Page 1

ANNA-SOFIA WINROTH


GUDARNAS Fร–DA - den som dรถdar


GUDARNAS Fร–DA - den som dรถdar

Anna-Sofia Winroth


Gudarnas föda - den som dödar Utgiven av GEFLE CHOCOLATERIE AB www.geflechoklad.se | info@geflechoklad.se © Anna-Sofia Winroth © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus Förlag AB Omslagsfoto: Anna-Sofia Winroth, Port-au-Prince 2010 Omslagslayout: Hannah och Maja Lindh, Gävle 2012 Andra upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-980181-0-3


Till mina flickor: Maja, Hannah och Emilia


Du ger hopp till barn. Tack! Det började med en festvåning, ett gammalt recept och en vilja att skapa. I Gamla Grand Hotel vid Gavleån i Gävle startade jag Gefle Chocolaterie år 2000. Min bakgrund som ingenjör inom energiteknik gjorde att jag matematiskt ville förstå chokladens inre väsen. Min mentor Jan Hedh visade mig vägen men mycket beträffande råvarornas bakgrund låg i det fördolda. Genom resor blev det uppenbart för mig att i den gudomliga chokladen fanns mycket elände. I kakaobältet runt ekvatorn döljer sig en sanning som chokladindustrin inte gärna belyser. Till och med aktivt döljer. Fattigdom, mänskliga övergrepp och miljöförstöring är tyvärr vanliga ingredienser i en chokladkaka. Mitt arbete med att skapa en riktig god choklad har inledningsvis fokuserats på ön Hispaniola, dagens Haiti och Dominikanska republiken. Min vision är att skapa stationer där bönder tillsammans kan förädla kakaobönorna, varsamt mot naturen och med den självklara rättigheten att få skäligt betalt för sitt arbete och sina råvarutillgångar. Över hela kakaobältet! Inom kakaoindustrin finns det mängder av barnarbetare, barn som ibland blir rövade och sålda som slavar. För vad? Vinster inom industrin? För så kallad prisvärd choklad? En annan ytterlighet är handeln som pågår med att smuggla kokain i kakaosäckar. Återigen tjänar någon på andras lidande, i dubbel bemärkelse. Berättelsen ”Gudarnas föda - den som dödar” bygger på en fruktansvärd verklighet som jag personligen bevittnat och som min fantasi har broderat ut med hjälp av olika karaktärer. Jag påstår att choklad är en gudagåva och att njutningen kan vara total om den inte sker på bekostnad av vare sig människa eller miljö. Jag anser att den största förändringen kommer genom egna insatser som människor av egen kraft skapar. Jag tror att ordets makt är det starkaste och jag vet att kunskap är en enorm energikälla. För oss i Sverige är det självklart med allmän skolgång men 9


tyvärr är det ingen självklar rättighet i hela världen. Barn, i synnerhet flickor i utsatta områden har ofta inte möjlighet till skolgång. Tidigt moderskap kan vara en orsak, fattigdom en annan och ibland bara för att barnet är en flicka. I Haiti går knappt häften av alla barn i skolan. På öns andra sida, den Dominikanska, har fler barn möjlighet att få undervisning men inte alla äger en egen skrivbok. Varför har inte alla barn i världen rätt till det skrivna ordet? Många människor jordklotet över jobbar för förändring och jag har också en vision om detta. Jag har i flera år besökt skolor på båda sidorna av ön Hispaniola och donerat skolmaterial. Att få vara med och bidra till kunskap är en ynnest. Något som också ger en spirande glädje är att se hopp tändas i ett barns ögon. Min tanke är att barn ska få en möjlighet till att skriva sina egna ord i sin egen bok. Vem vet, en dag kanske deras ord når oss… För varje exemplar av ”Gudarnas föda - den som dödar” som säljs kommer ett barn att få en skrivbok. Jag kommer personligen att vara engagerad i donationen och du, kära läsare, är varmt välkommen att följa mig på: www.geflechoklad.se Varmt tack till dig! /Anna-Sofia Winroth

10


PROLOG. Den som har planterat trädet får sällan smaka frukten. ”Är målet med livet att leva?” Paul Claudel, 1868-1955 Fransk författare


Tisdag den 12 januari 2010. Guds vrede.

Z

anmi m´yo, ou

ka ede m´? De nära vännerna och kompanjonerna utbytte ett snabbt varmt ögonkast. Männen hade varandra att tacka för allt, till och med livet självt. Bernard tittade på klockan, tio i fem, han hade just kommit tillbaka från rätten där ett långdraget fall avslutat till hans klients fördel. Det hade varit ett besvärligt fall, ord stod mot ord, som alltid. Han hade fått igenom sina pläderingar utan större kostnader, domaren kände han sedan tidigare och dennes pris var alltid överkomligt. Bernard drog efter andan, han var så evinnerligt trött på systemet. Att köpa sig rättvisa stred emot hans förnuft men livet i Port-au-Prince hade sin gilla gång. Den luttrade advokaten tittade på mannen han delade verksamheten med, en riktigt god vän, en man som han litade totalt på. De såg sig själva i den andre, symbiosen dem emellan var lika stark som blodsband. Självklart skulle Bernard hjälpa sin kollega med ett enkelt ärende. Han skulle kunna göra långt mer än så, han hade redan gjort mer än vad de flesta vänskapsband krävde. Omständigheter dem emellan inbegrep till och med liv. Bernard ställde ner sin välanvända bruna läderportfölj, vände om för att gå ut på gatan igen och agera springpojke. Han skrattade, kollegorna skrattade alltid när de var varandras kontorsbud. Handlingen fick dem att känna sig unga igen, som pojkar med lek i kropp och sinne. – Mèsi mwen dwé-w ou! Kollegans röst i djup baryton klöv luften med pulserande tryckvågor. Många domslut hade fallit ut till deras fördel tack vare den styrka kollegans röst besatt. Hur många, tänkte Bernard roat? 13


Inte heller hade vännen behövt lova en gentjänst, han svarade med att påpeka det och lämnade kontoret: – Ou pa bezwen di-m mèsi! Bernard älskade stadens puls. Varje stund ute på gatorna gav honom energi. Trafiken var som vanligt alarmerande högljudd, den livliga strömmen av skraltiga lastbilar som stånkade sig fram mellan tutande och överfyllda personbilar gav staden sitt konstanta dagliga bakgrundsbrus. Tidig morgon, när de första tupparna brutit nattens lugn, inledde staden sin symfoni. Tystnaden kopplade endast ett svagt grepp om stadskärnan strax efter midnatt och någon timme framåt. Livsnerven i Port-au-Prince fick alltid hans blod att pulsera i takt med staden. Det var här han hörde hemma, inte i New York dit hustrun emigrerat. Nu var pärlan av Karibiens städer hans enda kvinna. Bernard såg på sina medmänniskor, de fick honom att känna tillhörighet. Här fanns hans historia och här fanns hans framtid. En svart pickup med knölig front tutade ihållande. Mannen som körde vinkade glatt till Bernard. I det lilla framsätet satt förutom mannen en kvinna och åtminstone tre barn. Mannen var en klient, Bernard mindes inte riktigt vad han hjälpt honom med men av leendet att döma var det något gott. Bernard log och vinkade tillbaka, gick över den trafikerade Rue Joseph Janiver och sökte bland de parkerade fordonen. Med den sjunkande solen i ryggen spejade han efter vännens bil. Kavajens svarta tyg absorberade eftermiddagsvärmen och svett sipprade fram ur porerna. Trots diset var det en vacker eftermiddag. Han hittade snart bilen där kollegan glömt sin bärbara dator, ett dumdristigt slarv som ofta ledde till bilinbrott för att inte säga alltid. Nu låg förvisso dyrgripen i skydd av gardinen för bagageutrymmet. Bernard öppnade förardörren, lutade sig in och tryckte på knappen för att öppna bagageluckan. Plötsligt tappade han balansen och föll in i bilen. Hela ekipaget for upp i luften, marken gungade och allt svajade våldsamt onaturligt. Bernard tappade mer än fotfästet. Kunde han ha förlorat förståndet? Vad händer med mig? tänkte han. Varför tumlar 14


