Page 1

Biblis 60

Biblis 60 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2012 –2013 sek 125

isbn 978-91-7000-299-1

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBQq3Vt 02 0044

9 789170 002991


Biblis

nummer 60 vinter n 2012–2013 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Böcker från andra sidan havet. Äldre tryckta skrifter med svensk proveniens i universitetsbiblioteket i Warszawa   Marianna Czapnik

26 Julkort. Från julklapp till digitalt allkonstverk  Magdalena Gram

52 ”Att icke kunna föreställa sig är att icke kunna leva”. Kvinnor i manskläder i rättsprotokoll och skillingtryck på 1600- och 1700-talen  Åsa Juhlin

61 Annie Bergman. Träsnidare, illustratör, kortfabrikör och idunes Ulrika Wingård

74 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Annie Bergman, ”Sällskapet Nya Iduns nämnd våren 1935” Kungliga biblioteket, KoB Sv. Konstn. H. Bergman B.1


marianna czapnik

Böcker från andra sidan havet Äldre tryckta skrifter med svensk proveniens i universitetsbiblioteket i Warszawa

A

1

rtonhundratalet förändrade på betydande sätt bilden av bokkultur i Europa. Den avveckling, spridning och omflyttning av historiska boksamlingar som hade inletts under föregående århundraden intensifierades till följd av krig, förändrade nationella gränser samt sekulariseringen av kloster och andra kyrkliga institutioner. Polska staten förlorade sin självständighet under åren 1772–1795 till följd av de tre delningarna mellan grannstaterna Preussen, Österrike och Ryssland. Warszawa som var huvudstad i Kungadömet Polen hamnade under ryskt styre. Kampen för självständighet påverkade inte bara den politiska situationen i landet utan avspeglades också i utvecklingen av kultur och vetenskap, och därmed även bok- och bibliotekshistoria. Detta är tydligt särskilt vid en undersökning av den gamla boksamlingen i Warszawas unversitetsbibliotek. Biblioteket grundades 1817, några månader efter att Warszawas universitet hade öppnat.1 Grunden för biblioteket kom att utgöras av boksamlingar från Warszawas skolor: kadettkåren (Korpus Kadetów), Warszawas gymnasium (Liceum Warszawskie), Juridik- och administrationsskolan (Szkoła Prawa i Administracji), Medicinska skolan (Szkoła Lekarska) samt biblioteket vid Apellationsdomstolen (Biblioteka Przy Sądzie Apelacyjnym). Inom kort började det strömma in böcker från nedlagda kloster- och kyrkobibliotek till det nya biblioteket på grund av ett dekret om sekularisering utfärdat av det ryska styret 1819. Detta dekret omfattade 14 kapitelkyrkor och 35 kloster (29 manliga och 6 kvinnliga). Överta-

gandet av dessa boksamlingar tog sig bibliotekets förste chef, lexikografen och språkvetaren Samuel Bogumił Linde (1771–1847) an på order av statsmakten. Det är värt att uppmärksamma att hans far, Jan Jacobsen, bosatt i Toruń, var av svensk härkomst. Som ett resultat av Lindes aktiviteter växte boksamlingen vid Warszawas universitet med cirka 40 000 band värdefulla tryck och handskrifter. Utvecklingen av biblioteket avbröts tvärt när polackerna förlorade novemberupproret under åren 1830–31. Inom ramen för repressionen stängde tsarregimen universitetet samt universitetsbiblioteket. Bibliotekssamlingarna betraktades som krigsbyte, om vilket tsar Nikolaj I 1832 skrev till Ivan Paskevič som var det ryska imperiets ståthållare i Kungariket Polen (1832–1856): ”Av välvilja kan jag återlämna dem senare, men de tillhör oss.”2 Det beslutades att samlingen (tillsammans med inventarier och kataloger) skulle konfiskeras och föras till det kejserliga biblioteket i St. Petersburg. I Warszawa skulle polskspråkiga tryck bli kvar, men endast de som inte innehöll material som var fientligt gentemot den ryska staten. Slutligen, 1834, fördes 90 505 volymer till St. Petersburg.3 I Warszawa återstod omkring 40 000 tryck och cirka 300 handskrifter. Situationen förändrades 1840 när den ryska staten utifrån kvarvarande universitetsboksamling grundade Warszawas Vetenskapsbibliotek, som lydde under det ryska kejsardömets upplysningsministerium. Boksamlingarna i biblioteket växte långsamt, bland annat genom mindre inköp och många gåvor. Under åren 1840–1842 sändes dubbletter från St. Petersburgs bibliotek, benämnda

3


”gåvor från den högste herren” (dvs. Tsar Nikolaj I); en inventering från 1845 visade att de utgjordes av närmare 20 000 titlar på ryska och västeuropeiska språk.4 På så sätt hamnade en del tryck som hade förts bort från Polen till Ryssland åter i Warszawa. Under följande år följde förändringar i den statliga och politiska situationen i den ryska delen av Polen. Bland annat genomfördes en skolreform och 1862 grundade man Huvudskolan (Szkoła Główna) som skulle vara en ersättning för universitetet i Warszawa. För den högre skolans behov beslutade man att utöka och ställa i ordning de samlingar som decimerats av ryssarna. Aleksander Wielopolski efterfrågade 1862 ytterligare dubbletter från bibliotek i St. Petersburg, och dessa sändes året därpå (17 000 band). I denna grupp befann sig en samling på 3 470 tryck (6 389 volymer) som härstammade från Generalstabsbiblioteket, Kejserliga vetenskapsakademien och Johan Peter Suchtelens privata samling. Den delen ställdes iordning och förtecknades innan de sändes från St. Petersburg.5 Över hälften av trycken var utgivna före 1801, främst på västeuropeiska språk och latin, väsentligt färre på ryska och polska. Innehållsmässigt dominerade publikationer inom historia, naturvetenskap, geografi, matematik, fysik och juridik. Efter att Polen återfått sin självständighet 1918 inledde Polska universitetet sin verksamhet, och med den även biblioteket. Det följde en period av utveckling av boksamlingen, och nya plikter kopplade till återställandet av polska boksamlingar som befunnit sig i St. Petersburg efter delningarna. Därutöver återstod att återta samlingen av äldre tryck och handskrifter som hade förts till Rostov vid Don 1915 av ryssarna. Följande förändringar följde samtidigt med utbrottet av andra världskriget 1939. Kriget förorsakade inte några större förluster i bibliotekets samlingar; 3

4

4

2

efter Warszawas uppror 1944 däremot ödelades alla inkunabler (218 verk i 156 volymer). I dag är samlingen av äldre tryck som avskildes från denna boksamling under 1950-talet en av de största samlingarna av äldre böcker i Polen. Den omfattar omkring 130 000 volymer av böcker och tidskrifter utgivna före 1801. Systematiska proveniensstudier inleddes i december 1959.6 Bearbetningen av provenienser hos tryck från 1400- och 1500-talen är redan slutförd, och hela materialet kommer att publiceras i närmast följande band av Katalog drukow XVI w. w zbiorach Biblioteki Uniwersyteckiej w Warszawie.7 För flera år sedan påbörjades registreringen av provenienser i tryck från 1600- och 1700-talen, vilken till dags dato omfattar omkring 35 procent av samlingen. Resultatet av detta arbete är tillgängligt i traditionella kartotek samt i en lokal databas vid Avdelningen för äldre tryck (Gabinet Starych Druków BUW). De dubbletter från Ryssland som mottagits vid mitten av 1800-talet har visat sig vara rika på tryckta texter med skandinavisk proveniens. Just dessa volymer utgör grunden för närmare analys i föreliggande arbete. Det är en grupp som även är intressant sedd utifrån bibliografisk synvinkel och innehåller verk på svenska, publicerade i Stockholm, Köpenhamn och Uppsala. Tämligen välrepresenterade är skandinaviska författare, bland dem historikerna Samuel Kempenskiöld (1599–1670) och Julius Eric Biörner (1696–1750); juristen och filologen Johannes Schefferus (1621–1679); predikanten och författaren Simon Isogæus (1643–1709); biskoparna Hans Nielssøn Strelow (1587–1656) och Johannes Elai Terserus (1605–1678); botanikern, lingvisten och teologen Olof Celsius den äldre (1670–1756); vetenskapsmannen och botanikern Carl von Linné (1707–1778); etymologen Carl Alexander Clerck (1709–1765), och även politikern och ge5


neralen i den preussiska armén Johan Ludvig von Hordt (1719–1798). Den mest talrika förekomsten av tryckta skrifter med skandinavisk proveniens innehåller den boksamling som tidigare tillhört ryska arméns generalstab. Detta är ett av de viktigaste krigsbiblioteken i Ryssland vars historia är tämligen lite känd och beskriven. Biblioteket uppstod på initiativ av furst P. M. Volkonskij, som var överbefälhavare vid generalstaben. 1811 vände sig Volkonskij till tsar Aleksander I (1801–1825) med en förfrågan om att grunda en särskild boksamling avsedd för officerarna vid staben, i syfte att fördjupa deras allmänna kunskap och yrkeskunskap.8 Grunden för biblioteket utgjordes av officerarnas privata samlingar, däribland Volkonskij, Lobanov-Rostovskij, den polska familjen Czartoryski, general Liprandi och Suchtelen samt andra stora samlare under 1800-talet. I samlingarna förekom värdefulla och sällsynta tryckta skrifter från olika vetenskapsområden utgivna vid betydande västeuropeiska tryckerier. Bibliotekets samlingar skingrades redan under 1800-talet, bortsett från tidigare nämnda gåva till Centralbiblioteket (Biblioteka Główna) i Warszawa, och även universitetsbiblioteket i Moskva erhöll 274 volymer 1888. Böckerna i Generalstabsbiblioteket var märkta med ett grafiskt exlibris på vilket det fanns ett signum enligt en topografisk uppställning.9 Dessutom klistrades en skinnetikett i gul färg med bibliotekssignum på bokens rygg. På vilket sätt tryck med svensk proveniens hamnade i denna boksamling är svårt att fastställa entydigt. Det är väl känt att många svenska officerare tjänstgjorde i den ryska armén, och säkert hamnade en del av dessa böcker där genom deras försorg. Andra kunde hamna i St. Petersburg som ett resultat av byte mellan officerare eller som krigsbyte. En mindre grupp skandinaviska tryckta skrifter har hittills registrerats ur officeren och diplomaten Jan Peter van Suchtelens boksamling. Suchtelen (Johann Peter, Petr Kornilovič, 1751– 6

1836) föddes och utbildade sig i Holland.10 1783 tog han tjänst som försteingenjör i ryska armén. För förtjänst erhöll han titeln baron av Storhertigdömet Finland, och 1822 furstlig titel. Från 1812 vistades han permanent i Stockholm där han innehade rangen utomordentligt sändebud till den ryske tsaren vid det svenska hovet. Dit fördes även hans bibliotek. De första omnämnandena av Suchtelens bibliotek härrör från de första åren av tsar Aleksander I:s styre då Michajlovskipalatset i St. Petersburg inrättades som bostad för officerare. Suchtelen erhöll en rymlig lägenhet i vilken han förvarade sina samlingar, och gjorde dem tillgängliga för besökande officerare och andra gäster.11 Han hade en stor och mycket värdefull boksamling, inte sällan i praktband. Förutom äldre tryck och inkunabler samlade han även på handskrifter, autografer, bilder, kartor och kartböcker, mynt och medaljer. Hans samlingar var kända även i svenska vetenskapliga kretsar och bland svenska samlare. Efter att han slagit sig ner i Stockholm höll han sitt hem öppet för diplomater, politiker, vetenskapsmän och författare. Inte sällan skänkte han bort dyrbara böcker eller mynt och medaljer till Kungliga Vetenskapsakademien eller till Uppsala universitet. Själv fick han många gåvor och bytte ett urval objekt med andra samlare, till exempel Lars von Engeström (1751–1826). Efter hans död köptes biblioteket av hans arvingar och fördes till St. Petersburg där det placerades i ryska arméns generalstabsbyggnad.12 I katalogerna fanns 41 000 registrerade volymer av tryckta skrifter, däribland 900 inkunabler och omkring 4 000 sällsynta utgåvor samt omkring 1 000 illustrerade utgåvor. Bland ickekatalogiserade objekt fanns dessutom handskrifter och autografer, vetenskapliga avhandlingar, kartor, mynt och medaljer. Totalt handlar det uppskattningsvis om 70 000 enheter. Samlingarna har delats upp mellan biblioteken i St. Petersburg och Moskva.13 Vid Generalstaben återstår endast omkring 13 000 volymer. Det Kejserliga biblio­ 7

5


teket fick omkring 27 000 band av böcker från olika vetenskapsområden, och även handskrifter och autografer. Övriga samlingar hamnade i Eremitaget och andra vetenskapliga institutioner och muséer i Ryssland. Nu befinner sig J. P. Suchtelens samlingar i många bibliotek i världen över: i Ryssland, Sverige, Finland, Holland, USA och Polen. Suchtelen märkte sina böcker på följande sätt: med ett heraldiskt kopparsticksexlibris gjort i början av 1800-talet samt stämplar. Exlibris med ett vapen under en krona omges av påskriften ”Biblioteca Suchtelen”, längre ner kompletterad med devisen ”Aequa mente” i två varianter. [10] De skiljer sig egentligen bara i storlek, 98 × 100 mm14 och 60 × 54 mm. Därutöver känner vi till en stämpel i tre varianter, en heraldisk – med skrift på kanten ”Bibliothecae Suchtelen” [34] samt två med inskriptionen ”Bibliotheca Suchtelen” och ”Suchtelen”.  [2, 7] Vissa andra böcker med svensk proveniens hamnade i BUW på okänd väg, eller härrör från andra spridda boksamlingar. Bland hittills registrerade bokägare som härstammar från eller är förknippade med Sverige finns personer från olika samhällsskikt. Det går att urskilja en grupp som härrör ur eliten av högre statliga ämbetsmän, diplomater, officerare, präster, lärda och författare, och som är kopplade framför allt till Uppsala universitet, men även studenter och alumner från detta universitet. Antalsmässigt dominerar personer som äger böcker utgivna under 1600- och 1700-talen. I den här presenterade gruppen överväger publikationer på franska och latin, men svenska är också representerat i betydande mått. Tematiskt dominerar arbeten som handlar om de nordiska ländernas historia, samtida historia samt naturvetenskap. Den äldsta boken är den andra utgåvan av Nicolaus Copernicus berömda astronomiska traktat De revolutionibus orbium coelestium libri VI (Bazylea 1566; nr 25 i litteraturförteckningen). Den första oidentifierade ägaren av denna högt värderade 8

6

9

bok lämnade otaliga kommentarer i marginalen som hänför sig till publikationens innehåll.15 Vid slutet av 1500-talet hade matematikern Nils Chesnecopherus (1574–1622) den i sin samling efter att ha fått den av lantgreve Mauritz Hessen-Kassel (1572–1632). Detta faktum noterades av den svenska vetenskapsmannen på titelsidan: ”Mauritius Hassiae Landgravius 3 F[ebruarii] A. [15]94 dedit Nicolao Chesnecophero Sueco”. [12] Chesnecopherus studerade i Helmstadt, Wittenberg och Marburg där han 1593 erhöll magisterexamen. Efter sina studier arbetade han som matematiker på lantgrevens gods och föreläste vid universitetet i Marburg. Efter några år återvände han till Sverige och blev kansler vid kung Karl IX:s hov. I boken förekommer många anteckningar i marginalen skrivna med hans handstil, som hänför sig till avhandlingens text, och även till hans egen magisteruppsats. Det andra 1500-talstrycket, en spanskspråkig historia om Kina av Juan Gonzalez de Mendoza (Frankfurt am Main 1589; nr 20) hade Johan Rosenhane (1642–1710), kunglig tjänsteman, diplomat och svensk ambassadör i Berlin i sina samlingar. Johan som skrev sin namnteckning på nämnda exemplar 1763 var yngste son till den i Polen kände Schering (1609–1663) som blev ”berömd” för plundringen av jesuiternas boksamlingar i Toruń och Bydgoszcz 1656.16 Schering hade en av de största privata boksamlingarna i dåtidens Sverige som också innehöll värdefulla polonica. Efter att Scherings hustru dött 1672 ärvde barnen samlingen, och den skingrades. J. P. Suchtelen – nästa ägare lät binda in detta tryck igen och märkte det med sitt exlibris. En genomgång av verk utgivna under följande århundraden bör inledas med det exemplar som har tillhört Kristina (1626–1689), Sveriges drottning 1644–1654. Bandet som är litet innehåller ett av de mest kända arbetena av den tyske historikern Eberhard Wassenberg Der Teutsche Florus (Gdańsk 1643; nr 46) och är tillägnat drott-


10

11

12

13

7


ning Cecilia Renata, hustru till den polske kungen Władysław IV Wasa. Det fick ett anspråkslöst pergamentband, endast prydd med en tunn förgylld ram utförd med hjälp av en kam. På den övre delen av bokpärmen, under den kungliga kronan finns ett superexlibris placerat i mittfältet med en kärve som var Vasaättens vapen samt varierade arrangerade emblem (Sverige och Gotland). Högre upp är följande guldtryckta initialer: ”C[ristina] R[egina] S[veciae]”. [11] Superexlibris på den nedre delen av pärmen har inget ytterligare tryck. Som vi vet ägde drottning Kristina en stor boksamling som efter hennes död köptes av påven Alexander VIII till Vatikanens samlingar. Nämnda exemplar hamnade i Warszawas universitetsbibliotek på okända vägar. Utan tvekan är en av de mest kända böckerna i BUW:s samlingar Bibeln på svenska, utgiven i Leiden 1635 (nr 3), tillägnad drottning Kristina samt ett antal högre ämbetsmän i hennes rike, däribland tre från släkten Oxenstierna av tryckaren Jacob Marci. Verkliga prydnader utgör ett graverat titelblad med scener från Gamla och Nya Testamentet samt bilder med vapen tillhörande de personer som Bibeln tillägnats. Intressant är också Johan Oxenstiernas (1611–1657) egenhändiga ägaranteckning. Han var son till Axel Oxenstierna, svensk kansler, ståndsperson och närmaste medarbetare till kung Gustav II Adolf. Johan föddes i Stockholm 1611, avslutade sina studier i Uppsala 1631 och reste därefter i studiesyfte runt i Europa. Senare blev han politiker – han undertecknade den svenska delen av den svensk-polska överenskommelsen i Sztumska Wieś 1635. Bibeln skyddas av ett vackert band i körsbärsfärgad marokäng, utsmyckat i solfjäderstil. Guldsnittet med ciselerat blomstermönster tillför elegans. Tyvärr är bandet nu ganska slitet och uppvisar spår av brännmärken, förmodligen från stearinljus. Från Johans yngre bror, Erik Oxenstierna (1624–1656), svensk kansler och Preussens gu14

vernör, härstammar verket Historia universale dell’origine guerre et imperio de Turchi av Francesco Sansovino (Venedig 1654; nr 40). Ägaren till detta band skrev in sig i den polska historien på ett föga ärorikt sätt genom att plundra boksamlingar och arkiv i Warszawa under Karl X Gustavs polska krig 1655. Han hade en enorm boksamling som innehöll många värdefulla polonica som såldes av arvingarna på auktion 1732 och skingrades över bibliotek i Sverige och utanför landets gränser.17 Nämnda volym nådde Warszawa 1863 med en del av Ryska arméns Generalstabs samlingar. Olof Hermelin (1658–1709), student i Uppsala, historiker, professor vid universitetet i Tartu, ståndssekreterare och diplomat hade i sin samling böcker och handskrifter som togs från Polen under det stora nordiska kriget (1700–1721). Han deltog i plundringen av biskopens av Warmia arkiv och bibliotek i Heilsberg (idag Lidzbark Warmiński) under åren 1703–1704.18 Från hans samlingar har vi de danska krigens historia av Johann Heinrich Boecler (Stockholm 1676; nr 7). Det enkla bokbandet i slätt pergament på kraftiga pappärmar är utfört i Sverige där man har använt tryckt svensk makulatur för att förstärka den. Bokbandets dekor utgörs av ett rödsprängt snitt. Ägare till en värdefull boksamling som innehåller tryckta skrifter från alla vetenskapsområden var Carl Gustaf Tessin (1695–1770), en av de viktigaste svenska politikerna under 1700-talet. [3] Känd är en volym av Carl von Linné för vilken Tessin var en mångårig mecenat. Volymen innehåller en samling växter, djur och mineralier från beskyddarens samling, utgiven under titeln Museum Tessinianum 1753. Efter ägarens död tillföll boksamlingen kronprinsen Gustav III (1746– 1792), senare Sveriges kung (1771–1792), och konstverken förstärkte samlingarna vid Nationalmuseum. I Warszawabiblioteket har vi det illustrerade verket i sex band Memoires pour servir à l’histoire des insects, utgivet i Paris under åren 1734–1742 15

