med studenterna. Hans agerande under studentupplopp 1795 ledde till att konsistoriet fann sig föranlåtet att skilja honom från uppdraget som universitetets rektor. Han dog 24 februari 1799. Vid det laget hade lärostolen i ekonomi hunnit byta innehavare flera gånger. ­Henric Frosterus, som före professorstillträdet hade författat ett omfattande tvåbandsverk om svensk krigslagfarenhet, avled redan 9 maj 1772. Han innehade professuren under blott fem månader efter tjänstebytet. Frosterus efterträddes av Christer Berch, son till lärostolens förste innehavare. Den yngre Berch hade studerat i Uppsala en tid, innan han inträdde i kommerskollegiet. Han saknade egentliga akademiska meriter men hade en tid vikarierat 203


på adjunkturen i ämnet. Tillsättningen av lärostolen saknade inte märkliga vändningar. Christer Berch hade flera medsökande, däribland juris adjunkten Anders Hernbergh och, som nämnts, Borgströmianske professorn Johan Lostbom. Juridiska fakulteten uppförde kandidaterna i ordningen Hernbergh, Lostbom, Berch. Även konsistoriet tillerkände Hernbergh första förslagsrum men placerade Berch i andra rummet före Lostbom. Lärostolen syntes vara vikt för Hernbergh men en av de på förslaget uteslutna sökande, ekonomie lektorn Lorentz Wolter Rothof, anförde besvär, vilka Kungl. Maj:t godtog. Detta fick, märkligt nog, till följd att huvudkandidaten Hernbergh ströks från förslaget och ersattes av Rothof. Enligt rykten hade Hernbergh fallit offer för en intrig, orkestrerad av juris professorn Nils Ristell. Orsaken skulle ha varit att Hernbergh aldrig hade fullföljt sitt frieri till Ristells dotter. Sedan Hernbergh av outgrundlig anledning avförts från konkurrensen uppsatte konsistoriet nytt förslag. Lostbom placerades denna gång främst, före Rothof och Berch i nämnd ordning. Den 31 mars 1773 utnämnde Kungl. Maj:t den således i tredje förslagsrum uppförde Berch till professor. ”Universitetet”, skriver Claes Annerstedt, ”kunde knappast glädja sig åt utgången; om Hernberg icke var någon jurist af första ordningen, var Berch det ännu mindre, och han var till på köpet mer än vanligt lat.” Berch sägs ha försummat arbetet i konsistoriet, och han vägrade att motta rektoratet när han stod i tur. Sitt ämne förmådde han inte förnya; hans föreläsningar följde troget faderns anteckningar. Berch presiderade endast för några få disputationer, innan han i mars 1787 drog sig tillbaka för att njuta sitt otium. Christer Berch avled 1792. Den 20 juni 1787 utnämndes Gustaf Flygare till innehavare av lärostolen, vilken från och med hans tillträde omfattade både juridisk ekonomi och allmän romersk-germansk lagfarenhet. Någon förnyelse att tala om inträdde dock inte efter detta professorsskifte heller. Flygare avled 2 oktober 1805. Lars Georg Rabenius övertog lärostolen 1807. Han var son till den tidigt bortgångne Olof Rabenius, som också varit juris professor i Uppsala och som tillhört frihetstidens främsta rättslärda. Lars Georg Rabenius innehade lärostolen under trettio år och sammanställde för undervisningen betydande skrifter som Lärobok i kamerallagfarenheten (I–II, 1825), Lärobok i nationalekonomien (1829) och Lärobok i svenska kyrkolagfarenheten (1836). Han blev emeritus 1837 och dog på sin egendom i Gottsunda 23 juli 1846. Från Anders Berchs tillträde och hundra år framåt i tiden bestod juridiska fakulteten, med enstaka undantag, endast av två professurer. Den ena omfattande nationalekonomi, 204


den andra samtliga juridiska discipliner. I praktiken fungerade fakulteten snarast som en juridisk-statsvetenskaplig fakultet. Ordningen innebar således att en professor skulle ansvara för alla juridiska kärnområden: civilrätt, processrätt, straffrätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria. Detta blev till slut omöjligt när den vetenskapliga specialiseringen bröt igenom även inom juridiken. År 1840 beviljade riksdagen medel för att skapa fyra nya juridiska professurer, två vardera vid universiteten i Uppsala och Lund. Den fördelning av ämnen över de fyra lärostolarna som skedde efter reformen innebar bland annat att nationalekonomi förenades med ämnet finansrätt. De övriga professurerna kom att omfatta 1) svensk civilrätt, romersk rätt och juridisk encyklopedi, 2) svensk kriminalrätt, processrätt och rättshistoria samt 3) statsrätt, kyrkorätt, folkrätt och krigslagfarenhet. Juridiska fakulteten hade blivit fördubblad, vilket indirekt fick till följd att nationalekonomins relativa betydelse minskade. I stället för att ingå i en av fakultetens två lärostolar kom ämnet att representeras av en av dess fyra professorer. Dessutom hade med den nationalekonomiska lärostolen sammanförts det juridiska ämnet finansrätt. Efter Rabenius’ avgång söktes professuren av adjunkten Pehr Erik Bergfalk och docenten Johan Christopher Lindblad. När konsistoriet behandlade ärendet 28 april 1838 erhöll Bergfalk samtliga tjugoen röster till första förslagsrum. Han utnämndes en dryg månad senare till professor. Lindblad efterträdde i stället Bergfalk på adjunkturen i nationalekonomi, varifrån han 1843 befordrades till professor i svensk kriminalrätt. Bergfalk hade förvärvat sig ett rykte som spränglärd polyhistor; han var snarare historiker än nationalekonom i ordets moderna mening. Sin skolning hade han fått under Erik Gustaf Geijer, vilken hade satt stora förhoppningar till sin elev. Bergfalk var till sin politiska läggning liberal, vilket bidrog till att han aldrig riktigt kände sig hemma i den konservativa akademiska miljön i Uppsala Bergfalk författade en rad större recensioner av rättshistoriska arbeten men hans eget vetenskapliga författarskap blev däremot inte omfattande. Hans mest betydande studie blev Om svenska städernas författning och förvaltning (1838). Postväsendets historia intresserade honom mycket. Sitt inträdestal i Vitterhetsakademien ägnade han den svenska postinrättningen från 1636 till Carl XII:s död. Bergfalk hade många andra – för en jurist emellanåt originella – intresseområden såsom kolerans utbredning och sjukdomshistoria. Han ansåg att koleraavspärrningar saknade all betydelse, varför han kritiserade de kolerakarantäner som Uppsala stad inrättade i början av 1850-talet för att skydda invånarna från de grasserande koleraepidemierna. Kolerakarantänernas försvarare ansåg å sin sida 205


Den liberalt sinnade polyhistorn Pehr Erik Bergfalk innehade lärostolen i nationalekonomi från 1838 till 1862. Carl Staaffs porträtt tillhör Stockholms nation. Kopia utförd av Carl Gustaf Holmgren ingår i Uppsala universitets konstsamlingar UU 137.

206

att Bergfalk borde ha vetat bättre än att ingripa i frågan, eftersom han saknade medicinsk sakkunskap. Att Bergfalk själv var liberal hindrade inte att hans föreläsningar blev kritiserade av liberala krafter inom såväl press som politik. I sak gick kritiken ut på att Bergfalk upptog tid åt historiska anekdoter och skildringar i stället för att förmedla handfasta – och för blivande praktiskt verksamma jurister mer matnyttiga – kunskaper. Bergfalk å sin sida ansåg att de offentliga föreläsningarnas främsta syfte var att professorn skulle ådagalägga sin lärdom, studenternas nytta kom i andra hand. I teoretiskt hänseende var Bergfalk mycket inspirerad av den amerikanske liberale nationalekonomen Henry Charles Carey, en av Abraham Lincolns rådgivare. Redan Geijer hade introducerat Careys frihandelsvänliga tankar i Uppsala och för Bergfalk blev de ett rättesnöre. På hans initiativ översattes Careys främsta arbete, Principles of Political Economy (1837–40), till svenska av docenten Sten Johan Stenberg och utgavs under titeln Grunderna af national-ekonomien (tre volymer, 1853–56). Bergfalk pensionerades 1862 och bosatte sig som emeritus i Stockholm, där han kom att tillhöra Fredrika Bremers närmaste umgängeskrets. Han dog 31 januari 1890, några dagar innan han skulle ha fyllt nittiotvå år. Konkurrensen om professuren efter Bergfalk stod mellan Uppsalaadjunkten G. K. Hamilton och Theodor Rabenius, som sedan 1854 innehade lärostolen i administrativ rätt och nationalekonomi i Lund. Rabenius, som var son till Lars Georg Rabenius och sonson till Olof Rabenius, hade inlett karriären i Uppsala. Juridiska fakulteten var enig om


att Rabenius ägde företräde framför Hamilton, även om också denne erhöll goda vitsord. Konsistoriet resonerade på samma sätt, varpå Rabenius utnämndes på våren 1862. Hamilton fick i stället överta den professur som Rabenius lämnade i Lund. Theodor Rabenius gjorde sina främsta vetenskapliga insatser inom förvaltningsrätten. Bland hans viktigare skrifter bör nämnas trebandsverket Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt (1866–73), där han framhöll att förvaltningsrätten som disciplin sammanfattade områden som ekonomirätt, politirätt och finansrätt. Rabenius behandlade även privaträttsliga ämnen, inte minst frågor kring gruvrätt och äganderätt till mineralfyndigheter. Han led periodvis av depressioner och besvären förvärrades med tiden. Under långa perioder var han oförmögen att sköta professuren. Rabenius avgick med pension 1889 och dog 24 februari 1892. I samband med adjunktsreformen 1877 skedde en omorganisation inom juridiska fakulteten, vilken bland annat fick till följd att lärostolen i nationalekonomi delades. Ämnena nationalekonomi och finansrätt avskildes i en egen professur. Från 1877 var Rabenius således professor i enbart närings- och politirätt. Till förste innehavare av den omvandlade professuren i nationalekonomi och finansrätt utsågs 1877 adjunkten och den tidigare akademiombudsmannen Carl Gustaf Hammarskjöld, vars krafter emellertid snart togs i bruk på andra håll. I april 1880 utsågs han till konsultativt statsråd och i augusti samma år till ecklesiastikminister. Uppdragen innebar att han var tjänstledig från professuren, till vilken han aldrig återvände. Efter sin avgång som minister 1888 utsågs han nämligen till justitieråd och lämnade universitetet. Under tiden som professor framträdde Hammarskjöld som övertygad frihandelsvän och som motståndare till nymalthusianismen, särskilt dess främste förkämpe i Sverige Knut Wicksell. När Hammarskjöld övergick till politisk verksamhet uppehölls professuren av ­David Davidson, som blev en verklig disciplinbyggare för sitt ämne. Hans betydelse för den ekonomiska vetenskapen sträckte sig långt utanför Uppsala. Tillsammans med Knut Wicksell och Gustav Cassel tillhörde han den moderna nationalekonomins pionjärer i Sverige. Fram till 1901, då Knut Wicksells utnämndes till professor i Lund, var Davidson nationalekonomins ende lärostolsinnehavare i landet. Hans internationella förbindelser var däremot begränsade och hans skrifter var med något enstaka undantag författade på svenska. Davidson hade 1878 försvarat avhandlingen Bidrag till läran om de ekonomiska lagarna för kapitalbildningen, vilken gjorde honom till docent. Det var det första svenska nationalekonomiska arbetet, som både metodiskt och innehållsmässigt anknöt till den inter207


nationella vetenskapliga diskussionen. Till skillnad från den tidigare svenska forskningen på området, vilken uppehöll sig vid handfasta politiska eller praktiska problem, var den teoretiskt inriktad. Davidson var tyskorienterad och hämtade inspiration från ekonomer som Emanuel Herrmann, Hans von Mangoldt, Carl Menger, Karl Knies och Karl Marx. År 1879 studerade Davidson för Knies i Heidelberg. Under utlandsvistelsen började han ifrågasätta sitt tidigare metodologiska förhållningssätt. Han kände tvekan inför nationalekonomins utsikter som självständig akademisk disciplin och frågade sig om inte ämnet i stället ”måste uppgå såsom en del i sociologien”. Denna nyorientering i samhällsvetenskaplig riktning präglade hans nästa stora arbete, Bidrag till jordränteteoriens historia (1880). Under de följande åren ägnade Davidson sina forskningar huvudsakligen åt områden som finansvetenskap, finansrätt, penningteori och beskattning. I april 1890 kallades Davidson till professuren i nationalekonomi och finansrätt. Under professorstiden utgav han inga större monografier. Den främsta anledningen härtill var att han själv 1899 skapade ett annat forum, nämligen fackorganet Ekonomisk tidskrift. Det hade tidigare gjorts flera försök att etablera ett vetenskapligt organ för nationalekonomin – i likhet med vad som skedde inom många andra discipliner. Tidskriften var helt och hållet Davidsons verk och han kvarstod som dess redaktör under nästan fyrtio år. I likhet med alla hans skrifter var artiklarna i tidskriften författade på svenska. Först 1947 infördes den första artikeln på engelska. År 1965 övergick man helt till engelskan, varvid tidskriften bytte namn till The Swedish Journal of Economics (från 1976 utges den på samnordisk basis under titeln The Scandinavian Journal of Economics). När Davidson 1938 lämnade ifrån sig redaktörskapet till Erik Lundberg och Ingvar Svennilson var han åttiofyra år gammal. Från professuren hade han avgått med pension redan 1919. Davidson avled 18 mars 1942. Genom sin samlade insats etablerade Davidson sitt ämne som akademisk disciplin. Som ett mått på den allt större betydelse som det fick under hans ledning kan man betrakta det faktum att ämnet från och med 1909 kunde inkluderas i filosofiska examina, förutsatt att professorn inom juridiska fakulteten var oförhindrad och villig att examinera. Samtidigt företrädde Davidson även finansrätten, som utgjorde ett viktigt juridiskt utbildningsämne och tog mycket tid i anspråk. Specialiseringen gjorde det allt svårare att hålla ihop två så stora ämnen som nationalekonomi och finansrätt under samma lärostol, vilket 1912 föranledde sociologen och politikern Gustaf Steffen att motionera i första kammaren om inrättandet av en ny professur i enbart nationalekonomi inom filosofiska fakulteten. Steffen framhöll att kopplingen mellan nationalekonomi och finansrätt innebar att 208


det förstnämnda ämnet inte kunde ”erhålla mer än en half arbetskraft, om ens så mycket, hvad statsuniversitetsprofessurerna beträffar”. Han hänvisade till utvecklingen i framför allt Tyskland, där en rad professurer enbart i nationalekonomi hade inrättats, i de flesta fall inom de filosofiska fakulteterna. Rent konkret innebar förslaget att de befintliga professurerna vid juridiska fakulteterna inte skulle förändras, men att en lärostol i enbart nationalekonomi skulle inrättas vid de filosofiska fakulteterna i Lund och Uppsala. Att förlägga de föreslagna nyinrättade professurerna till de juridiska fakulteterna ansåg Steffen vara uteslutet, ”emedan nationalekonomien till sina centrala delar alls icke är något juridiskt ämne, utan ett humanistiskt-samhällsvetenskapligt ämne, som närmast hör samman med historia, statskunskap, statistik och geografi samt sociologi”. På initiativ av Henrik Schück uppfördes önskemål om en professur i nationalekonomi på humanistiska sektionens petita till 1913 års riksdag. Förslaget vann emellertid inget gehör. Propån om en professur upprepades därefter inte av sektionen. Nationalekonomin förblev ett renodlat juridiskt ämne under ytterligare flera decennier, även om nya riksdagsmotioner framlades 1938 och 1939. Först 1947 inrättades en professur i ämnet inom filosofiska fakulteten. Efter Davidsons pensionering övergick ansvaret för ämnet nationalekonomi till docenten Fritz Brock. Denne hade bytt Lund mot Uppsala sedan han hamnat i konflikt med Lundaprofessorn Knut Wicksell. Det var, vilket bör påpekas, inte den sista konflikt som Brock invecklades i. David Davidson var, till skillnad från Wicksell, nöjd med de resultat som Brock framlade i avhandlingen Om den ekonomiska fördelningen och kriserna (1909) och han gjorde honom till docent. Omedelbart efter disputationen återvände Brock till Lund. Han vikarierade som professor i Göteborg 1912–14 och i Lund 1917–18. När professuren i Lund återbesattes blev Brock, som energiskt motarbetades av Wicksell, förbigången av Emil Sommarrin. Brock begav sig därför på nytt till Uppsala för att i stället vikariera på den efter Davidson lediga lärostolen. Som medtävlare när tjänsten utlystes anmälde sig Stockholmsdocenten Gösta Bagge, sedermera högerledare och ecklesiastikminister under krigsårens samlingsregering. Bagge utsågs emellertid till professor vid Stockholms högskola 1921 och drog sig ur Uppsalakonkurrensen. Därmed låg vägen öppen för Fritz Brock, som utnämndes till professor senare samma år. Inom några få år hade således Sommarin blivit professor i Lund, Bagge i Stockholm och Brock i Uppsala. Utfallet blev inte till Uppsalas fördel. Den nye professorn var en nyckfull och kolerisk man, vars egentliga vetenskapliga verksamhet redan hade upphört. De skrifter 209


han tidigare hade utgivit, bland annat om tullsystemet, blev snart överflyglade av den nya generationens nationalekonomer, inte minst inom Stockholmsskolan. Inte en enda disputation ägde rum i Uppsala under Brocks mer än tjugo år långa professorstid och grundutbildningen förföll. Hela ämnet hamnade i lägervall. Som examinator var Brock godtycklig och oberäknelig. Hans misogyna inställning blev omtalad. Vid ett tillfälle uttryckte han sin glädje över att han under sitt aktiva liv endast hade behövt ha att göra med två kvinnor: sin hushållerska och Uppsala universitets rektor! Ragnar Bentzel, en av Brocks sentida efterföljare som professor, har lämnat omdömet att han var ”ett spektakel”. En av dem som drabbades av Brocks missnöje var Dag Hammarskjöld. Hösten 1927 hade Hammarskjöld tillbringat i Cambridge, där han bland annat fick möjlighet att studera för John Maynard Keynes. Efter återkomsten slutförde han sin licentiatavhandling Prisbildningens premisser, vilken Brock endast tillerkände det slätstrukna betyget AB. Om inte docenten Erik Lindahl hade ingripit hade betyget sannolikt blivit ännu lägre, kanske till och med underkänt. Trots detta återvände Hammarskjöld en tid därefter till Brock för att diskutera det första utkastet till det som skulle bli doktorsavhandlingen Konjunkturspridningen (1933). Brock underkände dock de flesta uppslagen och till slut återstod för Hammarskjöld endast utvägen att överflytta studierna till Stockholms högskola. Författaren Sven Stolpe, med vilken Hammarskjöld umgicks under en vistelse på Sigtunastiftelsen 1930, framhöll senare: ”Han [Hammarskjöld] hade haft allvarliga akademiska studier i Uppsala, när han efter studier i litteraturhistoria, franska, filosofi råkade ut för den bisarre professor Brock, som helt enkelt refuserade Dags specimen, som han inte begrep. Ett nytt försök ledde till samma resultat.” Fritz Brock avgick med pension i början av 1942 och flyttade hem till Skåne. Han dog i Ängelholm 12 december 1956. Tjänsten efter Brock söktes av Erik Lindahl och Sven Helander, professor vid Handelshögskolan i Nürnberg och äldre bror till Dick Helander, som 1941 hade tillträtt professuren i praktisk teologi vid Uppsala universitetet. Lindahl förordades enhälligt av de sakkunniga och universitetsmyndigheterna. Sven Helander saknade meriter i finansrätt och blev av det skälet inte förklarad kompetent. Fortfarande avsåg lärostolen både national­ekonomi och finansrätt men i praktiken hade finansrätten länge fört en undanskymd tillvaro. Denna ordning blev formellt stadfäst 1942, då ämnesbeteckningen ”nationalekonomi och finansrätt” ändrades till ”nationalekonomi med finansrätt”. Namnbytet innebar att finansrätten reducerades till ett biämne.

