Page 1

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 2/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Fantomsmärta Bibelsällskapet bildar nytt bokförlag i Uppsala! Det firar vi genom att bjuda in till öppet hus i Bibelbutiken den 20 mars kl 16–17. Kom till oss på Bangårdsgatan 4A där vi har fina extrapriser och boksignering av de första författarna. Välkommen!

Insemination – en rättvis prioritering?

www.bibelsällskapet.se

Mickaëlle Cedergren

Vatileaks och journalistikens kris Konferens i Rom om pedofilövergrepp Tord Fornberg

Var begravdes Jesus? ”Amatörkatoliken” Strindberg

Bibelsällskapets förlag har en underavdelning kallad Bibelakademiförlaget som nu presenterar:

Fredrik Heiding

Hur sa? – intervju med historikern John W. O’Malley

n Det står skrivet – med inblickar mellan raderna (Författare Gunnel André, docent i Gamla testamentets exegetik och präst i Svenska kyrkan) De gammaltestamentliga gestalterna och händelserna får liv i denna bok. I görligaste mån presenteras personerna i och bakom bibeltexterna och de aktuella historiska sammanhangen. Svåröversättliga ord och fraser förklaras utifrån det hebreiska grundspråket. Teologiska nyckelbegrepp klargörs.

Dessa böcker och andra går att beställa via www.bibelbutiken.se, tfn 018-18 63 39

Caravaggio och Rom i Uppsala Julia Kristeva

www.signum.se

n Den bibliska berättelsen (Författare Bo Johnson, professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet) Bibeln är inte bara en rad texter från olika tider utan också en lång berättelse med början, centrum och mål. Dess röda tråd utforskas i Bo Johnssons bok.

Maj-Britt Andersson

Tio principer för humanismen i det tjugoförsta århundradet Peter Stanford

Som en ensam fågel på taket – att vara Stalins dotter och katolik

2012


Innehåll Signum nr 2/2012 årgång 38 Ledare

Religion och samhälle

1 anders piltz

38 thomas idergard

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Teologi

Redaktion

Fantomsmärta –  I ett samhälle som amputerat bort religionen ställs kyrkorna inför nya utmaningar.

3 kerstin hedberg nyqvist

Insemination – en rättvis prioritering? – Familjepolitiska och emotionella argument bakom förslag till förändring av den svenska lagstiftningen.

Aktuellt

5 olle brandt

Vatileaks och journalistikens kris –  Propagandakrig i Vatikanen?

8 ulf jonsson

Konferens i Rom om pedofilövergrepp

Religionshistoria

10 tord fornberg

Var begravdes Jesus? –  Platsen för Jesu kors och för hans grav har stått i fokus för kristen gudstjänst i Jerusalem så långt tillbaka vi kan se.

Litteratur

16 mickaëlle cedergren

”Amatörkatoliken” Strindberg –  Strindbergs entusiasm för katolicismen: en fråga om religiositet eller om identitet?

Kyrkohistoria

21 fredrik heiding

Hur sa? – intervju med historikern John W. O’Malley

Konsthistoria

27 maj-britt andersson

Caravaggio och Rom i Uppsala – Om målaren och myten.

Filosofi

34 astrid söderbergh widding Julia Kristeva och religionen – En kort introduktion.

35 julia kristeva

Tio principer för humanismen i det tjugoförsta århundradet – Från fredsmötet i Assisi 2011.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Omänskligt att separera politik från religiös tro – En argumentationsanalys av en svensk politisk ”sanning”.

43 sten hidal

Vad menas med att vara Guds barn? –  I religionernas värld är kristendomen ganska unik genom att i sina heliga skrifter så pass utförligt tala om barn och framhålla dem som ett förpliktande föredöme.

Historia

46 peter stanford

Som en ensam fågel på taket – att vara Stalins dotter och katolik – Om ett märkligt människoöde.

Analyser och rapporter

50 ben andradi

Ej för slem vinnings skull –Nya hybridformer av etiskt företagande växer fram.

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz,

Stagnelius för nutid och framtid – Erik Johan Stagnelius: Skrifter I–V.

56 mohammad fazlhashemi

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ett försvar för livet – Det icke förhandlingsbara: en debattbok mot dödshjälp.

61 katrin åmell

Indiens utmaning för kyrkan – Johannes Sandgren: Jules Monchanin • Henri le Saux • François Mahieu • Bede Griffiths.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Olika perspektiv på profeten Muhammeds liv –Jan Hjärpe: Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu.

59 anne-marie boeck gravgaard

Helår (8 nummer)

Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Bokrevy

53 magnus ringgren

Prenumeration 2012

Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 27 april 2012.


Ledare

Fantomsmärta – I ett samhälle som amputerat bort religionen ställs kyrkorna inför nya utmaningar.

I

Henry Kissingers 900-sidiga volym Diplomacy publicerad 1993 finns inte ordet religion. Författaren medger nu att detta var ett misstag. Revolutionen i Iran, kommunismens kollaps, 11 september, den arabiska våren var politiska jordskred, men också resultatet av religiösa övertygelser, på gott och ont. För fyrtiotalisterna är religion inget samtalsämne. Den liberala huvudfåran i svenska medier ser fortfarande religion som ett bekymmer, orsak till århundradens elände, ett kvardröjande stadium och huvudhinder för upplysningen. Okunnigheten om religion bland menige man är större än någonsin. Fråga vem som helst om namnen på de fyra evangelisterna eller skillnaden mellan shia och sunni. Sveriges snabba sekularisering har gjort många religiöst omusikaliska, för att använda Jürgen Habermas ord. I boken Society without God: what the least religious nations can tell us about contentment (2008) djupintervjuade sociologen Phil Zuckerman 150 svenskar och danskar om religion, och resultaten blev intetsägande. Författaren konstaterade att de existentiella meningsfrågorna upplevs som artificiella och kan sättas inom parentes. Journalisten Matilda Gustavsson och andra skribenter, bland dem den medvetna ateisten Lena Andersson, pekar samtidigt på trossystem av minst lika förtryckande slag: dogmatiska LCHF-dieter och helvetesskräck för personliga misslyckanden. Förkunnarna av icketron kan vara minst lika fundamentalistis-

ka som sina (tänkta) motståndare, och det är inte alls säkert att de har tiden på sin sida. Matilda Gustavsson minns nostalgiskt sina tonår när man lidelsefullt debatterade Guds existens, den slutliga rättvisan, domen och uppståndelsen (Sydsvenskan 11 januari). Ett helt nummer av den feministiska kulturtidskriften Bang (4/2011) ägnas åt gudsfrågan, religionen som fantomsmärta, som förlorad (och saknad) värld, där de stora gåtorna reducerats till en fråga om livsstilar. Det finns ett ökande intresse för religion bland de unga. De har inte växt upp med religion som referensram eller tvång. De kan avspänt ta ställning till dess utmaningar och erbjudanden. Detta är ingen massiv trend, men den är likväl omisskännlig, enligt statsvetaren Marie Demker och sociologen Magnus Hagevi. Tidskriften Fokus (6/2 2012) kallade denna strömkantring ”Återuppståndelsen” och konstaterade att sekulariseringen i Sverige har avstannat. Pluralismen stimulerar religiositeten. Vi alla, ateister, agnostiker och troende, är märkta med en outplånlig prägel av århundradens religionsutövning. Nyssnämnde Jürgen Habermas, som för 30 år sedan betraktade religionen som överspelad, har sedan dess anslutit sig till uppfattningen att det moderna demokratiska samhället inte självt kan skapa och garantera de moraliska grundvalar det bygger på. De mänskliga rättigheterna är, enligt Habermas, en översättning av en grundtext. Originalet är den judisk-kristna traditionens lära om männis-

Signum 2/2012

1


Ledare

kan som Guds avbild. Kan man upprätthålla respekten för översättningen utan hänvisning till originalet? En liknande omprövning har gjorts av sociologen Peter Berger, som 1980 förutsade religionens successiva utfasning på den globala scenen. Senare data bevisar motsatsen: västerlandets sekularisering visar sig vara ett undantag från regeln att religionen spelar roll och kommer att fortsätta så. Ser man alla dessa fenomen tillsammans kan man konstatera att religionen uppenbart åtnjuter ett problemformuleringsprivilegium. Alla som ifrågasätter religionen och dess yttringar måste göra det utifrån den religiösa terminologin och de föreställningar som de avvisar, om man så vill i ett parasitärt förhållande. Om man avvisar Gud, vad ska man då sätta i stället? Själva ordet ateism är en negation och betecknar icke-gudstro, och Bang kallar sitt temanummer det ”gudlösa numret”. Saknaden efter gudstron är just en fantomsmärta, därför att det vi är skapade för saknas. Fenomenet är konstitutionellt och kommer aldrig att försvinna. För evigt är troende och icke-troende hänvisade till samma utgångspunkter, positivt eller negativt. Kristna trossamfund har förutsättningar att lindra fantomsmärtan, men lider samtidigt av egna smärtor. Svenska kyrkan, fram till sekelskiftet statskyrka och uppfattad som en del av samhällsapparaten, kämpar med vikande medlemstal och kommande nödvändiga reduceringar av verksamheter och budgetar. Frikyrkorna, som på sitt sätt har varit en del av samhällsprocessen i mer än hundra år, upplever samma svårigheter att upprätthålla verksamheterna. Den katolska kyrkan i Sverige har också problem, fast inte av samma slag. Liturgin och läran upprätthåller kyrkans identitet, och antalet gudstjänstdeltagare är inte vikande, och man bygger nya kyrkor, senast i Katrineholm, Varberg och Södertälje ( i det sistnämnda fallet för kaldeisk rit). I Göteborg firas katolsk mässa varje helg på 14 språk enligt fyra gudstjänstordning-

2 

ar 26 gånger, med ca 10 000 kommunioner per månad. Också de mindre hängivna eller icke-praktiserande medlemmarna förutsätter att kyrkan finns och står för vissa saker. Den katolska kyrkan förvaltar den ursprungliga utmaningen, originalbudskapet som blir avvisat eller anammat. Det katolska problemet framför andra är integrationen. Hur kan kyrkan, som nu består av folk från ett hundratal nationer och ett sextiotal språk bli en positiv kraft i det svenska samhället? Hur förmedla tron från första till andra och tredje generationens invandrare? Hur bli en röst och samhällskraft att räkna med? Var går den sunda medelvägen mellan anpassning och odlande av särarten? Svaret måste rimligtvis lyda: autenticitet, trohet mot uppdraget. Det är mer nödvändigt än någonsin att erbjuda en solid katekes på alla nivåer. Tron kommer i framtiden att hållas levande i konkreta gemenskaper av människor som känner varandra och tar solidariskt ansvar för varandra. De elektroniska medierna med alla sina välsignelser inbjuder till otaliga ytliga kontakter. I benådade fall kan detta nätverkande leda till fördjupad gemenskap. Men den kristna kyrkan är från början en konkret gemenskap, som hålls samman av Guds ord, liturgin, sakramenten och koinônía, det konkreta ansvarstagandet för varandra. I inkarnationen ligger det fysiska. Församlingarna blir också levande om de präglas av insikten att medlemmarna numera sökt sig dit genom ett självständigt viljebeslut. Vi har definitivt trätt ut ur den konstantinska eran. Ett andligt liv har värde endast om och när det är fritt valt. När predikstolen inte längre är megafon för ordergivning från världsliga eller kyrkliga myndigheter, och ingen människa längre kan tvingas till religiös praxis, är just detta faktum den stora chansen. Förr var religion det normala och avvikelser därifrån uttryck för individens fria val. Nu är det tvärtom. anders piltz

Signum 2/2012


Ledare

Insemination – en rättvis prioritering? – Familjepolitiska och emotionella argument bakom förslag till förändring av den svenska lagstiftningen.

