Page 1

Stigarna Ann Beskow Hedvig van Berlekom

Stigarna


Stigarna Ann Beskow

Hedvig van Berlekom


Stigarna Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Ann Beskow och Hedvig van Berlekom © Omslagsdesign: Adrian van Berlekom © Omslagsbild: Ida Gudmundsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-886-0


Sail on, silvergirl Sail on by Your time has come to shine All your dreams are on their way paul simon


DEN GEMENSAMMA STADEN


Malin och Ingrid Stilla morgon uppifrån. Den klippiga slänten ner, några träd i olika höjder och sedan takåsarna, staden. En gemensam stad igen, på väg att vakna. Ingrid står nära Malin, kroppen hon en gång bar inom sig. De delade näring då men är nu sedan många år separerade. Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mammas prasslande vindjacka. De är förenade i en tystnad, en tystnad som ställer frågor om något mer. Och Malin hindrar en impuls att berätta om barnet. Men det finns ännu inget barn att berätta om.

9


Malin Det ligger ett tunt lager snö på Köpenhamns gator och en söt doft av bakverk och brända mandlar slår emot mig och Lina när vi letar oss fram till rätt adress. Väntrummet har designade fåtöljer och skålar med frukt och nötter. Bananer, clementiner och äpplen i den större skålen. Oskalade valnötter och en nötknäckare i ljust trä i den mindre. Inredningens dämpade toner glider över till väggarnas anonyma tavlor i samma färgskalor. Ett sting av dåligt samvete hade kommit över mig strax innan jag ringde för att sjukanmäla mig på morgonen. Vi hade haft vernissage under helgen så det skulle komma mer folk till galleriet under dagen än vad som var vanligt på en tisdag. Det dåliga samvetet hade lagt sig när jag förklarade att jag hade explosionsartad huvudvärk, jag lät så trovärdig, och jag sa att jag säkert skulle vara tillbaka redan nästa dag. Plötsligt mindes jag känslan jag hade när jag satt på bussen och lät skolbyggnaden passera under gymnasietiden. Bussen var nästan tom när den lämnat skolans hållplats. Den svala rutan mot tinningen och ritblocket i väskan. Jag gjorde det de dagar jag kände att jag inte skulle klara av att prata med någon och det gav alltid samma resultat: Känslan av att inte vara jag. Att vara någon annan, bättre. Kvinnan som ropar upp Linas namn har sitt mörka hår uppsatt i en stram tofs och glasögon. Det står Josefine på namnbrickan. Hon sträcker fram handen. ”Välkomna.”

10


Rummet är avskalat. En musikanläggning, en brits med två kuddar och en filt. Det ligger en pläd i fårskinn på den svarta skinnfåtöljen med ben i krom och ingenting signalerar sjukhus. När Josefine har kontrollerat att Linas personnummer stämmer med siffrorna på provröret med spermier, flyttar hon fåtöljen närmre britsen och säger på sin vänliga danska att jag gärna kan sätta mig där om jag vill. Jag lutar mig fram och pussar Lina, hon ler mot mig innan hon fäster blicken i taket som om hon förbereder sig för en smärta. Alltihop tar bara några minuter. ”Det är bra om du ligger ner och vilar åtminstone en halvtimme efteråt”, säger Josefine och innan hon stänger dörren försiktigt bakom sig ser hon på oss och ler. ”Nu håller vi alla tummar!” Jag lägger mig på britsen bredvid Lina och kan inte låta bli att tänka på alla spermier som lever inne i henne just nu. Vems de är. Vi har båda på oss varandras favoritunderkläder. Som ett trotsigt försök att undanröja det kliniska i en assisterad befruktning. En ljust grön spets skymtar i halslinningen på Linas svarta topp. ”Hur kändes det?” ”Inte så mycket. Ett litet tryck bara.” Hon tar min hand och lägger den på sin mage, hennes röda naglar lyser mot mina bleka händer, som blivit torra av kylan. ”Är vi redo för det här?” frågar hon. Men leendet hon ler när hon säger det är helt utan drag av tvivel. Jag låter handen glida in under hennes tröja och nickar. Hur kommer hon att se ut som gravid och hur kommer det att kännas när ens barn växer, men i en annan mage? Det är ett tag kvar tills tåget ska gå så vi tar en promenad längs Nyhavn. Disig eftermiddag, men några solstrålar lyckas trycka sig igenom molnmassorna och får fasaderna längs kajen att glöda. Pälsen på Linas skinnhandskar kittlar när hon tar min