210


Fritz Brock, innehade professuren i nationalekonomi under drygt tjugo år. Hans eftermäle har inte blivit det bästa, vilket framgår av denna karikatyr som tillhör national­ ekonomiska institutionen. Fotograf: Mikael Wallerstedt.

211


Lindahl utsågs 23 januari 1942 till professor med tillträde 1 februari samma år. Han var född i Stockholm men genomgick akademiska studier i Lund, där han 1919 disputerade och följande år blev docent. Avhandlingen Die Gerechtigkeit der Besteuerung hörde till det skatterättsliga området och upptog till diskussion frågan om statsutgifterna och deras fördelning. Lindahl var elev till Knut Wicksell och delade i avhandlingen lärarens uppfattning att inkomst- och utgiftsfördelning inte kunde ske isolerad från politiska värdeomdömen. Till denna frågeställning återkom Lindahl fyrtio år senare (1959) i ett bidrag till en festskrift för Bertil Ohlin, i vilket han kritiserade Gunnar Myrdals uppfattning att finansvetenskapen endast rent objektivt skulle utreda den samhällsekonomiska effekten av olika skatteförslag. Lindahls i avhandlingen framlagda tankar vann överlag genomslag med fördröjning; den offentliga sektorns framväxt efter andra världskriget aktualiserade problematiken med skattefördelning på nytt. Någon snabb karriär gjorde Lindahl inte efter disputationen. Under 1920-talet innehade han tillfälliga tjänster och vikariat på olika platser, bland annat verkade han under några år som docent i nationalekonomi med finansrätt vid Uppsala universitet. Det var under detta mellanspel som han lärde känna Dag Hammarskjöld, vilken han stödde och uppmuntrade under dennes mellanhavanden med Fritz Brock. Vänskapen mellan Hammarskjöld och Lindahl bestod genom åren, även sedan Hammarskjöld blivit generalsekreterare i Förenta nationerna. Lindahl blev flera gånger förbigången vid professorstillsättningar och vid något tillfälle övervägde han en övergång till advokatbanan. År 1932 kallades han emellertid till professuren i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan i Göteborg, varefter han 1939 utsågs till professor i nationalekonomi med finansrätt vid Lunds universitet. Tillsammans med nationalekonomer och forskare som Gunnar Myrdal, Erik Lundberg, Bertil Ohlin och Ingvar Svenilsson ingick Lindahl i den krets av nationalekonomer som formade den så kallade Stockholmsskolan, för vilken inflations- och sysselsättningsteori blev centrala frågor. Under åren efter disputationen kom Lindahl framför allt att intressera sig för penningpolitik, bland annat i skrifter som Penningteoriens mål (1929, Penningpolitikens medel (1930) och – längre fram – Spelet om penningvärdet (1957). För en internationell publik sammanfattade han sina huvudtankar i Studies in the Theory of Money and Capital (1939). Under professorstiden i Uppsala togs Lindahls insikter i penningteori till vara i en rad praktiska sammanhang. Han inkallades som expert i utredningar kring beskattningsfrågor, han fungerade som rådgivare åt Riksbanken och Göteborgs bank, och han var överrevisor i Statens 212


järnvägar. På uppdrag av Förenta nationerna sändes han som rådgivare till Chile 1949–50. Senare verkade han som konsult åt Australiens nationalbank. Lindahl utvecklade Stockholmsskolans analysmetoder även när han grep sig an nästa stora forskningsuppgift. Han tog aktiv del i Sveriges första ordentliga nationalinkomstberäkning, National Income of Sweden, ett stort projekt som hade initierats av Gösta Bagge och vilket bedrevs vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut. Projektet, som finansierades av Rockefeller Foundation, hade startat som löneundersökning men växte till att omfatta tre områden: löner, levnadskostnader och nationalinkomst. Lindahl tog hand om tredje delen tillsammans med Einar Dahlgren och Karin Kock. Arbetet resulterade i volymen Wages, Cost of Living, and National Income in Sweden 1861–1930 (1937), vilken rymde teoretiskt och praktiskt betydelsefulla analyser av nationalinkomstberäkningarnas metodproblem. Dessa empiriskt välgrundade utredningar var unika i sitt slag i världen, inte minst genom det långa historiska perspektivet. Det var således en högst meriterad forskare som 1942 intog lärostolen i Uppsala. Redan då hade Lindahl uppnått en internationellt respekterad position och räknades Erik Lindahl var en internationellt uppmärksammad bland landets främsta nationalekonomer. Den uppgift han nationalekonom som byggde upp institutionen under ställdes inför var å andra sidan ingen sinekur. Det krävdes 1940- och 1950-talen. Fotografiet tillhör nationalekonomiska institutionen. stora insatser för att – i princip från grunden – återuppbygga institutionen med allt från undervisning, forskning, seminarier och organisation. Forskarutbildningen, som hade legat i träda sedan Davidsons tid, återupplivades med gott resultat. Efter några år fanns på institutionen en hel generation unga forskare, varav flera senare blev professorer. Bland dem fanns inflationsforskaren Bent Hansen, som lämnade universitetet i mitten av 1950-talet för att bli chef för Konjunkturinstitutet. I början av 1960-talet verkade han i Egypten som rådgivare åt Gamal Abdel Nassers regering, innan han blev professor vid Stockholms universitet. År 1967 rekryterades han som professor till 213


Berkeley, USA. Till kretsen av Lindahls elever hörde vidare forskare som Gunnar Lindgren, Börje Kragh, Leif Mutén, Ragnar Bentzel, Kurt Eklöf och Karl-Gustav Landgren. Som forskningshandledare blev Lindahl respekterad och omtyckt. Mutén, som 1959 efterträdde Lindahl som tillförordnad professor i finansrätt, har framhållit att läraren med stor generositet delade med sig av sin lärdom till sina adepter: ”Själv hade han som ung vetenskapsman ingalunda sett sin väg jämnad. Hans strävan att underlätta yngre forskares arbete blev desto mer uppskattad.” Lindahl trivdes däremot mindre bra i katedern som talare inför större auditorier. Han var själv medveten om sina begränsningar som föreläsare. ”Han hämmades”, har Ingvar Svennilson skrivit, ”av sitt tvivel på att ett uttalande var rätt och avbröt sig ofta för att fråga studenterna om vad han sagt var galet.” Lindahls internationella renommé som vetenskapsman ledde till att han 1956 utsågs till ordförande för International Economic Association. Han ledde dess internationella konferens om inflation i Helsingör i september 1959, varvid han i ett föredrag återigen underströk betydelsen av att hålla penningvärdet stabilt. Det blev hans sista vetenskapliga framträdande. När han två månader senare återvände till Danmark för att mottaga ett hedersdoktorat vid Köpenhamns universitet var han svårt märkt av sjukdom. Erik Lindahl avled 6 januari 1960. Några år efter Lindahls professorstillträde hade frågan om inrättandet av en nationalekonomisk professur inom filosofiska fakulteten återigen väckts till liv. Den 31 oktober 1946 avgav den av ecklesiastikministern tillsatta så kallade socialvetenskapliga forskningskommittén sitt betänkande (SOU 1946:74), vari den förordade att i stället för den för de juridiska och filosofiska fakulteterna gemensamma professuren i nationalekonomi skulle finnas tre lärostolar: en i finansrätt och finansvetenskap (i juridiska fakulteten) samt två i nationalekonomi (i filosofiska fakulteten). Men då kommittén befarade att det skulle bli svårt att frambringa kompetenta sökande till så många tjänster föreslog den endast att ytterligare en professur i nationalekonomi skulle inrättas. Förslaget upptogs i Kungl. Maj:ts proposition till 1947 års riksdag, vilken beviljade detsamma. Enligt samma proposition skulle den befintliga lärostolen inom juridiska fakulteten i samband med innehavarens avgång ombildas till en professur i finansrätt. Lindahls pensionering låg dock drygt ett decennium fram i tiden. På kort sikt innebar beslutet att en ny lärostol i nationalekonomi skulle inrättas inom filosofiska fakulteten. Efter trettiofem år hade således Gustaf Steffens önskan blivit uppfylld. Under de kommande decennierna skulle ämnets tyngdpunkt successivt komma att förskjutas från juridik till samhällsvetenskap. 214


Den nyinrättade professuren utlystes och lockade två sökande, Göteborgsdocenten Ivar Sundbom och Stockholmsdocenten Anders Östlind. Den 23 oktober 1947, tio dagar efter ansökningstidens utgång, föreslog emellertid Erik Lindahl att Tord Palander, professor vid Handelshögskolan i Göteborg, skulle kallas till professuren. Palander hade avlagt examen som civilingenjör vid Kungl. Tekniska högskolan, innan han slutfört sina nationalekonomiska studier vid Stockholms högskola. År 1935 hade han försvarat den internationellt uppmärksammade doktorsavhandlingen Beiträge zur Standortsteorie, vilken kom att räknas som ett klassiskt arbete inom den så kallade lokaliseringsteorin. Under de följande åren verkade han som docent i både Stockholm och Uppsala. Åren 1938–41 uppehöll han den nyinrättade befattningen som biträdande lärare i nationalekonomi vid Uppsala universitet, innan han erhöll professuren i Göteborg. Som nationalekonom hade Palander en utpräglat matematisk inriktning. Han var avgjort mer meriterad än Sundbom och Östlind, vilka avstod från att skicka in sina skrifter till de sakkunniga när de underrättades om det väckta kallelseförslaget. De sakkunniga – Erik Lindahl, Erik Lundberg och Johan Åkerman – stödde enhälligt den föreslagna kallelsen. Lindahl framhöll, trots vissa reservationer, att Palander intog ”en rangplats bland Nordens ekonomer”. Palander utnämndes 12 mars 1948 att vara professor från 1 april samma år. Under den följande tioårsperioden innehade Lindahl och Palander således var sin professur i nationalekonomi. Deras lärostolar ingick i olika fakulteter men båda tillhörde nationalekonomiska institutionen. Rekryteringen av Palander innebar en väsentlig förstärkning av nationalekonomin vid universitetet. Förutom lokaliseringsteori ägnade han sig bland annat åt prisbildningsteori och marknadsanalys, penningteori och trafikekonomi. Tillsammans med Leif Björk översatte han John Maynard Keynes’ General Theory till svenska under titeln Sysselsättningsproblemet, varvid han bland annat svarade för de förklarande noterna. I Ekonomisk tidskrift införde Palander ambitiöst upplagda studier som ”Om ’Stockholmsskolans’ begrepp och metoder” (1939) och ”Keynes’ allmänna teori och dess tillämpning inom ränte-, multiplikator- och pristeorien” (1942). Båda uppsatserna rörde i den internationella forskningen livligt diskuterade ämnen men eftersom de var avfattade på svenska blev genomslaget begränsat. Palander inkallades som sakkunnig till flera offentliga uppdrag, vilket inverkade på hans möjligheter att bedriva egen forskning. Men också andra faktorer spelade in. Redan när Palander tillsattes hade Lindahl i sitt sakkunnigutlåtande konstaterat att hans kritiska läggning haft en hämmande inverkan även på hans egna insatser. Palander lämnade ogärna 215


ifrån sig något för tryckning och hade svårt att betrakta sina studier som avslutade. ”Det har därför”, skrev Lindahl, ”ibland krävts en stark press av yttre omständigheter för att förmå Palander att offentliggöra arbeten, som han själv ansett ej vara fullt färdiga. Så var fallet beträffande den stora doktorsavhandlingen om lokaliseringsproblemet, som både av den svenska och internationella kritiken betecknats som ett mycket betydande arbete men enligt författarens mening borde haft ytterligare tre kapitel.” Palander var jovialiskt lagd och ansågs vara en lysande föreläsare och talare – en skarp kontrast till den tillbakadragne och försynte Lindahl. Hans utåtriktade personlighet och sociala förmåga hindrade dock inte att han invecklades i konflikter av skilda slag. Han hamnade emellanåt på kollisionskurs med såväl kolleger som universitetsledning. En sådan konflikt uppstod när Palanders elev Boris Tullander disputerade i maj 1956. Palander ville utdela betyget ”med beröm godkänt” men ledamöterna i betygsnämnden var inte imponerade. En av dem, statistikern Herman Wold, extraopponerade och anförde hård kritik mot avhandlingen, som han endast med största tvekan kunde tänka sig att godkänna. Ingemar Hedenius ansåg att avhandlingen borde underkännas men han ville inte gå emot den på området sakkunnige Wold, varför han röstade för godkänt. Han tillade att det var med ”en tvekan som inte kunde vara större”. De övriga ledamöterna i nämnden, Erik Lindahl och Gerd Enequist, hade också starka invändningar men gick inte lika långt. Palander blev således nedröstad men gick i sin tur till angrepp mot betygsnämnden vid humanistiska sektionens sammanträde kort därefter. Särskilt förgrymmad var han på Wold som hade extraopponerat utan förvarning. I sak uppnådde Palander inget mer än att motsättningarna fördjupades. Vid Palanders installationsmiddag 1948 hade han och Erik Lindahl lovat varandra vänskap och kollegialt samarbete. Det var på Lindahls initiativ som Palander hade kallats till professuren och tillsammans hade de analyserat järnvägarnas kostnads- och taxeproblem. När de väl blivit professorskolleger förbyttes vänskapen snart i sin motsats. Mellan dem uppstod en långvarig fejd som utsatte institutionen för svåra slitningar. Professorerna vägrade att över huvud taget befatta sig med varandra. All form av korrespondens mellan dem, har Ragnar Bentzel skrivit, ”var tvungen att gå genom en tredje part, och denna person var därmed tvungen att ta på sig rollen som någon sorts biträdande diplomat”. Palander kom på kant även med studenterna. I december 1956 blev han kritiserad av studentkårens undervisningsutskott för sina tentamensmetoder. Kritiken, som uttalades i en skrivelse till rektorsämbetet vid Uppsala universitet, gällde framför allt att han hade 216


planlagt undervisningen så att det tog längre än en termin för att läsa in ett betyg. Detta förhållande innebar att de studerande som hade nationalekonomi som sista ämne fick sin examen försenad. Dessutom påtalades andra missförhållanden, till exempel att Palander hade brutit mot den då gällande regeln att högst tre studenter åt gången fick examineras genom muntlig tentamen, och att examinationen hade tagit nio timmar i anspråk. Palander besvarade kritiken och gav studenterna skulden för att studietid och tentamen hade dragit ut på tiden. Det var, framhöll han utan omsvep, ”en tidsödande, och ofta tålamodsprövande, uppgift att försöka vaska fram några nationalekonomiska guldkorn ur den grumliga bottensats, som kvarstannar i medvetandet hos för nationalekonomiska studier mindre lämpade studenter”. Han tillade: ”Den grupp av eftersläntrare från föregående års fil. mag.-kurs, som nu har beklagat sig över att jag lagt ned en förhållandevis lång arbetstid på att försöka leta fram så pass mycket av rudimentära kunskaper, att jag med största tvekan slutligen godkänt, är den i elementär ekonomisk teori sämsta, som hittills förekommit bland fil. mag.-studerande.” När ärendet behandlades i historisk-filosofiska sektionens undervisningsnämnd 12 februari 1957 avstod Ingemar Hedenius från att delta. Han ansåg sig vara jävig att delta i behandlingen av ett mål mot Palander efter det som hade passerat i samband med Tullanders disputation. Hedenius’ ordval – att det rörde sig om ett ”mål” rörande ”professor ­Palanders sätt att tjänstgöra vid universitetet” – var av allt att döma avsett att förstora affären, en av många mer eller mindre subtila elakheter som Hedenius och Palander riktade mot varandra. I titeln till sin försvarsskrift satte Palander medvetet ordet ”målet” inom citationstecken. Frågan behandlades av rektorsämbetet i februari 1957. Rektor påtalade vikten av att ”ett förtroendefullt samarbete äger rum mellan universitetets lärare och de studerande”. Palander anmodades att framdeles schemalägga sin undervisning så att studier för ett betyg inte skulle kräva mer än en termins arbete. I praktiken hade han därmed av rektor tilldelats en reprimand. Det kan tilläggas att rektor Torgny T. Segerstedt tillhörde dem som hade en frostig relation till Palander. I samband med Erik Lindahls pensionering 1958 ombildades, i enlighet med 1947 års beslut, den ursprungliga juridiska professuren i nationalekonomi till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Lindahl uppehöll den nya professuren under sitt första år som emeritus, innan Leif Mutén övertog vikariatet. När professuren ombildades inrättades i stället en preceptur i nationalekonomi, vilket ämne även framdeles kom

Tord Palanders 1957 utgivna skrift där han försvarade sina av studentkåren kritiserade undervisningsmetoder. ”Palanderska målet” blev mycket uppmärksammat i pressen, även av rikstidningarna.