L

agen om genetisk integritet (2006:351) fastslår att assisterad befruktning enbart får utföras om en kvinna är gift eller sambo/registrerad partner. Nu har företrädare för tre borgerliga partier föreslagit att även ensamstående kvinnor ska ha rätt till insemination. Argumenten är familjepolitiska och emotionella. Det är vanligt att leva som singel och familjepolitiken bör spegla aktuella levnadsvillkor. Individens rätt att bestämma sina levnadsvillkor ska respekteras, och där ingår rätten att skaffa barn. Ett fullvärdigt liv uppfattas som att innefatta föräldraskap, ett behov staten som lagstiftare har skyldighet att tillgodose. Intressant nog betonas pappans roll i andra sammanhang: pappan bör till exempel ta ut föräldradagar i samma omfattning som mamman.

Företrädare för vissa kristna samfund har avvisat förslaget, utifrån både synen på en komplett familj och uppfattningen att Gud skapat man och kvinna, vilkas kärleksrelation speglar sammanhanget mellan Gud och människan och gör att människosläktet fortlever. Biskop Anders Arborelius har i tidningen Dagen bekräftat att den katolska kyrkan inte godkänner insemination och menar att barn har rätt till både far och mor, samt att det är tragiskt att så stor möda ägnas åt artificiell konception, samtidigt som Sverige har högst abortfrekvens i Europa. Ett annat argument mot lagändring utgår

från artikel 8 i FN:s barnkonvention som anger att alla barn har rätt att veta sitt biologiska ursprung, lära känna och vårdas av sina föräldrar. Detta tillbakavisas av förespråkare för lagändringen med att nuvarande lag innebär ett ifrågasättande av ensamstående föräldrars förmåga att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Man kan undra vilka fakta den uppfattningen baseras på; att det är optimalt att ett barn lever nära båda föräldrarna utesluter inte att en ensam förälder kan ha samma känslomässiga relation till barnet. Att kvinnor redan ordnar insemination utomlands framförs också som argument, eftersom barn som kommit till i Sverige har rätt att få veta spermadonatorns identitet. Om detta sedan verkligen sker följs förstås inte upp systematiskt, utan kommer ändå att vara upp till den enskilda föräl­dern och barnet. Att adoption redan är tillåtet för ensamstående framförs också som ett argument, som emellertid bortser från att det nog framför allt är mer välställda personer som väljer att bli förälder på så vis. Men är det hela så enkelt? – Det är tröttsamt att vara ensam förälder. Att ha tillgång till lättillgängliga goda stödpersoner som underlättar mammans tillvaro – främst under barnets första levnadstid, men också fortsättningsvis – är viktigt. Och om mamman blir sjuk eller dör kan en svår situation uppstå. Diskussionen verkar främst ta hänsyn till vuxenperspektivet, rätten till självförverkligande, vad man vill få ut av livet,

Signum 2/2012

3


Ledare

där barnet blir en komponent som ska fylla ett behov hos den vuxne. Barnperspektivet tenderar lätt att försvinna. Och hur kommer barn att hantera vetskapen om hur de blev till längre fram i livet? Tv visar av och till dokumentärer om unga bortadopterade vuxna som gör allt de kan för att få veta vilka deras föräldrar är och få kontakt med dem, för att känna sig som hela människor. Varför ser jag ut som jag gör? Varför är jag den jag är? Hur är de personer som bidrog att forma mig genom mitt genetiska arv? Behovet av kontakt med sitt ursprung för att förstå sig själv verkar vara medfött hos de flesta. grundidén i förslaget om lagändring är att detta är ett uttryck för rättvisa. Ur ett samhällsperspektiv handlar rättvisa om att utplåna social och ekonomisk orättvisa. Men det som nu krävs avser medicinsk vård. Vården är till för att förebygga, bota och lindra medicinska problem. Att en ensamstående kvinna inte kan bli gravid på egen hand är inget medicinskt problem (det är få levande varelser som reproducerar sig på egen hand). Men det finns verkligen problem med rättvisa i tillgång till vård. Tyvärr rapporteras nästan dagligen om otillräckligt antal anställda inom äldrevården, köer för undersökning och behandling till och med av cancerpatienter, och personer som lever med svår kronisk smärta och som exempelvis behöver höftledsoperation. Samtidigt åläggs vården hela tiden sparpaket. I

skrivande stund har Akademiska sjukhuset i Uppsala fått i uppdrag att spara 350 miljoner kronor. Detta innebär stora prioriteringar. Det finns olika modeller för prioritering inom vården. En av dem formulerades av en ledande teoretiker inom omvårdnad, Callista Roy, katolsk ordenssyster, verksam inom utvecklingen av sjuksköterskeutbildning i USA. Hon menade att prioritering i alla vårdsammanhang bör utgå från människors faktiska behov. Resurser ska i första hand ägnas åt akuta åtgärder för överlevnad, därefter kommer nödvändig medicinsk och annan behandling, och sedan undersökningar och behandlingar med mera som behöver utföras men som kan vänta utan allvarliga konsekvenser. Detta gäller såväl i det dagliga vårdarbetet på en avdelning eller mottagning som inom planering och administration av vård. I det perspektivet kan barnlöshet hos ensamstående inte ha en så hög angelägenhetsgrad att det bör gå före det som nämnts ovan. I dagsläget är det ett begränsat antal kvinnor som valt att bli mammor på artificiellt sätt. Men hur många det kan bli om detta får status som en medborgerlig rättighet går inte att gissa. I vårt samhälle finns det faktiskt många barn som behöver ’extraföräldrar’ av olika skäl, allt från nyfödda barn till tonåringar. Kan inte det lyftas fram som en angelägen och värdefull uppgift för personer som önskar engagera sig i barn? kerstin hedberg nyqvist

www.signum.se senaste nytt från den katolska världen

4 

Signum 2/2012


Aktuellt

Vatileaks och journalistikens kris – Propagandakrig i Vatikanen?

U

nder årets första veckor publicerade olika italienska medier en rad dokument som uppgavs ha ”läckts” från Vatikanen, i synnerhet från Statssekretariatet. Dokumenten var av skiftande karaktär och värde. Vatikanens talesman Federico Lombardi jämförde det hela med Wikileaks, varefter man började tala om Vatileaks. På kort tid fylldes tidningar och tv av debatt om de mest skiftande frågor som gäller Vatikanen. Men när svallvågen nu (kanske) gått över är det oundvikligt att debatten fortsätter om vad seriös journalistik är. Låt oss börja med åtminstone några av de ”avslöjanden” som cirkulerat. Det hela började med att den italienska tv-kanalen La7 ägnade ett program åt att avslöja ett brev som skall ha sänts den 27 mars 2011 av Vatikanstatens dåvarande generalsekreterare Carlo Maria Viganò till påven. Viganò bad påven om att inte bli förflyttad och hävdade att han räddat Vatikanstatens ekonomi från ett kraftigt underskott 2008, då han tillträdde, till ett överskott. Viganò hävdade i brevet att detta positiva resultat berodde på hans nya strängare ekonomiska politik. Trots detta förflyttades Viganò och blev Vatikanens diplomatiska sändebud i Washington. Tv-programmet, som visades på kanalen La7 den 25 januari, leds av journalisten Gianluigi Nuzzi. Nuzzi har tidigare skrivit en bok om Vatikanbanken IOR, där han hävdar att dess förre ordförande Angelo Caloja

städat upp bland gamla oegentligheter inom banken, som huvudsakligen bestod av att italienare fått öppna konton där för oklara syften. Som bevis för historien som berättas i boken reproducerar Nuzzi brev och andra dokument varav en del måste vara falska eftersom de innehåller anakronistiska detaljer. I programmet beskrev Nuzzi Viganò som en person som kämpade för hederlighet och rättvisa och därför avlägsnades av statssekreteraren kardinal Tarcisio Bertone efter ett sista brev till Bertone den 9 maj, offentliggjort den 31 januari av dagstidningen Il fatto quotidiano. Nuzzis program presenterade faktabakgrunden på ett ytligt sätt. För det första talade Nuzzi om Vatikanstaten (Governatorato) som om dess ekonomi var identisk med hela Heliga stolens ekonomi, och han hävdade att den administration det handlade om gällde gåvor från världens katoliker. Verkligheten är annorlunda. Governatorato sköter Vatikanstatens lilla territorium, och dess intäkter utgörs huvudsakligen av inträdesbiljetterna på Vatikanmuseerna. Vatikanen har många andra administrationer, bland annat A.P.S.A., som administrerar själva kurians ekonomi, samt Kongregationen för folkens evangelisation, som har en separat budget. För det andra utgick Nuzzi okritiskt från uppgifterna i Viganòs brev utan att komplettera eller kontrollera dem. Governatorato uppvisade ett underskott 2008 eftersom hela världen det året drabbades av en

Signum 2/2012

5


Aktuellt

katastrofal finanskris. Varken Viganòs brev eller Nuzzis program nämnde att Governatorato alltid tidigare uppvisat ett stort överskott, som i många år täckt kostnaderna för andra verksamheter som går med kroniskt underskott, som Vatikanradion, som praktiskt taget saknar egna intäkter. Att budgeten gick från underskott till överskott berodde nog inte bara på Viganò utan också på att den akuta finanskrisen lindrades. Nuzzi hade inte behövt ägna sig åt någon tröttande undersökande journalistik, eller ens ta på sig skorna, för att komplettera sina uppgifter om detta. Allt ligger ute på Vatikanens hemsida. För det tredje var det i sig inget konstigt att Viganò sändes som diplomat, ty diplomatin är hans ursprungliga karriär och administrationen i Vatikanen utgjorde bara en kort parentes. Ett annat dokument som publicerades vid samma tid handlade om meningsskiljaktigheter mellan Vatikanbanken IOR och Vatikanens nya finanskontrollmyndighet AIF. Bakgrunden är att Vatikanen hoppas att Europarådet redan i år skall ta med Vatikanen på den white list över länder som motarbetar skattesmitning och finansiering av terrorism. I fjol införde Vatikanen en ny finanslag som innebär att man kräver mer information än tidigare om alla pengaöverföringar. Meningsskiljaktigheterna gäller i vilken mån denna information skall kunna meddelas också retroaktivt, alltså om pengaöverföringar innan den nya Vatikanlagen infördes. ”Vi har anpassat oss till dagens regler och antagit den europeiska finanskonventionen”, sade kardinal Bertone nyligen i en tv-intervju. Men den 31 januari publicerades det ”läckta” dokumentet av Il fatto quotidiano, som hävdade att dokumentet visar att kardinal Bertone vet att Vatikanen inte alls tänker samarbeta mot skattesmitning och finansiering av terrorism. Den 10 februari publicerade samma dagstidning ett annat dokument som uppgavs komma från Vatikanen. En text på tyska berättade om att kineser som träffat Palermos

