__MAIN_TEXT__

Page 1


I ANDARNAS SPÃ…R

Jessica Blomberg


Fler böcker av Jessica Blomberg, Maratonblod, 2018

I ANDARNAS SPÅR Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jessica Blomberg © Fotograf: Joakim Sandström Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-825-9


Till älskade Kalle den snällaste och klokaste av alla som alltid sa ”Det ordnar sig med skridskor bara det blir is.”


KAPITEL 1 Hemligheten

Kära bästa vän, min älskade dagbok!

Jag är så glad att du finns, att någon vill

ta emot mina ord. Det var ett tag sedan sist, men nu är det dags igen. Jag älskar att skriva i dig. Ingen kan vara en bättre

lyssnare än du. Du suger in allt jag berättar. Mina känslor är överallt, huller om buller.

Jag kan liksom inte greppa dem. Jag vill fånga känslorna och lägga dem på rätt plats, men det går inte. Känslorna far runt

och hamnar på en ny plats. Jag blir mer och mer förvirrad.

7


Jag är en populär tjej. Det vet jag. Jag är en

av de populäraste på skolan, kanske till och med i hela stan. Jag är söt, har långt, vackert, glänsande, blont hår, ett hår som alla

vill känna och ta på. Jag är duktig i skolan, har bra resultat på alla prov. Jag bor i ett

av stans största och finaste funkishus. Jag är stolt över min mamma, pappa och storebror. Jag äger liksom.

Det bästa av allt är att jag är tillsammans

med stans hetaste nollfyra. Jag är ihop

med Leonardo, Leonardo Ek, den coolas-

te hockeymålvakten någonsin. Jag borde vara lycklig. Jättelycklig. Men var är lyckan

någonstans? Jag känner den inte. Någonting saknas.

Jag vet att många tjejer är avundsjuka på

mig, att de gärna hade velat vara i min situation, särskilt när jag är ihop med Leonardo.

Han är verkligen cool. Vi är ett bra kärlekspar, i varje fall utåt sett. Men den där lyckan som man ska känna när man är ihop med någon, vart tog den vägen?

8


Innerst inne vet jag precis vad det är som

saknas. Det är den där speciella känslan.

Kärlekskänslan. Den som ska pirra i hela kroppen när man är kär och ihop med

någon. Det finns ingen pirrig kärlekskänsla i mig, fastän jag är ihop med Leonardo. Det

lustiga är att den varma och pirriga känslan kommer ibland, men bara när jag träffar och tittar på…

Älskade dagbok, det är knappt att jag vågar

berätta det. Du kanske tycker att jag är konstig. Jättekonstig. Ska jag berätta eller

inte? Jo, jag måste. Du om någon borde få veta.

Jag vet att allt jag berättar stannar här.

Det kommer ingenstans. Jag kan lita på dig.

Du har alltid fått veta mina hemligheter, så

varför ska inte du få veta den här hemlisen.

Grejen är bara att det är nog den största

hemlisen jag någonsin har berättat. Verkligen

den största någonsin. Håll i dig. Ramla inte

9


ner på golvet! Dagbok, berätta inte för

någon, men det pirrar av värme och kärlek i hela min kropp så fort jag tittar på Sofia Elm.

Säg inte till någon. God natt. Julia

10


KAPITEL 2 Spelplanen

Takhöjden är enorm. Vilket kök Elias har. De vitlackerade skåpsluckorna når nästan ända upp till taket. Ovanför skåpen står kopparkittlar i olika storlekar. Jag, Sofia, Emmy, Leonardo och Emil hänger runt den stora köksön med vit marmorskiva. Ovanför hänger en kristallkrona utan dess like. Våra blickar följer Elias när han far runt och letar efter än det ena än det andra i lådorna och skåpen. Han böjer sig ner, drar ut en kökslåda, tar fram en bunt värmeljus och en tändsticksask, slänger upp allt på köksön framför Emmy så att hon känner sig tvungen att backa ett steg.