8


(nr 37), försett med namnteckning samt exlibris av den berömde samlaren och senare ägaren J. P. Suchtelen. En betydande samling hade förvisso även Claes Julius Ekeblad (1742–1808) som härstammade från en aristokratisk familj. Han studerade matematik i Uppsala 1757 och inledde därefter en militär karriär, först i hemlandet, senare i Frankrike. Efter att ha återvänt till hemlandet fick han posten som landshövding, bland annat i Uppsala län. Från hans samlingar finns bevarat i Warszawa en traktat i fransk översättning av den spanske resenären och ambassadören i Persien Garcia de Silva Figueroa som diskuterar Persiens historia och spansk-persiska förhållanden under den tid då författaren vistades i landet (nr 18). Volymen som är bunden i pergament är märkt med ägarens namnteckning [4] samt en liten heraldisk stämpel med ett ekblad under en krona, samt devisen ”ära och trohet” tryckt i svart lack. Johan Georg Lillienberg (1713–1798), politiker, diplomat och parlamentsledamot var landshövding i Åbo och Uppsala län. Efter avslutade studier i Lund 1731 reste han på diplomatiskt uppdrag till Konstantinopel och Turkiet. I sitt bibliotek hade han bland annat en av de viktigaste historiska avhandlingarna författad av den franske författaren Henri de Boulainvilliers, Etat de la France (London 1737; nr 9) som handlar om den absolutistiska monarkins historia i Frankrike under 1700-talet. Till gruppen av politiker räknar vi också Erik Bergstedt (1760–1829), diplomat, beskickningssekreterare och senare ambassadsråd vid svenska ambassaden i Paris. I det av honom översatta verket Resa till Propontiden och Svarta Havet (Stockholm 1802–1805) publicerade han minnen från en resa till Egypten, Konstantinopel och Grekland under åren 1794–1797. I BUW:s samlingar finns en bok med hans namnteckning som rör krigen i Spanien och Portugal vid tiden för kung Filip V, förd till år 1725 (nr 2). 16

Ännu en politiker representerad i våra samlingar är Carl Friedrich Eckleff (1723–1786) – sekre­ terare vid avdelningen för utländska ärenden och svensk rådgivare. Han var en av grundarna av den första frimurarlogen ”Scotish Lodge of St. Andrew” i Stockholm 1756. Han samlade en mångfaldig och värdefull boksamling som han märkte med ett vapenexlibris – tre eklöv under en krona. 1760 köpte han en del av Rosenhanes berömda bibliotek i vilket det fanns fragment av de polska boksamlingar som fördes bort från Polen under Karl X Gustavs polska krig 1655.19 Eckleffs samling lämnades två gånger till försäljning på auktion: 1769 och 1786. Till Polen nådde via Generalstabens bibliotek William Camdens tryck, Rerum Anglicarum et Hibernicarum annales, som gavs ut 1637 vid det berömda boktryckeriet Elzevier (nr 10). Eckleff var den tredje kända ägaren av detta exemplar. Den förste som döljer sig under initialerna S.R. var säkert den tidigare nämnde Schering Rosenhane. Hans son Johan skrev i sin tur sin namnteckning på detta exemplar 1673. I Rosenhanes bibliotek fanns många elzeviertryck.20 [13] Näste store samlare, mångårig vän med Linné, Matthias von Benzelstierna (1713–1791) var student vid universitetet i Lund. Vi känner honom som ägare till ett av de största och viktigaste privata biblioteken i dåtidens Sverige. Som medlem av Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm och Kungliga Vetenskapssällskapet i Uppsala intresserade han sig för historia och naturvetenskap. För sitt arbete i statens tjänst erhöll han Nordstjärneorden. Hans systerson Lars von Engeström ärvde hans samling av mynt, böcker och handskrifter. Senare, 1864 överfördes samlingen som är känd under namnet ”Engeströmska samlingen” till Kungliga biblioteket i Stockholm. Benzelstierna märkte sina böcker med ett vapenexlibris i kopparstick med valspråket ”Plus esse quam videri”. [20] I BUW finns två volymer från hans samling med ett exlibris inklistrat efter 1759, där vapenkartuschen är om17

9


18

19

21

20

22

23

10


given av Nordstjärneordens kommendörskedja samt ordenstecken. Närmare uppmärksamhet förtjänar det ovanligt intressanta samlingsband från Benzelstiernas bibliotek som innehåller fyra små verk av författare som är sammankopplade med Uppsala universitet: Prodromus tractatuum de geographia Scandinaviae av Eric Julius Biörner (Stockholm 1726; nr 5), Runae Medelpadicae av Olof Celsius den äldre (Uppsala 1726; nr 12), Biörners polemik med Celsius som utgavs samma år under titeln Epistola responsoria ad… Olavum Celsium… de eiusdem dubiis circa delineationem et explicationem runarum (nr 6) samt Celsius svar De monumentis quibusdam runicis epistola ad amicum (Uppsala 1727; nr 13). E. J. Biörner var anhängare av Olof Rudbeck den äldres (1630–1702) historiosofiska teori. Olof Celsius, botaniker, lingvist och professor vid Uppsala universitet och beskyddare av den unge Linné, däremot representerade en annan syn på Sveriges förflutna. Ett annat litet band, bundet i marmorerat kalvskinn innehåller generalens i den franska armén Claude Louis de Saint-Germain dagböcker (Amsterdam 1780; nr 32). Båda exemplaren förstärkte senare samlingen vid Generalstabsbiblioteket. I Warszawa hamnade de 1863. Den tidigare nämnde systersonen till Matthias von Benzelstierna, Lars von Engeström (1751– 1826) hade en nära anknytning till Polen vid slutet av 1700-talet.21 Denne svenske kansler och sändebud åt Gustav III vistades i Polen från 1787, från början genom hemlig tjänst, och från 1790 officiellt ackrediterad som sändebud. Sammankopplad med det patriotiska lägrets elit deltog han aktivt i arbetet med Tredje majkonstitutionen. 1790 gifte han sig med Rozalia Chlapowska, och ett år senare, tack vare Julian Ursyn Niemcewicz ansträngningar, erhöll han av kung Stanislaw August Poniatowski polsk indigenatsrätt, s. k. infödingsrätt. Mot slutet av sitt liv slog han sig ner på sitt gods Jankowice nära Poznań där han senare dog. Lars von Engeström skänkte till Aleksander 24

Batowski (1760–1841), en polsk aristokrat, kammarherre hos kungen en avhandling, Du péril de la balance politique de l’Europe (Stockholm 1790; nr 30) som han försåg med donationsnotering enligt följande: ”Donné par le Baron Engestrom Ministre de Suede en Pologne, A Monsieur le Comte Batowski Député a la Diete constitutionnelle de Pologne; Varsovie 7. Mai 1791.” [21] Detta verk som är tillskrivet olika personer är ägnat den politiska situationen i dåtidens Europa. Exemplaret i ett vackert band i mörkröd marokäng, prytt med nyklassicistisk à la grecque rulle tryckt i guld. I hörnen är tryckt lilla riksvapnet – tre kronor, snittet är förgyllt. Bandet är förmodligen förfärdigat i Johan Gottlieb Ditzingers tryckeri.22 [26] Den polska översättningen av denna traktat uppstod på Engeströms initiativ i Warszawa redan 1790.23 Aleksander Batowski var en bibliofil med stor litterär bildning, och ägare till ett bibliotek samlat med omsorg och stora utgifter.24 [19] Han sålde sin samling 1826 till Ståndsrådets bibliotek (Biblioteka Rady Stanu Królestwa Polskiego) varifrån det övergick till Centralbibliotekets (Biblioteka Główna) samlingar 1868, som fungerade från 1871 som Warszawas Kejserliga [dvs. ryska] universitetsbibliotek. Tämligen blygsamt representerade är de lutherska kretsarna. Nicolaus Johannis Rudbeckius (1622–1676), född i Västerås inledde sina studier i Uppsala 1640 som han hade för avsikt att fortsätta i Tyskland dit han begav sig 1643. Samma år återvände han dock till sin födelsestad för att tillträda posten som professor i retorik vid det gymnasium som hans far hade grundat. 1667 blev han teologie doktor vid Uppsala universitet, och senare predikant i Stockholm och biskop i Västerås. En utgåva av den grekiska poeten Hesiodus samlade verk (Amsterdam 1632; nr 21) köpte han i Lübeck, förmodligen 1643. Nästa ägare till boken fick den sannolikt samma år av den unge Rudbeckius vilket framgår av anteckning: ”Non tam donum Elae Petri, quam a Nicolao Rudbeckio 25

11


datum, it v. respice 27 Decemb[ris], A. 1643.” [42] Slutligen befann sig Hesiodus band i händerna på en polack, borgmästaren i Warszawa, Karol Zabrzeski (död ca 1680). Hans boksamling som framför allt bestod av verk av klassiska författare skänktes av arvingarna till camaldolensmunkarnas kloster i Warszawa. Johan Browallius (1707–1755) var professor i naturalhistoria i Åbo, och författare till den första biografin över Linné. 1749 blev han utnämnd till biskop i Åbo. Med tiden blev han vicekansler vid Kungliga Vetenskapsakademien i Åbo samt medlem av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien i Stockholm. Från hans samling har vi fyra volymer (nr 8, 15, 19, 28) prydda med en kortfattad ägarnotis ”Ex libris Joh[annis] Browallii”. [8] Stockholmsutgåvan av Östgoternas kung Theodorics historia skriven av Johan Cochlaeus (1699; nr 15) tillhörde sannolikt tidigare Elias Brenner (1647–1717), en finsk målare vid kung Gustav XI:s hov, gravör, numismatiker och författare till en katalog över svenska mynt och medaljer utgiven 1691. Två andra avhandlingar: Anselm de Boodt, Gemmarum et lapidum historia (Lugduni 1636; nr 8) samt Hassiae subterraneae specimen i bearbetning av den tyske teologen och matematikern Johan Georg Liebknecht (Giessae 1730; nr 28) bekräftar Browallius intresse för naturveten­ skaperna. En annan biskop i Åbo och ärkebiskop i Uppsala från 1775, Carl Frederik Mennander (1712– 1786) hade också en stor boksamling. Mennander intresserade sig för naturvetenskap, och undervisade i fysik och teologi i Åbo. Han märkte sina böcker med ett intressant grafiskt exlibris med den korsfäste Jesus på Golgata samt en öppen bok som ligger på en kräkla. Ovanför korset finns texten: ”CruciFixus Amor Meus”, med ägarens initialer dolda: C[arl] F[rederik] A[rchiepiscopus] M[ennander].  [18] Mennander skänkte några hundra böcker till akademibiblioteket i Åbo som gick upp i lågor vid branden 1827. I dag förvaras

27

28

12

26

några volymer med hans exlibris i Nationalbiblioteket i Helsingfors.25 Även universitetsbiblioteket i Warszawa har i sin ägo tre verk ur denna samling. Två av dem har en svensk anknytning, nämligen Linnés avhandling om den svenska faunan (Stockholm 1746; nr 29) samt en biografi över den svenske kungen Gustav II Adolf, skriven av Eleazar de Mauvillon (Amsterdam 1764; nr 31). Därutöver förvaras i Warszawa en historia om erövringen av Mexico beskriven av Antonio de Sollis (La Haye 1692; nr 43). Ärkebiskop Mennanders böcker har oansenliga band i kalvskinn eller halvfranska band med pappärmar. Michael Hermonius samlingar (1680–1749) är 29


representerade av ett exemplar. Hermonius var alumn från Uppsala universitet 1706, och pastor i Maria Magdalena kyrka i Stockholm. Hans namnteckning kompletterad med datum ”d[ie] 20 octob[ris] 1706”, syns på utsidan av volymens bakpärm. Volymen innehåller ett av de mest betydande arbetena av den tysk-svenska humanisten och professorn i Uppsala Johannes Schefferus Memorabilium Sueticae gentis (Hamburg, Stockholm 1687; nr 41). Gruppen av vetenskapsmän, professorer och studenter utexamininerade vid Uppsala universitet är intressant. Vi börjar presentationen med den för den svenska kulturen intressanta traktaten av Friedrich Lindenbrog, Diversarum gentium historiae antique scriptores tres (Hamburg 1611; nr 27), försedd med många latinska anteckningar. [23] Upphovsman till marginalanteckningarna i boken var professorn i medicin och botanikern Olof Rudbeck den äldre, mångårig rektor vid universitetet. Han blev berömd som författare till det fantastiska historiska verket Atlantica, i vilket han hävdade att det forna Sverige var den europeiska civilisationens vagga, och att latin och hebreiska hade sina rötter i det svenska språket. Teorin fick ett betydande inflytande på utvecklingen av den svenska nationella identiteten, men hade även många motståndare. Nästa ägare av det nämnda verket var hans son Olof (1660–1740), ornitolog och botaniker samt från 1692 efterträdare till fadern på posten som professor i medicin. Efter Rudbeck den yngres död var boken fortfarande kvar i universitetsstaden, eftersom näste ägare, Jacob Larsson Arrhenius (1721–1791), son till professorn i historia Lars Arrhenius (1680–1730) innehade posten som kanslisekreterare vid lärosätet under åren 1750–1752. [9] Olof Rudbeck den äldres marginalanteckningar identifierades av Johan Lundblad (1753–1820), poet och filolog, professor vid Lunds universitet, vilket man kan utläsa av anteckningen: ”Notulas marginales sua ipsius manu Ol. Rudbeckius seni-

or adjecit, uti ex annotatione cujusdam in pag. 79 videre licet: sed nonnullae etiam recentiori stilo exaratae Joh. Lundblad, Prof. quondam Lundensi debentur.” [14, 22] Boken har ett ursprungligt pergamentband med delvis bortrivna knytband. Båda pärmarna har fått en enhetlig guldtryckt dekor i form av en ram av dubbelfilet med små blomsterkvistar i dess hörn samt en arabeskplatta i mitten. I spegeln finns en plakett. Det tvåspråkiga latinsk-svenska verket av Carl Alexander Clerck Svenska spindlar (Stockholmiae 1757; nr 14) är representerat av ett exemplar på vilket Carl Magnus Blom (1737–1815) har skrivit sin namnteckning. [5] Han föddes i Småland och avslutade sina teologiska och medicinska studier i Uppsala under ledning av Linné. Han samlade böcker som var enhetligt bundna i grått papper, huvudsakligen inom medicin som han skänkte till Collegium Medicum och Svenska Läkarsällskapet. I dag befinner sig böckerna i Hagströmerbiblioteket i Stockholm.26 Ägare till följande traktat av Peter von Mus­ schenbroek, Physicae experimentales (Leiden 1729; nr 33), var Johan Carl Wilcke (1732–1796), student i Uppsala 1749 och därefter professor i fysik och medlem av Vetenskapsakademien. [6] Senare tillhörde exemplaret Peter Petersen (1767–1850), mineralog som härstammade från Trondheim och hade utexaminerats från Bergsakademien i Kongsberg 1793. Eric Michael Fant (1754–1817) hade i sin samling den första utgåvan av en krönika över Gotland skriven av biskopen av Visby, Hans N. Strelow (Köpenhamn 1633; nr 44). [15] Han kom sannolikt över boken under sin studietid i Uppsala eftersom ägaranteckningen är kompletterad med informationen ”Upsala 1774”. Efter sina studier 1776 arbetade Fant som assistent vid universitetsbiblioteket. Några år senare försvarade han sin doktorsavhandling i teologi, och 1789 blev han prästvigd. Han var medlem i Litteratursällskapet och professor i historia i Uppsala. Den förste kän-

30

13


de ägaren av denna krönika är dock Johann Birth (–1649), student i teologi och filosofi i Königsberg som på ett av försättsbladen lade till en kort biografi över verkets författare. Den svenska utgåvan av J. Richardsons Hallandia antiqua et hodierna (Stockholm 1752–73; nr 38) bär Johan Erik Noréens namnteckning. Noréen var kanslisekreterare vid Uppsala universitet 1773. [33] En annan avhandling som handlade om franska mynt (Amsterdam 1692; nr 26) fick Erik Götlin (1744–1830) av honom 1805. [43] Götlin var professor i retorik, kännare av islamiska mynt samt bibliotekarie och ansvarig för den numismatiska samlingen under närmare 40 år. Han publicerade 1806 en monografi, De initiis monetae Svecanae, erkänd bland svenska myntkännare. Till samma krets hörde Olof Matthias Ullgren, ägare till en avhandling om numismatik, Kurzgefasste Anfangsgründe zur alten Numismatik av Joseph H. Von Eckhel (Wien omkring 1787; nr 16). Den stora isländska poeten Snorre Sturlasson (ca 1171–1241) har en särskild plats i de nordiska ländernas historia. Han var inte bara poet utan även författare till sagor, därtill historiker och politiker. De nordiska ländernas historia i Stockholmsutgåvan från 1697 (nr 42) tillhörde Sebastian Grave (1684–1747), som troligtvis var gruvingenjör och grundare av järnverket i Gravendal omkring 1720. [16] På föreliggande exemplar syns dessutom namnteckningen av en ej närmare identifierad ägare, J. N. Lindahl. [17] En annan framställning är historikern J. E. Biörners Inledning yfwerborna göters gamla häfder Afwerborna Göters gamla Hafder (Stockholmiae 1738; nr 4) som är försedd med en intressant donationsanteckning: ”1802 Tillfallit Krigs Commissarien Johan Gabrielsson Sundvicks Fru – Hedvig Susanna Mollin i arf efter Dess ModerBroder Rectoren i Åbo Magister Herr Gustaf Chronander. 1803 den 20. Augusti gifven till Läse 32

14

31

33

Bibliotheket i Wasa. J G Sundvik”, från vilken vi får veta att Hedvig Susanna Mollin, krigskommissarie Johan Gabrielsson Sundviks hustru fått denna bok i arv efter sin morbror, en viss Gustaf Chronander. [37] Vi känner igen rektorn för Åbos universitet Gustaf Chronander (1753–1801), som dessutom försåg boken med en notis ”rare et recherche”. 1803 överfördes denna volym till Stadsbiblioteket i Vasa.27 Detta tvåspråkiga latinsk-svenska verk som av författaren tillägnats bland annat två berömda vetenskapsmän: Linné och Andreas Celsius hamnade i Warszawa tillsammans med en liten del av tidigare nämnde J. P. Suchtelens böcker. Johann David Flintenberg (1762–1819), historiker och sekreterare för Kungliga Museet i Stockholm märkte sina böcker med ett exlibris med det på 1700-talet populära motivet av bibliotekets interiör. Exlibriset som är utfört med kopparsticksteknik har en påskrift ”Lån-Bibliothek” mellan bokhyllorna, och över entrén (i en oval spegel) finns monogrammet ”IDF”. [1] Med detta ägarmärke märktes Johan Ludwig Hordts dagböcker, utgivna i Berlin 1788 och utrustades med titelblad med vacker gravyr (nr 22). Den avvikande typografiska exlibrisen med anteckningen ”Kongl. Secreteraren J.D. Flintenbergs Lån-Bibliothek” [31] finns på främre pärmen av Ephemerides sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum av Charles Ogier, nr 34 (1595–1654), en fransk diplomat som deltog i den polsk-svenska vapenvilan i Sztumska Wieś 1635. Hans Dziennik z podróży do Polski w latach 1635–1636 som kom ut i flera utgåvor tilldrar sig fortfarande intresse från polska historiker. Till slut återstår att presentera några verk som är försedda med proveniensanteckningar av personer om vilka informationen är knapp eller osäker. Andreas Fellenius (1683–1719) är sannolikt respondent i Uppsala 1716.28 [24] Han hade i sina samlingar Kempenskiölds monografi Historiae… Gustawi I Svecorum… regis… libri V (Strengnen-


siae 1629; nr 24). Boken bär spår av intensiv användning av flera andra ägare, kanske studenter vid Uppsala universitet. [25] Till Henric Aulin (1737–1819), respondent i Åbo 175929 hörde ett band som berör kung Karl XII:s krig skrivet av Simon Isogaeus (Stockholm 1714; nr 23). Ägare till volymen som såldes på auktion av böcker tillhörande Heinrich Jacob Sivers (1708– 1758) 1756 blev Johann Gustav Psilanderhielm (1723–1782). [35] Psilanderhielm var kompositör och härstammade från en aristokratisk familj (nr 1). En viss Jakob Ståhle försåg en teologisk avhandling Förklaring öfwer catechismum skriven av biskop J. E. Theserus (Åbo 1663; nr 45) med sin namnteckning samt information om hur han förvärvat den på auktion i Åbo 1797. [25] Samma titel, berövad titelblad är märkt med en heraldisk stämpel av tidigare nämnde J. P. Suchtelen. [34] Ett gåtfullt tillägg finns på ett grafiskt exlibris från den svenska familjen Silfverstolpe på vilket är skrivet initialerna ”F. D.” med bläck vid efternamnet. [40] Vem som döljer sig bakom dem vet man inte (nr 11). J. G. Meusels kända verk Anleitung zur Kenntniss der Europäischen Staatenhistorie (Leipzig 1775; nr 32) är försedd med proveniensanteckning: ”28 G[ustav?] Theorin Stockholm 1819”. [27] Upphovsman till anteckningen kan ha varit Gustav Theorin, respondent i Greifswald 1806.30 Värt är också att visa på den vackra utgåvan av Psaltaren på svenska (Stockholm 1619; nr 36) märkt med ”I.A.R.” på den främre pärmen.  [44, 45] Sannolikt har samma ägare skrivit sin namnteckning två gånger på titelsidan: ”Johan A[…?] Reijmer mpp”. [28] Bortsett från att ägaren är svår att identifiera var han sannolikt förbunden med Sverige. Dessutom finns på bokbandets rygg en biblioteksetikett med signum, identiskt med det bevarade fragment som syns på Bibeln från Johan Oxenstiernas samling, beskriven tidigare. Båda etiketternas ursprung förblir oidentifierade.