6 

ärkebiskop kardinal Romeo på resa i Kina skulle ha berättat att Romeo sagt att påven skall dö om ett år. Medierna tolkade detta som en mordkomplott mot påven. Texten skall ha författats i Tyskland och nått Vatikanen och medierna genom kardinal Darío Castrillón Hoyos, under många år ansvarig för Vatikanens dialog med traditionalisterna i SSPX. Till bilden hör att den tyska texten tecknar ett högst ogint porträtt av kardinal Bertone och hävdar att påven rentav hatar honom. Texten var så absurd att Vatikanen vägrade kommentera den och luften gick snart ur debatten och hela frågan. Med utgångspunkt i dessa ”läckor” har medierna målat upp en bild av inre strider i Vatikanen, särskilt kring kardinal Bertone. Det har spekulerats om ifall påven verkligen förmår styra Vatikanen. Bertone beskrivs som en klåpare som inte ens påven tycker om. Oavsett hur man vill bedöma Bertone, kan man fråga sig varför så många och så hårda attacker riktas mot honom på så kort tid. Om man vill ägna sig åt spekulationer finns det många trådar att spinna på. Bertone tycks inte ha accepterats av stora delar av kurian eftersom han inte kommer från diplomatin. På det sättet är han förvisso en udda statssekreterare. Vatikanens statssekreterare leder Heliga stolens diplomatiska arbete. Men Benedictus XVI har tydligt visat att han bryr sig mindre om diplomatin och har slutat ta emot nuntierna på det sätt som förre påven gjorde. Det hör till bilden att Viganò kommer från den diplomatiska banan och nu har återvänt till den. Hans tid som administratör i Vatikanen var alltså egentligen en professionell parentes. Många menar att en stor del av Vatikanens diplomatiska kår, under ledning av förre statssekreteraren kardinal Angelo Sodano som ännu har både bostad och kontor i Vatikanen, i dag visar tecken på missnöje. Benedictus XVI tycks prioritera den andra delen av stats­sekreterarens arbete, den som gäller den katolska kyrkan och inte andra stater. Kanske finns det också skäl att skjuta

Signum 2/2012


Aktuellt

på Bertone i vissa italienska politiska kretsar. Bertone har alltid betonat att det är han som statssekreterare som sköter den italienska katolska kyrkans kontakter med den italiens­ka regeringen, medan biskopskonferensen förväntas ägna sig åt frågor som gäller själavård. Och det var ingen hemlighet att Bertone gav ett visst stöd åt Berlusconis regering, som avgick i november, eftersom den undvek att stifta lagar i bioetiska frågor mot den katolska kyrkans lära och stöttade det omfattande katolska skolväsendet. Nu har Italien en ny regering, nästa val förväntas ske år 2013, och i december 2012 fyller Bertone 78 år, den ålder vid vilken hans föregångare Sodano avgick. Kanske föredrar någon att se en annan statssekreterare vid nästa italienska val? Men allt detta är spekulationer. Viktigare är det kanske att reflektera över ”läckorna” i sig och om rapporteringen kring dem. Det är inget nytt att dokument ”läcks” från Vatikanen. Det är oftast lekmän, anställda i Vatikanen, som drygar ut lönen med att ta betalt för att lämna ut ”hemligheter”. Det mest kända exemplet är kanske Pius XII:s läkare som sålde fotot av påven på dödsbädden. Cheferna på Statssekretariatet vet i dag att läckorna är ett allvarligt problem som de måste ta itu med. En högt uppsatt kardinal kommenterade nyligen privat att Vatikanens arkiv borde skötas enbart av präster, som kan kontrolleras bättre och som lättare kan förflyttas om det sker oegentligheter. Som i alla statsarkiv är det självklart att arkivdokumenten inte skall offentliggöras hur som helst av respekt för ännu levande personer. Än mer gäller det förstås för arkiv som är fulla av känsliga och invecklade personliga situationer och fall som Vatikanen skall ta ställning till. Men att dokument ”läcks” är nog ändå oundvikligt. Frågan är en annan. Kan dessa läckor i sig beskrivas som nyheter? Är det journalistik att helt enkelt publicera dessa dokument utan vidare undersökningar? Och kan man tala om skandaler? Det är svårt

att utrota föreställningen att det finns viktiga ”hemligheter” och ”skandaler” som Vatikanen inte vill avslöja. Kardinal Fernando Filoni, i dag prefekt för Kongregationen för folkens evangelisation och tidigare hög chef på Statssekretariatet, sade till dagstidningen Corriere della Sera: ”Det finns en mentalitet som ser kurian som ett slags deckarmysterium. Den som vill se skandaler ser dem.” Chefredaktören för de italienska jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica, Antonio Spadaro, säger till dagstidningen La Repubblica: ”Vatikanen fascinerar. Utifrån ses den som en mystisk plats. Många romaner och filmer utspelas där. Dess relation till det sakrala och dess uniformer fastnar i fantasin.” ”Många klagar över att det inte finns debatt i kyrkan, och när det avslöjas att det finns olika sätt att se på frågor, beskrivs det som en strid”, fortsätter Filoni, och Spadaro resonerar på ett liknande sätt: ”Frågan är: vad är en nyhet? När man talar om Vatikanen använder man politiska kategorier för att tala om en komplex verklighet som följer en annan logik. Den mediala risken är att det betraktas som en nyhet om Vatikanen, när man helt enkelt rotar i privat korrespondens. ... Om man vad gäller Vatikanen blandar samman nyhet med skandal, är det också sant att man blandar ihop meningsskiljaktigheter med strider. Så får man en felaktig bild av idédebatten.” Spadaro menar att Vatileaks är ett symptom på dålig journalistik. ”Om man inte förstår hur komplex Vatikanen är så begår man misstag. Man borde gå tillbaka och se hur tidigare generationers vatikanjournalister arbetade. De var ofta stränga i sina omdömen, men de var kunniga, och förmådde koncentrera sig på det som verkligen var en nyhet, inte bara på det som kan uppfattas som en skandal”, säger han. Spadaro utvecklar sina tankar på sin hemsida www.cyberteologia.it. ”Ett problem är att den som skriver om Vatikanen i dag ofta har dåliga förkunskaper. Ett annat problem är att dagens kommunikation handlar om skarpa motsättningar mellan svart och

Signum 2/2012

7


Aktuellt

vitt. Vatikanens kommunikation följer lyckligtvis en annan logik, som handlar om att medla och inte om att bekräfta eller förneka genom grovhuggna svar. I dag görs mycket för att den skall leva upp till vår tids behov utan att den för den skull skall förlora sin stil och innebörd … Jag menar att rapporteringen om Vatikanen inte består av punktformade nyheter utan av stora berättelser som kräver långvarig observation och ofta mycket tålamod.” Så vad har egentligen hänt? Några dokument har läckts ur Vatikanens arkiv, och det är inte första gången. Världen har överraskats av upptäckten att det finns olika åsikter om hur saker och ting skall göras i Vatikanen. Vatikanstatens ekonomi fortsätter att uppvisa ett överskott som den alltid har gjort utom 2008, året då Lehman Brothers gick i konkurs. En yrkesdiplomat har motvilligt återvänt till sin diplomatiska karriär. Vatikanens statssekreterare kritiseras för allt möjligt och påven kritiseras för att inte hålla ordning på sina medarbetare. Inget av detta är egentligen någon nyhet. Ny är kanske den låga nivån på en stor del av den italienska rapporteringen från Vatikanen, som sedan oundvikligen präglar nyheterna i resten av världen. Till sist kan man tillfoga en kommentar

om kritiken mot påvens statssekreterare Bertone. Påven måste naturligtvis själv ta på sig den kritik som riktas mot hans medarbetare. Påven bär själv det yttersta ansvaret för sin administration. Bilden av en god påve omgiven av dåliga medarbetare är meningslös och för bara tanken till den stalinistiska propagandans tes att ”Stalin inte vet” allt det onda hans medarbetare gör. En sådan tolkning av ett pontifikat leder till en snedvriden bild av hur den katolska kyrkan och Vatikanen fungerar. Varje pontifikat får tas som det är, som helhet. Johannes Paulus II saligförklarades nyligen men väckte stor vrede genom många av sina konservativa biskopsutnämningar. I dag minns man hellre hans positiva sidor. Benedictus XVI har sitt eget sätt att prioritera. Han undervisar gärna om kristen tro och kommenterar gärna Bibeln. Däremot tror han inte mycket på diplomati, och han byter ogärna ut sina medarbetare när de kritiseras. Hans ledarstil strider därmed mot vad som gäller både i affärsvärlden och i politiken. Men den katolska kyrkan håller fast vid sitt eget sätt att arbeta. Affärsvärldens och politikens metoder kan knappast visa upp bättre resultat på lång sikt, om man ser sig omkring i dagens värld. Vilken ledarstil som är bäst på längre sikt får väl historien avgöra. olle brandt

Konferens i Rom om pedofilövergrepp

D

en 6–9 februari anordnade jesuiternas universitet i Rom, Gregoriana, en internationell konferens om hur man kan förebygga sexuella övergrepp på minderåriga inom kyrkan. Över 100 biskopar och drygt 150 andra personer i kyrkliga

8 

ledningsuppdrag från cirka hundra olika länder deltog i konferensen. Föredragen behandlade teman som hur man kan ge stöd åt dem som drabbats av övergrepp, hur man skyddar barn och ungdomar från övergrepp och hur prästutbildningen kan utformas så

Signum 2/2012


Aktuellt

att presumtiva förövare hindras från att bli präster. Före konferensens öppnande förklarade en av initiativtagarna, jesuiten och psykologiprofessorn Hans Zollner, tanken bakom konferensen på följande sätt: ”Vi vill sända tydliga signaler både till dem som finns inom kyrkan och till världen runt omkring oss: inom kyrkan vill vi klargöra att vi måste ta vårt ansvar, inte minst med tanke på att vi har skuld gentemot offren för övergreppen. Och vi måste göra allt för att inget av detta skall kunna upprepas. Och till vår omvärld vill vi säga att mycket har blivit fel, att bis­kopar och präster inte har reagerat på ett tillräckligt ansvarsfullt sätt, och att vi vill göra allt vad vi kan för att hindra framtida övergrepp. Det viktigaste för oss är just att förhindra framtida övergrepp. Det kommer inte att lyckas helt, vare sig inom kyrkan eller i samhället i övrigt, men vi vill koncentrera våra krafter inom kyrkan på att arbeta vidare i denna riktning.” Konferensen, som hölls under mottot På väg mot helande och förnyelse, öppnades av kardinal William Levada, chef för Troskongregationen och en av påvens närmaste medarbetare. I Vatikanen är det Troskongregationen som handlägger anmälningar om övergrepp från prästers och ordensfolks sida, och Levada underströk i sitt inledningstal hur allvarliga sådana övergrepp är och vikten av att beslutsamt motarbeta deras förekomst. Han framhävde i sitt tal vidare att alla anmälningar om pedofilövergrepp inom kyrkan måste ges vidare till polisen och inte endast bli föremål för utredning internt inom kyrkan. Påven Benedictus XVI hade också författat ett hälsningsanförande som lästes upp i början av konferensen, där han sade att det krävs en grundlig förnyelse av kyrkan på alla nivåer, och att det måste skapas en inomkyrklig kultur som koncentrerar sig på att förhindra sexuella övergrepp och att stödja dem som utsatts för sådana övergrepp. Från USA deltog bland annat psykologi-

professorn Stephen Rosetti från Washington D.C., som varit terapeut för en rad präster som begått pedofilövergrepp. I sitt föredrag redogjorde han för de amerikanska bis­koparnas sätt att hantera frågan: ”Till en början ville man helst inte höra talas om saken och man trodde heller inte att problemet var så utbrett. Men framför allt begrep man inte hur allvarliga följderna av övergreppen är, och man trodde att det var en lätt sak att få förövarna att ändra sitt beteende. I dag vet vi att det inte är så. Nu har man insett att en präst som en gång har förgripit sig på ett barn aldrig mer får tillåtas att vara verksam som präst.” Från Tyskland deltog kardinal Reinhard Marx från München, som informerade om ett utbildningsprojekt i hans stift för att förebygga pedofilövergrepp. Projektet är internetbaserat och sker i samarbete med universitetet i Ulm, som har specialister med fackkompetens inom området. En rad andra katolska stift såväl i Europa som i Afrika, Asien och Sydamerika är också involverade i detta projekt. Kyrkorättsprofessorn Charles Scicluna, som i Vatikanen ansvarar för det kyrkorättsliga handläggandet av prästers pedofilövergrepp, sade i sitt föredrag att det finns en tystnandens kultur inom kyrkan som måste brytas. I stället för att tysta ner saken, för att inte skada kyrkans anseende, måste problemen tas upp till ytan och offren få komma till tals. Vid konferensen fanns också personer som utsatts för sexuella övergrepp och som fick tillfälle att tala om detta. Mycket uppmärksamhet väckte bidraget från en irländsk kvinna, Marie Collins, som redogjorde för hur hon i början av 60-talet som trettonåring utsatts för sexuella övergrepp av en präst i samband med en sjukhusvistelse i London. Samma präst kunde sedan fortsätta att begå övergrepp på andra barn ännu långt in på 80-talet, trots att stiftsledningen i Dublin informerades om saken. Först i mitten av 90-talet blev han dömd för brotten.