217


att ha en företrädare inom juridiska fakulteten. År 1961, kort efter tjänsteombildningarna, flyttade nationalekonomiska institutionen till nya lokaler i gårdshuset vid Trädgårdsgatan 18. Preceptorsbefattningen utlystes 1957 och lockade två sökande: Ragnar Bentzel och Gunnar Lindgren, båda verksamma i Uppsala. De sakkunniga var eniga om Bentzels företräde. En av dem – Ingvar Svennilson – framhöll att Bentzels kompetens fyllde alla krav som kunde ställas på innehavaren av en professur, varför han fann beklagansvärt ”att huvudläraren i nationalekonomi i Uppsala icke längre har givits denna ställning”. Lindgren återkallade sin ansökan när sakkunnigutlåtandena blev offentliga. Bentzel utnämndes och tillträdde i november 1958 men lämnade universitetet ett år senare för en professur vid Handelshögskolan i Stockholm. I slutet av november 1959 medgav Kungl. Maj:t fakultetens anhållan om att åtgärder för återbesättande av preceptorsbefattningen fick anstå till början av höstterminen 1960. När den väl utlystes lockade den två sökande: Lundadocenten Hugo Hegeland och Uppsalalicentiaten Sten Thore. I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att precepturen skulle omvandlas till professur, dock först från och med halvårsskiftet 1963. Såsom skäl för ombildningen anfördes dels att undervisningsbördan motsvarade en professors, dels att risken var stor att en preceptur skulle betraktas som ett slags ”genomgångstjänst” för dem som aspirerade på en professur, varför återkommande vakanser var att vänta. Med anledning av propositionen vände sig juridiska fakulteten i slutet av januari 1961 till rektorsämbetet för att utröna hur den vidare handläggningen av ärendet skulle ske. Resultatet blev att tillsättningen av precepturen avbröts. Den lediga befattningen uppehölls av Sten Thore fram till tjänsteomvandlingen 1 juli 1963. Efter ett femårigt interregnum hade således juridiska fakulteten återigen en lärostol i nationalekonomi. Det var dessutom första gången som fakulteten hade en professur i enbart nationalekonomi utan tillägg av finansrätt eller andra biämnen. I mars 1963 föreskrev Kungl. Maj:t att innehavaren av lärostolen även skulle ombesörja examination vid, och ha säte och stämma i, historisk-filosofiska sektionen (från 1964 i den nyinrättade samhällsvetenskapliga fakulteten). I praktiken blev professuren således gemensam för de båda fakulteterna. Befattningen, som från starten höstterminen 1963 uppehölls av Tönu Puu, utlystes. Vid ansökningstidens utgång hade en sökande anmält sig, nämligen Assar Lindbeck. Denne återkallade emellertid sin ansökan i februari 1964 sedan han utnämnts till professor vid Handelshögskolan i Stockholm. I mars samma år anhöll Tord Palander om att bli överflyt218


tad till den lediga professuren, vilket juridiska fakulteten biföll. Kungl. Maj:t godtog förflyttningen 14 maj 1964 och den trädde i kraft vid halvårsskiftet samma år. Palander var en arbetsmänniska. År 1957 lämnade han inspektoratet för Kalmar nation för att få mer tid till vetenskaplig verksamhet. Under det följande decenniet tillbringade han flertalet av dygnets timmar på institutionen. Hans elev Tönu Puu har lämnat denna minnesbild: ”Han jobbade gärna till tretiden på natten, varefter han somnade i sin länsstol i ett ogenomträngligt moln av cigarrök. På morgonkröken vandrade han hem, gick ut med hunden, långbadade (läsande för ändamålet med plastspray särskilt impregnerade böcker), och återkom vid elvatiden till institutionen.” Under nattens småtimmar dikterade Palander sina arbeten på en av världens få kvarvarande vaxrullefonografer. Han gjorde detta, fortsätter Puu, ”i ett hetsigt tempo” och med ”viss hjälp av det nya avmagringsmedlet ­Ritalina, som ordinerats av tjänsteläkaren”. Trots det intensiva tempot och de långa arbetsdagarna blev Palanders vetenskapliga författarskap, som nämnts, aldrig kvantitativt omfattande. De skrifter som utkom höll dock hög kvalitet. I sin sista bok, Värdebeständighet (1957), diskuterade Palander bland annat Riksbankens möjligheter att bekämpa inflationen med aktiv penningpolitik. Arbetet förtjänade, enligt Bertil Ohlin, att räknas bland ”de tyngst vägande som svensk nationalekonomi presterat efter kriget”. Sin omvittnade kritiska förmåga fick Palander fortsatt utlopp för. Under 1960-talet hade han för vana att – med sitt högre seminarium i släptåg – bege sig till Stockholm för att utförligt och länge opponera extra ordinem varje gång någon intressant avhandling framlades. Stor möda nedlade han på att förbereda dessa extraoppositioner. Motsättningarna inom institutionen upphörde bara tillfälligt efter Lindahls pensionering i slutet av 1950-talet. Som skäl för sitt byte av fakultet och lärostol 1964 hade Palander anfört att det skulle vara lättare att locka sökande till professuren inom samhällsvetenskapliga fakulteten. Med hänsyn till arbetsförhållandena inom ämnet ansåg Palander att det vore mer lämpligt att den professur han innehade blev besatt med yngre innehavare, vilken kunde förväntas vara i tjänst även efter det att de planerade nybyggnaderna för bland annat ämnet nationalekonomi skulle tas i bruk. Så skulle enligt planerna ske kring decennieskiftet 1970. För en professor med några år kvar till pensioneringen framstod den juridiska professuren som en lämplig reträttpost, eftersom det knappast längre fanns några forskarstuderande i nationalekonomi inom denna fakultet. ”Juristerna”, har Tönu Puu ­skrivit, ”ville mest ha nationalekonomin kvar för att sålla agnarna från vetet i första årskursen, när de inte längre fick ha den romerska rätten som nålsöga.” 219


Under nio år, 1948–57, var Tord Palander inspektor för Kalmar nation, vars framtid hade tett sig osäker under åren före hans tillträde. Kalmariterna hade då mottagit propåer om samgående från såväl Smålands som Gästrike-Hälsinge nationer men under Palanders inspektorat fick nationen en stabil grund för sin verksamhet. Han bidrog verksamt vid tillkomsten av studentbostadshuset ”Bortom bullret”, som ersatte det gamla nationshuset med samma namn, och han arbetade energiskt för att lösa nationens byggnadsfråga. Vid Kalmar nations gåsmiddag 16 november 1959 avtäcktes Edward Halds inspektorsporträtt av Palander. Vid samma tillfälle installerades konstnären som hedersledamot vid nationen. På fotografiet ovan syns från vänster inspektor Ivar Modéer, Edward Hald, Tord Palander och E. Louis Backman, inspektor 1925–48. Fotograf: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet.

220


Professuren utlystes och ansökningstiden löpte ut 28 maj 1964. En enda sökande anmälde intresse, nämligen den tjugoåttaårige docenten Tönu Puu. Han var elev till Palander och hade bara några veckor tidigare försvarat avhandlingen Studier i det optimala tillgångsvalets teori, som på lärarens förslag erhållit betyget ”berömlig”. Den 1 juni 1964, några dagar efter ansökningstidens utgång, föreslog statistikern Herman Wold att hans och Erik Lindahls elev Ragnar Bentzel skulle kallas till professuren. Palander motsatte sig bestämt detta förslag. Den 12 juni beslutade historisk-filosofiska sektionen att bordlägga frågan om att utse sakkunniga, eftersom hanteringen av ärendet skulle överföras till den nyinrättade samhällsvetenskapliga fakulteten. Till sakkunniga utsågs Tord Palander, Erik Lundberg, Stockholm, Guy Arvidsson, Lund och Tryggve Haavelmo, Oslo. För att någon skulle kunna kallas till en professur krävdes dels att den föreslagnes skicklighet var uppenbar, dels att vederbörande skulle ”anses förtjänt att nämnas framför varje annan som söker Edward Halds porträtt av Tord Palander. Fotograf: ­Mikael Wallerstedt/BUS. tjänsten”. De sakkunniga hade således att ta ställning till huruvida Bentzel uppfyllde dessa båda villkor. Utlåtandena förelåg i januari 1965. Palanders inlaga var drygt femtio sidor lång och huvudsakligen ägnad att försöka leda i bevis att Bentzel inte uppfyllde något av kraven. Han tillstod visserligen att Bentzel var meriterad både som statistiker och nationalekonom men påpekade samtidigt att dennes arbeten på båda områdena visade ”ett icke obetydligt kvarstående beroende av hans båda akademiska lärare, Herman Wold och Erik Lindahl”. Till detta kom att Bentzel inte hade publicerat särskilt mycket sedan 1958. Tiden därefter hade, menade Palander, varit ”sju magra år utan förnyelse eller några antydningar till ansatser mot nya djärva mål”. Således hade Bentzels kompetens försvagats sedan 1958, varför hans skicklighet inte var uppenbar i universitetsstadgans mening. Det var på intet sätt klarlagt att han förtjänade att nämnas framför varje annan sökande. Någon som helst tvekan om 221


Puus kompetens förelåg däremot inte. Han hade, menade Palander, alla förutsättningar att ”i lämplig akademisk miljö bli en av de nationalekonomiska vetenskapsmän med klar inriktning på sin vetenskaps grundläggande teoretiska problem och med naturliga förutsättningar att framgångsrikt och omdömesgillt bearbeta dem som är alltför sällsynta i det snabbt tillväxande nationalekonomiska skrået”. De tre övriga sakkunniga kom till en helt annan slutsats. Guy Arvidsson fann klarlagt att Bentzel uppfyllde båda kraven för kallelse. Hans kompetens var inte bara fullt tillräcklig, den var mycket god. Däremot ansåg Arvidsson sig vara förhindrad att kompetensförklara Puu, som förvisso var en för sin ålder lovande forskare. Haavelmo gjorde samma bedömning. Lundberg beklagade visserligen Puus ensidiga intresseriktning och hans ”ofta hämningslösa teoretiserande” men hans utlåtande utmynnade inte i någon uttalad inkompetensförklaring. Däremot fann Lundberg ostridigt att Bentzel var väl meriterad och utan tvekan ”förtjänt att nämnas framför docent Puu”. Den 19 mars 1965 samlades samhällsvetenskapliga fakulteten för att upprätta förslag. Palander preciserade därvid sin ståndpunkt ”att ordnade och förutsebara akademiska befordringsförhållanden” var av stor betydelse för unga forskare i karriären. Han underströk vikten av ”att de två av universitetsstadgan angivna kriterierna för kallelse till professur, tolkas restriktivt”. Palanders behandling av Bentzel väckte många reaktioner. Herman Wold påpekade att Bentzel sedan 1958 hade förklarats professorskompetent av tio olika sakkunniga, varav alla utom en (det vill säga Palander) dessutom hade använt positiva förstärkningar som ”klar kompetens”, ”utan tvekan kompetent”. Pedagogen Wilhelm Sjöstrand framhöll att Palanders tolkning av begreppet ”uppenbar skicklighet” – det vill säga som något utöver att endast vara synonymt med ord som ”klar”, ”tydlig”, ”odiskutabel” – möjligen hade varit gångbar ett par decennier tidigare men knappast längre kunde anses gällande. Statsvetaren Carl Arvid Hessler framhöll att enhällighet bland de sakkunniga i princip borde krävas vid kallelser. I detta fall fann han dock att ”en extraordinär situation” förelåg. Han röstade således för kallelsen, liksom åtta av nio fakultetsledamöter. Palander stod ensam. Kungl. Maj:t utnämnde Ragnar Bentzel till professor 3 juni 1965. Palander fick således till professorskollega den person vars utnämning han hade gjort allt för att förhindra. Institutionens delning blev därmed cementerad, även om Bentzel var tjänstledig under de närmast följande åren. Tönu Puu, som en tid kvarstannade vid institutionen som docent och universitetslektor, har senare påpekat att det aldrig kom till ”öppen konfrontation” men 222


att medarbetare på båda sidor utövade krypskytte: ”Anmälningar till JO och JK haglade, och samtal anställda emellan fördes brevledes eller protokollfördes!”. Epoken Palander avslutades vid halvårsskiftet 1969, då den stridbare professorn blev emeritus. Han avled 13 januari 1972 efter några år av sviktande hälsa. Tönu Puu sökte den professur som Palander lämnade inom juridiska fakulteten. När ansökningstiden löpte ut 28 mars 1969 hade fem andra kandidater också inlämnat ansökningar: docenterna Staffan Burenstam Linder, Bo Södersten, Lars Werin och Yngve Åberg samt filosofie doktorn Göran Ohlin. Werin återkallade sin ansökan redan före sakkunnigförfarandet sedan han utsetts till professor vid Stockholms universitet. Till sakkunniga utsågs Tord Palander samt Harald Dickson, professor vid Handelshögskolan i Göteborg, Århusprofessorn Jørgen Gelting och Assar Lindbeck, professor vid Handelshögskolan i Stockholm. Dickson hade 1964 varit fakultetsopponent då Puu disputerade och erhöll betyget ”berömlig” för sin avhandling. Som sakkunnig var han däremot inte odelat positiv. Han ansåg förvisso att Puu var en framstående företrädare för den mer teoretiskt inriktade nationalekonomin, men eftersom han ”ej alls bedrivit någon empirisk forskning” kunde han inte påräkna någon kompetensförklaring. Dickson uppförde Ohlin i första förslagsrum före Burenstam Linder men inkompetensförklarade de övriga kandidaterna. Geltings utlåtande utmynnade i den nedslående slutsatsen ”at ingen af ansøgerne kan anses for fuldt professorskompetent i nationalekonomi”. Assar Lindbeck fann att Ohlin, men ingen av de andra, var kompetent. I april 1969, innan Palander hade insänt sitt utlåtande, återkallade Burenstam Linder och Puu sina ansökningar. Således behövde Palander endast yttra sig om de återstående tre kandidaterna Ohlin, Södersten och Åberg. Han förklarade alla tre inkompetenta. Ohlin kunde, framhöll Palander, förvisso tänkas ha förtjänster som nationalekonom men hans skrifter visade ”för litet härav för att det skall kunna ens ifrågasättas att han har uppfyllt kraven på kompetens till en professur i nationalekonomi”. De skilda meningar som kom till uttryck bland de sakkunniga rörande meritvärdet hos Göran Ohlins vetenskapliga författarskap berodde i allt väsentligt på hur ämnet nationalekonomi definierades. Ohlin hade en samhällsvetenskaplig inriktning och hade berört ämnen med anknytning till demografi och ekonomisk historia – områden vilka låg utanför den egentliga nationalekonomin enligt dem som föredrog en snävare ämnesdefinition. Den 5 juni 1969 behandlades tillsättningen vid ett gemensamt sammanträde i juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Ragnar Bentzel distanserade sig från Palanders 223


och Geltings snäva definition av ämnet nationalekonomi. Han påpekade att Ohlin var en internationellt erkänd forskarkapacitet och således en rekrytering som universitetet hade alla skäl att välkomna: ”För mig förefaller det i själva verket helt absurt att konstruera gränser mellan nationalekonomi och den samhällsekonomiskt orienterade befolkningsteori och den ekonomiska utvecklingshistoria, som Ohlins produktion gäller.” Ekonomhistorikern Karl-Gustaf Hildebrand var av samma mening: ”Alla de sakkunniga ger en mycket positiv bild av doktor Göran Ohlins vetenskapliga kvaliteter, men två av dem hävdar att hans meriter inte ger professorskompetens i just ämnet nationalekonomi. Jag förstår inte att man kan komma till en sådan uppfattning, om man inte utgår från en dogmatisk och verklighetsfrämmande syn på gränsdragningen mellan akademiska ämnen.” Carl Arvid Hessler underströk att det ”borde vara en vinst för båda våra fakulteter men också för Hammarskjöldstiftelsen och Afrikainstitutet att förvärva en forskare med denna öppna, mångsidigt samhällsvetenskapliga begåvning”. Vid den följande omröstningen röstade femton av sexton ledamöter, det vill säga alla utom Palander, för att förklara Ohlin kompetent och för att uppföra honom på förslag. Samtliga ledamöter var däremot eniga om att varken Södersten, som insänt en besvärsskrift rörande sakkunnigutlåtandena, eller Åberg uppnådde kraven för kompetensförklaring. Under sommaren inkom Södersten med ytterligare en inlaga. Han uttryckte sin förhoppning att universitetskanslersämbetet inte skulle förorda någon av de sökande utan i stället utse nya sakkunniga. Vid förnyat sammanträde i de båda fakulteterna 3 september 1969 gick Karl-Gustaf Hildebrand i svaromål. Han framhöll att ingen av de fyra sakkunniga hade förklarat Södersten kompetent och att ytterligare tre sakkunniga, vilka tidigare under året hade bedömt Söderstens produktion vid tillsättningen av två professurer i Stockholm, hade kommit till samma slutsats. Det vore orimligt att begära att fakulteterna ”skulle gå emot denna enhälliga uppfattning hos sju sakkunniga och kompetensförklara Södersten”. Ledamöterna i fakulteterna, liksom senare universitetskanslersämbetet, avstyrkte enhälligt besvären, varefter Ohlin utnämndes att vara professor från 1 december 1969. Södersten utsågs 1971 till professor vid Göteborgs universitet. Sex år senare övergick han till en professur vid universitetet i Lund. Ohlin hade blivit filosofie kandidat vid Stockholms högskola 1948. Under hela 1950-­talet var han verksam i USA, där han 1956 disputerade vid Harvard och senare bland annat fungerade som gästprofessor vid Yale. I början av 1960-talet hade Ohlin en forskartjänst vid Stockholms universitet, varefter han 1964–66 tjänstgjorde vid OECD:s Development 224