Omnämnande förtjänar också den samlingsvolym som innehåller en 1700-tals nyedition av Psaltaren från 1695 (Stockholm 1797; nr 35) samt Evangelier och Epistlar, tryckta i Johan P. Lindhs tryckeri i Örebro samma år (nr 17). På frontespisen finns information på svenska om dödsdag för Susanna De Mare, född Brantberg 18 december 1837. [46] Boken kan därför ha tillhört någon familjemedlem. Bokbandet av träpärmar klädda med kalvskinn bär spår av en intressant dekor blindtryckt med en rulle. Till universitetsbiblioteket i huvudstaden kom denna volym och blev inlemmad med Evangelisk-Reformerta församlingens boksamling i Warszawa som överfördes efter andra världskriget. Ovan nämnda personer utgör säkert inte slutet på listan över tidigare svenska ägare av böcker som samlats i Universitetsbiblioteket i Warszawa. Vidare undersökningar av provenienser kan få fram ytterligare okända exemplar och efternamn på ägare. Den berörda gruppen av tryck har nått universitetsbiblioteket på tämligen slumpmässiga vägar, men det har ändå varit möjligt att skilja ut grupper av ägare och att visa på vissa samband mellan dem. Olika politiska omständigheter har orsakat att böcker med polsk proveniens idag befinner sig i många utländska bibliotek, och i våra inhemska bibliotek har vi många exemplar med så kallade främmande provenienser. Särskilt de senare utgör en intressant och inspirerande källa för interdisciplinära studier av europeisk kulturhistoria. Det bland forskare i bokhistoria växande intresset för rekonstruktion av äldre privata och offentliga bibliotek, till och med genom modern teknik, kommer inte att kunna realiseras på länge. En av orsakerna till detta är att det är svårt att rekonstruera böckers öde när de under loppet av sekler har bytt ägare, och ofta även yttre utseende, något som har lett till förlust av de ursprungliga individuella kännetecknen hos många exemplar.

34

15


N OTE R 1. Se även Katalog druków XV i XVI wieku w zbiorach Biblioteki Uniwersyteckiej w Warszawie, oprac. T. Komender, wstęp M. Sipayłło, t. 1 (Warszawa, 1994), s. 13–52, 58–72 (översättning till engelska http://www.buw.uw.edu.pl/zasoby/Wstep_stdruk_eng/index. html [tillgängligt i mars 2011]; Handbuch Deutscher Historischer Buchbestände in Europa, Band 6, Polen, bearb. von M. Zacharska unter Leitung von J. Pirożyński (Hildesheim, 1999), s. 61–71. 2. H. Kozerska, Warszawska Biblioteka Uniwersytecka w latach 1832–1871, Warszawa 1967, s. 3. 3. H. Kozerska, Straty w zbiorze rękopisów w czasie I i II wojny światowej (Prace Biblioteki Uniwersyteckiej w Warszawie II) (Warszawa 1960), s. 11. 4. Archiwum Biblioteki Uniwersyteckiej w Warszawie, Arch. BUW I/20, Wykaz książek w obcych językach z daru Najjasniejszego Pana w 1840 roku nadesłanych; Ibid., Arch.BUW I/22 Wykaz książek w obcych językach z daru Najjasniejszego Pana w 1842 roku nadesłanych. 5. Ibid., ArchBUW I/83 Spis dzieł (3470) wysłanych do Warszawy dla Szkoły Głównej z Bibliotek Petersburskich… w liczbie 6538 tomów, otrzymanych i uporządkowanych, a także skatalogowanych staraniem Antoniego Jakubowskiego Bibliotekarza Cesarskiej Biblioteki Publicznej w Petersburgu dn. 8/10 lipca 1863 roku; H. Kozerska, Warszawska Biblioteka…, s. 38–39. 6. Se även M. Czapnik, Provenance research as a method for the reconstruction of historical collections, i Books and their owners, provenance information and the European cultural heritage, Papers presented on 12 November 2004 at the CERL conference hosted by the National Library of Scotland, Edinburgh, ed. D. J. Shaw (London, 2005), s. 25–42. 7. Katalog druków XVI wieku w zbiorach Biblioteki Uniwersyteckiej w Warszawie, oprac. T. Komender, H. Mieczkowska (Warszawa 1998–). 8. Vystavka knig ”Biblioteki General’nogo Štaba russkoj armi 1811–1911 gg”. http://www.rsl.ru/ru/s7/s381/s503/s5033322/. 9. E.S. Kašutina, N.G. Saprykina, Ekslibris v sobranii Naučnoj biblioteki Moscovskogo universiteta. Al’bom-katalog (Moskva, 1985), tabl. 35. 10. A.M. Pančenko, General, diplomat, bibliofil. Iz istorii knižnogo sobranija P.K. Suchtelena, ”Bibliosfera”, 4, 2006 [elektroniskt dokument], http://www.spsl.nsc.ru/win/Bibliosfera/panchenko%20 4-2006.pdf, s. 3–9. 11. Ibid., s. 4–5. 12. Ibid., s. 6.

13. Ibid., s. 7. 14. E.S. Kašutina, Ekslibris…, il. 25. 15. O. Gingerich, An Annotated Census of Copernicus De Revolutionibus (Nuremberg, 1543 and Basel, 1566), (Leiden, Boston, Köln, 2002) s. 174–77. 16. A. Birkenmajer, Książka O. Waldego o szwedzkich zdobyczach bibliotecznych, [w:] Exlibris, 5, 1924, s. 72–73; T. Borawska, Dawne książki warmińskie w zbiorach bibliotek europejskich, [w:] W kręgu stanowych i kulturalnych przeobrażeń Europy Północnej w XIV– XVIII w. (Toruń, 1988), s. 181. 17. A. Birkenmajer, Książka O. Waldego…, s. 69–70, 73. 18. Ibid., s. 74; T. Borawska, Dawne książki warmińskie…, s. 182. 19. O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk bibliografisk studie, II (Uppsala, 1920), s. 161–62. 20. P. O. Samuelsson, Inkunabel och 1500-talstryck (”Vaggtryck och koltålderstryck”) i Roggebiblioteket (Strängnäs, 2009), s. 57, 111 http:// www.nattvakt.com/kataloger/Katalog1500.doc. 21. W. Konopczyński, Engeström Wawrzyniec (Lars), [w:] Polski Słownik Biograficzny (Kraków, 1948), t.4, s. 272. 22. A. Herberg, Stockholms bokbindare 1460–1880 (Stockholm, 1960), Bd. 2, il. 33. 23. [Peyssonel Claude Charles de, aut. domn.], O niebespieczeństwie wagi polityczney albo wykład przyczyn, które zespuły równnowazność na północy od wstąpienia na tron rossyjski Katarzyny II [tłum. domn. Antoni Bieńkowski] – Brzeg [właśc. Supraśl, druk. OO. Bazylianów], 1790, zob. M. Cubrzyńska-Leonarczyk, Katalog druków supraskich (Warszawa, 1996), poz. 367, 375; K. Estreicher, Bibliografia Polska (Kraków), cz.2, t.6, s. 474–75. 24. M. Brzdękiewicz, Księgozbiór Aleksandra Benedykta Batowskiego, [w:] Z Badań nad Polskimi Księgozbiorami Historycznymi, 1, 1975, s. 127–46. 25. Efterforskning, september 2007. 26. http://130.237.125.15/provenances.html. 27. Översättning av Otfried Czaika, Kungliga biblioteket. 28. Dissertatio geographica de fertilitate regionum Europaearum… pro gradu publico examini modeste submittit alumnus regius Andreas Fellenius… Uppsaliae [1716]. 29. Deo duce… disquisitionem modestam de usu et ab usu methodi mathematicae in theologia revelata… subjiciunt Christianus Cavander… et Henricus Aulin… Aboae [1759]. 30. Comparatio inter privatam puerorum educationem et publicam…, Gryphiswaldie, 1806.

FÖRTECK NING 1 Arnkiel, Troels. Aussführliche Eröffnung … – Hamburg, T. von Wiering, 1703; 4°. Proveniens: 1. E Biblioth[eca] Henr[rici] Jac[obi] Sivers 1756. 2. Post D[ominum] Sievers auctione publica aquis[itum] a Joh[ane] Gust[avo] Psilanderhielm – 1700-talet. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5642) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1700-talet. 8.11.14.19/2. [35] 2 Bacallar y Sanna, Vincente. Commentarios de la guerra de Espana e historia de su rey Phelipe V… – Genova, M. Garvizza, [ca 1725], 2 vol.; 4°. Proveniens: 1. ”E[ric] Bergstedt 1779”. 2.

16

Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (7290) på ryggen, 1800-talet. Bokband: pergament – 1700-talet. 9.3.14.20/1. [36] 3 [Bibeln]. Biblia. Thet ähr hela then Helga Schrifft på swenska med vtgånde verser… – Leiden, J. Marci, 1635; 8°. Proveniens: ”Johannes Oxenstierna Axelij Filius Comes de Sovermore, Liber Baro de Kimitso[Kimito] etc Natus Sum Stockholm 24 Junij sive die S. Johannis Baptistae Anno post Verbum in Carnem ventum 1611 … 12 … 13 [etc. år som är nämnda fram till…] 57 hunc Johanis 57 impleo annum aetatis 46 tum”. Datum för läsning: ”den


35

36

37

38

26 April Ann: 1639”, längre ner med annan handstil: ”…in d[ie] 28 Novemb[ris] 1655”. Understrykningar, marginalanteckningar av Joh. Oxenstierna – 1600-talet. Ett flertal religiösa anteckningar med blyerts på svenska och latin (med annan hand), teckningar – numera urblekta. På ryggen: fragment av etikett med signum. Bokband: papp, körsbärsfärgad marokäng med solfjädersdekor (motiv med solfjäder på spegeln, hörnen och på ryggen). Förgyllt snitt ciselerat i blomstermönster – 1600-talet. 28.20.3.4047 cim. [38] 4 Biörner, Eric Julius. Inledning till de yfwerborna göters gamla häfder… – Stockholmiae, J. L. Horrn, 1738; 2°. Proveniens: 1. ”Gustavus Jacobi Chronander” – 1700-talet. 2. ”1802 Tillfallit Krigs Commissarien Johan Gabrielsson

Sundvicks Fru – Hedvig Susanna Mollin i arf efter Dess ModerBroder Rectoren i Åbo Magister Herr Gustaf Chronander. 1803 den 20. Augusti gifven till Läse Bibliotheket i Wasa. J G Sundvik”. 3. [Johann Peter] Suchtelen – stämpel, 1700/1800-tal. 4. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5781) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1700-talet. 8.4.1.4/3.  [29, 37] 5 Biörner, Eric Julius. Epistola responsoria ad… Olavum Celsium… de ejusdem dubiis circa delineationem et explicationem runarum. - [Stockholm: s.n.] 1726; 4°. Proveniens: 1. M[atthias] Benzelstierna – exlibris, 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba - exlibris (klistrat på det föregående), etikett, sign. (6789) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp,

17


halvfranskt, pärmöverdrag marmorerat papper – 1700-talet. 9.3.14.9 adl./1. 6 Biörner, Eric Julius. Prodromus tractatuum de geographia Scandinaviae veteri et historiis Gothicis… – Stockholmiae, J. L. Horrn, [1726]; 4°. Proveniens: se titel 5. 9.3.14.10 adl./1. 7 Boecler, Johann Heinrich. Historia belli Danici… – Stockholmiae, N. Wankijff, 1676; 4°. Proveniens: 1. ”O[lof] Hermelin” – 1600-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (4943) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 9.6.5.1/1. [32] 8 Boodt, Anselmus de. Gemmarum et lapidum historia… – Lugduni Batavorum, J. Maire, 1636; 8°. Proveniens: 1. ”Henricus Schmiedt Phil[osophiae] et Med[icinae] D[octor]” – 1600-talet. 2. ”Ex libr[is] Joh[annis] Browallii”, (samma handstil?) ”1737 Jan[uarii] …” (oläsligt) 3. Mineralogia - stämpel [= Akademia Medyko-Chirurgiczna, Warszawa], 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 3.9.10.21/1 9 Boulainvilliers, Henri. Etat de la France dans lequel on voit tout ce qui regarde le gouvernement… – Londres, T. Wood, S. Palmers, 1737; 8°. Proveniens: 1. ”Jean Georg Lillienberg” – 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba - exlibris, etikett sign. (1427) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, brunt kalvskinn, guldtryck, försätts i marmorerat papper, marmorerat snitt – 1700-talet. 8.5.5.47/1. [30]

Vordac… – Paris, G. Saugrain, 1730, 2 vol.; 8°. Proveniens: 1. F D Silfverstolpe – exlibris, 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (3884) på ryggen, 1800-talet. Bokband: halvfranskt pappersband med marmorerat pärmöverdrag, guldtryck på ryggen – 1700-talet. 9.6.8.19/1.  [40, 49] 12 Celsius, Olof den äldre. Runae Medelpadicae… – Upsaliae, typis Wernerianis, 1726; 4°. Proveniens: se titel 5. 9.3.14.10a adl./1. 13 Celsius, Olof den äldre. De monumentis quibusdam runicis epistola ad amicum. – Upsaliae: literis Wernerianis, 1727; 4°. Proveniens: se titel 5. 9.3.14.11 adl./1. 14 Clerck, Carl Alexander. Svenska spindlar… Aranei Svecici descriptionibus et figuris aeneis illustrati… – Stockholmiae, L. Salvii, 1757; 4°. Proveniens: ”Carl M[agnus] Blom” – 1700-talet. Bokband: papp, marmorerat kalvskinn, guldtryck på ryggen, guldsnitt, försätts i marmorerat papper – 1700-talet. 3.16.4.2/2. 15 Cochlæus, Johannes. Vita Theodorici regis Ostrogothorum… – Stockholmiae, Literis Enaeanis, 1699; 4°. Proveniens: 1. ”Ex Bibliotheca El[iae] Brenn[i ?] II:9:8:1: d[ie] 30 Sept[embris] 1717”. 2. ”Ex libris Joh[annis] Browallii” – 1700-talet. 3. Biblioteka General’nago Štaba

10 Camden, William. Rerum Anglicarum et Hibernicarum annales regnante Elisabetha… – Lugd. Batavorum, typis Elseviriorum, 1639; 8°. Proveniens: 1. ”S[chering ?] R[osenhane ?]” – 1600-talet. 2. ”Ex bibliotheca Johannis Rosenhane A.” 1673. 3. Ex Bibliotheca C[arl] F[riedrich] ab Eckleff – exlibris, 1700-talet. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (2264) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 9.2.16.10/1. [39] 11 Cavard, André. Les memoires du comte de

18

39


Ju… [?] 1667”. 2. ”Clas Ekeblad”, bredvid en liten lackstämpel – 1600/1700-tal. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5861) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 8.7.10.29/2 19 Freinshem, Johann. Harangue panegyrique a la vertu et l’honneur de la… madame Christine reyne de Svede… – Paris, P. Des-Haybes, A. Cellier, 1655; 24°. Proveniens: 1. ”Ex lib[ris] Joh[annis] Browallii” – 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5319) rygg, 1800-talet. Bokband: papp, brunt marmorerat kalvskinn, guldsnitt – 1600-talet (bakpärmen saknas, fragment av en samlingsvolym). 8.9.2.34/1. 20 Gonzalez de Mendoza, Juan. Nova et succincta, vera tamen historia de… Regno China… – Francofurdi a.M., [s.n., 1589]; 8°. 1. ”J. Kinschot [?] mp” – 1600-talet. 2. ”Ex Bibliotheca Johanis Rosenhane 1673”. 3. Bibliotheca Suchtelen - exlibris samt stämpel, 1700/1800-tal. Bokband: papp, brunt getskinn, guldtryck på ryggen – 1700/1800-tal. Sd.608.4278.

40

– exlibris, etikett sign. (5670) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1700-talet. 8.9.8.30/1. 16 Eckhel, Joseph H. von. Kurzgefasste Anfangsgründe zur alten Numismatik… – Wien, J. von Kurzbek, [ca 1786]; 8°. Proveniens: 1. ”O[lavus ?] M[atthias ?] Ullgren 1806”, bredvid med samma hand sign.: ”No 292”. – överstruket. 2. ”O.L. Berndes 1820”. Bokband: blått pappersband – 1800-talet. 8.7.8.9/2. [41]

21 Hesiodus. Collegium Hesiodeum ubi Graeca Hesiodi Ascraei Carmina… – Amstelrodami, H. Laurentius, 1632; 8°. Proveniens: 1. ”Nicolaus Rudb[eckius] me emit Lubecae t. ½ …” – 1600-talet. 2. ”Non tam donum Elae Petri, quam a Nicolao Rudbeckio datum, id v. respice 27 Decemb[ris] A[nno] 1643”. 3. ”Christopho[ri] Sebastianij Scesae Bra[u]

17 [Evangelier och Epistlar]. De årlige Evangelier och Epistlar… jämte böne-boken… – Örebro, J. P. Lindh, 1797; 12°. Proveniens och Bokband, se titel 35. 28.20.4.4430 adl. 18 Figueroa, Garcias de Silva. L’Ambassade de D. Garcias de Silva Figueroa en Perse contenant la politique de ce Grand Empire les moeurs du roy Schach Abbas… – Paris, I. du Puis, 1657; 4°. Proveniens: 1. ”Constantie (Constantir?) don.

41

19


A[ngermanis], upprepning Jacobus Andreas Angermanis”. 3. ”Johannes Laurentius Aug. Sidenius” (överskrivet på föregående anteckning) – 1600-talet. 4. ”Andreas Fellenius” – 1600/1700-tal. 5. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (6536) på ryggen, 1800-talet. Sentenser på latin, understrykningar i texten, klotter. Bokband: träpärmar, kalvskinn – 1600-talet; skadat. 8.16.14.37/1.

42

nsvig[ie]ns[is] Anno 1646”. 4. ”Sum Caroli Zabrzeski [tillagt före anteckningen] Ex Donatione G[enerosi] [efter anteckningen] P[incernae] Treb[owlensis] oretur pro eo”. 5. [Barfotakarmeliterna – Warszawa] – slitet, 1700-talet. 6. Bank Polski – Warszawa, sign., 1800-talet. Bokband: träpärmar, pergament – 1600-talet. 28.20.3.2445. [42] 22 Hordt, Johan Ludwig. Mémoires d’un gentilhome Suédois… – Berlin, S. Pitra, 1788; 8°. Proveniens: 1. Lan = Bibliothek (längre ner monogram:) I[ohann] D[avid] F[lintenberg] – exlibris, högre upp sign. atr. ”XIY: 18/c:4.”, 1700/1800-tal. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (7035) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, halvfranskt, pärmöverdrag av marmorerat papper, guldtryck på ryggen – 1700-talet. 8.16.3.11/1. 23 Isogæus, Simon. Carla-seger-skiöld hwilken den stormächtigste konung Carl XII… – Stockholm, M. Laurelio, 1714; 8°. Proveniens: 1. ”Henrici Aulin” (utsuddat) – 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (3018) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, brunt marmorerat kalvskinn, guldtryck på ryggen – 1700-talet. 8.13.9.19/1. 24 Kempenskiöld, Samuel. Historiae… Gustavi primi Svecorum… regis… libri V… – Strengnesiae, typis Paulinianis, J. Barkenio, 1629; 8°. Proveniens: 1. ”Possessio Olaf Petrij Strengnensis” (en del överstruket) – 1600-talet. 2. ”Possesio sum ego 1663 Jacobi Andreae

20

25 Kopernik, Mikołaj. De revolutionibus orbium coelestium libri VI… – Basileae, Officina Henricpetrina, 1566; 2°. Proveniens: 1. ”Mauritius Hassiae Landgravius 3 F[ebruarii] A. [15]94 dedit a Nicolao Chesnecophero Sueco oraz Nicolaus Chesnecopherus Suecus” – på Bokbandet. 2. ”L[yceum] V[arsaviense]” – 1800-talet. Bokband: papper, pergament – 1500-talet. Sd.612.463. 26 Le Blanc, François. Traite historique des monnoyes de France… [acc.:] Dissertation historique sur quelques monnoyes De Charlemagne… – Amsterdam, P. Mortier, 1692; 4°. Proveniens: 1. ”Johan. Er. Noreen d[ono] d[edit] Erico Götlin 1805”. 2. ”O L Berndes 1820”. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (3308) på ryggen, 1800-talet. 4. Biblioteka Główna, Warszawa – stämpel, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 9.7.2.5/2. [43]

43

27 Lindenbrog, Friedrich. Diversarum gentium historiae antique scriptores tres… – Hamburgi, M. Hering, 1611; 4°. Proveniens: 1. bortskrapad anteckning. 2. [Olof Rudbeck den äldre] – 1600-talet. 2. ”Ex Bibliotheca O[lofae] Rudbeckii filii. Const. […]” – 1600/1700-tal. 3. ”Jacob L[arsson] Arrhenius Ups[alae] d. 21 Mart. 1741”. 4. ”Notulas marginales sua ipsius


manu Ol[afus] Rudbeckius senior adjecit, uti ex annotatione cujusdam in pag. 79 videre licet: sed nonnullae etiam recentiori stilo exaratae Joh[annis] Lundblad, Prof. quondam Lundensi debentur. E. L[undblad ?]” – 1600/1700-tal. 5. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5502) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament, guldtryck, knytband, delvis bortrivna – 1600/1700-tal. 8.15.3.17/2. 28 Liebknecht, Johann Georg. Hassiae subterranaeae specimen… – Giessae, Francofurti, E.H. Lammers, 1730; 4°. Proveniens: 1. ”Ex lib[ris] Joh[annis] Browallii” – 1700-talet. 2. [Akademia Medyko-Chirurgiczna, Warszawa] – sign., 1800-talet. Bokband: papp, halvfranskt, pärmöverdrag marmorerat papper – 1700-talet. 3.8.4.28/2. 29 Linné, Carl von. Fauna Svecica… – Stockholmiae, L. Salvii, 1746; 8°. Proveniens: 1. ”P J L” [? tveksamt] – bundet monogram, 1700-talet. 2. Carl Fredrik Mennander – exlibris, 1700-talet. Bokband: papp, halvfranskt, pärmöverdrag marmorerat papper – 1700-talet. 3.6.8.54/1. 30 Mallet du Pan [= Peyssonel, Claude Charles de, aut. domn.]. Du péril de la balance politique de l’Europe. – Stockholm, A. Zetterberg, 1790; 8o. Proveniens: 1. ”Donné par le Baron Engelstrom Ministre de Suede en Pologne, A Monsieur le Comte Batowski Député a la Diete constitutionnelle de Pologne: Varsovie 7. Mai 1791”. 2. ”Aleksandre Batowski” samt exlibris, 1800-talet. Bokband: papp, röd marokäng, guldtryck – 1700-talet. 6.28.3.20/1. 31 Mauvillon, Eléazar de. Histoire de GustaveAdolphe roi de Suede… – Amsterdam, Z. Chatelain, 1764; 8°. Proveniens: 1. Carl Fredrik Mennander – exlibris, 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign.(5701) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, brunt kalvskinn, guldtryck på ryggen – 1700-talet. 8.18.14.22/1. [26] 32 Meusel, Johann Georg. Anleitung zur Kenntniss der Europäischen Staatenhistorie… – Leip-

44

21


45

22


zig, Fritsch, 1775; 8°. Proveniens: 1. ”28 G[ustav ?] Theorin Stockholm 1819”. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5389) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, halvfranskt, pärmöverdrag marmorerat papper, guldtryck på ryggen – 1700/1800-tal. 8.16.4.22/1.

