Page 1

Sanningens v채g

Pr채sternas tid

Eva-Karin Berglund


Sanningens v채g


Sanningens v채g Del 1 Pr채sternas tid av Eva-Karin Berglund


Sanningens väg - Prästernas tid Utgiven av Idus förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Eva-Karin Berglund © Omslagsfoto: Alexander Berglund © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-35-2


I en liten by längst ner i Smålands skogar 1870 och 1970 Dit trädet äntligen faller ner, Där ligger det och bliver. När man är död och dömd, ej mer Gud någon ändring giver. I jordens djup ej hjälper då, Att man sitt brott begraver; Ty var och en av Gud skall få Som han här handlat haver (Sv.ps 464;2)


1. Garderås, Småland 16 september 1870

H

on var ensam och helt vilse i mörkret. Facklan hon bar skulle snart brinna ut, det var alldeles mörkt runt omkring henne, lika mörkt som det stora, svarta och tomma hål hon kände på insidan. Hennes liv var förstört, allt var förstört. Ingen annan i byn kände till den hemliga ingången till det gamla gruvschaktet, inte nu längre. Förgäves hade hon försökt att ta sig ut men luckan hade på något sätt gått igen och hur mycket hon än hade tagit i hade hon inte orkat lyfta upp den. Det skulle finnas en utgång till men hon visste inte hur hon hittade den, det visste bara hennes älskade. Hon visste inte var han var, hennes mor och far vägrade att berätta. De hade bara sagt att de hade sänt i väg honom ett tag och att det var bäst så just nu. Själv hade hon varit inlåst på herrgården ända sedan grossessen började synas. Något förskräckligt hade hänt hennes käraste, det kände hon i sitt hjärta, hon hade inte fått ett enda brev från honom sedan han gav sig av. De hade heller aldrig fått chansen att säga farväl till varandra. Tårarna hade slutat rinna för länge sedan, hennes ögon var tomma och torra. De brukade träffas här i smyg, de hade läst böcker för varandra och han hade läst upp sina kärleksdikter för henne. Här nere hade de fått sina lyckliga stunder, en liten tids flykt från den grymma verkligheten. Nu var verkligheten påtagligt nära och mer grym än någonsin. Hon bar på stora hemligheter, hemligheter som bara de två visste, de hade fått reda på dessa hemligheter här i gruvschakten. De hade då förstått att det som de fått kännedom om skulle kunna få både byn och kanske hela världen att skaka i sina grundvalar, men de hade fortfarande inga bevis. Bevisen skulle finnas någonstans i byn. Men än viktigare var det att finna de bevis som gällde dem själva, 9


då skulle även deras egen framtid vara räddad och det var viktigare för dem än allt det där andra. Den sista tiden hade detta varit viktigare än någonsin och de hade letat och letat men utan resultat. Just därför hade hon vänt tillbaka hit för att leta, ett sista hopp om att ställa allt till rätta. Hon hade klättrat på gamla stegar, upp och ner och genom vindlande gångar, utan att finna det hon sökte. Helt utan hopp och med missmodet spirande i kroppen hade hon lyckats hitta tillbaka till deras lilla tillhåll i gruvans schakt och hon visste att hon aldrig mer skulle se dagens ljus. Luckan hade fallit igen och facklan var på väg att slockna och utan den var hon helt förlorad i mörkret. Hennes vackra klänning var våt och smutsig och hennes mjuka skinnkängor dröp av fukt och jord. De röda lockarna hängde smutsiga och stripiga framför hennes ansikte. Hennes, annars så intelligenta och pigga blå ögon var helt tomma och röda av flera veckors gråt. Hon frös, det var kallt och rått här nere och hon hade ingen som kunde värma henne. Hon saknade honom så fruktansvärt att hon aldrig mer skulle kunna bli hel, hon saknade honom, hon saknade barnet de hade tagit ifrån henne, hon saknade det som de hade drömt om och in i det sista hade hoppats på att få uppleva tillsammans. Hennes liv hade alltid varit som dessa vindlande gamla gruvschakt, vägar svåra att hitta och stegar upp eller ner som ständigt gick i bitar. Han som hade skapat gruvan hade också gått ett oblitt öde tillmötes. Man hade sagt att mannen var galen, att han hade trott att han skulle kunna hitta en stor guldåder och att han hade varit helt besatt av tanken på guld. När mannen dog hade allt tystats ner och gruvan hade bommats igen. Det fanns inga synliga spår av gruvan och i byn sa man aldrig något om den. Hon visste att det var så i byn, allt som inte föll inom ramen för vad man tyckte var passande tystades ner, man pratade aldrig om det, som om det aldrig hade hänt. Allt hade börjat redan då hon var barn. Det hela började med att hennes älskade, av en ren slump, hade hittat gamla dokument i en källare. Huset hade en gång i tiden brunnit ner och fanns inte längre kvar och källaren var övergrävd och övergiven. Tillsammans hade de läst dokumenten och en tragisk historia hade uppenbarat sig men 10


inte bara det. De hade läst dokument som berörde hela mänskligheten och de hade kommit till insikt om varför saker var som de var i byn. Bland dokumenten fanns en ritning över gruvan, det var så de hade hittat den. Under åren hade de träffats här i smyg, de hade läst mannens dokument och dagböcker och insett att ryktena om den gamle mannen, hans fru och hans barn inte var sanna. Hans dagböcker innehöll mörka hemligheter, hemligheter som antagligen bara en person i byn kände till och beviset för att dessa hemligheter var sanna hade de hittat här i gruvschakten. En dag när de hade varit på väg ut från gruvans hemliga ingång hade de fått reda på ytterligare en hemlighet, en hemlighet som berörde dem själva. De hade stannat för att de hade hört röster. En av rösterna tillhörde hennes far, den andra rösten kände hon inte igen, men den hade en konstig brytning som om personen kom från ett annat land. Det var det som de nu fick höra som gjorde att en sten föll ifrån bröstet på dem. Det man sa om dem var inte sant. Båda hade på något sätt alltid vetat detta i sina hjärtan och nu äntligen fick de rätt. Men hur skulle de kunna bevisa att det var sant? Hon visste att hennes far aldrig skulle gå med på att prata om det och att han aldrig skulle erkänna det de nu hade fått höra. Det gällde att hitta bevisen. ´I en tunnel mellan källaren och det gamla gruvschaktet om du behöver det i framtiden, då jag har lämnat jordelivet´, hade hennes far sagt och tillagt att gruvschakten var utsatta för rasrisk och farliga att beträda och att han därför valt den hemliga gången som ledde till herrgårdens källare eftersom den var i bättre skick. Han hade sagt till mannen att han inte på några villkor fick berätta om dokumenten, och som sagt bara hämta dem vid faderns eventuella död. Han hade också sagt att det bara var denne man, han själv och hans hustru som visste hur det hela förhöll sig och så skulle det förbli. Dokumenten i schaktet var enbart till för utifall det blev fråga om arv i framtiden, så hade hennes far sagt. Efter den dagen hade de lagt all sin tid på att leta, utan att våga fråga någon, men de hade ingen hemlig gång funnit. Hit till deras gömställe hade hon nu sprungit för att få vara ifred med sina tankar och med en sista förhoppning om att hitta något 11


som kunde bevisa deras oskuld, ett sista litet hopp om att få det som de båda var förtjänta av och det som de hade rätt till. Hon hade tänkt att om hon inte lyckades denna gång hade hon inte längre något skäl att leva och nu var det för sent. Facklan var på väg att brinna ut. Gruvschaktet var fullt av råttor och facklan höll dem borta men hon visste vad som skulle hända då facklan dog ut. I det sista skenet av facklan satt hon nu vid deras egenhändigt snickrade bord och skrev ett sista inlägg i sitt brev till dottern och ett avslut i sin dagbok. Hon hade tagit med sig ytterligare en ask av metall ner till schakten, i den hade hennes dagbok, bläck och penna, ett brev till dottern och hennes faders rakkniv legat. Nu var allt över, allt var slut och hon brydde sig inte längre om huruvida hon skulle hitta ut eller inte. Allt var över. Med en uppgiven suck lade hon ner dagboken och brevet i plåtasken, tog upp sin faders rakkniv, stängde locket och låste för att skydda sin dagbok och brevet mot råttorna. Hon ställde asken tillsammans med de andra som hon förvarat där nere, studerade sin faders rakkniv, den var rikt ornerad med mönster i silver och guld. Högst upp på skaftet var faderns initialer ingraverade med sirliga bokstäver lik ringen han alltid bar och signerade sina brev med. Hon förbannade sin så kallade fader och sen tog hon ett stadigt tag i kniven. Med en stark beslutsamhet skar hon sig, först i sina handleder och sen avslutade hon med den stora ådern på halsen, hon ville ha ett snabbt slut, hon visste vad hon gjorde, hon var inte rädd, allt var över. Hon kände det varma blodet rinna utefter halsen ner mot gropen mellan sina bröst. Hon kände ingen smärta. Hennes blick blev suddig och hennes kropp segnade ner på marken. Allt var slut och allt blev svart och sen såg hon ljuset.