Centre i Paris. Ohlin hade framför allt ägnat sig åt befolkningshistoria, bistånd och ulandsfrågor, så till exempel i de av OECD utgivna skrifterna Foreign Aid Policies Reconsidered (1966), Aid and Indebtedness (1966) och Population Control and Economic Development (1967). Till hans specialområden hörde även ekonomisk historia, offentliga finanser, industristruktur och valutapolitik. Från starten 1972 ingick Ohlin i redaktionsrådet för Dag Hammarskjöld-fondens tidskrift Development Dialogue. Samma år tillträdde han inspektoratet för Stockholms nation, vilket han innehade fram till 1976. År 1985 utsågs han till biträdande generalsekreterare för utvecklingsforskning och policyanalys i Förenta nationerna. Formellt innehade han professuren fram till utgången av 1991, men han var tjänstledig för FN-uppdraget. När han återkom till Sverige 1992 invaldes han i Dag Hammarskjöld-fondens styrelse. Ordförandeskapet i Dag Hammarskjöld-fonden, vilket han övertog i januari 1996, blev hans sista större uppdrag. Han avled 28 juni samma år. Alltsedan 1739 – med undantag för ett femårigt avbrott 1958–63 – hade juridiska fakulteten haft en lärostol i nationalekonomi. När finansrätten i slutet av 1950-talet hade avskilts i en egen professur framstod emellertid den hävdvunna ordningen alltmer som en anomali. Ekonomiämnets utrymme i juristutbildningen blev allt mindre. I en skrivelse till fakulteten i november 1984 konstaterade Ohlin krasst inför övergången till FN-uppdraget: ”Professuren i nationalekonomi är nu ett irrelevant bihang till den juridiska fakulteten.” Han talade inte för döva öron. I samband med att åtgärder vidtogs för att ledigförklara den vakanta tjänsten överflyttades den till samhällsvetenskapliga fakulteten. Utlysningen skedde 1986 och ansökningar inflöt från inte mindre än nio synnerligen meriterade kandidater, varav två senare återtog sina ansökningar. Konkurrensen var stark. En av de sakkunniga, Göteborgsprofessorn Lennart Hjalmarsson, konstaterade i sitt utlåtande att samtliga sökande med god marginal uppfyllde kompetenskraven, varför deras inbördes placering på förslaget måste ”bli en relativ rangordning av absolut sett mycket framstående forskare, som samtliga befinner sig vid den internationella forskningsfronten inom sina respektive områden”. Vid sammanträde 26 januari 1987 fastslog fakultetens tjänsteförslagsnämnd att docenten Bertil Holmlund hade försteg framför övriga kvarvarande sökande. Nämnden underströk att han i sin vetenskapliga produktion hade ”dokumenterat stor teoretisk och analytisk skicklighet och god förmåga att utnyttja avancerade ekonomiska metoder”. Holmlund utnämndes 25 juni 1987 med tillträde 1 juli samma år. 225


Bertil Holmlund innehade professuren från 1987 till 2014.

226

Holmlund hade genomfört sina universitetsstudier vid Umeå universitet, där han disputerade 1976 på avhandlingen Arbetslöshet och lönebildning. Han verkade därefter som forskare vid Institutet för näringslivsforskning och vid Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, båda i Stockholm. I sin forskning har han framför allt berört arbetsmarknadsekonomi, till exempel olika aspekter av arbetslöshet, lönebildning, rörlighet, arbetslöshetsförsäkringar och skatt på arbete. Hans insatser har varit av avgörande betydelse för att etablera Uppsala som ledande forskningscentrum på arbetsmarknadsområdet. Han har handlett ett trettiotal doktorander fram till disputation. Holmlund har varit redaktör för Scandinavian Journal of Economics och ingått i redaktionsrådet för flera andra facktidskrifter. Han var under åren 2002–05 ordförande för European Association of Labour Economists och under åren 2008–10 ordförande för ekonomipriskommittén vid Kungl. Vetenskapsakademien. Bertil Holmlund förärades Rudbeckmedaljen av universitetet 2013. I prismotiveringen karakteriserades hans insats sålunda: ”Holmlunds forskning kännetecknas av hög samhällsrelevans, något som också avspeglas i det faktum att han under sin forskarbana mycket aktivt har samverkat med det omgivande samhället. Dels som en flitig deltagare i den ekonomisk-politiska diskussionen, såväl nationellt som på europeisk nivå, dels genom bidrag till statliga utredningar och som expert i olika myndigheters vetenskapliga råd.” Holmlund blev emeritus 1 mars 2014. Ragnar Bentzel innehade den andra professuren i nationalekonomi fram till sin pensionering 1985. Denna lärostol har därefter innehafts av Bengt-Christer Ysander (1985–92) och Nils Gottfries (sedan 1994). Under Holmlunds professorstid tillkom en rad nya lärostolar i nationalekonomi. Ett antal forskare har dessutom befordrats till professorer i ämnet, däribland Mikael Carlsson som installeras vid detta tillfälle. Med anledning av Holmlunds förestående pensionering utlystes professuren 14 februari 2013. Befattningen lockade sexton sökande, varav en återkallade sin ansökan. Som sakkunniga inkallades professorerna Torben M. Andersen, Aarhus universitet, Richard Blundell, University College, London, och Susan B. Vroman, Georgetown University. De sakkunniga fann att tolv sökande var behöriga för anställningen, av vilka fem uppfördes i en tätgrupp. Vid sammanträde 19 november 2013 upprättade samhällsvetenskapliga fakultetens rekryteringsgrupp för professorer, biträdande universitetslektorer och forskarassistenter ett förslag omfattande tre namn i turordning. Med utgångspunkt i detta förslag fattade rektor våren 2014 beslut att anställa Oskar Nordström Skans. Han blev därmed lärostolens


sextonde innehavare sedan starten. Skans’ tillträde, vilket sammanföll med professurens 275-årsjubileum, visar att traditionen från Anders Berch ännu är obruten.

227


Fredrik Tell.


Fredrik Tell Företagsekonomi Anställdes 10 februari 2015 att från 1 september samma år vara professor i företagsekonomi. Fredrik Tell är född 13 november 1968 i Järfälla. Föräldrar: Hans Tell och Monica Ejreteg, född Bydell. Studentexamen vid Huddingegymnasiet i Huddinge 1987. Fil. kand. 1994, ek. lic. 1997, ekon. dr 2000, docent i företagsekonomi 2005, professor i företagsekonomi 2009, allt vid Linköpings universitet. Verksam som post-doc vid University of Sussex 2001, lecturer London School of Economics 2001–02, Visiting Research Fellow vid Stanford University 1998 och 2009 samt vid University of New South Wales 2014. Gift med Karin Tell, född Hedborg, Bachelor of Science in Foreign Service (B.S.F.S.), Georgetown University, affärsrådgivare. Barn: Felix (f. 2003) och Klara (f. 2005). Ny teknisk kunskap bidrar till såväl ekonomiskt välstånd och tillväxt som kritiska utmaningar vad gäller organisationers och samhällens förmåga till anpassning, hållbarhet och förnyelse. Förmågan att utveckla ny kunskap stärks av specialisering och förtätning med avseende på till exempel kunskapsdomän, sociala bindningar, geografisk lokalisering och tidsmässig förläggning. Samtidigt skapas gränser som behöver överbryggas för såväl effektiv problemlösning som omvälvande innovation. Förhållandet mellan specialisering och integration är en klassisk problematik i studier av samhällelig organisation. Med kolleger har jag angripit denna frågeställning utifrån ett kunskapsperspektiv på organisationer. Såväl historiska som realtidsstudier av företag som utvecklar komplexa system har bidragit till begrepp och teorier om organisatorisk kunskap och förmågor för att förklara företags strategier och konkurrenskraft. Jämförande ingående fallstudier av komplexa utvecklingsprojekt har visat på olika mekanismer för att integrera individers specialiserade kunskap i tvärdisciplinära och temporära grupper. Distribuerad kunskapsproduktion ger också upphov till nya organisationslösningar som exempelvis projektbaserade organisationer och öppna innovationsprocesser. Resultat från studier av enskilda företag och bredare enkäter visar på såväl specifika egenskaper hos projektbaserade företagsformer som hur företag söker efter ny kunskap bortom organisationsgränser genom leverantörssamarbeten eller crowdsourcing. 229


Lärostolen i företagsekonomi Professorslängd Sune Carlson Lars-Gunnar Mattsson Lars Engwall Nils Brunsson Fredrik Tell

1958–75 1975–80 1981–2009 2010–14 2014–

År 1915, för jämnt ett sekel sedan, tillträdde Oscar Sillén som andre innehavare av landets första professur i handelsteknik, senare företagsekonomi. Lärostolen, som först innehades av tysken Ernst Walb 1910–11, hade inrättats vid Handelshögskolan i Stockholm, vilken hade grundats 1909 genom ett privat initiativ av Knut Agathon Wallenberg och med stöd av bland andra Stockholms stad. Silléns lärostol – liksom den andra professuren i ämnet, som 1923 tillkom vid Göteborgs handelshögskola – benämndes således handelsteknik, vilket visar att de främst var inriktade mot praktisk verksamhet som bokföring och redovisning. Lärostolarnas namn ändrades 1933 till företagsekonomi, vilket avspeglar att ämnet hade fått en vidare innebörd. Försäljnings- och distributionsproblem ställdes i fokus på ett annat sätt än tidigare. År 1934 inrättades en särskild professur i distributionsekonomi vid Handelshögskolan. Tolv år senare kunde Sune Carlson vid denna högskola tillträda en tredje företagsekonomisk professur, vilken hade tillkommit genom en insamling bland tjugo svenska företag. Den första professuren i företagsekonomi vid Uppsala universitet – den lärostol på vilken Fredrik Tell nu installeras – tillsattes 1958. Undervisning i till denna disciplin hörande ämnen har dock bedrivits längre tid än så. Vid universitetet hade redan under 1700-talet inrättats två professurer i ekonomiska vetenskaper. Anders Berch hade 1741 tillträtt ämbetet som professio iurisprudentiae, oeconomiae et commerciorum, vilken benämning 1840 ändrades till ”nationalekonomi, politirätt med näringsrätt och finansrätt”. Denna lärostols historia tecknas på sidorna 200–227 i denna skrift. År 1759 tillkom den så kallade Borgströmianska donationsprofessuren i praktisk ekonomi, vilken under de första tre decennierna innehades av Johan Lostbom. Professuren i praktisk ekonomi sammanslogs i mitten av 1800-talet med ämnet botanik när denna disciplin överfördes från medicinska till filosofiska fakulteten. 230


Den moderna företagsekonomins historia vid universitetet sträcker sig tillbaka till 1900-talets början. Den av Kungl. Maj:t 1902 tillsatta så kallade universitetsexamenskommittén föreslog i skrivelse 12 september året därpå att åtgärder skulle vidtas ”för åvägabringande vid universiteten i Uppsala och Lund af årligen återkommande undervisningskurser i bokföring för de studerande inom olika fakulteter, hvilka ville af en sådan undervisning sig begagna, med rätt för dem att öfver nöjaktigt genomgången kurs erhålla intyg”. Kursen skulle stå under juridiska fakultetens uppsikt och inspektion men inte vara obligatorisk för någon juridisk examen. Kommittén betonade att kursen kunde vara nyttig även för studenter vid andra fakulteter, varför den endast skulle ha en lösare koppling till juridiska fakulteten. I princip skulle kursen ha en fristående ställning, närmast motsvarande exercitieämnena. Kommitténs betänkande sändes på remiss till universiteten, där det i allmänhet blev väl mottaget. Medicinska fakulteten i Lund avstyrkte dock förslaget, och i Uppsala hördes kritiska röster inom såväl juridiska fakulteten som konsistoriet. Mest kritisk var Carl Axel Reuterskiöld, professor i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt. Han yttrade sig skarpt i fakulteten och menade bland annat att ”bokföringskunskap icke skulle blifva föremål för vetenskaplig behandling vid universitetet”, och att det ingalunda kunde anses ”lämpligt eller görligt att vid universitetet eller med dess medel och i dess lärosalar anordna alla möjliga för det praktiska livet nyttiga ’undervisningskurser’ i komiterades mening”. Universitetet var inte, menade Reuterskiöld, rätta platsen för dylik undervisning i ämnen som huvudsakligen var av praktisk karaktär. Reuterskiöld och hans meningsfränder kunde dock inte förhindra att bokföringskurser började ges vid Lunds universitet 1905. Tio år senare började Eilif Sylwan, lärare vid Handelshögskolan i Stockholm, att hålla motsvarande kurser i Uppsala. Företagsekonomin var under de följande decennierna huvudsakligen representerad vid universiteten genom denna kurs. När frågan om inrättande av en särskild statsvetenskaplig examen aktualiserades på allvar i mitten av 1930-talet väcktes även frågan om inte företagsekonomi skulle bli ett akademiskt ämne. En kommitté, ledd av statsvetarprofessorn Axel Brusewitz – och med statssekreteraren Herman Eriksson samt professorerna ­Gunnar Myrdal och Karl Olivecrona som ledamöter – framhöll behovet av detta i ett betänkande: ”Vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg förekommer företagsekonomi (handelsteknik). Undervisningen i detta ämne, som ansluter sig till undervisningen i nationalekonomi, avser att ge de studerande en fördjupad insikt i bokföringens principer, däri in231


begripet balansteknik, balanskritik och revision samt i kostnadsberäkning, försäljningsoch marknadslära. Uppmärksamhet ägnas även åt näringslivets organisationsproblem.” Kommittén nöjde sig dock med att fästa uppmärksamheten på frågan inför framtiden. Den 20 juni 1935 fattade Kungl. Maj:t beslut om införande av statsvetenskaplig examen. Från studentorganisationer kom under de följande åren påstötningar om att företagsekonomi skulle bli examensämne, och frågan diskuterades livligt under 1940-talets förra hälft. Den så kallade socialvetenskapliga forskningskommittén lade fram sitt betänkande 31 oktober 1946. I detta föreslogs att anslagen för undervisning i företagsekonomi skulle höjas. Däremot fann kommittén att det på kort sikt inte var realistiskt att tänka sig att särskilda professurer i ämnet skulle inrättas. År 1953 lämnade 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen sitt betänkande (SOU 1953:15). Däri underströks med emfas behovet av professurer i företagsekonomi vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Stockholms högskola. Utredningen fann uteslutet att ens som temporär lösning diskutera möjligheten att inrätta tjänster som biträdande lärare eller ens preceptorsbefattningar, eftersom höga vetenskapliga krav måste kunna ställas. Därtill kom att högskolorna måste ta ”hänsyn till de goda utkomstmöjligheter på den fria arbetsmarknaden, som föreligga för en vetenskapligt meriterad företagsekonom”. Det skulle vara svårt att i konkurrens med näringslivet rekrytera och kvarhålla kvalificerade företagsekonomer ”till andra än universitetens högsta lärarbefattningar”. Behovet av nya professorer var störst vid de båda universiteten, där behövdes omgående nya professurer: ”Vid Stockholms högskola torde det åtminstone provisoriskt vara möjligt att i samarbete med handelshögskolan i Stockholm samt i övrigt med hjälp av främst därifrån anlitade lärare upprätthålla undervisningen i företagsekonomi såsom fast ämne, stödämne och huvudämne: allmän kurs.” Utredningen förordade därför endast att principbeslut skulle fattas om inrättandet av en professur i Stockholm. De önskade lärostolarna i Uppsala och Lund inrättades 1957. Till Lundaprofessuren kallades Nils Västhagen, som hade blivit Sveriges förste ekonomie doktor i företagsekonomi när han 1950 disputerade vid Handelshögskolan i Göteborg. Från 1954 innehade han en professur vid Handelshögskolan i Stockholm. Västhagen kom till Lund med ambitionen att vid universitetet inrätta en tredje handelshögskola och lyckades 1961 få till stånd en ekonomisk fakultet. Redan efter ett par år inlemmades dock denna i samhällsvetenskapliga fakulteten. Sedan 2004 är dock Ekonomihögskolan åter en egen fakultet inom Lunds universitet. 232


Professuren i Uppsala utlystes 2 september 1957. När ansökningstiden löpte ut vid utgången av samma månad hade emellertid ingen ansökning inkommit. I en till sektionen ingiven skrivelse den 9 oktober föreslog Gerd Enequist, Carl Arvid Hessler, Tord Palander, Torgny T. Segerstedt och Herman Wold att Sune Carlson skulle kallas till professuren. Till sakkunniga utsågs Thorkil Kristensen, Köpenhamn, ­Erich Schneider, Kiel, och Albert ter Vehn, Göteborg. Att Carlson var professorskompetent var ställt utom tvivel. De sakkunniga förordade i varma ord kallelseförslaget, vilket enhälligt antogs av sektionen 10 mars 1958. Framstötar gjordes även från andra lärosäten som ville knyta honom till sig. ­Bertil Ohlin ville gärna att han skulle återvända till Handelshögskolan, medan företagaren och Tetra Pak-grundaren Ruben Rausing försökte locka honom till professuren i Lund. Torsten Gårdlund talade å sin sida varmt för Uppsala, och Carlson Sune Carlson (till höger) tillsammans med Uplandsbankens direktör Gustaf Reuterskiöld 1960. Fotograf: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet. hörsammade hans råd. Carlson utnämndes 28 juli 1958 och tillträdde professuren 1 augusti samma år. Sin skolning som ekonom hade Carlson fått för Bertil Ohlin vid Handelshögskolan i Stockholm. På Ohlins inrådan tillbringade han en tid vid University of Chicago, där han som lärare hade framstående nationalekonomer som Jacob Viner, Henry Schultz och Frank Knight. Lärarnas inflytande bidrog till att Carlson började intressera sig för produktionsteori och statistik. Han avlade filosofie doktors-examen i Chicago 1936. År 1937 återvände han till Sverige, där han två år senare utgav A Study of the Pure Theory of Production (1939), ett arbete som utkom i en andra upplaga 1956. Under en termin uppehöll han Ohlins professur i natio233


nalekonomi. Han började vid samma tid rikta sina intressen mot företagsekonomi, eftersom han inom detta ämne fann fler intressanta forskningsuppgifter än inom nationalekonomin. I jubileumshistoriken Ett svenskt jernverk. Sandviken 1862–1937 (1937) bidrog Carlson med en analys av affärsverksamhetens utveckling. Hans insikter kom även till användning i praktiska sammanhang. Uppdraget som sekreterare i Statens priskontrollnämnd gav honom möjlighet att fördjupa sin teoretiska kostnadsanalys. Under Carlsons tid som föreståndare för Affärsekonomiska forskningsinstitutet fick dess rapporter rörande distribution och försäljning en mer vetenskaplig karaktär. Vid ett framträdande i Saltsjöbaden 14 juni 1942 hade Carlson talat över ämnet ”Företagsekonomiens ställning till övriga socialvetenskaper”. I detta föredrag, vilket publicerades i Ekonomisk tidskrift samma år, uppdrog han riktlinjerna för företagsekonomi som självständig vetenskap. Företagsekonomi och nationalekonomi var enligt hans mening inte skilda från varandra genom någon skarp gräns men utgångspunkten för företagsekonomi var det enskilda företagets villkor. Företagsekonomins syfte var därtill att åstadkomma praktiska förbättringar, till exempel i form av effektivisering. Till ämnet hörde även organisationsfrågor och – inte minst – studiet av de olika bevekelsegrunder som låg bakom det ekonomiska handlandet. Tre år senare utgav Carlson studien Företagsledning och företagsledare, i vilken han ytterligare underströk organisationsteorins viktiga plats inom den nya disciplin han höll på att utforma. Tillsammans med Thulebolagens chef Ragnar Blomquist tog Carlson initiativ till diskussionsklubben F-klubben, vilken bildades 1943. Sammanslutningen fick året därpå ett slags fortsättning i A-gruppen, där tretton verkställande direktörer i ledande svenska företag ingick. Carlson tillhörde de tongivande medlemmarna i A-gruppen, inom vars hägn en rad centrala organisationsfrågor diskuterades. Till dessa frågor lades mot slutet av 1940talet även de verkställande direktörernas eget arbete och arbetsmetoder. Dessa diskussioner låg till grund för ett av Carlsons mest betydande verk, Executive Behaviour (1951). I maj 1952 beviljades Carlson tjänstledighet för att bli chef för FN:s tekniska biståndsverksamhet i Israel 1952–53 och därefter i Bolivia 1953–54. Han avgick från professuren när han nyåret 1955 tillträdde befattningen som chef för ekonomiska byrån inom FN:s departement för ekonomiska och sociala frågor. I detta uppdrag ingick ett övergripande vetenskapligt ansvar för planläggning och genomförande av forskningsuppgifter även inom det företagsekonomiska området, till exempel rörande industriella kostnadsproblem, indu-

234


LÅGUPPLÖST!

