Page 1

Pojken med stjärnorna

Mirre Sennehed

POJKEN MED STJÄRNORNA


Mirre Sennehed

STJÄRNORNA


POJKEN MED STJÄRNORNA Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Mirre Sennehed © Fotograf: Jenny Kroon © Modell: Viktor Jacobsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-798-6


Tack till Min älskade familj – För att ni älskar mig för den jag är och stöttar mig i det jag brinner för, trots att det är svårt att hänga med i alla projekt jag tar mig in i. Min son, Odin – Även om du är anledningen till långa uppehåll i skrivandet, är du också den som motiverar mig till att aldrig ge upp. När du föddes fick livet en ny mening och kampen för en snällare värld blev mycket viktigare. Idus Förlag – Det är svårt att beskriva den tacksamhet jag känner för att ni satsar på denna bok. Tack vare er uppfyller jag mitt löfte till min vän, att han inte kommer bli glömd. Jenny Kroon och Viktor Jacobsson – För er hjälp med att fotografera en fin bild till bokomslaget. Familjen Ståhle/Nordkvist – Ni har hjärtan av guld och er omtanke betyder väldigt mycket. Jag är tacksam att ni finns i mitt liv. Jag hade aldrig klarat att skriva denna bok utan er välsignelse. Roger Gustafson, Pernilla Holmgren Larsson, Amanda Grapne, Hannes Grundvall, Aeolan Kelly, Eleonor Artfors, Elisaveta Gräsbeck, Jeanette Forslund, Isabelle Beinö, Erica Hallstensson, Isabelle Magnusson, Edward Adolfsson – För ert stöd, uppmuntran och inspiration. Ni har tagit er tid att läsa och ge mig viktiga tankar och reflektion kring manuset. Det betyder otroligt mycket för mig. Och till alla mina vänner som torkat mina tårar, stöttat mig att skriva när det varit tufft, ni som alltid förstått varför detta är viktigt för mig, älskar mig för den jag är och som hela tiden trott att jag kommer klara detta: ni vet vilka ni är – Tack.


Tillägnad min vän, Pelle pop. Vila i frid.


Förord

Denna bok är tillägnad minnet av min vän Per ”Pelle” Nordkvist, men även hans familj och vänner. Det är en berättelse om en ung mans liv, kärlek, drömmar, kamp och önskan om en bättre värld. Den skildrar en omtyckt människa som var känd inom alternativscenen i Göteborg och som hade många vänner. Det här är en inblick i hur stark kärleken i ett kompisgäng kan vara, men även hur starkt grupptrycket kan påverka oss i livets val. Vikten av att känna tillhörighet och en mening i livet och hur snett det kan gå om vi låter fördomar, hat och okunskap styra oss i vårt möte med andra människor. Jag lovade min vän på begravningen att han aldrig skulle bli glömd. Detta är mitt sätt att hedra hans minne och förhoppningsvis bidra till ökad kunskap och förståelse för subkulturella livsstilar. Boken är en skönlitterär skildring av främst min, men även andras relation till Pelle. Både namn, karaktärer och flera händelser är ändrade för att ingen ska känna sig utpekad. En del är påhittat, en del är taget ur Pelles egna dagboksinlägg, från vänners och familjemedlemmars berättelser, ur det offentliga domslutet från rättegången och från verkliga händelser. Det viktiga är inte vem som är vem eller vad som var vad, utan att historien som berättas är baserad på verkligheten. Allt skildras ur min personliga tolkning.

9


1

Under en stjärnklar himmel en kall vinternatt i februari, bevittnar en tonårskille sina två vänner jaga en ung man över Länsmanstorget i Göteborg. Mannen som blir jagad kan inte springa ordentligt, staplar ostadigt fram, hukar sig framåt och omfamnar sitt bröst. De två vännerna som jagar mannen kommer snart ifatt. Den ena slår med näven i ryggen på sitt offer som faller framåt ner på marken. De sparkar och slår och svordomarna ekar över torget. Med sina händer försöker deras offer skydda sitt huvud och vädjar till dem att sluta. Mannen de angripit reser sig snart upp från marken och fortsätter fly nerför de snötäckta trapporna. De ger honom lite försprång innan de fortsätter jakten likt en katt och råtta. Snart försvinner de ur synhåll från torget, ner mot Temperaturgatans spårvagnshållplats. * 5 månader tidigare, september 2009. Den mörkblå skrivbordsstolen är helt begravd. De flesta klädesplaggen går i samma färger, antingen svart, svartvitt eller rött. Det mesta är svart. Solen tvingar sig emellan de smala springorna i draperiet. Solstrålarna reflekterar mot en affisch med

