Page 1

Bertil Malmqvist

Kommissarie Krafft


Kommissarie Krafft


Kommissarie Krafft av Bertil Malmqvist


Kommissarie Krafft Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Bertil Malmqvist © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag © Omslagsfoto: dreamstime.com Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2013 ISBN: 978-91-87001-52-9


Mysteriet beträffande borgmästare Arvid H. Björnström


S

ommaren hade kommit med full kraft. Luften var varm och full av blomdoft. Fåglar kläcktes på löpande band. Folk sökte sig ut till badstränderna, bort från den kvalmiga staden med sina stenhus och trånga gator. Det verkade som om endast turisterna fanns kvar. Polishuset låg så idylliskt, klätt med vacker murgröna. Ingen utomstående kunde ana den mängd av brottslighet som förekom bakom den vackra fasaden. Samtliga fönster i polishuset stod på vid gavel. Människorna som befann sig där längtade alla ut i det fria. Särskilt gällde detta arrestanterna. Poliskommissarie Leopold Krafft hade sitt tjänsterum i andra våningen. Rummet tjänade väl sitt ändamål, men sommartid kunde det bli hett inomhus. Vintertid var det svårt att få upp värmen i huset. Kollegerna som arbetade med fönster åt norr tömde alltid vaktmästarens förråd av el-element redan de första dagarna i november, för att vara på den säkra sidan. Som kommissarie hade Krafft förmånen att få sitta åt söder. Krafft satt tankfull vid sitt stora skrivbord av ek. Han var nöjd med sitt tjänsterum. Den något obe9


kväma förhörsstolen, som stod på andra sidan skrivbordet, hade hjälpt till att locka fram många medgivanden. Det var många inom polisverket som avundades honom den stolen. Bokskåpet kanske var i största laget. Det innehöll i huvudsak Polisunderrättelser och ett stort antal pärmar med högst varierande innehåll. Ett par handklovar och en pistol (9 mm) låg i en låst skrivbordslåda. Som kommissarie hade han heltäckningsmatta. På väggen hängde kartor över de olika polisdistrikten. Utrustningen i övrigt var enligt fastställd standard. Kommissarien satt nu, som sagt, i sitt tjänsterum. I detta befann sig även polisinspektör Jonas Alm. Denne vankade av och an, ivrigt rökande en cigarett. Rökförbud rådde, men båda var vanerökare och kunde därför inte göra något åt saken. De var väl insatta i riskerna, men litade på turen. Krafft kan beskrivas som en man, något över medellängd och med viss boxarbakgrund, som satt sina spår i ansiktet. De stålblå ögonen kunde skifta i svart vid grövre brott. Det mest framträdande var hans breda panna och väl utvecklade näsa. Han bar sällan uniform. Alm var något kortare än sin chef och hade alltid sett upp till denne. Alm hade utan tvekan haft framgång hos kvinnorna. Till detta bidrog hans framtoning som ljushylt viking. Alm verkade 10


spenslig i förhållande till Krafft men många visste att han var full av potens. Genom fönstret såg han att flickorna inte hade så mycket på sig nu som på försommaren. En del var så lättklädda att de onekligen riskerade en förkylning. Alm hoppades för sin del att de skulle klara sig. Han hade ett gott hjärta. Att åsamka sig en förkylning sommartid kunde bli en långdragen historia. Polisverket hade bråda dagar. Fastän Krafft ökat uppklarningshastigheten hopade sig brotten alltmer på honom. Tidigare under året hade anmälningarna om brott influtit i normal omfattning. Förste polisinspektör Svante Gärdin tittade in. Han var en såkallad bjässe och hade flera medaljer i fribrottning. Han hade alltid en lugnande inverkan vid omhändertaganden. – Har ni tid att komma ifrån ett ögonblick. Det är viktigt. – Vad är det fråga om? – Det är lilla Gun som fyller 18 år i dag. Hela avdelningen är samlad för att gratulera henne. Vi har köpt blommor, som vi vill att du Krafft överräcker. – Det är klart jag kommer, det är en trevlig flicka, men du kan väl överlämna blommorna själv. – Äh, hon skulle bli så glad om du överlämnade dem, för hon har ett gott öga till dig. 11