12


2. Garderås, Småland, augusti 1970

D

ddu är inte klok, mamma, mmmenar du att vi ska bo här! Dddet finns ju ingen tttoa och ingen dddusch!” Petter kom farande som en raket ut från det lilla torpet. Hans mörka, lockiga hår stod på ända och han var så arg att han kokade inombords och det gjorde hans stamning än värre. När flyttkarlarna hade kommit till deras fina hus i Stockholm hade han både arg och ledsen, rusar till sitt rum, lagt sig på sin säng och hållit sig kvar med ett stadigt tag. När han hade vägrat att lämna sängen hade flyttkarlarna helt sonika tagit sängen med honom på och burit ut den och ställt in den i flyttbilen. Där hade han legat hela vägen och nu hade han för första gången på många timmar klivit upp från sängen som flyttkarlarna hade placerat i ett rum inne i torpet. Med en obeskrivlig ilska och med ångesten i ett stadigt grepp om sitt hjärta hade han gått på inspektionsrunda i det gamla torpet. ”Hur kkkan du göra ssså här mot oss, dddu har ju inte låtit oss vara med och bestämma alls! Du är inte klok!” Han stod med armarna tätt in till kroppen och hans händer var så hårt knutna att knogarna vitnade. Susanne gick fram och lade ömt armarna runt sin son. ”Jag förstår att du är arg, Petter, men vi kunde inte bo kvar i huset i Stockholm – och jag behöver lite lugn och ro nu. Du ska se att det här blir bra.” Hon klappade honom försiktigt på kinden och tittade in i hans arga, bruna ögon. Så lik sin far, han kommer bli en vacker ung man, tänkte hon och log lite vemodigt. Hon försökte intala sig själv att han skulle komma över allt det som hänt och till slut kunna trivas 13


i den lilla byn och i det gamla torpet. Petter stötte argt bort hennes kärleksfulla händer och satte sig med en duns på gräsmattan med sina armar hårt sammanpressade i kors över bröstet. Hans min var trumpen och tvär. ”Jjjag vill att allt sska va som det bbbrukar”, sa han med uppgiven röst och nu hade han gråten i halsen. ”Mamma, får jag bo i rummet på vinden?” Som en virvelvind dök Petronella upp i dörren till torpet. ”Det är jättemysigt där – med takbjälkar och så, där kan jag hänga saker och jag får plats med min himmelssäng där också… Det finns ett likadant rum till, en till Petter.” Petronella stannade upp och blev snabbt tyst. Hon tittade frågande på sin bror som sur och trumpen satt på gräsmattan framför torpet. ”Var inte ledsen, Petter”, sa hon, ”det kommer att bli bra här ska du se. Kanske får du en bättre lärare här och kanske fler kompisar än du hade förut. Jag såg flera killar i din ålder förut – borta i byn, de stod och tittade på oss när vi kom med flyttbilen.” Hon gick fram till sin bror, satte sig bredvid honom på gräsmatta och lade sin arm runt hans hals, blicken hon gav honom var klok och insiktsfull trots att hon bara var en liten flicka på knappt sju år. ”Du, brorsan … det kommer att bli bra.” ”Håll käft!” Petter slet sig fri från sin lillasysters omfamning och rusade upp, han sprang bort mot skogen bakom torpet och slog sig ner på en sten. Arg, ledsen och frustrerad satt han så en lång stund med huvudet lutande mot händerna. Plötsligt hörde han hur det prasslade till i buskarna inne i skogen, han vände sig om och såg någon försvinna bort bland träden. Det såg ut som en flicka i en färgglad tröja. Värst vad alla är nyfikna på oss, tänkte han. Jag hatar att vara här – jag vill hem. Han hörde hur hans mamma och syster bar in deras saker i det gamla torpet och hur munnen oavbrutet gick på Petronella. Den ungen kan aldrig vara tyst, tänkt han för sig själv och studerade sin nya omgivning. Skog, åkrar och ängar, gröna kullar bort i fjär�ran. Är det verkligen här jag ska bo? Det knöt sig i hans bröst, han 14


visste inte egentligen vad han kände; ilska, sorg, övergivenhet… Återigen strömmade tårarna ner för hans kinder. Helt uppgiven satt han där och tänkte: Fy fan, en kille ska väl inte sitta och lipa så här, men just i denna stund kände han sig inte stor, nej, han kände sig ensam, liten och sviken och hans lillasyster bara malde på och malde på. ”Mamma, hur ska vi kunna göra Petter glad igen? Jag tycker att det är mysigt här, jag gillar skogen och ängarna. Här kan jag äntligen få gå på upptäcktsfärd – för här är du väl inte orolig mamma– här kan jag väl få gå ut på egen hand?” Hon vände ett par stora, blå och bekymrade ögon mot sin mor samtidigt som hon fixade till sin hästsvans av röda lockar. Susanne log och svarade att det självklart var skillnad nu när de bodde på landet. ”Här kan nog inget ont hända dig, vännen min, detta verkar vara en lugn och harmonisk by, men du får inte gå för långt hemifrån innan du börjar känna igen dig – du vet – du kan ju gå vilse.” Petronella skrattade sitt pärlande och medryckande skratt: ”Det är du som brukar gå vilse, mamma!” Susanne log för det var sant, hon hade inget sinne när det gällde att orientera sig, hon körde ofta vilse när de var ute och åkte och hon gick ofta vilse inne i städer. Ja, till och med i Stockholm kunde hon gå vilse trots att hon hade vuxit upp där. Skrattandes kramade hon om sin dotter och kittlade henne lite på skoj. ”Du ska vara snäll mot din mamma”, sa hon. Petronella tjöt och skrek: ”Sluta, sluta, mamma, du vet att jag hatar att bli kittlad.” Susanne slutade och gav Petronella en puss på kinden. ”Ja, men då får du lova att sluta att reta din gamla mor.” ”Äsch, du är inte gammal.” Susanne rufsade om sin dotters hår och log. ”Du är en rar tös, du. Kom igen nu så fortsätter vi.” De slutade skratta och fortsatte att hjälpas åt med att bära in småsaker i torpet. ”Ja, då så, frun, då var flyttbilen tom och vi har burit upp Petters säng till det ena rummet på vinden.” 15


Det var en av flyttkarlarna som kom in i torpet med beskedet att de nu var klara och att de hade tänkt på tillbakafärd. ”Ja, än har jag inte fått fram några saker så jag kan tyvärr inte bjuda er på kaffe”, sa Susanne, ”om ni inte kan tänka er att stanna en stund så att jag får fram det jag behöver?” ”Det behövs inte, frun, vi stannar på vägen och tar oss en kopp– vi har ju som sagt flera timmars färd framför oss innan vi är hemma. Klockan är ju som sagt redan mycket, så vi lär inte vara hemma förrän i natt. Lycka till nu och hoppas att sonen din snart finner sig tillrätta. Din dotter behöver du inte ha några bekymmer om, hon är som eld och lågor.” Mannen log mot Susanne och hon tackade för hjälpen och så for flyttbilen iväg. Susanne gick in i det lilla torpet, hon hade många timmars arbete framför sig innan hon kunde slå sig till ro, men det var bra, tänkte hon, för då slapp hon brottas med alla plågsamma minnen. Resolut lyfte hon upp en flyttlåda på den gamla diskbänken och började plocka ur porslin som hon lade i den röda diskbaljan av plast. Det fanns ingen diskho i diskbänken, bara en slask. Hon tog fram en gryta för det fanns inget varmvatten i torpet heller. När hon satte grytan på spisen för att värma vatten till disken, hörde hon Petronellas sång från övervåningen, hon verkade vara i full färd med att iordningställa sitt rum på vinden. Petter satt fortfarande kvar ute i skogen och tjurade men Susanne visste att han förr eller senare skulle komma in och gå upp till sitt rum och lägga sig. Hans säng var ju redan bäddad och klar eftersom han hade vägrat att lämna den då flyttkarlarna kom till deras hus i Stockholm. Hon såg sig omkring i torpets lilla kök. Allt var slitet, mycket slitet. Den smutsgula tapeten ovanför spisen hade mörka fettfläckar efter stänk från tidigare ägares matlagning, korkmattorna på golvet var så nötta att det nästan var hål på den på vissa ställen. Ja, herregud, tänkte hon medan hon lade ner porslinet i den röda baljan, jag har mycket att göra framöver, framför allt måste jag städa. *** 16