11


BD i stora vita bokstäver. Det är en förkortning på det svenska indiepop-bandet Broder Daniel. En röd cylinderhatt med en svart fjäder i står och dammar på en hylla i sällskap med några psykologiböcker och en trumpet som inte gett ifrån sig något ljud på länge. Garderoben står på vid gavel med endast några ensamma galgar kvar som förväntas bära upp kläderna som ligger överallt i rummet. Sminkväskan på golvet är överfylld och en del av innehållet ligger utspritt runtom. Ur datorns skräniga högtalare strömmar Joy Division ”Love will tear us apart” på hög volym. Philip kliver in i rummet iklädd enbart boxershorts. Det axellånga, svarta håret är blött och rufsigt. Efter att ha kastat runt kläderna i rummet en kort stund drar han på sig ett par jeans och tröjan med de svarta och röda ränderna. Favorittröjan i alla lägen. Med en granskande blick poseras det framför den Viktorianska spegeln när han fönar och borstar ut tovorna i håret. Sedan tvingas alla ojämnheter bort av plattången i en obarmhärtig hetta och processen avslutas med att hårt tupera upp allt hår på baksidan av huvudet. Det måste bli jämt. Det måste bli perfekt. Han dränker håret i ett fuktigt moln av hårspray. Pudret döljer de små röda prickarna efter rakningen och får det bleka, rödlätta ansiktet att få en mer matt och jämn nyans. Den svarta kajalen markerar de blågrå ögonen och mascaran får ögonen att se större och rundare ut. Sista steget blir läppstiftet som markerar och fyller de smala läpparna. I vardagsrummet sitter tre av hans vänner och väntar otåligt. Jonas med den sneda tuppkammen, Sara med sitt knallrosa hår och Ozzy med sina blåjeans och T-shirt. Kollektivet Katastrof, eller ”KK” som de snarare kallar det, är oftast fylld av färgglada människor som kryddar sig själva med trasiga strumpbyxor, nitar och tygmärken. Det är nästan alltid

12


där förfesten börjar, oavsett vad som sedan står på schemat. Grannarna är tåliga och störningsjouren har hållit sig borta, än så länge. Jonas reser sig och sträcker på kroppen för att få bukt på myrorna i brallan. Han har redan tagit på sig både kängorna och skinnjackan och överväger snart att gå utan Philip. Ryggen på skinnjackan är täckt av olika tygmärken med namn på okända punkband och i mitten av ryggen står det ”You have failed. Please die.” Sara stönar otåligt och sneglar mot Philips dörr. ”Du är ju så seeeg!” gnäller hon högt. Philip kallar henne för Sälen. Hon var livrädd för sälar som liten, och när han fick veta det så har det varit det perfekta smeknamnet. Ingen av de andra vännerna har fastnat för det, men Philip jobbar på det. Sara roar sig med att vicka på sina ansiktspiercingar och klunka i sig cider. Nu har även Ozzy tappat tålamodet. ”Nu får han fan ge sig, kom nuuu! Sluta böga dig!” brölar han. ”Din mamma kan va bög!” ropar Philip från sovrummet. Ozzy, som egentligen heter Oskar, är en del av möbleringen i deras vardagsrum. Han är nästan alltid där. I alla fall på helgerna. Nu är tredje ölen uppdrucken och inom någon minut är den fjärde nyöppnad. Som alltid är det en vanlig T-shirt och ett par blåjeans som gäller för Ozzy. That’s it. Inget märkvärdigare än så. För det mesta skyller han på sitt jobb när han förklarar varför han själv inte ser udda ut, men egentligen är han bara lat. Men är det någon av dem som lever upp till ett skitit punkarliv av dem alla, så är det Ozzy. Alltid fullast och galnast. Så den korta, råttfärgade pagefrisyren och den vårdade klädseln lurar ingen i kompisgänget. Dessutom lyssnar han ju faktiskt på punk, till skillnad från Jonas som ser ut som en tvättäkta punkare men hellre lyssnar på house. Smeknamnet Ozzy fick han som femtonåring