Hela avdelningen var församlad i registerrummet. Förutom skrivpersonalen fanns även medlemmar i den så kallade mordkommissionen. Obducenten, en gladlynt äldre herre med stora glasögon var också där. Han var känd som något disträ och stod med skalpellen i ena handen. Den vita rocken hade han på sig. Han tillhörde inte avdelningen, men blev alltid inbjuden när det var något på gång. Gun stod strålande, ehuru något förlägen, mitt i rummet. – Kära Gun, började kommissarie Krafft sitt tal. Du har nu uppnått den ålder då du enligt gällande strafflagstiftning fullt ut själv har att svara för dina brottsliga gärningar. Du har på ett förtjänstfullt sätt skött dina ålägganden här på verket. Du har dessutom varit den solstråle som vi så innerligt väl behöver i vårt många gånger svåra och grannlaga arbete. Tillåt mig som ett bevis på vår uppskattning överlämna dessa blommor. Krafft böjde sig ner och kysste flickan lätt på kinden. Hon tycktes rodna över hela kroppen. Därefter kysste flickan kommissarien rätt rejält på munnen. Hörbar munterhet uppstod, åtföljd av handklappningar. Krafft var en populär person och hela avdelningen unnade honom kyssen. Återkommen till sitt tjänsterum ögnade Krafft som hastigast igenom de tidningar verket prenumererade på. Då åtskilliga arbetsuppgifter vän12


tade gick han direkt på dagens ledare utan att först läsa serierna. I ledaren berördes återigen den alltmer ökande ungdomsbrottsligheten. För att få någon reda på eländet föreslogs bland annat att poliskommissarie Krafft i samråd med regeringen snarast borde vidta generalpreventiva åtgärder syftande till att få någon typ av ordning på sakernas tillstånd. Kraft nickade instämmande. Han hade redan haft ett flertal kontakter med justitieministern i ärendet. Polisverkets reception meddelade att ett antal journalister var angelägna att tala med kommissarie Krafft. – Låt dem komma in! Ett tiotal journalister inträdde i rummet. Då det blev väl trångt tog kommissarien dem med till polisstyrelsens sammanträdesrum, beläget i samma våningsplan. Alm visade vägen. Även ett TVteam fanns med. En känd journalist tog till orda. – Som kommissarien förstår är allmänheten intresserad av att få reda på vilka åtgärder kommissarien tänker föreslå regeringen för att få stopp på ungdomsbrottsligheten. – Jag förstår nickade Krafft, men jag vill påpeka att justitieministern ännu ej gett mig något uppdrag. – Vi har nyss genom TT fått besked att beslutet är fattat. 13


– Jaså, ja, i så fall, men jag kan givetvis ej föregripa ett kommande regeringsbeslut. – Kommissarien kanske ändå vill ge sin syn på saken. – Ja, hum, jo. För det första måste disciplinen snarast återställas i skolorna. Här skall grunden läggas till hur vi skall uppföra oss mot varandra, misslyckas vi är vi illa ute. Skolorna är avsedda för att man skall lära för livet, inte för att brännas ner. Eleverna skall först lära sig stava till HUT, HYFS och HÄNSYN och därefter fortlöpande undervisas om vad därmed menas. Respekten för lärare måste återupprättas. Det kan vara en lång väg att gå. Alla lärare måste till en början få laglig rätt att försvara sig mot våldsamma elever och ha rätt att upprätthålla lag och ordning inom skolområdet, utan att riskera polisanmälan eller risk för avsked för minsta ingripande. Lärarna måste därför få självförsvarsutbildning och intyg härom (s.k. certifikat). Ungdomsproblemet är svårlöst och måste givetvis i första hand tacklas genom hjälpåtgärder av olika slag. Alla tips om behövliga åtgärder kommer att beaktas. – Det är naturligtvis många åtgärder som måste till, fortsatte kommissarien. Jag kan nämna att inte mindre än 85 % av alla brott är alkohol– eller narkotikabetingade. Det är därför av synnerligen vikt att eleverna grundligt informeras om faran att bli alkohol– eller narkotikaberoende. Det verkar som om de enda ungdomarna lyssnar på 14