11


– Måste vi spela anden i glaset? Det är skitläskigt. Jag har hört att man ska ha respekt för det övernaturliga, säger Emmy. – Lugna ner dig Emmy! Var inte en sådan fegis! säger Emil och ger Emmy en knuff i sidan med sin axel. Emil tar verkligen alla tillfällen i akt att få kroppskontakt med Emmy. Han hade gärna velat bli ihop med henne. Det märks tydligt. Han är alltid först med att svara på hennes kommentarer, vill alltid vara nära henne och allra helst ta lite på henne. Just ikväll hade han nog velat vara ihop med Emmy. Jag är helt säker. Alla är nämligen ett par ikväll, utom just Emil och Emmy. Jag har Leonardo och Sofia har Elias, tyvärr. – Leonardo, gå upp på mitt rum och hämta den stora kartongbiten som ligger på sängen. Jag har redan klippt ut en spelplan. Du kan också ta ner den svarta tuschpennan som ligger på skrivbordet, säger Elias med en stressad och ivrig röst. Leonardo går uppför den gamla trätrappan

12


till övervåningen och försvinner in i Elias rum. Man hör hans snabba fotsteg på övervåningen. Det knäpper och knakar i trägolven. Huset är verkligen gammalt. Det är gammalt, men absolut inte slitet och äckligt. Det är ett ståtligt hus. Elias har sagt att det är ett sekelskifteshus. Jag har inte tänkt så mycket på vad just det innebär, att det är ett sekelskifteshus. Jag har bara förstått att huset är mycket, mycket gammalt. Det känns som att det är rätt hus att spela anden i glaset i. Gamla hus och andar hör verkligen ihop. Gamla hus brukar väl hemsökas av spöken och andar. Det har jag sett på tv. Hoppas vi får kontakt med någon ande ikväll. Jag känner på mig att det kommer att bli så. Jag är helt säker. Det pirrar av spänning i hela kroppen. Just ikväll känner jag mig extra laddad för spelet, till skillnad från Emmy. Hon är skeptisk. Hon vill egentligen inte spela anden i glaset. Hon gillar inte saker som är läskiga. Hon gillar inte att bli skrämd. Vi andra älskar det. Hon

13


blir alltid besviken när vi har bestämt att se på skräckfilm. Hennes besvikelse och gnäll har förstört stämningen många gånger. Hoppas hon inte blir alltför gnällig ikväll. Då kommer jag att bli arg. Att hon blir gnällig känner jag på mig redan nu, precis lika mycket som jag känner på mig att vi kommer att få kontakt med någon från andra sidan. Leonardos knarrande fotsteg från övervåningen i kombination med min övertygelse om att få kontakt med en ande, gör att stämningen inom mig höjs ännu mer. Det ska bli så spännande. – Kan inte någon mer hjälpa till? Sofia, du vet var glasen står. Snälla, ta fram ett glas som vi kan ha som mall, men även att spela med. När Leonardo kommer ner med spelplanen får du Sofia, ihop med Julia och Emmy, rita in bokstäverna och siffrorna, säger Elias. Sofia gör direkt som Elias säger. Hon vänder om och går mot en bestämd del i köket. Hennes långa, bruna hår rör sig i långsamma svängar på ryggen. Jag kan inte låta bli att

14


titta lite extra på hennes vackra hår. Jag hade velat dra mina fingrar igenom håret och samtidigt lukta på den goda schampodoften. Sofia är verkligen söt. Det är verkligen något speciellt med henne. Precis som Elias sa, så vet hon exakt var dricksglasen står. Hon öppnar en långsmal kökslucka borta vid vasken och funderar en stund på vilket glas som är bäst att använda. Det är viktigt att glaset blir rätt. Det ska fungera som en mall för alla bokstäver och siffror på spelplanen. Glaset får inte vara för stort, men inte heller för litet. Spelplanen måste bli perfekt. – Elias, jag tar även fram några låga ljuslyktor till värmeljusen, ropar Sofia och tittar med sina vackra, bruna ögon mot Elias. Visst ska väl värmeljusen vara i sådana här glas? Elias tittar bort mot Sofia och nickar bekräftande. Samtidigt kommer Leonardo ner med spelplanen och tuschpennan. Jag, Sofia och Emmy lägger kartongbiten på köksön och med tuschpennan börjar vi rita runda ringar med hjälp av glaset.