13


efter han sprungit runt på Hultsfredsfestivalen och försökt lura tjejer att han var Ozzy Osbournes okända lillebror. Numera är det ett fåtal personer som ens vet att han heter Oskar. Han är helt enkelt bara Ozzy för alla. När Philip äntligen gör entré i vardagsrummet flyger de alla upp. Nu bär det av till Kungsparken för årets sista parkfest. Philip kan inte hålla sig för skratt när Ozzy går ostadigt ur lägenheten. Sara ser blicken och börjar skratta hon med. ”Ozzy har ju festat sen flera timmar tillbaka som vanligt”, säger hon. ”Vi andra börjar förfesten nu och Ozzy kör efterfest, typ.” ”Det är ju helg och förmodligen sista varma helgen med”, säger Ozzy till sitt försvar. ”På sommaren super man för att fira att sommaren och semestern är här”, förklarar Jonas. ”Och på vintern super man för att slippa sitta och ha tråkigt och vara deprimerad över att det är kallt, mörkt och jävligt. Det blir ett jävla supande, men – livet är en fest!” Om en vecka börjar oktober månad, men värmen har ändå hållit i sig längre än vanligt. Det funkar fortfarande att sitta i parken under dagen och början av kvällen innan det blir för kallt. Och idag är det vindstilla. Solen kämpar för att fortsätta värma marken och den grönska som finns kvar. Gänget vandrar över torget i Länsmansgården, en av alla citynära förorter i Göteborg. De flesta som bor i området är barnfamiljer, men en del studenter bor i olika kollektiv eftersom det är billig hyra och relativt lätt att hitta lägenhet. Philip gillar området och är nöjd över att de flyttade dit. Det var dags att flytta från föräldrarna i Partille och testa något nytt. Hisingen har ett oförtjänt dåligt rykte och han förstår inte alls varför media målar upp det så dåligt. Det är vackert, det går fort till centrum och hyrorna är billiga. Det är bara Sara som är skeptisk till att bo där efter att en vän blev rånad av ett ungdomsgäng vid Mildvädersgatan. Philip tror att det är något

14


som kan hända överallt, och han har läst i undersökningar att den farligaste platsen på natten är på självaste Avenyn. Och Jonas, han åkte till fina Kungsten utanför Majorna för att hälsa på en vän. Där blev han brutalt nerslagen och rånad på spårvagnshållplatsen av ett gäng killar. Det har aldrig hänt Jonas i Länsmansgården. De går nerför en kort trappa och förbi en gångtunnel som leder upp till torget för dem som inte vill gå i trappor. Precis innan de kommer fram till Temperaturgatans spårvagnshållplats går de nerför en lång trappa. ”Vad fan är det som luktar?” undrar Philip och stannar upp. Han luktar mot Jonas som stannar bredvid honom. ”Min deodorant var slut …”, förklarar Jonas, ”så jag lånade lite såpa.” ”Diskmedel som deo, perfekt!” inflikar Sara och tränger sig förbi dem. ”Varför ser du så förvånad ut, Philip? Det är Jonas – MacGyver, liksom.” Två tonårskillar står vid hållplatskuren, båda bär svarta luvor och mörka kläder. Den ena av dem röker och sparkar på stenar på marken medan han mumlar något. De båda vänder sig om mot Philip och stirrar tyst i några sekunder innan de börjar prata lågmält med varandra. Blickarna känns hotfulla och Philip undviker ögonkontakt. Det är ingen ovanlighet att folk glor på kompisgänget när de kommer gående. Det bästa är att bara ignorera alla som glor. Spårvagnen anländer och vännerna kliver ombord. Philip sätter sig ner intill ett av fönstren och tittar ut över hållplatsen. Vagnen börjar precis rulla då de två tonårskillarna på hållplatsen börjar sparka mot spårvagnen och slår mot fönstret där Philip och vännerna sitter. ”Jävla emo! Äckel!” skriker de båda och ena killen får någon sekunds ögonkontakt med Philip innan vagnen lämnat hållplatsen. Hatet lyste i blicken på den unga killen, en främmande människa som ingen av dem känner.