är f.d. missbrukare eller kriminella, som lyckats återgå till ett hyggligt liv. Tyvärr är drogberoendet en mycket gammal företeelse. Enligt historieprofessorn och kriminologen Goran (Göran) Jacobsky emanerar exempelvis huliganism från Neandertaltiden och utgör ett apbeteende. Den mer moderna huliganismen är från vikingatiden. Inför varje slag stärkte sig vikingarna med mjöd. Då denna dryck ej längre produceras har nutidens huliganer nödgats konsumera mängder av öl för att komma i form. Professor Jacobsky anser att en genmanipulation är helt nödvändig, men svår att genomföra av vissa skäl. Han avser att fortsätta sina analyser och kommer att föreslå åtgärder utan att någon skall behöva riskera åtal. – Finns det ytterligare forskare som ägnar sig åt denna fråga? – Professor Helen Christofferson har meddelat att hon forskar i ärendet och tror att en lösning kan väntas när som helst inom tio år. Utomlands har man förslag om lobotomi, men hon förespråkar en annan lösning. Genom sin forskning har hon funnit att huliganerna har en ADHD-liknande gen = VSVS, uttytt Vi Som Vill Slåss. Hon är övertygad om att följderna av denna oönskade gen kan hållas tillbaka genom injicering, ungefär som man nu med framgång förebygger och lindrar svårartade fall av sjuklighet. Professorn söker nu huliganer som vill delta i detta forskningsarbete. Kostnadsfri öl tillhandahålles. Christofferson och 15


Jacobsky kommer att samordna sina forskningar. Givetvis kommer de även att noga följa aktuell hjärnforskning. Båda har lovat stödja mig i mitt arbete, vilket jag är mycket glad för. Nubbevisornas roll får inte underskattas. De är förmodligen en av rötterna till det som sker. Jag är övertygad om att många tycker att denna upptäckt är betydelselös eller överskattad men mina djupgående undersökningar visar att så inte är fallet. Nubbevisorna är det kitt som håller samman nationen och gör att vi allt mer ser folk som lullar omkring på våra gator. Det är därför mycket viktigt att endast visor får sjungas som beskriver faktiska förhållanden. Jag ger härmed ett litet exempel på vad jag menar ”och den som inte HELAN tar, han heller inte illa far”, eller ”och den som inte halvan får – han heller inte illa mår”. Jag räknar med att dessa skall ha en hejdande effekt och väcka till besinning. En tävling kommer att föreslås om avskräckande nubbevisor. – Hur skall vi komma tillrätta med det tilltagande narkotikaproblemet? – När det gäller narkotikahandel skall denna krossas med alla medel. Jag kan här avslöja att polisverket i dagarna äskat anslag på inköp av en narkotikahund. Men fler hundar behövs, sanna mina ord. Jag kommer dessutom med största kraft att ingripa mot allt som tenderar till att förhärliga brott, inte minst är jag bekymrad över dessa fruktansvärt råa ”deckare” som florerar. Dessa böcker 16


borde totalförbjudas, men det skulle föra alldeles för långt att här utveckla mina synpunkter, men många ljus brinner. Det sagda får vara nog för dagen. De närvarande journalisterna respekterade kommissariens önskan. – Nå, vad tyckte du om mitt inlägg Jonas? frågade kommissarien. – Självförsvarsutbildningen uppskattades, men är kanske något drastisk. – Jag har tänkt mycket på detta och är fullt medveten om att det kan finnas en och annan som tycker att jag gått för långt, men det är viktigt att vi får en debatt i frågan. Förslaget kommer givetvis att modifieras. Det finns alternativa lösningar för de lärare som är kroppshämmade. Men så många som möjligt bör vara med för att kunna räddas. Många vill ha karateutbildning. Nå, vad tyckte dom om förslaget beträffande en tävling om enbart realistiska nubbevisor? – Jo det förslaget gillade dom och alla ville vara med. Kommissarien knackade just ur sin pipa då telefonen ringde. Det var polischefen Karl-Henrik B. Palm. – Tag med Jonas Alm och kom upp till mig genast, det är mycket angeläget. Polischefen lät som vanligt upprörd. De båda polismännen skyndade iväg. 17


Polischef Karl-Henrik B. Palm hade sitt tjänsterum i tredje våningen, högst upp i huset. Han hade en vacker utsikt från sitt fönster, men hade sällan tid att njuta därav på grund av alla oegentligheter som förekom. Rummet var väl möblerat. På väggarna fanns bl a porträtt av tidigare polischefer. Palm hade redan börjat sitta modell för ett porträtt, iklädd uniform. Detta var ännu inte allmänt känt. Polischefen hade nått sin position genom plikttrohet, energi, noggrannhet, mod och humorlöshet. Nåde den brottsling som försökte skoja honom. Han var lika lång som Krafft, något framåtböjd efter alla spår han följt under sin karriär. Det ljusa håret hade såväl glesnat som grånat, det fårade ansiktet vittnade om många brott. Örnnäsan hade skrämt många att bekänna. Ofta lekte ett leende på hans läppar, men skenet bedrog. Vid parader red han alltid i täten. Denna åtgärd betraktades som brottsförebyggande. Vid Kraffts och Alms inträde i polischefens rum befanns denne gående fram och tillbaka mellan sitt skrivbord och en reservutgång. Han verkade av allt att döma upprörd. Håret stod på ända, örnnäsan såg mer än vanligt hotfull ut. Uniformen var uppknäppt på grund av värmen. Polischefen kontrollerade först att dörren var ordentligt. låst, satte sig sedan tungt på sin utsirade karmstol och spände ögonen i de båda polismännen. 18


– Ni måste släppa allt ni har för händer! Han sänkte rösten. Det jag nu kommer att säga måste behandlas högst konfidentiellt. Tills vidare stannar saken mellan oss. Har ni förstått? – Givetvis. Palm trummade nervöst med sina trubbiga fingrar på bordsskivan. – Jag skulle nästan säga att det gäller stadens säkerhet. Han andades tungt. – Ett stort ansvar vilar på oss. Borgmästaren Arvid H. Björnström har hotats till livet. Han är ordförande i polisnämnden och har gett mig en fingervisning om att han ej vill gå ur nämnden på grund av dödsfall. Han har fått två hotelsebrev och har även varit utsatt för mordförsök. Palm tog fram två brev som han haft förvarade i sin plånbok. Han tog på sig glasögonen. – Så här lyder det första brevet. ”Om livet är er kärt måste ni senast torsdag nästkommande vecka insätta TVAHUNDRATUSEN (200,000:-) å angivet plusgirokonto.” – Det andra brevet lyder: ”Enär likvid ej erhållits torde ni insätta FYRAHUNDRATUSEN (400.000:-) å tidigare angivet konto. Pengarna torde godhetsfullt vara inbetalda senast fredag nästkommande vecka, i annat fall var god kontakta begravningsentreprenör.” – Jag kanske ej behöver nämna att något plusgirokonto med angivet nummer ej registrerats. 19


Förmodligen är det en helt vansinnig person som vi har att göra med. – Vari bestod mordförsöket? frågade Krafft. Palm lutade sig tillbaka i stolen och talade så tyst att de båda polismännen endast med svårighet kunde uppfatta vad polischefen sa. – Stora mängder antabus har blandats in i borgmästarens mat. Han var först på ett sammanträde med stadens representanter och intog därefter middag med detta sällskap å stadshotellet. En hel del viner och sprit serverades som vanligt och då borgmästaren mot slutet av middagen skulle utbringa stadens skål blev han röd i ansiktet, klagade på hetta och ökad hjärtverksamhet, tappade glaset och föll i golvet. Han var så omtöcknad och inställd på att det uppenbarligen var den sista middagen staden bjudit på för hans del, att han gav ordföranden i kommunstyrelsen anvisning om var han lagt sitt testamente. Nå, hur det var så blev han förd till sjukhus och kvicknade till efter några timmar och blev rätt så fort återställd med hänsyn till omständigheterna. Det var enbart borgmästarens goda fysik och att han var van vid stora middagar som räddade honom säger läkarna. – Finns det några spår att följa? – Inte mer än de här breven. – Inga telefonsamtal? – Nej, inte mig veterligt. Jag har helt nyss fått anmälan om saken. Borgmästaren är beredd att 20


lämna samtliga upplysningar som kan vara av värde. Han har särskilt bett att du Krafft övertar ansvaret för att den skyldige snarast blir föremål för laga näpst. Kommissarien tog sig om hakan. – Såvitt jag kan bedöma, sade han, bör ju saken ganska snart kunna klaras upp. Den springande punkten blir väl hur vi skall kunna hålla borgmästaren vid liv till dess. Han bor väl kvar i Björkåsen? – Det stämmer. Huset ligger tyvärr rätt ensligt. – En ypperlig terräng för brottslig verksamhet, anmärkte Krafft. Polischefen reste sig upp ur stolen. – Ja, då vet herrarna vad det rör sig om. Frågans lösning får anses vara synnerligen viktig ur flera synpunkter. Borgmästaren har ställt sig välvillig till flera av mina budgetförslag och jag anser personligen att det skulle bli en kännbar förlust såväl för staden som polisverket om han nu nödgas gå ur nämnden. – Kan jag få breven? frågade Krafft. – Varsågod, här är de men förvara dem väl! De båda polismännen återvände till Kraffts tjänsterum. Breven studerades omsorgsfullt. De var välformulerade vilket tydde på att man hade att göra med en förslagen person. Det första brevet var maskinskrivet, det andra handskrivet. Stilen var bakåtlutad. Det var svårt att avgöra om det var en normal lutning eller om stilen var förvrängd. 21


Med hjälp av polisverkets bok om grafologi sökte de båda polismännen utröna vad brevskrivaren kunde vara för en person, men detta var svårt. – Här hjälper nog endast inre spaning, konstaterade Krafft. Efter att först per telefon ha förvissat sig om att borgmästaren var hemma åkte polismännen i en av polisens tjänstebilar ut till Björkåsen. Krafft hade ej möjlighet att ta sin Amazon, då den för ögonblicket befann sig på verkstad. (Lamellerna). Borgmästarens ”villa” – ett enormt stort hus, fullt med tinnar och torn, vitmålat, låg synnerligen vackert i skogsbrynet. Endast ett par andra villor fanns i närheten, knappt synliga från borgmästarens hus. En pampig, men mycket vanskött trädgård, inramade huset. ”Arvid H. Björnström” stod det på en namnskylt på den vitmålade grinden. En rosengång ledde upp till huset. – Här är det, sade Krafft, som varit där förr. De båda polismännen hade knappt hunnit innanför grinden då en stor, svartglänsande tax flög emot dem, högljutt skällande och hotfullt visande sina tänder. Krafft hade ej sett hunden förut. Då denne var alldeles inpå kommissarien och färdig att hugga sade Krafft något till det uppretade djuret, böjde sig ner och kliade taxen bakom de stora öronen. Det dröjde inte länge förrän hunden låg på rygg, under det Krafft kliade honom på magen. 22


– Vad vill detta säga? hördes en mansröst häpet utbrista uppifrån huset. – Åh, är det kommissarien, välkomna! Borgmästaren kom polismännen till mötes. – Det har aldrig hänt förut att Jönsson låter sig så behandlas av främmande människor. Mycket egendomligt. – Jag brukar ha en rätt god hand med djur, sade Krafft. Vi hade en tax hemma när jag växte upp, så jag har tränat mig på den rasen. Borgmästaren stoppade ner en pistol som han haft i handen. – Ni är väntade. Välkomna in! Borgmästaren var änkeman, hade inga barn och, bodde numera ensam i den stora villan. Polisverkets vaktmästare, Hans-Erik Nilsson, hjälpte honom i mån av tid med skötseln av trädgården och även med smärre reparationer. – Ja, det är väl lika bra att ta en titt på hur jag bor. Som ni ser är huset ovanligt stort. Det är ett gammalt fideikommiss som gått i arv i många generationer. Nu är jag ensam och har ingen som ärver mig så jag vet inte hur det kommer att gå med huset efter mig. Möblerna och övriga inventarier är 200-300 år gamla. Takkronorna anses som speciellt värdefulla. Som framgår är huset byggt i två plan. Första våningen innehåller fjorton rum, bl a stora och lilla salongerna. Till och från upplåter jag första våningen för konferenser och sammankomster av olika slag. Borgmästarlönen och 23