15


Vi sätter glaset upp och ner och gör en ring för varje bokstav i alfabetet. Vi gör även ringar för siffrorna ett till nio. Till sist gör vi tre ringar för ”Ja”, ”Nej” och ”Vet inte” samt två ringar för ”Start” och ”Klar”. När alla ringar är gjorda börjar Sofia fylla i alfabetets bokstäver. Hon skriver sakta, koncentrerat och mycket tydligt. Alla är tysta och följer tuschpennans rörelser och lyssnar på det skärande och gnisslande ljudet som uppkommer när tuschpennan dras mot kartongen. Det uppstår nästan en kuslig stämning. Allas tystnad och vetskapen om vad som snart ska hända får oss tveklöst att bli lite skrämda. – Ärligt talat, kan det inte vara farligt att spela anden i glaset? frågar Emmy. – Nu får du väl ändå ta och ge dig Emmy! Förstör inte stämningen! säger jag. – Oj då, det var värst vad du var på hugget Julia, säger Elias förvånat. – Jamen, jag tycker att det är så onödigt att förstöra för oss andra. Om Emmy tycker att

16


anden i glaset är så läskigt, kanske hon inte ska vara med, svarar jag. – Jo, jag ska vara med, men jag tycker inte att vi behöver göra det fler gånger, svarar Emmy snabbt tillbaka. Jag märker på Sofias blick att hon tycker det är jobbigt att jag är irriterad på Emmy. Sofia vill alltid att stämningen ska vara bra. Jag vet egentligen inte varför jag är så lättirriterad just ikväll. På något märkligt sätt känns anden i glaset extra viktigt den här kvällen. Det känns som att andevärlden kommer att visa sig och meddela något mycket viktigt. Troligtvis är det bara jag som känner så. Jag vill inte berätta hur jag känner för de andra. De kommer bara tycka att jag är löjlig och överdriven. Det viktigaste av allt är att inget går fel. Inget får komma i vägen för spelet, eftersom spela är ett måste ikväll. Sofia försöker lätta upp stämningen. Snäll som hon är i alla lägen vill hon vara både mig och Emmy till lags. – Så här tycker jag, säger Sofia. Det är viktigt

17


att ha respekt för det övernaturliga. Antingen tycker man att spelet är på riktigt, vilket du verkar göra Julia, eller så kan man tro att det bara är värmen och energin som uppstår inuti glaset tillsammans med de som håller fingret på glaset som gör att det fungerar. Trots allt fungerar det ju inte utan fingrar på glaset, eller hur? – Jag tror att det är vi och våra fingrar som ligger bakom var glaset hamnar, svarar Emmy direkt. – Bra, då får du tro det Emmy, svarar jag. Jag tror i varje fall att det är på riktigt. – Tjejer, vi kommer nog inte längre i den här diskussionen, säger Leonardo. Sofia förklarade faktiskt på vilka två sätt man kan tänka. Var och en får tänka och tro som den vill. Vi diskuterar inte mer, utan nu kör vi istället. Är spelplanen klar eller? Med ens verkar alla ha glömt bort diskussionen. Var och en återupptar sin uppgift. Jag, Sofia och Emmy drar tillsammans spelplanen försiktigt mot oss. Den slipar lätt mot

18


den vackra marmorn på köksön, precis som om det fanns små sandkorn under kartongbiten. Elias tar glaset och de små ljuslyktorna, Emil tar värmeljusen och Leonardo tändstickorna. Utan att vi märker det, drämmer Leonardo den svarta tuschpennan i golvet. Vi blir alla jätterädda, skriker till och hoppar minst en decimeter i luften. Leonardo gapskrattar. Emmy smäller till Leonardo på axeln och uppskrämd talar hon om vilket tråkigt skämt det var med tuschpennan och vilken dålig humor han har.

19


KAPITEL 3 Vinden

Elias tar täten. Tillsammans går vi igenom husets pampiga vardagsrum och kommer till en entréhall som vi knappt kände till. Vi har aldrig tidigare gått in igenom den entrén när vi har varit hos Elias. I hallen finns ytterligare en trätrappa som leder upp till övervåningen. Elias går uppför trappan. – Vart går du egentligen Elias? frågar Emil. – Jag vet vart han går, säger Sofia och ler lurigt med hela ansiktet. Hur Sofia än ler, om det så är lurigt, förtjusande eller hånande, är hennes leende alltid