15


”Vafan!? Jävla snorungar!” fräser Sara upprört och blänger ut genom fönstret, men killarna är utom synhåll. Philip bara rycker på axlarna som om det inte är något märkvärdigt som hänt och Ozzy ger fingret mot fönstret. ”Inget att bry sig om. Skit i dem!” säger Jonas och fiskar upp en öl ur sin påse. ”Jag hatar att bli kallad emo. Förr kallade alla en punkarjävel oavsett vilken klädstil man hade, bara man stack ut lite från mängden. Numera är alla emo istället, varenda jävel som har svart hår och kajal.” ”Äsch, dom kan dra åt helvete. Jag bryr mig inte om dom kallar mig emo, låt dom hållas”, säger Ozzy lugnt. ”Ja, för du hör ju det ofta eftersom du är så utmanande, Ozzy”, säger Sara sarkastiskt och Philip fnissar. ”Jag hade en polare på jobbet som blev kallad emo”, berättar Jonas och försöker lätta på stämningen. ”Den här snubben är alltså helt normal i sin klädstil och kommer gående på gatan då en liten unge nästan kör på honom med cykeln och skriker jävla emo åt honom. Haha, jag dog när han berättade det!” Philip höjer upp sin ölburk mot sina vänner. ”Skål för fan! Skål för alla jävla emos och extremt folk!” ”Ha-ha, extremt folk?” fnissar Sara. ”Punkarjävlar då för fan, Sälen!” Philip grimaserar mot henne och de skålar med varandra. ”Vänta tills vi kommer till parken och jag hällt i mig några öl till så ska du få se på extremt. Extremt aspackad!” säger Ozzy och flinar nöjt. ”Du är så tråkig, Ozzy!” konstaterar Sara och puttar till honom. ”Och störd.” ”Säger tjejen som föreslår parkhäng när det snart är minusgrader ute!” tillägger Ozzy med ett retsamt leende och puttar tillbaka. *

16


Kungsparken är belägen mitt i centrala Göteborg och är lite som en fritidsgård för vuxna, med daglig verksamhet inom eurodance-plågor och kissande i buskar. Alla är välkomna och du finner alla sorters människor här. De unga sitter på plastpåsar på gräset, de erfarna sitter på ölflak och de gamla festivalrävarna har med sig egna tältstolar. Det sitter rika par och pimplar dyra viner på fina filtar och en bit bort går hemlösa alkoholister och samlar burkar och dricker folköl på parkbänkarna. På sommaren fylls de olika gräsplättarna längs med kanalen av människor som har picknick, äter glass, solar och dricker öl. Men även under våren och hösten envisas en del att hänga i parken, och stjäla sig lite D-vitamin så snart solen tittar fram. Criffe är den i kompisgänget som brukar hänga här mest. När snön börjar töa bort och solen lyser letar han upp en plats i lä och knäcker den första ölen. Rekordet är i mitten av mars, då han lockade med sig Jonas till årets första parkhäng. Det är något de gjort till en tradition, att slå ett nytt rekord i hur tidigt de sätter sig i Kungsparken varje år. Criffe, som egentligen heter Christoffer, är den äventyrliga i kompisgänget och den mest rastlösa. Han brukar skylla sin överenergi på en ADHD-diagnos som han aldrig fick. När han inte jobbar på elfirman spenderas tiden på att hänga i parken, träna klättring och bowling. Ibland känns det som ett mirakel att han orkar med allt och dessutom hinner ha ett socialt liv. Det förvånar ingen att han är singel, ett fullspäckat schema ger inget utrymme för en kärleksrelation. Den smala kanalen följer med längs med hela parkområdet. Sedan slingrar den sig runt innerstaden och ut i havet. Under sommaren åker turistattraktionen Paddan runt längs kanalen i sina gula båtar fyllda med turister. Jonas och Philip har många gånger roat sig med att visa rumpan när turisterna börjat fota de färgglada ungdomarna som sitter och spelar hög musik. Kungsparken är helt klart ett bra alternativ för dem som inte orkar ta sig ut till stora Slottsskogen. Förr var det Vasaparken i