jag runt utan att få kontroll på kroppen? Gode Gud, vad gör du med mig? Hårda stötar mot instrumentpanelen bankade hans kropp öm. Fortfarande låg han tvärs över framsätet med benen halvvägs ut ur bilen. Förvirringen motade bort rädslan. Vid Gud, vad händer? tänkte han. Ett öronbedövande dån lät genomljuda allt och luften blev gråvit av damm. Han gungade runt i bilen som om den vore en enorm vagga, kämpande för att få grepp om situationen. Plötsligt avtog rörelserna och allt blev stilla. Bernard klättrade ur vraket, flackade runt med blicken utan att förstå det han såg. Allt runtomkring honom föreföll demolerat. En total spöklik tystnad la sig runt honom. Tom tystnad. Han vände sig om och tittade på kontoret. Huset var borta. Byggnaden låg som en stapel, en kompakt lager på lager formation, snedvriden och lutande. Oigenkännlig. Hopfallen. Han gnuggade sig i ögonen, tittade igen mot kontorsbyggnaden som fortfarande var helt oigenkännlig. Den fanns inte. Varför? Så försvann tystnaden, en kakofoni av knakande och knastrande ljud blandade sig med plågsamma stön. Hysteriska skrik, rop på hjälp och framför allt jämmer. Jämmer av rädd plåga fyllde Bernards huvud. Han hörde allt men såg inget. Det svartnade för ögonen och han förlorade synen. Några sekunder, kanske någon minut senare kom synen tillbaka. Han reste sig upp och slängde sig mot kontoret. – Map vini… map vini… Bernard skrek med all sin kraft att han skulle komma till vännens undsättning. Men hans kollega kunde inte höra honom. Han, liksom de flesta andra i huset, blev krossade tills döden befriade dem under raset. De få som överlevt låg levande begravda med en sannolikt säker död framför sig. Förtvivlat slet Bernard i betongblocken, grävde fingrarna blodiga i stenmassorna och vrålade samtidigt ursinnigt. Hans tankar brände som eld i huvudet. Varför har Gud skonat mig? Varför? Varför? Tack och lov att min fru lämnat mig för ett liv i Amerika. 15


Varför har Gud visat vrede nu? Varför? Vad har hänt med min älskade broder? Med alla? Bernard sansade sig, ringde kollegans mobilnummer men ingen signal kom från betongröset. Istället knakade rasmassorna till svar. Insikten om vännens öde hamrade sig in i hans sinnen, ilska och frustration vällde upp inom honom. Han förbannade sig, han borde ha sagt till vännen att själv hämta sin dator. Då hade kollegan klarat sig. Nu måste han bära tyngden av att ensam ha överlevt. För visst var han ensam nu? En hoppfull tanke fick plötsligt fart i hans inre. Min broder kanske lever under all bråte? Visst kan någon ha överlevt i resterna av ett sönderfallet hus? tänkte Bernard. Vännen måste leva, hur skulle det annars gå för hustrun och barnen? Vackra arma Kè, lilla Keyra och pojkarna, suckade han. Bernard stannade upp. Hela scenariot trängde in i hans medvetande likt en farsot som förgör livet självt. Sakta kröp eländet plågsamt in under huden och han blev genomborrad av en enorm smärta. Det var som om någon slet huden av honom. En plågoande som sakta drog loss centimeter för centimeter. Lem för lem. Han vred sig i smärta och skrek ut sin hjälplöshet. Ingen verkade uppfatta hans trångmål, ingen gjorde sig hörd, ingen fanns där för honom eller heller för någon annan. Där fanns bara offer. Ingen som kunde hela. Ingen som kunde trösta. Ingen som kunde förstå. Bernard försökte åter sansa sig. Han satte sig och nöp sig i armarna. Kanske sov han och red en nattmara så grym att den fick honom att tro sig vara verklig? Han tittade på omgivningen, förfärat såg han förödelsens kärna. Några vitdammiga figurer stapplade runt utan synbara mål. Bernard tyckte att de påminde honom om när mäktiga houngans lät giftbedöva människor till skendöd och därefter begrava dem levande för att sedan återuppväcka liken till ett trälande liv i dödens armé. Likt dessa zombies ryckte figurerna fram i fjärran. Kunde en 16


vodouceremoni ha utfört en gigantisk rekrytering? Fanns verkligen den svarta magin? Var den sann? Kanske för att nu skapa människor utan vilja, likt askgrå varelser som följer dess skapare utan motstånd? Bernards tankar for som blixtar, huvudvärk likt åska följde dess spår. Nej, han trodde inte på den svarta magin, det hade han aldrig gjort men stunden var överväldigande och satte hans tro på spel. Hade han haft fel? Det här måste vara Guds vrede, tänkte han. De få människor som nu ryckigt tog sig fram kanske liknade zombies men det var inte magi som skadat dem. Bernard tyckte att detta var långt kusligare än någon hönsblodig, religiös ceremoni. Människor låg förvridna i onaturliga ställningar. En del rörde sig lite men de flesta var tillsynes helt stilla. Lukten av smärta, kroppsliga avskräden och ren rädsla fyllde den redan stoftpackade luften. Atmosfären blev kontinuerligt förorenad av byggstoft, helvetespartiklar, doftmolekyler och ljudvågor. Bernard hostade till, lungorna brände och han önskade medmänniskornas plåga på sina axlar. Men just detta enda kunde han inte göra för dem. Han satt som förlamad utan möjlighet att röra sig. Vad hade hänt med klienten i den svarta pickupen och hans familj? Vad hade hänt med alla han kände? Var det hela världen som rasat? Synen registrerade konstant nya intryck men hans hjärna kunde inte sortera informationen. Hade han förlorat hörseln? Bernard ansträngde sig för att höra. Ett vakuum måste ha lagt sig över staden och en känsla av overklighet fick honom att återigen önska att allt var en ond dröm. Han blundade, knep ihop ögonen och räknade utan att förstå varför. Ett- två- tre- fyra- fem… Det måste vara en dröm. Sex- sju- åtta- nio- tio- elva… Så öppnade han ögonen, fokuserade blicken, men i det vita dammet skönjde han till sin fasa konturerna av vad som kunde vara ett krossat spädbarn. Bara en liten, liten kropp. Ett barn. Ett nytt liv. Så nära honom att han kunde nå det med en utsträckt hand. Eller var det en docka? Det måste vara en docka annars vore det för grymt, för vedervärdig, för fruktansvärt. En trasdocka som delvis dolde sig bakom en träbalk, inget konstigt med det? Han visste svaret. 17


Bernard kunde inte slita blicken från den sargade lilla kroppen som om han väntade att synen skulle försvinna. Istället vidgade sig hans uppfattning och bilden blev än mer gripande. Under en stor kantig hög av betongklumpar, helt nära honom, stack en kvinnoarm ut vars hand krampaktigt höll om den lilla kroppens arm. Fingrarna ryckte spasmiskt utan att släppa taget om barnet. Rörelserna utspelade sig i stillatigande kvävande ultrarapid. Så såg han blodet runt barnet, det var mörkt, nästan svart och utan förvarning släppte han ut kaskader av uppstötningar. Hela hans inre vände sig ut och in. Han kastade upp tills tarmarna vred sig inom honom och inget fanns kvar att tömma. Många, många timmar senare satt Bernard uppgiven på rasmassorna, till det som en gång varit hans arbetsplats. En sekund, en minut, en timme hade blivit till kväll. Kväll till natt och natt till dag. Kostymbyxorna var söndertrasade, kavajen och skjortan var borta. Läderskorna, som i vanliga fall alltid blänkte, var nu repiga med vitt damm ingrott i minsta por. Bernard hade sedan sina uppstötningar inte uttalat ett enda ord, knappt utformat en enda tanke utan bara grävt. Som en mänsklig bulldozer hade han farit fram, han hade pressat sig in emellan knakande betongblock, krafsat frenetiskt och till slut hade han nått sitt mål. Kollegans blodiga och krossade ansikte hade uppenbarat sig under en söndertrasad träskiva. Bernard hade förstått direkt när han stött på det trasiga bordet, att han hade hittat rätt. Han hade känt igen trästrukturen med sina blodiga fingrar. Dragit dem över träfibrerna. Det var skrivbordet hans älskade broder suttit vid. Glädje hade förvandlats till sorg när Bernard sett in i kollegans livlösa gråaktiga ögon. Smala strålar av gnistrande ljus hade mödosamt letat sig fram till gravplatsen. In i katakomben. Han hade föredragit kompakt mörker. Bernard hade slutit vännens ögonlock, smekt hans delvis sönderskrapade, nästintill skalperade huvud och sjungit en sång som de båda ofta gnolat på. Han hade försökt få loss kollegan, dragit så hårt att han befarade att huvudet skulle lossna från kroppen. Ett tag hade Bernard övervägt att lägga sig bredvid vännen för 18