20


underbart. När hon ler, ler jag inombords. När hon ler, pirrar det i min mage. Hon får mig för en stund att glömma bort vad det är vi är på gång med att göra. Självklart snubblar jag högst upp i trappan så att jag, Sofia och Emmy mer eller mindre tappar spelplanen. För mig själv skyller jag på Sofias leende. Hennes leende fick mig på andra tankar och pirrigheten i magen gjorde att jag missade sista trappsteget. Emmy blir irriterad på min klumpighet och självklart rädd, då hon tror att alla konstigheter som händer nu beror på att det spökar i huset. Vi lyckas i varje fall fånga upp spelplanen och fortsätter att följa Elias. Elias öppnar en dörr och vi går in i ett rum där det finns ytterligare en trappa, denna gång en mycket sliten och gammal trätrappa. Den är placerad mitt i rummet. Den kusliga stämningen höjs, utan att någon behöver säga ett knyst. Den gamla trätrappan leder upp till ena vindsdelen av huset. Elias börjar sakta gå uppför trappan som

21


knakar varje gång han sätter ner foten. Innan Emil ska gå upp som näste man, ger Emmy honom en ytterst tveksam och orolig blick. Han tittar tillbaka på Emmy med en ansiktsmin som visar att hon inte får dra sig ur. Man märker lång väg att Emmy är mycket tveksam till hela grejen. Hon håller krampaktigt i spelplanen, som om hennes händer hade frusit sig fast. Leonardo följer Emil. Trappan knakar så att man tror att den ska falla ihop vilken sekund som helst. Nu är det Emmys tur att gå upp. Hon gör det verkligen motvilligt. Hon gör det dock, eftersom hon inte har något val. Hon vet vad vi andra vill och hon vet framförallt vad jag vill. Jag och Sofia följer Emmy. Sofia går före mig och jag går efter, sist av alla. Trappan är brant. Det känns i lårmusklerna att varje trappsteg är högt. En efter en försvinner alla upp på vinden. Nu är det bara jag kvar som ska ta mig uppför de sista stegen. När jag nästan har kommit upp på vinden slänger jag en blick ner mot rummet som vi

22


precis har lämnat. Jag hoppas i mitt inre att jag kommer tillbaka ner dit igen och att inget farligt ska hända oss häruppe. Vinden är mörk och dunkel. Det finns några mindre fönster högt upp på takväggarna. De ger säkert lite ljusinsläpp på dagen, men inte nu. Nu är det sen kväll och beckmörkt ute. Vinden kan inte annat än att vara mörk och skräckinjagande. Jag skymtar att allt är av trä, både golvet, taket och bjälkarna. Träet känns grått och torkat. Mitt på vinden finns en stor och hög, grå kloss. Elias står vid klossen och väntar på att vi alla ska samlas intill honom. Han förklarar att klossen kallas för murstock, att husets båda kakelugnar är anslutna till murstocken. Han ber oss lägga våra händer på den. Den är varm och skön. Värmen från murstocken under handen ger en omedelbar trygghet. Jag tänker för mig själv att murstocken får vara min trygga punkt på vinden om det skulle

23


bli alltför läskigt under seansen. Jag bestämmer att jag ska springa dit och lägga mina händer på den varma ytan om jag blir alltför rädd. Då ska rädslan lägga sig och allt kommer återgå till det normala. Medan vi står samlade intill Elias, tittar jag mig omkring. Det är ganska tomt mitt på golvet. Längs med de sneda väggarna däremot står mängder av kartonger av olika höjd och bredd. På kartongerna ligger tavelramar, mattor, böcker, lampor, juldekorationer, till och med upp och nervända stolar. Det är väldigt rörigt. Jag kan tänka mig att kartongerna inte öppnats på länge. Undra vad som finns inuti dem? Elias har varit smart när han har planerat att vi ska vara häruppe. Hit vill nog andarna komma. Det känns nästan som om vi inte är ensamma längre. Kanske någon ande redan rör sig runt på vinden. Skönt att Elias föräldrar är borta hos grannarna ikväll. De hade säkert undrat vad vi höll på med. Hade det varit mina föräldrar, hade