”Röda stugan” mellan Öfre Slottsgatan och Kyrkogårdsgatan inrymde företagsekonomiska institutionen mellan 1959 och 1971. Fotograf: Mikael Wallerstedt.

striell organisation i utvecklingsländer, kärnkraftens kostnads- och finansieringsproblem och marknadsförhållanden. Efter sex år i FN återvände Carlson till Sverige och den nya professuren vid Uppsala universitet. Den nya arbetsplatsen erbjöd en slående kontrast till FN-organisationen. Institutionen inrymdes temporärt i ekonomhistoriska institutionens bibliotek i Skandalhuset, innan den 1959 fick egna lokaler vid Öfre Slottsgatan 4, ”Röda stugan”. Den uppgift som väntade Carlson var ingen sinekur. Institutionen fick byggas upp från grunden och kursplaner utarbetas i all hast. I samband med ämnets tjugofemårsjubileum framhöll Jan Johanson i en artikel i Universen (1983:9) att ”professorn hade varken forskat eller undervisat i företagsekonomi på flera år” och att han själv som assistent ännu inte var färdig civilekonom. Studenterna var desto mer förberedda; de hade väntat länge på att få komplettera sina utbildningar med betyg i det nya, nyttiga ämnet. ”Det var”, skriver Johanson, ”en flock hungriga vargar som kastade sig över den oförberedda lärarstaben”.

235


Arbetet inom FN hade dock givit den nye professorn välbehövlig rutin och förhandlingsvana. I sin bok Studier utan slut (1983) skriver Carlson: ”Jag var ju van att umgås med amerikaner och ryssar, indier och pakistanier, araber och israeliter och det var precis sådana färdigheter som behövdes i en fakultet som inkluderade både Tord Palander och Erik Lindahl, Victor Svanberg och Ingemar Hedenius, Wilhelm Sjöstrand och Carl Arvid Hessler.” Ett tjugotal studenter följde den undervisning som Carlson och hans assistent Jan Johanson gav den första terminen. Studentantalet ökade kraftigt under de följande åren, vilket erbjöd sina utmaningar för lärarstaben. Till denna knöts under 1960-talets första hälft forskare som Dick Ramström, Hellen Westlund och Ingemund Hägg. Även om institutionen till en början var liten lyckades Carlson skapa en livaktig intellektuell miljö. Hans många kontakter med framstående företagsledare och ekonomer – etablerade både före och under FN-tiden – kom väl till pass. Bland dem som gästade företagsekonomernas seminarium under den första tiden fanns exempelvis John Kenneth Galbraith. Till skillnad från Nils Västhagen i Lund ville Carlson inte organisera verksamheten efter mönster från handelshögskolorna. Carlson värnade i stället företagsekonomins akademiska karaktär; han ville att det skulle vara ett samhällsvetenskapligt ämne bland de andra inom humanistiska fakulteten. Det vetenskapliga förhållningssättet krävde upprätthållandet av en viss distans till näringslivet och dess ekonomiska intressen. Sune Carlson ansåg också att det var viktigt för institutionen att specialisera sig inom forskningen. Mot bakgrund av hans internationella erfarenheter och de pågående diskussionerna om europeisk integration fann han lämpligt att fokusera på internationellt företagande. Han startade ett antal projekt om svenska företags verksamhet i utlandet och om utländska företags arbete i Sverige. Det gällde inte minst stålindustrin. I någon mån innebar detta en fortsättning på Carlsons redan under 1930-talet publicerade arbete om Sandviken. Forskningarna inom detta område sammanfattade han senare i How Foreign is ­Foreign Trade? (1975). Detta arbete utkom samma år som Carlson pensionerades men temat internationellt företagande skulle under lång tid därefter bli en viktig del av institutionens forskningsprofil. Ett annat område som Carlson ägnade sig åt var finansiella biståndsfrågor. Carlsons betydelse för sin institution har sammanfattats på detta sätt av Jan Johanson: ”Sune satte naturligtvis en mycket stark prägel på forskningen vid företagsekonomiska institutionen i Uppsala. Men det skedde inte i första hand genom aktiv forskarhandledning, eftersom han var utomlands ganska långa perioder. Däremot gjorde han mycket för att 236


skapa en forskningsmiljö. Han förhandlade till sig en centralt belägen röd liten stuga där ett litet bibliotek, seminarierum och kafferum var viktiga utrymmen. Det var en intim personlig miljö, där man kunde se påtagligt inflytande från Sunes hustru Lena. Han startade ett högre seminarium, där forskning diskuterades och där företagsledare berättade om sina erfarenheter. Han organiserade studieresor utomlands, där vi umgicks tillsammans, besökte företag och institutioner. Under dessa resor fick vi en aning om den stora värld som Sune lämnat, när han flyttade till Uppsala. Många doktorander fick lära sig att oavsett vad kvällen inneburit måste man vara parat nästa morgon.” Sune Carlson, som 1966–74 var inspektor för Södermanlands-Nerikes nation, pensionerades vid halvårsskiftet 1975. Han avled 22 september 1999. Två år före Carlsons pensionering hade en andra professur i företagsekonomi inrättats vid universitetet. Denna lärostol besattes första gången genom kallelse av Dick Ramström, filosofie doktor från Uppsala 1967 med avhandlingen The Efficiency of Control Strategies och sedan 1968 professor i företagsekonomi vid Umeå universitet. Där förordade han, liksom Sune Carlson, specialisering och inriktade Umeinstitutionen mot småföretagsekonomi. Han och hans medarbetare kom därmed att bli pionjärer inom den gren av företagsekonomin som senare kom att benämnas entreprenörskap. Institutionen lämnade Röda stugan vid Öfre Slottsgatan 1971, varefter den under några år hade sina lokaler i en nedlagd möbelaffär vid Vaksala torg. År 1976 flyttade den till Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum (1998 omdöpt till Ekonomikum), där den således har varit inrymd i närmare fyrtio års tid. Den efter Carlson lediga lärostolen utlystes och denna gång behövde universitetet inte vänta förgäves på ansökningar. Inte mindre än tolv sådana hade influtit när ansökningstiden löpte ut 19 mars 1974. Fyra av dem återkallades senare. Inom samhällsvetenskapliga fakulteten väcktes förslag om kallelse av Lars-Gunnar Mattsson, som inte fanns bland de sökande. Mattsson, som hade disputerat vid Handelshögskolan i Stockholm på avhandlingen Integration and Efficiency in Marketing Systems (1969), hade 1973 tillträtt en professur i industriell marknadsföring vid Linköpings universitet. Kallelseförslaget vann bifall och Mattsson tillträdde professuren i Uppsala 1975. Fem år senare kallades dock Mattsson på nytt till en professur, denna gång till Handelshögskolan i Stockholm. Dessförinnan hade han tagit initiativ till en påbyggnadsutbildning för i näringslivet verksamma personer samt utvecklat ett nära samarbete med institutionens forskare inom internationellt företagande och industriell marknadsföring. Dessa kontakter bestod långt efter det att han 237


I samband med Sune Carlsons åttioårsdag 1989 avtäcktes hans av Ulla Fries målade porträtt på institutionen. Från vänster: Lars Engwall, Sune Carlson, Ulla Fries och Jan Johanson.

flyttat från Uppsala. Ett påtagligt utryck för detta är att Mattsson i samband med institutionens femtioårsjubileum sammanfattade dess forskning i boken Uppsala in the World − the World in Uppsala (2009). Även innehavaren av den andra professuren, Dick Ramström, kom att lämna institutionen i förtid. Han blev relativt tidigt engagerad i olika former av rådgivning till företag och organisationer. Därmed var han tjänstledig under ett antal år, innan han 1983 formellt avträdde professuren. Då denna skulle återbesättas valde institutionen och sedermera fakulteten att inrikta den mot internationell företagsekonomi. Dess innehavare blev Sune Carlsons förste medarbetare Jan Johanson.

238


Lärostolens tredje innehavare, Lars Engwall, hade disputerat vid Stockholms universitet 1970 med avhandlingen Size Distributions of Firms. Efter ett år som gästforskare vid Carnegie-Mellon University i Pittsburgh och University of California, Berkeley, samt en termin som universitetslektor vid Stockholms universitet, anställdes han i februari 1972 som tillförordnad docent vid institutionen. Han blev ordinarie docent fem år senare och utnämndes 1981 till innehavare av lärostolen efter Mattsson. Engwall har fört Sune Carlsons anda vidare genom att hålla samman institutionens olika delar inom ramen för en aktiv forskningsmiljö och att fortsätta samverkan med andra ämnen inom universitetet, särskilt inom samhällsvetenskapliga fakulteten. Samtidigt har han verkat för att stärka institutionens kompetens genom tillskott av nya professurer. Ett första steg var den ovan nämnda omformuleringen av institutionens andra professur till internationell företagsekonomi. Ett ytterligare steg var inrättandet med fakultetsmedel av en tredje professur 1993, denna gång mot ytterligare ett av institutionens styrkeområden: industriell marknadsföring. Håkan Håkansson blev förste innehavare av denna lärostol, vars historia skildras på sidorna 243–244 i denna skrift. Genom ett anslag från en privat stiftelse kunde Erling Peterssohn utnämnas till professur i redovisning 1993. Vidare kunde institutionen med interna medel inrätta en professur i offentlig administration år 2000, med blivande prorektorn Kerstin Sahlin som förste innehavare. Slutligen – efter en relativ lång process med bidrag från flera finansiärer till en stiftelse – kunde Ivo Zander 2005 utnämnas till Anders Walls professur i entreprenörskap, dess möjligheter och risker. Tillsammans med emeriti och befordrade professorer har institutionen därmed 2015 så många som tjugo professorer. Lars Engwalls forskning har avsett organisationers anpassning till förändrade villkor samt spridningen av företagsekonomiska idéer. Inom det första området har han genomfört längre studier av mediaföretags utveckling, bankers hantering av teknisk förändring och avreglering samt styrning och ledning av universitet. Denna forskning har redovisats i ett större antal artiklar och böcker, bland de senare märks företagshistoriken Från vag vision till komplex organisation (1985). Forskningen inom det andra området fokuserade inledningsvis på företagsekonomiämnets framväxt. Resultaten av denna forskning har redovisats i boken Mercury Meets Minerva, som först publicerades av Pergamon Press 1992 och som utkom i en andra utvidgad upplaga 2009 i samband med att Handelshögskolan i Stockholm firade sitt hundraårsjubileum. Denna forskning om spridningen av de företagseko-

239


nomiska idéerna har också avsett konsulters och medias roll i sammanhanget. Detta har bland annat skett inom ramen för ett europeiskt forskningssamarbete under hans ledning. Engwall ingick 1997–2003 som ledamot av universitetets konsistorium samt ledde 1993–98 universitetets centrala kvalitetsarbete. Han pensionerades 2009 men kvarstod vid universitetet som seniorprofessor under ytterligare fyra år såsom ordförande för den nationella forskarskolan Management och IT, vilken han tillsammans med andra initierat år 2000. Inför Engwalls pensionering beslutade samhällsvetenskapliga fakulteten 27 mars 2008 att – i enlighet med sitt professorsprogram för åren 2003–08 – påbörja rekryteringen av ny professor. Befattningen ledigförklarades 16 maj 2008 och vid ansökningstidens utgång 1 september samma år hade fjorton sökande anmält intresse. Tre av ansökningarna återkallades under tillsättningsärendets gång. De båda sakkunniga – Kari Lilja, Helsingfors, och Peter Lorange, Zürich – uppförde Nils Brunsson, professor vid Handelshögskolan, i första förslagsrum. Han anställdes 13 april 2010 med tillträde 1 juli samma år. Brunsson hade disputerat i Göteborg 1976 med avhandlingen Propensity to Change: An Empirical Study of Decisions and Reorientations. År 1979 blev han forskarassistent i företagsekonomi vid Uppsala universitet, men flyttade redan året därpå till Handelshögskolan i Stockholm, där han 1986 utnämndes till Stockholms stads professur i företagsekonomi. Brunsson har inriktat sin forskning mot organisationsfrågor och har spridit sina forskningsresultat internationellt i artiklar och böcker. Bland de senare kan särskilt nämnas The ­Irrational Organization (1985), The Organization of Hypocrisy (1989) och Reform as ­Routine (2009). Brunsson är vidare initiativtagare till Stockholms Centrum för forskning om offentlig sektor (SCORE), där han varit verksam i olika roller sedan början av 1990-talet. Inför Brunssons pensionering utlystes professuren 27 september 2013. Ansökningstiden löpte ut 11 november samma år, varvid tretton personer anmälde sig som sökande. Två ansökningar återkallades senare. De sakkunniga – Rolf A. Lundin, Internationella handelshögskolan i Jönköping, Lars-Gunnar Mattsson, Handelshögskolan i Stockholm och Randi Lunnan, Norwegian Business School – fann att åtta av kandidaterna uppfyllde kvalifikationskraven, flera av dem med god marginal. ”Det är”, konstaterade Mattsson i sitt utlåtande, ”en sällsynt kvalificerad grupp sökande, samtliga professorer (lärostols- eller befordringsprofessur eller tidigare kompetensförklarad för professur) vi har haft att bedöma.” Med utgångspunkt från sakkunnigutlåtanden fann fakultetens rekryteringsgrupp

240


vid sammanträde 17 november 2014 att Fredrik Tell var ”den främsta av kandidaterna för anställningen”. Han anställdes i februari 2015 och tillträdde professuren 1 september. Fredrik Tell blir lärostolens femte innehavare sedan starten 1958. Hans installation sammanfaller med hundraårsmarkeringen av Eilif Sylwans första företagsekonomiska ­föreläsningar vid universitetet 1915.

241


Virpi Havila.


Lärostol i företagsekonomi, särskilt marknadsföring, återbesatt med vid universitetet förut installerad professor

Virpi Havila Professorslängd Håkan Håkansson Amjad Hadjikhani Virpi Havila

1992–99 2002–13 2014–

Fotnot: Professurens benämning 1992–99 var ”företagsekonomi, särskilt industriell marknadsföring”.