Timmarna hade rusat iväg och Susanne kände att hon var helt slut. Hon satt nu på trappan till det lilla torpet och i sin hand hade hon ett glas med rödvin som hon fångad i sina egna tankar snurrade runt, runt. Petronella hade, glad och lycklig, kommit ner till köket för en stund sedan och pladdrat på ett bra tag om hur glad hon var över att de hade flyttat och hur mycket hon redan trivdes. Sen hade hon kramat om sin mamma och sagt god natt. Susanne visste att hon sa det mest för att göra sin mamma glad, det var sådan hon var, Petronella. Hon var mycket mån om att hennes mamma skulle må bra. Men samtidigt var hon en äventyrslysten tös som såg hela flytten som ett enda stort äventyr. Susanne log när hon tänkte på Petronella, så lik henne själv med de röda lockarna och sina blå ögon, men till sättet är hon inte lik mig, tänkte Susanne. Undra just från vilken av våra förfäder hon har ärvt denna äventyrslusta och sin briljanta intelligens. Hennes dotter var ovanligt försigkommen för sin ålder och hon var dessutom mycket lättlärd. Trots att hon bara var sju år läste hon redan hela romaner, självklart sådana som innehöll äventyr och mysterier. Hennes bror Petter var radikalt annorlunda, han avskydde skolan och höll helst på med att sitta och pilla med små delar till sina modeller och sätta ihop dem till konstfärdiga flyplan och bilar. Han kunde sitta i timmar med sina modeller och både glömma av att gå på toaletten och att äta. Susanne hade behövt ha extra koll på honom sedan han var liten. För en stund sedan hade han, trumpen och sur, knallat upp på sitt rum och lagt sig – eller också höll han på med sina modellflygplan, tänkte hon. Återigen log hon kärleksfullt när hon tänkte på sina barn, tänk att två syskon kunde bli så totalt olika. Petronella, världens pratkvarn, som aldrig kunde fullfölja någonting utan alltid hade så bråttom att påbörja något nytt eller lära sig nya saker och Petter som nästan aldrig pratade och som kunde sitta i timtal med sina modeller och sitt småpill. Fundersamt drack hon av det röda vinet, fångad i sina minnen. Hon kunde själv inte bli riktigt klok på hur hon hade kunnat fatta beslutet att köpa det gamla, omoderna och smutsiga torpet av Bertil i handelsboden. Tapeterna var säker hundra år, tjocka och 17


smutsiga– och golven, ja, vad kallade man sådana, tänkte hon – jo, linoleummattor. Jag snacka om kontraster, tänkte hon och log lite ironiskt. De senaste tio åren hade hon levt som lyxhustru och gått på fina middagar och fester med Stockholms societet. Hon hade bott i en stor, lyxig villa i utkanten av en av Stockholms förorter. De hade haft en vaktmästare som skötte deras vackra, parkliknande tomt. Men något hade drivit henne; ett namn på en by, nedskrivet i sin moders dagbok, och namnet på en man, Anders Berg. Under sina år som gift hade hon nästan lagt alla tankar på sina förfäder åt sidan, hon hade haft full upp med att försöka duga som hustru åt sin man och anpassa sig till ett liv bland det fina folket. Hon hade ägnat all sin lediga tid åt studier; konsthistoria och kulturhistoria, hon hade lärt sig både tyska, franska och spanska. Men hur mycket hon än hade försökt hade det inte hjälpt. Ofta hade hon fått höra gliringar från deras så kallade vänner, gliringar som gjorde det klart och tydligt för henne att hon var en uppkomling, en enkel, föräldralös servitris som hade gift sig till status och pengar. Men inget av det där var sant, Susanne hade gift sig av kärlek och hon hade egentligen aldrig haft någon önskan om att tillhöra det fina folket. Hon visste att de hade fnissat av hämndlystnad då hennes man hade tagit ut skilsmässa. Äntligen har han hittat en kvinna med en fin bakgrund, en kvinna som passar i vår krets, hade hon hört dem viska. Genom tårarna log hon, de skulle se mig nu, tänkte hon, de skulle se mig sitta här– på trappan till ett gammalt torp– som från och med idag är mitt nya hem, i denna lilla gudsförgätna bondby. De skulle antagligen säga att jag äntligen hittat rätt, att jag återigen befann mig där jag hörde hemma.

18


3.

D

en lilla byn låg fortfarande i morgonrodnandens dräkt då fröken Sonja började sin promenad från prästgården till den gamla folkskolan som låg i utkanten av byn. Hon rös av obehag trots att det var en vacker morgon, för denna dag var ingen annan dag lik. Med en orolig rörelse drog hon sjalen tätare kring sina axlar och vände sig om och tittade på prästgården där hon bodde med sin bror. Det var en vacker gammal byggnad från sextonhundratalets början och där hade prästerna bott sedan urminnes tider. Huset var byggt på en stengrund från ett ännu äldre hus, ja, hon visste inte riktigt hur länge hennes släkt hade bott i den gamla prästgården. Hon fortsatte grusgången fram med en känsla av ingenting någonsin skulle bli sig likt. Det lös inne hos Josefina, hushållerskan. Hon bodde i ett litet hus som låg vid grinden till prästgårdens tomt. Josefina hade jobbat på prästgården ända sedan hon var i tioårsåldern, ja, redan då hade hon hjälpt sin mor som på den tiden var prästgårdens hushållerska. Hela sitt liv hade Josefina bott och jobbat på prästgården, förutom under en tid i sin ungdom, då hade hon gått på hushållsskola i Stockholm. Josefina var prästens allt-iallo, hon både skötte hushållet och fungerade som sekreterare. När Sonja kom fram till den rejäla grinden av svart smide med franska liljor, lyfte hon av haspen och gick med tunga steg ut på vägen. Hon stängde sakta grinden och tittade på prästgårdens enorma fruktträdgård och på den stora örtagården. Ja, prästgårdens trädgård var vacker, tänkte hon. De lummiga träden viskade sakta i morgonbrisen och blommornas ljuvliga doft var mer markant än vanligt denna fuktiga morgon, men hon hade ingen ro i själen och kunde inte som vanligt njuta av den vackra omgivningen. 19


Hennes bror hade återigen haft besök av den där långe och stilige mannen som han hade träffat till och från under årens lopp. Liksom brodern var även denne man präst. Claude hette han visst, han talade flytande svenska men namnet var definitivt franskt, det förstod hon ju. De var alltid så hemlighetsfulla denne man och hennes bror och hon visste inte vad de samtalade om där inne på broderns kontor. Denne Claude hälsade alltid vänligt men han hade aldrig bevärdigat henne ett endaste ord. Märklig man. Långt in på småtimmarna satt de och pratade, denne man och hennes bror, innan de kom i säng. Under natten hade hon hört dem gå runt i huset flera gånger, innan det till slut blev tyst och lugnt. Med en suck släppte hon blicken till sitt barndomshem och började sakta vandra mot byns centrum. Det luktade friskt för nattens regn hade renat världen, den låg nu som ny framför henne men hon kunde inte släppa tanken på att det fanns annat som också var nytt och inte lika uppfriskande som nattens regn. Något nytt och främmande hade kommit till byn och Sonja var orolig. Hon fortsatte ut på den lilla grusvägen och promenerade över den gamla stenbron som ledde över ån och kom så ut på själva bygatan. Det var verkligen en strålande augustimorgon. Solen visade sig nu på himlen och skickade sina varma strålar på den fuktiga vegetationen och skapade en illusion av ett landskap täkt av små silverpärlor. Än så länge var det ganska lugnt i den lilla byn. Fröken Sonja var morgonpigg och van att gå upp tidigt medan de övriga byborna fortfarande slumrade i sina sängar. Sakta och försjunken i sina egna tankar vandrade hon den lilla bygatan fram. Den bestod av ett antal små butiker som låg i små låga och charmiga, trähus och stenhus, målade i en variation av färger, rött, gult, vitt och blått med sina vita knutar och vackra snickardetaljer. På senare tid hade vägen genom byn blivit asfalterad en bit för att hålla bättre då biltrafiken hade ökat, annars såg byn likadan ut som den säkert gjort i flera hundra år, ja förutom de nybyggda villorna som barnen i byn byggde då de växte upp och skaffade egna familjer. På det sättet växte byn för varje dag, tänkte Sonja, men trots det var det inte mycket som var statt i förändring, men några saker hade trots allt ändrat sig med tidens tand. Borta var slaktaren 20