24


de tyckt att vi skulle göra något vettigt istället, som att spela kort eller se på Fångarna på fortet eller något annat på tv. I och med att ingen annan är hemma, finns det inget som kan störa oss, förutom Emmy så klart. Jag tror i och för sig att hon är med på banan nu. Det verkar så. Hon ser koncentrerad och sammanbiten ut. Elias pekar på den plats på golvet där vi ska slå oss ner. Han sätter sig först och vi andra följer efter och gör likadant. Jag, Sofia och Emmy lägger ner spelplanen på golvet och vi bildar alla en fin ring runt den. Sofia sitter tätt intill mig. Jag njuter av att känna henne så nära. Jag försöker dra in doften som kommer från hennes långa hår. Underbar doft. Precis som med värmen från murstocken, ger doften av smultron i hennes hår en trygghet. Det slår mig plötsligt att jag inte alls bryr mig om att Leonardo sitter tätt intill mig på andra sidan. Det borde vara honom, min kille, som jag doftade på, inte Sofia. Runt spelplanen placerar Elias ut de små

25


ljuslyktorna av glas. Emil, som självklart har sett till att sitta bredvid Emmy, placerar ett värmeljus i varje lykta. När Leonardo drar tändstickan längs med tändsticksasken rycker alla till av det sprakande ljudet. Vi reagerar verkligen på allt just nu. Han tänder värmeljusen andaktsfullt ett efter ett.

26


KAPITEL 4 ..

Anden i glaset - FOrsta seansen

– Okej, ni har väl inte glömt att man börjar med en liten ceremoni? Det är under ceremonin som vi tillkallar anden, upplyser Elias oss alla. Vi ska sitta precis så här som vi gör, i en ring, och hålla varandras händer. Ta varandras händer, uppmanar Elias. Med vänsterhanden greppar jag tag i Leonardos hand och med högerhanden Sofias. Just nu är jag omringad av kärleken. För det första håller jag i min killes hand, Leonardos, för det andra håller jag i den hand som får värmen att spridas i hela kroppen, Sofias. Jag njuter av stunden. Jag njuter av det vi ska göra.

27


Alla har nu greppat varandras händer. Vi är förenade i en stabil och stadig ring. Spelplanen ligger i mitten och värmeljusen brinner längs med spelplanen. – Nu ska vi tillsammans säga, vi kallar dig ande, vi hälsar dig ande. Sedan ska den första spelaren, som blir du Julia, värma glaset över ett av värmeljusen, viska sin fråga och ställa glaset på ”Start”. Därefter ska vi alla sätta ett finger på glaset väldigt löst. Har alla förstått? frågar Elias och slänger en blick på var och en. – Ja, vi har förstått, säger alla på en och samma gång. Tillsammans kallar vi på anden tre gånger. Därefter tar jag glaset och värmer det över värmeljuset som står närmast mig. Finns här någon ande? viskar jag i glaset och ställer glaset på ”Start”. Lugnt och fint lägger alla varsitt finger på glaset. Vi väntar under tystnad. Vi väntar lite till. Inget händer. Jag känner hur en kall vind sveper mig i nacken. Jag känner att hela jag

28


börjar frysa. Det är som om vinden blir kall på bara några sekunder. Värmeljusens lågor börjar fladdra oroligt. Plötsligt rör sig glaset lite. Vi tittar på varandra med förundrade miner. Utan att någon knappt hinner reagera, har glaset ställt sig på ringen med bokstaven J. Vi väntar lite till. Med en hastig rörelse flyttar det sig till ringen med bokstaven A. Vi tittar på varandra igen och inser att seansen är i full gång. Glaset har svarat ja på min fråga. Knappt har vi släppt varandras blickar förrän det har gått tillbaka till ringen i vilken det står ”Klar”. – Sofia, det är din tur, säger Emil. Nu ska du värma glaset, viska en fråga och ställa glaset på ”Start”. Skynda dig! – Vem är du? viskar hon tyst och ställer ner glaset på startringen. Vi lägger våra pekfingrar på glaset och väntar med spänning. Inget händer, men vi vet att glaset kan flytta sig närsomhelst.