också han skulle få lämna jordelivet, bringa slut på lidandet och få tyst på alla frågor. Till slut hade han pressat ner handen utefter kollegans kropp och hittat vänstra handens ringfinger. Han hade pillat av vigselringen, fast besluten att ge den till vännens hustru Kè. Sedan hade han ålat sig ut ur de katakombliknande gångarna, lämnat vännen kvar i den orättvisa sista vilan och apatiskt satt sig för att vänta. En väntan han inte visste utgången på. Nu satt han på vassa betongklumpar, i dammet och väntade. Varför väntade han? Han väntade på något, bara något. Vad som helst. Bernard satt stilla i en evighet. Han hade slutat uppfatta händelserna runt honom. Den solida guldringen tyngde hans hand. Varje cell i honom kände sorg. Ett vinande ljud steg i hans inre och till slut blev allt bländande stålvitt runt honom. Han blinkade resignerat och lät ljudet bedöva. Han orkade inte ta till sig något över huvudtaget. Plötsligt delade sig luften av en stark vibration. Något som kunde likna en mistlur brölade ut kraftfulla ljud som fick Bernard att slutligen reagera. En klar och mörk röst ljöd plötsligt: – Res dig! Res dig upp och lyssna till min röst… Bernard förmodade att alla i grannskapet också hade hört rösten men de människor han såg verkade inte bry sig om skådespelet runt honom. Bernard undrade om det var det här han hade väntat på eller om han äntligen höll på att förlora förståndet. Det som fick honom att vilja lyssna var den stärkande, nästan pirrande energi han kände i kroppen. Som om det bubblade inombords, en gottfinnande behaglig känsla. Borde han veta hut över att njutningen fick tillträde? Starka känslor rusade genom kroppen. Han såg en tillflyktsort i situationen, nästan som han precis injicerat en stimulerande drog. Bernard följde förmaningen utan att bry sig om vem som talat. Stunden verkade vara i en vacker oändlighet. Efter ett ögonblick släppte smärtan helt och han kände sig fri. Då förstod Bernard att Gud hade talat. Det fanns en anledning till varför han levde. Gud ville använda honom. Han lyssnade till röstens uppmaningar, till 19


Guds röst. Sedan vandrade han sakta iväg. Han gick rakt fram utan att vända sig om och på hans ringfinger satt vännens vigselring. *

20


DEL 1. Rensa inte fisken innan du fångat den. ”Att veta det rätta och inte göra det är brist på mod.” Konfucius, 551-479 f.kr Kinesisk filosof


Torsdag den 18 mars. Port-au-Prince. Skit under naglarna.

O

Chuck Norris vägt 25 kilo mindre skulle förmodligen många sagt att Donald Dohemny var en exakt kopia av artisten. En sliten dubblett. Med nio år i Haiti kände han sig fortfarande straffad för något elände han måste gjort i sitt tidigare liv. Trots att han egentligen hade ett val, han kunde lämna landet till skillnad från flertalet haitier, kände han sig som en fånge. Att han därtill ivrigt tog sig an var dags arbete förvånade honom likväl som andra. Han hade i princip alltid arbetat för olika biståndsorganisationer runt om i Haiti efter det att han lämnat sitt tidigare arbetsliv. Han rörde sig i en internationell smet men var personligen i högsta grad motsatsen till global. Donald Dohemny satt fast i ett träsk av armod, tyckte han själv. Han var en hjälparbetare, en av alla i en gigantisk verksamhet. Världssamfundet gav icke statliga och ofta internationella organisationer förkortningen NGO, non-governmental organization. Den nuvarande positionen gjorde honom ansvarig för det haitiska folkets publika hälsa. Det var åtminstone så de titulerade sig, den NGO som nu var hans arbetsgivare. Det märkliga med Dohemny var att trots sin pessimism var det få medarbetare som presterade lika bra som han. De uppgifter som blev tilldelade honom såg han till att utföra, oftast långt bättre än till de givna prognoserna. Han var en respekterad yrkesman men få tyckte om honom som person. Bristen på popularitet var ingen belastning för honom men på senare tid hade en känsla av olust börjat göra sig hörd i hans inre. En rädsla för ensamhet. Det såg han däremot som ett problem, inte själva ensamheten utan rädslan för den. Projekt i Haiti var i normala fall alltid helvetesuppdrag men sedan jordbävningen lamslog det redan så utsatta landet fanns det nästan ingen anledning att räkna med eller ens tro att ett projekt skulle kunna kamma hem resultat. Bristen på samordm

25


ning och kommunikation visade sig dagligen vara kostsam, både i mänskliga och materiella värden. Att det dessutom pågick en tävlan om att synas mest i internationella medier för att visa sitt stöd fick Dohemny att bli spysjuk. Hans eget hemland nästlade sig in överallt för att vinna framtida poäng i den krampaktiga strävan om att förbli en stormakt. Donald Dohemny tittade på bedrövelsen genom framrutan. En helt raserad stad låg framför honom. Varför hade inte stormakterna ingripet innan katastrofen? tänkte han. Innan den 12 januari 2010? Jordbävningen släppte lös 250 års uppsamlad stress ur jordskorpan. Vad hade hans land gjort för att förhindra utgången av katastrofen? Med brutal styrka raserade naturen en stad, ett land och ett folk. Fattigdomen hade genom århundraden förblindat landet. Vetskapen om den fara som staden och dess förstäder befann sig i var okänd för folket. Omvärldens forskare hade varnat för kommande förödelse men för de allra flesta kom ödeläggelsen som ett straff från en vredgad Gud, inte som en naturlig reaktion. Förkastningen som korsade landet var okänd för de flesta. Dohemny var redan irriterad och tankarna på naturkatastrofen fick honom än mer upprörd. En jordbävning i Japan ger idag inte många dödsfall eftersom de kan förebygga med genomtänkta byggnadskonstruktioner. Annat är det i fattiga länder, tänkte han bittert, där blir dödsantalen hiskeliga… – Helvetes jävlar, vrålade Dohemny plötsligt. Han hann inte slutföra tanken, eftersom en gammal träkärra dragen av en ännu äldre mula tvärstannade framför hans bil. Han bromsade och kunde med knapp marginal stanna i tid. Dohemny förbannade omgivningen högt och svordomarna for lätt ur honom. De återkom likt ett personligt mantra. Han rabblade vidare på sin ständiga klagosång när han rattade runt mulekipaget. – Jävla skitställe, helvetes jävlar, för i helvetes… jag är så trött på det här jävla rövhålet… satans mula… Dohemny försökte manövrera sitt fordon genom ett myller 26


av människor, djur, skottkärror, bråte och rasmassor. Vant styrde han Range Rovern på de gropiga, kraterförsedda gatorna i Portau-Prince. Av alla miljarder dollar som världen pumpat in i olika Haiti-relaterade projekt förbannade Dohemny mest de misslyckade infrastruktursatsningarna. Stundvis går det snabbare att promenera än att åka bil i vad som anses vara den största staden i Karibiens övärld. Alla storstäder har trafikproblem men inte många kan mäta sig med detta satans helvete, tänkte Dohemny. Nu låg dessutom ofattbara mängder raserad betong utmed gatorna och ofta även mitt på den så kallade vägbanan. Gång på gång visade vägnätet på nyskapade återvändsgränder och det enda han kunde göra var att vända om och försöka hitta en ny väg ut ur labyrinten. Dohemny tittade på klockan, en typisk västerländsk ovana. Klockan två skulle han vara på sitt kontor för att möta en ny grupp medarbetare. Ett gäng kärringar som under hans ledning förmodades lösa de enorma sanitära problemen runt om i stadens tältläger. En ny mobil toalett, en sorts bajspåse, skulle genomgå ett pilottest. Dohemny flinade brett. Han skulle minsann organisera påsprövningen i en gemensam praktiskt övning. Att få se hjälparbetarna skita i en plaststrut kunde nog bli veckans höjdpunkt. Dohemny hade redan på förhand dömt ut bajspåsen som en västerländsk idiotlösning men lite kul kunde det ju vara att se halvfeta kärringar skita på naglarna i ett försök att träffa en liten miljövänlig, genomtänkt plastbit. Vilket jävla påfund, tänkte han. Han kände en enorm trötthet över att ständigt möta nya representanter från olika hjälporganisationer. Hittills hade över tiotusen organisationer letat sig till jordbävningskaoset. Av dessa hade han redan mött ett hundratal. Han hade kategoriserat dem i två övergripande grupper med åtminstone ett tiotal undergrupper. Den ena överordnade gruppen var så kallade KFC´s, hans egen förkortning för fenomenet med brödbakande hemmafruar som engagerade sig kyrkligt i någon liten småstad någonstans i staterna. Dessa överviktiga fruar med pösiga munkar till män 27