Signum 2/2012

9


Aktuellt

”Vad jag kräver är att de nya riktlinjer som nu träder i kraft inom de katolska stiften runt om i världen faktiskt också efterlevs. De biskopar som inte följer upp att så sker, bör själva få ta konsekvenserna av det”, förklarade Collins i sitt anförande. Hon fick medhåll av Vatikanens kyrkorättsexpert vid konferensen, Charles Scicluna, som tillade: ”Ja, vi måste vara vaksamma och använda

de kyrkorättsliga medel som finns för att se till att biskoparna beslutsamt lever upp till dessa förpliktelser.” Efter konferensens slut kommenterade Marie Collins det hela på följande sätt: ”Jag ser den här konferensen som ett tecken på att man har börjat ändra tänkesätt. Man verkar nu äntligen seriöst försöka att göra någonting åt dessa problem.” ulf jonsson

Religionshistoria

Var begravdes Jesus? av tord fornberg – Den heliga gravens kyrka – ligger den på platsen där Jesus korsfästes och begravdes? Platsen för Jesu kors och för hans grav har stått i fokus för kristen gudstjänst i Jerusalem så långt tillbaka vi kan kartlägga denna.

N

är jag besökte de ultraortodoxa Mea Shearim-kvarteren i Jerusalem här­ om året, hittade jag i en bokhandel ett imponerande bildverk med titeln Lieux saints du judaïsm en Terre d’Israel. Inte oväntat föll jag för frestelsen att köpa det, och det visade sig vara en fullträff. Där kan man finna allt om heliga judiska mäns (sällan kvinnors) gravar i Bibelns land, från patriark-/matriark-gravarna i Hebron och Rakels grav utanför Betlehem till moderna tiders rabbingravar, den senaste av dem Rabbi Israel Abou’hatsiras (1889–1984) grav i Netivot strax öster om Gazaremsan. Nästan lika intressant som alla bilder och texter om de heliga gravarna är uppgiften om vem som

10 

förlagt boken: Israels försvarsministerium. Avsikten ligger i öppen dager. Israeliska soldater från ortodoxa familjer (många av dem från före detta franska kolonier i norra Afrika eller Mellanöstern) skall förstå, att dessa judiska gravar, ofta belägna på den så kallade Västbanken, tillhör deras eget religiösa arv, som riskerar att ödeläggas den dag det inte skyddas av den israeliska militärmaskinen. Regionen är ju full av förstörda gravar och synagogor, men också moskéer och kyrkor. De många bilderna i boken visar dessa gravar, alltid omgivna av fromma ortodoxa besökande. De har inte kommit för att bese gravarna som sevärdheter, utan de är där med

Signum 2/2012


Religionshistoria

bönböcker i händerna, för att be på platsen, helgad som den är av kvarlevorna av svunna generationers stora män. Seden att vallfärda till platser som dessa går tillbaka till biblisk tid; den fromme israeliten skulle egentligen, även om det oftast var omöjligt av geografiska skäl, vallfärda till Jerusalem tre gånger om året, vid påsk, pingst och lövhyddefesten. Och psaltarpsalmerna 120–134 har alla fått rubriken ”En vallfartssång”. Förmodligen var det den praktälskande kung Herodes (som regerade Palestina åren 37–4 f. K r. på uppdrag av den romerska överheten), som började smycka redan befintliga profetgravar med imponerande påbyggnader, ofta i form av en pyramid. Detta tycks ha varit något nytt. I en känd text anspelar Jesus på detta och på den samtida traditionen att Israel i det förflutna avvisat de allra flesta av de profeter som Gud sänt till sitt folk. Jesu ord är välkända: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod” (Matt 23:29–30). Jesus sade detta, när han undervisade på Tempelplatsen i Jerusalem. Om man därifrån ser ner över Kidrondalen i öster, faller blicken på en rad imponerande monument, det största av dem den så kallade Absaloms grav, ett 20 meter högt monument som uppförts årtiondena kring Jesu födelse. Söder därom finner vi bland annat den så kallade Sakarjas grav. Ingen av dem har något verkligt samband med de historiska gestalterna, och det är inte klart, när just de tillskrevs stormän från en gången tid. Vad vi däremot vet är att man på Jesu tid ville lokalisera så många stormäns gravar som möjligt. Detta framgår av en judisk text från första århundradet e. K r., Profeternas liv, där en rad profetgravar lokaliseras. De i vårt sammanhang intressantaste upplysningarna ges om profeten Jeremias grav nere i Egypten (se Jer 43:1–7 om hur Jeremia

mot sin vilja kom till Egypten): ”Jeremia var från Anatot, och han dog i Taphnes i Egypten, stenad till döds av judarna. Han begravdes på den plats där faraos palats stod [...] Ännu i dag ber Guds trogna tjänare just på den platsen” (2:4). Texten fortsätter (2:5) med att, förvisso ohistoriskt, berätta att Alexander den store lät föra profetens kvarlevor till den av honom nygrundade staden Alexand­ ria och deponera dem längs stadens gränser. Viktigare är naturligtvis uppgiften, att fromma judar vallfärdade till graven för att be där under första århundradet e. K r. Många uppgifter finns om judiska gravar, så exempelvis Apg 2:29 där det sägs att Davids ”grav finns här [i Jerusalem] än i dag”, Josefus, Antiquitates 16.179–183 att Herodes plundrade och därefter lät försköna denna grav, och Josefus, Bellum 4.531–532 att också patriarkgravarna i Hebron ”visas ännu i dag”. Orden i Matt 2:18 om hur Rakel begrät sina barn som dödades av kung Herodes förutsätter, att hon på något sätt var närvarande i sin grav strax norr om Betlehem och därifrån kunde se det hemska som hände. Kanske viktigare är tanken att de begravda fromma fungerade som förebedjare för dem som samlades vid deras gravar. Den äldsta kyrkan bestod huvudsakligen av judar. För dem var respekten för gångna generationers stora män och kvinnor självklar. Man fortsatte därför att vörda dem vid deras gravar, som sågs som helig mark. Det kanske äldsta belägget för en kristen gravkult möter i Martyrium Polycarpi 18:2– 3, troligen från 150-talet: ”Sedan samlade vi hans [Polykarpos] ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa” (se också Acta Justini 6). Det citerade avsnittet föregås av en liturgisk (eukaristisk?) bön i kap. 14, och också andra detaljer antyder en gudstjänstsitua-

Signum 2/2012

11


Religionshistoria

tion. Det ligger nära till hands att här se ett belägg för en redan etablerad liturgisk praxis: Man samlades för bön (och måltid?) vid sina martyrers gravar. Man kan också hänvisa till Hegesippos, som enligt ett citat i Eusebios kyrkohistoria (Historia ecclesiastica 2.23,18) uppger, att man på hans tid (omkr. 180 e. K r.) fortfarande kunde se det minnesmärke som skall ha funnits på platsen för Herrens bror Jakobs martyrdöd.

Från Hadrianus och byggandet av Aelia Capitolina till Konstantin Det finns därför goda skäl att tro att Jesu grav, oavsett var den var belägen, besöktes av de kristna i Jerusalem så länge möjlighet fanns, åtminstone fram till dess att staden ödelades år 135 e. K r. i samband med Bar Kochba-upproret och sedan nybyggdes som en rent romersk stad med namnet Aelia Capitolina. Romarna lät då anlägga ett stort Forum på sydsluttningen av den nordvästra höjdsträckningen i staden. Där hade tidigare legat ett gammalt stenbrott omedelbart nordväst om Gennath-porten. Det betydde att torget i fråga kom att ligga omedelbart nordväst om korsningen mellan två av stadens huvudgator, Cardo Maximus och Cardo Decumanus. Detta torg täckte åtminstone en yta av 200 x 150 meter, och längst i norr lät kejsaren uppföra ett tempel åt gudinnan Venus (Afrodite). Tvåhundra år senare beskrev Eusebius (Vita Constantini 3.26) det här bygget med följande ord: Gudlösa människor [...] lade ner stor möda på att täcka över odödlighetens gudomliga minnesmärke, för att det skulle glömmas bort. Med stort arbete transporterade man dit jord från annat håll och täckte över hela området. Genom att höja markytan och täcka den med stenläggning gömde man den gudomliga grottan under en stor mängd jord. Och som om det inte vore nog byggde man där ovanpå en grav för själar, ett dystert tempel för

12 

livlösa avgudar, och tillägnade det den orena demonen Afrodite. Där utgöt man smutsiga dryckesoffer på profana och åt förbannelse vigda altaren.

Eusebius förutsätter alltså att platsen för Jesu grav befann sig under detta paradtorg. Med vissa variationer återkommer denna upplysning hundra år senare hos Hieronymus (Epistula 58.3): Från Hadrianus dagar ända till Konstantins regering, i runda tal 180 år, dyrkade hedningarna en bild av Jupiter, som man ställt upp på platsen för uppståndelsen, och en marmorstaty av Venus på korsets klippa.

Man är inte helt ense om ifall Jupitertemplet stod på detta torg tillsammans med Venustemplet, eller om det i stället stod på vad som varit Tempelplatsen. Men det är tydligt, att såväl Eusebius som Hieronymus menade, att Jesu död och uppståndelse ägt rum på platsen för detta nya Forum. Grävningar på platsen antyder, att Hadrianus här lät uppföra en 19 x 19 meter stor plattform, troligtvis för Venustemplet. Man kan också notera, att mynt från Aelia Capitolina visar hur Venus står på något som skulle kunna vara denna plattform eller översta delen av en mera oregelbundet formad klippa. Uppgifter som de som lämnats av Eusebius och Hieronymus väcker frågan, om det är realistiskt att anta, att kristna vid 300-talets början kunde ange var Jesus dog och sedan begravdes. Flera skäl kan anföras för att så är fallet. Romerska avrättningar var offentliga tillställningar; de ägde inte rum i skymundan utan väl synliga för så många som möjligt. De tjänade dels som bestraffning, dels som avskräckningsmedel; många skulle se dem och varnas för att sätta sig upp mot den romerska överheten. Om det till och med var så, vilket många tror, att Venustemplet stod på ett klippfundament som nådde upp ovanför stenläggningen på torget, ökar san-

Signum 2/2012


Religionshistoria

nolikheten ytterligare. Till detta kommer att Jerusalem gång efter annan besöktes av pilgrimer som Melito av Sardes omkring år 170 (Eusebius, Historia ecclesiastica 4.26,14) och Alexander av Kappadokien år 212 (Eusebius, Historia ecclesiastica 6.11,2), om vilken det sägs att han kom till Jerusalem ”för att bedja och besöka de heliga platserna”.