– Paris, Imprimerie Royale, 1734–42; 4°. Proveniens: 1. Schönherr – exlibris, 1700-talet. 2. ”Carl G[ustaw] Tessin” – 1700-talet. 3. Bibliotheca Suchtelen – exlibris, 1800-talet. Bokband: papp, brunt kalvskinn, ryggen och kanterna är förgyllda, försätts av marmorerat papper – 1700-talet. 3.6.2.12/2.

33 Musschenbroek, Peter van. Physicae experimentales et geometricae… dissertationes… – Lugduni Batavorum, S. Luchtmans, 1729; 4°. Proveniens: 1. ”Joh[an] Carl Wilcke … bok af Lismedieg Heidenstam for 4 …” – 1700-talet. 2. ”P[eter] Petersen” samt ”P. P.” – 1700/1800tal. 3. Bibliotheca Suchtelen – exlibris, 1800-talet. 3.10.3.38/2.

38 Richardson, Jacob. Hallandia antiqua et hodierna… – Stockholm, L. Salvius, 1752-1753; 2°. Proveniens:1. ”Joh. Erici Noréen Stockholmiensis 1765”. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, 1800-talet. Bokband: papp, halvfranskt, marmorerat papper, guldtryck – 1800-talet. 9.15.3.7-8/3. [33]

34 Ogier, Charles. Ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum… – Lutetiae Parisiorum, P. Le Petit, 1656; 8°. Proveniens: 1. Kongl. Secreteraren J.D. Flintenbergs Lån-Bibliothek – exlibris, 1700/1800-tal. 2. Bibliotheca Suchtelen – exlibris, 1800-talet. 3. Biblioteka Główna, Warszawa – stämpel, 1800-talet. Bokband: papp, halvfranskt, pärmöverdrag marmorerat papper – 1700/1800-tal. Sd.712.430. 35 [Psalmboken]. Den Swenska psalm-boken… år 1695 öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad. – Stockholm, J. P. Lindh, 1797; 12°. Proveniens: 1. ”Susanna De Mare född Brantberg död den 18 Desember 1837” – eller prov? 2. Tillhör Biblioteka Zboru Ewangelicko-Reformowanego, Warszawa – stämpel, 1800-talet. Bokband: papp, kalvskinn, blindtryck, bortfallna spännen – 1700/1800-tal, förstört. 28.20.4.4429 adl. [46]

39 Saint-Germain, Claude Louis de. Memoires… – Amsterdam, M.M. Rey, 1780; 8°. Proveniens: 1. M[atthias] Benzelstierna – exlibris, 1700-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (1553) på ryggen, 1800-talet. 3. Akcesja BUW: 1863/647. Bokband: papp, marmorerat kalvskinn, guldtryck på ryggen – 1700-talet. 9.2.10.6 /1 40 Sansovino, Francesco. Historia universale dell’origine guerre et imperio de Turchi… – Venetia, S. Combi, 1654; 4°. Proveniens: 1. ”Eric Oxenstierna mp”. – 1600-talet. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (6362) på ryggen, 1800-talet. 3. Akcesja BUW: 1863/659. Bokband: papp, marmorerat kalvskinn, guldtryck på ryggen – 1600-talet. 9.2.4.2 /2. [47] 41 Scheffer, Johannes. Memorabilium Sueticae gentis exemplorum liber singularis. – Hamburgi, Holmiae, G. Liebezeit, N. Spieringius,

36 [Psaltaren]. K. Davidz Psaltare medh små summarier… – Stockholm, O. Olofsson, 1619; 4°. Proveniens: I A R – stansningar samt ”Jahan [!] Arntzij [?] Reijmer mpp” – 1600-talet. Etikett sign. på ryggen ”19/A/B 1”. Bokband: papp, kalvskinn, guldtryck, guldsnitt – 1600-talet. Främmande 1700-talet -4°-16°1576  [44, 45] 37 Réaumur, René Antoine Ferchault de. Memoires pour servir a l’histoire des insects…

46

23


47

1687; 8°. Proveniens: 1. ”Michäel Hermonius d[ie] 20 octob[ris] 1706”. 2. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5302) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 9.7.10.28/1. [48] 42 Snorre, Sturlasson. Heims Kringla… Nordländske Konunga Sagor. Sive Historiæ Regum

48

24

septentrionalium… – Stockholmiae, Literis Wankiwianis, 1697; 2°. Proveniens: 1. ”Sebastian Grave” – 1700-talet. 2. ”J. N. Lindahl” – 1700-talet. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign.(5490) på ryggen, 1800-talet. Bibliografisk anteckning [?], dat. 1764. Bokband: papp, marmorerat kalvskinn – 1700-talet. 9.15.3.12/3. [50]

49


50

43 Sollis y Ribadeneira, Antonio de. Histoire de la conquete du Mexique ou de la nouvelle Espagne… – La Haye, A. Moetjens, 1692; 8°. Proveniens: 1. N G, blindtryck – 1700-talet. 2. utskuret ”9 thaler” [?] 2. Carl Fredrik Mennander – exlibris, 1700-talet. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign. (5654) på ryggen, 1800-talet. Bokband: papp, brunt kalvskinn, guldtryck på ryggen – 1600/1700-tal. 8.7.2.20/1. [18] 44 Strelow, Hans Nielsson. Cronica Guthilandorum den Guthilandiske Cronica… – Kiobinghaffn, M. Martzan, 1633; 4°. Proveniens: 1. ”Johan Birth excerpsit” – på slutet av de bibliografiska anteckningarna, 1600/1700-tal. 2. ”Eric Michael Fant Upsala 1774”. 3. Biblioteka General’nago Štaba – exlibris, etikett sign.(7277) på ryggen, 1800-talet. 9.3.11.28/1.

45 Terserus, Johannes Elai. Förklaring öfwer catechismum eller the sex wår christlige läras hufwudstycken… – Åbo, P. Hansson, 1663; 12°. Titelsidan saknas, kompletterad handskrift. Proveniens: 1. ”Jac[ob] Ståhle im opt på auctioni Åbo d. 27 Sept. 1797 oraz Jacob Ståhle”. 2. Bibliothecae Suchtelen – vapenstämpel, 1700/1800-tal. Bokband: papp, pergament – 1600-talet. 5.5.13.27/1. [25] 46 Wassenberg, Eberhard. Der Teutsche Florus… – Dantzigk, A. Hünefeld, 1643; 12°. Proveniens: C[ristina] R[egina] S[veciae] – vapen: en kärve, superexlibris, 1600-talet. Bokband: papp, pergament, guldtryck – 1600-talet. 28.20.3.3687. [11] Översättning Jeff Skinner Fackgranskning Anna Wolodarski

25


magdalena gram

Julkort Från julklapp till digitalt allkonstverk

B

egreppet ”julkort” förknippar de flesta av oss med tryckta och illustrerade vykort eller, möjligtvis, korrespondenskort som vid jultid skickas till anhöriga, vänner, kollegor och affärskontakter med en önskan om en god jul och, inte sällan, ett gott nytt år. Oftast har dessa kort en förtryckt hälsning och en bildsättning av motsvarande fras med ett stämningsfullt eller lätt humoristiskt motiv, som anknyter till julen eller våra tankar inför den stundande högtiden. Enligt en utbredd taxonomi är julkorten en underavdelning till vykorts­genren gratulationskort, som förutom helgkorten till jul, påsk, pingst och midsommar omfattar namnsdags- och födelsedagskort. Särskilda nyårskort förekommer dessutom och tycks ha delvis egna förutsättningar vad gäller budskap och stämningsvärden. Gratulationskorten har ibland karaktären av gåva och utmärks då av ett påkostat utförande. I äldre tid var de ofta oregelbundna till formen, uppvikbara och berikade med olika slags tillägg, som påklistrade bokmärken och utstansade detaljer. De tryckta julkorten har sedan ett drygt decennium förlorat terräng till förmån för elektroniska meddelanden och numera kan julkortet vara ett digitalt allkonstverk där text, ljud och rörlig bild konvergerar. Samtidigt kan man iaktta en utveckling, där materialiteten blivit det dominerande värdet och manifesteras i handgjorda kort. Den följande texten baseras främst på en inventering av Kungliga bibliotekets samling av juloch nyårskort. Den digitala utvecklingen inom området har observerats fram till och med 2008.

26

Inledande historik Bruket att fira inträdandet av ett nytt år förekommer i flera kulturer och gällde såväl i antikens Rom som i 300-talets Kina. Julfirandet i modern, västerländsk tappning har inte enbart kristna rötter utan går tillbaka till hedniska föreställningar, knutna till midvintersolstånd och idéer om fruktbarhet. Mat, dryck och gåvor har länge haft sin plats i firandet medan hälsningar och gåvor via post är en relativt sen företeelse. I 1700-talets Europa började man uppvakta varandra på bemärkelsedagar och vid julhelgen. Gratulationskorten debuterade i 1840-talets England och var oftast tecknade. 1843 trycktes det första kommersiellt gångbara julkortet, som också var ett nyårskort, i en upplaga om 1 000 exemplar. Idén kom från Sir Henry Cole, som tröttnat på att skriva julhälsningar för hand, och illustratören var John Callcott Horsley. Det handkolorerade kortet föreställde ett sällskap, däribland barn, som skålar och önskar varandra god jul och gott nytt år.1 Kritik riktades snart mot motivet, särskilt mot att ett barn sågs dricka vin. Bruket att skicka jul- och nyårskort spreds via England till Frankrike och Tyskland. Snart dök det upp dekorativa och ibland tredimensionella tillägg som relieftryck, glitter, handpressade blommor, tyll och sidenband. Att sådana kort kunde postbefordras utan att ta skada kan förklaras med att de vanligtvis lades i kuvert.2 Ibland innehöll de även mekaniska detaljer, som kunde förändra motiven, och delar som kunde fällas ut. Realistiska imitationer av till exempel cigarett-


Det första julkortet, jul- och nyårskort, 1843, handkolorerat, konstnär: John Callcott Horsley. Faksimil från 1940-talet. © Victoria and Albert Museum, London.

stumpar, löständer och korkskruvar tyder på att folkligt skämtlynne och spontanitet ibland var mera avgörande för den kreativa insatsen än högtidlighet och tradition. Julkortens stora genombrott omkring 1860– 1870 hängde nära samman med internationella postöverenskommelser och en ny typ av försändelser, främst brevkortet och det därur utvecklade vykortet. Brevkortet, som kunde skickas utan kuvert och till ett lägre porto, presenterades i Europa som förslag vid en postkonferens 1865. Fyra år senare argumenterade en österrikisk nationalekonom för bruket av ”korrespondenskort” med utrymme enbart för korta meddelanden av icke privat-karaktär. Förslaget omsattes snart i handling och det nya slaget av öppna brevkort med ett lågt porto spred sig snabbt till andra europeiska länder.3

Genombrottet för vykortet, det illustrerade brevkortet, var också ett resultat av den massproducerade bildens ökade betydelse i kommunikationen männi­ skor emellan. På 1700-talet hade man börjat dekorera brevpapper och kuvert med topografiska motiv och under 1800-talet såldes sådana bildframställningar i stålstick eller xylografi som souvenirer. Vid inledningen till 1870-talet började samma slags utsikter att dyka upp på brevkort som vinjetter eller större bilder på kortets baksida. Ibland kunde flera tecknade motiv, sammanflätade av olika ramverk, samsas på ett kort. 4 Kännetecknande för dessa kompositioner var ett drag av rörlighet och simultanitet, som pekade framåt mot filmen som rörligt medium. När den fotografiska tekniken introducerades i sammanhanget

27


öppnades också nya möjligheter för den uppfinningsrike bildmakaren. Samtidigt som utrymmet för bilden ökade, minskade den yta som var reserverad för verbala meddelanden. När bilden tagit överhand, var vykortet ett faktum men uppenbarligen kunde bilden inte alltid säga allt. Bevarade vykort från äldre tid upptar inte sällan handskrivna meddelanden av högst privat karaktär och avsändaren har ibland utnyttjat allt ljusare utrymme på bildytan eller mellan vinjetterna för sina verbala budskap. Fastän de topografiska så kallade ”Gruss Aus”korten var mycket vanliga, omfattade vykorten ända sedan tidiga år även andra motivkretsar. I stället för ”vykort” föredrog man också i flera länder den vidare beteckningen ”bildkort”, som i engelska ”picture postcards” och tyska ”Bildpostkarten”.5 Vykortens breda motivrepertoar återkommer också i julkorten, som uppvisar en blandning av sakrala och profana motiv. Vykortet kan betraktas både som ett medium och som själva budskapet i sig. Storhetstiden för vykortet inträffade före katastrofer som Titanics undergång och första världskriget. Framtidsoptimismen var stor och vykortens motivkretsar avspeglar en värld, där människor fascinerade iakttar zeppelinare, undervattensbåtar, fonografer, telefoner och kinematografer. I de lössläppta fantasikorten med sina trickfotografiska montage återgavs surrealistiska motiv som den flygande familjen eller Gamla stan efter vårfloden 1904 som ett översvämmat Nordens Venedig.6 När lokala fotografer förevigade händelser som en eldsvåda eller invigningen av en ny spårvägslinje, kunde vykortet också få rollen som nyhetsförmedlare eller socialt reportage.7 Efter första världskriget övertog dags- och veckopress och journalfilm denna roll. Samtidigt neutraliserades vykortsmotiven och tidsbetonade detaljer retuscherades bort. För julkorten innebar förändringen tills vidare snarast en förskjutning mot visuella motiv, som grep tillbaka på helgtemat och en svunnen tid med dess ideal. Parallellt med den berättande motivlinjen märks tidigt en annan, där form och färg spelar större roll. Högkonjunkturen för sådana konstnärliga vykort sammanföll med jugendperioden, då flera kända konstnärer bidrog med förlagor. I 1880-talets Tyskland uppstod så kallade Künst-

28

Nyårshelsning, nyårskort, ca 1898, sågtandad kant, glitter i olika färger.

Nyårsklocka med fåglar, nyårskort, ca 1890?, miniformat, utstansade detaljer och glitter.

Jul- och nyårshälsning, ca 1900?, visitkortsformat, med relieftryck.


Flicka med julklappssläde, julkort, ca 1900?, guldeffekter, tysk import.

lerpostkarten och i Österrike engagerades några konstnärer i kretsen kring Wiener Werkstätte som vykortstecknare. I England ökade julkortets status som samlarobjekt, då kända konstnärer och illustratörer började teckna förlagor och i ett specialnummer från 1894 av den kända tidskriften The Studio figurerar både Walter Crane och Kate Greenaway som julkortstecknare. Samlandet av vykort och julkort är även idag utbrett och priserna för äldre kort skjuter i höjden. Flera nya grafiska metoder har testats vid framställningen av vykort, särskilt under de tidiga decennierna. Före 1900 utnyttjades tekniker som xylografi, stål- eller kopparstick, litografi med sten-, zink- eller aluminiumplåtar och tryck med gummistämplar. Den litografiska tekniken gjorde det möjligt att framställa kort i flera färger. Gruss Aus-korten var till en början monokroma men under 1890-talet blev flerfärgstryck vanligast för fotografiska vykort av detta slag.8 Perioden 1899–1915 dominerade ljustrycket och eftersom produkten var färglös kolorerades motiven ofta för hand. Genom att dessutom behandla bilden med en tunn fernissa och sedan maskinglätta den, fick korten samma finish som tidens oljetryck. De handkolorerade korten ersattes efterhand av vykort i fotokromi, det vill säga en fo-

tomekanisk reproduktion i flera färger, och av vykort framställda med autokrommetoden. De sistnämnda fick en bjärt lyster och saknade de litografiska vykortens mjuka nyanser.9 Vykortets grundläggande form var rektangulär men kvadraten, cirkeln och triangeln finns också representerade och vissa kort formades efter motivets konturer. Formatvariationen märks inte minst inom genren gratulationskort, inklusive jul- och nyårskort. Både miniatyrformat och jätteformat förekommer och jul- och nyårshälsningar i visitkortsformat är vanliga. En särskild tradition utvecklades med de dubbelvikta korten som postbefordrades i kuvert och ofta, särskilt i anglosaxiska länder, ställdes upp på spiselkransen. Sådana kort bröt mot principen snabbhet och prisbillighet och motsvarade snarast en gåva och en idé om helgdagsfrid. Världens minsta julkort skickades av prinsen av Wales 1929 till hertigen av Wales och bestod av ett riskorn, som upptog såväl en adress som en hälsning och ett bildmotiv. Det största julkortet skickade hemvändande amerikanska soldater 1968 till sina kvarvarande kamrater i Vietnam. Kortet var en 9 600 meter lång och 2 ton tung pappersrulle och levererades med specialchartrat plan.10 Ur ett historiskt och sociologiskt perspektiv

29


kan vykortet, och därmed också julkortet, betraktas som produkt av en samhällsutveckling där ekonomiska, tekniska och demografiska mönster försköts. Vykortet var en del av moderniteten, industrialiseringen och de snabba kommunikationerna. Människors ökade rörlighet framtvingade i sin tur behov av gränsöverskridande kontakter med anhöriga, vänner och affärsbekanta på avlägsna orter. I amerikanen Ernest Dudley Chases historik över The Romance of Greeting Cards (1926) framställs vykortet som en produkt av det moderna, demokratiska samhället och som ett viktigt socialt drivmedel: Countless almost as the sands of the sea are the messages borne on their surfaces and I firmly believe they are creating more good will and keeping alive the friendly spirit in more hearts than any other agency, with the exception of the Church.11

Sådan entusiasm till trots fanns även civilisationskritiker, som protesterade mot tidens brådska, ytlighet och profithunger. I kontexter av det slaget representerade vykortet, inklusive julkortet, en av den mänskliga kommunikationens avarter. Samtalet om det passande har aldrig helt avstannat och det pågår intensivt även i vår egen tids gränslösa samhälle.

SV ERI GE I Sverige infördes brevkortet av det svenska Postverket 1872. Verklig framgång fick det först sedan portot sänkts och kortet fått en illustration – ”brefkort med vyer” eller ”resefotografier” var ofta den tidiga benämningen. Haussen inträffade under 1880-talets sista och 1900-talets första decennium, då ”vyandet” blivit en företeelse vars popularitet kan jämföras med dagens ”chattande”. Den dominerande kategorin var förmodligen jul- och nyårskorten. 1901 skickade svenskarna närmare 20 miljoner vykort, tre år senare 48 miljoner, volymer som ska relateras till en befolkning på 5,5 miljoner.12 1905 infördes den tvådelade adressidan med plats för både adress och meddelande. När portot höjdes under 1910-talet var haussen passerad men traditionen att skicka julkort skulle visa sig långlivad och nya rekord skulle sättas. Jul- och nyårskorten hade även i Sverige rötter

30

i en längre tradition med hedniska inslag. Bruket att dela ut julkort på egen hand anknöt troligtvis till julklappen, det vill säga seden att en närboende knackade eller klappade på dörren under julafton eller mellandagarna för att sedan slänga in en klapp – till en början ett skämtsamt rim eller lustigt föremål – och snabbt försvinna från platsen. Julkort distribuerade via posten var till en början en överklassföreteelse, som spred sig till gemene man ungefär samtidigt med introduktionen av vykortet och det billigare portot. Under sent 1880-tal och 1890-talet importerades julkort från England, Tyskland och Danmark. Tyskland var ur tryckteknisk synpunkt föregångsland och flera svenska tryckare kom att utbilda sig där. Först efter sekelskiftet 1900 började svensktillverkade julkort konkurrera som exportvara, såväl i andra skandinaviska länder som i Ryssland, Baltikum och USA:s svenskbygder. Några av de svenska julkortsutgivarnas pionjärer utmärkte sig genom en högkvalitativ produktion. Axel Eliasson, som studerat i Berlin, var 22 år gammal när han 1890 grundade sitt konstförlag i Stockholm. Företagets succé inleddes med utgivningen av tecknade jul- och nyårskort och flera andra exempel följde snart. Utgivarnas profession varierade, vissa var förläggare, andra bokoch pappershandlare, tryckare, fotografer och handelsmän. Bland de mer framgångsrika märktes Eskil Holms, John Fröbergs, Granbergs och Tullbergs företag, vidare Nordiska Förlaget och Svenska Litografiska AB. Nedslag i svenska julkort från perioden 1890–1950 De flesta vykortsillustratörerna i den tidiga generationen var anonyma och detta gäller även för upphovsmannen till det första svenska julkortet som sägs vara från 1888. Motivet är en gris i färg.13 1898 började det dyka upp kort signerade av svenska artister och perioden 1890–1950 grep julkortsmotiven oftast tillbaka på original av svenska tecknare.14 Tusenkonstnären Vicke Andrén var en flitig vykortstecknare, Carl Larsson däremot var ytterst återhållsam.15 Bland andra kända manliga tecknare märks John Bauer, Einar Nerman, Robert Högfeldt, Anders Olsson, Thorvald Rasmussen, Axel Sjöberg, Curt (Nyström) Stoopendaal,


”Tip-top-kort”, julkort, 1920-tal, konstnär: A.S. (Aina Stenberg), Eskil Holm.

son till Jenny Nyström, och Johan Tirén. Mindre kända som vykortstecknare är konstnärerna Albert Engström, Isaac Grünewald, Nils Kreuger och Carl Kylberg. Bland de kvinnliga tecknarna fanns flera akademiutbildade, bland dem Jenny Nyström, Anna Palm och Aina Stenberg-Masolle. Jenny Nyström, som till en början sålde gratulationskort till en engelsk förläggare, blev senare den överlägset mest produktiva svenska julkortstecknaren.16 På 1880-talet anlitades hon av John Fröberg, Granbergs och Eskil Holm. 1886 levererade hon sin första förlaga till Axel Eliasson, som från och med 1894 regelbundet tog emot hennes original. Enligt ett kontrakt som skrevs 1911 skulle Jenny Nyström leverera minst 35 original per år à 100 kronor stycket. Totalt beräknas hon stå bakom omkring 3 000 julkortsmotiv. Axel Eliasson anlitade även Anna Palm, som slagit igenom med en svit officiella vykort till

Stockholmsutställlningen 1897, och under ett par år på 1910-talet Elsa Beskow. Eskil Holm, som öppnade sitt konstförlag 1892, gav ofta uppdrag åt Aina Stenberg-Masolle som tecknade med dekorativ kraft och färgkänsla. Hennes produktion av helgkort är omfattande men mest känd blev hon för sina adventskalendrar, tecknade sedan 1934 på uppdrag av Sveriges flickors scoutförbund. Bland övriga kvinnliga julkortstecknande konstnärer märks Signe Aspelin, Elsa Hammar, Anne Charlotte Sjöberg och Hildur Söderberg. De äldre vykortens tryckkvalitet är ofta hög, färgerna mustiga och ytan matt. Det rektangulära formatet dominerar och växlar från visitkortsformat till mera ordinärt vykortsformat. Efterhand prövade tillverkarna även kort med avvikande former, bland annat runda ”snöbollskort” och triangulära ”tip-top-kort”.17 Fotografiska vykort introducerades mot slutet av 1890-talet.