17


Vasastan som var platsen där alla möttes. Både punkarna och syntharna hängde där i olika gäng, men polisen jagade bort dem alla till slut. Kungsparken har blivit den nya mötesplatsen att samlas och hänga i, även om en del punkare envisas med att hänga kvar i Vasa. För det mesta sitter kompisgänget på den delen som ligger bakom den stora gamla teatern Storan, i nära anslutning till Kungsportsplatsen. De sitter där i sällskap med den 1,1 meter höga Rådjursskulpturen som Philip har döpt till Bambi. Criffe roar sig med att rida på Bambi då och då och hälla öl på huvudet och Sara har fyllehånglat med den. Jonas har även lyckats somna på dess rygg en gång när efterfesten pågick länge en varm sommarnatt. Bambi är helt klart en i gänget och med på varenda parkfest, förutom när den blev stulen av koppartjuvar, då var den frånvarande ett tag innan den kom tillbaka. Det gick tydligen inte så bra för tjuvarna att sälja Bambi och den hittades i ett skogsområde i utkanten av Kungälv. Det som är bäst med stadsparken är att man nästan alltid spontant kan dra dit och träffa vänner. Om det inte finns någon där som man känner lär det med all säkerhet dyka upp någon ifall man messar runt lite och lockar dit vännerna. De spontanta hängen är dessutom alltid de bästa. Det är bra att alla kan umgås på ett och samma ställe utan att någon arg granne kommer och knackar på eller att möbler förstörs. Det som kan sabotera festen är när bråk uppstår då olika gäng stöter på varandra, såsom nazister och punkare. Det händer sällan numera att det dyker upp gäng som endast är ute efter bråk, men det har hänt flera gånger förr. Jonas har varit med när nazistgäng har kommit in i Vasaparken och börjat bråka med dem utan anledning. En gång skar en nazist upp kinden på en punkartjej som gick emellan när två killar började slåss. Men efter den incidenten har det varit lugnt och gängen har hållit sig ifrån varandra. Några vänner sitter vid Bambi och dricker öl när Philip och

18


de andra dyker upp. De har en liten, skränig bandspelare som spelar en gammal klassiker från 90-talet, ”Dub-i-dub” med Me & My. Philip ser det komiska i att det sitter ett svartklätt gäng med färgglada frisyrer en tidig höstdag och lyssnar på högljudd eurodance. Det ger mer uppmärksamhet när de spelar den musiken än när de spelar indierock eller punk. Ingen förväntar sig att de ska gilla gamla 90-talshits, men det är ju rolig musik. De som lever seriöst i sin subkultur är inte heller roade av musiken. Det har hänt ett flertal gånger att andra blivit upprörda över att det sitter folk som ser ut som dem, men som inte spelar den självklara musiken som de borde spela. Hårdrockare lyssnar inte på Vengaboys, synthare ska inte digga Aqua och gothare ska fan inte dansa till Prodigy. Detta roar såklart Philip och hans vänner. I deras gäng skiter de i vilket. Kravet på musik är följande: Är det roligt får det spelas. Helst så oseriös och glad musik som möjligt när det ska festas. Bra musik kan man lyssna på hemma. Eller på konserter. Inte på en fest där man ska skratta och ha kul. Allt från könsrock till eurodance är det som gäller helt enkelt. Philip njuter av att öppna en ny öl. Den är inte så kall längre, men tillräckligt för att den fortfarande ska vara god. Men han kommer sakna Los Angeles varje gång han öppnar en öl numera. Landet där man kan köpa kall öl i vilken butik som helst. ”Skååål!” vrålar han plötsligt och alla stämmer in i skålen. Vännerna runt honom skrattar plötsligt högljutt och någon vrålar rakt ut av förtjusning. Snart ser han varför alla för ett sådant oväsen. Ozzy har klätt av sig kläderna och springer runt dem i kalsonger i en cirkel medan Criffe jagar honom med något som ser ut som en bunt skräp. Philip börjar skratta och letar efter sin kamera i väskan. Han hinner inte fotografera innan Criffe hinner ikapp Ozzy och de faller ihop ner på marken. Criffe reser sig, tar tag i Ozzys ena ben och släpar honom över gräsmattan några meter innan han ger upp och släpper taget.