29


Jag tittar på värmeljusen. Återigen fladdrar lågorna. Innan jag vet ordet av har värmeljuset framför mig släckts. – Var det du Leonardo som blåste ut ljuset? frågar jag. – Jag har inte gjort någonting, svarar Leonardo. Leonardo är mer vettskrämd än någon annan, så jag inser att han inte har blåst ut ljuset, i varje fall inte med vilje. Nu fryser jag ännu mer. – Är det någon annan som fryser? frågar jag. – Jag lite, svarar Sofia. – Ingen annan? frågar jag igen. – Tyst nu, Julia! Du kan inte ställa en massa frågor till oss under seansen. Koncentrera dig istället, flikar Emil in. Jag för blicken tillbaka mot glaset och allas pekfingrar. Jag hinner skymta att det blåser lite i Sofias hår innan glaset i hög hastighet hamnar på bokstaven S. Det stannar där i några sekunder och går sedan vidare till A. Efter A går det i bestämd riktning till P. Emmy säger med hög röst de tre bokstäverna S, A, P. Vi väntar och undrar under tystnad om det

30


ska gå vidare. Glaset går mycket snabbt till F och sedan till O. Därefter går det till siffran 1 och sedan till siffran 5. Efter siffran 5 glider det direkt till ringen med ordet ”Klar” i. Alla ljusen släcks samtidigt och jag fryser som aldrig förr. Alla är helt förskräckta. Emmy försöker resa sig upp för att fly från vinden och tillbaka ner till huset. Både Sofia och Emil rycker ner henne så att hon nästan trillar. – Emmy, så får du inte göra. Vi måste avsluta med att tacka anden, annars kanske anden inte låter oss vara, ryter Emil. Vi greppar varandras händer och tillsammans tackar vi anden. Vi tackar tre gånger. När jag känner att vi har tackat anden tillräckligt, rusar jag upp till murstocken för att värma min nedkylda kropp. Alla tittar förskräckta på mig, när jag trycker mig tätt intill murstocken. Jag kan inte tyda på deras ansiktsuttryck om de är förskräckta över vad jag gör vid murstocken eller om de är förskräckta över det som precis hände. Jag tror faktiskt det senare, att glaset faktiskt svarade oss.

31


Tack och lov är murstocken fortfarande varm och skön. Värmen ger trygghet. – Julia, vad håller du på med där borta vid murstocken? frågar Leonardo. Det där ser inte klokt ut. Det är väl ändå inte någon ande som har hoppat in i dig? – Jag värmer mig. Jag frös så otroligt mycket under seansen. Särskilt på slutet. – Faktiskt jag med lite, säger Sofia, och går upp till murstocken och värmer sig. Tillsammans står Sofia och jag intill murstocken och försöker få upp värmen. Jag tittar Sofia i ögonen. Hon tittar på mig. – Sofia, det blåste i ditt hår under seansen, säger jag. – Det gjorde det faktiskt i ditt hår också, svarar Sofia. – Ja, jag kände det. Det kom en kall vind i nacken. Är det bara vi två som har frusit? undrar jag. – Det verkar så, svarar Sofia. Julia, du vet väl att det första tecknet på att en ande är i närhe-

32


ten är att man känner kyla. Plötsligt är hela kroppen kall som is. – Nej, är det sant? Kan du sådant? Det visste jag inte, svarar jag lite skrämd och tittar Sofia förvånat i ögonen. – Jo, så är det och jag tror på det, hävdar Sofia bestämt. – Undrar vad Sapfo15 betyder? frågar jag. – Sapfo15, repeterar Sofia långsamt. Jag har ingen aning. Någonting betyder det nog. Annars hade inte allt det här hänt. Efter min och Sofias pratstund vid den varma murstocken går vi tillbaka till de andra. Vi slår oss ner och tillsammans bildar vi återigen en ring. Den vanliga värmen har äntligen kommit tillbaka. – Sapfo15 vad kan det betyda? frågar Elias samtidigt som han plockar ihop spelplanen, glaset och ljuslyktorna. – Det betydert så klart ingenting, svarar Emmy snabbt. Det är bara rappakalja, fattar ni väl?

33


Profile for Idus förlag

I andarnas spår  

Fjortonåriga Julia och hennes vänner gillar att spela anden i glaset. Att inte veta om de ska få kontakt med någon från andra sidan triggar...

I andarnas spår  

Fjortonåriga Julia och hennes vänner gillar att spela anden i glaset. Att inte veta om de ska få kontakt med någon från andra sidan triggar...

Profile for ulrslo
Advertisement