År 1958 kallades Sune Carlson till den första professuren i företagsekonomi vid Uppsala universitet. Ämnets och denna lärostols historia tecknas på annan plats i denna skrift (­sidorna 230–241). En andra professur i ämnet tillkom 1973 med Dick Ramström som förste innehavare. Denna befattning kom senare att särskilt inriktas på studiet av internationell företagsekonomi. År 1992 inrättades en tredje lärostol i företagsekonomi, vilken inriktades mot industriell marknadsföring. Denna lärostol innehas sedan 1 december 2014 av Virpi Havila. Håkan Håkansson förordnades 17 september 1992 att från 1 oktober samma år vara professurens förste innehavare. Han disputerade vid institutionen 1975 men hade redan 1970 börjat tjänstgöra som extra universitetslektor. Åren 1983–85 var han knuten till Handelshögskolan i Stockholm, där han utsågs till docent. Han erhöll därefter en forskartjänst vid Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet med placering vid Uppsala universitet. I sin forskning under denna tid uppmärksammade Håkansson särskilt företagens samspel med det omgivande samhället, i synnerhet när det gällde analys av inköp, industriell marknadsföring och förhållandet mellan affärsförbindelser och teknisk utveckling. Han lämnade efter sju år professuren i Uppsala för att tillträda en tjänst i Oslo. När lärostolen utlystes inkom sju ansökningar, däribland från Dharam Deo Sharma som dock 2002 i stället fick Peter Wallenbergs professur i internationell marknadsföring vid 243


Handelshögskolan. Professuren i Uppsala tillföll i stället docenten Amjad Hadjikhani, elev till Jan Johanson, som hade disputerat 1984 och därefter verkat som universitetslektor vid institutionen. Han var även gästprofessor vid Mälardalens högskola 1999–2001. I sin forskning har Hadjikhani intresserat sig för olika aspekter av internationell marknadsföring, inte minst företagens osäkerhet och deras relationer på den internationella marknaden. Tillsammans med andra Uppsalaforskare har han studerat nätverk och långsiktiga relationer för att därigenom fördjupa kunskapen om marknader och marknadsföring. Hadjikhani pensionerades 1 juli 2013 men verkade därefter som seniorprofessor fram till 30 juni 2014. Till Hadjikhanis efterträdare utsågs Virpi Havila. Hon anställdes som innehavare av lärostolen 18 november 2014 med tillträde 1 december samma år. Havila disputerade i Uppsala 1996 och verkade därefter som universitetslektor vid institutionen fram till 2006, då hon befordrades till professor. Hon installerades året därpå som professor vid universitetet och kan således inte installeras på nytt när hon intar lärostolen i företagsekonomi, särskilt marknadsföring som dess tredje innehavare. I sin forskning har Havila särskilt uppmärksammat den så kallade nätverksansatsen, det vill säga uppfattningen att förändringar i relationen mellan två företag påverkar också andra företagsrelationer. Hon har uttryckt det sålunda i 2007 års installationsskrift: ”Genom att studera hur företagens relationer till andra företag påverkas av specifika händelser såsom avbrutna affärsrelationer och förvärv och fusioner, kan man bättre förstå företagandets bakomliggande förutsättningar.”

244


Per Johansson.


Lärostol i statistik, särskilt ekono­metri, återbesatt med vid universitetet förut installerad professor

Per Johansson Professorslängd Gustav Sundbärg Nils Wohlin Josua Linders Herman Wold Karl Gustav Jöreskog Reinhold Bergström Rolf Larsson Per Johansson

1910–14 1916–30 1931–38 1942–70 1971–84 1987–99 2002–14 2015–

Fotnot: Fram till 1987 benämndes professuren endast statistik, därefter statistik, särskilt ekonometri.

Riksdagen biföll år 1909 en proposition från Kungl. Maj:t, vilken föreslog inrättandet av en professur i statistik vid Uppsala universitet. Under flera år hade behovet av en sådan lärostol påtalats av universitetet. Axel Ljungman, tidigare docent i zoologi vid Uppsala universitet, väckte frågan i motioner till riksdagen i slutet av 1800-talet. Ljungman ville se fler lärostolar i alla statsvetenskapliga ämnen, däribland i statistik. Initiativen rönte ingen omedelbar framgång. I första årgången av Statsvetenskaplig tidskrift 1899 påpekade statsvetaren Pontus Fahlbeck att en rad nya professurer hade tillkommit för naturvetenskaperna och de moderna språken under 1800-talet, samtidigt som inte en enda hade inrättats i statskunskap, förutom en extra ordinarie professur i Lund, vilken tillkommit efter ombildning av adjunktur. Situationen fick Fahlbeck att utbrista: ”Man har nästan svårt att förklara ett så underbart förhållande – att öfriga discipliner, först naturvetenskaperna, sedan språken fått hvar för sig ett halft dussin nya lärostolar, men statsvetenskaperna intet. Man frågar sig ovillkorligen: hafva då de ämnen, som utgöra föremålet för dessa vetenskaper, hvilka i korthet finnas upptagna i titeln på denna tidskrift: politik – statistik – ekonomi, förlorat i betydelse i detta århundrade, eller intaga de endast en obetydlig plats i människors lif och

247


tänkande? Man skulle kunna tro det efter den askunge-roll, som man med god smak tilldelar dessa vetenskaper i vårt land.” På våren 1907 väckte Skytteanske professorn Simon J. Boëthius frågan om en framtida lärostol i statistik inom humanistiska sektionen, men inget önskemål om medel för en sådan uppfördes detta år på universitetets riksdagspetita. Oberoende av detta initiativ motionerade Julius Centerwall vid riksdagen samma år om behovet av just en sådan professur. Kraven avvisades emellertid, bland annat därför att statsmakterna först ville veta i vilken utsträckning undervisning i statistik redan meddelades vid universiteten, främst inom ämnet statskunskap. I en skrivelse till konsistoriet i september 1907 framhöll Boëthius, med anledning av detta, att ”statistik” – i den mening ordet på 1700-talet hade fått av Göttingenprofessorn Gottfried Achenwald – förvisso motsvarade statskunskap. Denna innebörd hade dock blivit föråldrad. Någon undervisning i statistik i den moderna betydelsen ”systematisk massiakttagelse, särskilt för utredande av samhällsfrågor” förekom endast i ytterst begränsad omfattning vid universitetet. Behovet av en statistikprofessur var således stort. Sektionen ställde sig bakom Boëthius’ förslag, varpå konsistoriet beslutade att begära hos kanslern att denne ville göra en framställning hos Kungl. Maj:t om proposition till 1908 års riksdag för ett anslag om 6 000 kronor för en ordinarie professur i statistik. Statistikprofessurens tillkomst hängde samman med debatten om kvaliteten på den statistiska utbildningen i landet, vilken pågick under 1900-talets första decennium. I januari 1905 hade riksdagen tillsatt en särskild statistikkommitté med Fahlbeck som drivande kraft. I sitt slutbetänkande på hösten 1907 framhöll kommittén att det förelåg brister i utbildningen, varför den stödde de krav som redan hade rests från universitetens sida om en professur i statistik. Kommitténs önskemål uppfylldes, men en statistikprofessur inrättades endast vid universitetet i Uppsala, inte i Lund. Till förste innehavare av professuren i statistik kallades Gustav Sundbärg. Han hade studerat i Uppsala i slutet av 1870-talet, varefter han 1880 utsågs till amanuens vid Statistiska centralbyrån. Han kvarstod vid denna institution under trettio år och utgav en rad statistiska arbeten, främst inom befolkningsstatistiken. Han analyserade befolkningsutvecklingen i dess sociala och ekonomiska sammanhang, varvid han kunde visa hur ekonomi, skiften, fattigvård, klimat och många andra faktorer inverkade. Sundbärg kunde framstå som ett slags tidig socialhistoriker. Under sina studier av de svenska länen fann han att de kunde grupperas i tre eller fyra geografiska kategorier, vilka han benämnde demografiska huvudområden. 248


I mitten av 1880-talet hade Sundbärg avböjt ett erbjudande om en docentur i Uppsala, men han promoverades till hedersdoktor vid Linnéjubileet 1907. Sundbärg kritiserade gärna fackhistorikerna för att de alltför mycket uppehöll sig vid statsorganisationens och administrationens historia. I en tidningsrecension påpekade han syrligt att Historisk tidskrift, som innehöll utförliga förteckningar över nyutgivna historisk arbeten, nästan helt förbisåg den statistiska litteraturen, ”ehuru den belyser Sveriges historia lika mycket som åtskilliga andra däri upptagna publikationer”. Sundbärgs mest omfattande arbete, La Suède, son peuple et son industrie (1900), rörde den svenska statistiken. Verket, som lanserades i samband med världsutställningen i Paris, utkom året därpå i en drygt tusensidig volym på svenska under titeln Sveriges land och folk. Några år därefter utgavs det även på engelska. År 1907 fick Sundbärg uppdraget att leda den officiella emigrationsutredningen, inom vilken han författade åtskilliga skrifter, däribland det niohundrasidiga slutbetänkandet, som framlades 1913. Inom ramen för emigrationsutredningen tillkom även Om folklynnet (1911), en samling aforismer om särdragen i den svenska nationalkaraktären. Skriften rönte stor uppmärksamhet och har funnit intresserade läsare långt efter Sundbärgs död. Sundbärg hade under lång tid varit en mycket respekterad statistiker men under 1900-talets första decennium skedde på sina håll en omvärdering. Den historiskt inriktade statistik som Gustav Sundbärg utsågs 1910 till förste innehahan företrädde utmanades då av en nyare matematisk statistik, vare av professuren i statistik. Illustration ur vars företrädare ansåg att de representerade en mer vetenskap- Hvar 8 dag. Uppsala universitetsbibliotek 19854. lig statistik än den äldre skolan. Förutom denna vetenskapliga kritik fick Sundbärg uppleva motgångar i befordringshänseende. Han ansågs till exempel vara självskriven när chefsbefattningen för Statistiska centralbyrån skulle tillsättas 1905, men blev förbigången. Kallelsen av Sundbärg till professuren överklagades av filosofie doktorn Thor Andersson, som ansåg att hans rätt att konkurrera om befattningen hade blivit ”kränkt af det större konsistoriets formvidriga kallelsebeslut”. Andersson, som i början av 1920-talet grundade Nordisk statistisk tidskrift, ansåg att han, som matematiskt inriktad statistiker, i vetenskapligt hänseende var överlägsen Sundbärg. De båda sakkunniga, Fahl249


beck och Widell, förklarade emellertid att Andersson saknade ”erforderlig kompetens för att kunna ifrågakomma vid tillsättandet af nämnda plats” och sektionen påminde om att den så sent som i februari 1908 inte ens hade kunnat bifalla hans docentansökan. Besvären lämnades därför utan avseende. Sundbärg, som tillträdde i början av 1910, redogjorde i sin installationsföreläsning för statistikens särart som vetenskap. Han framhöll att ämnet kunde betecknas som den vetenskapliga induktionsmetoden i dess renaste form, varför det hade samband med logiken snarare än matematiken. ”Reellt taget”, menade Sundbärg, ”är statistikens föremål samhällsföreteelserna. Den delar arbetsfält med alla andra samhällsvetenskaper. Det för statistiken specifika är, att den ser samhällsföreteelserna från deras kvantitativa synpunkt. Dessa kvantiteter äro uttryck för lefvande krafter.” Därmed underströk han att det var den historiska, inte den matematiska, statistiken som upptog hans intresse. Någon betydelse som professor vid Uppsala universitet fick Sundbärg aldrig. Sjuklighet och andra åtaganden hindrade honom från att träda i tjänst annat än högst sporadiskt. Han dog 20 november 1914. Under de fyra professorsåren tjänstgjorde han sammanlagt endast under ett par veckor. Under 1910-talets förra hälft uppehöll Sundbärgs elev Karl Arvid Edin professuren. Han hade disputerat och blivit docent 1910 med en avhandling om arbetarbefolkningens bostadsförhållanden. Han sökte professuren efter Sundbärgs död men hade en övermäktig konkurrent i Nils Wohlin, docent i politisk ekonomi och statistik vid Stockholms högskola. Wohlin utnämndes 5 maj 1916. Även efter Wohlins tillträde fick Edin dock träda in som vikarie. Professuren söktes dessutom av Thor Andersson, vilken inte hade någon framgång när han väl fick chansen att söka befattningen i konkurrens; han blev inkompetensförklarad av samtliga sakkunniga, liksom av både sektion och konsistorium. Nils Wohlin hade huvudsakligen ägnat sig åt historisk svensk jordbrukspolitik. Han utgav studier som Torpare- backstugu- och inhysesklasserna (1908), Den jordbruksidkande befolkningen i Sverige 1751–1900 (1909) och Den svenska jordstyckningspolitiken i 18:de och 19:de århundradena (1912). Stor uppmärksamhet rönte hans studie om den äktenskapliga fruktsamhetens tillbakagång på Gotland från 1915. Wohlin hann, som nämnts, inte mer än tillträda förrän han beviljades tjänstledighet. Under de följande åren innehade han olika offentliga uppdrag. I mitten av 1920-talet var han till exempel handelsminister i Ernst Tryggers ministär. Hans återkommande frånvaro gagnade knappast statistiken som akademisk disciplin och förorsakade missnöje vid uni250


versitetet. Både sektionen och konsistoriet gjorde framstötar till Wohlin i hopp om att få ändring till stånd. Till slut ledsnade även Dagens Nyheter. Under rubriken ”När professuren blir en bisyssla” riktade tidningen 30 januari 1926 ett skarpt angrepp mot det sätt varpå statistikprofessuren i Uppsala sköttes. Författaren till ledarartikeln konstaterade att Wohlin hade tjänstgjort sammanlagt mindre än tre år trots att han hade innehaft professuren under nära ett decennium. Detta förhållande ansågs vara ”en av de största universitetsskavanker som observerats på senare tider”. Sundbärg hade åtminstone kunnat åberopa sjuklighet, medan Wohlin endast följde ”sitt fria val och sin säregna uppfattning om vad ett akademiskt ämbete tillåter och kräver”. Någon förbättring i önskad riktning infann sig knappast, eftersom Wohlin i slutet av 1920-talet utsågs till finansminister. Professuren lämnade han inte förrän i april 1930, då han blev generaldirektör i Tullverket. Wohlin avled 5 mars 1948. Till ny professor utsågs Josua Linders, som hade uppehållit tjänsten under 1920-talets andra hälft. År 1922 hade Linders kommit till Uppsala, där han knöts till Statens institut för rasbiologi som statistiker. Han fungerade även som ställföreträdare åt institutets föreståndare Herman Lundborg. Han disputerade och blev docent 1925, varefter han omväxlande uppehöll professurerna i Uppsala och Lund samt befattningen som inspektör vid Svenska arbetsgivarföreningens statistiska byrå. År 1929 återvände han till Statistiska centralbyrån som bibliotekarie och sedan som ledare för 1930 års folkräkning. Kort därefter återkom Linders till Uppsala för att inta den efter Wohlin lediga professuren. Linders drabbades av sjuklighet redan efter några år som professor. Han avled 16 oktober 1938. När universitetet vidtog förberedelser för att utlysa lärostolen förklarade Kungl. Maj:t 22 juni 1939 att beslut härom skulle fattas först efter förnyad framställning från universitetet. Av allt att döma befarade Kungl. Maj:t att det skulle bli svårt att uppbringa kompetenta kandidater. Följden blev att professuren återigen förblev vakant under flera år, varvid den uppehölls av docenten P. Georg Winsler. Situationen var inte idealisk och 9 oktober 1941 beslutade sektionen att hos konsistoriet hemställa att åtgärder skulle vidtas för att tjänsten skulle återbesättas. Sektionen gjorde detta ”med hänsyn till undervisningen i ämnet, icke minst undervisningen för statsvetenskaplig examen, och då kompetent sökande till professuren numera torde kunna förväntas komma att anmäla sig”. Den 7 november 1941 lämnade Kungl. Maj:t till slut universitetet tillåtelse att utlysa professuren. Såsom sökande anmälde sig den vikarierande professorn P. Georg Winsler, byråchefen Tor Jerneman och docenten vid Stockholms högskola Herman Wold. Den 29 251


december 1941 föreslog nordisten Erik Noreen att Lundaastronomen Walter Gyllenberg skulle kallas till professuren. Gyllenberg hade tillämpat matematiskt-statistiska metoder i sitt astronomiska arbete. Han hade sökt professuren i statistik i Lund i slutet av 1930-talet men återkallat sin ansökan. Kallelseförslaget motiverades sålunda: ”Till min kännedom har kommit, att professor Walter Gyllenberg, Lund, hade ämnat söka den lediga professuren i statistik men att han förbisett kungörelsen om tidpunkten för insändande om ansökan. Då det synes mig obilligt, att han på grund av detta missöde icke skall komma under omprövning får jag härmed väcka förslag om att Gyllenberg kallas till ämbetet i fråga.” Noreens förslag fick omgående till följd att Axel Brusewitz i stället väckte förslag om kallelse av Wold. Humanistiska sektionen hade således att ta ställning till två motstridiga förslag. De sakkunniga som inkallades, Harald Cramér, Carl-Erik Quensel och Köpenhamnsprofessorn Hans Cl. Nybølle, var eniga om att Wold inte bara var kompetent utan dessutom uppfyllde kraven för kallelse. Detsamma gällde följaktligen inte för Gyllenberg. Sektionen och konsistoriet tillstyrkte enhälligt kallelseförslaget avseende Wold 24 april respektive 9 maj 1942. Wold utnämndes 5 september 1942. I inbjudningsskriften till hans installation senare samma år stod att läsa: ”Professuren, som inrättats under ljusa auspicier, syntes icke vara gynnad av ödet.” Mot bakgrund av allt som inträffat sedan Sundbärgs utnämning var den onekligen befogad. Wolds tillträde innebar emellertid att kontinuitet och stabilitet äntligen inträdde. Efter närmare tre decennier fick lärostolen en innehavare som kunde ägna den odelad uppmärksamhet under längre tid. Wold blev en verklig disciplinbyggare, vars betydelse kom att sträcka sig långt utanför statistikämnet. Herman Wold var född i Norge men hade kommit till Sverige redan som barn. Sina akademiska studier genomförde han vid Stockholms högskola. Redan med avhandlingen A ­Study in the Analysis of Stationary Time Series (1938) framstod han som en betydande forskare, vars teorier rönte uppmärksamhet även utanför Sverige. Avhandlingen, på vilken Wold blev docent, lades fram för Harald Cramér och rörde framför allt sannolikhetskalkyl och teoretisk statistik. I mitten av 1950-talet utkom den i en andra upplaga. Vid det laget hade Wold ytterligare etablerat sig som internationellt ledande forskare, inte minst inom efterfrågeanalysen. I Skandinavisk Aktuarietidskrift införde han 1943 och 1944 den tredelade artikeln ”A Synthesis of Pure Demand Analysis”, som på samma gång utgjorde en syntes av äldre konsumtionsteoretiska arbeten och ett eget självständigt arbete. Wold hade kommit in på detta område sedan han haft ett offentligt uppdrag att utreda hur ef252


Herman Wold till höger tillsammans med docenten Sten Malmquist. Fotograf: Uppsala-Bild/ Upplandsmuseet.