19


”Du har missat hela sommaren med dessa idioter, Philip. Hur känns det att vara hemma igen?” fnissar Sara. ”Är man inte lite dum i huvet så är man inget att ha”, svarar Philip och rycker på axlarna. ”Känns gött att man fick uppleva ett sista parkhäng. Men sommar i Los Angeles var inte fel det heller.” Criffe kommer tillbaka till kompisgänget och har ett stort flin på läpparna. ”Alltid lika kul att jaga Ozzy när han är naken!” säger han belåtet och sätter sig ner vid dem. ”Varför jagade du honom?” undrar Philip och tar ett kort på Criffes nöjda flin. ”Den jäveln ollade mig på ryggen! Helt sjuk i huvet. Förra gången pissade han på min rygg när jag satt och drack. Det är fan tur det är äkta skinn i jackan, men det var ändå ett helvete att få bort lukten.” ”Haha, fy fan vad äckligt! Ni är vidriga!” säger Sara och gapskrattar så hon tappar sin öl. ”Jag är väl för fan inte vidrig!” protesterar Criffe och skrattar. ”Det är ju Ozzy som är som ett djur.” De flesta som festar i parken är vana vid folk som hittar på galenskaper. Toleransen är högre precis som på festival då folk släpper de flesta spärrar och gör saker de aldrig skulle vågat göra nyktra eller utanför festivalområdet. När det gäller fest kan inget hindra dem att leka loss, skämta och hitta på roliga saker ihop. Ju galnare desto bättre och skrattet tystnar sällan när vännerna umgås. Vem säger att man måste bli tråkig för att man blir vuxen? ”Sjuk humor har ingen åldersgräns” som Jonas klokt brukar säga. Ozzy reser sig från marken och går tillbaka till sina kläder och tar på sig dem igen. ”Nej, vad gör du, Ozzy!?” ropar Sara och ser överdrivet förfärad ut. ”Du kan väl inte ha kläder på dig i en park!” Ozzy nickar bekymrat men tar ändå på sig kläderna.

20


”Jag är inte tillräckligt full ännu och farbror blå blir alltid så arg på mig annars”, säger han i sitt försvar och vinglar ostadigt medan han försöker ta på sig byxorna. ”Ta på dig mina kläder istället så tar jag dina”, säger en av tjejerna i kompisgänget och snart har Ozzy på sig knallrosa strumpbyxor, en tyllkjol och ett dödskallelinne. Allt fler vänner anländer till parken och solen börjar gå ner. Kvällen kommer förmodligen avslutas på Rockbaren vid Avenyn som vanligt, och med en rejäl bakfylla som väntar imorgon. Just nu är allt som vanligt, precis som det ska vara. Philip älskar dessa stunder, med bästa vännerna och roligaste parkhänget. Det är det enkla i livet som betyder något. Det är det som får honom att njuta som mest, som en öl i Kungsparken med vänner eller med kärleken på stranden i Santa Monica.

21


B

ANKOMATMORDET kallade media det, men vad var det som hände egentligen på Länsmanstorget i Göteborg den där kalla februarinatten?

Philip är en helt vanlig 24-årig kille, om man bortser från det långa, tuperade håret, silverstjärnorna under ögonen och den svarta kajalen. Poprockstilen som Philip bär upp är viktig för honom, precis som favoritbandet Broder Daniel. Det är hösten 2009 och han är hemkommen efter två månader i Los Angeles där han inlett en romans med makeup-artisten Ashley. Utöver sitt arbete på hemtjänsten är det böcker, konserter och festival med vännerna som gäller. Philip är van vid att hans utseende väcker olika reaktioner. ”Jävla emo!” får han höra ibland, men det är inget han bryr sig om. Det är sådant som händer, men ingen skulle någonsin tro att fördomarna och hatet kunde gå längre än så. Pojken med stjärnorna är baserad på verkliga personer och händelser. Det är en gripande berättelse om kärleken i ett kompisgäng och hur det är att leva inom en subkultur som vuxen, tills allt förändrades den där söndagen på alla hjärtans dag.

ISBN 978-91-7577-798-6

www.idusforlag.se

9 789175 777986

Pojken med stjärnorna  

Bankomatmordet kallade media det, men vad var det som hände egentligen på Länsmanstorget i Göteborg den där kalla februarinatten? Philip ä...

Pojken med stjärnorna  

Bankomatmordet kallade media det, men vad var det som hände egentligen på Länsmanstorget i Göteborg den där kalla februarinatten? Philip ä...

Advertisement