Kejsar Konstantin och byggandet av det kristna Jerusalem Inemot 200 år efter det att Aelia Capitolina med sitt paradtorg uppförts besegrade Konstantin år 324 sin rival om makten, Licinius, och han enade därmed det romerska riket. De gamla romerska religionerna hade spelat ut sin roll som en sammanhållande politisk faktor, och den nye härskaren kom i stället att finna denna faktor i kyrkan. Då blev kyrklig enhet en fråga av största politiska betydelse, varför kejsaren sammankallade ett koncilium i Nicaea år 325. Av betydelse i vårt sammanhang är den mindre uppmärksammade kanon 7 i konciliebesluten. Här framgår tydligt för den som bara lite grann kan läsa mellan raderna, att biskopen i Jerusalem, Macarius, inte alls drog jämt med sin överordnade, metropoliten nere i Caesarea, det vill säga just den tidigare omtalade historieskrivaren Eusebius. I sitt stora historieverk tillskrev Eusebius kejsar Konstantin hela äran av de grävningar och fynd som gjordes i Jerusalem, så snart man återvänt hem från Nicaeakonciliet. Han kan dock inte förtiga den korrespondens som kejsaren hade med biskopen uppe i Jerusalem, vilket visar att denne förvisso spelade en roll som Eusebius inte gärna ville tillerkänna honom. Tydligen hade biskop Macarius vid mötet i Nicaea fått kejsarens tillstånd att riva det av Hadrianus uppförda Venustemplet på Forum i Jerusalem och därefter forsla bort jordfyllnaden därunder. Orsaken till att han ville det var naturligtvis en muntlig tradition att Jesu död och uppståndelse skulle ha ägt rum just där. Biskop Macarius dröjde inte, utan han tycks ha gripit

sig verket an omedelbart efter hemkomsten. I sin biografi över kejsar Konstantin skriver Eusebius (Vita Constantini 3.28): Så snart den ursprungliga markytan under jordutfyllnaden blev synlig, upptäckte man på en gång och mot all förväntan det ärevördiga och helgade monumentet över vår frälsares uppståndelse. Den allra heligaste grottan uppvisade en trogen likhet med hans återvändande till livet på så sätt att den åter visade sig i ljuset efter att ha varit begravd i mörker.

En anonym pilgrim från Bordeaux kom till platsen redan år 333 och vittnade som följer (Itinerarium Burdigalense 17): Till vänster är Golgota-kullen, där Herren blev korsfäst, och ungefär ett stenkast därifrån den grotta där man lade hans kropp och där han uppstod på den tredje dagen. På kejsar Konstantins order har man nu byggt en ”basilika” där – jag menar en ”plats för Herren”.

Man kan notera, att inte bara Jesu grav identifierats trots Eusebius skepsis utan också den plats där själva korsfästelsen ägt rum, åtminstone om vi får tro pilgrimen från det avlägsna Bordeaux.

Vad övertygade Eusebius om att man verkligen hittat Jesu grav? Något måste ha övertygat Eusebius att det verkligen var Jesu grav som man funnit, men hur kan man i efterhand identifiera en helig grav? Eusebius kände naturligtvis väl till den lokala traditionen i Jerusalem, även om hans känslor tydligen var något blandade. I sitt stora verk om var bibliska platser var belägna, Onomasticon, presenterade han sålunda Golgota med orden ”Golgota, skallens plats, där Kristus korsfästes, pekas ut i Aelia norr om Sionberget” (74.19–21). Han antyder ingenstans i Onomasticon något om Konstantins byggnadsverksamhet, varför verket med säkerhet har tillkommit före år

Signum 2/2012

13


Religionshistoria

325, hur långt före (290-talet?) är oklart men saknar nämnvärd betydelse. Vi kan dra slutsatsen, att Golgota kring sekelskiftet år 300 lokaliserades till den nordvästra fjärdedelen av vad som i dag är Gamla staden. En tidig tradition talar om ett fynd av Jesu kors, eller åtminstone delar av detta. Man har uppenbarligen gjort ett fynd, som man velat identifiera med Jesu kors. Omständigheterna är oklara men skulle kunna förklara att Eusebius bejakade gravfyndet trots sin initiala skepsis. Man kan också notera, att Konstantin lät uppföra sin basilika just för att ära korset (Eusebius, Laudes Constantini 9.16). En muntlig tradition om korsfyndet var känd redan för Ambrosius och Paulinus av Nola. Legenden kom sedan att spinna ett tätt nät kring uppgifterna om fyndet av korset, och detta kom snart att tillskrivas kejsarens mor, kejsarinnan Helena. Man kan tänka sig att graven avslöjades av graffiti; sådana förekom ofta på platser som knutits till bibliska gestalter och händelser, så kyrkan/synagogan på Sionberget, Martas och Marias hus i Betania, Bebådelsekyrkan i Nasaret och Petrus hus i Kafarnaum. Sådana skulle kunna övertyga en skeptiker som Eusebius, men det måste påpekas, att vi inte känner till något om graffiti i detta sammanhang. Hur som helst, i Jerusalem tog man snabbt till sig vetskapen om att det var här som frälsningsverkets avgörande händelser ägt rum. Kyrillos, biskop på platsen åren 349– 384, var högst medveten om Jerusalems geografiska privilegium: ”Andra bara hör talas om, vi både ser och rör vid” (Catechesis 13.22). Mot slutet av 300-talet blev den exakta lokaliseringen av de heliga händelserna allt viktigare; den kom att ligga till grund för mycket av det liturgiska livet i Jerusalem.

Hur såg platsen för Gravkyrkan ut på Jesu tid? Den plats dit man lokaliserade Jesu död och uppståndelse, där alltså Hadrianus Forum med sitt Venustempel senare uppfördes, låg utanför stadsmuren sådan denna löpte fram

14 

till år 41. Muren passerade då Herodes palats söderifrån, svängde där österut till den så kallade Gennath-porten, där den på nytt vek av norrut för att längre fram vid Antonia­ fästningen ansluta till Tempelplatsen. Romarna brukade, som nämnts ovan, verkställa avrättningar på väl synliga platser, gärna intill någon större väg och strax utanför en stadsport. Avsikten med detta var att så många som möjligt skulle se och ta varning; straffets hemskhet skulle fun­ gera som en avskräckande faktor. De gravar som man funnit inhuggna i klippväggar på platsen är också i enlighet med vedertagen praxis. Gravar måste ligga utanför stadsmuren (m. Baba Bathra 2:9). När Herodes Agrippa åren 41–44 byggde en ny stadsmur längre västerut, kom området att ligga inne i Jerusalem. Detta förklarar att Melito av Sardes kunde skriva att Jesus ”mördades. Och var mördades han? I stadens själva centrum” (Homilia 72; så också 94). De arkeologiska undersökningarna av platsen har avslöjat dess historia. Från 700-talet f. K r. och några århundraden framåt var här ett stenbrott i sydsluttningen av den nordvästra höjdsträckningen utanför Jerusalems dåvarande stadsmur. Stenhuggarna lämnade efter sig branta klippväggar, oregelbundet huggna, med bland annat en liten tvärbrant del av klippan kvarlämnad, säkerligen på grund av stenens dåliga kvalitet. Den kunde inte användas för byggnadsändamål. Under första århundradet f. K r. var stenbrottet uppenbarligen övergivet. Efter hand blåste jord dit; troligen transporterade man också dit jord och anlade trädgårdar. Man högg ut gravar i de branta klippväggarna, bland dem den så kallade Josef från Arimataias grav. Den dubbla användningen av platsen som trädgård och begravningsplats är oproblematisk; den kombinationen var vanlig. Antagligen skedde ingen väsentlig förändring av platsen efter upproret 66–73 e. K r. Det var först med Hadrianus byggnadsprojekt från slutet av 130-talet som plat-

Signum 2/2012


Religionshistoria

sen förändrades, det vill säga täcktes med stora jordmassor för att med sitt Venustempel tjäna som paradtorg.

Är detta verkligen platsen för Jesu död och uppståndelse? Vi kan konstatera att ingen seriös konkurrerande tradition har existerat. Med tanke på vad vi vet om hur gravar av judiska heliga män och kvinnor hölls i helgd, ”bör” minnet av var Jesu grav låg också ha kunnat leva kvar under tiden fram till dess att platsen täcktes över någon gång under åren 135– 150 e. K r. Och om det är riktigt att statyn av Venus stod på en uppskjutande del av klippan, underlättades det fortsatta fasthållandet vid platsen. Evangelisten Johannes upplyser sina läsare om att man lade Jesus i en grav som låg nära själva avrättningsplatsen (Joh 19:41), men vi får inte veta hur nära. Avståndet mellan graven och den av traditionen utpekade klippan är bara 40 meter, vilket är möjligt men kanske mindre troligt. Ett större problem är att klippan är så brant och så liten att det torde ha varit fysiskt omöjligt att få plats med tre kors däruppe och att föra svårt misshandlade offer dit upp. Det finns i stället anledning att anta att Jesus korsfästes längre söderut, nära Gennath-porten och de båda större vägar som löpte därifrån åt väster och åt norr. Antagligen memorerade man inte den exakta positionen av korset, än mindre är det troligt att några rester av korset bevarades och kunde återfinnas 300 år senare; det var ju stora mäns gravar som stod i centrum för de troendes vördnad. Namnet Golgota avsåg nog inte bara den kvarlämnade delen av klippan under Venusstatyn utan ett större område nordväst om Gennath-porten. Det grekiska ordet topos, som används om platsen för Jesu korsfästelse i Joh 19:41, översätts i Liddell-Scotts stora profangrekiska lexikon med place, region. Alltså: I det lite större område, ungefär 200 meter i nord-sydlig riktning och 150 meter i öst-västlig riktning, som ligger nordväst om

Gennath-porten har Jesus avrättats. Han har därefter, som Johannes berättar, begravts i en trädgård som också låg i vad som långt tidigare varit ett stenbrott. Det finns alla skäl att tro, att platsen för Jesu grav i Gravkyrkan verkligen är den autentiska. Varför finns det då anledning att tro att Jesus avrättades kanske 150–200 meter längre söderut? Svaret är romarnas ovan omtalade vilja att så många som möjligt skulle se det. Därför brukade man förlägga avrättningar nära stadsportar och större vägar. Och då talar all sannolikhet för ett läge längre söder­ ut. Det var meningen att skylten med den dömdes namn och brott skulle kunna läsas från vägen, och då är ett större avstånd än 20–25 meter inte meningsfullt. Evangelisterna säger också, att de som gick förbi (Mark 15:29) hånade Jesus, vilket också förutsätter närhet till vägen västerut. Ett svar på en fråga drar ofta med sig en ny fråga, i det här fallet frågan varför korsfästelsen i så fall sekundärt flyttats till klippan inne i Gravkyrkan. När Konstantin lät uppföra sin basilika, började den vid klippan och sträckte sig österut bort från graven. Graven låg liksom klippan under några årtionden under bar himmel omedelbart väster om kyrkan. På klippan placerade han ett guldkors, senare plundrat och ersatt med kors av enklare material. En tidig pilgrim, nunnan Egeria (Itinerarium Egeriae 24.7), berättade på 380-talet om de ceremonier som ägde rum framför korset (ante crucem) respektive bakom korset (post crucem). Antagligen är det detta kors som i efterhand gett upphov till traditionen att Jesus korsfästes just på den platsen.

Slutsats Golgota med platsen för Jesu kors och för hans grav har stått i fokus för kristen gudstjänst i Jerusalem så långt tillbaka vi kan kartlägga denna. Både Jesu död och hans uppståndelse har ägt rum i det område som evangelisterna kallar Golgota, alltså det gamla stenbrottet utanför Gennath-porten.

Signum 2/2012

15


Religionshistoria

Det som i dag pekas ut som den exakta platsen för Jesu grav är med rimlig sannolikhet den autentiska platsen. Korsfästelsen har,

likaledes med rimlig sannolikhet, ägt rum ungefär 150 meter längre söderut nära den stora vägen från Jerusalem mot väster.

Litteratur Bahat, Dan: The Illustrated Atlas of Jerusalem (Jerusalem: Carta 1996). Borgehammar, Stephan: How the Holy Cross was Found (Stockholm: Almqvist & Wiksell 1991). Gibson, Shimon och Taylor, Joan: Beneath the Church of the Holy Sepulchre Jerusalem (London: Palestine Exploration Fund 1994).