31


Till en början kopierade fotografen själv och varje vykort kom på så vis att motsvara ett originalfotografi. Kostnaden för framställningen sjönk i samband med införandet av den fotomekaniska tekniken, som gjorde det möjligt att reproducera fotografierna direkt utan omvägen via xylografi eller litografi. Det verbala budskapet. I det tidiga materialet dominerar privata hälsningar mellan enskilda individer och familjer och de förtryckta fraserna växlar ofta mellan ”God jul”, ”Glad jul”, ”Fröjdefull jul” och ”Fridfull jul”. Vissa producenter kompletterade den förtryckta hälsningsfrasen med andra texter och ett äldre, fotografiskt julkort upptar hela fyra rimmade strofer. I andra fall broderar avsändaren ut hälsningen med egna, handskrivna tillägg. Temat är ofta mer personliga hälsningsfraser eller kommentarer till det gångna årets minnesvärda händelser och den egna hälsan. ”Fru Eva Zetterlund med Döttrar” önskas ”Ett lyckosamt och glädjerikt år 1911” av en annan familj. På ett julkort från 1941 redogör en kvinna för sina julbestyr: ”Hjärtevarmt tack för ditt kärkomna brev. Du må tro vi haft mkt. att ’greja’ med C. F.:s olycksfall.” Den moderna tidens tilltagande brådska avsätter efterhand allt tydligare spår och julkorten från tiden efter andra världskriget upptar sällan mer än en kort hälsningsfras. En bidragande orsak var också, att det billigare trycksaksportot under en period gällde om avsändaren endast skrev sitt namn. För dem som önskade framstå som äkta rimsmeder fanns särskilda hjälpmedel. I Björn Cederbergs ”poemlexikon” Slå upp! (1903) med ”300 svenska originalverser för vybrefkort” finner man under rubriken ”Vid högtider och helger” bland annat följande vers: ”Julen är kommen till nordiska tjällen, / Kärfven man reser åt fåglarna små; / Julgranen strålar så härligt i kvällen, / Julpolskans toner kring stugorna gå.”18 Den populäre versmakaren Gustavus (signatur för Gustaf Lyckow) Jul- och nyårsverser (1905), avsedda ”att skrifva på vykort m.m.”, var inte sällan av nödrimskaraktär, som följande: ”I ditt vackra skjul / Glad och treflig jul!” eller ”Lilla snärta! / Fira julen i ditt hjärta / Utan någon smärta!”.19 Nyårsverserna hade ett tydligare framtidsperspektiv: ”Hoppas att du jämt godt mår /Under detta nya år!” eller ”Det gamla året flytt. / Du önskas här

32

godt nytt.”20 En särskild grupp nyårsverser var avsedda för representanter för olika yrkeskategorier. En bokbindare rekommenderas få följande hälsning: ”Bästa klisterprins, / Under året alltid minns / Både dag och stunden / Att ej gå ’inbunden’”.21 Till en högre litterär nivå svingade sig den utgivare, som 1909 lät infoga olika strofer ur Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” på en serie om tio kort, stämningsfullt illustrerade av Thorvald Rasmussen. Av okänt upphov men med tydliga reminiscenser från ”Mandom mod och morske män […]” är en förtryckt vers på ett julkort tecknat av Jenny Nyström och föreställande en snöbollskastande skolpojke: ”I den snöiga nord / Finns ett land på vår jord, / Som vi hålla så innerligt kärt. / Där bor kraft uti arm, / Där blir kinden så varm, / Där har ungdomen mandom sig lärt.” Ett fredsbudskap med nationalistiska övertoner präglar ett nyårskort med en handskriven hälsning som tryckts. Pikturen är Ellen Keys och det är också hon, som undertecknat texten med sitt namn. Bildmotivet är detsamma som på ett av hennes egna exlibris – ”manu forti”, den starka handen med värjan som sträcker sig upp i ett lövverk.22 Texten lyder: ”Må nyårsklockorna hos vårt folk ringa in en god vilja till inbördes förtroende och förstående! Må svenskarnas fosterlandskärlek nå den höga formen av folklig samhörighetskänsla, i de gamla löftesordens anda: ’en för alla, alla för en.’ Ellen Key.” Texten speglar sannolikt svenska stämningar i samband med första världskrigets utbrott. Bildprogrammet. Seden att skicka julkort utvecklades i ett samhälle som var baserat på en kärnfamilj, där kvinnan hade det främsta ansvaret för kontakterna med släkt och vänner. Detta förhållande avspeglar sig också i de äldre julkortens motivkrets, som blandar högt och lågt, sakralt och profant, kontinentala och svenska julseder. Den inledande importen av utländska julkort avspeglas i vissa motiv, som griper tillbaka på katolska traditioner, till exempel änglabarnet Christ-Kindlein, sjungande korgossar, exotiska blommor och ibland hela grönskande ängar.23 På äldre, svensktillverkade kort dominerar motiv, som griper tillbaka på hedniska traditioner. Bildprogrammet omfattar bland annat tomtar, grisar, julbockar, julfirande barn och familjer,


Ellen Key, Manu Forti, nyårskort, ca 1914?, tryckt piktur, Axel Eliassons konstförlag.

Sjungande korgossar, julkort, sekelskiftet 1900?, miniformat.

Familjeidyll, julkort, 1940-tal?, ”Svensk tillverkning”.

Nyårshälsning, nyårskort, carte postale, 1905.

Exotiska blommor, julkort, carte postale, 1903.

Gott nytt år 1940, nyårskort, 1940, konstnär: S.G.O.

33


julgranar, ljus, julbord med sovel, frukt och pepparkakor. På de tidiga julkorten förekommer även udda motiv som gallrades ut, då julkortsfabrikanterna fått klart för sig, vilka som var kommersiellt gångbara. Julens speciella färger – rött och grönt med inslag av brunt och gult – återkommer och snön lyser vit. Ett tidsbestämt formspråk är märkbart. Jugendformerna renodlas på vissa julkort från tiden kring 1900 och modernismen avsätter spår i kort från tiden efter 1930. Ett jul- och nyårskort från 1938 med Svenska Yllefabrikantföreningen som avsändare talar med sina geometriska former i kraftigt gult, blått, grönt och svart reklamens språk. På ett nyårskort från 1940, som vittnar om reklamtypografins inflytande, tumlar lekfulla änglabarn runt på tryckta, ”rullande” siffror, som tillsammans bildar årsangivelsen 1940. Att den hedniska julbocken, som på 1800-talet fått rollen som julklappsutdelare, mot slutet av seklet ersattes av tomten berodde i hög grad på Jenny Nyströms bildsättning av Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” i Ny Illustrerad Tidning 1881. Rydberg själv hade lämnat noggranna anvisningar om tomtens utseende och genom hans samarbete med bildkonstnären förvandlades den ursprungliga sagogestalten från en vresig vätte till en godmodig och barnkär figur. I Jenny Nyströms julkortsvärld blev den svenske tomten och nissarna huvudaktörer och de små nissarna är ofta försedda med ett grötfat, enligt folklig tradition hustomtens årslön. På ett julkort från 1898 av Thorvald Rasmussen är tomten huvudperson och samma tecknare anknöt 1909 explicit till Viktor Rydbergs och Jenny Nyströms skapelse. Den småväxta tomten går även igen i senare julkort utan direkt anknytning till Rydbergs dikt. Gestalten är däremot inte allenarådande, julkortens tomtar uppträdet även i den reslige S:t Klaus skepnad. Tomten är heller inte enbart julens budbärare utan förekommer även på nyårskorten, främst hos Jenny Nyström. Näst efter tomten i popularitet följer grisen, i vardagen ofta familjens mest omhuldade husdjur. Julkortens gris har inte sällan antropomorfa drag och liksom som mytens Särimner slaktas den och äts upp för att återuppstå hel och levande samt åter redo för slakt. På ett julkort daterat den 21 december 1900, önskar självaste grisen i monokel och höghatt god jul med följande vers: ”Se’n

34

S:t Klaus, julkort, 1911?, tysk tillverkning.

Svenska Yllemärket, jul- och nyårskort, 1938.


Se’n jag undgått julebordet, julkort, brevkort, ca 1900.

Julgrisen på väg mot slakten, julkort, brevkort, 1902, konstnär: sign. T.N. (Tage Nilsson), Bernh. Franke & Co:s förlag.

Julbock och tomte delar ur klappar, julkort, troligtvis tysk tillverkning, daterat på baksidan för hand julaftonen 1893.

35


jag undgått julebordet, / sorger ej bekymra mig en smul’. / Nu jag kommmit att dig gästa / för att önska dig en rolig jul”. Julens speciella bröd – lussekatter och pepparkakor – och brödformer – kusar, stjärnor, bockar och andra motiv – utnyttjas också som dekorativa element med anknytning till hedniska fruktbarhetsriter. Julbocken i rollen som julklappsutdelare är ett mera sällsynt motiv och efter sekelskiftet förekommer denna gestalt snarast som pepparkaksform. På ett kort framträder julbocken som huvudperson och hans tvetydiga och antropomorfa karaktär framgår av texten: ”Julbocken, luden och bister, men snäll, / kommer med ’klappar’ på julaftons kväll.” En återkommande gestalt bland djuren är domherren, vars benämning griper tillbaka på de rödklädda, katolska domherrarna eller kanikerna. Ofta är denna fågel med sin röd-vit-svarta teckning placerad i ett snötungt landskap intill en havrekärve. Seden med julgran importerades på 1700-talet från Tyskland av en välbeställd borgerlig krets och blev populär i var mans hem tack vare julkortstecknarna, inte minst Jenny Nyström. På tidiga julkort är granen oftast en liten bordsgran, ibland klädd men också i naturtillstånd och buren av tomtar, änglar och barn. De sällsynta, kontinentala blommotiven från tidiga julkort försvinner efterhand för att lämna plats för den svenska julens speciella blommor – julkaktus, julrosor och julstjärna. Ofta utgör de dekorativa detaljer men i en svit färgfotografiska kort, sannolikt från 1940-talet, är de huvudmotiv. Sång och musik är ett annat tema och änglarnas högstämda sång och spel växlar med tomtens folkliga dragspel. Julkortens strålande ljus kommer antingen från Betlehems stjärna eller från stearinljus, som i samband med införandet av elektriskt ljus blivit en medvetet stämningsskapande faktor. Ljusbäraren Lucia är centralgestalt på ett flertal svenska vykort från 1900-talets början, då den ursprungligen borgerliga Lucia-seden började spridas till medelklass och arbetarklass. Även stjärngossar förekommer. Sakralt och profant blandas även i gestaltningen av människorna. Den goda borgerliga familjen framträder som en avglans av den heliga familjen i Nasaret, som också den – liksom julkrubban – utgör ett vanligt julkortsmotiv. Interiörer från kyrkans julotta skildras av flera teck-

36

Julgrisen rakas, julkort, brevkort, ca 1909, Le Moine & Malmeström Konstförlag.

Julgrisen buren av två nissar, ca 1900, julkort, brevkort.


Borgerlig julinteriör, julkort, 1909?, fotografiskt, handkolorerat, Axel Eliassons Konstförlag.

Julkaktus, jul- och nyårskort, ca 1941, konstnär: Norborg, Stiftelsen Pro Caritates Förlag.

Den heliga familjen, julkort, ca 1900, trickfotografiskt, handkolorerat, delvis tecknat, Postkarte, sannolikt tysk tillverkning.

Två stjärngossar, julkort, ca 1941, ”Svensk tillverkning”.

37


Guldmynt öses i säckar, nyårskort, ca 1910, med relief, tysk tillverkning.

Manlig jul till havs, julkort, 1930-tal?, konstnär: Curt Nyström Stopendaal, Axel Eliassons Konstförlag.

Gott nytt år via telefonstolpen, julkort, brevkort, ca 1905, fotografiskt, handkolorerat, import, Axel Eliassons Konstförlag

En nyårskyss, nyårskort, brevkort, ca 1900]

38


Dans kring gransen, julkort, tidigt 1900-tal, fotografiskt, handkolorerat, Axel Eliassons Konstförlag.

Kurtis i köket, jul- och nyårskort, 1940-tal?, konstnär: Robert Högfeldt, Förlag Nordisk Konst.

nare och i samma miljö kan hedniska tomtar och nissar dyka upp som pittoreska, och näst intill kristnade, varelser. Jenny Nyström låter vid ett tillfälle en tomte ta kyrkvärdens roll som ansvarig för psalmnumrens presentation på psalmtavlan. Vid ett annat tillfälle placerar hon nissarna vid en glöggryta på kyrkbacken. Vid skildringen av familjens jul tycks de stillsamma interiörerna dominera. Även dansen kring granen ter sig fridfull. Julmarknaden skildras på vykort från sekelskiftet 1900 mestadels som en idyllisk företeelse i äldre stadsmiljö. Förväntansfulla barn, som bär på julklappar, är vanliga motiv och någon gång kombinerar förälskade par julklappshandel och kurtis. När idyllen vid enstaka tillfällen ersätts av motiv, som vittnar om brådskan i julförberedelserna och en viss distans till idealen är det ofta manliga tecknare från något senare tid, som står bakom. På några julkort från 1920-talet, tecknade av Curt Stoopendaal och med julhandeln som motiv, figurerar jäktade julklappshandlare och i bakgrunden syns såväl elektrisk belysning som automobiler och bussar.24 Vid ett annat tillfälle skämtar Robert Högfeldt med lätt hand, då han låter familjefadern utklädd till tomte leka med barnens julklapp, det mekaniska tåget. Julkortsmotiv med en stark erotisk laddning förekommer mera sällan. Däremot har såväl Jenny Nyström som Aina Stenberg-Masolle och Ruth Andersson (Milles) tecknat julkort, som har en lätt glamourös ton. Motivet utgörs av kvinnor, som genom sin klädsel uppträder diskret förföriskt och som samtidigt framför en hälsning inför den stundande helgen.25 Något längre gick tecknaren till en serie julkort – sannolikt från 1900-talets början då jumpern blev populär som sportplagg – föreställande jumperklädda, skridskoåkande unga kvinnor, som flirtar med betraktaren. Mera tillrättalagt är Einar Nermans välkända nyårskort med ett art déco-präglat porträtt av en elegant rokokodam.26 En uttalad kurtis gestaltar Robert Högfeldt i en köksscen, där husmor gör entré i köket i samma ögonblick som tomtefar börjat förföra den unga pigan. Curt Stoopendaals motiv låg till en början mycket nära Jenny Nyströms men i hans senare produktion påminner tidsbetonade inslag om att en generation ligger mellan mor och son. De flesta tecknare i en äldre generation tycks dock und-

39


vika samtida konnotationer och i den mån de förekommer, är de snarast ofrivilliga resultat av stilpåverkan. Motiv hämtade från industri- och kommunikationssamhällets tunga vardag undviks men enskilda bildelement från teknikens sfär tillåts tjäna som metaforer. Jenny Nyström, som snabbt fångade upp nymodigheter, låter vid ett tillfälle tomten komma farande i fallskärm. Telefon och telegram får ofta vittna om önskan att hålla kontakten med nära och kära på avlägsen ort. På några julkort håller folkdräktsklädda barn upp stora telegram och erbjuder samtidigt en yta, där avsändaren kan anteckna sin julhälsning, ett på julkorten inte helt ovanligt exempel på involution som retoriskt grepp.27 Variationer på detta tema förekommer. På vykortsserien ”St. Nicolaus” (1905–1910) telefonerar en kontinental tomte tillsammans med ett barn och på ett julkort signerat Jenny Nyström lyfter ett koltbarn, placerat på en stol, luren till den väggmonterade telefonapparaten. De separata nyårskorten ger ofta uttryck för förhoppningar om kommande rikedom och fruktsamhet och därmed öppnas också möjligheten till en större världslighet i motiven. Kurtiser är vanliga och på en serie fotografiska jul- och nyårskort, troligtvis från tiden kring sekelskiftet 1900, åker förälskade par kälke. En omfamning och kyss går också an. Axel Eliassons förlag står bakom ett fotografiskt nyårskort från 1906, där motivet är en pojke som håller örat tätt intill telefonstolpen som om han i bruset avlyssnade ett förhoppningsfullt budskap. Mottagaren av nyårshälsningen hälsas samtidigt ”Godt Nytt År” och de förtryckta bokstävernas former simulerar elektriska blixtnedslag. Jenny Nyström låter vid ett tillfälle rökmolnen från salut avfyrad från ett krigsfartyg forma hälsningen ”Godt Nytt År” och motivet kan tolkas som ett inlägg i försvarsfrågan.28 Ett tecknat nyårskort av en anonym upphovsman hedrar amerikanen Robert Peary och hans nordpolsexpedition 1909. Scenen föreställer Nordpolen och Peary som, placerad intill stjärnbaneret, låter en champagneflaska ”salutera”.29 På ett nyårskort signerat Jenny Nyström sitter tomten själv vid ratten i en ”lyckobil”. Sedan flygplan 1910 börjat dyka upp på vykorten, blev tomten som kommer farande i ett ”lyckoplan” ett återkommande motiv. Som planets flaggprydda kaross tjänstgör på ett sådant nyårskort lyckans

40

Tomte i lyckobil, nyårskort, ca 1910?, konstnär: Jenny Nyström, Axel Eliassons Konstförlag.

Lyckolandet, nyårskort, 1890-tal?, Axel Eliassons Konstförlag, import.

Nisse i lyckoplan, nyårskort, ca 1910, Axel Eliassons Konstförlag.


Jul på Nybroplan, julkort, brevkort, ca 1910?, konstnär: A.W., Isidor Holmströms Vykortsförlag, Imp.

Jac. Ericson önskar Gott nytt år, nyårskort, handräckningskort, 1902.

Rösträtt för kvinnor, jul- och nyårskort, brevkort, 1910-tal, konstnär: E.M. (Ebba Manneberg), utgivare: L.K.P.R.