kom oftast i grupp, efter en flygtur förlagd i förstaklass, klädda i likadana t-shirts som signalerade deras samhörighet och som illustrerade deras kyrkliga budskap. Kentucky fried churchpeople, KFC. Han tyckte de vaggade runt som enorma nyfriterade kycklingklubbor. Dohemny gav dem max två dagar på plats innan de låg i sjuksäng. Där skulle de spy och skita tarmarna ur sig i någon vecka innan de for vidare hem till kyrkan igen. Prisad vare Herren. Den andra gruppen bestod av seriösa människor som valt ett liv för att verkligen hjälpa andra. Det var också där han placerat sig själv även om han inte precis valt sin roll eller heller ens ville hjälpa andra. Han hade två timmar på sig att köra de knappa två kilometrarna till huvudkontoret, det borde gå tänkte han och svängde undan för en luggsliten hund som förunderligt nog sov mitt på gatan. Trots idogt tutande, svärande och utan alltför många återvändsgränder kom han ändå en halvtimme försent inkörande på kontorets bakgård. – Jävla skit också! Dohemny talade som vanligt högt för sig själv. Även om han inte gärna träffade nytt folk så ville han hålla tiden. Detta trots nio år i ett land där tid var ett begrepp som kunde variera från stund till stund. – Nåja, de lär snart inse att alla jävlar är sena i det här satans rövhålet! Innan han steg ur bilen tog han fram fickpluntan ur västen och lät en stärkande sup rinna ner i strupen. Efter en rejäl klunk återfann sig modet att åter möta folk. Inte för att han var rädd utan snarare omotiverad. Genom en snabb blick i backspegeln såg han sitt magra ansikte med vildvuxen men ändå gles skäggväxt. Haiti hade kostat honom långt mer än nio år. Djupa fåror plöjde genom huden. I bästa fall kunde han tas för att vara under sextio. Morgondagen skulle bli hans fyrtiosjunde födelsedag, om han nu överlevde denna dag. Dohemny tog inget för givet. 28


* Hon var en charmerande odåga. Redan som nyfödd hade han valt ut henne. Inte för att någon bad om det utan för att hans inre sa det till honom. Den lilla hade hans gener och hon var en fighter, precis som han själv. Det hade inte varit enkelt, det uppdrag han åtagit sig, och hans skyddsling hamnade alltid i svårigheter. I förskoleåldern var det småsaker. Hon brottade ner pojkarna i sandlådan och intog grävskopan i ensamt majestät. Sedan kom en tid med busstreck som äppelpallning och rena rackartyg. I tonåren var hon ute på värre ofog, inga elakheter men väl dumheter. Men det var nu han ofta hade hjärtat i halsgropen. Han förbannade att hon var så snabb i sitt handlande. Till synes utan reflektion kastade hon sig in i händelsernas centrum. ”Eftertanke, eftertanke…” vrålade han gång på gång. Flickebarnet lyssnade aldrig, varken som liten eller nu som vuxen kvinna. I affärer måste man blanda förnuft med list, mod och passion. Ett vinnande koncept bygger därtill alltid på renhårighet. Det var en princip han aldrig gjort avkall på. I hela hans yrkesverksamma liv hade han arbetat hårt och strävsamt. Stadens prominenta medborgare beundrade honom för just detta. Han visste med oönskad tydlighet att livet inte alltid blev uppfattat som rättvist och inte heller var det. På något vis skulle han få henne att lyssna. När hon väl tagit till sig hans råd och visdom kunde han kanske ta det lugnt. Å andra sidan kunde han knappt erinra sig om när sinnet varit så vitalt som nu. Hans existens hade fått en ny mening sedan han axlade rollen som hennes mentor. Ljudlöst klev han in på mottagningen. Den röda lampan lyste ilsket och signalerade att ett besök pågick. En kort stund övervägde han om diskretion vore lämpligare, men tiden var knapp. Därför valde han att gå in i rummet trots intrånget. – Ursäkta att jag stör, men bara du, Ann-Mari, kan hjälpa mig nu. 29


Med bedjande ögon tittade han på kvinnan han kommit att tycka mycket om. Han såg henne rakt in i ögonen utan att vika undan med blicken. Det var inte lust han kände för henne men en stark, nästan värkande, vänskaplig kärlek. Det var länge sedan någon hade sett honom på det vis hon gjorde. – Åh, är du här igen? Varför åter så snart? Hon såg förvånat på honom. Hennes röst var svag, knappt hörbar. Mittemot henne, i den guldgula sammetssoffan, satt en kvinnlig patient i övre medelåldern. Kvinnans ansikte var plufsigt, osminkat och med rödsvullna ögon som inte släppte fokus från de nervösa händerna. Hon skrapade naglarna ängsligt emot varandra, hela tiden uppgiven och besvärat självömkande. Plötsligt slutade krafset med fingrarna. Istället snappade hon åt sig en pappersnäsduk från rokokobordet, som stod mellan henne och Ann-Mari. Den blekvita hakan dallrade när hon snöt bort det överflöd av vattnigt snor som rann ur hennes näsa. Rörelsen fick honom att tänka på dött, fettspäckat kött. Som ett nyslaktat djur direkt efter att ha flåtts. Så fick hennes ansiktsdrag en misslynt uppsyn. Hon vred huvudet mot honom och tittade förargat upp, med en undrande min över vem som stört henne i hennes mest konfidentiella stund. *

Torsdag den 18 mars. Miami. Geografiskt geni.

I

en svalkande dimma från ångsprutande munstycken satt Nor-

man Roberts. Floridavärmen var tryckande, nästan kvävande, men dyr kylteknik gjorde hans utevistelse möjlig. För att vara mars var försommardagen ovanligt varm. Han kände att huden ovanför läppen blev fuktig av små svettpärlor. Irriterat vinkade han till sig förste assistenten och kommenderade honom att öka effekten på det centralinstallerade kylsystemet. 30


Trots värmen älskade han att avnjuta frukosten ute på verandan, förutsatt att alla skötte sitt. Han hatade däremot när folk inte begrep att de var beroende av honom och förbannade deras ovilja att tillfredsställa honom, utan hans ständiga påpekanden. Alla samhällen behöver undersåtar och en enväldig härskare för att kunna överleva med framgång, resonerade han. Norman hade alltid sett sig som ett ledarämne, han hade alla förutsättningar för att styra andra. Inte enbart för deras eget bästa. Hans egen vinning var det som motiverade honom framförallt. Problemet med människor av lägre stående rang var att de inte alltid förstod vikten av att hålla ledaren högt. Det fanns många män i historien som han gärna liknade sig med, från egyptiska faraoner till mer moderna diktatorer. Norman fann inget fel i att en järnhand styrde ett land. Utan den stod länderna sig alltid slätt. Sönderfall och tillbakagång var i regel det som tog vid när en ledare motvilligt avgick från tronen. Själv tänkte han inte tolerera att hans eget imperium skulle falla, även om tiderna nu var mer än kritiska. Att abdikera var otänkbart. Norman tittade irriterat efter assistenten som trots åldern pilade iväg på spänstiga ben. Sedan lät han frustrationen ge vika för att med total närvaro avnjuta en handrullad, exklusiv kubansk cigarr. Han synade sina välansade naglar. Med smala seniga fingrar snoppade han vant cigarrens omsorgsfullt lindade topp. Han skrattade till. Tanken, som alltid infann sig i det ögonblicket när omlagan blottade tobakens inre blandning, fick honom att rysa av välbehag. Ett klipp och njutningen var nära. Ett klipp och en fingertopp lämnade sin lem. Likheten tilltalade honom. Att avskilja någon ett finger var utan tvivel en effektiv förhandlingsmetod och, framförallt, en vällustig makthandling. Norman Roberts njöt av att se andra lida, så hade det alltid varit. Från det att han som liten mosade små djur med håltegelstenar till att han som vuxen undanröjde människor i oräkneligt antal. Skillnaden att se småkryp utpressade i teglets håligheter var knapp mot vad blåslagna människorester uppvisade. Den senaste likvidationen skulle drabba en europeisk kvinna som for 31


runt i Haiti och viglade upp kakaobönder. En vit kvinna i Haitis djungel, vart är världen på väg? tänkte han. Hon hade lagt näsan i blöt för fel personer. Hans gode vän, en hög chef vid jordbruksministeriet, hade vid ett möte med kvinnan fått besvärande frågor om kakaomaffian. Han, Norman Roberts, en kakaomaffiaman?! Norman skrattade åt ordvalet, hon skulle bara veta. Vännen hade omgående ringt upp honom. När Norman dessutom fick flera rapporter från olika uppköpare rörande kvinnans framfart lät han Jacques sköta elimineringen. Eftersom det var tyst tog han för givet att Jacques som vanligt gjort det han blivit tillsagd. Norman behövde inte kontrollera utgången i ärendet eftersom de som arbetade åt honom visste att om ett misstag blev fört i dager fanns inget kvar för dem att hämta. Inte ens livhanken. Teakstolen knarrade när han vred sig. Han blängde avundsjukt och nästan längtansfullt på cigarrskalpen. Det var alltför länge sedan som han själv hade haft känslan av total makt. Norman såg sig omkring. Vem skulle jag vilja pina? tänkte han och lät blicken flacka runt bland tjänstefolket. Allt för många behövde kuvas men det fanns personer som gjorde det åt honom nuförtiden. Han ville själv känna lukten av rädsla. Han ville kontrollera och själv äga stunden av söt makt. Vem ur staben förtjänade en omild behandling? Valet föll naturligtvis på Harold, förste assistenten. Han hade varit senfärdig i handlingarna den senaste tiden. Frånvarande, ibland till och med obstinat i sin framtoning. Norman tände cigarren med gaständaren och gladde sig delvis åt smaken. Den väl utvalda tobakskompositionen fyllde hans gom, men mest av allt njöt han av tanken på kontroll. Han visste att oavsett en eller två fingertoppar mindre skulle Harold vara lojal, eftersom tjänaren var en fåne som aldrig skulle uppnå något på egen hand. Norman lät kalla på husfrun och inom loppet av några få sekunder kom en ung, yppig brunett ilande. – Ni sökte mig, vad kan jag göra för er, Mister Roberts? 32