Jeremias, Joachim: Heiligengräber in Jesu Umwelt (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 1958). Küchler, Max: Jerusalem (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 2007). Michelson, Mena’hem m. fl.: Lieux saints du judaïsm en Terre d’Israel (Jerusalem: Le Ministère de la Defense d’Israel 2006).

Murphy-O’Connor, Jerome: ”The Argument for the Holy Sepulchre” i Revue Biblique 117 (2010), s. 55–91. Taylor, Joan: ”Golgotha: A Reconsideration of the Evidence for the Sites of Jesus’ Crucifixion and Burial” i New Testament Studies 44 (1998), s. 180–203.

Litteratur

”Amatörkatoliken” Strindberg av mickaëlle cedergren – Strindbergs entusiasm för katolicismen: en fråga om religiositet eller om identitet?

A

ugust Strindberg skulle livet ut experimentera med olika vetenskapliga, litterära och religiösa ståndpunkter. Detta framgick tydligt under konferensen Strindberg och religionen som arrangerades av Linköpings universitet, Pilgrimscentrum och Svenska kyrkan i Vadstena mellan den 14 och 16 februari 2012. I sitt öppningsföredrag talade Björn Sundberg om Strindberg som en ”villrådig sökare” som försöker ”finna ordning i oredan”, som strävar efter att ”skapa mening i ett mönster som kan övervinna kluvenheten”.1 Strindberg är ”ingen partianhängare” och kommer alltid att om-

16 

pröva sina ställningstaganden. Ändå skulle allt ha en mening. Strindbergs uppfattning att ”allt tjänar” skulle bli ett rättesnöre för honom efter Infernoperioden. Strindberg har oftast, och med rätta, förknippats med Swedenborg, ockultismen, spiritismen, teosofin och buddhismen, men katolicismen har varit helt bortglömd eller nämnts i förbigående som ett exotiskt drag. Ändå har katolicismen varit av stor betydelse för Strindbergs produktion. Runt 1900 är Strindberg mer än någonsin mottaglig för den katolska traditionen och många av hans dramatiska och (själv)biografiska tex-

Signum 2/2012


Litteratur

ter präglas av den. Men han är fast besluten att inte bli katolik. Till sin vän Leopold Littmansson skriver Strindberg den 26 mars 1899: ”Jag är icke katolik endast amatör och kan icke binda mig i någon bestämd form.” Att binda sig var för Strindberg det kanske mest avskyvärda som kunde hända honom. Fri skulle han vara och fri var han! I modernitetens gryning gör sig Strindberg till ”amatörkatolik”,2 men vilken sorts amatörism handlar det om? Och på vilket sätt präglas Strindbergs texter av denna tradition? Avslutningsvis kan det vara värt att reflektera över hans avsikter och motivationer. För att svara på frågan måste vi först förflytta oss till Paris där han bodde i minst två omgångar på 1890-talet och där han kanske starkast präglades av den katolska världen. Under hösten och vintern 1897 är Strindberg fullt upptagen med att skriva färdigt Legender och Jakob brottas och börjar vid sekelskiftet med ett nytt drama, Till Damaskus. Vid denna tid frekventerar han också andlighetens högborgar i Quartier Latin, såsom kyrkorna Saint-Germain-l’Auxerrois, SaintSulpice och Notre-Dame. Han börjar också läsa och köpa katolsk litteratur för att lära känna denna västerländska tradition. Talrika böcker relaterade till katolicismen kan fortfarande hittas i Strindbergs eget bibliotek, vare sig det handlar om skönlitteratur, mystik eller liturgiska och didaktiska verk om den katolska tron. Här kan nämnas några viktiga verk i Strindbergs samling av katolsk litteratur, som också cirkulerade bland 1800-talets antingen franska eller nordiska katoliker och som synes är de skrivna på olika språk: L’Imitation de Jésus-Christ av Thomas a Kempis, L’Ornement des noces spirituelles av Ruysbrœk l’admirable, Die Bekenntnisse des heiligen Augustinus, Les Pensées av Pascal, Våra fäders tro av Gibbons, Den katholske kirkes skjønhed, folkelig fremstillet i den religiøse skikke og ceremonier av Rippel, Nouveau paroissien romain contenant les offices des dimanches et des principales fêtes, Leonard Goffines Religionshandbok för

katholska församlingar, bönboken Skyddsengeln. Bönbok för katolske kristne. Förutom att Strindberg, genom att inskaffa katolsk litteratur, gör sig förtrogen med denna tradition är det fascinerande att se hur han väver in den i sitt verk och låter sig inspireras av detta kulturella arv. Det kan här vara av särskilt intresse att lyfta fram vad Strindberg förknippade med katolicismen.

Strindbergs romantiska katolicism För Strindberg är katolicismen nära knuten till den ursprungliga kristendomen, en idealiserad och romantiserad kristendom, så som man finner den i Le Génie du christianisme av Chateaubriand, denna bok som enligt honom ”är rolig, flott, vacker, såsom Katolicismen i sitt ljusa sätt att se på tingen är gent emot protestantismen”.3 Enkelheten i en barnslig tro utan dogmer, frånvaron av protestantismens stränghet, återvändandet till ursprunget, traditionen och motståndet mot modernismen är alla starka lockelser för Strindberg. Den svenske författaren fasci­neras också av den katolska liturgin och strävar efter att förstå betydelsen av de katolska symbolerna, någonting som också förbryllade Chateaubriand. Snarare än en uppsättning dogmer och teologiska ståndpunkter förnimmer Strindberg i katolicismen den ursprungliga kristendomen. I mycket var Strindberg lik andra nordiska konvertiter under 1800-talet för vilka katolicismen framstod som ”livsform och kulturellt system”.4 Men vad som också framkommer av Strindbergs texter, där han förefaller intagen av katolicismen, är aversionen mot protestantismen, ett återkommande tema hos de skandinaviska konvertiterna.5 Protestantismen, som han skriver till sin dotter Karin den 31 januari 1898: ”synes mig vara revoltörens religion, fritänkarens bottenlösa räsonneranden om tron, dogmatik, teo­logi, men ej religion”. Slutligen anklagar han den lutherska protestantismen för att vara en kylig rationalism. En likhet mellan Strindberg och hans

Signum 2/2012

17


Litteratur

franska själsfränder är att dessa omvända intellektuella ”ansluter sig till en traditionell kristendom som stöder sig på uppenbarelsen snarare än på det intellektuella sökandet, på traditionen mer än på innovationen, på enkelhet mer än sofistikerade resonemang”.6 Strindberg vill inte veta av något tal om dogmatik, han eftersträvar ett ickeintellektuellt moraliskt och estetiskt system. Han ser i katolicismen ett rikt kulturellt arv ur vilket han kan ösa inspiration och skapa mening. Liturgin är därför inspirerande och visar sig vara ett nyckelbegrepp som Strindberg medvetet utnyttjar i sina nya religiösa dramer runt 1900. Det liturgiska greppet dubblerar effekten på scenen: den osynliga verkligheten materialiseras och tar männi­ skans sinnen i bruk för att upplevas. Många understrykningar i hans böcker, bland annat i Le Génie du christianisme och Goffines Religionshandbok för katholska församlingar, vittnar om och bekräftar hans intresse för påskens liturgi och det sakramentala livet med eukaristin i centrum som kommer fram i hans dramer. Jungfru Maria visar sig också oerhört betydelsefull för Strindberg och åskådliggör för hans protagonister vägen för att närma sig Gud och frälsningen, vilken författaren, liksom Jakob, brottades med.

Strindberg, kosmopoliten Den estetiska aspekten i katolicismen är inte det enda som lockar; katolicismens kulturella och universella dimension har lika stark dragningskraft. Synonym med en västerländsk kultur och tradition symboliserar katolicismen, ”den allmänneliga kyrkan”, också en universell princip och en europeisk kulturell identitet för Strindberg som går emot den svenska identiteten. Bortom katolicismen skymtar Strindberg en väg för framtiden, närmare bestämt en väg till försoning: tanken på en ” stor kompromiss ” är född och uttrycks tydligt genom berättarens ord i Inferno: ”protestantismen är ett straff som ålagts Nordens barbarer; protestantismen är Landsflykten, den babyloniska fång-

18 

enskapen, och återkomsten synes förestå, återkomsten till det förlovade landet. Katolicismens ofantliga framsteg i Amerika, i England och i Skandinavien profetera om den stora försoningen”.7 Det handlar om en religiös synkretism, en framtida religion, till vilken de andra konfessionerna kommer att ansluta sig. Strindberg gör antydningar om en sådan  ”konfessionslös” universalreligion, som skulle kunna locka välkända skandinaviska konvertiter eller ej omvända sympatisörer (Cavallin, Fröding, Kleen, Hansson, Jörgensen, Garborg, Nyblom). Han återkommer regelbundet till tanken på en universell religion där judar, protestanter och katoliker skulle förenas. Bland annat denna idé hämtar han i Jacques-Bénigne Bossuets Correspondance avec Leibniz (1691–1693) om religiös synkretism, en av de franska böckerna om katolsk reformation som uppskattades mycket av epokens franska intellektuella konvertiter. Universalismen i det katolska tänkandet verkar vara en central idé i Strindbergs egenartade katolicism, en betydelsefull princip som också är styrande när han skriver direkt på franska och strävar efter att erövra den litterära världen, med andra ord Paris. Den katolska franska litteraturen blev därför en framtidsväg som skulle ge Strindberg dels inspiration och skaparkraft, dels en identitet som kosmopolit. För den svenske författaren symboliserar också katolicismen i högsta grad opposition och motstånd mot den liberala och konservativa makten. Strindberg arbetar med katolska teman, tydligen för att motverka den nationalistiska grundsyn han finner i Sverige och speciellt i den svenska litteraturen. Strindbergs ambition famnar andra horisonter än den svenska: han vill bli mottagen som europeisk författare. När han tillgodogör sig den katolska repertoaren i sin produktion blir han också anhängare till den katolska och litterära rörelse som speciellt omfattar Frankrike, med Huysmans, Bloy, Coppée och Bourget i spetsen.8 På så sätt utmärker sig Strindberg och hävdar sitt obe-

Signum 2/2012


Litteratur

roende av det litterära, politiska och lutherska Sverige. När Strindberg lämnar Frankrike för gott och kommer tillbaka till sitt hemland i april 1898 vill han skapa sig en ny identitet. Genom att ta till sig den katolska rörelsen inom fransk litteratur får han chansen att bli en internationell författare i likhet med franska intellektuella konvertiter. Katolicismen hos tidens intellektuella är lika mycket ett tecken på modernitet som antimodernitet. Det är en konstnärlig, vetenskaplig, intellektuell och kanske i synnerhet maskulin religion,9 som går i täten och som, enligt Strindberg, i motsats till den lutherska läran kan hävda sig gentemot nationalismens ökade utbredning, protestantismens feminisering,10 den skräckinjagande industrialiseringen vid 1800-talets slut och förlusten av högre värden. Att tränga in i katolicismen är för den svenske författaren att positionera sig ideologiskt, göra anspråk på en legitim rättighet att tillhöra den litterära, religiösa och intellektuella eliten.