41


galosch. Farkostens vingar bär en nyårshälsning och föraren delar frikostigt ut sedlar från luften. Fantasikortens överraskande motiv spillde över på julkorten och från 1910-talet finns en svit tecknade julkort med tomtar infogade i välkända stockholmsmiljöer. På ett av dem intas Nybroplan, med Dramatens nybyggnad i fonden, av en tomte i kolossalformat skjutsande en fullastad skottkärra, alltmedan nissar i människostorlek leker på Hamngatan. Periodens nationalism tog sig flera uttryck men julkort som öppet anknyter till politiska samtidsfrågor är mera ovanliga. Nationalismen exponeras mestadels diskret men någon gång mera ohöljt, som då Oscar II i porträttets form och med unionsflaggan som fond hälsar sitt folk gott nytt år med ett citat ur ”Svenska folksången”, det vill säga C.V.A. Strandbergs av Adolf Lindblad tonsatta hyllningssång ”Ur svenska hjertans djup en gång”. Anna Palms skidåkande pojke från 1905, iklädd landstormens uniform och med svensk flagga i fonden, leder tanken till politisk aktivism snarare än till julens fredsbudskap.30 Nationalismen klingade av men svenskheten fick ett nytt uppsving i samband med Sveriges isolering under andra världskriget. Uppgiften ”Svensk tillverkning” blev då vanlig på julkorten och i motiven betonades svensk natur och svenska seder. Ännu 1946 utgavs under beteckningen ”Svenska bilder” en serie julkort med utpräglat svenska landskapsmotiv. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt står bakom ett jul- och nyårskort i svart-vitt, signerat ”EM” (Ebba Manneberg), där en kvinnlig student leder ett demonstrationståg med representanter för olika kvinnoyrken. Jenny Nyström, som bidrog till valpropagandan med flera vykort, fångade även upp första världskrigets kristider på ett julkort, där en tomte överbringar ransoneringskort. En tydligt politiskt färgad julhälsning dyker upp på ett vykort från 1930-talet med ett snötungt landskap och en kyrka i fonden. Landskapet är belyst men ljuset kommer inte från Betlehems stjärna utan från ett strålande hakkors i skyn. Bildsidan bär texten ”nordisk helg”.31 Jul- och nyårshälsningar som direktreklam förekommer i den tidiga produktionen. Så kallade handräckningskort i kartong med blank baksida skickades i kuvert eller överlämnades direkt vid

42

jul och nyår till företagens viktigaste kunder och leverantörer.32 Även vykorten hade ibland reklamkaraktär. På ett nyårskort från tiden kring 1900 hälsar stads- och handelträdgårdsmästaren i Halmstad sina affärsbekanta ”Godt Nytt År” och infogar sitt fotografiska porträtt i kompositionen. Ett tidigt prov på seden med jul- och nyårshälsningar i form av fotografiska porträtt ger ett fotografi av en familj vid trädgårdsgrinden, sannolikt tillverkat i USA i slutet av 1910-talet, som skickats till en familj bosatt i Stockholm. Den folkligt betonade blandningen av sakralt och profant tunnades ut efterhand. På några semitopografiska vykort i miniformat från 1930och 1940-talet infogas ett fotografiskt fantasilandskap med en kyrka inom en tecknad, dekorativ ram av varierande utseende. Tecknade kyrkor på kort i visitkortsformat och med en exakt topografisk angivelse är vanliga och tycks ingå i samma kategori av jul- och nyårshälsningar som de länge spridda korten med ett stadsvapen som enda dekorativa element. Hemstaden och hemförsamlingen anger i dessa fall snarast avsändarens egen position i världen. Tryckta julkort tiden efter andra världskriget I julkortsproduktion efter andra världskriget märks en begynnande internationalisering i riktning mot USA och i formspråket en anpassad modernism. Importen av julkort ökade och de svenska motiven försvagades. Samtidigt avlöstes den mustiga färgskalan av en bjärtare men ibland även pastellbetonad palett. I motiven röjs inte sällan ett inflytande från Walt Disney och tecknade serier. Typiskt för efterkrigstidens kort är också den glänsande folie som lagts ovanpå trycket. Trots sådana förändringar är motivkretsen i det svensktillverkade materialet i hög grad densamma som tidigare. De tidiga julkortens formatrikedom upprepades inte till en början men på 1990-talet tycks tillverkarna om igen ha börjat experimentera. Dubbla kort, någon gång i extremt högresta format, blev vanligare och det började även dyka upp runda julkort liksom kort utstansade efter motivens konturer.


Svenska folksången, nyårskort, ca 1890?, John Fröbergs Konstförlag.

Tranemo kyrka, jul- och nyårskort, 1946?, fotografiskt, miniformat.

Familjeporträtt, Post Card, fotografiskt, 1910-tal?.

Tomtenisse på skidor, jul- och nyårskort, 1943?, miniformat, konstnär: E.S.F.

43


Glada grisar, julkort, 1999, utstansat efter konturer, konstnär: Curt Nyström, Gallerix, cop. Eliasson.

Det verbala budskapet. Ett personligt, reflekterande skrivande blev efterhand alltmera sällsynt och förtryckta verser av äldre slag förekommer knappast annat än i omtryck. Thorvald Rasmussens svit från 1909 med Rydbergs dikt ”Tomten” har reproducerats vid flera tillfällen och på en svit nytryck från 2000 efter original av Curt Stoopendaal griper en tomte i olika positioner tillbaka på såväl Rydbergs dikt som Jenny Nyströms bildsättning av den. Första strofen ur ”Tomten” är reproducerad på julkortets bildsida. Förändrade attityder, levnads- och umgängesvanor avsätter spår. På ett förtryckt inbjudningskort från 1995 hälsas mottagaren kort och gott: ”Välkommen på ett glas glögg.” En nymodighet från senare decennier är dubbelvikta kort med längre, förtryckta hälsningar anpassade till livets olika skiften. Utmärkande är ett tydligt samspel mellan ord och bild och en ofta skämtsam eller ironisk ton. Företag som Hallmark och Förgätmigej är storproducenter och på ett nyårskort från 1982 från sistnämnda företag är överbringaren av budskapet en mus. På kortets första sida tar den ett grepp om ett glas med en nyårsdrink och ställer samtidigt frågan: ”Vad tror du denna nyårsönskan gäller? Lycka? Framgång? Hälsa?

44

Gott humör? Pengar?” Svaret ges på de följande sidorna, där musen börjat dricka ur glaset och bekräftar: ”Det kan du hoppa upp och sätta dig på!! Skål för det nya!!” Bildprogrammet. Tecknarnas anknytning till Jenny Nyström är ibland mindre tydlig. Jan Berg­ linds tomtegestalt på en omfattande svit dubbelvikta kort från 2005 är intecknad i olika landskap. En tydligare anknytning till forna tiders vätte eller gårdstomte utmärker Lennart Heljes lilla tomte på en svit julkort från 2006 där det omgivande landskapet präglas av nordisk naturmystik i John Bauers anda. Ofta förekommande är mer robusta tomtemotiv av signaturen ”L. C.”, Lars Carlson, känd för sina påsk- och julmotiv och sin tydliga anknytning till svensk natur, särskilt de djupa skogarna i Dalarna. Den konservativa tendensen i modern svensk julkortsproduktion låter sig delvis förklaras med hänvisning till storskaliga och upprepade nytryck av äldre julkortskonstnärer som Jenny Nyström, Curt Stoopendaal och Aina StenbergMasolle. Utbudet under senare decennier domineras av Carl Larsson och Jenny Nyström vars bildvärldar utnyttjats till bristningsgränsen. Jul-


Snöbär, 2007, konstnär: Lotta Kühlhorn, tryck: Intellecta Strålins.

Tysklands barn, jul- och nyårskort, 1949, konstnär: signerat, A.-B. Broberg & Söner.

Pepparkakshus, julkort, 1953?, konstnär: Lucie Lundberg, Förlag Nordisk Konst.

45


motiven i Carl Larssons konst exploaterades inte som vykortsförlagor under konstnärens livstid men hans verk har senare finkammats med siktet inställt på återanvändning av just detta material. Det gäller även för Jenny Nyström vars omslag till olika jultidningar utnyttjades av Eliassons 1996 som förlagor till julkort. Återbruket av äldre motiv omfattar även pappersbonader. Erik Forsmans julbonader har utnyttjats av flera förläggare och 1997 utgav Eliassons ett större julkort i liggande format med en inramning, som tydligt redovisade förlagans karaktär. Återbruk snarare än nyskapande kännetecknar också julkort med motiv av svenska barnboksillustratörer som Elsa Beskow, Ilon Wikland och Sven Nordqvist. Den fotografiska tekniken utnyttjas i flera kort med landskapsmotiv. Eliassons utgav 1966 en svit svartvita julkort med olika vinterlandskap, där hälsningen ”Fridfull helg” förstärkte de snötyngda och tysta motiven. Färgfotografiska landskap har senare blivit legio. Trickfotografiska inslag är numera ovanliga men 1994 utgav Backemarks förlag ett färgfotografiskt kort med en tecknad tomte och en klädd julgran infogade i terrängen. Det egenproducerade fotografiet har under senare decennier allt oftare utnyttjats av privatpersoner, som framställer egna julkort. Ett ungt par skickade 1973 en jul- och nyårshälsning och infogade samtidigt ett svartvitt fotografi av sig själva på skidor vid Riksgränsen. Fem år senare skickade samma avsändare ett julkort, där parets telning Anna tjänade som julmotiv. Företagen har gått en liknande väg och liksom tidigare går i detta sammanhang direktreklam och marknadsföring ofta hand i hand. På en julhälsning från EKN-produkter från 1992 framträder företagets anställda i ett färgfotografiskt grupporträtt. Varje anställd är iklädd tomteluva och något av julens attribut och på kortets baksida anges deras för- och efternamn. Under 1990-talet blev marknadsförande julhälsningar vanligare även bland kulturarvsinstitutionerna. Profileringen skedde oftast via dubbla kort, där bildmotivet utgjordes av ett föremål i institutionens samlingar. Kungliga biblioteket särskiljde sig under flera år genom Sture Åkerströms tecknade kort med nationalbiblioteksbyggnadens exteriör som huvudmotiv och bibliotekets olika besökare som karaktäristiska och livgivande aktörer. Försöken att bryta med traditionen och hitta

46

nya former och motiv är förhållandevis svaga. En abstrakt tendens kan ändå noteras i vissa tecknares och fotografers gestaltning av julens traditionella motiv. På ett tecknat och signerat jul- och nyårskort från tidigt 1950-tal utgörs det dominerande motivet av en detalj av julgranen, ett pepparkakshus i kraftiga former och färger och en liten ängel. Fokuseringen på ett enda objekt, till exempel en julgranskula, förekommer ofta i färgfotografiska kompositioner. På vissa tecknade kort märks under senare år en anknytning till trenden ”design” och i en svit dubbelvikta kort från 1997 excellerar Katarina Hamilton i personligt formgivna julmotiv. Genomgående är en djupblå fond och motiv med stora, fasta konturer och ett fåtal färger i jordton. Designtrenden märks även i en svit julkort från 2007 av formgivaren och tecknaren Lotta Kühlhorn, utgivna av Svenska kyrkan och SKM samt Lutherhjälpen till Stöd för kampen mot HIV. Den redan tidigare inledda sekulariseringen är tydlig i efterkrigstidens material, där det religiösa blivit någonting särskilt. Bilden av hemförsamlingens kyrka förekommer visserligen ända in i vår egen tid men vittnar då snarast om kärlek till hembygden och kyrkan som stämningsskapande faktor. Julkort med renodlat kristna motiv har under senare decennier oftast utgivits av aktörer med religiös anknytning och sannolikt har de också skickats mellan individer, som delar motsvarande värdegrund. Samtidigt har den religiösa idealismen fått konkurrens i en profan idealism och julkort utgivna av olika hjälporganisationer till förmån för välgörande ändamål. UNICEF:s julkortsprogram lanserades 1949 och i Sverige utgav vid samma tid Hjälpkommittén för Tysklands barn ett julkort vars förlaga utgjordes av en teckning av och även föreställande en tysk pojke, ”som förevigar det högtidliga ögonblick, då han fått äta sig mätt på svensk sill”. Under de följande decennierna, då folkhemmets välfärd stod på topp, lyste detta slags hjälpinsatser med sin frånvaro. Nya brister skulle dock kräva nya åtgärder och 1994 utgav Föräldraföreningen mot narkotika en serie kort efter original av Maj Fagerberg. I konkurrensen om välgörarnas uppmärksamhet har även medicinsk forskning spelat en roll. Cancerfonden gynnades av intäkterna från en omfattande serie tecknade, dubbla kort med topografiskt kor-


Kungl. biblioteket önskar God jul och Gott nytt år, jul- och nyårskort, 1995–1998, konstnär: Sture Åkerström.

Tomtar hos hästar i ladugården, 1997, efter äldre pappersbonad, konstnär: Erik Forsman, Eliasson.

47


rekta vyer över svenska städer, utgivna 1998 av Kart & Bilder Konstförlag. Miljörörelsens värderingar speglas i senare material, både vad gäller motiv och materialanvändning. Förlagor av barnboksförfattaren och tecknaren Inga Borg utnyttjades 1992 i en serie julkort, som Världsnaturfonden utgav via Ultraförlaget. 2001 presenterade Nordens ark en svit fotografiska bilder av utrotningshotade djur. Eliassons förlag gick 1992 i bräschen för en skonsammare materialanvändning med en svit julkort av Jenny Nyström, tryckta på extra tjock och oblekt kartong. Under det kommande decenniet presenterade samma företag flera julkortsserier på svanenmärkt papper eller ”returbaserat kvistpapper”. Flera utgivare följde i Eliassons spår och miljötänkandet ligger sannolikt bakom det ökade antalet julkort med matt yta. Produktionen av egentillverkade julkort tycks ha ökat sedan 1970-talet och i ett par exempel från 1990-talet, laborerar avsändaren med papperets egna kvaliteter. En genväg, som innebär snabbare och större spridning, är att låta trycka en upplaga handtecknade kort. Den lösningen valde en skolklass vid mitten av 1990-talet i förhoppning om att försäljningen skulle generera intäkter till en planerad skolresa. Äldre tiders tillägg till jul- och nyårskortens utstyrsel försvann under en lång tid men eftergifter för det luxuösa har kommit tillbaka. De hantverksmässiga inslag, som präglade äldre julkort, är borta men ny tryckteknik möjliggör både silver-, guld- och glittereffekter. På en svit färgfotografiska vinterlandskap, utgivna av Backemarks 1994, antyder silvereffekterna solreflexer i snön och på en svit fyrkantiga kort från 2007, utgivna av Gallerix Eliasson, har glittret applicerats ovanpå tryckytan. Eliassons försök med klistermärken 1994 tycks däremot inte ha manat till efterföljd. Julkortets motiv var tomtar efter Erik Forsmans original och på kortets adress- och hälsningssida gavs en bruksanvisning: ”Tomtarna på kortet kan användas som klistermärken.” Den sexualisering av det mänskliga samspelet som präglat samhället under senare decennier förekommer endast sporadiskt i det tryckta materialet. Som exempel kan nämnas en kortsvit från Eliassons från 1991. Tomtefar interagerar där med en kvinna, som är representerad av sina ben, iförda nylonstrumpor med söm och högklackade

48

skor. Förväntningarna inför nyårshelgen illustreras av samma förlag 1994 på ett färgfotografiskt kort, som drar mot rosa. Bildmotivet upptar bland annat en Veuve Cliquot på kylning, två glas med upphälld champagne, rosor och ett paket med silverfärgat omslagspapper. Mer explicita sexuella anspelningar kännetecknar ett färgfotografiskt helgkort, utgivet av företaget Lifeztyle, där en kvinnlig tomte i halvfigur uppträder i höga lackkängor med röd rosett som dekor. På ett samhörigt kort har konnotationerna reducerats till tomtens underben med kängor, sammanbundna av en röd sidenrosett. Internet och det virtuella julkortet Kulmen i försändelserna av tryckta julkort inträffade 1996, då svenskarna skickade 62 miljoner julkort.33 Att antalet sedan sjönk – 2002 skickades endast 48,5 miljoner julkort i fysisk form – berodde sannolikt på den ökade användningen av internet och elektroniska meddelanden. Även om antalet fysiska julkort efterhand åter börjat öka, utnyttjas nätets potential allt effektivare och en förstärkning har skett av den dragning mot rörliga bilder och knalleffekter som funnits sedan julkortets barndom.34 Utvecklingen går snabbt och för en yngre generation har kommunikationsformer som e-post alltmer kompletterats av nya sociala medier. Övergångsformer mellan det analoga och det virtuella är vanliga.35 Privatpersoner framställer inte sällan digitala kort för att sedan skriva ut dem och låta dem distribueras via Postverket. Vissa specialiserade privata företag erbjuder sig att trycka och distribuera egna personliga julkort direkt till mottagaren, kunden behöver endast bidra med det personliga underlaget.36 Försändelsen kan vara traditionellt postbefordrad eller virtuell. Allt oftare läggs dock fotografiska julhälsningar ut på nätet. Då har de äldre julkortens visuella och statiska familjeidyller avlösts av en praktik, där familjen via julkorten ”broadcastar” sig själv i ord, ljud och rörlig bild. Tradition och gränslöshet existerar fortfarande parallellt men distansen till julens ursprungliga innebörd har ökat, det privata har blivit alltmera offentligt och gränserna för det tillåtna otydligare. På en veckotidningsblog från 2008 exponerar sig en känd kvinnlig bloggare på ett sätt, som får


det tidiga 1900-talets tecknade jumperflickor att te sig som oskyldiga barn. Kvinnan har låtit porträttera sig intill en traditionell gran som femme fatale med simulerade nätstrumpor, dekolletage och smycken. I hennes knä ligger en levande prydnadshund i tomtemössa.37 Kommunikationen på internet omfattar även kollektiv som företag och olika organisationer. På nätet hittar man såväl popgruppen Tyskarna från Lund med succén ”Achtung X-mas!” från 2002, en tecknad video ackompanjerad av en julsång som driver med 1980-talets tyska synthpop, som en julhälsning från Pedersöre kyrka, där församlingens präst presenterar en ny julkrubba.38 Den stockholmbaserade reklamfirman Starring skickade 2006 en julhälsning i form av en videoinspelning, där företagets anställda sjöng ”Do they know it’s Christmas”, samtidigt som de utförde ett ironiskt lustmord på den gamla slagdängan. Reaktion och motreaktion I ett expanderande kommunikationssamhälle blev jul- och nyårskorten tidigt en storindustri. Ellen Key kritiserade för cirka 100 år sedan det moderna samhällets brådska: ”Ej ens kärleken […] finner numera den tid, som behöfves för att tillägna sig den älskades eller vännens inre lif. Man telefonerar, brefkortkorresponderar och cyklar tillsammans. Hvad man därunder hinner slänga ur sig åt hvarandra blir icke af synnerligen stort värde.”39 Trots sådana invändningar, och en

våg av protester under 1950-talet, ökade produktionen av julkort och fortfarande har den amerikanska storproducenten Hallmark ett stort antal anställda tecknare. Mest populära i företagets produktion är de traditionella julmotiven.40 Julkort i form av e-post har försvarats med argumentet att de är ekologiskt skonsamma. Risken för virus som sprids via massutskick innebär samtidigt en fara och förlusten av materialitet väcker flera frågor.41 Med den virtuella lösningen faller till exempel seden att låta julkorten pryda spiselkransen eller kylskåpsdörren.42 Virtuella hälsningar är också svårare att bevara och en bloggare reflekterade julen 2007: ”Hur länge tror du dagens digitala bilder kommer att existera? Till nästa hd-krasch? […] Nej du, mycket var bättre med analog teknik. Amish-folket har nog rätt i mycket.”43 Ett alternativ till protesten mot julens kommersialisering och den virtuella hälsningens flyktighet kan avläsas i försöken att hitta tillbaka till något mera ursprungligt eller hantverksmässigt. 44 De unika, handtecknade julkorten ökar och på nätet presenteras såväl broderade och sydda julkort som en metod för framställning av julkort baserad på återvunnet tidningspapper. 45 Scrapbooking – montering och bevarande av personligt minnesmaterial i dekorerade album (scrapbooks), uppbyggda av omsorgsfullt utvalda och beständiga material – har under senare tid blivit populärt även i samband med julkortsframställning. Tendensen att motverka det opersonliga och slentrianmässiga har också resulterat i att företagen under en period alltmera övergått till att skicka fysiska gåvor som kalendrar, frukt- och matkorgar. Sedan även detta bruk utvecklats till en industri har flera företag valt att i stället skicka pengar till välgörande ändamål. Samtidigt har kvalitén materialitet fått ny status även i företagens värld och i stället för elektroniska julkort framställs ibland en tryckt produkt i ett exklusivt utförande. Som exempel från senare tid kan nämnas Volkswagens minimalistiska julhälsning, som anknyter till äldre pop up-teknik. Utgångspunkten är företagets logotyp som vid öppnandet av kortet faller ut som en snökristall. 46 Virtuella lösningar och elektroniska vykort är inte nödvändigtvis liktydigt med brådska eller massutskick och diskussionen om julkorten

49


gäller kanske inte så mycket frågan om tradition och modernitet eller materialitet och immaterialitet som förhållandet mellan ideal och verklighet. Julkortets transformationer följer en allmän samhällsutveckling, där kommunikationen alltmera sällan kännetecknas av ett fysiskt möte mellan individer utan snarare av tecken förmedlade via olika medier. I mediekonvergensens spår inträffar samtidigt en frigörelse från äldre medieformer och försök görs att finna nya, rörliga uttrycksformer. Motreaktionen mot det nya och snabba kan sammanfattas i budskapet att den personliga ansträngningen och det riktade meddelandet fortfarande har högre status

än massutskick, oavsett om det rör sig om ett förtryckt kort eller ett e-postmeddelande. Fastän de religiösa konnotationerna förbleknat försvaras fortfarande värden som familj, gemenskap, natur och omsorg om de svaga. De samhällsupplösande krafterna exponeras samtidigt i motiv, som vittnar om vår eviga vantrivsel i kulturen. Den unga kvinnan på bloggen från 2008 kommenterades snart av flera betraktare: ”Kaxigt att skicka julkort på sig själv!”. Avsändaren svarade: ”Skönt att ni fattar grejen. Jag ville just se lite östtyskt horig ut med en toutch of American Dallas style.” Andra iakttagare uttryckte sig mera ambivalent och efterlyste en skymt av familjen.47

N OTE R 1. Gleeson White, Christmas Cards & Their Chief Designers: Extra number of The Studio xmas 1894 (London: The Studio, 1894), s. 3. 2. Ulla Ehrensvärd, Gamla vykort: En bok för samlare (Stockholm: Bonniers, 1972), s. 13. 3. Ulla Ehrensvärd, Gamla vykort, s. 8f. 4. Ulla Ehrensvärd, Gamla vykort, s. 20ff. 5. Se även Anders Saxon, Vykortens underbara värld: En resa i tiden (Mariehamn: PQR-kultur, 2008), s. 7. 6. Ulla Ehrensvärd, Gamla vykort, s. 43ff. 7. Ulla Ehrensvärd, Gamla vykort, s. 73ff. 8. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 14. 9. Ulla Ehrensvärd, Gamla vykort, s. 24ff. 10. Postmuseum, ”Fakta om julkortet”, http://hugin. info/134112/R/1032679/166119.pdf. 11. A.a., s. [3] 12. Populär historia, www.popularhistoria.se/ o.o.i.s?id=54&vid=297 13. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 127. 14. Göran Heijtz, Vykort under 100 år (Stockholm: Postmuseum, [1987]), s. 22. 15. Ett par av de fåtaliga vykort med motiv av Carl Larsson som reproducerades under konstnärens livstid återges i Givanni Fanelli och Godoli Ezio, Art Nouveau Postcards (Oxford: Phaidon, 1987), s. 252. 16. Ulla Ehrensvärd, Den svenska tomten (Stockholm: Svenska turistföreningen, 1979), 137. 17. Se bl.a. Anders Neumüller, God jul: Svenska jultraditioner på helgkort från förr (Stockholm: Bonnier, [1980]), s. [28]. 18. A.a., s. 28. 19. A.a., s. 6, 10. 20. A.a., s. 21, 24. 21. A.s., s. 25. 22. Magdalena Gram, ”Exlibris i Kungl. bibliotekets samlingar”, Biblis, 4, 2001, s. 49–51. 23. Postmuseum, htpp://www.newsdesk.se/view/pressrelease/113328 24. Anders Neumüller, God jul, s. 39. 25. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 52. 26. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 54.