arvodena för ordförandeskapet i polisnämnden är ju inte av den storleken att jag kan klara utgifterna för fideikommisset. Ibland kan det till och med vara svårt för mig att ersätta Nilsson för hans arbete här. Nå, i andra våningen finns sexton rum, de flesta är sovrum. I de båda flyglarna finns ett antal rum för olika ändamål, bl a ekonomiutrymmen och tjänstebostäder. Goda källarutrymmen finns under hela huset. På vinden förvarar jag föremål som väl borde ha kasserats. Kom med mig skall jag visa er fastigheten. Krafft och Alm var mer än imponerade av vad de såg. Så många dyrbarheter hade de sällan sett samlade på ett ställe. Krafft fäste sig särskilt vid de vackra ljuskronorna. Att bo här ensam måste dock vara påfrestande ur många synpunkter. Polismännen inbjöds i stora salongen och placerades vid ett av Björnström iordningställt kaffebord. Krafft kände han väl. Polisinspektör Jonas Alm hade han emellertid ej tidigare kommit i närmare kontakt med. Han verkade dock nöjd med polischefens val av medarbetare. Borgmästare Arvid H. Björnström var en man i sextioårsåldern. Krafft hade tidigare tillsammans med polischefen Palm uppvaktat borgmästaren på dennes sextioårsdag vid en festlighet i polisverkets lunchrum. Han var ganska gråhårig och av ansiktsuttrycket att döma verkade han haft besvär med sömnen senaste tiden. Han var onekligen korpulent, vilket tillskrevs yrket. Hans arbete 24


bestod mycket av representation. Han kunde dock fortfarande knyta skorna själv. Trots att han var borgmästare var han en fridsam man. Efter det polismännen med rätta berömt husets vackra läge, utseende och inredning samt tackat för kaffet, tog borgmästaren till orda. – Som ni ser är inte trädgården i bästa skick. Hade jag inte fått hjälp av Nilsson hade jag knappast kunnat bo kvar. – Ja, ni vet vad saken gäller, eller hur? Själv ser jag mycket allvarligt på situationen. Först tog jag det hela från den skämtsamma sidan och skrattade gott, men efter mordförsöket har jag fått allt svårare att ta saken från den humoristiska sidan. Jag är känd för mina goda nerver, men känner att jag börjar svikta och behöver nu herrarnas helhjärtade stöd. Givetvis kan jag resa bort en tid, men det löser ju inga problem. Därför har jag bestämt mig för att stanna här, hända vad som hända vill. Jag kan ju inte lämna huset vind för våg. Inte minst med tanke på ordförandeskapet i polisnämnden får jag ju inte visa mig harig. Ja, inte som borgmästare heller för den delen. Han reste sig och började vanka av och an i rummet. – Borgmästaren kan lita på att vi skall göra vad vi kan, sade Krafft. Vi har order om att lägga allt annat åt sidan tills saken är uppklarad. Misstänker borgmästaren någon? – Det är klart att jag som borgmästare har en 25