terfrågan på vissa livsmedel påverkades av inkomster och priser. Forskningarna på efterfrågeanalysens område sammanställde Wold i arbetet Demand Analysis (1952), vilket snart blev ett internationellt ekonometriskt standardverk. Det faktum att boken efter trettio år utgavs i en ny upplaga visar på dess bestående värde. Wold var under 1950-talet en flitig deltagare i den internationella debatten om hur ekonomiska samband borde formuleras. Han utsågs 1961 till hedersmedlem i Royal Statistical Society och fungerade 1966 som president i Econometric Society. Wold svarade för betydande insatser inom flera andra nationalekonomiska och statistiska områden, däribland befolkningsstatistik. Han var en ofta tippad mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne men fick det aldrig. Wold var en uppskattad föreläsare och handledare. Ämnet genomgick en förvandling under hans tid. I början av 1940-talet följdes hans undervisning av en handfull studenter, tjugo år senare strömmade hundratals nybörjarstudenter till varje ny termin. Forskarutbildningen expanderade på mot253


svarande sätt och ett stort antal disputationer i ämnet ägde rum. Minst ett tiotal av hans elever blev senare professorer. Bland dem kan nämnas den nyzeeländske matematikern och statistikern Peter Whittle, som tillbringade några år i Uppsala i början av 1950-talet. Han disputerade för Wold och blev docent 1951. I slutet av 1960-talet blev han professor i matematik i Cambridge. Han inkallades som sakkunnig när Uppsalaprofessuren skulle återbesättas efter Wold. Herman Wold hade vissa originella drag, vilket Ragnar Bentzel har vittnat om i en minnesteckning: ”På seminarierna somnade han alltid, det var ett axiom; i sin egenskap av frekvent medlem i betygsnämnden vid disputationer satt han på första bänken och varje gång insomnade han nästan omedelbart. Och inte nog med det: Han snarkade också, vilket, – förklarligt nog, – väckte en berättigad munterhet inte bara hos publiken utan även hos respondent och opponent.” Ofta förmådde dock Wold rekapitulera vad som sagts eller inträffat och denna ”sömn-medvetande-förmåga” förundrade många. Wold innehade professuren under tjugoåtta år, innan han 1970 överflyttade sin verksamhet till Göteborgs universitet. Han pensionerades efter fem år som professor i Göteborg, varefter han som emeritus återvände till Uppsala. Han förblev aktiv under många år och hade arbetsrum på sin gamla institution. Tidvis var han också verksam som gästprofessor i Zürich. När Wold avled 16 februari 1992 framstod han sedan länge som en nestor bland svenska statistiker och samhällsvetare. När professuren ledigförklarades efter Wolds avflyttning till Göteborg inflöt ansökningar från Uppsalaforskarna Karl-Gustav Jöreskog, Ejnar Lyttkens och Paul Seeger. Alla tre blev kompetensförklarade men den egentliga konkurrensen kom att stå mellan Lyttkens och Jöreskog. Lyttkens var nitton år äldre och hade redan i början av 1960-talet verkat som tillförordnad professor i Umeå. Han sökte såväl Umeprofessuren 1963 som lärostolen i Göteborg 1969 men blev förbigången båda gångerna. De fyra sakkunniga i Uppsalatillsättningen framhöll samstämmigt att både Lyttkens och Jöreskog var synnerligen meriterade och att Lyttkens ytterligare hade stärkt sina kvalifikationer sedan konkurrenserna på 1960-talet. Alla fyra placerade emellertid Jöreskog främst, om än de tillstod att försteget inte var stort. Quensel framhöll i sitt utlåtande att den ”bästa lösningen av detta befordringsärende skulle självklart vara att för Jöreskog inrättades en särskild professur för undervisning och forskning inom hans specialområde och att Lyttkens erhöll den mera allmänt inriktade professuren i statistik”. Någon salomonisk lösning av detta slag utgjorde dock inget alternativ när sektionen skulle upprätta förslag. 254


Jöreskog utnämndes 23 juli 1971 med tillträde från 1 augusti samma år. Han har bland annat utvecklat metodiken för den multivariata analysen, särskilt dess tillämpningar inom samhällsvetenskapen. Han övergick 1984 till en forskningsprofessur i multivariat statistik vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, med placering vid statistiska institutionen, vilken han sedan innehade fram till pensioneringen 2000. Jöreskog efterträddes av Reinhold Bergström, vilken hade disputerat och antagits som docent vid statistiska institutionen 1974. Under de följande fjorton åren hade han som prefekt det övergripande ansvaret för institutionen. Sedan 1977 var han anställd som universitetslektor. Hans pedagogiska insats blev högst betydande. Sammanlagt var han handledare eller statistiskt ansvarig för ett fyrtiotal doktorsavhandlingar. I sin forskning uppmärksammade han bland annat arbetsmarknadsfrågor och konjunkturanalys, och han utvecklade simulerings- och prognosmodeller. Han var tvärvetenskapligt inriktad och samarbetade med såväl nationalekonomiska institutionen som med forskare vid fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (FIEF). Tvärvetenskapliga kontakter av stor betydelse knöt Bergström även med medicinska fakulteten. Hans tillämpningar av statistiska modeller inom medicinen, särskilt epidemiologin, rönte stort erkännande. Under hans ledning och överinseende skapades ett nätverk av forskargrupper och kliniska institutioner vid Akademiska sjukhuset och senare ­Karolinska Institutet. Medicinska fakulteten hedrade honom 1990 med ett hedersdoktorat. Bergströms krafter bröts i förtid av ohälsa. Han avled 23 juni 1999 vid endast femtiosex års ålder. In i det sista följde han institutionens verksamhet. I en nekrolog i Upsala Nya Tidning (7 juli 1999) skrev hans kolleger Hans-Olov Adami, Villy Bergström och Anders Christoffersson: ”Så sent som några dagar före sin död ringde han oss, fysiskt bräcklig, för att försäkra sig om att olika vetenskapliga uppsatser, forskningsprojekt och handledaruppdrag skulle kunna slutföras.” Till Bergströms efterträdare utsågs Rolf Larsson, som 1992 hade disputerat i matematisk statistik vid Stockholms universitet. Larsson, som tillträdde professuren på nyåret 2002, har bedrivit forskning inom såväl matematisk statistik som inom ekonometri. Vid sidan om sin vetenskapliga och pedagogiska verksamhet har han haft en rad administrativa uppdrag, bland annat som ledamot av en kommitté med uppdrag att utreda statistikämnets roll vid samhällsvetenskapliga fakulteten. Han har därtill varit ordförande i såväl Svenska statistikersamfundet som i Cramérsällskapet. Larsson lämnade professuren i statistik 1 mars 2014 255


för att övergå till tjänst vid matematiska institutionen. Från och med 1 oktober 2015 är han anställd som professor i tillämpad matematik och statistik. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden beslutade 8 april 2014 att inleda rekrytering av professor i statistik, särskilt ekonometri, under förutsättning att rektor fattade beslut om att föra denna anställning till fakultetens professorsprogram för åren 2014–16. Professuren ledigförklarades 6 maj 2014. Fyra sökande anmälde intresse, varav en återkallade sin ansökan. De båda sakkunniga – Kenneth Carling, Högskolan i Dalarna, och Joakim Westerlund, Lunds universitet, fann att Per Johansson hade ett klart försteg före sina medsökande. Johansson tillträdde 1 december 2002 en nyinrättad lärostol i ekonometri, särskilt mikroekonomisk utvärderingsforskning. Han installerades vid lärosätet 2003. Bedömningen delades av fakultetens rekryteringsgrupp, vilken 2 december 2014 uppförde honom på förslag. Johansson anställdes 1 april 2015 och blev därmed lärostolens åttonde innehavare under dess hundrafemåriga historia.

256


Utbildningsvetenskapliga fakulteten


Mikael Bรถrjesson.


Mikael Börjesson Utbildningssociologi Anställdes 23 september 2014 att från 1 oktober samma år vara professor i utbildningssociologi. Mikael Börjesson är född 28 mars 1969 i Eskilstuna. Föräldrar Barbro och Torbjörn ­Börjesson. Studentexamen vid S:t Eskils skola i Eskilstuna 1988. Fil. mag. 1996, fil. dr 2006, docent 2012, allt vid Uppsala universitet. Forskningsvistelser vid École des hautes études en sciences sociales, Paris, och New York University. Gift med universitetslektor Ida Lidegran. Barn: Fanny (f. 2008), Viktor (f. 2010) och Sofie (f. 2012). Utbildningssociologi, som nu fått sin första lärostol i landet, utforskar bildning, utbildning, undervisning, fostran och lärande i relation till andra delar av samhället och till genomgripande samhälleliga processer, exempelvis globaliseringen och arbetslivets förändringar. I min forskning har jag särskilt intresserat mig för transnationella utbildningsstrategier, såväl svenska studenters studier utomlands som internationella studenters i Sverige. Ett huvudresultat är att porten till utländska elitinstitutioner öppnas framför allt för dem som varit framgångsrika i det inhemska utbildningssystemet. Någon helt fritt svävande internationell elit existerar knappast. Vidare har jag analyserat den svenska gymnasieskolans och högskolans sociala struktur, ofta med hjälp av kartor över hur utbildningarna och institutionerna förhåller sig till varandra utifrån vilka elever och studenter de rekryterar. Grundmönstren är påfallande stabila. Det råder påtagliga skillnader i rekryteringsmönstren. De mest resursstarka lärosätena antar dem med mest tillgångar i bagaget, både hemifrån och förvärvade i skolan.

259


Lärostolen i utbildningssociologi Professorslängd Donald Broady Mikael Börjesson

1997–2013 2014–

Fotnot: Professurens benämning 1997–2013 var pedagogik med inriktning mot lärarutbildningarnas pedagogik.

År 1997 tillträdde Donald Broady en professur i pedagogik med inriktning mot lärarutbildningens pedagogik. Hans vetenskapliga och organisatoriska insatser har allt sedan dess fått stor betydelse för etableringen av utbildningsvetenskaplig och utbildningssociologisk forskning vid universitetet. Broadys verksamhet på området sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden. Han grundade 1977 tidskriften KRUT (kritisk utbildningstidskrift), i vilken han bidrog med många artiklar. År 1991 disputerade han vid Lärarhögskolan i Stockholm på avhandlingen Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. Året dessförinnan hade på hans initiativ startats Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC), vars ledare han blev. SEC flyttade från Stockholm till Uppsala 1997, samma år som Broady tillträdde professuren. SEC är en forskarnod vilken – under inspiration från bland andra Bourdieu – har utgjort en samlande punkt för kulturhistoria, utbildningshistoria, elitformering, studentutveckling, liksom metod- och teorifrågor. Broady har vidare tillhört initiativtagarna till nordiska pedagogikhistoriska kurserna, och han har verksamt bidragit till att utbildningshistoria fått plats vid de svenska historikermötena. Därtill har han fungerat som handledare för en rad doktorander som fördjupat sig i utbildningshistoriska ämnen. Stor betydelse i detta sammanhang fick nationella forskarskolan i utbildningshistoria, vilken under Broadys tid som föreståndare samlade en rad doktorander till gemensamma forskarutbildningskurser. I samband med sin sextioårsdag förärades Broady festskriften Fältanteckningar, ederad av hans blivande efterträdare Mikael Börjesson. I den av rektor 20 december 2011 fastställda planen för rekrytering av professorer 2012– 14 ingick en lärostol i utbildningssociologi, vilken i praktiken ersatte den lärostol som ­Broady skulle lämna vid sin pensionering. Den 16 april 2012 tillsattes en sökgrupp med uppgift att förbereda rekryteringen. Tjänsten utlystes och hade vid ansökningstidens utgång 28 oktober 2013 lockat fjorton sökande. Till sakkunniga utsågs Anders Nilsson, Lund, och 260


Niilo Kauppi, Strasbourg. Med utgångspunkt i deras utlåtanden gjorde fakultetens rekryteringsgrupp 22 maj 2014 bedömningen att Mikael Börjesson ”vid en kvalitativ helhetsbedömning av kompetens och skicklighet” var den främste kandidaten. Han uppfördes på förslag, anställdes och tillträdde 1 oktober 2014 lärostolen som dess andre innehavare och den förste med dess benämning utbildningssociologi.

261


Elisabet Nihlfors.


Elisabet Nihlfors Pedagogik med inriktning mot pedagogiskt ledarskap Anställdes 9 december 2014 att från 1 januari 2015 vara professor i pedagogik med inriktning mot pedagogiskt ledarskap. Elisabet Nihlfors är född 20 september 1952 i Karlstad. Studentexamen vid Sundstagymnasiet Karlstad 1971, lärarexamen i Göteborg 1974, Mastersexamen IIE SU 1995; fil. dr ­Uppsala universitet 2003, adjungerad professor i pedagogik 2011–13, gästprofessor vid Centrum för skolledarutveckling vid Umeå universitet 2013–15, dekanus vid utbildningsvetenskapliga fakulteten sedan 1 juli 2013. Verksamhet som bland annat lärare, ombudsman, biträdande skolchef, projektledare för nationella och internationella utvecklingsarbeten, huvudsekreterare inom Vetenskapsrådet. Gift med Gert A. Berntsson, tidigare bland annat verksam som rektor, skolinspektör, chef för utbildningspolitiska avdelningen Lärarförbundet. Aktörer på statlig, kommunal och skolnivå delar ansvaret för undervisning av hög kvalitet i förskolor/skolor. Förutsättningarna varierar och påverkas bl.a. av globala influenser, demografiska, ideologiska, juridiska, ekonomiska förutsättningar. Min forskning bygger på totalundersökningar genomförda i de nordiska länderna av skolpolitikers, förvaltningschefers, och skolledares syn på sin position och funktion (Moos, Nihlfors & Paulsen 2015). Det finns oklarhet om vem som bär huvudmannaskapet i praktiken vilket bidrar till bristande förtroende och tillit mellan olika aktörer. Behov finns av att ansvar & befogenheter följs åt, att regelbunden återkoppling sker och att utbildningsuppdraget värdesätts också av närsamhället. Förskolor och skolor behöver olika åtgärder för att styrning ska växla om till ledning och utveckla ett pedagogiskt ledarskap som kan ge hög utbildningskvalitet.

263


Claes Nilholm.


Claes Nilholm Pedagogik med inriktning mot specialpedagogik Anställdes 21 april 2015 för att från 1 juni samma år vara professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik. Claes Nilholm är född 25 april 1957 i Stockholm. Föräldrar: Karl-Erik Nilholm och Lillie Nilholm. Studentexamen vid Gångsätra skola på Lidingö 1977. Fil. kand. vid Umeå universitet 1983, fil. dr 1991, docent 1997, båda vid Linköpings universitet. Barn: Hannah Nilholm (f. 1988) och Clara Nilholm (f. 1990).

I specialpedagogik fokuseras svårigheter framför allt i skolarbete. Sådana svårigheter kan handla om att elever inte når målen, inte trivs i skolan eller har en funktionsnedsättning som kräver extra anpassningar. Vissa menar att skolsvårigheter uppstår eftersom elever har inneboende brister medan andra hävdar att skolsvårigheter kan bero på hela skolsituationen inklusive hur undervisningen är upplagd. Det förra perspektivet kallas ibland ett bristperspektiv och det senare ett relationellt perspektiv. Min egen forskning inom detta spännande och angelägna område har haft tre fokus. För det första har jag analyserat grundläggande begrepp och synsätt inom området. För det andra har jag tillsammans med mina medarbetare genomfört ett stort antal enkätundersökningar där vi bland annat undersök vilka synsätt på elevsvårigheter som dominerar i svensk grundskola. För det tredje har jag genomfört flera större forskningsöversikter. Lärostolen är nyinrättad.

265


Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten


Gabriella Andersson.


Gabriella Andersson Materialfysik Anställdes 20 januari 2015 att från 1 februari samma år vara professor i material­fysik. Gabriella Andersson är född 13 december 1972 i Uppsala. Föräldrar: Sten Hedberg och Britt Hedberg, född Andersson. Gymnasieexamen vid Lundellska skolan i Uppsala 1991. Magisterexamen i fysik 1995, fil. dr i fysik 1999, docent i materialfysik 2006, universitetslektor i materialfysik 2009 och ­excellent lärare 2013, allt vid Uppsala universitet. Barn: Oskar (f. 1998) och Valdemar (f. 2001) i tidigare äktenskap med fil. dr Per Andersson.

Materialfysik handlar för mig om att försöka förbättra de naturliga egenskaperna hos material genom att konstruera nya kombinationer av grundämnen och därmed uppnå skräddarsydda nya effekter. Jag intresserar mig särskilt för magnetiska material på mikro- och nanometernivå och hur deras egenskaper kan anpassas till vad som är bäst i de otaliga tänkbara tillämpningar som finns. Det kan handla om hur starkt magnetiskt materialet är, och hur svårt det är att påverka med ett yttre magnetfält. Materialen byggs upp genom en noga uttänkt blandning och strukturering ända ner på atomnivå. Jag fokuserar på att förstå hur och varför de intressanta egenskaperna ändras beroende på vilka grundämnen jag kombinerar, eftersom den kunskapen öppnar för ytterligare kontrollmöjligheter. Det är fascinerande att egenskaper avgörs av vilka atomer som sitter var och med vilka grannar i närheten, och av hur välordnad placeringen är.

269


Anders Jansson.


Anders Jansson Människa-datorinteraktion Anställdes 12 maj 2015 att från 1 juni samma år vara professor i människa-datorinteraktion. Anders Jansson är född 31 juli 1960 i Enköping. Föräldrar: Kurt och Maj-Britt Jansson, född Nordholm. Gymnasieexamen från Sandbroskolans gymnasium i Enköping 1979. Fritidspedagog­ examen 1985, kandidatexamen i psykologi 1989, fil. dr i psykologi 1997, anställd som forskare 1999, docent i psykologi 2006, docent i människa-datorinteraktion 2007, allt vid Uppsala universitet. Gift med Birgitta Arweström Jansson. Barn: Måns (f. 1986), Mattis (f. 1987), Simon (f. 1992) och Fabian (f. 1994). Människa-datorinteraktion handlar om samspelet mellan människor och datorer, och i min forskning har jag specialiserat mig på människans roll. Den mänskliga faktorn nämns ofta i samband med olyckor och mänskliga tillkortakommanden, men det är nästan alltid en grov förenkling. Nya tekniska lösningar gör det möjligt att fatta snabbare, bättre och säkrare beslut. Men en viktig förutsättning för att det ska bli så är att de tekniska systemen är anpassade till de situationer som de professionella användarna ställs inför. Då kan de göra rimliga bedömningar och fatta ansvarsfulla beslut. Jag har studerat hur domänexperter som trafikplanerare, lastbilschaufförer, nautiker, sjuksköterskor och lokförare interagerar med sina arbetsuppgifter med hjälp av avancerade tekniska system. Att designa informationsmiljöer så att de ger adekvat stöd i det dagliga arbetet kan tyckas självklart. Men trots intensiv teknikutveckling uppstår ofta problem, särskilt i oväntade och ovanliga situationer. Sådana problem beror ofta på otillräckliga analyser eller felaktiga antaganden om hur tekniken används i praktiken. Jag har i min forskning visat att man med hjälp av precisa analyser kan skapa bättre designlösningar. Domänexperternas kunskap kan användas som data och jag har utvecklat metoder för att ta tillvara den kunskapen som underlag vid utformning av beslutstöd. Människans förmågor och erfarenheter är ofta nödvändiga för att tekniken ska komma till nytta.