50

27. Se bl.a. Anders Neumüller, God jul, s. 23. 28. Se bl.a. Gunnel Forsberger Warringer, God jul med Jenny Nyström (Stockholm: Forum, 1996), s. 7. 29. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 87, 91. 30. Anders Neumüller, God jul, s. 32. 31. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 46. 32. Anders Saxon, Vykortens underbara värld, s. 25. 33. Postmuseum, htpp://www.postmuseum.posten.se/utstallningar/jk1.html 34 htpp://www.blt.se/nyheter/julkalendern/bocken-naradrunkna-i-alla-julkort(1041836).gm och Postmuseum, htpp:// www.newsdesk.se/view/pressrelease/113328 35. Se bl.a. Signerat Kjellberg, http://www.signeratkjellberg. se/2007/11/coola-visitkort.html; Fru Fundersam, htpp://frufundersam.bloggagratis.se/2006/12/14/5162-atta-roliga-julkort 36. Se bl.a. mrPostman.se, htpp://www.mrpostman.se/julkort/ 37. Veckorevyn, htpp://www.veckorevyn.com/bloggar/josefinsblogg/2008/12/09/mitt-personliga-julkort/index.xml 38. Tyskarna från Lund, http://www.youtube.com/ watch?v=2A3kMTZwSQ8 ­ 39. Ellen Key, ”Lyssnandet”, Nornan: Svensk kalender för 1900 (Stockholm: Hæggström, 1899), s. 91ff. 40. Jul i Sverige, htpp://www.jul-i-sverige.se/jul/julkort.htm 41. Se bl.a. Svenska Dagbladet, 2008-12-13, htpp://svd.se/nyheter/ inrikes/jul/artikel­­­_ 2198305.svd 42. Se bl.a. Jamtlandstösens blogg, http://jamtlandstosen.blogspot.com/2007/12/julkortet-gjorde-mig-glad.html 43. USA-blogg, htpp://www.usablogg.org/2007/12/24/det-traditionella-julkortet-forsvinner-antligen-i-usa/ 44. Se bl.a. Österbottens tidning, htpp://www.oi.fi/story. aspx?storyID=32870 45. Österbottens tidning, htpp://.www.ot.fi/story. aspx?storyID=32870. ”Christmas cards”. htpp://www.gunillas. zoomin.se/blogg/permalink-20091122-270697.html. Naturskolan, htpp://www.naturskolan.lund.se/blad/blad.17.htm 46. Kreafonbloggen, ”Julkort och design”, 2008-10-22, http:// www.kreafonbloggen.se/2008/10/22/julkort-och-design/ 47 Veckorevyn, htpp://www.veckorevyn.com/bloggar/josefinsblogg/2008/12/09/mitt-personliga-julkort/ index.xml


KÄLLO R, LI TTERATU R O CH L ÄNK AR källor Kungliga bibliotekets samling av jul- och nyårskort. Cederberg, Björn. Slå upp!: Ett litet poemlexikon för vykort innehållande 300 svenska originalverser lämpliga vid alla möjliga tillfällen. Stockholm: Pihlstrand, 1903. Lyckow, Gustaf (Gustavus). Jul- och nyårsverser: En samling jul och nyårshälsningar på vers, att skrifva på vykort m.m. Stockholm: Svithiod), 1905.

litteratur Chase, Ernest Dudley. The Romance of Greeting Cards: An Historical Account on the Origin, Evolution, and Development of the Christmas Card, Valentines and Other Forms of Engraved or Printed Greetings from the Earliest Days to the Present Time. Boston, Mass.: The University Press, 1926. Ehrensvärd, Ulla. Gamla vykort: En bok för samlare. Stockholm: Bonnier, 1972.    . Den svenska tomten [Stockholm: Svenska turistföreningen, 1979. Fanelli, Giovanni, och Ezio Godoli. Art Nouveau Postcards. Oxford: Phaidon, 1987. Forsberger Warringer, Gunnel. God jul med Jenny Nyström. Stockholm: Forum, 1996.    . Året runt: Från jul till jul med Jenny Nyström. Stockholm: Forum, 1997. Heijtz, Göran, Vykort under 100 år. Stockholm: Postmuseum, [1987]. Key, Ellen. ”Lyssnandet: Några betraktelser”. I Nornan: Svensk kalender för 1900, s. 83–96. Stockholm: Hæggström, 1899. Die Künstlerpostkarte: Von den Anfängen bis zur Gegenwart, utg. Bärbel Hedinger. München: Prestel, 1992. Neumüller, Anders. God jul: Svenska jultraditioner på helgkort från förr. Stockholm: Bonnier, [1980]. Saxon, Anders. Vykortens underbara värld: En resa i tiden. Mariehamn: PQR-kultur, 2008. White, Gleeson. Christmas Cards & Their Chief Designers: Extra Number of The Studio Xmas 1894. London: The Studio, 1894.

länkar BabyBoom. htpp://www.babyboom.nu/forum/showflat.php?Cat= 0&Number=6287801&an=0&page=0 Blekinge läns tidning, htpp://www.blt.se/nyheter/julkalendern/ bocken-nara-drunkna-i-alla-julkort(1041836).gm Fru Fundersam, htpp://frufundersam.bloggagratis. se/2006/12/14/5162-atta-roliga-julkort Gatureklam.se, http://www.gatureklam.se/vykort. asp?action=vykort_historik Gripberg, Sara. ”Så föddes julkortsboomen”, www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=54&vid=297 gunillas.zoomin.se, htpp://www.gunillas.zoomin.se/blogg/permalink-20091122-270697.html. Jamtlands­tösens blogg, http://jamtlandstosen.blogspot. com/2007/12/julkortet-gjorde-mig-glad.html Jul i Sverige, htpp://www.jul-i-sverige.se/jul/julkort.htm Kreafonbloggen. ”Julkort och design”. 2008-10-22. http://www. kreafonbloggen.se/2008/10/22/julkort-och-design/ Leopolds antikvariat, htpp://www.abm.se/leopolds/Nystrom_ Jenny.html mrPostman.se, htpp://www.mrpostman.se/julkort/ Naturskolan, htpp://www.naturskolan.lund.se/blad/blad.17.htm Ett nytt liv, htpp://www.ettnyttliv.wordpress.com/2008/12/10/ gamla-hederliga-julkort/ Postmuseum, htpp://www.newsdesk.se/view/pressrelease/113328 Postmuseum, htpp://www.postmuseum.posten.se/utstallningar/ jk1.html Samlaren, http://www.samlaren.org/jennynystrom/ Signerat Kjellberg, http://www.signeratkjellberg.se/2007/11/coolavisitkort.html Svenska Dagbladet, htpp://svd.se/nyheter/inrikes/jul/artikel­ ­­_ 2198305.svd Tyskarna från Lund, http://www.youtube.com/ watch?v=2A3kMTZwSQ8 ­ USA-blogg, htpp://www.usablogg.org/2007/12/24/det-traditionella-julkortet-forsvinner-antligen-i-usa/ Vasabladet, htpp://vasabladet.fi/story.aspx?storyID=33872 Veckorevyn, htpp://www.veckorevyn.com/bloggar/josefinsblogg/2008/12/09/mitt-personliga-julkort/index.xml Österbottens tidning, htpp://www.oi.fi/story.aspx?storyID=32870

51


åsa juhlin

”Att icke kunna föreställa sig är att icke kunna leva” Kvinnor i manskläder i rättsprotokoll och skillingtryck på 1600- och 1700-talen

D

rottning Kristina (1626–1689) var sex år gammal då hennes far Gustaf II Adolf dog. Hon skildes från sin mor och uppfostrades till prins. Till följd av den könsöverskridande karaktär drottning Kristina kom att utveckla, har man från samtiden fram till idag spekulerat om hennes kärleksliv och sexualitet. Var hon kanhända hermafrodit, lesbisk, heterosexuell och frigid eller heterosexuell och översexuell? Asexuell? Eller polymorft pervers?1 Drottning Kristina stack ut, men något hon inte var ensam om var att tala om livet som en föreställning: ”Att icke kunna föreställa sig är att icke kunna leva.”2 Så löd drottningens devis. I bildade kretsar talade man under den här tiden om theatrum mundi som en metafor för samhällslivet; världen som en teater och livet som ett skådespel. På den stora teaterscenen hade var och en sin fasta sociala roll som markerades med kläder, gester och tal – dessa bedrägliga attribut, i en tid utan moderna identitetshandlingar.3 Drottning Kristina är en känd karaktär, men även berättelser om mindre kända kvinnor som klädde om och bröt mot könsnormen finns bevarade. På Kungliga biblioteket finns en del av denna historia bevarad i till exempel en handskrift i Engeströmska samlingen (CXIII 1,18). Även i KB:s tryckta samlingar, i till exempel skillingtryck, kåserier, uppslagsverk, artiklar och skönlitteratur, kan vi följa dessa ovanliga människoöden. Maria Åhrman En av dessa bevarade berättelser, är den om Ma-

52

ria Åhrman som levde under slutet av 1700-talet. Maria besökte en barnmorska, knäppte upp sin byxa och visade att något putade under linnet. Utan närmare besiktning fick Maria ett intyg om att egentligen vara man. Utifrån barnmorskans skriftliga ”bevis” utfärdade sedan pastor Nils Clewberg ett nytt bevis till Maria, nu i namnet Anders Magnus Åhrman. När Maria/Anders Magnus sedan önskade gifta sig, lämnade pastorn efter någon betänketid beskedet att denne var ”till äktenskap ledig både som man och som kvinna”, troligen med samtidens syn på könens blandbarhet (hermafroditen) som stöd.4 Detta tankesätt hängde samman med den samtida synen på kroppen som bestående av olika kvaliteter, temperament och vätskor, vilka också kunde blandas på olika sätt. Köns- och genusöverskridande beteenden och identiteter kunde under tidigmodern tid tolkas som socialt bedrägeri, men det kunde även förstås som ett enkelt uttryck för en tvåkönad kropp. Anna Eleonora Ekelöf En kvinna som tog ut svängarna under ungefär samma tid som Maria Åhrman, men ännu häftigare, var Anna Eleonora Ekelöf som greps 1765. Anna hade ett omfattande rollspelsregister, under en period uppträdde hon till exempel som greven och officeren Carl Ekeblad. Rollen som greve och officer tycks ha varit lyckad och många hjälpte ”greven” med husrum, matlagning och underhållning. Anna/Carl ska dock ha tagit ut svängarna allt mer med sitt drickande, svärande,


ridande och tobaksrökande.5 Hon uppträdde hotfullt och slog folk när hon inte fick sin vilja igenom – allt väldigt långt från den underdånighet och blygsamhet som tillskrevs en kvinna. Att dricka, röka, slåss – ta plats, var däremot inget annat än en naturlig del av rollen som man. När Anna på en svensk tullstation överger rollen som greve och officer och istället utger sig för att vara rikets kronprins Gustavus, uppstår misstänksamhet. Fortfarande skulle det dock dröja innan någon vågade gripa henne, eftersom man fortfarande tänkte sig att hon kunde vara en betydande förklädd herre som man gjorde bäst i att inte förarga. Men ryktena om Anna spreds och hon greps slutligen. Annas teatrala begåvning svek dock inte, genom att bedyra fångvaktaren att hon egentligen var någon annan fick hon hjälp att fly.6 Socialt bedrägeri För en kvinna i 1600- och 1700-talets Sverige innebar att iklä sig mansdräkt flera sociala fördelar. Idag ligger tankar om erotiska begär eller könstillhörighet nära till hands när dessa handlingar ska tolkas, eftersom sexualiteten har blivit en självklar del av den västerländska människans identitet och förverkligande. Men sexualiteten har inte haft samma utrymme i alla tider och den historiska samtiden fokuserade inte på det erotiska perspektivet när en kvinna i manskläder utreddes, utan på det sociala bedrägeriet. Hur mycket sexualitet ska man då läsa in i historiska dokument om kvinnor som överskrider könsstereotypa gränser? Ja, det beror på vem man frågar. Forskare som Rudolf Dekker och Lotte van de Pol, som har skrivit en betydande studie i ämnet, menar att man under den här tidsperioden inte kunde tänka i termer av kvinnlig homosexualitet på grund av det dominerande fallocentriska tankesättet. En kvinna som trots allt drogs till en annan kvinna skulle då vara hänvisad att ta på sig rollen som man för att kunna begreppsliggöra sin känsla/åtrå.7 Man kunde enligt detta synsätt inte tänka sig kvinnlig sodomi, eftersom begreppet förbands med att mannens säd felplacerats – en oordning i det heliga maskineriet. Endast en plats förstods som ”rätt”, varför heterosexuellt könsumgänge kunde definieras som sodomi, medan två kvinnor enligt denna tolkning inte kunde begå sodomi.

Carl Gustaf Hellqvist, Kvinna i manskläder. KB, KoB Kempe I 111: 2.

En forskare som däremot ställer sig kritisk till att man i tidigmodern tid inte skulle ha kunnat tänka i termer av kvinnlig sodomi, är Jonas Liliequist.8 Liliequist ifrågasätter även teorier som menar att en liknande begreppsapparat skulle ha saknats på grund av den skulle ha varit överflödig, eftersom kvinnor inte kunde göra varandra med barn och på så vis skapa oordning. Däremot, menar Liliequist, innebar en kvinna i manskläder inte automatiskt misstankar om avvikande sexualitet och könsidentitet. När drottning Kristina hade avsagt sig tronen, klippte hon håret och utgav sig för att vara greve Dohna. Tronavsägelse och konvertering

53


betraktades under den här tiden som landsförräderi, men som greve Dohna fick drottningen en säkrare resa ut ur landet. Att klä om för att vinna anonymitet var heller inget ovanligt, även män kunde av samma anledning klä om till kvinnor. Det fanns även andra skäl till att ”klä om”. Dels det heteronormativt romantiska skälet, att klä om innebar för kvinnor och män möjligheten att umgås som nära vänner och kamrater. Ett annat motiv är att värva sig till soldat eller ta annan tjänst för att försörja sig. Återkommande motiv är också kriminalitet, flykt och resande.9 I kvinnornas egna berättelser (som vi kan ta del av via förhör och protokoll), återkommer möjligheten att värva sig och att försörja sig som ett huvudsakligt skäl att iklä sig manskläder. Även skälet att undkomma föräldrars eller en makes stränghet återkommer. Medan de åtalande istället ventilerar misstankar om kriminalitet och om otrohet/otukt med främmande karl, alltså misstankar av det ”romantiska” slaget. Medeltida ballader och skillingtryck Kvinnor i manskläder förekom också som motiv i medeltida ballader och i skillingtryck. Detta motiv var vanligt i Holland och England, men förekommer inte lika ofta som motiv i Sverige. I de medeltida balladerna och skillingtrycken är det romantiska motivet centralt. Den medeltida balladen tog form i Sverige på 1300-talet, och kan beskrivas som en berättande folkvisa med fasta uttryck och formelartade strofer. Språket är objektivt och utan resonemang eller utvikningar.10 Skillingtryck förekom från slutet av 1500-talet till 1910-/ 1920-talet, och även medeltida ballader började tryckas som skillingtryck från 1630-talet och framåt. Ungefär en fjärdedel av alla svenska medeltida ballader finns som skillingtryck på KB. Dessa utgör dock endast en liten del av KB:s samling med skillingtryck.11 Ett vanligt missförstånd är att skillingtryck är ett slags visgenre, en slags dramatisk visa om kärlek och ond bråd död – en genre som var vanlig under 1800-talets andra hälft. Men termen skillingtryck säger ingenting om innehållet, utan är endast benämningen på mediet: en liten trycksak vanligen på 8 sidor som rymmer visor och prosaberättelser. Vanligen rymmer trycket text och

54

ibland melodianvisningar, men nästan aldrig noter. Själva termen skillingtryck är i sig en nutida term, i den historiska samtiden talade man istället om ”visor”.12 Ett exempel på en romantisk visa är En ganska wacker, ny och eftertänkelig kärlekswisa. Visan handlar om en yngling som i sitt lidande går ut i världen, där han möter en eremit som bjuder hem honom till sin stuga. Ynglingen drar djupa suckar under deras samvaro, vilket resulterar i att eremiten bland annat börjar tala om kärlekens kval, och då låter det så här: Wid dessa ord en rodnad målar wår främlings bleka hy. Dess kinders färg sig nu förnyar, De ny förtjusning ge, Likt de förgylda morgonaftnar, Som emot solen le. Dess klämda bröst sig ömsom höjer, Och ömsom suckar drar, Och snart dess blyga upsyn röjer, At det en flicka war.

Ynglingen förvandlas i passagen till flicka, med de egenskaper och attribut som då ansågs höra till (rodnar, bröstet häver sig). Ynglingen som nu kallas ”Ungelina”, berättar historien om hur hon försmått en hängiven friare som enligt ryktet sedan gått hädan av kvalen. Ungelina menar sig därför förtjänt av att lida, det har ju visat sig att hon har ett ”hjerta hårdt som sten”: ”Jag samma ödemark wil wälja, Och dö på samma sätt; Mit usla lif mig blott skall qwälja; Och döden bli mig lätt.” Men då kommer vändningen, ty eremiten berättar att han är Ungelinas försmådda friare, och de båda lovar varandra kärlek och evig trohet. Denna visa utgör således ett typiskt exempel på en romantisk förklädnads- och återföreningshistoria. Ännu en romatisk visa, men där även försörjningsmotivet kommer in i bilden, är Kjerstin Stalldräng. Visan, som är ett exempel på en balladtyp,13 trycktes sedan bland annat i skillingtrycket Fem mycket wackra och nya kärlekswisor. Balladens kännetecken återfinns här bland annat i de formelartade stroferna, samt i det för ballader typiska symbolspråket. Kjerstin Stalldräng är den enda balladen som tas upp i den här artikeln. Visan berättar om ”liten Kjerstin” som låter skära sig ”munkekläder” och rider till hovet för att där ta tjänst som stalldräng. Fem år förflyter, sedan börjar drängens mage växa. Kjerstin lägger sig för att föda barn och det visar sig att kungens son är fadern. I en version gifter de sig med kung-


Fem mycket wackra och nya kärlekswisor. KB, Skillingtryck, N 1843 g.

En märkwärdig historisk wisa om en grefwe i Rom. KB, Skillingtryck, G 20.

ens välsignelse, i en annan version slutar det illa för kungasonen och Kjerstin. I verkligheten såsom i visan om Kjerstin Stalldräng, fanns en pragmatisk syn på kön i relation till behovet av arbetskraft. I ett protokoll från den här tiden berättas det bland annat om Karin Johansdotter som ibland kallades Karin ibland Karl, utifrån hur hon för stunden var klädd. På så vis kunde Johansdotter tjänstgöra som vallpiga under sommaren och som dräng under vinterhalvåret, något som fick pågå bra länge med allmänhetens och den lokala överhetens kännedom.14 Ett sista exempel på det romantiska motivet att klä om är En märkwärdig historisk wisa om en grefwe i Rom. Visan berättar om en greve som ska resa till den heliga graven, men som i Turkiet blir tillfångatagen och i hunger och nöd ”plogen måste han drifwa” hos kungen. Greven skriver då brev till grevinnan, som då klär sig i munkakläder och med ära och liv på spel skaffar sin man fri. I visor kan kvinnan i mansdräkt också få ett symboliskt positivt värde – hon manar mannen till manlighet och bidrar till den heroiska sagan om det egna folket.15 Det finns också franska och

Wisa om twänne pigor, som giftade sig med hwarandra år 1800. KB, Skillingtryck, Ob 1800 d.

engelska exempel på verkliga kvinnor som mötte uppskattning för att de överskridit vad man ansåg vara könets begränsningar, genom att iklä sig manskläder och ta ett mansyrke. Däremot finns det inga exempel på liknande uppskattning av kvinnor som klädde om i Sverige. Mannamod och förtjänstfullt värv kunde visst åberopas i en rättssituation, men tycks inte ha gett mycket i form av strafflindring. Som Liliequist beskrivit fanns en nationalistisk retorik att ta till, som rymde amasoner likväl som göter, men i slutänden var det ändå den lutherska doktrinen som definierade handlingen.16 Och eftersom kvinnan var det svagare könet innebar en kvinna inom till exempel det militära en skam för Sverige – punkt. Anna Jöransdotter Detta synsätt kom även att möta Anna Jöransdotter då hon 1713, 18 år gammal, blev arresterad. Anna gick då under namnet Johan Jöransson/Haritu,17 och hade klätt om efter en misslyckad stöld och flytt. Anna togs också för man och lät värva sig. Dessvärre blev Anna/Johan vid

55


ett tillfälle så till den grad berusad att några andra soldater blev tvungna att dra henne på kälke tillbaka till sitt kvarter. En välvillig soldat hjälpte henne dessutom i säng och drog av henne kläderna, varpå han upptäckte at Johan var en kvinna. Efter en korprals grundliga besiktning kunde man konstatera att Anna inte var någon hermafrodit, hon anmäldes och i krigsrättsförhör försäkrade vännerna från det militära att de aldrig hade kunnat ana. De menade att Anna ju gift sig med en annan kvinna, skojat med kvinnor och hos dessa erhållit vissa förmåner, men också att Anna/Johan ”så fullkomliga gjort sina exercitier, som någon soldat kunnat göra”.18 Trots väl utfört värv fick Anna plikta med skarpt risslitande, stå uppenbar kyrkoplikt, bedyra att omgående återgå till sin rätta position och efter sex månader återkomma skriftligen om detta, samt tillsvidare arbeta vid något av kronans slott. Detta för vad som kallades för ett förakt, bedrägeri, gäckeri och apespel.19 Kyrkoplikt och världslig lag

En ganska wacker, ny och eftertänkelig kärlekswisa. KB, Skillingtryck, N 1800x.

