Page 1

Liv och Smilla – Vägen hem

Maria Redström Norrman Joen Söderholm


Liv och Smilla – Vägen hem

Maria Redström Norrman Joen Söderholm


Liv och Smilla – Vägen hem Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Maria Redström Norrman © Illustrationer: Joen Söderholm Grafisk form och sättning: Julia Nilsson, Idus förlag Texten är faktagranskad av Falkenbergs Djurskyddsförening. Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-865-5


Denna bok tillägnas vår Missi. En hemlös katt som flyttade in i våra hjärtan. Hon är vår ständiga påminnelse om hur omtanke och trygghet räddar liv.


Kapitel 1 Liv satte sig på den stora stenen vid sidan av vägen. Hon hade varit ute och gått en ganska lång stund. Även om hösten var en mörk och regnig årstid så tyckte hon om den. Det var som om träden firade den långa sommaren med alla färger de kunde komma på. Som stora fyrver­ kerier längs gatorna och i skogen. Och lövhögarna! Hon älskade hur löven fick nytt liv för en stund och fladdrade runt henne när hon kastade upp dem i luften. – Hej! sa Wilma. Jag glömde mobilen så jag var tvungen att gå tillbaka. – Hej! svarade Liv. Det är okej, jag har inte väntat så länge. 7


De började gå och pratade om den nya vika­ rien. Hon var lite yngre än deras riktiga ­lärare, Margareta, som hade opererat knäet och skulle vara hemma ett tag. Sofia Eriksson skulle vara i klassen till Margareta kom tillbaka. 8


Sofia verkade snäll så det skulle säkert gå bra. Liv och Wilma hade tagit en omväg genom skogen där lövhögarna bredde ut sig som en matta. 9


De hade gått lite för långt innan de insåg det själva. Tiden försvann alltid när de gick och pratade. Även om de var tillsammans hela dagarna i skolan hade de alltid något att prata om. Deras föräldrar brukade fråga vad de pratade om hela dagarna. Det fanns alltid saker, brukade de svara. Livs mamma hade många gånger sagt att de skulle hålla sig på rätt sida av den stora vägen. Skogens bortre del var gränsen för hur långt de fick gå. Stora vägen var egentligen inte så farlig, men för barnen var den det, tyckte mamma alltså. Själv tyckte Liv att är man ändå tio år då är man stor, i alla fall tillräckligt stor, för väldigt mycket. Men visst körde bilarna ganska snabbt och sikten i kurvan var skymd. Det var bara det att just idag hade Liv och Wilma vandrat runt och inte sett hur långt de hade gått. De hade kommit fram till stora vägen och plötsligt blev det mycket viktigt för Liv att gå 10


över till andra sidan. Just det Liv egentligen inte fick göra. Inte för att Liv ville göra tvärt­ emot vad mamma och pappa hade sagt. Men hon kände sig tvungen. Det var något med den stora busken på andra sidan som bara måste undersökas. Riktigt vad som lockade henne att gå närmare visste hon inte. Busken låg i utkan­ ten av en trädgård som sedan länge hade varit övergiven. – Liv, våra föräldrar kommer att bli galna om vi går över, utbrast Wilma. – Vi är snart tillbaka igen. Jag går själv om inte du följer med, svarade Liv. – Men varför måste vi absolut gå dit? frågade Wilma. – Jag vill bara kolla! svarade Liv. Det var svårt att förklara för Wilma att hon fick en känsla i sig som hon var tvungen att följa. Hon liksom drogs mot den stora busken. Det var nästan som att gå förbi en vatten­ pöl och huvudet säger, gå inte dit du blir blöt. Men så kommer det en annan, lustfylld röst 11


som övertalar benen att göra det som hjär­ nan förbjuder. Som en tävling av röster inuti ­huvudet. Den här gången vann den varma, glada rösten som kändes trygg och som egentligen inte gav något annat val än att gå just dit. Till den stora busken på andra sidan vägen. – Ja, men bara en kort stund, sedan måste vi tillbaka, sa Wilma. – Okej! svarade Liv. Liv tvekade vid vägkanten. – Har du ångrat dig? frågade Wilma. – Nej …, svarade Liv dröjande. De stod tysta och Liv undrade varför hon tvunget skulle gå över. Mamma skulle säkert bli jättearg. Men den där rösten inuti gav sig inte. Känslan av att det skulle vara värt det övervann hennes oro och hon tittade noga både till höger och till vänster. – Kom nu, Wilma. Vi skyndar oss över. Ingen kommer märka något. De gick över vägen. 12


– Vilken enorm buske! sa Wilma. – Jag vet. Visst är det en sån som finns hos min mormor och morfar på landet? En rhodo­ dendron? svarade Liv. – Jag tror det, sa Wilma. Liv och Wilma hade gjort en koja i mormor och morfars stora buske. Där hade de fikat många gånger med mormors hemgjorda saft och om inte sju sorters kakor så i alla fall fyra, vilket kändes fullt tillräckligt för en mysig fika. Livs mormor bakade mycket och det fanns alltid några kakor i en burk eller i frysen. Liv var ofta hos sin mormor. Hon trivdes där. Allt gick liksom lite långsammare där och det gillade hon. Det var en riktigt stor buske. När de gick in under grenarna såg de den perfekta platsen att sitta och prata och fika på. Kanske titta på filmer i mobilen också. – Vi skulle kunna ha en hemlig klubb här! sa Wilma ivrigt. – Ja verkligen! svarade Liv lika ivrigt. 13


Liv och Wilma är bästisar. De gör verkligen allt tillsammans. En dag händer något ovanligt. Liv bara måste gå över stora vägen trots att hon inte får för sina föräldrar eftersom det är för farligt. Ändå följer hon sin inre röst och tur är det. En liten kattunge behöver hennes hjälp.

www.idusforlag.se

Liv och Smilla – Vägen hem  

Liv och Wilma är bästisar. De gör verkligen allt tillsammans. En dag händer något ovanligt. Liv bara måste gå över stora vägen trots att hon...

Liv och Smilla – Vägen hem  

Liv och Wilma är bästisar. De gör verkligen allt tillsammans. En dag händer något ovanligt. Liv bara måste gå över stora vägen trots att hon...

Advertisement