Hennes arbetsvilja var faktiskt oklanderlig, tänkte Norman. Brunetten skulle komma att gå långt i hans hushåll. Hon var en av få som inte förargat honom, vilket retade upp de flesta av hennes medarbetare. Norman bestämde sig för att redan denna månad belöna henne med något som skulle störa de andra. Kanske med en fräck bil? Det skulle visa sig. För honom var det en tilltalande men bagatellartad handling. – Hämta min favorit cognac! sa han uppfordrande. Norman kände stor lust att muntra upp sig själv och inget passade bättre till en utsökt cigarr än en cognac som legat på havets botten i mer än ett halvt sekel. Rondören, som tidens tand i tyngdlöshet frambringat, påminde om ett riktigt exklusivt sockerrörsdestillats mjukhet. Priset hade varit snuskigt upptrissat och det gjorde behaget än mer raffinerat. Norman föredrog det andra inte kunde uppnå. Han visste att cigarrkännare hellre drack en Vintage Port av äldre årgång eller kanske framförallt, en traditionellt hantverksmässigt tillverkad mörk rom från Martinique. Men Norman nöjde sig bara med det andra inte kunde komma över. Endast en handfull spekulanter blev tillfrågad av den brittiska auktionsbyrå som han handlade med när det gällde världsunika droppar och i Schweiz fanns en före detta diplomat som distribuerade ett fåtal unika cigarrer till samlare världen över. Känslan att få det ouppnåeliga fick honom alltid i hänförelse. Det var välbehövligt, nu mer än någonsin. Det hade varit en besvärlig början på året. Problemen avlöste varandra och han önskade att ordningen åter skulle inställa sig snart. Svårigheterna hade även visat sig kosta honom mer än ansenliga summor och hans tålamod tröt. Kartellen hade börjat klaga på att hans flöde inte höll sig till budgeten. De struntade fullständigt i att hela transportkedjan blivit störd av naturens enorma krafter. Otacksamma vildar, tänkte Norman, samtidigt som han studerade den lockande klyftan i den nya husfruns urringning. Han bestämde sig för att snart prova om den utstrålade kvinnligheten var äkta eller inte. Norman gillade äkta varor, men 33


det behövde inte betyda naturliga sådana. Förbenat också, tänkte han och förbannade all irritation som stal hans utrymme för lust. Alla tankar rörande den uppkomna situationen störde honom fenomenalt. Hans män i Haiti hade varit omöjliga att nå under flera veckor efter jordbävningen, trots deras påkostade satellituppkoppling. När de i februari väl återfick kontakten hade affärer för miljontals dollar gått i stöpet och hela kedjan av entreprenörer var frustrerad och otålig. Att själv åka till ett land i kaos hade varit en sista utväg. Först efter det hade han åter fått verksamheten rullande. Inte med samma flöde som innan, men den stod åtminstone inte helt stilla. Nåja, i princip var aktiviteterna nedlagda men snart skulle de vara på gång igen. Cigarren smakade med ens inte tillräckligt bra varpå han lät den självdö i askfatet. Norman var ändå hoppfull, botten var nådd och passerad. Han ansåg att framtiden nu bara kunde bli bättre. Verksamhetens högkvarter i Port-au-Prince hade ödelagts av jordbävningen varpå det var omöjligt att styra operationer därifrån. Då hade han fått den geniala idén att styra om verksamheten från huvudstaden till en mer geografiskt strategisk placering. Att det dessutom följde kärnan i täckmanteln kunde inte anses annat än brilliant. Utåt sett var verksamheten baserad på helt andra saker än vad folk trodde. Plötslig infann sig det goda humöret igen. Dagens väntade avslut kunde vara starten till en ny epok. Jag ska roa mig ikväll, tänkte han. Vem eller vilka skulle få närvara? Någon ny, någon vacker och framförallt någon riktigt, riktigt ung, bestämde han sig för. Resten fick Harold ordna. *

34


Bartolomé de las Casas, Madrid kungariket Spanien. Den 6 mars 1566 Brev blad Nr 1 Jag, Bartolomé de las Casas, skriver härmed mitt långa livs sista brev denna ljuva försommardag. Hela mitt väsen säger mig att snart är jag till ända. För mitt inre befinner jag mig i Sevilla, i skuggan av min uppskattade lövsal, till de välkända dofterna från mina älskade hemkvarter och till trygga toner av de mina. Här ska jag återigen fatta pennan med tron om att mina ord når mänskligheten till slut. Sannerligen har mitt liv bestått i att nedteckna mina världsliga vittnesmål, men nu rinner livskraften ur mig och jag har knapp tid kvar. Ett sista verk, ett sista försök och framförallt en sista förhoppning. Mitt omdaningsmanifest för människan, för världen bönfaller jag bli hörd. Mina sinnen har varit vittne till det ingen i vår Guds rike är skapt att uthärda. Med vetskap om att mitt lidande är blott en bråkdel av ondskans gissel, och för den mening mitt liv blivit instiftat, har jag vandrat vidare på min långa levnadsstig. Den grymhet som genomsyrat, besudlat och rent av förgiftat livet självt runt mig har naturligtvis inte givit något gott med sig men dock närt min vilja att förändra. Med mer än ett halvt sekel har jag betalat det jag bär skuld för. Under mer än ett halvt sekel har mitt arbete knapp uppnått det, som om förnuftet regerade blott en dag vore rimligt att förvänta. I mer än ett halvt sekel har plåga försiggått mig långt över vad tiotusen årtionden rimligen borde krävt i samlad räkning. I mitt 85 åriga liv har förslagenhet, strategi och krigshandling vävts in i min lekamen på ett sätt som vore jag en general. Aldrig har min kropp fått vila och nu trängtar jag efter ro även då 35


min tacksamhet är stor för den tid på jorden som mig blivit tilldelad. Den gudomliga hemligheten som jag härmed för Er ämnar förtälja uppfyller mig med visshet om slutets subtilitet. Med dessa ord vill jag inleda berättelsen om mitt liv, om den för oss Nya Världens födelse och om den grymhet som inte får förtigas, ej heller underlåta att föredragas. De brott som begåtts i Guds namn, kronans makt och adels girighet samt även för det så kallade vanliga simpla manfolkets hämnd, är det min plikt att överbringa åt framtida släkten. *

Måndag den 5 april. Stockholm. Svensk satsning.

D

passade honom, det tyckte han själv. Bågarna bidrog till en glad stämning i en allvarsam och tråkig vardag. Ett par klarröda bågar hade varit roligare men det var han alldeles för feg för. Inte feg egentligen men Frank Berg höll sig alltid inom det oskrivna regelverket. Det passade sig inte att se ut som Dame Edna på Sveriges Utrikesdepartement. Till skillnad från flera av yrkeskamraterna såg han verkligen dåligt. Glasögonen var inte en förskönande modeattiralj. I skolan hade han övat in den nedersta raden inför synkontrollerna. En dag hade skolsystern bett honom att läsa den näst nedersta raden och det hade slutat med att han knappt klarat den översta. Nu ramade bågarna in tjocka glas som Frank Berg tacksamt använde likt själsliga insynsskydd. Få såg honom i ögonen. Det var skönt att slippa utbyta psykisk kontakt, tyckte han. Frank Berg hade gjort kometkarriär inom Regeringskansliet, delvis eftersom han satsade all sin tid på arbetet. Helst skulle e hornbågade glasögonen