11


nakna hand. Hon målade sina läppar med rött läppstift inne på toaletten direkt efter att inseminationen var klar. Nu ler hon mot mig och jag tillbaka. Vi börjar gå mot tågstationen och jag tänker att allting på sätt och vis börjar nu. Långsamt går dagarna i väntan på resultatet. På torsdagen ringer Lina mig på lunchen. ”Jag kände något”, säger hon. ”Vadå?” ”Det stack till, på sidan, långt ner. Tror du det var det?” ”Jag vet inte. Vad skulle det annars vara?” Testet ligger kvar i sidofacket på min väska. ”Fjorton dagar”, hade Josefine sagt. ”Det finns ingen mening med att göra det tidigare.” Och ändå. Jag tar fram det ur väskan på dag sju och lägger in det i badrumsskåpet. Känner dragningskraften i det. Tar upp det, studerar designen och konstruktionen. Läser instruktionerna. De tre alternativen: positivt, negativt eller ogiltigt. Dagarna går långsamt. Vi går till jobbet som vanligt och börjar prata om att boka en resa till sommaren, kanske till någon Europeisk storstad vi aldrig varit i, till exempel Prag. Lina berättar om en ny modedokumentär vi borde se och vi pratar om att kanske måla om i hallen. Men egentligen pratar vi bara om en enda sak. Helt utan ord pratar vi bara om det. Det är dag tio och testet ligger där bredvid tandborstmuggen och väntar. Ett liv eller inget liv. ”Vi gör det imorgon. Nu orkar jag inte vänta längre”, säger Lina medan vi dukar undan middagen. Klockan ringer halv sju, den vassa signalen skär genom rummet. Någonstans inom mig känner jag att all insats på vägen hit borde jämnas ut med en graviditet på första försöket. Att någon sorts rättvisa borde skipas nu. Jag stannar utanför när

12


Lina går in och kissar, men hon släpper in mig när testet ligger färdigt på handfatskanten. I tre minuter följer jag sedan mönstret i golvets marockanska kakel med foten medan Lina står framför spegeln och sätter upp håret. Min fot rör sig i halvcirklar längs snirkliga detaljer i gröna, blå och terrakottafärgade toner. Sedan lyfter Lina stickan och vi tittar på det enkla strecket som betyder: Inget liv. Lika lite liv inom Lina som innan allt detta. Dagarna passerar och det är omöjligt att säga exakt var gränsen går, men någonstans finns en punkt där besvikelsen transformeras till nytt hopp. Plötsligt är det bara där.

13


Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mammas prasslande vindjacka. De är förenade i en tystnad, en tystnad som ställer frågor om något mer. Och Malin hindrar en impuls att berätta om barnet. Men det finns ännu inget barn att berätta om. Modern Ingrid som är nybliven pensionär flyttar till staden där Malin bor. Dottern Malin längtar efter barn tillsammans med Lina. Vägen dit blir känslosam. Under gemensamma morgonpromenader försöker mor och dotter nå varandra. Hur ser de på kärlek, relationer, familj och äktenskap? Vad binder dem samman och vad skiljer dem åt? Stigarna är en berättelse om moderskap och dotterskap. Om att hitta eller hitta tillbaka till sig själv och varandra. Om alla band som tiden formar och om mellanrummen mellan människor.

www.idusforlag.se

Stigarna  

Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mamm...

Stigarna  

Här på utsiktsplatsen står de, så tätt ihop att värmen i deras andedräkter möts och flyter samman. En dotters rödbruna hårslinga mot en mamm...

Advertisement