och osthandlaren. När hon var barn, ja då hade de funnits kvar, men så blev de gamla och hade ingen som ville överta deras butiker. En av de unga flickorna i byn hade frågat bystämman om hon inte kunde få öppna ett konditori i den gamla ostbutiken. Men bystämman hade enhälligt röstat mot. Vi behöver inget konditori i byn hade de förklarat för flickan. Vi umgås och dricker kaffe i kyrkan och i församlingshemmet flera gånger i veckan så det både räcker och blir över av den sortens aktivitet. Det är också bra att vi träffas under ordnade former, hade de tillagt, på ett konditori vet man aldrig vad som ventileras och det kan skada byn. Flickstackaren hade fått ge med sig och så hade de båda butikerna förvandlats till bostäder åt några av byns ungdomar som hade bildat familj. Detta hade hänt några år efter det att Bertils farfar hade öppnat handelsboden i byn. Han hade byggt ett helt nytt och stort hus för detta ändamål, ja, det största huset i byn, vid slutet av bygatan. Han var en nykomlig i byn på sin tid, en stadspojke som hade gått och kärat ner sig i en flicka från byn och så hade de gift sig och öppnat sin lanthandel tillsammans. Sonja fortsatte sakta sin promenad förbi det lilla postkontoret och systrarna Göranssons butik Nål och tråd, Anderssons skomakeri och skobutik, den gamla tågstationen i rostbrunt tegel med de stolta bokstäverna som bildade namnet på byn – Garderås. I slutet av bygatan låg Handelsboden och innan hon nådde dit passerade hon Berglunds bok- och pappershandel, och Gustavssons porslin och presentaffär. Åt det andra hållet låg Brodins färghandel, Jönssons järnaffär, den gamla hyttan, sågen och kvarnen. Jaha, hon trivdes gott i den lilla charmiga byn. De hade allt de behövde sig till livs så de behövde inte fara in till staden så ofta. Vanligtvis trivdes hon också med att vara fröken. Men i år, ja, i år var allting annorlunda och hon kände sig olustig. Hon vandrade förbi Bertils handelsbod och hon kunde inte låta bli att känna ett litet sting av smärta i bröstet trots att det var så längesedan. Tänk vad annorlunda allt hade kunnat bli, tänkte hon, men nu var det som det var. Asfalten övergick i grus och nu närmade hon sig källan till sin oro och olust, det gamla torpet som stått tomt och öde i många herrans år. Förr i tiden hade skolvaktmästaren bott där och sedan 21


Bertils föräldrar och nu hade en mor och hennes två barn flyttat in i det lilla torpet. Med raska steg och med en rysning skyndade hon sig förbi det lilla huset och kom fram till vägkröken. Hon kunde nu se den ståtliga och välbekanta gamla eken, skolgårdens stolthet. Åsynen av den gjorde henne lite lugnare till sinnes. Skolan var hennes revir och här kände hon sig mer trygg, här var det hon som bestämde. Inte ens hennes bror kunde lägga sig i hur hon skötte skolan. Den var hennes uppdrag. Hon gav den gamla eken en kärleksfull blick, den är säkert tusen år, tänkte hon när hon klev in på skolgården, kanske har våra förfäder bott här ända sedan den där eken en gång slog rot. *** Med raska steg klev den långe prästen ut genom den av franska liljor smyckade grinden. En tanke slog honom plötsligt då han stängde den tunga järngrinden; undra om Paul själv vet om att han har franska rötter, precis som jag? Han började vissla på en glad melodi och lyfte på hatten åt hushållerskan som just kom ut från sitt lilla hus. Det var en vacker kvinna, trots att hon var till åren kommen, hennes vita hår var lagd i en elegant frisyr – hon var lång och smärt och såg verkligen inte ut så som man tänker sig att en hushållerska skulle se ut, tänkte Claude och log. Hon såg mer ut som en till åren kommen fotomodell eller skådespelare. Hennes rörelser var smidiga och graciösa. Antagligen var det dags för henne att förse byns präst med frukost. Ja, hans besök denna gång hade varit mycket givande. Nöjd med sig själv och med sina upptäckter satte han sig i bilen och började sin färd tillbaka mot Stockholm. Hans fosterfar och tillika kollega var borta på ett av sina vanliga uppdrag och det gav honom själv chansen att roa sig och utforska saker på egen hand. Prästen i byn hade djupa kunskaper kring det han nu själv ville veta och Paul var även väl insatt i historiska skeenden och de hade haft flera givande stunder det senaste dygnet. Han log då han tänkte på prästen Paul, så ambitiös och målmedveten och så trogen allt det gamla. Paul trodde också att deras möte för så många år sedan hade skett av 22


en slump, men det var nog så väl uträknat. Claude hade under sin forskning hittat en hel del intressanta saker kring Pauls släkt och sett till att de hade träffats i Stockholm på en konferens ordnad av svenska kyrkan. Sedan dess hade han hjälpt Paul genom åren med både det ena och det andra och det fanns nog få personer som prästen i byn hade ett sådant förtroende för. Det är konstigt att människor, till och med troende sådana, tror att saker sker av en slump. Det finns inget som kallas slump eller ödet, allt styrs av någonting, ingenting bara blir till, ingenting bara händer. Man måste själv se till att saker händer, tänkte han och log.

23


4.

S

usanne hade sovit som en stock, ja, bättre än hon någonsin kunde minnas. Kanske berodde det på vinet – hon visste inte säkert men hon kände sig glad och utvilad. Det lilla torpet var rofyllt – det bor vänliga själar här och det är viktigare är varmvatten, toalett och dusch, tänkte hon och log. Herre gud tänkte hon vidare, folk klarade ju sig förr så det är klart att vi fixar det här vi också – jag och barnen. Det handlar bara om att ha lite fantasi. Utedasset kunde hon i nuläget inte göra så mycket åt, men dusch, det borde väl ända kunna gå att fixa till – någon dunk som värms upp av solen och en slang med duschmunstycke från en vattenkanna – ja, det borde funka, i alla fall sommartid. Fram till dess så var det bara att njuta av ett varmt bad i den gamla badbaljan av mässing. Det hade ju funkat i en hel vecka nu. Tapeterna kan jag riva ner och de gamla linoleummattorna kan jag riva bort, det finns säkert ett vackert trägolv under som jag kan slipa… Hon satt på trappan till det lilla torpet med sitt morgonkaffe i handen, hon hade precis skickat iväg sina båda barn till skolan. Lite ofokuserat bläddrade hon igenom dagstidningen, som vanligt innehöll den inget direkt av intresse, politik, ekonomi och sport. Hon såg en liten notis angående Malmö; Prostituerad misshandlad av kund. Ja, tänkte hon, ekonomi får stora rubriker men när människor far illa och är utsatta för våld, ja, då är det bara värt en liten notis. Hon vek sorgfällt ihop tidningen och lyfte blicken. Utsikten var som en lisa för själen, gröna ängar fulla med sommarblomster och de gröna, skogsklädda kullarna bort i fjärran. Just i denna stund kände hon sig ganska tillfreds, trots allt, men förra veckan hade det varit en totalt motsatt känsla som hade hållit hennes själ fången. 24


Nu såg hon hela händelsen framför sig, hur hon hade hon tagit sig en promenad genom byn. Nu, så här i efterhand kunde hon le åt situationen men just då, ja, då hade det känts rent förskräckligt. Hon hade gjort precis så som hon alltid brukade då hon skulle ta en sväng in till city. Hon hade lagt en stilren makeup och tagit på sig lite snyggare kläder, hon ville ju göra ett gott intryck första gången hon visade sig för sina nya grannar. Men ack, så fel det hade blivit. Leende såg hon hela episoden som en film i sitt huvud. På vägen mot byn hade hon mött en gammal man i rock och hatt. Saktmodigt kom han cyklande vägen fram. ”God middag”, sa hon så käckt och vänligt hon kunde när han närmade sig henne på vägen. Mannen lyfte upp sin blick och tittade på henne, hans ögon fick först ett stelt, stirrande uttryck och sen kom det rädsla i blicken och så vinglade han till och stod på huvud i diket. ”Herre gud, hur gick det?” Susanne rusade fram för att hjälpa den gamle mannen upp. ”Man ska inte häda”, sa mannen och tog upp hatten som hade flugit ner i dikeskanten och satte bestämt tillbaka den över sitt grånande hår. Cykeln lyfte han med darrande händer upp från diket och greppade styret med ett stadigt tag, som om han behövde stöd för sina darrande händer. Nu såg hon att han hade prästskjorta. Antagligen byprästen, tänkte hon bekymrat. ”Gick det bra– jag menar – ni skadade er inte?” ”Allt väl – God middag!” sa han bara och satte sig på cykeln och fortsatte sin färd bort över byvägen. Kvar stod Susanne och kände sig pinsamt löjlig. Men, tänkte hon, det var ju inte mitt fel att han cyklade i diket. Konfunderad över hans korta och nästan lite otrevliga sätt, fortsatte hon vägen fram, hon mötte inga fler förrän hon närmade sig själva centrum av byn. Då mötte hon en mamma med två döttrar, töserna skulle kunna vara i kanske fyra- femårsåldern, tänkte Susanne och hälsade glatt på den unga kvinnan och hennes barn. Kvinnan hälsade inte ens utan stirrade på Susanne som om hon just hade ramlat ner från skyn, ja, som om jag vore en alien, tänkte Susanne men fortsatte tappert att le. 25


”Mamma, är hon från tv:e?” ”Ursäkta”, sa kvinnan nu lite besvärat, ”vi är inte så vana vid främlingar här i byn.” Så tog kvinnan sina barn vid handen och lämnade Susanne i ett mycket förvirrat tillstånd. Men sen ryckte hon upp sig, alla kan väl inte vara främlingsfientliga i den här byn, tänkte hon och fortsatte bestämt framåt. Hon skulle utforska byn vare sig dess invånare gillade det eller inte. Det var här hon nu skulle bo. Återigen slogs hon av byns charm, inte ett hus högre än två våningar så långt ögat kunde nå. Små färgglada trähus och stenhus, välskötta och gedigna, ja, det var precis det som utmärkte byn, tänkte hon, den var gedigen. Sakta strosade hon fram och fönstershoppade. Den lilla byn verkade ha det som var absolut nödvändigt för ett stilla liv. I den lilla bokhandelns skyltfönster såg hon vackra bokmärken, glitterbokmärken av de mest förtjusande änglar, små knubbiga keruber. Åh, tänkte hon, sådana måste jag köpa till Petronella, hon kommer att bli själaglad. Hon öppnade dörren och klev på, en kobjällra som hängde ovanför dörren gav ifrån sig ett plingande ljud . Bakom den gamla trädisken stod en medelålders man och längre in i butiken såg hon en kvinna, antagligen hans fru, tänkte Susanne. ”God middag, frun. Kan jag stå till tjänst?” Han lät inte otrevlig men heller inte vänlig. ”God middag, jo – jag blev så förtjust i de bokmärken som du har i skylten och jag skulle vilja köpa några åt min dotter”, sa hon och log. Mannen drog ut en trälåda från en hylla bakom sig och ställde ner den på disken. ”Ja, det är bara att välja”, sa han. Susanne tog några ark med de små keruberna och så hittade hon även andra ängelbokmärken, glittriga och vackra, änglarna såg ut som sköna jungfrur med vingar. Hon tog dem också. Då fick hon se flera askar med byggmodeller högt uppe på en hylla, de verkade nästan antika, tänkte hon. Petter kommer att bli stormförtjust. ”Jag vill gärna ha en sådan där modell också!” Hon pekade och mannen ropade på sin fru. 26


”Rut, kan du komma med stegen, fru Gullberg vill ha en byggmodell.” Rut kom kånkandes med stegen, det var en tung trästege som gick att fälla isär. Susanne tyckte det var märkligt att frun fick släpa på den tunga stegen, men bet sig själv i läppen för att inte kommentera det hela. Kvinnan var liten och mager och stegen verkade på tok för tung för henne. ”Hej!”, sa kvinnan och log ett blygt och ansträngt leende. ”Var vill du ha stegen, Göran?” Göran pekade och Rut ställde ner stegen, mannen klev upp och tog ner en av de modellerna hon pekat på. ”Vår son och er son ska gå i samma klass”, sa Rut, ”ja, han heter Tommy.” ”Var det bra så”, frågade Göran neutralt och avbröt därmed sin fru. Susanne nickade och mannen slog in summorna på den gamla kassaapparaten och Susanne betalade, nickade mot de udda paret och gick konfunderad mot dörren. På väg ut krockade hon med en bastant dam, mitt i dörren. Damen tappade sin väska och Susanne böjde sig hjälpsamt ner och tog upp den och överlämnade den. ”Tack!” var det korta svar hon fick, damen tittade inte ens på henne. Återigen ute på gatan fick hon syn på en skylt, Nål och tråd. Åh, tänkte hon, där måste jag gå in. Det var inte direkt någon trängsel på den lilla bygatan, inte som i city direkt, tänkte hon och log. De hon mötte hälsade kort, varken trevligt eller otrevligt, ganska neutralt. De var varken välkomnande eller fientliga. Det var bara barnen som vågade prata. Hon hade hört dem säga kommentarer som ”Är hon en kändis?” ”Vem är den konstiga tanten?” ”Mamma, varför har hon en så kort kjol” och det var när hon hörde den sista kommentaren som det slog henne. Kvinnorna hon mötte bar långa kjolar, ingen av dem hade en kjol som gick ovanför knäet och ingen bar makeup. Att det var detta som störde dem förstod hon också då hon var inne i tygaffären som föresten hade de mest fantastiska tyger. Susanne blev helt lyrisk inne i den lilla 27


butiken och såg framför sig alla fantastiska skapelser hon kunde göra med hjälp av dessa gedigna tyger. Hon bestämde sig för ett tyg och gick till kassan. ”Ja, det var ett bra val, ett gediget och tåligt tyg. Av detta kan du sy en kjol som håller sig vacker i många år. Det ligger på en och femtiobredd så du kommer att behöva en och trettio till en kjol om du vill att den ska dölja dina knän”. Expediten tittade med avsmak på Susannes korta kjol. ”Det blir bra”, sa Susanne och kände hur det hettad till i kinderna, hon rodnade både av den pinsamma situationen och av ilska. Fanns det ingen hejd på vad folk kläckte ur sig i den här byn, tänkte hon arg, betalade det hon var skyldig och tog tyget som de slagit in i lite papper och lämnade butiken. Det är lika bra jag går hem, tänkte hon men i samma andetag ändrade hon sig, nej, de ska inte tro att de kan jaga iväg mig. Här ska jag bo, så det så. Med bestämda steg och med ansiktet lyft gick hon vidare bort mot den gamla och vackra stenbron. Hon ställde sig mitt på bron och njöt av utsikten och vinden som smekte hennes nyss rodnande kinder. Den lilla ån sträckte sig som en glittrande, blå esplanad genom byn, kantad av flera olika sorters träd, som en allé. Rörande vackert, som en tavla. Återigen fick hon inspiration, hon bestämde sig för att gå till handelsboden och köpa det som behövdes i matväg och sedan gå hem och börja måla. Hon såg den redan framför sig, en tavla likt byn men i en abstrakt konstellation. Med snabba steg skyndade hon sig till handelsboden och klev på. Äntligen ett ärligt och vänligt ansikte, Bertil! ”God middag, min sköna! Vad kan jag stå till tjänst med?” Med glimten i ögat skrattade han och blinkade mot henne. Susanne tog ett djupt andetag, det hade varit en pärs att möta alla dessa knepiga människor och först nu kände hon att hon kunde slappna av. Men bara för ett kort ögonblick. Det kändes som om det kröp i nacken, någon stirrade på henne bakom hennes rygg, det kände hon tydligt. När hon vände sig om blev hon helt fräckt avklädd med blicken från en man, välklädd i kostym och slips, medelålders med ett mycket osympatiskt och stroppigt utseende. Han nickade bara lite 28


avmätt och försökte inte ens dölja sina sjuka tankar. Susanne förstod nog vad som rörde sig innan för hans pannben och hon kände avsmak. Vilken förskräcklig karl! ”God middag, fru Gullberg och välkommen till byn.” Susanne vände sig om och fick se en liten kort och rundlätt man som såg godmodig ut. Han sträckte fram sin hand för att hälsa. ”Ja, Algot heter jag, det är jag som bor i kvarnen, ja, jag är mjölnare jag. Vad jag har förstått så ska din dotter börja i samma klass som min son Johan, så vi lär väl stöta på varandra igen, kan jag tro. Hoppas att du ska kunna trivas här.” Algot log och Susanne kände sig glad över att träffa på åtminstone en trevlig person i byn. Ja, förutom Bertil då. Hon tog hans hand och kände ett fast handslag. Ja, detta verkar vara en rejäl karl, tänkte hon. ”Tack ska du ha, det värmer”, sa hon och log sitt mest förtjusande leende. Ytterligare en man klev in i butiken och i sitt släptåg hade han en finnig yngling. Mannen tittade på Susanne med ett roat leende och med glimten i ögat. ”Välkommen till byn, fru Gullberg, ja, det kan ju ingen ta miste på att du är en nykomling”, sa han. ”Nils Jönsson var namnet, ägare till byns eminenta järnaffär, till er tjänst.” Han tog av sig kepsen som det stod Järnia på och bugade sig elegant. Han var tunnhårig och lite till åren kommen med en korpulent mage. Honom gick det ingen nöd på, tänkte Susanne, järn var tydligen en framgångsvara i byn. Ynglingen blängde lite på Susanne och nickade ett hej. ”Ja, detta är Freddy, min lärling, han kommer från stan men bor hos oss nu då han arbetar för mig. Han är släkt med Josefina, prästens hushållerska.” Nils Jönsson log ett snett leende och Susanne kunde inte utröna om det låg vänlighet eller komisk ironi bakom leendet. Hon visste inte vad hon skulle tycka om denna karl, en hal ål, det kände hon på sig – och Freddy, ja, han såg mest ut som en bortkommen och tafatt ung grabb. Hon hälsade kort och vände sig 29


åter mot Bertil och han hjälpte henne med det hon behövde och så skyndade hon sig snabbt hemåt med sina matkassar och paket. Ja, tänkte hon och log, nu, några dagar efter händelsen hade hon fått lite perspektiv på det hela, men just då hade det känts hemskt. Hon kom ihåg hur hon hade kastat sig på sängen och gråtit i förtvivlan över att aldrig duga, aldrig passa in.

30


5.

L

iksom alla andra år förberedde fröken Sonja nu för barnens ankomst. Hon hade satt sig själv i arbete för att skingra sina kaotiska tankar kring sin broder, den där Claude och den nyinflyttade familjen. Oron spred sig återigen i bröstet och fick hennes nerver på helspänn. För att försöka slappna av började hon skriva och måla på den svarta tavlan, att teckna och måla gav henne alltid ett lugn i själen men inte den här dagen. Med en inre frustation avbröt hon sitt konstverk och återgick till att iordningställa klassrummet. Sommarlovet var över och i dag började skolan och nu kände sig fröken Sonja nöjd. Klassrummet var i ordning, hon hade utfört samma procedur som de senaste fyrtio åren. Men i år var det trots allt annorlunda, oron ville inte släppa henne ur sina klor. Under alla sina år som fröken hade hon känt barnen redan innan de började skolan. Alla barn i byn gick i hennes söndagsskola och hon hade lärt känna dem redan som små, men i år, i år hade hon en främmande flicka i klassen, en rödhårig flicka som nyss hade flyttat till byn med sin mor och sin bror. Fröken Sonja var mycket bekymrad, vad kommer nu att hända, tänkte hon, det hade inte funnits några rödhåriga i byn på över hundra år. Hon kände instinktivt att hon hade skäl att vara bekymrad, samtidigt så visste hon att det inte fanns några kvar av den där släkten, eller fanns det? Enligt hennes egen bror, så var det över trettio år sedan den siste ättlingen dog. Hennes förfäder hade haft koll på dessa ättlingar och de hade lyckats hålla dem borta från byn, men nu – ja, nu var hon inte så säker. Var byns goda rykte i fara? Fanns de risk för nya hemskheter? I hundra år hade byn varit en gudfruktig plats och byborna hade fört ett moraliskt och kristet leverne. Förutom vid ett tillfälle, det 31


hade varit för några år sedan, ett ungt par hade inte kunnat hålla på sig och för detta hade de fått be Gud och församlingen om förlåtelse och sedan hade de snabbt blivit gifte av. Men för hundra år sedan, ja, även längre tillbaka än så, ja, då hade byn varit ett syndens näste men med gemensamma ansträngningar hade hennes förfäder lyckats hålla synden borta från byn. Hennes egen farmor hade redan på den tiden inrättat en obligatorisk söndagsskola för att i tidig ålder fostra barnen och lära dem hur man lever enligt Guds bud. Detta hade hon gjort strax efter allt det där förskräckliga hade utspelat sig i byn. Sonja visste också att hennes far och farfar hade vidtagit åtgärder som kanske inte skulle accepteras om de blev granskade, men hon visste också att de hade gjort det för att de hade tyckt att det var nödvändigt. Hon hade pratat om sin oro med vaktmästaren men han hade lugnat henne och sagt att det fanns gott om rödhåriga människor så hon kunde känna sig lugn, men Sonja kände sig inte lugn. Det kröp i skinnet på henne och hon gick omkring med ständig frossa. Det hade hon gjort ända sedan hon såg dem. Sonja mindes så väl mötet med mor och dotter, de hade besökt skolan veckan innan då de precis hade flyttat in. De båda var lika som bär, båda rödhåriga och vackra. Modern hade ställt frågor om byns historia och dess invånare. Sonja blev inte klok på varför, om de bara var vilka rödhåriga som helst som flyttat till byn av en slump, ja, då skulle hon väl inte ställt dessa frågor? Nu såg hon hur barnen började samlas på skolgården, men hon såg inte den rödhåriga flickan. Hon såg Yvonne, ett mycket vackert barn och nog så bortskämt men hon var duktig i söndagsskolan och hon kunde sina tio guds bud. Hon såg också den stackars Agneta, ett ointelligent barn som aldrig lärde sig någonting, en stackare som fått växa upp med sin farmor och farfar, hennes far hade övergivet henne redan då hon var nyfödd och då hennes mor dog. Henne kommer det aldrig bli något av, men Yvonne, ja, den damen kommer att gå långt i livet, tänkte hon. Hon återvände till sitt klassrum, här hade hon undervisat och fostrat barn i många herrans år. De hade kvar samma gamla skolbänkar och stolar som hon själv en gång suttit i. Flera föräldrar 32


hade frågat om det inte var dags att byta ut skolans utrustning men hon hade svarat att det som dugt åt henne själv, gott dög åt barnen idag. De gamla träbänkarna var vackra och gedigna och det gamla hålet för bläckflaskan fungerade utmärkt bra för muggen till barnens vattenfärger. Kunskaper inhämtar man inte genom fina bänkar, hade hon svarat föräldrarna, och bänkarna och den gamla svarta tavlan hade fått vara kvar. Svart som synden, en påminnelse om att hon skulle leda barnen på den rätta vägen och hålla byn under herrens vingars beskydd. Åter igen tog hon fram sina kritor och avslutade det konstverk hon tidigare hade påbörjat. Sonja tyckte mycket om att teckna och måla men detta hade hon inte fått til�låtelse till när hon växte upp. Det var syndigt, hade hennes far sagt, men hon hade aldrig förstått hur det kunde vara syndigt att teckna och måla, men som alltid hade hon fogat sig.

33


6.

H

on skuttade fram på grusvägen i den lilla byn dit hon nyss hade flyttat. Hon var glad, ja till och med riktigt lycklig. Det var en underbar sensommardag, solen skickade sina värmande höststrålar mot hennes ansikte och hon hade så mycket spring i benen. Det var knappt en månad kvar till hennes födelsedag, hon skulle fylla sju år men det var inte det som gjorde henne lycklig i just detta ögonblick. Hon nynnade på en liten visa: ”Petronella heter jag och jag ska börja i skolan idag och det tycker jag är sååååå braaaaa!” Hennes röda, lockiga hår var uppsatt i en tofs och den slängde fram och tillbaka i takt med hennes sång. På hennes näsa kunde man urskilja några söta, små fräknar, hennes blå ögon var intelligenta och hennes blick var full av liv. Alla som såg henne kunde utan problem säga att detta var en underskön, liten varelse. Söt, intelligent, full av liv och full av förhoppningar. Medan hon skuttade vägen fram tänkte hon på allt det som hade hänt och varför hon befann sig i denna lilla by men hon slog snabbt bort tanken. Hon ville inte att något skulle förstöra hennes dag, hennes första dag i skolan. Hennes väska var helt ny, den var hallonröd med vita band runt kanterna och den hade en lång axelrem så att hon kunde ha den hängandes över axeln. ”Jag ska börja skolan, jag ska börja skolan!” Hon skuttade över några regnpussar. Det hade regnat under natten och hon kunde fortfarande minnas ljudet av regnet som slog mot vindsrutan i det lilla torpet. Hennes hallonröda väska guppade mot hennes höft. Hon missade lite och råkade trampa rakt i en vattenpöl och regnvatten skvätte upp på hennes nya, limegröna dress. 34


Näsan rynkades ihop och underläppen åkte ut, för en stund såg hon lite sur ut, men så kom hon på att inget fick förstöra hennes dag. Den gröna dressen hade hennes mamma sytt och den var helt enligt senaste mode, som hennes mamma brukade säga. Det var en figursydd overall, med guldknappar och smala ben, som skidbyxor, med en bred resår under foten. Hon tyckte själv att hon var riktigt snygg, som en filmstjärna, med guldknappar och en kedja i guldfärg runt magen. Under overallen hade hon en benvit polotröja och färgerna var snygga till hennes röda hår och bleka hy. Skorna blänkte, hennes vackra, svarta lackskor med guldspännen. Inget skulle få förstöra hennes dag! Petronella hade längtat efter denna dag under två års tid. Hon mindes sitt samtal med storebrodern Petter, ”Är du helt knäpp”, hade Petter sagt. ”Hur kan du längta till skolan, det är det värsta som hänt mig i hela mitt liv!” Petter fullkomligt hatade skolan och det hade Petronella svårt att förstå. Ända sedan den första dagen då Petter kom hem från skolan med sina läseböcker hade Petronella varit som förtrollad. Hon hade suttit med honom varje eftermiddag då han gjorde sina läxor. Hon hade lärt sig alfabetet; A som i Apa och S som i Sol, Far ror och Mor är rar. Hon hade tyckt att en helt ny värld öppnade sig. Det dröjde inte länge förrän hon kunde läsa texterna i de sagoböcker som stod i bokhyllan och som hennes föräldrar aldrig hade tid att läsa för henne. Helt plötsligt kunde hon förstå vad alla krumelurer under bilderna betydde och hon var helt uppslukad av sin nya kunskap. Petter blev avundsjuk eftersom hon lärde sig så fort och samtidigt hade han sagt att han inte kunde fatta vitsen med att kunna läsa. Innan de flyttade hade Petter gått i en privatskola i Stockholm och hans magister hade varit mycket sträng och han hade ständigt skällt på Petter för att han stammade. Stackars Petter, tänkte Petronella, han kan ju inte hjälpa att han stammar. Petter sjöng som en Gud men det var bara Petronella som visste det. Han sjöng inte ens så att deras mamma hörde. På morgonen hade han sjungit Beatles senaste hit, Let It Be, innan de skildes åt vid grinden till det lilla torpet. När han sjöng var all stamning som bortblåst. Nu skulle 35


han börja i en annan skola, en större skola för de större barnen. Petronella var avundsjuk, själv sjöng hon hellre än bra och hon hade hellre velat följa med Petter till den stora skolan där han skulle gå. Hon hoppades verkligen att det skulle bli bättre för Petter där. Hennes bror var tystlåten och tillbakadragen. Den ende vän han hade haft var en äldre kille som också gillade att sjunga. Det är det enda jag kommer att sakna, hade Petter sagt. Jag kommer bara att sakna Mikael, allt annat kvittar. Jag saknar inte ens pappa. Petronella däremot saknade allt, sina vänner, sin pappa, huset de hade bott i– men inget fick förstöra hennes dag. Idag var första dagen i skolan! Den lilla grusvägen gjorde en krök och nu skymtade skolhuset fram. Det var ett gammalt, rött hus med vita knutar. Det såg egentligen ut som vilket hus som helst, men detta var hennes skola. Egentligen var det två skolhus, ett hus för årskurs ett och ett annat för årskurs två. Mellan husen låg en stor trädgård och lite i skymundan låg ”utedasset” . Petronella rynkade lite på näsan men hon hade fått vänja sig. Torpet dit de nyss hade flyttat hade också utedass. Rena rama medeltiden, tyckte Petronella. Mitt på skolgården växte en stor, knotig, gammal ek. Petronella hade förundrat studerat ekens stam veckan innan då hon och hennes mamma hade varit där för att hälsa på fröken. Den gamla eken hade bevarat minnen från elever under många års tid. På ett ställe var barken liksom bortskalad och det stod något i gropen som bildats, Petronella hade nyfiket läst:

Under texten stod det artonhundrasextiotre. Det var den äldsta inristningen Petronella hade hittat. Det hade knappt gått att se vad det stod, inristningen var gammal men Petronella var helt säker. Anna hjärta Sixten artonhundrasextiotre. Hon hade stått och studerat den gamla eken medan hennes mamma var inne och pratade ”vuxenprat” med hennes nya fröken. Tänk att de här personerna också hade gått på den här skolan för över hundra år sedan, hade hon tänkt, Anna och Sixten. Petronella hade insett att det var exakt hundra år innan hon själv föddes, en hel evighet. Hon hade funde36


rat på vilka fler minnen som kunde tänkas vara gömda på skolan. Petronellas nyfikenhet och förväntan hade stegrats, ”en hel vecka kvar”, hade hon tänkt då hon och hennes mamma lämnade skolgården. Veckan hade trots allt gått ganska fort. Nu saktade hon ner farten, snart var hon framme och det pirrade i magen av förväntan. Hon kände ingen oro eftersom hon var van vid att snabbt bli vän med nya barn och nya människor. Hon visste inte riktigt varför men de flesta hon mötte verkade tycka om henne. Kanske är det för att jag tycker om andra, tänkte hon för sig själv. Jag har alltid tyckt om att lära känna nya människor, det är spännande att höra dem berätta om sig själva och sina liv. Särskilt spännande tyckte hon att det var när gamla människor berättade om hur det var förr och på nytt kom hon att tänka på Anna och Sixten och ekens hemlighet. Hon bestämde sig för att ta reda på mer om dessa två – Anna hjärta Sixten. Två gamla stenstolpar med var sin blomkruka högst upp och en gammal järngrind var själva ingången till skolgården. Grinden, som med åren blivit rostig, hängde löst på det ena gångjärnet och såg ut att kunna trilla från sin plats när som helst. Petronella gick in genom grinden. Likt en magisk gräns, tänkte hon, en port från mitt gamla liv och till mitt nya. Full av förväntningar gick hon fram över skolgården. Den var redan full av en brokig skara barn i hennes egen ålder. Ingen ser ut som jag, var hennes första tanke. Ingen har en ny, fin dress enligt senaste mode och ingen verkade ha lackskor! Barnen hon såg var ganska enkelt klädda, grova skor i brunt eller svart skinn, enkla byxor, svarta, bruna, grå … Hon kände sig som en upplyst färgklick i en novembernatt. Modig och förväntansfull skred hon fram över skolgården. Hon hade inte hunnit lära känna någon ännu eftersom de bara bott i byn drygt en vecka. Alla barnen tittade på henne, eller rättare sagt glodde. De såg inte välkomnande ut, men Petronella fortsatte modigt framåt. Då hörde hon en av tjejerna viska till de andra: ”Det är hon som mamma pratade om ni vet, hon från Stockholm, hennes mamma ska visst vara lite tokig.” Tjejen som uttalade sig gjorde en cirkelrörande gest med pekfingret mot sitt huvud och fnissade. 37


Petronella låtsades som om hon inget hade hört och började gå mot gruppen flickor som stod i en klunga kring den flicka som just hade viskat om Petronellas mamma. Flickan var söt, tyckte Petronella, och hennes kläder skiljde sig från de andras, de såg dyra ut. Hon hade långt mörkbrunt hår, samlat i två långa flätor, hennes hy var lite gyllenbrun och ögonen stora och ljust bruna. Just nu såg dessa ögon utmanande och elaka ut men trots detta närmade sig Petronella, med stadiga steg, gruppen av flickor. ”Hej!” sa hon. ”Jag heter Petronella och jag har precis flyttat hit.” Flickan som hade viskat, böjde sig ner, fyllde sina händer med vatten från vattenpölen på marken, reste sig sakta upp och kastade vattnet på Petronella samtidigt som hon sjöng: ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply.” Ett elakt skratt välde upp ur hennes strupe och de andra flickorna fnissade lite förläget. Petronella fick känslan av att falla ner i ett stort, mörkt hål och precis just då ringde fröken i den gamla skolklockan, en sådan där gammal skolklocka med trähandtag och mässingklocka. Allting här verkar gammalt, tänkte Petronella och var tacksam för att hon för stunden var räddad från denna främmande flickas elakhet. Så där har aldrig någon varit mot mig, tänkte hon, samtidigt som hon följde strömmen av barn mot skolhuset. Kapprummet var trångt, på väggarna satt det krokar, under varje krok stod det namn. Petronella hittade sitt namn och ställde sina lackskor på hyllan under kroken. Fröken stod i klassrumsdörren. Hon var gammal, ganska rund och hennes hår var nästan vitt och uppsatt i en knut i nacken. Hennes kläder var grå och trista, en lång mörkgrå kjol, en vit blus och en ljusare grå kofta. Petronella tyckte att hon nästan såg ut som någon från artonhundratalet och kom återigen att tänka på Anna hjärta Sixten artonhundrasextiotre. Nu tittade fröken på barnen med en sträng blick i sina pepparkaksbruna ögonen. Petronella rös och kom att tänka på häxan och pepparkakshuset i sagan om Hans och Greta. ”Jaha! Ställ era skor ordentligt”, sa hon. ”Sen ställer ni upp er här, på rad.” 38


Hon pekade med ett knotigt, gammalt finger på en plats framför klassrumsdörren. Petronella rös för andra gången och tänkte att den här fröken skulle hon ha i tre år. Hur ska jag stå ut, tänkte hon. Barnen gjorde som fröken sagt och när alla var på plats sa fröken: ”Jaha, marsch in, ni ser era namnskyltar på bänkarna, sätt er vid den bänk som har ert namn”. Petronella hittade sitt namn och satte sig ner. Hon tittade på den svarta tavlan. Den var vackert dekorerad med text, bilder, ballonger och serpentiner. Det stod: Välkomna till år 1. Mitt namn är fröken Sonja. Runt omkring texten fanns det slingor med blommor och blad och i hörnet av tavlan fanns en gammal ek. Det var vackert tecknat med färgkritor. Fröken är duktig på att måla, tänkte Petronella förvånat. På något sätt kunde hon inte förstå hur denna fröken som gav henne gåshud kunde rita så vackert. Det gick liksom inte ihop. Hon såg sig omkring och fick en känsla av att ha flyttats tillbaka i tiden. Allt i klassrummet var mycket gammaldags, bänkarna, tavlan, bilderna på väggarna, ja, klassrummet såg säkert likadant ut som det gjort när Anna och Sixten gick här, tänkte hon. Plötsligt upptäckte hon att flera barn inte hade satt sig ner, hon kunde inte förstå varför men då sa fröken: ”Jaha, om ni inte kan läsa era namn så läser jag högt och pekar.” Pär, du sitter här, Johan, här, Lena här…”. Flickan med det mörka håret och flätorna hade satt sig ner. Det stod Yvonne på hennes namnskylt. Yvonne, tänkte Petronella, nästan lika ovanligt namn som jag har. Jag känner igen annan som heter Petronella och ingen Yvonne heller. ”Jaha”, sa fröken Sonja, ”för er som inte kan läsa så vill jag tala om att det på tavlan står: Välkomna till år 1. Jag heter fröken Sonja. De flesta här inne vet nog det redan och jag hälsar er varmt välkomna till skolan och till årskurs ett. Vi har en flicka i klassen som jag tror att ingen känner, hon heter Petronella och är från Stockholm. Välkommen hit Petronella.” Fröken log men Petronella såg att hennes ögon lös av misstänksamhet och hon kunde inte förstå varför. 39


”Ni andra kan väl presentera er för henne, för ni andra känner ju redan varandra, det är ju så det är i en liten by som denna. Alla går ni ju i Söndagsskolan tillsammans.” Barnen började presentera sig en och en, men Petronella hade ju redan läst på deras namnskyltar och visste redan deras namn. De flesta barnen såg snälla ut, alla utom Yvonne, hon hade ett litet elakt leende i mungipan när hon presenterade sig. En tjej som hette Agneta satt i bänken bredvid Petronella, henne såg jag inte förut på skolgården, tänkte hon. Flickan i bänken bredvid såg ganska alldaglig ut, varken fin eller ful. Hon var kort och lite rund med brunt hår som hängde i en hästsvans ner över ryggen och hon hade ganska konstiga kläder. Hon hade en stickad kofta i en massa lustiga färger. I alla fall en som är mer färgglad än vad jag är, tänkte Petronella, men hon tyckte att koftan var gräsligt ful. Nu lutade Agneta sig mot Petronella och viskade: ”Bry dig inte om Yvonne, hon är bara avundsjuk.” ”Jaha”, sa fröken då presentationen var avklarad ”, då kan ni titta i era bänkar, där hittar ni era läseböcker, Vill du läsa av Elsa Beskow. Petronella tittade på boken, omslaget var målat av hennes favorit. Det var en bild som föreställde tre barn i en lummig skog och det syntes tydligt att det var höst. Den påminde Petronella om Hattstugan, men det var ju inte så konstigt för den hade ju Elsa Beskow också skrivit och målat bilderna till. Petronella tyckte om Hattstugan, barnens mamma i den sagan var också ensam, precis som hennes mamma var nu. Hon började bläddra i boken. Hon såg en bild med bokstaven F, det var en fyr långt bort på bilden, en flagga, en fisk, en fjäril och en fluga precis vid bokstaven F. På bilden under såg hon en apa med en apelsin och en and nedanför. Bilderna var vackra och på nästa sida fanns en bild på en man i en båt och tre barn stod på bryggan. Texten löd: Far ror. Far! Far! O far! Rara far! Ro, far! Far ror. Far ror – faror, tänkte Petronella, om man tar bort ett r så blir det faror. Hon tittade på fröken Sonja då hon kände hennes vassa blickar. Varför verkar inte fröken tycka om mig, tänkte hon förundrat, vad har jag gjort för fel. Hon kunde inte komma på något tokigt som hon skulle kunna ha gjort för att råka ut för frökens uppenbara ogillande. 40


Modstulen fortsatte Petronella att bläddra i boken, det var många fina bilder men inte mycket att läsa, bara korta snuttar. Hon blev lite besviken. ”Jaha, barn”, sa fröken Sonja. Petronella funderade på om fröken alltid sa ”Jaha”, i början på varje mening. ”Slå upp första sidan, vad ser ni?” Några av barnen räckte upp handen och Yvonne fick svara. Så fortsatte lektionen, de tittade på bilderna i boken och sen gick de tillbaka till första sidan och de fick ljuda bokstäverna F, A, O, R. Fröken läste texten på sidan med mannen och båten och så sa hon att detta var läxa till nästa dag. Då skulle de även ta med en liten spegel, sa fröken, för att kunna se hur det såg ut då man sa de olika bokstäverna. Petronella tyckte att det lät löjligt och hon började förstå att skolan kanske inte riktigt var som hon hade tänkt.

41


Året är 1970. Den nyskilda Susannes bestämmer sig för att söka sina rötter. Hon vet inget om sina förfäder då hennes egna föräldrar omkom i en mystisk bilolycka då hon själv bara var sex månader. Då hennes man lämnar henne för en annan kvinna väljer hon att flytta med sina två barn till en liten by i Småland. Orsaken är att hon har hittat en dagbok, skriven av sin egen mor, som nämner att denna by har något med hennes förfäder att göra. I byn blir de utsatta för misstänksamhet och ren fientlighet och Susanne vågar inte ställa fler frågor. Hennes dotter, Petronella, får syn på två namn som är inristade i en gammal ek på skolgården. Anna hjärta Sixten 1863. Petronella blir nyfiken och börjar forska kring dessa två personer. Ganska snart upptäcker hon att det finns flera i byn som inte tycker om hennes utforskning av gamla tider. Snart dras hon in i en härva av hemligheter kring fruktansvärda saker som pågått under flera hundra år i den lilla byn. Foto: Alexander Berglund

Eva-Karin Berglund bor i Lidköping och har en brokig bakgrund inom många olika yrken, så som servitris, industri, försäljning och barnom-sorg. Hon tog sin gymnasielärarexamen i mogen ålder och har de senaste nio åren arbetat som lärare på gymnasie-nivå med inriktning svenska, religion och historia. Det är hennes stora intresse för människan, religion och historia som har lett fram till trilogin Sanningens väg, varav Prästernas tid är del 1.

ISBN 978-91-87001-35-2

www.idusforlag.se

9 789187 001352

Sanningens väg - Prästernas tid  

Sanningens väg, Prästernas tid

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you