del avundsmän och belackare men att dessa skulle eftertrakta ämbetet i så hög grad att de vill ta livet av mig anser jag vara helt uteslutet. Som rådman har jag givetvis fällt åtskilliga domar i mina dar, som väl inte fallit alla på läppen, men jag kan inte utpeka någon särskild, i varje fall har ingen tidigare hotat mig till livet på liknande sätt. Det har inskränkt sig till att jag kanske träffat någon läderad person ute på stan och att denne under alkoholpåverkan utslungat förbannelser av olika slag. Men detta har jag inte tagit så hårt. Sådant anses allmänt tillhöra yrkets avigsida. Jag har ej heller deltagit i några upprörande bonusutbetalningar eller utövat nepotism. Tvärtom skulle man kunna säga. Jag har alltid varit redbar. – Har det inträffat något anmärkningsvärt efter mordförsöket? – Jönsson morrade hela natten och av lerspår att döma är det någon som gått runt huset i natt. Det har varit ett förskräckligt åskväder, så vederbörande bör ha blivit genomblöt. Klockan sex i morse väcktes jag av en telefonsignal och en för mig okänd mansröst frågade hur jag mådde. Då jag var yrvaken tänkte jag i hastigheten ej på att fråga vem det var utan svarade att jag mådde bra. Mannen uttalade då sin förvåning häröver och lade på luren. Senare, på förmiddagen, vid tiotiden, kom två män från Bergstens begravningsbyrå med en kista. De kände mig sen förut och blev minst sagt förvånade över att se mig vid liv. 26


Firman hade fått ett telefonsamtal att jag avlidit och blivit ombedd att ordna med allt som gällde begravningen enär jag varit ensamstående. Männen uppgav att de tagit den vackraste kistan de haft i lager och passade på att fråga om jag skulle haft något emot deras val i händelse beställningen varit korrekt. Jag vet inte vad jag svarade, men de avlägsnade sig hastigt med kistan. Borgmästaren tog sig med båda händer om huvudet. – Troligen har man även försökt förgifta hunden. Jag hittade nämligen ett köttben i går i trädgården och jag vet inte varifrån det kommit. Jönsson fick också syn på benet, men är väldresserad varför han på min uppmaning avstod från gnagning. Jag misstänkte ögonblickligen att köttbenet var förgiftat. På grund av att jag har goda kontakter fick jag redan i dag besked om att mina misstankar var riktiga. Jag går nu ständigt med en laddad revolver. Oss emellan sagt börjar jag bli nervös. Borgmästaren gick fram till fönstret och tittade ut mellan de tunga gardinerna. Jönsson tassade fortlöpande från rum till rum och kollade läget. Krafft såg sig föranledd att ställa några frågor. – Jo, beträffande mannen som ringde, vad finns att säga om rösten? – Han verkade vara smålänning. Var rätt grov i målet. Svårt att avgöra någon ålder eller annat. – Syntes några fotspår vid köttbenet? 27


– Nej, bara runt huset. Benet har troligen kastats in i trädgården. – Vilket gift har använts? – WARAN, råttgift i stor mängd. Vad är att göra? Krafft övervägde tyst situationen. – Polisinspektör Jonas Alm här kommer att bli borgmästarens livvakt tills vidare. Borgmästaren verkade glad över beslutet. – Jag känner en stor lättnad att kommissarien fått hand om fallet, sade han. Krafft tittade på sin klocka. – Jag åker tillbaka till verket, men först skall jag ta mig en titt på fotspåren. Behöver ni mer mat eller ammunition så ring mig bara. Krafft följde uppmärksamt de leriga spår som trampats upp runt huset. Ibland var han tvungen att lägga sig på knä för att kunna studera spåren genom sitt förstoringsglas. Krafft lämnade skyndsamt huset, följd till grinden av den glatt skällande Jönsson. Då bilen ej syntes längre gick Jönsson tillbaka in i huset med slokande svans. Han hade fäst sig vid Krafft. Det var mycket kvavt i bilen. Kommissarien körde direkt till polishuset, parkerade bilen där och gick den korta vägen till det gamla stadshotellet. Under årens lopp hade det föreståtts av olika innehavare. Alla hade strävat att ha kvar den ursprungliga inredningen och atmosfären. Decenniers matdoft 28