36


han vilja ha ett privatliv men det var mycket enklare så här. Då slapp han tungt huvud efter fester och att känna sig pinsam inför tjejer. Hans fysik tilltalade inte det andra könet, det var han säker på, däremot hade han flertalet gånger blivit uppraggad av killar. Det hade visat sig att även hans högste chef var lagd åt det hållet och ibland tänkte även Frank Berg själv att han var homosexuell. Han upplevde män som enklare att prata med och ha runt sig. En manlig kropp var bekant, inget skrämmande som behövde särskilda kunskaper. Kvinnor med kurvor och välfyllda bröst fann hann direkt osmakliga. Han ansåg att män till skillnad mot kvinnor hade en okomplicerad syn på livet. Frank Berg uppskattade enkelhet. Inte grabbigt rakt på och dunka i ryggen stil utan anspråkslös närvaro med intelligenta förtecken. Hans chef var en mycket begåvad man, men inte särskilt opretentiös. På en avdelningsfest hade han hamnat ensam med chefen som utan pardon lagt en hand mot Frank Bergs skrev. De hade tittat på varandra, ordlöst, och sedan hade chefen bara gått sin väg. Därefter undvek Frank Berg även festligheter med arbetskamraterna. Ett par dagar efter den intima upplevelsen med chefen blev Frank Berg kallad till dennes kontor och belagd med munkavel. På sätt och vis hade det säkert banat väg för hans karriär, då chefen därefter tillstyrkt alla hans avanceringar inom departementet. Det som förundrade honom mest var ändå att han hade känt ett pirr i kroppen. Känslan av att vilja ha mer, blod som letat sig till berörda organ och spänningen inför det nya. Därför undvek Frank Berg kvinnor. Nu satt han och koordinerade Sveriges insatser i det jordbävningsdrabbade Haiti. Efter en fyra dagar lång visit i landet skulle han ha tillräckligt med bakgrundskunskaper för att kunna sanktionera olika insatser och förorda aktiviteter. Tveksamt men dock ett faktum. På det hela taget kände han ingen oro för arbetsuppgifterna, departementet hade skolat honom väl. Det som störde honom var den internationella mediebevakningen. Rapportering 37


i TV och tidningar överträffade allt. Inget undgick journalisternas redogörelse för vilka insatser som pågick. Sitt eget ansikte hade han sett ett par gånger i mediesammanhang och bilden av honom var inte alls sympatiskt. Torr, tråkig och skrämd var hans egen recension av sig själv. Det var inte den rätta bilden av honom. Den kompetenta, sakliga personen försvann när obehagligt närgångna journalister trängde sig in under skinnet. Frank Berg startade datorn och skummade igenom inkorgen. Inget fångade hans intresse förutom ett mail från Mira Wallin, kvinnan från Norrland som enträget hade sökt upp honom tidigare. Han hade sträckt sig långt och bjudit in henne till den stora återuppbyggnadskonferensen för Haiti någon månad tidigare. Inte för att han egentligen orkade engagera sig i hennes projekt utan mest för att det såg bra ut på pappret. Fördelad spridning på intressenter, från små till stora företag. Storföretagen var de som hade resurser att genomföra något väsentligt i ett land som Haiti. Små aktörer skulle förbruka allt sitt investeringskapital på huvudbry långt innan själva satsningen ens blivit påbörjad. Visst, hon hade poäng i sin framställning men Frank Berg hade lärt sig att aktörer i hennes storlek var dömda att förlora. Det skulle bara kosta tid och energi, det var bättre att låta visionen dö. För hennes egen skull. Frank Berg tyckte inte om tonen i hennes mail. Hon skrev kortfattat och krävande. Han valde att förhandsgranska för att inte sända iväg det läsarkvitto hon begärt. Istället scrollade han på skärmen. På så vis kunde han alltid påstå att han läst meddelandet senare än vad sanningen sa. Bäste Herr Berg, Inom kort reser jag återigen till Anse D´Hainault i Grand Anse(GA)/Haiti. Avresa den 11 maj. Det skulle underlätta enormt om jag kunde resa under svenskt flagg. Min visit är endast tio dagar lång. När jag sist gjorde en blixtvisit i Port-au-Prince(PAP) för att träffa vänner efter jordbävningen stod det klart att landets redan kaosartade infrastruktur är under kollaps. Tillresta kontakter, jag arrang38


erade ett möte i PAP, hade haft stora problem att ta sig till staden. Jag vet även av egen erfarenhet genom tidigare resor samma väg att det tar tid. Ni talar Er varm om svenska projekt i Haiti varpå jag undrar om UD har möjlighet att ordna med helikoptertransport från PAP till GA för att spara min tid till väsentligheter? Med vänliga hälsningar/ Mira Wallin, Gävle den 5 april 2010 Han skulle svara henne, lite sent, men hon skulle få ett svar. Kom svaret fördröjt innebar det att hon omöjligen kunde utnyttja det han erbjöd och då hade han inte bidragit till hennes misslyckande. *

Måndag den 10 maj. Les Irois. Berget som släpper sten.

S

chabonglöden fastnade under kökshyddans utskjutande tak. Trots att skjulet saknade väggar fyllde eldstaden luften med tjockt os. Den rök som inte lät sig bli fångad av flätad takkonstruktion gled ut i luften utanför skjulet. Slingrade sig upp i mäktiga trädkronor ovan taket för att sedan bli blandad med havsbris. Köksskjulet låg i en liten by nära havet strax sydväst om Anse D´Hainault. Byn, Les Irois, bestod av enkla boningar. Ett par av dem var av sten men de allra flesta var byggda av det skogen gav människorna. Eller av det byggnadsmaterial stormarna skonade varje år. I en av hyddorna bodde byns medicinkvinna, medikan Gran, med sin dotterdotter Aytï. Flickan hade fått sitt namn från bergen i höglandet bakom byn. Många av byns ynglingar kämpade om att få hennes uppmärksamhet men bara en hade lyckats, Jerry. Nu satt Aytï och sände honom sina tacksamma tankar. tickande rök från

39


Tack älskade Jerry för att du gav oss fisken. Jag ger dig min glädje, jag ger dig min kärlek, tänkte hon och log inombords. Aytï trivdes i den sträva lukten av chabon. Kärva toner av förkolnat trä ringlade uppmuntrande runt henne. Dofterna fick henne att minnas lyckliga stunder hon haft tillsammans med Mami. Lukterna startade alltid en kavalkad av minnen, härliga tider som hon gärna återupplevde för sitt inre, om och om igen. Minnet kunde varken Bondye, förbannelse, sjukdom eller någon arg Lwa ta ifrån henne. Inte utan att släcka hennes eget liv och då skulle hon ändå inte behöva minnesbilderna längre. Hennes älskade Mami hade lärt henne hur hon skulle hantera chabon, att bemästra glöden, läsa av färgen på de förbrända trädbitarna och på så vis göra de kokkonster en god kvinna måste kunna. Mami och Aytï hade tillbringat större delen av dagarna med matbestyr. Redan innan gryningen brukade de stiga upp och börja dagens göromål. Fortfarande skötte Aytï all bespisning, men det var inte samma sak att laga mat till två personer som till nio. Nu var det bara hon och GranMa kvar. Att avnjuta mat med en person var inget mot att dela dagens viktigaste stund med många. Hur mycket Aytï än älskade sin mormor var saknaden efter hennes övriga familj förkrossande och hon kände sig ofta ensam. Utan kärleken till Jerry och GranMa skulle livet vara outhärdligt. Aytï bredde ut en lagom tjock bädd av orangeröd chabon och la det med grässtrån omsorgsfullt hopsydda bananbladspaket mitt i glöden. Bara några minuter senare spred sig en ljuvlig doft av röd fisk, nålgräs och chili. Hon visste att GranMa snart skulle titta in i mathyddan. Mormodern skulle säkert titta plirande på henne och fråga om hon sparat lite nålgräs till kvällen. Det var Aytïs egen idé att krydda fisken med den hälsobringande växten, och det blev ljuvligt gott, speciellt till fet röd fisk. Först var hon rädd för att det skulle vara tabu att använda det goda som skogen gav dem till att krydda mat med, men GranMa hade bara skrattat och sagt att en människa skulle lyssna till sitt hjärta. Vad som var rätt eller fel fanns alltid skrivet där. Att använda något ätligt som fanns i överflöd kunde aldrig vara fel. Dessutom hade 40


varken hon eller GranMa halsbränna. Nålgräset gjorde sig bättre i grytan än i teet för dem. När bananbladspaketet blivit precis lagom svart och uppsvällt tog Aytï en täljd matpinne och petade av det från chabonvärmen. Hon fångade upp det varma paketet på ett dubbelvikt palmblad och med ett vant snärtande drag slet hon upp sömmen utan att spilla en droppe av fiskspadet. Tänk att mat kunde skapa ett sådant rus av glädje i kroppen. Röd fisk. – Tack gode Bondye för Jerrys vänlighet, sa hon högt. Det var sannerligen inte alla dagar som bjöd på sådana festmåltider, tänkte Aytï. Plötsligt for en ond aning igenom henne, en kall krusning ilade över huden lika lätt som en liten spindels gång. Hela hennes inre väsen varnade henne och Aytï tittade sig omkring. Hon höjde näsan mot skyn och sniffade in ett par snabba inandningar. Luktade det inte oråd? Det slog henne att GranMa inte kommit och tittat till matlagningen. Mormodern, gammal och skör, kom ändå alltid till henne när hon lagade mat. De mustiga dofterna ger liv i min kropp, skrockade GranMa var dag till Aytï. Varje dag fruktade Aytï att Bondye skulle ta även GranMa ifrån henne. Då skulle hon inte ha någon kvar. Alla familjens andar skulle finnas i släktträdet och hon vara tvungen att ensam vårda deras minne. Trädets egen Lwa kunde kanske vara henne till hjälp men än hade hon inte riktigt kommit att förstå Papa Loko. Det var GranMa som förhandlade med anden som vakade över familjens träd. Tanken att ensam vårda släktens andar var fasansfull. Aytï kippade efter andan eftersom hennes bryderi hade skett utan luft, hon hade i ren förfäran slutat att andas. En stark föraning genomfor henne igen, känslan att GranMa behövde henne blev fullständig. Hon for upp utan att stödja sig, bananbladspaketet med den dyrbara näringen behövde stöd av hennes båda händer. Så fort hon kunde utan att äventyra maten sprang Aytï uppför kullen mot deras koule. Trots att det mörknat rusade hon snabbt. Varenda sten, rot och fördjupning satt som inpräntad i hennes bara fötter och med vana steg ilade hon uppmed stigen. 41


Deras lilla koule låg på en liten höjd, för att slippa stillastående vatten under de ständiga översvämningarna, väl inbäddad av vindskyddande buskträd och på betryggande avstånd från eldstäder, djurfållor och andra grannar. I byn fanns ett femtiotal boningar, vilket gjorde det nästan omöjligt att röra sig utan att stöta ihop med någon. Att ha en privat glänta i byn var ett privilegium som GranMa ärvt. Alla deras anfäders kvinnor hade varit bymedikas. GranMa förde arvet vidare om allt det goda skogen gav och om några år skulle Aytï axla rollen som byns medicinkvinna. Det hade först varit menat för Mami men nu var det Aytï som i hennes ställe tagit vid som lärling. Deras förfäder hade valt ut platsen utmed rätt sida av berget, det som släppte sten efter varje regn. Stenarna for nedför andra sluttningar än den mot deras koule, så hade det alltid varit eftersom platsen för deras boning var helig. Där skulle hon ödmjukt föra kunskapen vidare och ge folket av det goda som skogen gav henne. Aytï rusade in i koulen men tvärstannade vid synen som mötte henne, så häftigt att hon tappade fisken. Tre hotfulla främlingar, alla män, stod runt GranMa. Den gamla kvinnan tittade blint ut i tomma intet. Hon satt rak i ryggen och utstrålade en envishet som ingen kunde undgå att känna. En man verkade ha ledarrollen. Han var lång och smal men senigt muskulös. Aytï häpnade över hans resliga figur. Aldrig hade hon sett en så lång man tidigare. Ingen verkade dock uppfatta hennes ankomst. Den långe mannen väste ilsket till GranMa: – Nu markerar du, din torra gamla kärring, annars kommer jag att vända mig till min vän som får den Karibiska Vampyren att framstå som en vekling. Min vän är en mäktig houngan, han kommer att kalla på Papa Bawon Sanmdi som först kommer att ta dig och sedan allt kvinnfolk i den här byn. Han kommer att spetsa er med sin… Mannen gjorde en juckande gest framför GranMa. Han formade en osynlig och enorm fallos i luften framför sitt eget kön. Hans män skrattade instämmande. De utförde samma gungade höftrörelser. Mannen fortsatte: 42


– Sedan kommer han att låta gräva gravar till dig och alla andra som bor här. Unga som gamla. Han är mycket mäktig, han kan styra Lwas att dräpa folk från andra sidan jorden. Det har han gjort åt mig, förstår du. Det var en vit oren kvinna, hon har varit här i trakterna. Hon retade upp mig och därför är hon nu borta, fattar du? GranMa rörde inte en min. Aytï vågade inte ens fråga vad som stod på. Hon förstod att detta måste vara någon av böndernas uppköpare, en boss. Bondye rädda oss, vad händer? bad Aytï tyst. – Markerar du inte nu kärring kommer det gå dig illa… Ledaren väste fram orden och hytte med handen framför GranMas ansikte som om han försökte få henne att se något. Ingen såg, eller brydde sig om Aytï men när en av männen drog upp en machete från sitt midjebälte och svepte den framför GranMa kunde hon inte vara tyst längre. – Sluta, vad vill ni? skrek Aytï. Alla i det lilla skjulet vände sig mot henne och Aytï såg att GranMa spände ögonen i henne som om hon ville säga något. – Ser man på, vem kan det här vara då? Bossen tittade intresserat men avmätt på Aytï. Han gick fram till henne och med ett enda drag slet han den nötta klänningen hon bar i två bitar. Han släppte tyget som fladdrade ner på marken. Flickans unga kropp blev blottad i hyddans dunkel. Nakenhet var vanligen inget som generade henne men i de här männens närvaro skrämde den henne. Aytï stelnade till. Skulle hon våga springa iväg? Lämna GranMa ensam för att hämta hjälp? Men vem skulle våga hjälpa mig? tänkte hon. Aytï såg hur de två andra männen slängde sig över GranMa. Den gamla kvinnans kropp såg ut att bli knäckt i bitar av den bryska behandlingen. Bossen blängde på dem och vrålade: – Ta det lugnt. Det här går bra. Nu ska lilla Bobo här hjälpa oss med sin gamla kärring. För det är väl din kärring?! 43


Han släppte ner axlarna, ruskade huvudet och såg plötsligt vänlig ut. – Seså lilla Bobo, vill din gumma att du ska få mer av det här tro? Vill du att vi säger till vår houngan att släppa andarna lös på er? Hur ska ni skydda er då, lilla Bobo? Hans röst var förrädiskt mjuk och han drog ett finger från Aytïs haka ner över halsen och grep tag med hela handen om hennes ena bröst. Med våldsam styrka klämde han om bröstet. Aytï blev stel av skräck, dessutom hindrade smärtan henne från att röra sig. Efter en stund nöp han tag med sina långa naglar om bröstvårtan. Aytï flämtade till av den stickande värken. – Aaa, lilla Bobo, gillar du det här, din lilla slyna? Jag visste det i samma stund som du bjöd ut dig för oss. Vilken tur för dig att vi är här när lusten brinner i ditt sköte, din hora. Ska jag be Papa Bawon Sanmdi att ta dig med sin hårda cigarr, det borde du gilla, eller hur? Bossen viskade förolämpningar till henne. Aytï skakade av smärtblandad rädsla. Hon vågade inte titta honom i ögonen. Mannen drog hårdare i bröstet, huden stramade ända ut i armhålan, bristningar uppstod runt vårtgården och hennes eget svett sved som myrsyra i såren. Aytï grät ljudlöst. Hon kunde fortfarande inte röra sig och när GranMas ögon, fyllda med skräck, mötte hennes kom skammen. GranMa fruktade inte för egen del utan för sin dotterdotters skull, blicken avslöjade rädslan. Mannen drog ännu hårdare i det fasthållna bröstet, han gjorde ett kraftigt ryck. Huden sprack med ett smackande ljud. Smärtan som följde var enorm. Blod rann från det uppfläkta såret men ändå gjorde skammen inom henne än ondare. Hon skulle bli oren framför ögonen på sin älskade GranMa, flickan förstod det nu. Plötsligt släppte han henne, slickade högljutt bort blod från sina fingrar, till uppmuntrande rop från underhuggarna, och sedan sa bossen sammanbitet: 44


– Så ni vill vara tysta, inte göra som vi säger? Skyll er själva! Nu kan ingen Papa Lwa skydda Er. Nu kommer ni att bli förbannade bortom all hjälp! Han sträckte ut handen mot mannen med macheten, viftade uppfordrande med fingrarna och snart vilade den enorma kniven i hans grepp. Utan ett ord höjde han snabbt huggverktyget. Det gråsvarta bladet tog i taket med en dov duns. Smuliga bitar från torkade palmblad virvlade ner, de dansade genom luften och några flisor landade på GrandMa. Sedan släppte han ursinnigt ner macheten och skiljde GranMas arm från kroppen utan att blinka. – Så går det för dumma människor. Nu kan vi ta din hand och markera ditt handtryck själva. Han skrattade hånfullt innan han fortsatte: – Fattar ni inte att det är vi som bestämmer här? Ni är bara små lortar som ingen bryr sig om! GranMa satt lika rakryggad som innan hugget. Amputationen verkade inte beröra henne. Medikan började mumla ramsor, först tyst och sedan starkare. Efter en stund skrek hon ut urgamla haranger, kraftfulla och farliga ord som Aytï tidigare knappt hört, men männen verkade inte vara mottagliga. De måste ha en kraftfull Lwa som beskyddare, tänkte Aytï förskräckt. Hon kände inte till den där Karibiska Vampyren men fruktade att den mäktiga houngan han kände nu skulle komma till männens undsättning och förgöra hela hennes by. GranMas röst blev efter en stund svagare, blodet forsade stötvis ur hennes axelstump. Aytï gjorde en ansats att ta sig fram till henne. Hon måste lägga förband på såret, annars riskerade GranMa att förblöda. Flickan samlade mod och sa bedjande: – Snälla ni, låt mig få lägga förband på henne, hon kommer att dö annars. Snälla, jag gör vad som helst bara ni låter mig ta hand om henne! Bossen flinade och tecknade åt männen med ett finger pe45


kande mot Aytï medan han svingade handen med macheten framför GranMas ansikte. – Ska jag skära tungan av dig, din gamla packa? Om du inte håller käften så blir du av med den äckliga snigel du har i munnen. Ledaren väste fram orden mellan stängda tänder. Rädslan, som redan nästintill förlamat Aytï, paralyserade nu henne till fullo ända in i märg och ben. Hon stod som fastgjuten när en av männen tog upp GranMas stora stenmortel från marken. Han gick emot henne med morteln höjd mot axeln. Aytï förstod vad som skulle hända och förlamningen släppte. Hon tog ett snabbt steg bakåt men snubblade på ett vattenkrus och föll bakåt. Hennes huvud slog emot det hårt packade jordgolvet. Det sista hon uppfattade var att det sprakade till i nacken när bakhuvudet föll ner i gropen där vattenkruset brukade stå. Mannen höjde morteln och drämde den mot hennes huvud. Slaget blev inte så kraftfullt som mannen tänkt eftersom Aytïs huvud låg i en försänkning men en hygglig träff fick han ändå in. Aytï kände ingen smärta. Hon hann inte ens uppfatta vilken skada morteln orsakat utan gled in i ett svart skyddande töcken. – M´madichonnen yo… M´madichonnen yo… Mannen som just bragt livet av byns medika, tillika den blivande, skrek ut orden han visste skulle skrämma folk. Fruktan inför en förbannelse var mer verksam än såret av en machete. Skymningen sög snabbt bort dagsljuset och de tre männen lämnade byn med den förbannade koulen bakom sig. Deras Jeep vrålade och spann fram i leran under framfarten ut ur byn. Ingen riktig väg fanns för fordon men deras terrängbil forcerade brutalt marken. Byborna, som nu samlat sig utanför Aytïs och GranMas koule, tittade på varandra. Ingen vågade gå in till medikan. Förbannelsen hade märkbart kastat sig över det lilla skjulet på höjden, som en osynlig hand höll den sitt grepp om boningen. Det var något alla förstod. En stark hex som kanske hotade att inta hela 46


byn om den blev uppretad. En illavarslande tystnad rådde, endast ett svagt tisslande hördes. – Vad är det som händer, vad har hänt med vår medika? Seså, flytta på er! Den gamle mannens röst var skarp och frågande i tonen. Trots sina många levnadsår rörde han sig snabbt och smidigt. Knappt någon av byborna mindes hans tillträde på bystolen, de flesta upplevde att han alltid funnits där. Byäldsten tittade ut över skaran runt honom. – Koulen är förbannad, känn styrkan på hexen, sa någon plötsligt. En man i gruppen av bybor talade högt och med påtaglig rädsla i rösten. Han besvarade den gamle mannens frågande blickar. – Tre män, uppköparna, var här och Bondye vet vad medikan har gjort, men de förbannade henne, flickan och hyddan. Jag hörde det själv eftersom jag var på väg upp hit för att fråga henne om lite te mot mitt svallkött, sa mannen och höll upp sin hand där ett fult sår inte ville läka. Byborna tittade förskräckt på varandra. Vad skulle hända nu? Missväxt? Skulle fisken inte låta sig fångas? Vilka skulle förbannelsen drabba med sjukdomar och elände? Om medikan blivit förbannad vad skulle då inte hända med dem alla? Byäldsten kunde höra de ljudlösa tankarna som studsade omkring bland hans folk. – Bondye kommer att tala till mig i natt eller nästa natt, då vet jag vad vi ska göra! Gå hem och stanna inne ikväll, det är säkrast. Vi vet inte vilka krafter som kommit till oss, sa han. Den lilla samlingen av människor stod först still, därefter drog de sig skrämt mot sina egna boplatser. Byäldsten tittade sorgset på den förbannade boningen. Han visste vikten av att frukta en förbannelse, det smärtade honom att hans goda vän nu blivit dömd. Han tittade på koulen, skakade långsamt på huvudet och vände hemåt. En person stod orörlig kvar, en ung man med stiligt marke47


rade ansiktsdrag. Han stirrade med uppspärrade ögon mot Aytïs hydda. Han hade inte sett Aytï sedan han gav henne den fina, feta fisken efter morgonens fiskerunda. Hon hade strålat som solen och hennes ögon hade glittrat som havet. ”Åh Jerry du är vår räddare, tack, vi tackar dig!” Han hörde hennes klingade röst för sitt inre. Hon hade skrattat över den fina fångsten och varit rörande tacksam. Han kunde göra vad som helst för henne, hon var källan till lycka i hans liv. Deras förälskelse hade varit svår att hålla hemlig. Den unga kärleken ville inget annat än att skrika öppet. Idag hade han tagit sig modet att fråga fadern om möjligheten till att tillfråga medikan om Ayïts hand. Vad skulle nu hända med det? Hans älskade solstråle, hans vackra lilla Aytï. Jerry tittade bedrövat mot det fördömda skjulet. Han ville men kunde inte röra sig närmare. Vad gjorde kvinnorna där inne nu? En stor, osynlig hand motade bort honom. Eller inbillade han sig? Tänk om männen gjort henne illa? Hade de rört vid henne? Ynglingen vände sig om. Sakta släppte det osynliga greppet och han gick motvilligt iväg. Efter ett par steg vände han sig åter mot Aytïs koule och gjorde ett snabbt utfall, men den dolda muren hade gripit tag i sitt offer och tillät ingen nära. Han pressade sina muskler, spände låren och försökte hoppa framåt. Jerry började krampa, varenda muskel ryckte spasmiskt och tänderna skallrade i munnen. Ville men kunde inte bryta den uttalade besvärjelsen. Till tröst visste han att Aytï var som en lurig fisk, hon tog sig ur de knivigaste situationer precis som de halaste fiskar alltid gjorde. Hon skulle säkert söka upp honom. Kanske skulle hon ta sig till deras gömställe i djungeln? tänkte Jerry. Han beslöt sig för att strunta i uppmaningen om att stanna inne. Han skulle trotsa mörkret som nu höll allt i sitt grepp och gå för att vänta in henne på deras hemliga mötesplats. * 48


Mira Wallin, som driver ett chocolaterie i Sverige, reser till Haiti för att arbeta i kakaodjungeln. Hon möter oväntat motstånd. En levnadstrött stalker fattar tycke för henne, en vodoupräst anlitas för en dödlig besvärjelse och smugglare försöker desperat skydda sin verksamhet. Mira Wallin dras in i en internationell och kriminell härva inom råvaruhandeln. När hon försvinner, några månader efter den stora jordbävningen i Port-au-Prince, drar räddningsuppdraget igång. Hennes haitiska vänner och exmaken, Tom Wallin, följer spåren hon lämnat efter sig. Spår som också andra bevakar. Deras jakt tar dem till landets sydvästra spets och dess mytomspunna djungel. I Sverige bevakar svensk press situationen och hennes familj genomlider ovissheten i offentlighetens rampljus. Haiti är ett land som korsas av farliga förkastningar och leder. Landets utsatta situation och fattigdom underlättar för omlastningen av colombianskt kokain på haitisk mark. Korrupta ligor, skrupelfria och hänsynslösa, styr allt som sker i landet. Vem eller vad är det som hotar i Haitis djungel? Vem förföljer varenda steg Mira tar och varför? Varför måste hon dö? Svaret på gåtorna döljer sig delvis i ett brev från 1566, skrivet av Bartolomé de Las Casas. Andra svar finns i oväntade möten. Anna-Sofia Winroths debutroman tar läsaren till 1500-talet, då den nya världen upptäcktes av de stora sjöfararna och till hennes egen chokladvärld i modern tid. Handlingen utspelar sig delvis i Haiti, Sverige och USA. En spännande berättelse där mod möter ondska. Det är del ett i en kommande trilogi. Berättelsen bygger delvis på verkliga händelser.

ISBN 978-91-980181-0-3

9 789198 018103

Gudarnas föda  

Gudarnas föda

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you