Ett katolskt universum i Strindbergs verk Mellan 1896 och 1901 sympatiserar Strindberg med den andliga rörelsen inom fransk litteratur. Hans brev, ockulta dagbok och litterära produktion visar hans förtrogenhet med de allra första verken som skrevs av franska katolska intellektuella. Strindberg jämförde gärna Inferno med deras skrifter och kände en viss stolthet över att betona hur hans utveckling liknade deras: från ateism till katolicism. Fem magra år har gått när Strindberg återkommer till dramat och skriver Till Damaskus. Han söker efter ett nytt dramaturgiskt skrivsätt och finner i katolicismen en ny skaparkraft. Vi förundras förmodligen när vi i Strindbergs texter upptäcker talrika katolska symboler. Strindberg utnyttjar flitigt klostertematiken, det ställföreträdande lidandet och den andliga, så kallade syskonkärleken i sina texter. På samma sätt gör han bruk av den katolska liturgin. De tre huvudteman som dramatikern ut-

vecklar i de verk som skapas efter Inferno står i konflikt med varandra och fullföljer en polemik mot den ideologi som dominerar i Sverige. Traditionellt katolska motiv såsom klosteranläggningar, radband, korsfästelsescener och liturgiska hymner finns inströdda i de dramatiska texterna från åren runt sekelskiftet och bidrar både till att skapa en mystik och att förstärka en ”romantiserande” folklig katolicism i verken. Den katolska liturgin används som ett verktyg för att förkroppsliga den andliga världen på scenen. Den svenske författaren gör bekantskap med ett annat sätt att tänka när han stångas med teodicéproblemet. Han låter sig inspireras av substitutionslagen i utarbetandet av en egen teori om satisfactio vicaria, det ställföreträdande lidandet. Till slut gör han uppror mot det krucifix där han tycker att den korsfäste saknas, eftersom han inte lyckas utplåna världens lidanden. I stället utropar sig Strindberg till Förlossare och föredrar att tro på människan och hennes förmåga att lida för att bära sin nästas plågor. Den platonska kärleken är det andra stora temat som löper genom Strindbergs sena produktion, ett omstörtande tema under en tid av sexuell revolution då den maskulina och feminina identiteten söker efter nya definitioner. Strindberg håller fram en sorts platonsk relation som står i diametral motsats till den rådande tidsandan hos de frisinnade svenskarna. Drömmen om klosterlivet gör sig också gällande från och med Inferno och framstår som ett identitetsskapande rum för sekelskiftesmänniskan så som hon ofta framställs hos Huysmans, Barrès och Bourget. Klostrets domän är utan tvivel en kraftfull symbol för upproret mot den svenska nationalidentiteten.11 Denna ”motvärld”  framstår som ett värn för Traditionen men lika mycket som ett rum för vetenskap och förnyelse, där också en modern maskulin identitet tar form, samtidigt som dess slutenhet i högsta grad symboliserar den intellektuelle, vetenskapsmannen och renlevnadsmannen som väljer bort äktenskapet.

Signum 2/2012

19


Litteratur

”Allt tjänar” för Strindberg, även katolicismen För att förstå Strindbergs entusiasm för katolicismen är det nödvändigt att gå tillbaka både till de förhållanden som rådde i Sverige och till Strindberg själv, som strävade efter att erövra Paris. Strindberg gör sig till den katolska rörelsens vän inom fransk litteratur samtidigt som han skapar en ny och religiös teater. Strindberg, franskskrivande författare, blir anhängare till katolicismen i avsikt att bygga upp en europeisk och kosmopolitisk identitet. Strindbergs genialitet består i att ansluta sig till den katolska och franska litteraturrörelsen, genom att öva sig i att skriva och tänka katolskt och ta till sig en tradition som tilltalade många intellektuella i Europa. Denna tradition ger honom möjlighet att jämställas med dessa författare och att samtidigt ta avstånd från Sveriges litteratur, liberalism och statsreligion. I och med detta har den katols­ ka franska litteraturen varit en språngbräda för att bygga upp Strindbergs nya kosmopolitiska identitet och ingått i en rad strategier som ger honom ett verktyg för att hantera sin religiösa kris. Frälsningen är och förblir en stötesten för Strindberg och hans protagonister. I viss mån har den katolska traditionen hjälpt ho-

nom att lösa teodicéproblemet genom att ta till sig det ställföreträdande lidandet. Under vägen låter Strindberg sin berättare i Inferno alltmer upptäcka Jungfru Marias roll som frälsningens förmedlare, han som inte vill ha med den korsfäste att göra. Nattvardens sakrament förbryllar också honom och visar sig högst närvarande i Strindbergs dramer. Katolicismen må vara lockande, Strindberg vill ändå inte binda sig till någon bestämd form. Även om hans egen katolicism stämmer väl överens med den som många av hans samtida ansluter sig till, både i Norden och i övriga Europa, är den i högsta grad utformad för Strindbergs egna behov, vare sig de är religiösa, litterära eller politiska. Hans motivation är tvivelsutan långt ifrån endast religiös, men hans sökande efter försoning är ett bärande inslag som klargör hans forskande i det katolska tänkandet och hans vilja att hitta en kompromiss mellan religionerna. Strindbergs exempel talar än i dag till oss om en epok och en litteratur där katolicismen hade stor dragningskraft. Strindbergs motto om att ”allt tjänar” gäller också när det gäller katolicismen. Allt skulle ju utnyttjas till det bästa, till och med den katolska traditionen, för att ”finna ordning i oredan”!

Noter 1 Föredraget i Vadstena byggde på Björn Sundbergs senaste bok, ”Om Du vill lära känna det osynliga …” Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, Norma 2011. Denna artikel sammanfattar en del av mina egna forskningsresultat inom projektet ”Den andliga förnyelsen i 1890-talslitteratur: En komparativ studie mellan franska författare och August Strindberg”. 2 Strindbergs brev, t. XII, s. 316. 3 Strindbergs brev, t. XIII, s.  20.

20 

4 Y.-M. Werner, Nordisk katolicism, Makadam 2005, s. 235. 5 Ibid ., s. 25. 6 R. Griffiths, Révolution à rebours. Le renouveau catholique dans la littérature française de 1870 à 1914, Paris, Desclée de Brouwer, 1971, s. 29. Se också Y.-M. Werner, op. cit., s. 253. 7 Inferno (SV 37, s. 307). 8 Se F. Gugelot, La Conversion des intellectuels au catholicisme en France, 1885–1935, Éditions du C.N.R.S. 1998.

Signum 2/2012

9 Se beskrivningen av klostret i Till Damaskus (SV 39, s. 387) och i Klostret (SV 50, s. 105). 10 Y.-M. Werner, ”Feminin manlighet”, i Yvonne-Maria Werner (red.), Kristen manlighet. Ideal och verklighet 1830–1940, ScanBook 2008, s. 141. 11 Se också Y.-M. Werner, Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929, Katolska Bokförlaget 1996.


Analyser och rapporter

Den övervägande delen av kritiken mot välgörenhetssektorn har alltid handlat om att den styrs av svaga administrativa ledningar och att den är ineffektiv. Men hybridföretag som leds av sociala entreprenörer kan röja väg för nya affärskoncept som uppfyller sociala behov och medför ett ”vinstdrivande” ekonomiskt tänkande. WaterHealth International är ett exempel på ett snabbväxande vinstdrivande företag som försöker tillhandahålla rent vatten i delar av jordbruksområden i tredje världen. Det använder sig av innovativa reningstekniker för att distribuera rent vatten till minimal kostnad till mer än en miljon människor på landsbygden i Indien, Ghana och Filippinerna, och man är i allmänhet effektivare än regeringen. Katolsk sociallära anklagas ofta för att låtsas hänga med, men ”gåva och bidrag” är en framgångsrik ny idé från påven Benedictus XVI som har satt fantasin i rörelse. Den uppvisar också en ”försonande” dimension,

genom att visa på företagande som en ädel kallelse och som en väg till helighet. Men utmaningen att översätta påven Benedictus rika tankar om ”gåva och bidrag” i praktisk handling är en komplex uppgift. För de affärsdrivande företagen kan detta nya engagemang inte vara kosmetiskt eller ett försök till marknadsföring. Det måste vara verkligt och autentiskt. Uttrycket ”gåva och bidrag” betraktas fortfarande med misstänksamhet i affärsvärlden, varför stödet från sådana management-tänkare som Michael Porter och Rosabeth Moss Kanter är betydelsefullt. Företag som byter sitt paradigm mot ”gåva och bidrag” måste stå ut med anklagelser om manipulation och om att göra för litet för att lösa komplexa problem. Men sådana initiativ mitt i denna djupa ekonomiska kris skulle kunna bli avgörande katalysatorer i arbetet för att få till stånd ett grundläggande nytänkande om vad som är företagandes mening, vilket bara kan vara hälsosamt. översättning: per lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 28 januari 2012 http://www.thetablet.co.uk.

Bokrevy

Stagnelius för nutid och framtid Erik Johan Stagnelius: Skrifter I–V. Under redaktion av Paula Henrikson och med inledning av Anders Olsson. Atlantis/Svenska Akademien 2011, 1 900 s.

I

år är det ett sekel sedan August Strindberg dog, och titanen firas på allehanda sätt. Om man rannsakar den svenska traditionen finner man att han inte har så många likar i internationell ryktbarhet; he-

liga Birgitta och Emanuel Swedenborg kommer väl närmast. Dock finns en svensk poet, förutom vår samtida Tomas Tranströmer, som borde tillhöra världslitteraturen. Hans senaste biograf Göran Hägg pläderar till och

Signum 2/2012

53


Bokrevy

med för att Kalmar borde bli världsarv därför att Erik Johan Stagnelius tillbringade en stor del av sitt korta olyckliga liv i staden. Med ett argument som aldrig kan beläggas har Hägg – och många andra – hävdat att Stagnelius skulle fått en självklar plats i världen om han skrivit på ett större språk. Det geni till översättare som kunnat bevisa saken har ännu inte framträtt, men jag är beredd att stödja hans kandidatur till kanon. Han tål en jämförelse med sina samtida Percy Shelley och John Keats. Om Keats var en av alla älskad person kan man om Stagnelius säga att knappt någon tyckte om eller ens lade märke till honom under hans livstid. Han hade bara någon enda vän och blott en enda välgörare – den gamle gustavianen och upplysningsmannen Nils von Rosenstein som en tid var hans chef i kanslierna. Han utsattes för nedriga intriger under sin sista tid från de ledande romantiska poe­ terna, framför allt Tegnér, och han dog obemärkt som hans avundsmän säkert avsett. Hans rykte är uteslutande postumt. Stagnelius nämns knappt i samtida källor, och han har lämnat efter sig bara tre fyra brevlappar – jämför med det tjog tjocka band som innehåller Strindbergs korrespondens! Han levnadslopp är svårt att följa, och äldre litteraturhistoriker med biografisk inriktning fick skarva en hel del för att få till en intressant och förebildlig skald i helfigur. (Det finns knappt ens ett pålitligt porträtt av honom.) Den som fuskade mest var Fredrik Böök som i sina många böcker om Stagnelius alltmer avlägsnade sig från den verklige författaren för att i stället bygga upp en ideal­bild. Göran Hägg rensar ordentligt i myterna i sin bok I Världsfurstens harem

54 

från 2007. Han är också kritisk mot den vidlyftiga spekulation kring påverkningar som frodats. När Stagnelius gnosticism kommer på tal går Hägg direkt på den för poeten lättast tillgängliga källan – kyrkofädernas kritik av Valentinus från det andra århundradet. Dessa texter fanns säkerligen i biskopsgårdens bibliotek hemma i Kalmar. Fadern biskopen – han framstår som en träbock av Guds nåde – hade själv använt dessa texter i sin avhandling, och man behöver inte gå via tyska romantiker för att spåra de gnostiska tankarna. Dessutom läste Stagnelius ett år i Lund och träffade på Mattias Norberg, orientalisten som gav ut mandeéernas heliga skrift Adamsboken (eller Ginsa) och var väl förtrogen med tänkande utanför den kristna ortodoxins domäner. Till Norberg är Stagnelius enda under livstiden tryckta diktsamling Liljor i Saron dedicerad. Göran Häggs tendens i biografin måste betecknas som hednisk, men detta är egentligen bara en fördel när han skriver om Stagnelius. Han har den djupaste respekt och känslighet inför poeten Stagnelius, mindre då för den religiöse tänkaren med samma namn. Ungefär så bör nog en samtida läsare förhålla sig till honom. Det är skönheten i språket och vantrivseln i den reellt existerande världen som är viktiga för en modern läsare, inte en inlånad gnostisk teologi som tycks ha som främsta funktion att förklara och drägliggöra ett eländigt liv. Stagnelius lät trycka Liljor i Saron samt ett par andra skrifter på egen bekostnad utan att få den uppmärksamhet han förtjänade. I hans närhet fanns dock den mer obetydlige poeten Lorenzo Hammarsköld som strax efter hans död ombesörjde den första större

Signum 2/2012


Bokrevy

utgåvan av hans verk. Stagnelius rykte tilltog under 1800-talet men vilade till en början mest på den episka och dramatiska diktningen för att bara långsamt flyttas över till den lyriska. En i dag berömd och älskad dikt som ”Till förruttnelsen” förblev dock länge otryckt, framför allt av anständighetsskäl. Fadern biskopen hade till och med ändrat i manus; där Stagnelius skrivit ”förskjuten av världen, förskjuten av Gud” hade han ändrat till ”förskjuten av världen men icke av Gud”. Så bör inte en trons försvarare handla; också en välmenande förfalskning är en förfalskning. Det dröjde långt in på 1900-talet innan denna dikt hamnade i skolantologierna. Det erotiska innehållet i många texter – även om det var allegoriskt tänkt – var länge svårsmält för utgivarna. För hundra år sedan var det dags för Fredrik Böök – och här möter vi hans främsta och mest bestående insats för skalden – att ge ut hans samlade skrifter i en vetenskaplig utgåva. Den står sig ganska väl framför allt i sina utförliga kommentarer. Dock var dess dateringar ofta felaktiga. Albert Nilsson kunde på 30-talet med en genialt enkel metod bringa reda i kronologin. Stagnelius arbetade på Ecklesiastikexpeditionen, en del av den statliga byråkratin i Stockholm. Det finns kanske tusen brev bevarade som han skrev i egenskap av kopist. Genom att följa brevens förändringar i stavning och handstil genom åren med den ganska omfattande samling av Stagnelius manuskript som finns bevarade (bland annat i Kalmar) kunde Albert Nilsson datera många dikter och dramer. Vackra utvecklingslinjer som konstruerats av Böök och andra föll sönder, och en mer komplex bild av diktarens utveckling blev synlig. Böök ombesörjde ytterligare en komplett Stagnelius-utgåva på 50-talet; den brukar

kallas Allhemsupplagan. Där förenklade han Stagnelius text så mycket att den blev både osensuell och ibland svårtolkad. Genom att ta bort författarens versaler och utropstecken försvann stora delar av textens själ. Nu kommer en ny och mycket välgjord upplaga av Stagnelius skrifter i fem band under redaktion av Paula Henrikson och med förord av Anders Olsson. Den följer så gott sig göra låter manuskript och förstatryck. Stavning och interpunktion är den man önskar sig, det vill säga den som Stagnelius själv ville ha. I första delen publiceras de texter Stagnelius själv lät trycka. Därefter följer epik och dramatik i var sitt band och slutligen två band med de lyriska dikterna i kronologisk ordning så gott det nu låter sig göra. Albert Nilssons genialt konstruerade fälla kunde inte fånga in allt. Texten är försedd med kommentarer avsedda för nutid och framtid, inte för specialisterna. Mytologierna förklaras, säregna uttryck likaså. Vad jag saknar är ett register som hänvisar till texternas plats i tidigare utgåvor från Hammarsköld till Böök. Mer av Bööks tidiga kommentarer hade också förtjänat en plats i den nya utgåvan. Paula Henrikson påpekar en intressant förändring i utgivningspraxis av klassiska litterära verk. Medan man förr gärna slätade till ojämnheterna visar man i dag hellre fram lakuner, fragment och varianter. Stagnelius manuskript är för det mesta ganska snygga och entydiga – han var ju en professionell handskrivare – men svårtydda passager förekommer. I utkasten, är hans handstil inte den statligt anställde kopistens utan snarare alkoholistens eller opieätarens. Möjligen blir en framtida utgåva, kanske digital, smutsigare och mera oordnad än dessa fem sobert formgivna band i Svenska Akademiens svenska klassikerserie. magnus ringgren

Signum 2/2012

55


Informationer

logen Sergio Donadoni och räddades därmed åt eftervärlden. L’Osservatore Romano påminner nu i samband med studiedagen att Heliga stolen var delaktig i de arkeologiska utgrävningarna av Sonqi Tino. Detta deltagande hade en känslig politisk bakgrund. I efterdyningarna av det sudanesiska inbördeskriget, som utbröt strax efter självständighetsförklaringen 1956, formulerade islamistiska partier och organisationer anklagelsen att kristendomen kom till landet först på 1900-talet ”med kolonialismen”. Denna anklagelse utgjorde en central beståndsdel i en väldig propagandakampanj. Friläggandet av de nubiska katedralerna och

kyrkorna motbevisade detta: Kristendomen var närvarande och dominerande inom det nuvarande Sudans område, framför allt i norr, sedan tidigkristen tid. I februari 1964 utvisade den sudanesiska regeringen alla katolska präster och ordenspersoner som inte hade sudanesiskt medborgarskap, eftersom dessa framför allt i söder skulle ha infört ”främmande” kultur och civilisation. Desto större blev den politiska betydelsen av räddandet av de kristna kulturminnesmärkena i Nubien, vilka för såväl den inhemska som utländska offentligheten visade hur djupt förankrad kristendomen alltsedan antiken varit i området. Evangeliet nådde områ-

det som i dag utgör det norra Sudan under tidigkristen tid. Under 500-talet proklamerades kristendomen som statsreligion i de tre nubiska kungarikena Nobadja, Makuria och Alwa. Kyrkan i de tre kungarikena var dels knuten till det koptiska patriarkatet i Alexandria, dels till den bysantinska statskyrkan. Den nubiska kyrkans nedgång torde ha börjat i samband med mamelukernas herravälde i Egypten under 1200-talet. Hur som helst finns det dock vittnesmål om nya kyrkobyggnader – om än i mycket mindre omfattning än under storhetstiden – från slutet av 1400-talet. När kristendomen dog ut i Nubien går inte riktigt att fastställa.

kathpress 2012-02-27

Medverkande i detta nummer maj-britt andersson Fil. dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. ben andradi Förvaltare av den engelska biskopskonferensens tillgångar. Verksam inom den privata kapitalmarknaden, London. olle brandt Fil. dr i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. mickaëlle cedergren Fil. dr i franska vid Stockholms universitet. mohammad fazlhashemi Professor i idéhistoria vid Umeå universitet. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. anne-marie boeck gravgaard Med.  dr, överläkare, specialist i invärtesmedicin och palliativ medicin, Lund. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. thomas idergard Fil. kand. i sociologi, f.n. filosofistuderande vid Newmaninstitutet. ulf jonsson Jesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. julia kristeva Lingvist, filosof, psykoanalytiker och professor vid Université Paris Diderot. kerstin hedberg nyqvist Leg sjuksköterska, med. dr och docent. anders piltz Katolsk präst inom Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. peter stanford Brittisk frilansjournalist. astrid söderbergh widding Professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges Kristna Råd.


Innehåll Signum nr 2/2012 årgång 38 Ledare

Religion och samhälle

1 anders piltz

38 thomas idergard

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Teologi

Redaktion

Fantomsmärta –  I ett samhälle som amputerat bort religionen ställs kyrkorna inför nya utmaningar.

3 kerstin hedberg nyqvist

Insemination – en rättvis prioritering? – Familjepolitiska och emotionella argument bakom förslag till förändring av den svenska lagstiftningen.

Aktuellt

5 olle brandt

Vatileaks och journalistikens kris –  Propagandakrig i Vatikanen?

8 ulf jonsson

Konferens i Rom om pedofilövergrepp

Religionshistoria

10 tord fornberg

Var begravdes Jesus? –  Platsen för Jesu kors och för hans grav har stått i fokus för kristen gudstjänst i Jerusalem så långt tillbaka vi kan se.

Litteratur

16 mickaëlle cedergren

”Amatörkatoliken” Strindberg –  Strindbergs entusiasm för katolicismen: en fråga om religiositet eller om identitet?

Kyrkohistoria

21 fredrik heiding

Hur sa? – intervju med historikern John W. O’Malley

Konsthistoria

27 maj-britt andersson

Caravaggio och Rom i Uppsala – Om målaren och myten.

Filosofi

34 astrid söderbergh widding Julia Kristeva och religionen – En kort introduktion.

35 julia kristeva

Tio principer för humanismen i det tjugoförsta århundradet – Från fredsmötet i Assisi 2011.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Omänskligt att separera politik från religiös tro – En argumentationsanalys av en svensk politisk ”sanning”.

43 sten hidal

Vad menas med att vara Guds barn? –  I religionernas värld är kristendomen ganska unik genom att i sina heliga skrifter så pass utförligt tala om barn och framhålla dem som ett förpliktande föredöme.

Historia

46 peter stanford

Som en ensam fågel på taket – att vara Stalins dotter och katolik – Om ett märkligt människoöde.

Analyser och rapporter

50 ben andradi

Ej för slem vinnings skull –Nya hybridformer av etiskt företagande växer fram.

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz,

Stagnelius för nutid och framtid – Erik Johan Stagnelius: Skrifter I–V.

56 mohammad fazlhashemi

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ett försvar för livet – Det icke förhandlingsbara: en debattbok mot dödshjälp.

61 katrin åmell

Indiens utmaning för kyrkan – Johannes Sandgren: Jules Monchanin • Henri le Saux • François Mahieu • Bede Griffiths.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Olika perspektiv på profeten Muhammeds liv –Jan Hjärpe: Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu.

59 anne-marie boeck gravgaard

Helår (8 nummer)

Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Bokrevy

53 magnus ringgren

Prenumeration 2012

Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 27 april 2012.


sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 2/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Fantomsmärta Bibelsällskapet bildar nytt bokförlag i Uppsala! Det firar vi genom att bjuda in till öppet hus i Bibelbutiken den 20 mars kl 16–17. Kom till oss på Bangårdsgatan 4A där vi har fina extrapriser och boksignering av de första författarna. Välkommen!

Insemination – en rättvis prioritering?

www.bibelsällskapet.se

Mickaëlle Cedergren

Vatileaks och journalistikens kris Konferens i Rom om pedofilövergrepp Tord Fornberg

Var begravdes Jesus? ”Amatörkatoliken” Strindberg

Bibelsällskapets förlag har en underavdelning kallad Bibelakademiförlaget som nu presenterar:

Fredrik Heiding

Hur sa? – intervju med historikern John W. O’Malley

n Det står skrivet – med inblickar mellan raderna (Författare Gunnel André, docent i Gamla testamentets exegetik och präst i Svenska kyrkan) De gammaltestamentliga gestalterna och händelserna får liv i denna bok. I görligaste mån presenteras personerna i och bakom bibeltexterna och de aktuella historiska sammanhangen. Svåröversättliga ord och fraser förklaras utifrån det hebreiska grundspråket. Teologiska nyckelbegrepp klargörs.

Dessa böcker och andra går att beställa via www.bibelbutiken.se, tfn 018-18 63 39

Caravaggio och Rom i Uppsala Julia Kristeva

www.signum.se

n Den bibliska berättelsen (Författare Bo Johnson, professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet) Bibeln är inte bara en rad texter från olika tider utan också en lång berättelse med början, centrum och mål. Dess röda tråd utforskas i Bo Johnssons bok.

Maj-Britt Andersson

Tio principer för humanismen i det tjugoförsta århundradet Peter Stanford

Som en ensam fågel på taket – att vara Stalins dotter och katolik

2012


Signum  

Katrolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you