satt i väggarna. Inredningen var i fin gammal engelsk stil. I den öppna spisen sprakade alltid en brasa vintertid. Kommissarien gick ofta hit och dansade på lördagskvällarna i sin ungdom. I entrén stötte han ihop med källarmästaren Mikael Granlund. Denne hälsade synnerligen artigt. Granlund var en man i femtiofemårsåldern, kalhuvad, hade markant buskiga ögonbryn och typisk källarmästarhållning. – Varmed kan jag stå till tjänst? – Vi kanske kan tala om det inne på kontoret? Källarmästaren förstod att kommissarien ville tala med honom i enrum och väl inkomna på kontoret stängde Granlund dörren omsorgsfullt. – Jo, borgmästaren blev litet illamående sist han intog middag här och det var närmast härom jag ville prata, sade Krafft i lågmäld ton. – Ja, detta var pinsamt, synnerligen pinsamt. Borgmästaren har ju ätit här i alla år på stadens bekostnad och han har aldrig råkat ut för någonting. Själv är jag övertygad om att det inte kan ha berott på maten att han blev sjuk. Det är tvärtom mycket sällan gästerna här råkar ut för matförgiftning. Kommissarie Krafft tittade granskande på Granlund. – Maten var ej lämplig som människoföda, upplyste Krafft. – Det var mer än tråkigt att höra. Jag är förkrossad. Källarmästaren såg förkrossad ut. 29


– Kan ni lita på personalen? – Absolut. Den fast anställda personalen är mycket pålitlig. Sedan har vi ju en del kökspersonal som kommer och går. Men vi försöker alltid kolla så långt som möjligt att det är bra folk. – Vem serverade? – Servitörerna Folke Granath och Bertil Andrén, mycket duktiga och pålitliga båda två. – Jag vill ha en förteckning över samtliga. anställda. – När vill kommissarien ha den? – Idag. Lägg uppgiften i ett slutet kuvert och lämna in det i receptionen. Källarmästaren bugade. – Jag skall själv lämna in listan, så det inte blir något onödigt prat bland personalen. Källarmästaren ville bjuda Krafft på något gott, men denne avböjde artigt. Krafft promenerade till polishuset och stämplade in. Polischefen erhöll information om besöket hos borgmästaren. Palm var nöjd med Kraffts beslut att låta polisinspektör Jonas Alm vara hos borgmästaren som personligt skydd. Kommissarien gick in i sitt rum och ringde några samtal och studerade dagens tidningar. På samtliga tidningars förstasidor fanns foton av stadens notabiliteter med anledning av gårdagens festlighet i stadshotellet. Samtliga inbjudna namngavs. Missödet med borgmästarens tal be30


rördes ej, förmodligen av pietetsskäl. Bland gästerna märktes bl a landshövdingen, ett flertal kommunfullmäktigeledamöter, rådmän och assessorer, brandchefen och chefen för gasverket. Krafft hade svårt att tro att någon av dessa redbara män och kvinnor kunde ha gjort sig skyldig till attentatet mot borgmästaren. Visserligen hyste Björnström tydligen själv vissa misstankar, men sannolikt var brottslingen att söka inom en annan krets. Obducent Sjögren kom in i Kraffts rum. Obducenten tog av sig sina svartbågade glasögon och torkade sig i pannan med en näsduk. – Det är fruktansvärt varmt och det har varit nästan oroväckande lugnt och tyst på min avdelning, klagade han. Sjögren blev ofta nervös över ett gå sysslolös. – Det finns tecken som tyder på att det snart kan bli en ändring, sade kommissarie Krafft. Sjögren såg lättad ut. Samtalet avbröts emellertid då kommissarien fick telefon. – Jag går in till Gärdin ett tag sade obducenten. Han gick alltid och satte sig hos någon då han var undersysselsatt eller hade för mycket att göra och behövde koppla av. Det var Kraffts gamla mamma som ringde. – Du är väl rädd om dig, förmanade hon. Kommissarien gav ett lugnande svar, Hon ville bara lämna aktuella uppgifter om 31


Kommissarie Krafft är en handlingskraftig person, som inte drar sig för att utföra polisiärt arbete trots att han är kommissarie. Han har ett brinnande intresse för samhällsfrågor och är bland annat anlitad för att föreslå åtgärder som kan få ned befintlig brottslighet. En del av förslagen kan uppfattas som kontroversiella.

En lagom rolig “deckare”, skriven av en pensionerad socialarbetare som sett det mesta.

ISBN 978-91-87001-52-9

www.idusforlag.se

9 789187 001529


Kommissarie Krafft  

Kommissarie Krafft

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you