271


Susanne Mirbt.


Susanne Mirbt Kondenserade materiens teori Anställdes 21 oktober 2014 att från 1 november samma år vara professor i kondenserade materiens teori. Susanne Mirbt är född 29 september 1963 i Hamburg. Föräldrar: Heinz Mirbt och ­Louise Ahrmfeldt Mirbt, född Ahrmfeldt. Studentexamen (Abitur) vid GTG Barsinghausen i Tyskland 1983. Diplom i fysik 1991 vid FU Berlin. Fil. dr vid Uppsala universitet 1996. Postdoc vistelse 1996–98 vid MIT, USA. Gift med docent Laurent Duda. Barn: Daniela (f. 1993) och Lukas (f. 1998).

Min forskning är fokuserad på modellering av materialegenskaper relaterade till lokaliserade elektroner i halvledare. De flesta elektroner i ett material är ganska utspridda. Däremot ger till exempel defekter och polaroner upphov till lokaliserade elektroner. Dagens tekniska utveckling skulle inte ha varit möjlig utan existensen av lokaliserade elektroner. Defekter är enstaka främmande atomer i materialet eller en avvikelse av kristallens annars regelbundna struktur. Lokaliseringen av elektroner är oftast avgörande för materialets egenskaper, såsom elektrisk ledningsförmåga och färgen. Lokaliseringen kan också ske utan defekter. Elektronen ger då själv upphov till en avvikelse i kristallstrukturen som kallas “polaron”. Detta är ett aktivt forskningsfält med många spännande insikter framför oss. Mitt mål är att med hjälp av täthetsfunktionalteori (DFT) bidra till förståelse och förutsägelse av framförallt polaronrelaterade materialegenskaper.

273


Maria Selmer.


Maria Selmer Strukturbiologi Anställdes 2 juni 2015 att från 1 juli samma år vara professor i strukturbiologi. Maria Selmer är född 16 augusti 1970 i Kalmar. Föräldrar: Yvonne Malmendal, född ­Danielsson och Sven Malmendal. Studentexamen vid Lars Kaggskolan i Kalmar 1989, Civ. ing. 1995, tekn. dr 2002 vid Lunds universitet, docent i strukturbiologi vid Uppsala universitet 2009. Anställd vid Uppsala universitet 2006. Gift med civilingenjör Anders Selmer. Barn: Lovisa (f. 2000), Elvira (f. 2004), Karin (f. 2010) och Viola (f. 2010) Proteiner och nukleinsyror behövs för alla typer av liv. Proteinerna byggs som pärlband av tjugo olika aminosyror, men veckas till tusentals olika arkitekturer. Den tredimensionella formen hos ett protein kan förklara många aspekter av hur proteiner känner igen andra molekyler, påverkar kemiska reaktioner och anpassar sin form. I min forskning undersöker jag arkitekturen hos proteiner och nukleinsyror på atomnivå och kombinerar detta med olika typer av experiment som hjälper mig att förstå och tolka vad jag ser. Jag vill besvara frågor som hur proteinsyntesen går till, hur antibiotikaresistens fungerar och hur proteiners form förändras när de utvecklar nya funktioner. Målsättningen är att förstå basala delar av livets mekanismer och att bidra med kunskap som kan användas vid utveckling av exempelvis nya och bättre antibiotika.

275


Bjรถrn Victor.


Björn Victor Datalogi Anställdes 7 april 2015 att från 1 maj samma år vara professor i datalogi. Björn Victor är född 22 juli 1963 i Uppsala. Föräldrar: Arne Victor och Elisabet ­Victor, född Hedenius. Studentexamen vid Lundellska skolan i Uppsala 1982, fil. kand. 1990, fil. dr 1998, docent 2007, allt vid Uppsala universitet. Gift med civilingenjör Siv Victor, född Berntsson. Barn: Ellen (f. 1994).

Datorprogram beter sig allt för ofta på sätt som vi inte vill. De kraschar eller hakar upp sig, räknar fel eller överbelastar datorn så att allt går trögt som sirap. Orsakerna kan vara många, men grundläggande är att det är så svårt att i förväg vara alldeles säker på hur programmet kommer att bete sig. För att kunna undersöka i förväg att program kommer att fungera, utvecklar vi sätt att göra ”ritningar” (matematiskt precisa beskrivningar) och formella analysmetoder. Med hjälp av dessa kan många problem upptäckas och undvikas långt innan programsystemet implementeras på riktiga datorer – likt en brokonstruktör som kan räkna ut i förväg om en bro kommer att hålla för den avsedda belastningen. Analysen är extra komplicerad i system som består av många kommunicerande delar som arbetar gemensamt och samtidigt, till exempel sensornätverk och mobila nättjänster. Sådana system kan dessutom ofta utvecklas dynamiskt och lägga till nya komponenter och kommunikationsvägar allt eftersom. Målet med min forskning är att göra det möjligt att få denna typ av system att fungera rätt från början.

277


Professor som pensionerats före installation Margareta Emtner, fysioterapi med klinisk tjänstgöring, tjänstgjorde 16 juni–30 juni 2015.

In memoriam Gunnar Dahlström, född 25 mars 1915, död 26 mars 2015, biträdande professor i medicin, särskilt lungmedicin 1970–72, professor i samma ämne 1972–81, dekanus ­medicinska fakulteten 1970–78. Ulf Grimås, född 2 januari 1930, död 2 november 2014, biträdande professor i entomologi 1971–79, adjungerad professor i tillämpad akvatisk ekologi 1981–95. Martin H:son Holmdahl, född 10 juni 1923, död 11 mars 2015, professor i anestesiologi 1965–89, dekanus medicinska fakulteten 1969–70, universitetets prorektor 1970–78, dess rektor 1978–89. Torsten Lundström, född 12 september 1929, död 3 november 2014, biträdande professor i materialkemi 1994. Orlando Mella, född 3 mars 1946, död 25 februari 2015, professor i sociologi 2008–13. Carl-Gustaf Ribbing, född 7 april 1942, död 15 september 2015, biträdande professor i fasta tillståndets fysik 1996–2000, professor i samma ämne 2000–09. Ulf Sjöstrand född 3 maj 1936, död 12 november 2014, professor i anestesiologi 2000–01.

279


Hjärnäpplet – Uppsala universitets innovationspris 2015

Uppsala universitet delar årligen ut ett pris, kallat Hjärnäpplet, till forskare eller forskargrupper för framstående överföring av kunskap från akademin till ett företag eller annan extern organisation och som har resulterat i en innovation. Pristagare utses av rektor efter förslag från en kommitté bestående av prorektor Anders Malmberg, vicerektorerna för de tre vetenskapsområdena, Stellan Sandler, Torsten Svensson och Johan Tysk, generaldirektören för Vinnova, Charlotte Brogren, och Henrik Didner, Didner & Gerge Fonder. Hjärnäpplet har mellan 2008 och 2012 delats ut av Ångström Academy, en del av UU Innovation, för att uppmärksamma framgångsrika entreprenörer bland forskarna på ­Ångströmlaboratoriet. Sedan 2013 är det hela universitetets innovationspris. Hjärnäpplet tillkom ursprungligen på initiativ av docent Rickard Karmhag, som har designat statyetten. Professorerna Lars Wallentin och Stefan James, Institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet tilldelas gemensamt 2015 års Hjärnäpple. Både Wallentin och James tillhör Uppsala universitets internationellt mest uppmärksammade forskare, och har samtidigt bidragit till framgångsrik kunskapsöverföring.

281


Lars Wallentin har varit den drivande kraften vid tillkomsten av Uppsala Clinical Research Center (UCR) 2001, ett samarbete mellan Uppsala universitet och Landstinget i Uppsala län, vilket har utvecklats till en unik och internationellt ledande miljö. UCR hanterar ett tjugotal kvalitetsregister inom sjukvården, vilka möjliggör jämförande studier för att på ett effektivt sätt pröva nya behandlingsmetoder och praktiskt omsätta dessa i klinisk vård till gagn för både patienter och sjukvårdshuvudmän.

282


I metodutvecklingen runt dessa registerstudier har Stefan James spelat en central roll. Verksamheten drivs i nationell och internationell samverkan med universitet och landsting men också med näringsliv. Stor uppmärksamhet väckte nyligen en studie som visar hur man på ett elegant och innovativt sätt (Registry Based Randomized Clinical Trials, RRCT) kan genomföra kliniska prövningar både billigare och snabbare än vad som tidigare varit fallet.

283


Tidigare mottagare av Hjärnäpplet

2008 Claes-Göran Granqvist, ChromoGenics Sweden AB

2012 Fredrik Bruhn, ÅAC Microtec

2009 Lars Stolt, Solibro AB

2013 Ulf Landegren

2010 Stefan Johansson, PiezoMotor AB

2014 Mats Leijon

2011 Axel Lundvall och Fredrik Nikolajeff, Rolling Otics AB

284


Pedagogiska priset 2015

Universitetet instiftade 1986 Pedagogiska priset i avsikt att belöna framstående lärargärningar inom i första hand grundutbildningen. Ett pris delas ut inom teologi, humaniora och lärarutbildning, ett inom juridik och samhällsvetenskap, ett inom medicin och farmaci, ett inom matematik, naturvetenskap och teknik. Därtill kommer ett femte pris, vilket inte är bundet till något speciellt område och som 2015 utdelas på temat ”Undervisning som utvecklar ett vetenskapligt förhållningssätt”.

285


Universitetslektor Jakob Andersson vid Institutionen för lingvistik och filologi har tilldelats priset inom området teologi, humaniora och lärarutbildning. Motiveringen lyder: Jakob Andersson är en mångsidig och engagerad lärare som med aktiverande pedagogik månar om varje enskild students lärande. Han har utvecklat undervisningsformerna på ämnets kurser med ett vetenskapligt förhållningssätt och visat öppenhet för samverkan med såväl studenter och kolleger som med andra ämnen och institutioner. Hans genomtänkta kursupplägg och kunniga, kreativa lärarinsats motiverar och inspirerar studenterna i deras studier inom lingvistik och filologi.

286


Universitetslektor Agneta Andersson vid Institutionen för kostvetenskap har tilldelats priset inom området juridik och samhällsvetenskap. Motiveringen lyder: Agneta Andersson inspirerar, engagerar och aktiverar studenter och doktorander. Hon skapar ett öppet klimat för lärande som uppmuntrar till kritiskt tänkande. Ett vetenskapligt förhållningssätt kännetecknar hennes undervisning. Hon har varit initiativtagare till Studentmottagningen och har bidragit till att dietistprogrammet organiserats om och nu bedöms hålla hög kvalitet. Hon är professionell och prestigelös på ett sätt som stimulerar pedagogisk diskussion och utveckling i kollegiet.

287


Professor Anders Backlund vid Institutionen för läkemedelskemi har tilldelats priset inom området medicin och farmaci. Motiveringen lyder: Anders Backlund är en skicklig föreläsare och en god lyssnare som genom sitt engagemang för undervisningen och ämnet skapar ett positivt inlärningsklimat. Han stimulerar studenterna till kritiskt tänkande genom att diskutera såväl vetenskapliga artiklar som information från massmedia i undervisningen. Han tydliggör, genom omväxlande och aktiverande undervisningsmoment, kopplingen mellan teori och tillämpning. Hans lyhördhet för studenternas åsikter leder till en dialog som påverkar kursutformningen positivt.

288


Professor Gesa Weyhenmeyer vid Institutionen för ekologi och genetik har tilldelats priset inom området matematik, naturvetenskap och teknik. Motiveringen lyder: Med ett energiskt intresse för studenternas utveckling anpassar Gesa Weyhenmeyer lyhört sin undervisning till studenters olika behov, så att de tillgodogör sig långsiktiga ekologiska kunskaper. Hon arbetar väl förberedd med aktiverande och varierande undervisningsformer för att, både enskilt och i grupp, nå varje student. Hon delar med sig av sina undervisnings- och forskningserfarenheter, på sätt som engagerar och inspirerar både studenter och kolleger att ta ansvar för lärandet.

289


Forskare Felix Ho vid Institutionen för kemi har tilldelats det fria priset på temat ”Undervisning som utvecklar ett vetenskapligt förhållningssätt”. Motiveringen lyder: Felix Ho utvecklar studenternas förmåga till vetenskaplig reflexion. I kollegialt samspel utformar han kemilaborationer där studenterna lär sig undersökningsmetodik såväl som vetenskapligt tänkande. Studenternas förmåga att argumentera vetenskapligt tränas interaktivt både i undervisning och i examination. Han är en mångsidig och uppskattad lärare, samt en engagerad pedagogisk ledare som gärna utforskar och utvecklar studenters lärande.

290


Tidigare mottagare av Pedagogiska priset

1986 Lennart Ehrsson Richard Glover Ingrid Ljungström Anders Vretblad Kjell Wikvall

1989 Kaarina Drynjeva Bengt Ekman Ronnie Hansson Annika Lundmark Anders Mård

1987

1990 Lars-Erik Blomqvist Ingrid Nordberg Rolf Paulsson Margareta Hammarlund Udenaes Ingrid Åberg

Gertrud Ericson Anna Ivarsdotter Torgny Persson Gunnar Wassén Örjan Zetterqvist

1988 Ove Bohman Lena Holmqvist Ann-Britt Lundahl Carl-Einar Westerberg Elsie Wijk-Andersson

1991

Gunnar Fält Margareta Högberg Lena Jonsell Staffan Rylander Jan Sjölin

291


1992

292

Gunnar Birgegård Siv Dahlén Bo Gestblom Thomas Hård af Segerstad Mats Larsson

1997

Gunilla Bogren Leif Jansson Anita Hussénius Christer Sörensen Jan Öhman

1993 Maggie Aldén Per Block Göran Gezelius Sten Magnusson Gunnar Stenhag

1998

Anders Berglund Maciej Klimek Caroline Liberg Harriet Marnell Bo Westas

1994 Ulla Birgegård Merike Boberg Thomas Erlandsson Rune Lönnqvist Per Wahlund

1999

Lars Burman Eva Hedberg Matti Nikkola Ingrid Nylander Åke Pålshammar

1995 Ove Axelsson Hedvig Ekerwald Carina Fast Siv Strömqvist Monica Waldebäck

2000 Lillemor Aronsson Kristian Gerner Cecilia Pahlberg Mia Ramklint Jan Örberg

1996 Bo Andersson Karin Apelgren Claes Linder Michael Thuné Tore Wretö

2001 Håkan Bengtsson Stig Brewitz Maja Elmgren Lennart Wikander Lena Åslund


2002 Anneli Edman Leif Karlsson Carl Gustaf Spangenberg Ulla Stroh-Wollin Uno Svensson

2007 Ronny Alexandersson Mikael Alm Lars Holmberg Anneleen Kool Louise Rügheimer

2003 Kristina Bergh Ingrid Bramstorp Åsa af Geijerstam Eva Pärt-Enander Mats Sjöquist

2008 Thomas Bull Truls Gårdmark Johan Heinius Arabella Nylund Arnold Pears Raimo Raag

2004 Gunnar Berg Hans Eklund Birgitta Garme Åsa Kettis Lindblad Mats Nordström 2005 Mats Hammarström Ulf Jansson Christine Johansson Maria Lönnemark Sverker Scheutz 2006 Karin Hassan Jansson Lars-Åke Larzon Orlando Mella Ola Rollman Karin Sennefelt Staffan Sjöberg

2009 Ann-Marie Falk Karl-Oskar Lindgren Emma Lundkvist Ove Strid Maria Swartling Karine Åkerman Sarkisian Staffan Svärd 2010

Ingrid Ahnesjö Leon Caesarius Gunnel Cederlöf Jonas Holmstrand Jakob Johansson

2011

Pia Ek Angela Falk Hugo Fridén Cecilia Hamfelt Allan Rodhe

293


294

2012

Staffan Andersson Elisabeth Berg Ebba Elwin Lars Fälting Henrik Johansson

2013

Javad Amid Mathias Hallberg Mika Hietanen Susanne Mirbt Malin Östman

2014

Dan Bäcklund Bengt Carlsson Johanna Jacobsson Malgorzata Anna Packalén Parkman Birgitta Tomkinson


Redaktionella kommentarer

Föreliggande installationsskrift syftar främst till att förmedla forskningsinformation. Den är, efter rektors inbjudan, uppställd på följande sätt för varje enskild professur: 1. Uppgifter om professurens tillsättande. 2. En kortfattad biografi över den tillträdande professorn. Uppgifterna har inlämnats av vederbörande själv. 3. Den tillträdande professorns forskningsprofil och vetenskapliga intressen. Detta ­avsnitt har författats av respektive professor och endast lätt redigerats av redaktören. 4. I förekommande fall en redaktionellt framställd historik över aktuell lärostol. Några professurer kan ovan ha betecknats som nyinrättade, trots att föregångare inom respektive vetenskapliga områden varit verksamma vid Uppsala universitet. Så har skett, då förändringarna inom ämnesbeskrivningarna bedömts vara så pass omfattande att i själva verket nya professurer kan anses ha tillkommit eller där en tidigare professur i visst ämne omvandlats och således givits annan ämnesbeteckning. Per Ström och Carl Frängsmyr

295


Plan รถver Uppsala universitets aula


Profile for Uppsala universitet

Professorsinstallation 2015  

Skrift för professorsinstallationen 2015

Professorsinstallation 2015  

Skrift för professorsinstallationen 2015

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded