Page 1

Ume책 Medicinska Studentk책r Presenterar

et al.

Nr 4

December 2015

4 # et al.

1


KÅRHUSET

VILLAN

EPP

Sittning

Pub

Klubb

Umeå Medicinska Studentkårs vattenhål på campus. Runda av veckan med EPP på fredagen mellan kl 14-18. Håll en sittning med klassen, vännerna eller kollegorna på fredag och lördag kl 18-22, i våra nyrenoverade lokaler. När taffeln är bruten slår vi upp dörrarna och håller dansgolvet i full fart kl 22-02. Kontakt för bokning, idéer och frågor - karhuschef@karhusetvillan.com Kommande event - Karhusetvillan.com & Kårhuset Villan på Facebook Bli en del av gänget - Personal på Kårhuset Villan - på Facebook

2

et al. # 4


Ledare ecember. Det ligger som ett glittertäcke över D den här månaden. Oavsett om vädergudarna bjuder på gnistrande, knarrande vintersnö eller gråsmutsigt slaskregn. Tittar man till antal soltimmar är det årets mörkaste månad men vidgar man perspektivet skulle jag säga att det kan vara en av årets mest ljusfyllda. Mörkret utomhus ger oss anledning att tända levande ljus inomhus, vi tänder adventsljusstakar och julstjärnor i fönstren och kanske framför allt brukar det vara en månad då man tar sig lite extra tid att lysa upp tillvaron med sällskap av vänner och familj. Jag vet inte om den mysiga välbehagskänslan som brukar infinna sig beror på de glada förväntningarna inför julen, tillfredsställelsen över allt man åstadkommit under året som gått eller spänningen och nyfikenheten inför vad nästa år kan komma att bjuda på, men den är lika välkommen varje år. December innebär också årets sista nummer av et al. Det har varit ett roligt och lärorikt premiärår och vi på redaktionen ser mycket fram emot fortsättningen. För varje nummer har vi hittills nått ut till fler och fler läsare och antalet goda idéer om spännande reportage och intressanta krönikeämnen bara ökar. För flera av oss i redaktionen börjar studietiden dock gå mot sitt slut och vi hoppas därför hitta nya personer som är intresserade av att låta kreativiteten flöda, ta över stafettpinnen och fortsätta driva vår alldeles egen kårtidning. Tveka inte att höra av dig om du är intresserad av att bli en del av

staben eller om du har några andra funderingar. Och känner du någon du tror skulle göra ett bra jobb, peppa den att höra av sig! Som la grande finale premiäråret till ära har vi slagit på stort och bjuder bland annat på två intressanta reportage, fortsättningen på förra numrets tema om Ebola samt sex sidor om den aktuella föreningen Refugees Welcome Umeå. Dessutom en spännande text om placebo, krönikor om livet och mycket annat. Jag önskar er mycket god läsning, en riktigt fin jul och ett gott nytt år. Vi ses igen 2016! Matilda Forssberg chefredaktör

4 # et al.

3


et al: Matilda Forssberg

Viktor Flodin

Martin Thureson

Björn Åström

Ulrika Nettelblad

Karin Lorich

Arvin Behzadi

Erik Flinth

CHEFREDAKTÖR

SKRIBENT

SKRIBENT

Kontor Kårhuset Villan Klintvägen 55 907 37 Umeå www.medicinska.se etal@medicinska.se

4

et al. # 4

ANSVARIG UTGIVARE & REDAKTÖR

SKRIBENT

ART DIRECTOR

SKRIBENT

FOTOGRAF

Ansvarig utgivare Viktor Flodin

Omslag & illustrationer Julia Groth www.juliagroth.se

© Umeå Medicinska Studentkår


# 4 December 2015 06 Allt som faktiskt händer Ulrika Nettelblad 08 Att möta flycktingar Viktor Flodin 14 Stödfest - RWU Fotografier av Erik Flinth 16 Vad vet jag om livet? Matilda Forssberg 18 Y r ke el l er l i vs l å ngt f ö r t ro end eu p p d ra g? 20 Ordförande har ordet Alexandet Siotis 22 MESK 2015 - Alice i underlandet Matilda Forssberg 24 Reaching another Björn Åström 32 Placebo Arvin Behzadi 34 Uppsluppet uppslag

4 # et al.

5


Allt som faktiskt händer En krönika av Ulrika Nettelblad

et finns så många saker som D ingen berättade att de skulle hända. Saker som folk har pratat om, babblat kring, beklagat sig över. Men aldrig berättat, så att jag verkligen förstod. Aldrig förmedlat att det var något som faktiskt skulle hända mig. Jag vet inte om felet ligger i deras förmåga att förklara, eller min förmåga att förstå. Men här kommer livet rasande mot mig och allt det folk snackade kring i oändlighet, det händer. Detta har hänt: att jag en morgon vaknade och det var min födelsedag och jag fyllde tjugoett. Och fast det inte är en anmärkningsvärt hög ålder och fast jag hade levt livet i superhastighet och gjort saker man kan och ska vara stolt över kom en insikt som ett slag i magen. För första gången förstod jag att det är sant, det där de sagt:

6

et al. # 4

man blir bara äldre. Det har gått två år sedan dess och jag har fortfarande inte helt förlikat mig med insikten. att jag en gång födde ett litet

Men här kommer livet rasande mot mig barn några dagar före jul och låg i Kvinna-Barn-huset och betraktade snöstormen medan hon åt vid mitt bröst och det kändes som om sekunderna var timmar och det här livet tillsammans skulle vara för evigt. Och att nu är det nästan fyra år sedan och mitt lilla bebisbarn leker kejsarsnitt med kaplaklossar som skalpell och gosedjur som bebisar att operera ut. Och till slut förstår jag att det är sant, det som alla sagt.

Att också mina barn kommer att bli stora. Att man inte skaffar ett husdjur som heter bebis och sedan förvaras i en barnvagn resten av livet. Man skapar en hel himla människa. Hade jag förstått det hade jag aldrig vågat. att jag travade igenom nästan en hel läkarutbildning med siktet inställt på att klara lite till. För att jag var osäker och självkritisk och nästan varje termin trodde att snart skulle någon komma på att jag inte var kompetent nog för det här. Och sedan vaknade jag en morgon och arbetade med mitt examensarbete och det slog mig att nästa termin kommer vara fyllt av allt som blir det sista. Sista tentan, sista klinikdagen, sista tiden i den här staden. Och plötsligt kommer det att bli sant, allt det där de sagt. Att en dag är man klar. Att det händer en gång och sedan inte igen. Kanske låter jag dum. Eller åtminstone


Kanske låter jag dum. Eller åtminstone naiv. Jag skyller på att hjärnan inte är färdigvuxen förrän man är tjugofem. naiv. Jag skyller på att hjärnan inte är färdigvuxen förrän man är tjugofem. Jag sörjer insikten över att också jag åldras men jag har åtminstone två år på mig att inte vara riktigt klok. Men så tror jag också att det är såhär: det spelar ingen roll hur många gånger någon säger det. Det finns delar av vår t liv vi inte kan förstå genom att plugga in dem som om de vore standardfrågor på en tenta. Det finns mysterier och sorger och insikter som vi bara förstår genom att uppleva dem. Och även om

insikten om hur tiden flyr kan vara en sorgesam en finns det fina saker när man väl har förstått. För på andra sidan om den insikten finns en hel hög med människor som känner likadant. Och det är något av tjusningen med att tillhöra den här märkliga, sorgsna arten människa. Vi kan åtminstone trösta varandra.#

4 # et al.

7


Att möta flyktingar Ett reportage av Viktor Flodin Fotografier av Erik Flinth Under hösten 2015 har Sverige tagit emot tusentals flyktingar. Situationen har lett till en stormig samhällsdebatt där vissa menar att situationen är hanterbar medan andra argumenterat för att tillströmningen av flyktingar är en regelrätt samhällskris. Långt borta från den debatten valde två personer att göra allt de kunde för att hjälpa sina medmänniskor. Tatiana Håkansson och Derya Koyuncu grundande Refugees Welcome Umeå i början av hösten när det stod klart att ett stort antal flyktingar skulle komma via Umeå. Tillsammans med över 1000 volontärer har de under ett par intensiva veckor hjälpt tusentals flyktingar med mat, kläder, information, stöd och basal sjukvård. Arbetet har utförts på tågperronger och busstationer långt in på småtimmarna i höstmörkret. I ett försök att förstå organisationen och deras arbete träffade et al. några av nyckelpersonerna i Refugees Welcome Umeå.

8

et al. # 4


Med några timmars varsel kom de första flyktingarna till Umeå. Ingen organisation fanns att möta dem förutom Refugees Welcome Umeå. atiana Håkansson sitter tillsammans med Klara Schalling i en tom och kylig festsal på Kårhuset Villan. Tatiana är kvinnan som tillsammans med Derya Koyuncu grundade Refugees Welcome Umeå (RWU). Klara är volontär och arbetsledare och har varit med i organisationen från början och arbetat mycket i fält. Tatiana beskriver hur RWU kom att bli.

T

”Det var runt den 17 september tror jag. Jag fick reda på att en mängd flyktingar var på väg norrut från Stockholm och söderut, detta för att det är mycket lättare att ta sig över till Finland via landvägen istället för färjorna, för via färjorna måste de visa ID-handlingar. Så jag frågade Ungdom Mot Rasism (UMR) om de ville göra en särskild grupp, RWU, för att hjälpa de som skulle komma. Så jag etablerade denna grupp tillsammans med UMR. Vi avvaktade till dess att vi fick information från Derya att flyktingarna kommer om några timmar, och då sattes allt igång” Klara tillägger. ”Ja, Derya och Tatiana kände inte

varandra innan utan Derya fick bara information att flyktingarna skulle komma och skickade den informationen till Tatiana som hade varit väldigt aktiv i RWU-gruppen på Facebook. Och så bara hände det.” Med några timmars varsel kom de första flyktingarna till Umeå. Ingen organisation fanns att möta dem förutom Refugees Welcome Umeå. Men RWU var ännu bara en grupp på Facebook, hur gick det att få folk från internet ut i verkligheten och agera? Tatiana: ”Det var faktiskt inte så att vi gick ut och frågade efter folk, utan folk bara kom till oss. Och de kom i mängder. Därför insåg vi snabbt att vi var tvungna att sålla. Många har väldigt stora hjärtan, men vi måste ha rätt hjälp från rätt folk av rätt orsaker. Till exempel när vi gick ut med att vi behövde underkläder, då skickade folk sina egna, använda, underkläder. Det ger oss egentligen bara mer arbete, för då måste vi kasta alla dessa underkläder och hitta någonstans att göra det. Istället för att de som vill hjälpa bara köper oss nya underkläder. Så vi har behövt tacka nej till mycket hjälp.”

Klara: ”Det har varit samma sak med mat också. Vi har fått in många brutna och öppnade matförpackningar och det kan vi inte använda tyvärr.” Tatiana: ” Så då har vi tackat dessa människor för deras hjälp, men förklarat för dem på vilket sätt man kan hjälpa bäst. För det är viktigt att få tillbaka dessa människor, och inte skrämma iväg dem med otacksamhet. Vi har fått väldigt många volontärer, men vi har också försökt att tona ned engagemanget för vi vill inte ha 100 volontärer som tar emot 45 flyktingar. Det kan nästan bli hotfullt.” Det som började som en facebookgrupp har idag utvecklats till en stor organisation med tusentals människor som vill bidra med material och tid till arbetet. Därmed har organisationen genomgått en hel del strukturförändringar, vilket har passat Tatiana bra. Tatiana: ”Jag gillar struktur och organisation. Då blir det mycket lättare att göra något av sitt arbete, och folk vet vad de ska göra. När vi pratar om en kris, och när vi pratar om flyktingar som befinner sig i kris, så är det väldigt viktigt att volontärerna jobbar »

4 # et al.

9


friheten. Men vi har ändå haft föräldrar, medelålders personer, pensionärer, gymnasieelever. Det har varit otroligt. Föräldrarna har till och med tagit med sina barn. Jag tror att det som hänt de senaste månaderna har bidragit otroligt mycket till hur man känner för att bo i Umeå och till stämningen i staden.” Hanna Jerndal är en läkarstudent som koordinerar RWU:s vårdspecifika personal. Et al. når henne på telefon från Skellefteå där hon gör en placering som del av sin utbildning. Hon och hennes volontärer ställdes inför en unik situation när de skulle ge basal vård till traumatiserade flyktingar på en tågperrong. professionellt, så att inte de ser ut som att de befinner sig i en kris de också. Och då är det viktigt att organisationen bakom dem är så strukturerad som möjligt.” Idag består RWU av en styrgrupp där Tatiana koordinerar arbetet med bland annat Röda Korset och Medborgaskolan. Under styrgruppen finns ett flertal specialiserade grupper som t.ex. en språkgrupp som ger språkundervisning och läxhjälp för att underlätta integration samt en akutgrupp som är redo 24 timmar

om dygnet att ta emot nya flyktingar som antingen kommer för att stanna i Umeå eller som bara passerar Umeå på sin resa norrut. Organisationens diversitet gällande medlemmar är slående. Klara: ” Volontärerna har varit en grupp med stor diversitet. Det är imponerande. När det kommer till studenter så har många stor möjlighet att disponera sin tid, jag kan t.ex. välja att plugga imorgon istället för ikväll. Men har man ett heltidsjobb och två barn, då har man inte den

Hanna: ”Jag hörde av mig tidigt till Röda korset och organisationen Hälsa på lika villkor som har mer erfarenhet av att jobba i fält. Det är en helt annan situation att arbeta på en perrong eller på ett tåg jämfört med på en vårdinrättning. Så vi behövde material och tips av dessa organisationer de första nätterna. Det vi först och främst gjorde var att se om det var några flyktingar som var behov av akut vård, då dessa ofta flytt i veckor från ett krigsdrabbat område utan att ha haft kontakt med sjukvård. Sedan informerade vi flyktingarna om rätten

För det är viktigt att få tillbaka dessa människor, och inte skrämma iväg dem med otacksamhet. Vi har fått väldigt många volontärer, men vi har också försökt att tona ned engagemanget för vi vill inte ha 100 volontärer som tar emot 45 flyktingar.

10

et al. # 4


till vård och vad vården verkligen kan göra för dem. Vi delade även ut mycket receptfria läkemedel.” Också inom vårdgruppen finns en stor variation av yrkeskategorier. Hanna: ”Kompetensen är väldigt blandad, vilket är fantastiskt. Människor från i princip alla yrkeskategorier inom vården, från undersköterskor till överläkare och tandläkare. Det har varit en stor styrka för oss att ha en sådan diversitet på kompetens och erfarenheter.” I den tumultar tade processen att etablera och strukturera en organisation som samtidigt gör akuta insatser varje kväll och natt beskriver samtliga inblandade ett paradoxalt motstånd från många officiella myndigheter

eller etablerade hjälporganisationer. Bemötandet har varit dåligt och ibland har myndigheterna inte gått att få tag i alls. Tatiana: ”Jag tror att motståndet delvis kan komma från avundsjuka för att vi har kunnat skapa något så stort och på så kort tid som har fungerat. Och de stora organisationerna förstår inte hur det kunde genomföras. Så de ifrågasätter t.ex. att vi inte har en policy och förstår inte hur vi kan arbeta utan en sådan!” Klara: ”Ja, vi är inte perfekta. Men vi har fått saker att hända, fastän vi inte har någon policy.” Även bemötandet från anställda på tågen har varierat.

Tatiana: ”En konduktör klagade för att vi väckte ordinarie resenärer på tåget. När alla dessa flyktingar behöver sjukvård, mat, kläder, skor och hygienartiklar. Flyktingarna behöver allt det vi har på perrongen, men konduktören ville inte att vi gick på för att vi då skulle väcka vanliga resenärer.” Klara: ”Vissa konduktörer har inte gett oss det bästa bemötandet, men många har varit fantastiska att jobba med. En annan kväll hittade vi massa flyktingar sovandes på perrongen innan tåget hade kommit. När tåget väl kom fram pratade jag med konduktören och han valde att ta med dem gratis utan en sekunds tvekan. Så det har varit väldigt blandat.” Också med kommuner och »

4 # et al.

11


” vi har ändå haft

föräldrar, medelålders personer, pensionärer, gymnasieelever. Det har varit otroligt. Föräldrarna har till och med tagit med sina barn.

landstinget har det varit svårt att få till ett samarbete gällande vårdinsatser. Hanna: Jag känner att kommuner och landsting inte har lyckats med att ta till vara volontärernas vilja och kompetens. Kanske av oerfarenhet, men kanske även på grund av stolthet. Det kan också vara en rädsla för att försöka att koordinera volontärerna. Men det finns fortfarande ett behov av hjälp på officiella vårdinrättningarna. Vi vårdvolontärer har nu byggt upp ett samarbete med personer i landstingets beredskapsgrupp, kommunen, hälsocentraler och asylboenden. Vi är väldigt glada att de nu ställer sig positiva till vårt arbete. Det har dock krävt väldigt mycket koordineringsarbete från vår sida vilket vi tacksamt hade tagit emot hjälp med. Det är en så pass ny situation så det finns ingen framarbetad struktur men vi är på god väg att skapa en. Under arbetets gång har dessa tre

12

et al. # 4

personer och alla andra inblandade ställts inför helt nya, ofta smärtsamma erfarenheter de sena nätterna på perrongen. Tatiana: ”Jag såg människor som jag inte förstår hur de orkar le. De hade flytt i veckor på blödande fötter för de hade inga skor som tålde den resan. Jag såg också barn, så många barn.” Klara: ”Jag minns speciellt en kväll när du [Tatiana] och jag gick på tåget och vi såg ett nyfött barn, kanske en månad gammalt. Det hade alltså fötts på vägen under flykten. Och jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste ha varit. Och i samma familj så ligger det 4-5 barn till, alla under 5 år. Sovandes på golvet.” Hur hanterar man som volontär det lidande som man ser? Tatiana: ” Det blir en helt annan sak

att se alla dessa flyktingar med deras smärta i Umeå, i staden där man bor. Jag har t.ex. svårt att vinka hej då på perrongen, för jag vet att jag kan gå tillbaka till mitt trygga liv, men de har inget liv att gå tillbaka till. De har en oviss framtid framför sig.” Klara: ”För mig har det varit värdefullt att prata med folk som inte varit involverade i RWU, till exempel vänner och familj. Mycket för att få perspektiv på saker och ting. Det har varit så märkligt att vakna upp vid lunch efter att ha jobbat med flyktingarna på perrongen en hel natt och sen bara gå till plugget. De kontrasterna i livet blir svåra att hantera. Det går inte att bara ignorera dem. Då är det skönt att sätta sig och prata med någon och få lite perspektiv på det jag gör, och få förklarat för mig att det är okej att göra något eget och ta hand om sig själv för att kunna ta hand om andra. För man vill alltid göra mer”


Det blir en helt annan sak att se alla dessa flyktingar med deras smärta i Umeå, i staden där man bor. Jag har t.ex. svårt att vinka hej då på perrongen, för jag vet att jag kan gå tillbaka till mitt trygga liv, men de har inget liv att gå tillbaka till. De har en oviss framtid framför sig Kan man göra hur mycket som helst? Klara: ”Nej” (Skrattar) Tatiana: ” Jag vill tro att man kan göra väldigt mycket, och man kan göra väldigt lite. Bara man gör något. Många bäckar små som de säger.” När man inser sina begräsningar, får man skuldkänslor då? Klara: ”Jag får det. Det tror jag är personbundet. Jag är en sådan som tror att jag klarar av allt. Men det gör ingen. Då får jag skuldkänslor. Det har kommit några kvällar då jag har varit tvungen att säga att jag inte orkar, att jag måste hem och sova. Och alla har bemött mig fantastiskt fint och förstående och sagt att jag självklart ska gå hem och sova. Men jag får ändå

skuldkänslor, jag känner att jag borde vara där i alla fall. Men om jag sliter ut mig själv för mycket så kanske jag aldrig kan komma tillbaka. Och då gör jag ingen någon nytta.” Tatiana: ” Jag känner att jag har en annan position. Jag är en av grundarna. Jag har en annan stolthet över mitt arbete och kan konstatera vad jag åstadkommit och därav har jag lättare säga nej till saker utan att få så mycket skuldkänslor.” I nuläget befinner sig RWU i en omstrukturering för att möta framtidens integrationsutmaning. De har bland annat börjat slussa ut många volontärer till fasta arbeten inom kommunen där de kan få kombinera sina erfarenheter med kommunens

resurser, likaså kvarstår den akuta beredskapen där RWU på några timmar kan mobiliseras och ta emot flyktingar. Hanna beskriver sina tankar kring framtiden. ”Jag är ändå hoppfull, trots de stora behov som finns. Jag tror att detta kan bli en startpunkt för förbättring. Bara det faktum att vi har tusentals människor som vill ställa upp och arbeta är fantastiskt, vi behöver bara en långsiktig struktur som kan ge oss ett bra integrationsarbete.” # Om du som läsare vill engagera dig i Refugees Welcome Umeå kan du göra så via Facebook-gruppen med samma namn.

4 # et al.

13


Stödfest

Refugees Welcome På Kårhuset Villan 21 Oktober med line up:

Container City Wallflowers Säkert! DJ för kvällen:

Monica Kichau & Cajsa Winge

14

et al. # 4


4 # et al.

15


Vad vet jag om livet? En krönika av Matilda Forssberg

jul fyller min lillasyster 18 år. Det betyder att hon blir myndig, får skriva under viktiga papper helt själv, ta körkort, beställa alkohol på krogen och göra en massa andra saker som man måste vara lite vuxen för att göra. Själv har hon känt sig redo i minst ett års tid men som storasyster är jag mer tveksam; Jag vet inte hur jag ska hinna lära henne allt som kan vara bra att veta, inför klivet in i vuxenvärlden. Hon är ju bara 17, har inte ens tagit studenten. Vad vet hon om livet?

Med åren har jag blivit tryggare i mig själv och börjar upptäcka att jag har åsikter om saker jag aldrig funderat över tidigare. Jag börjar tycka att jag faktiskt har något att komma med. Men, jag är 23, vad vet jag om livet?” När jag gick på gymnasiet hade jag en lärare som skapade alla våra uppgifter och arbeten kring frågan ”Vad är meningen med livet?”. Standardsvaret som klassen gav var ”Att älska och bli älskad tillbaka”. Bra svar tycker jag, om än eventuellt lite svårt att formulera

Jag har funderat kring vad som är viktigt för henne att veta. Vad kan man egentligen lära sig i förväg och hur tar man vara på livet på bästa sätt?

Självklart kan man inte gå runt och vara pirrande lycklig jämt men om man befinner sig i en situation som man inte trivs i bör man utvärdera sina möjligheter till förändring

I

Själv har jag varit myndig i fem år. Skriva under viktiga papper, köra bil och beställa alkohol på krogen (och göra andra vuxna saker som att betala räkningar och rensa mitt eget avlopp) har jag numera gjort så många gånger att wow-kolla-vad-jag-kan-göra-pirret försvunnit för länge sen. Nuförtiden bjuder livet på helt andra äventyr. Även om det ibland känns som jag knappt hunnit blinka sen jag själv fyllde 18 så vet jag att jag hunnit samla på mig många nya erfarenheter sedan dess. Man hinner lära sig mycket om världen, livet och kanske framför allt om sig själv på fem år. Varje ny upplevelse, varje möte med andra människor, varje beslut man tar gör att man blir en erfarenhet rikare och har man dessutom förmågan att förvalta och använda dessa på ett bra sätt så blir man klokare för var dag som går. Klyschigt men sant.

16

et al. # 4

konkreta livsråd utifrån. ”Att var lycklig” brukade komma på en stadig andraplats. Jag gillar det svaret också och här skulle jag säga att var och en har ett eget ansvar. Något som verkligen kan provocera mig är när människor inte tar just det egna ansvaret utan gör sig själva till offer och skyller på omgivningen. Alltid äckliga rester i matlådan, man är överkvalificerad för jobbet och chefen är dum, inte konstigt att man blir less… Självklart kan man inte gå runt och vara pirrande lycklig


jämt men om man befinner sig i en situation som man inte trivs i bör man utvärdera sina möjligheter till förändring. Upptäcker man till exempel att utbildningen man valt inte alls känns rätt finns det ingen anledning att fortsätta. Det finns inget hedervärt i att plåga sig igenom en utbildning där man inte känner sig hemma, som sedan leder till ett jobb man kommer att vantrivas med resten av livet. Det kommer inte leda till något annat än missnöje och bitterhet, känslor som smittar av sig på hela den egna tillvaron och även på de i omgivningen. Det finns ingen anledning att ha det så. Framför allt inte när den ansträngning som krävs för förändring sällan är en övermäktig. Oavsett om det är mod, ork eller självförtroende som stått i vägen tidigare så är det aldrig för sent för förändring. ”Ibland måste man göra saker som man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, så säger Jonathan till Skorpan i filmen om Bröderna Lejonhjärta. Ibland måste man göra saker som man inte vågar. Friskt vågat hälften vunnet.

Det är okej att vara missnöjd och beklaga sig ett tag men börjar missnöjet och beklagandet bli ett frekvent återkommande gnäll är det dags att göra något åt saken. Alla människor har olika önskemål och drömmar och alla måste gå sin egen väg för att ta sig dit. Märker man att man är på väg att gå fel får man helt enkelt välja en annan väg. Min syster är väldigt klok, fast att hon bara är 17 år. Hon har andra drömmar och mål i livet än vad jag har och har därför valt andra vägar att gå än vad jag gjort. Så när hon är 23 kommer hon veta helt andra saker om livet än vad jag gör nu. För ingen människas väg är den andres lik. Därför kanske hon också klarar sig utan mina lektioner om klivet in i vuxenvärlden. Det är in starka övertygelse att livet ska man lära sig längs vägen. Och man måste helt enkelt fortsätta gå tills man hittar rätt. Men, som sagt. Jag är 23. Vad vet jag om livet? #

4 # et al.

17


Läkare

Yr ke eller livslångt för troendeuppdrag? Atikel av en anonym gästskribent

ad innebär det egentligen att vara läkare? Är det ett yrke? Eller snarare ett kall? Som läkare förväntas man inte utöva sitt yrke enbart under arbetstid eller ordnade förhållanden. En klassiskt situation: flygresan. ”Do we have a doctor on board?” ropar någon i besättningen när en medpassagerare plötsligt behöver hjälp. Även om läkare enligt svensk lag inte har juridisk skyldighet att ingripa, manar Läkarförbundet sina medlemmar till att ”efter bästa förmåga bistå människor i medicinska nödsituationer”. En vag parallell går kanske att dra till polisyrket: även lediga poliser är skyldiga att ”vid svårare brott eller för att förhindra andra allvarligare störningar av den allmänna ordningen och säkerheten självmant vidta de omedelbara åtgärder som förhållandena medger.” (Svensk författningssamling 2014:1104, 16 §)

V

En läkarlegitimation ger innehavaren särskilda befogenheter som person, snarare än i egenskap av anställd vid en vårdinstitution. Till exempel kan en läkare när som helst skriva ut medicin till både sig själv och sina närstående. Legitimationen återkallas inte heller

18

et al. # 4

automatiskt vid pension. Dessa två exempel pekar på att läkaryrket inte bara är just ett yrke, utan ett slags livslångt förtroendeuppdrag. En tänkbar anledning till detta är att frihet och ansvar ofta anses gå hand i hand.

”pensionerade läkare skriver ut avsevärt högre andel narkotiska läkemedel än övriga läkare.” Det verkar smått absurt att en läkare förväntas behandla en sjuk flygresenär men inte skulle ges befogenhet att skriva ut penicillin till sin familj. Trots detta måste viss tillsyn av legitimerad vårdpersonal onekligen ske. Enligt Patientsäkerhetslagen, som trädde i kraft år 2011, är svenska domstolar skyldiga att rapportera vårdpersonal som dömts för allvarliga brott till Inspektionen för vård och

omsorg (IVO). Denna tillsynsmyndighet ska sedan pröva om den dömde är lämplig att utöva sitt yrke eller om legitimation bör återkallas. Tyvärr har granskningar visat att den nya lagstiftningen inte efterlevs och att IVO brister kraftigt i sin tillsyn. I oktober 2014 sände P1 Dokumentär den tredelade serien Patienten och tystnaden i vilken man uppmärksammade en rad fall där de inblandade domstolarna helt enkelt inte rappor terat relevanta domar till IVO. Vidare påvisade serien att det är mycket svårt för en läkare som också är dömd brottsling att förlora sin legitimation, till och med i fall då personen ifråga begått sexuella övergrepp mot sina patienter eller misshandlat och hotat sina kollegor. Dessutom är handläggningstiderna för sådana ärenden anmärkningsvärt långa. IVO ansvarar även för tillsynen av legitimerad sjukvårdspersonal som befaras missbruka den tidigare omnämnda förskrivningsrätten (alltså rätten att skriva ut läkemedel till en patient). Under de senaste åren har ett flertal riksdagsmotioner krävt att


även detta område ses över. Först och främst ifrågasätts det faktum att en läkares förskrivningsrätt är livslång. I motion 2015/16:1724 skrev Gunilla Nordgren (m) att det sker en snabb och kontinuerlig utveckling inom läkemedelsbranschen, och att det därför är rimligt att återkalla legitimationen för de läkare som inte längre utövar sitt yrke aktivt. På så sätt kan man säkerställa, eller åtminstone göra det mer troligt, att förskrivande läkare har kunskap om de senaste medicinska rönen. En annan motionär, Krister Hammargren (m), krävde att legitimation automatiskt återkallas för läkare som uppnått 67 års ålder (2015/16:683). Ytterligare en invändning är att dagens lagstiftning gällande förskrivningsrätten helt enkelt är för ”vagt formulerad”, vilket Hans Hoff (s) uppgav i motion 2013/14:So224, och att det därför är ”möjligt för en läkare att förse missbrukare med narkotikaklassade läkemedel under en lång tid.” Hoff hänvisade bland annat till ett upp-

märksammat fall från juli 2012, då en 75-årig läkare dömdes för grovt narkotikabrott i Stockholms tingsrätt efter att under ett år ha skrivit ut över 100 000 narkotikaklassade tabletter. Man kan å andra sidan fråga sig om förskrivningsrättens utformning verkligen är ett stort problem. Det finns vissa indikationer på att så är fallet. Dagens Nyheter presenterade den 11 augusti 2015 en granskning som visade att ”pensionerade läkare skriver ut avsevärt högre andel narkotiska läkemedel än övriga läkare.” Granskningen fann också att ”många läkare som skriver ut recept på fritiden och pensionärer kommer upp i andelsnivåer som motsvarar psykiatriska mottagningar där narkotikaläkemedel av naturliga skäl är mycket vanligare.” Hoff hävdade även i sin motion att ”enligt polisen dominerades marknaden tidigare av smugglade droger, medan det numera är de receptförskrivna läkemedlen som är överrepresenterade.” Dagens Nyheter noterade också att

det är mycket svår t att upptäcka läkare som missbrukar förskrivningsrätten, eftersom de anonymiseras både i Socialstyrelsens läkemedelsregister och i IVO:s receptregister. (I det senare registret sparas information om vilken läkare som skrivit ut vad och till vem i tre månader, sedan raderas läkarens och patientens identiteter.) Med dessa argument i åtanke kan det anses önskvärt att förskrivningsrättens utformning ses över - främst för att stärka patientsäkerheten, men också för att de utskrivna läkemedlen delvis bekostas av skattepengar. En sådan översyn kan mycket väl leda till slutsatsen att det inte är förskrivningsrätten som bör förändras, utan själva registreringen av receptbelagda läkemedel. (Man skulle kunna tänka sig att ett register automatiskt flaggar de läkare som skriver ut en viss mängd narkotikaklassade läkemedel.) Dock verkar det också högst rimligt att denna översyn sker med utgångspunkt i att läkaryrket är mer än just ett yrke. #

4 # et al.

19


Ordförande

har ordet et är något trivsamt med tillvaron nu när D både studier och arbete har kommit igång för fullt och vinterns första snöflingor givit sig tillkänna. Det är mycket som händer i kåren just nu, men jag skulle gärna vilja låna din uppmärksamhet en stund för att bara prata om en av terminens, enligt mig, viktigaste frågor.

detta. I början av den här terminen skickade jag och sjuksköterskeprogrammets studierådsordförande Matilda Munter in en skrivelse till medicinska fakulteten. I den problematiserades villkoren för verksamhetsförlagd utbildning utanför Umeå där, vilket man kan läsa i skrivelsen, ”/…/ vissa studenter måste ta banklån för att kunna fullgöra sin VFU”.

Umeå Medicinska Studentkår har under hösten arbetat mycket med verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som direkt berör merparten av er som läser

Idag får varje student högst 2160 kr per månad i boendebidrag för de ökade omkostnader VFU utanför Umeå med dubbelt boende innebär. Antalet berörda studenter för boendebidrag är i år omkring 1430 studenter. Vid VFU-placeringar utanför Umeå mindre än en månad, vilket inte är ovanligt, ges ett justerat mindre belopp än 2160 kr per månad. Boendebidraget har dessvärre visat sig sällan eller aldrig täcka de praktiska kostnaderna som VFU-praktiken och boendet för med sig. Dessutom har det varit svårt att få till ett korttidsboende på praktikorten med tillträdestid på en månad. Andra komplicerande faktorer har varit att hitta ett boende med en kort uppsägningstid. Skrivelsen som skickades in till medicinska fakulteten behandlades därefter av fakultetens nämnder till

Tanken är att en bostadspool ska kunna tilldela studenter bostäder vars hyra ryms inom boendebidraget från universitetet. 20

et al. # 4


studenter måste ” ...vissa ta banklån för att kunna fullgöra sin VFU. ” sammans med Umeå Medicinska Studentkårs studentrepresentanter. Kårens studentrepresentanter sitter i dessa nämnder och för studenternas talan, denna gång gällande skrivelsen och de problematiska villkor för studenter på VFU utanför Umeå som skrivelsen tagit upp. I nämnderna diskuterades frågan och man enades kring att påbörja arbetet med en bostadspool för studenter med verksamhetsförlagd utbildning utanför Umeå. Dessutom fördes det in i verksamhetsplanen för år 2016 att medicinska fakulteten ska ha genomfört utredningen av bostadspool(er) kopplade till VFU-orter under året samt att en pool ska ha inrättats på prov innan 2017. Tanken är att en bostadspool ska kunna tilldela studenter bostäder vars hyra ryms inom boendebidraget från universitetet. Dessutom underlättar en pool den administrativa bördan som idag ligger hos studenter att hitta ett lämpligt eget boende på VFUorten med kort tillträdes- och uppsägningstid. Bostadspoolen möjliggör även samarbeten mellan universitet, kommuner och landsting gällande logi för VFU-studenter. Kommuner och landsting borde ha, i alla fall enligt mig, ett intresse av att hjälpa till med detta i rekryteringssyfte. Vårdpersonalbristen inåt landet och norröver är ju ett frekvent diskuterat ämne och studenter på VFU utanför Umeå är en utmärkt chans att investera i framtida rekrytering. Om en potentiell arbetsgivare visar framfötterna genom att erbjuda en bostad eller andra förmåner skulle nog de flesta säga att detta ökar chanserna att locka till sig arbetstagare. För att undersöka och dokumentera hur omfattande problemet med VFU är idag innan någon åtgärd vidtagits har Umeå Medicinska Studentkår skickat ut en VFU-enkät. I denna enkät ställs ett antal frågor om hur VFU påverkat studenterna ekonomiskt, upplevelsemässigt och om det skulle finnas något att vinna på att få tilldelat en bostad istället. Efter att ha tittat lite

på svaren redan nu två dygn efter utskicket kan jag konstatera att det finns en förvånansvärt stor andel studenter som uppger att de behövt ta lån för att genomföra sin VFU utanför Umeå. Tanken är att denna eller en liknande enkät ska kunna skickas ut om ett år igen för att möjliggöra utvärdering av bostadspoolen. Jag vill passa på att tacka er som svarat på denna viktiga enkät och läser detta. Frågan om VFU och bostadspoolen har också en rättviseaspekt. På läkarprogrammet, där jag själv är student, garanteras varje student boende på sin utplacering utanför Umeå. Ibland får man även lunch bekostad av landstinget vilket alltid är väldigt uppskattat. När jag berättar om detta i kontrast till det jag precis skrivit om så är det svårt att inte tycka att det är orättvist. Därför hoppas jag att arbetet med bostadspoolen kommer att minska skillnaderna mellan studenterna och ge en bättre utbildning åt alla. Alexander Siotis Kårordförande Umeå Medicinska Studentkår

4 # et al.

21


MESK 2015 Alice i underlandet Text av Matilda Forssberg Fotografier av Erik Flinth november var det återigen I dags för det av många mycket efterlängtade medicinarspexet, det 33:e i ordningen. Efter 20 år på Sagateatern intog sällskapet i år Väven och satte där upp sin föreställning med Alice i underlandet som tema. Biljetterna sålde slut rekordsnabbt otch alla fem föreställningar var fullsatta. Publiken fick följa med Alice ner i underlandet där ett mord begåtts. Eftersom polisen verkade alldeles bortkommen så försökte Alice tillsammans med sina kompanjoner Hattmakaren och Marsharen lösa fallet på egen hand. Parallellt med Alice och hennes

22

et al. # 4

vänners strävan att lösa mordgåtan fick man följa Cheshirekatten, Drottningens högra hand, i hans försök att vilseleda omgivningen för att slutligen ta över drottningens plats på tronen. Efter många ledtrådar, mycket för virring, tedrickande och halshuggningar visade det sig till slut att Cheshirekatten var hjärnan bakom allt ont och han dömdes att sona sina brott. Med många uppfinningsrika omstarter och värmande skratt gick publiken hem med den behagliga magkänslan man får av ett lyckligt slut. Spexdeltagarna kunde också gå hem med en behaglig magkänsla, den typen man får när hårt jobb slutar i succé. #


4 # et al.

23


Reaching another An article by Bjรถrn ร…strรถm Illustrations by Julia Groth

24

et al. # 4


“When technical interventions cross purposes with entrenched cultural practices, culture always wins. Control efforts must work within the culture, not against it.” - From WHO’s: “One year into the Ebola epidemic”1 This text is based on an interview with Dr. John Kinsman, Associate professor at Global health working in the Epidemiology and global health unit at Umeå University.

n the last article (et al. nr I 3) I briefly brushed upon the pre-existing social and political instability of the Ebolaaffected region in West Africa and the region’s dysfunctional health care systems. Additionally, civil wars have created divisions and mutual suspicion between different groups living in the countries as well as a lack of trust in official authorities. It is vital to keep this situation in mind when reading the interview. Work before Ebola Dr. Kinsman previously worked in Uganda for several years with HIV prevention as a behavioral scientist. During that period in the early 2000, Uganda suffered what was up until 2014 the world’s biggest

Ebola outbreak2 with roughly 400 cases. Kinsman began to attentively follow the outbreak in his spare time, focusing on how the local population as well as nearby African countries and Europe responded to the outbreak: “It was really interesting to see the different level of response, and how they were qualitatively different at these different levels.” His observations were later compiled into a scientific article called “A time of Fear”3. With the publication it seemed like Kinsman’s work with Ebola had come to its conclusion. However as the epidemic in West Africa escalated, the need for understanding and communicating with the

affected communities grew. “A time of Fear” was one of only a very small handful of social science articles ever published on the disease. Kinsman suddenly became an unintentional expert on the subject. Setting up the project During the summer of 2014 several aid organizations working in West Africa started crying out for help as the epidemic began spreading out of control. On the 8th of August, after months of argument and procrastination, WHO finally declared the outbreak a “Public Health Emergency Of International Concern”. “By July-August I realized this Ebola outbreak in West-Africa was getting very serious, and I thought maybe »

4 # et al.

25


Dissemination of the messages at the Ministry of Health

I have something to offer (---) I had an idea to do something on messaging, because from what I could see the messages (used in combating the Ebola outbreak) were at that stage inappropriate for the issue.” Kinsman already had contacts in Sierra Leone and they quickly managed to put together a group (see consortium in information box) with the aim of developing new information strategies for combating the outbreak. “Abdul, the director of the MRC (the organization that performed much of the fieldwork) is a very, very well connected man in Sierra Leone. In that sense we could not have had a better person to get into the government circles, which is essential if you want to get your work put into action.” The work resulted in a project, which ran between January 15 and April 15 2015.

26

et al. # 4

The starting point “The purpose of the project was to understand the community perceptions of Ebola and community concerns about the response to Ebola, and based on this information, to develop culturally contextualized messages to reduce the continued transmission of Ebola”.

at best useless, at worst it becomes counterproductive as people dismiss the warnings and refrain from accepting help. These considerations prompted Kinsman to develop an anti-Ebola information campaign with messages derived from the perceptions held by the people of Sierra Leone, as Kinsman explains:

Large scale epidemiological and disease preventive measures need to be accepted by the people and communities that they aim to help in order to be effective. If they are not than the supposed assistance is

“You have to meet people on their own terms when spreading information about a disease. The explanatory models for illness in Sierra Leone correlate much more to traditional medicine. I think that is one of the

Constortium • Epidemiology and Global Health Unit, Umeå University, Sweden • Medical Research Centre (MRC), Sierra Leone; • Centre for Health and Research Training, Sierra Leone (CHaRT-SL) Financial support Research for Health in Humanitarian Crises (R2HC)4, as part of their Emergency Ebola Health Research Call, funded by the Wellcome Trust5 and Department for International Development.6 For more information, see the full project description at Umeå university.7


Guinea

“A time of Fear” was one of only a very small handful of social science articles ever published on the disease. Kinsman suddenly became an unintentional expert on the subject.

Bombali Urban Freetown

Sierra Leone Liberia Map showing the two study areas Bombali and Urban Freetown.

weaknesses that we researchers have. We talk in scientific terms. As a social scientist you have to understand where the people you are addressing come from, and their “language”. The cultural issue is absolutely at the core of everything, whether you are talking to rural communities or the president of the country.” Building on trust Another problem was the chaotic history of Sierra Leone, which had left many communities with a distrust of

authorities. In order to get people to trust any new information, messages had to be developed together with the community. With these core principles in mind the project work began with a meeting in Sierra Leone’s capital Freetown. Among the attendees were representatives from the Ministry of Health and Sanitation, the National Ebola Response Centre, and the US CDC. After getting everyone on the same page, the research began

in two of the outbreak’s ‘hotspots’ (see map). The research was carried out as focus group discussions with ordinary people and in-depth interviews with health workers and community leaders of various sorts (local leaders, religious figures etc.). The aim was to investigate public perceptions and then develop messages that promoted treatment-seeking behaviour. The field work was conducted by well qualified and experienced staff from the Medical Research Centre. »

Heated discussion while developing the messages

4 # et al.

27


picture 2 A schematic representation of how the messages were developed:

Preliminary investigative questons developed

Formative researech ( FGDs and interviews) in the community Discussion with Ministry Official

Draft messages developed

Field testing in the community

Message refinding and dessemination

“People had to trust us, otherwise they would not cooperate and answer our questions truthfully. The Medical Research Centre conducted the fieldwork. They had previously worked in the area and were known and trusted by the community.” Phrasing the message Some of the first messaging campaigns on Ebola had been ineffective because they contradicted reality. This had to be kept in mind when developing new messages. “One core principle that we worked with was to make sure that the messages would fit with what was actually happening. If the two contra-

28

et al. # 4

I think that is one of the weaknesses that we researchers have. We talk in scientific terms. As a social scientist you have to understand where the people you are addressing come from, and their “language”.

dicted each other then the message we were sending out would not be believed. The (previous) messages were saying, for example, that Ebola causes bleeding from your nose, your eyes. And people were looking and saying, “there is no blood”. The information focused on the dramatic symptoms and these were not present in most of the cases.” Through these interviews the research team managed to isolate a number of troubling perceptions circulating within the communities. 14 core topics were identified, of which six were deemed to be of particular importance (see list of priority topics).

The finished product Draft messages based on these “topics” were then developed, tested on a small-scale, and then refined before being used in official information campaigns. The process of developing the messages is shown in picture 2. All messages were provided in both Krio and English, to be distributed in writing, through the radio, during sermons by religious leaders, or through visual illustrations. Most of the priority topics related to the work of the burial teams and health workers in general. For example, l people in the community


Presentation with the Minister of Health (second person from the right)

were appalled by stories of the occasionally disrespectful behavior of the burial teams towards the dead and their families. This perception was created by the improper methods used by inadequately trained and supervised burial teams employed in the initial response to the outbreak. Messages such as “Let us work together to ensure safe burial” were developed with the hope of increasing the communities’ acceptance of official burial teams, and to refrain from unsafe family burials. An additional hindrance to the Ebola response efforts was the mistrust in health workers fighting Ebola. The emergence of new strange health facilities where many people died had created misconceptions that health personnel were mistreating or even killing patients. Several messages were developed to counteract such views and to make people feel that seeking help from health workers was safe and in their own interest.

By July-August I realized this Ebola outbreak in West-Africa was getting very serious, and I thought maybe I have something to offer more complete account, please read “A set of empirically-derived Ebola messages for Sierra Leone FINAL DRAFT April 15 2015” available online. Trying to evaluate the effect that these par ticular messages had is unfortunately difficult. Kinsman left Sierra Leone before many of the

information campaigns were put into practice. Additionally there were numerous organizations working with their own messages, which makes it hard to discern the effects of a single message. While it would be very satisfying to scientifically show a significant effect of the messages, we must make do with the recognition that they contributed to a national campaign »

List of priority topics • Burial teams and respect • Burial teams and bribery • Fear of ambulances • Misconception, killing of patients • Distrust of health system • Fear of chlorine

Due to the limited length of this article we cannot provide a list of all the messages that were developed. For a

4 # et al.

29


That said, however, Kinsman’s work follows a compelling common sense principle; a message needs to be phrased with the listener in mind. If your recipients do not trust you or your message, why would they follow it?

that eventually bore fruit. That said, however, Kinsman’s work follows a compelling common sense principle; a message needs to be phrased with the listener in mind. If your recipients do not trust you or your message, why would they follow it? Would you follow the advice of someone you did not trust?

Training the field workers

type of outbreak was dismantled due to budget cuts following the financial crisis (2007-08). WHO was, and remains, seriously underfunded.”

Somewhat off topic but of interest nonetheless is Kinsman’s reflections on why WHO, the warden of international health work, failed in its initial response to the 2014 Ebola outbreak.

“The other issue is that WHO has to be extremely careful when declaring a Public Health Event Of International Concern. With H1N1 in 2009, they issued their concern and then not much happened. Because of that they lost political capital and credibility. And people remember that kind of thing. They made the wrong decision in the case of Ebola, but at the same time it is easy to say that in hindsight”.

“One of the reasons was that the WHO department who should have taken the lead in responding to this

Ebola has brought horror to West Africa for the past two years, but we are now probably witnessing

the end of outbreak. The massive information campaigns and clinical efforts have managed to stop Ebola in Sierra Leone. A month ago on November 7th Sierra Leone was officially declared Ebola free with 42 consecutive days without a new case. Thank you for reading and happy holidays. #

http://www.who.int/csr/disease/ebola/one-year-report/factors/en/ http://www.cdc.gov/vhf/ebola/outbreaks/history/chronology.html 3) http://globalizationandhealth.biomedcentral.com/articles/10.1186/1744-8603-8-15 4) http://www.elrha.org/r2hc/home/ 5) http://www.wellcome.ac.uk/ 6) https://www.gov.uk/government/organisations/department-for-international-development 7) http://www.umu.se/sok/forskningsdatabasen/visa-forskningsprojekt?code=916&cur rentView=base&doSearch=&scbCode=&searchString=&uid=joki0020 1) 2)

30

et al. # 4


Vill du påverka din utbildnings praktik? Läser du till att bli: Sjuksköterska, Röntgensjuksköterska, Arbetsterapeut, Fysioterapeut,Tandhygienist,Tandtekniker, Logoped eller Tränare? Umeå Medicinska Studentkår vill i så fall bjuda in dig till att göra en av årets viktigaste enkäter. Den berör upplägget på den verksamhetsförlagda utbildningen inom ditt program har påverkat Dina ekonomiska förutsättningar, Din upplevelse av VFU och vad som eventuellt skulle kunna förbättra eller försämra denna. Du är helt anonym i enkäten.

http://medicinska.se/sv/node/340

Tack för din hjälp!

4 # et al.

31


P l a c e b o Den oundvikliga paradoxen? En artikel av Arvin Behzadi

Det finns mycket som man inte vet om människans biologi. Än idag finns stora kunskapsluckor inom en rad olika ämnesområden trots en konstant och intensiv satsning på medicinsk forskning. Många vetenskapliga ar tiklar publiceras och lockar till sig människor s uppmärksamhet, för att sedan motbevisas med en annan studie som gjorts inom samma område. Samtidigt ställer samhället stora krav på att medicinsk vårdpersonal ska kunna orientera sig i denna labyrint för att kunna ge sina patienter bästa möjliga vård. Problemet som kan uppstå då är att man ger patienten en behandling utan att förstå sig på varför den är verksam. Fungerar behandlingsmetoden som vårdgivaren gett patienten, eller är det placebo som lett till det observerade resultatet? Svaret på denna fråga är inte så självklart som man kan tro.

D

En historisk inblick Ett historiskt exempel där placeboeffekten kunnat påvisas är uppfinningen ”Perkins’ metallic tractors” som utgjordes av stavliknande föremål som var konstruerade av metall och såldes dyr t. Dessa stavar påstods

32

et al. # 4

kunna lindra smärta genom magnetiska egenskaper som skulle ha en aktiv medicinsk inverkan. Den brittiske läkaren John Haygarth (17401827) ifrågasatte uppfinningens

aktiva egenskaper och konstruerade egna ”wooden tractors” som inte kunde påverkas av magnetiska och elektriska krafter för att testa sin misstanke. Hans hemmasnickrade stavar testades på ett antal försökspersoner där han kunde observera ett liknande resultat som metallvarianten gav upphov till.1 Detta ledde i sin tur till att andra utförde likartade försök som bekräftade John Haygar ths fynd. Det som kanske är det mest fascinerande med denna händelse är att människor nyttjat en tillsynes verkningslös behandling som ändå

kunnat ge effekter som är klinisk relevanta – nämligen smärtlindring. Placebo inom medicin Idag är man medveten om att placeboeffekten existerar och kan påverka verkningsgraden av en behandling som patienten kan tänkas få, antingen till det positiva eller till det negativa, något som även kallas för nocebo.2 I forskningssammanhang är placebokomponenten så befintlig att man utför placebokontrollerade kliniska studier för att jämföra det potentiella läkemedlets verksamma effekter med en känd icke-verksam substans. På så sätt kan man avgöra om läkemedlet fungerar eller om resultatet är konsekvensen av en placeboeffekt.3 Man har även sett att administreringar av vissa behandlingar har en större effekt på patienter om dessa patienter är medvetna om att de får en behandling, vilket kan förklaras med placeboeffektens inverkan.4 En faktor som således spelar roll för patientens placebokomponent är närvarograden hos den behandlade individen. En person som är vid fullt medvetande har förutsättningar att uppfatta, tolka och skapa sina egna förväntningar av en behandling. Detta har man kunnat observera


hos personer som lider av Alzheimers sjukdom, där man sett att placeboeffekten vid smärtlindring är statistiskt sett lägre för vissa av dessa individer.5 Placebo inom kirurgi Placebo medför också en rad olika etiska och moraliska dilemman som kan vara tämligen problematiska att hantera. Inom kirurgisk forskning kan man med hjälp av placebokirurgi avgöra ifall ett kirurgiskt ingrepp verkligen har en terapeutisk verkan.6 Man kan sedan diskutera om det är etiskt försvarbart att individer ska behöva gå igenom ”låtsasbehandlingar” i syfte att samla in statistik. Men precis som för placebokomponenten inom läkemedelsforskningen så är det av intresse inom den kirurgiska forskningen att man undersöker om det skulle kunna finnas andra faktorer eller placebokomponenter som kan förklara patientens symptomlindring efter en operation.7 Som ett konkret exempel har man undersökt olika knäartroskopiska operationer och funnit att det inte förekommer några påtagliga skillnader mellan placebo-

kirurgin och den ar troskopiska kirurgin för behandlingen av osteoartrit.8 Placebo och behandlaren Inom vårdyrkena förväntas det att man ska bota och lindra patientens symptom om möjligheterna finns till att göra det. När man tar in aspekten

Även om placeboeffekten inte botar sjukdomar, så kan den ha en uppfyllande roll i att lindra patientens symptom. om placebo för att problematisera hur verkligheten ser ut, kan man se att man som vårdgivare ibland har möjligheter att påverka symptomlindringen. Denna lindring kan bero på den terapeutiska åtgärd man har vidtagit och den mellanmänskliga

interaktion som utvecklats mellan vårdgivare och vårdtagare som gör att patienternas subjektiva uppfattning kan påverka utfallet av vissa behandlingar.9 Även om placeboeffekten inte botar sjukdomar, så kan den ha en uppfyllande roll i att lindra patientens symptom. Detta ställer krav på att vårdgivaren anpassar sig till varje individ, eftersom att patientens för väntningar, vilka skulle kunna påverka behandlingen, kan bero på till exempel personens psykosociala bakgrund och personliga erfarenheter. Oavsett hur den framtida utvecklingen kommer att se ut och hur synen på placebo kommer att gestaltas, kan man ha i åtanke att placebo inte bara behöver handla om kvacksalveri eller behandlingar vars verkan starkt kan ifrågasättas. Placebo kanske kan ses mer som en slags oundviklig paradox som uppkommer mellan vårdgivare och vårdtagare och som kan vara till en fördel för patientens symptomlindring om patienten känner sig väl bemött, trygg och bekräftad av sin informerande och behandlande vårdgivare. #

Booth, C. (2005) The rod of Aesculapios: John Haygarth (1740-1827) and Perkins’ metallic tractors. Journal of Medical Biography. 13(3), pp. 155-161. 2) Tavel, M. E. (2014) The placebo effect: the good, the bad, and the ugly. The American Journal of Medicine. 127(6), pp. 484-488. 3) De Deyn, P. P. D’Hooge, R. (1996) Placebos in clinical practice and research. Journal of Medical Ethics. 22(3), pp. 140-146. 4) Colloca, L. Lopiano, L. Lanotte, M. Benedetti, F. (2004) Overt versus covert treatment for pain, anxiety, and Parkinson’s disease. Lancet Neurology. 3(11), pp. 679-684. 5) Benedetti, F. Arduino, C. Costa, S. Vighetti, S. Tarenzi, L. Rainero, I. Asteggiano, G. (2006) Loss of expecta tion-related mechanisms in Alzheimer’s disease makes analgesic therapies less effective. Pain. 121(1-2), pp. 133-144. 6) Wolf, B. R. Buckwalter, J. A. (2006) Randomized surgical trials and ”sham” surgery: relevance to modern ort hopaedics and minimally invasive surgery. The Iowa Orthopaedic Journal. 26, pp. 107-111. 7) Rogers, W. Hutchison, K. Skea, Z. C. Campbell, M. K. (2014) Strengthening the ethical assessment of placebo -controlled surgical trials: three proposals. BMC Medical Ethics. 15(1), p. 78. 8) Moseley, J. B. O’Malley, K. Petersen, N. J. Menke, T. J. Brody, B. A. Kuykendall, D. H. Hollingsworth, J. C. Ashton, C. M. Wray, N. P. (2002) A controlled trial of arthroscopic surgery for osteoarthritis of the knee. The New England Journal of Medicine. 347(2), pp. 81-88. 9) Kaptchuk, T. J. Miller, F. G. (2015) Placebo effects in medicine. The New England Journal of Medicine. 373(1), pp. 8-9. 1)

4 # et al.

33


Uppsluppet uppslag Cannabisreceptorer kan vara orsak till “Runners high” De flesta av oss som löper ofta kan relatera till vad som ofta beskrivs som ”runners high”. Det är den lyckokick som inträder strax efter att man sprungit klart en löprunda. Det har tidigare antagits att det är kroppsegna (dvs. tillverkade i kroppen) endorfiner (opioider) som svarar för denna reaktion. En ny studie av Fuss et al. framhäver dock en annan teori. Fuss et al. mätte kroppsegna endorfiner och kroppsegna cannaboider i möss som fick löpa ca: 5 km per dag. Båda ämnen ökade. Men slog man ut cannabisreceptorn i mössen upphörde de mätbara positiva effekterna efter löpning i form av minskat ångest-liknande beteende

och ökad smärttolerans. Därav tror Fuss et al att det är det kroppsegna cannabis som ger den huvudsakliga effekten och inte endorfinerna. Fuss, J. et al., 2015. A runner’s high depends on cannabinoid receptors in mice. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, 112(42), pp.13105–13108. Available at: http://www.pnas.org/content /112/42/13105.long [Accessed October 7, 2015].

Myggnät kan användas i bråckkirurgi Ljumskbråck är en vanlig åkomma som i Sverige opereras på löpande band med olika nät. I stora delar av Afrika är situationen dock annorlunda. Ljumskbråck är minst lika vanligt men de kirurgiska resurserna är mer begränsade då de nät som används i västvärlden kostar över 100 dollar, en fantasisumma för många individer i Afrika. I en avhandling från Umeå universitet undersöks bland annat möjligheten att använda hederliga myggnät som material för operationen. Patienterna följdes under ett år och inga skillnader avseende risk för komplikationer, risk för nya bråck och patientnöjdhet

34

et al. # 4

kunde påvisas jämfört med vanliga kirurgiska nät. Löfgren, J., 2015. Groin hernias and unmet need for surgery in Uganda : Epidemiology, mosquito nets and cost-effectiveness. Available at: http://umu.divaportal.org/smash/record. jsf?pid=diva2%3A848805&dswid=418 [Accessed December 2, 2015]


CRISPR/Cas9 – Forskningens förutsättningar skrivs om i flera bemärkelser Emmanuelle Charpentiers forskning på CRISPR/cas systemet och tillämpningen av densamma i genetisk modifiering innebär med allra största sannolikhet ett kommande nobelpris för henne (och Umeå universitet). CRISPR/Cas9 systemet är både enkelt, kraftfullt och billigt. På bara några år har det börja ta över som arbetsinstrument för forskare som använder sig av genmodifiering i sitt arbete. Samtidigt är de potentiella etiska och ekologiska konsekvenserna av genmodifiering så spektakulära att de kunde vara stoff för science fiction. Att göra genmodifiering lättillgängligt är inte

oproblematiskt. Läs denna Nature artikel för att äntligen förstå CRISPR/Cas9, dess spridning och de problem som riskerar att följa med. Om ni känner att er cellbiologi blivit lite rostig så frukta inte! Artikeln går att läsa ändå. http://www.nature.com/news/crispr-the-disruptor-1.17673

Vi ses igen 6 mars

et al. www.medicinska.se etal@medicinska.se

4 # et al.

35


www.medicinska.se etal@medicinska.se

36

et al. # 4

Profile for Umeå Medicinska Studentkår

et al. Nummer 4 2015  

et al. Nummer 4 2015  

Advertisement