56

Kyrkoplikt var ursprungligen en religiös ritual, där en syndare bekände, ångrade sig och därefter återupptogs i den kyrkliga gemenskapen. Senare övertogs kyrkoplikten av den världsliga lagen. Antingen dömdes brottslingen till enskild kyrkoplikt, vilket innebar att den dömde skulle ångra sig inför ett antal högt uppsatta män inom kyrkan. Eller så dömdes denna till uppenbar kyrkoplikt och fick då göra avbön inför hela församlingen i anknytning till en gudstjänst. Uppenbar kyrkoplikt är ett vanligt straff under den här perioden och för de här brotten. Det var ett tungt straff för att personen ifråga riskerade att hamna utanför den sociala gemenskapen. Vad gäller kvinnor i manskläder som utreddes och dömdes under 1600- och 1700-talen, handlade det aldrig om sodomi som någon huvudmisstanke. Sexuella relationer mellan kvinnor blev straffbara enligt världslig lag först 1865, under 1600- och 1700-talen fanns ”brottet” ej i lagböckerna.20 Kvinnorna åtalades istället för att ha brutit mot Bibelns föreskrifter: ”En kvinna skall icke bära manstyg, och en man skall icke draga kvinnokläder uppå, ty den som det gör är Herranom en styggelse”.21 Eftersom Bibeln på flera ställen utsätter dödsstraff för de synder som benämns


som ”Herranom en styggelse”,22 riskerade en kvinna i manskläder eller en man i kvinnokläder att dömas till döden. I det perspektivet kan man istället säga att många kvinnor i manskläder kom lindrigt undan, däribland ståndspersonen Ulrika Eleonora Stålhammar. Ulrika Eleonora och det kyska äktenskapet Ulrika Eleonora Stålhammar var en välbärgad ståndsperson som sjönk i fattigdom efter sina föräldrars död. För att försörja sig klädde hon om och tog namnet Vilhelm Edstedt. 1713 begav hon sig till Stockholm och sedan vidare till Kalmar för att där tjäna som hantlangare vid artilleriet. Under denna period började Ulrika som Vilhelm att fria till en Maria Lönman. Efter någon tid gav Maria sitt samtycke och de ingick i ett äktenskap som skulle vara i tio år utan att någon upptäckte förhållandena. Men 1726 verkar Ulrika ha tröttnat på att vara Vilhelm, möjligen för att hon samma år avskedades från artilleriet och fick svårt att försörja sig själv och hustrun. Ulrika kontaktar då sin adliga släkt och paret flyr till Danmark. Därifrån anger Ulrika sig och begär konungens lejd, vilken innebar en valmöjlighet: antingen att underkasta sig kommande dom eller att gå i ständig landsflykt.23 Ulrika gjorde troligen detta för att det var så svårt att förutse straffets hårdhet, ”straffet” fanns inte i lagböckerna och straffskalan gick från kyrkoplikt till dödsstraff. Ulrika beviljades fri lejd och återvände. Hovrätten kunde då konstatera att det rörde sig om två brott, ”förbytelse” av kön och giftermål mellan personer av samma kön. Men eftersom man ansåg att Ulrika förbytt kön i ungdomligt oförstånd och på grund av sin svåra ekonomiska situation, samt att hon hade levt förståndigt och gudfruktigt, fick hon den relativt milda domen: en månads fängelse, uppenbar kyrkoplikt och förvisning från den ort där brottet begåtts. Maria fick 8 dagars fängelse.24 Ett villkor för den relativt milda domen var att man bedömde att Ulrika och Maria hade levt kyskt. Detta trots att Ulrika i rättssituationen uttryckte att hon drivits av en vilja att leva som man och trivts med de manliga sysslorna. Hon berättade även om sin starka kärlek till Maria. Maria i sin tur beskrev samlevnaden som ljuvlig, och menade att den bekännelse hon emottagit

Saincton, Christine Reyne de Suede… KB, KoB Sv. P. 269.

fjorton dagar efter giftermålet, om att Ulrika inte var någon fullkomlig man, bara lett till en ännu starkare kärlek.25 En förutsättning för att relationen kunde tolkas som kysk, var att Ulrika besiktigats och visat sig vara fullkomlig kvinna, samt att vittnen hörts som alla vederlagt misstanken om att de båda kvinnorna skulle ha tagit sig män vid sidan av. Ulrika och Maria nekar också båda till att de skulle ha gjort något sexuellt otillåtet. Rätten beslutar att det inte finns någon anledning att döma för sodomi. För att förstå hur hovrätten resonerade, är det bra att känna till att platonisk kvinnlig vänskap lovsjungits under långa tider (då främst av den sociala eliten och inom litterära kretsar). Denna frihetliga vänskap kunde även beskrivas på ett

57


könsöverskridande sätt, 1810 skrev till exempel Carl Jonas Love Almqvist sin ”Sommarsystrarna”: Hemifrån öfver fälten så gärna springa flickor bort till hvarann, och sen – lyste av aftonens stjerna Följas hem, troget hand uti hand. Då så hjertligt förtroligt de prata om allting, som har händt sedan sist […] ändrar man yr, rask och munter om sin klädnad, blir Gosse en stund; svänger upp på sin lustiga brunte, i galopp gör kring bygden en rund. Kanske mötes på vägen en syster, som till häst också stulit sig dit. Lika yr, endast tankfull och dyster, Ifall gubben fått se tokerit.

Men det blef nu förwändt, Uti en sorglig lefnad, Ty Qwinnor kan ju ej, I Qwinnor blifwa kär.   Nej Flickor Wishet lär, Det går ej ann att skämta, Ni kan ej wara nögd om ni ej får en man, Som ömma kärleks-prof will af ert hjerta hämta, Och finna huru ljuft han eder älska kan.

Rättegångsprotokoll som direkt tar upp sedlighetsbrott mellan kvinnor innan 1900-talet är ovanligt. När misstankar om sedlighetsbrott mellan kvinnor tangeras är det också med en helt annan tveksamhet än då de inblandade är män. Som Liliequist skriver, verkar sex utan penetration inte ha hotat den manliga prestigen något nämnvärt.26 ”Simulerad” penetration verkar däremot ha upprört. Ett exempel på det handlar om ett par drängar som sitter och spelar kort om pigorna i byn. En av drängarna säger då att det inte är någon mening att spela om pigorna, eftersom dessa ska göra sig ”lösvrelar” och inte är intresserade av pojkar mer. Ett löst rykte som faktiskt resulterade att pigorna blev en fråga för hovrätten.27

Vi kan även läsa: ”när förnuftet ej för leda kärleksyran. Då brukar hjertat wåld”. Detta till skillnad från Ulrika Eleonoras äktenskap, vilket tolkades som förståndigt och kyskt. Hur en kvinna i manskläder uppfattades, även efter att hon gift sig med en annan kvinna, berodde också på släktband och social klass. Ståndskvinnor var ett slags kvinnor och pigor av ett annat – ett kättjefullt och oförståndigt slag. Boktryckare Sylvenius var en av dem som såg till att berättelsen fanns som skillingtryck. Sylvenius kom att anmälas till hovkanslern för att ha vägrat lämna uppgifter angående annan trycksak. För att styrka tryckare Sylvenius tvivelaktighet sammanställde boktryckerieombudsmannen då sjutton exempel på ”bokpressens missfoster” (alla med Sylvenius som ansvarig utgivare). I denna skandallista återfinns Twänne pigor, som enligt boktryckerieombudsmannen borde ha censurerats.28 Twänne pigor sticker därför inte endast ut i KB:s samlingar, utan tycks ha stuckit ut redan i sin samtid.

Wisa om twänne pigor

Lisbetha Olsdotter

Ett skillingtrycksmotiv som utmärker sig, som är det enda av sitt slag i magasinen på KB, är Wisa om twänne pigor, som giftade sig med hwarandra år 1800. Även berättelsen bakom visan florerade som tryck, samt ytterligare en visa som varierade samma motiv, Jag borde ej skrifwa som intet är lärd. Dessa är inte heteronormativt romantiska visor, på KB katalogiseras de inte heller under kärleksvisor utan under missdådare. Visorna är inte heller fritt uppdiktade utan baserade på Maria Åhrmans öde, som jag inledningsvis berättade om (som knäppte upp byxan och fick en ny köns­identitet).

Min sista berättelse är från slutet av 1600-talet och handlar om Lisbetha Olsdotter, som även hon klädde om. Lisbetha ansågs av rätten övergivit sin man utan orsak, för att ”fixera” en änka, men ”förlidit” och under namnet Matts Erson istället tagit tjänst som dräng för att sen ta värvning som soldat. Som Matts gifte sig Lisbetha med pigan Kjerstin Ersdotter, som sen kom att anmäla Lisbetha för myndigheterna. Svea Hofrätt dömer Lisbetha Olsdotter för att:

Hwad är ej för alarm, när Flickor sig skall gifta; Men mera underligt Då båda af et kön Sig Wilja para hop, hwarandras kärlek stifta, Det blir en skymf, et brott, som får en nedrig lön.  Gud Qwinnan skapade för mannens ro och tref­ nad, At göra honom glad och lätta hans beswär,

58

  1) utan någon orsak, och tvärt emot sin inför Guds ansigte och den Christeliga församlingen utlofvade pligt och trohet, malitiöst öwergifit sin ägta och laggifta man, med hvilken hon tilförne aflat tvänne barn;   2) af kätja och wanart förklädt sig i manskläder, hvarigenom hon gjort sig inför Gud til en abomination, och worden en stor förargelse;   3) icke allenast bedragit en annan qvinsperson, at


ingå ägtenskap med sig, och således suo modo gjort twegifte, utan ock   4) bedrifvit med Guds ordning och det heliga ägtenskapsståndet, och de dervid i vårt kära Fädernesland brukliga cermonier, ett offenteligt gäck och begabberi, i det hon intet haft någon afsky, at låta lysa för sigi Guds församling, och af det helga Prädikoämbetet med en annan qvinsperson sammanviga;   5) med stor swek och list afhändt sin nästa och jämnchristen en stor summa penningar af 300 Dal. kmt, dem hon uti knecktepenningar tagit, och alla på 43 Dal. när förslöst och förskingradt;   6) beswikit sin höga öfverhet, i det hon gifvit sig an, at göra den tjenst, hon intet kunde prestera. 29

Lisbetha Olsdotter döms inte för sodomi, utan för att ha svikit och lurat en helig ordning. Eftersom man bedömer att Lisbetha med fullt uppsåt ”muterat sexum, gäckat Gud och hans ordning, beswikit höga öfverheten och bedragit sin jämnchristen”,30 döms hon att med kvin-

nobonad på huvudet och med manskläder på kroppen halshuggas. ”Til sckräck och warnagel”, som det heter när ett straff ska fungera som ett skrämmande exempel. Lisbetha Olsdotter halshöggs 1679 på den plats som idag är Hötorget i Stockholm. En kvinna i manskläder riskerade sammanfattningsvis att dömas hårt, men inte först och främst för misstankar om sodomi, utan för att ha brutit mot en helig ordning som krävde att kvinnor skulle kännas igen som kvinnor, bete sig och behandlas därefter. Var manskläder sedan en strategi för att uppvakta andra kvinnor och inleda längre relationer (vilket man kan tänka sig att det också var), så låg det aldrig i framkant vid utfrågning i tidigmodern tid. De romantiska icke-heteronormativa relationerna föll mer eller mindre mellan stolarna då det sociala bedrägeriet skulle utredas – att en kvinna hade tagit sig en roll och friheter hon inte ansågs ha rätt till.

N OTER 1. Eva Borgström, ”Drottning Kristina och hermafroditens tankefigur”, lambda nordica 1998, nr 1, s. 9. 2. Jonas Liliequist ”Kvinnor i manskläder och åtrå mellan kvinnor”, i Makalösa kvinnor: Könsöverskridare i myt och i verklighet, red. Eva Borgström (Stockholm: Alfabeta/Anamma, 2002), s. 86. 3. Liliequist (2002), s. 87, se även Borgström (1998), s. 8. 4. Liliequist (2002), s. 99. 5. Ibid., s. 76. 6. Ibid., s.84f. 7. Ibid., s. 64. 8. Ibid., s. 64. 9. Ibid., s. 66f. 10. Se t.ex. Sven-Bertil Jansson, Den levande balladen: Medeltida ballad i svensk tradition (Stockholm: Prisma, 1999). 11. Östen Hedin, ”Vackra versar om den förskräckliga olyckan – om olyckshändelser i skillingtryck”, Biblis, nr 28 (2004), s. 16–33. 12. Märta Ramsten, ”Om folklig vissång”, i Folkmusikboken (Prisma: Stockholm, 1980). Bengt R. Jonsson och Margareta Jersild, Svenska visor: En vägledning för studiecirklar (Stockholm, 1963). 13. Se Sveriges medeltida ballader, som utgavs av Svenskt visarkiv 1983–2001 med Bengt R. Jonsson som huvudredaktör. Flerbandsverket är en vetenskaplig sammanställning av Sveriges medeltida ballader, där man räknar till 263 balladtyper, men även tar upp de många text- och melodivarianterna som finns av dessa ”typer”. 14. Jan Eric Almquist, ”Giftermål mellan kvinnor”, Svensk ju-

risttidning 24 (1939), s. 96. 15. Liliequist (2002), s. 87ff. 16. Ibid., s. 87–94. 17. Båda namnen förekommer, se Almquist (1939) och Liliequist (2002). Jöransson är en variant av det tidigare namnet Jöransdotter, medan namnet Haritu troligen är kopplat till Annas soldattjänst för Harritu rote, se Almquist s. 168. Se även Fredrik Silverstolpe, ”Äktenskap mellan kvinnor under 1600- och 1700-talen”, lambda nordica 1989, nr 1. 18. Almquist (1939), s. 169. 19. Almquist (1939,) s. 170. Silverstolpe (1989), s. 197f. 20. Silverstolpe (1989), s. 191. 21. Femte Mosebok, kapitel 22, vers 5. 22. Almquist (1939), s. 172. 23. Ibid., s. 171. 24. Ibid., s. 171ff. 25. Almqvist (1939), s. 171, Liliequist (2002), s. 100–105. 26. Liliequist (2002), s. 112. 27. Ibid., s. 112. 28. Bengt Åhlén, Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria (Stockholm: Ordfront, 1986), s. 172ff. 29. Per Gustaf Berg, Märkvärdigheter ur kärleks- och äktenskapslifvet i Sverige (Stockholm: Berg, 1872), s. 93f. Faksimilutgåva 1980 (Stockholm: Rediviva). 30. Ibid., s. 93.

59


60


ulrika wingård

Annie Bergman Träsnidare, illustratör, kortfabrikör och idunes

U

nder hyllsignumet ”Svenska konstnärer handritat” i Kungliga bibliotekets bildsamling hittar man teckningar och akvareller av mer eller mindre kända upphovsmän. Här samsas motiv som ölstugor, harjakt och lövträd med vardagliga scener från 1800-talet, krokistudier och förlagor till bokomslag från 1940-talet. Samlingen katalogiseras retrospektivt i LIBRIS av undertecknad, som nästan omedelbart fastnade i den tjocka mapp med teckningar som är ritade av Annie Bergman (1889–1987), mångsidig konstnär och grafiker med en ”fabulerande ådra”.1 Personen, konstnären och grafikern

Annie Bergman föddes den 15 december 1889 i Liège där hennes far var utlandskommenderad i egenskap av löjtnant vid artilleriet. Lilla Annie hann även bo i Paris innan hon som femåring flyttade hem till Stockholm tillsammans med familjen. Modern hade en konstnärlig läggning och målade bland annat porslin, medan fadern hyste ett mer allmänt konstintresse. Detta präglade uppväxten, och bägge föräldrarna stödde hennes val att bli konstnär.2 Efter studentexamen 1907 tillbringade Annie Bergman en vinter vid Tekniska Skolan och en termin på Kaleb Althins målarskola innan hon hösten 1908 antogs som aspirant vid Konstakademien, där hon kom att tillbringa fyra år som elev. Efter avslutade studier Annie Bergman vid sin studentexamen 1907. KB, KoB Fa 1.

företog hon studieresor till Tyskland, Italien och Paris 1913–14 och till Spanien 1921. Annie Bergman blev tidigt anlitad som illustratör av jul- och hälsningskort samt i dags- och veckopress. Särskilt uppmärksammade blev de karikatyrer hon regelbundet levererade för Bonniers Veckotidnings teaterkrönikor och senare Svenska Dagbladet 1926–32.3 Hon illustrerade även böcker, varav många för Barnbiblioteket Saga och Stjärnböckerna. Sagoberättande hörde delvis ihop med hennes roll som faster i familjen4 och hon gav i eget namn ut barnböcker som Dalhästen (1923), Sagan om kattungen som kom bort (1933) och Kasper Kul och andra äldre och nyare sagor på vers och prosa (1942). Under studietiden på Konstakademien deltog Annie Bergman, vid sidan av målarlinjen, i Axel Tallbergs kurser i grafik. Omkring 75 provtryck i Konstakademiens samlingar vittnar om hennes flit,5 och hennes lärare skulle i efterhand komma att kalla henne ”en av våra allra främsta förmågor på det konstgrafiska området.”6 Även om hon i alla år fortsatte att teckna kom hon tidigt att inrikta sig på grafiken, och från och med 1920-talet ägnade hon sig nästan uteslutande åt trä- och linoleumsnitt, vilka hon helst skar ut ur locken på Fazerlådor.7 Mest känd blev hon för sina färgträsnitt av växter, vilka kännetecknas av en dekorativ komposition och eleganta former, ”emellanåt med en japansk touche i bildytan”.8 Fem av dem utgjorde 1968 förlagor till frimärksserien ”Nordiska vildblommor”. 1929 startade Annie Bergman ”Kortfabriken”, som hon själv skämtsamt kallade verksamheten

61


där hon skar ut och handtryckte små jul- och gratulationskort, vilka monterades på dubbelvikta kartonger och såldes genom landets konst- och pappershandlare. Denna anspråkslösa verksamhet bidrog till att göra henne känd som ”skaparen av utsökta blomsterbilder i trä- och linoleumsnitt”,9 och deras konstnärliga kvaliteter uppmärksammades av bland andra Otto G. Carlsund: Produkten av denna lilla privata fabrikation tycks tillsvidare vara tämligen unik på marknaden. Då förfaringssättet vid framställningen är enkelt och föga kostsamt förefaller det egendomligt att våra många skickliga träsnidare […] mera allmänt [inte] göra som hon. Konkurrensen med en hel del verklig fabriksvara av banalaste sort behövde väl tagas upp. Fröken Bergmans små handtryck äro förtjusande prov på hennes konstfärdighet, men även värdefulla på grund av det smakförbättrande inflytandet de så småningom måste utöva på publiken.10

Annie Bergman var inte bara en hårt arbetande grafiker och kortfabrikör, hon var också omtalad och uppskattad för sitt stora engagemang i föreningar som Svenska Konstnärers Förening och Föreningen Originalträsnitt, där hon gick med redan under akademitiden. Den senare kom 1947 att uppgå i Grafiska Sällskapet, i vilket Annie Bergman valdes in redan vid begynnelsen 1913 och var verksam medlem och funktionär ända upp i hög ålder. Hon testamenterade sedermera delar av sin förmögenhet till Grafiska Sällskapet, som idag delar ut Annie Bergmans stipendium till trägrafiker. Den föreningsanknytning som gjort störst avtryck i KB:s samling är dock engagemanget i Nya Idun, där hon valdes in 1923 och under många år kom att ingå i den innersta kretsen. Utöver sina uppdrag som sekreterare och arkivarie var hon aktiv i konstutskottet och som författare till spex och kupletter som ”Charmen Opera, konstifique” (1938), ”Nya Iduns radiotjänst” (1939), ”Lektion i Fruntimmersskolans teaterhistoria” (1945) och ”Statyernas Ro” (1947).11 Den ”Idunvisa” hon våren 1938 skrev till en gammal tysk studentmelodi12 sjöngs en bit in på 1960-talet fortfarande på alla Nya Iduns vårfester.13 Annie Bergman ”hanterade skrivpennan lika käckt och träffande som ritstiftet”14 och det var inte bara medlemmarna i Nya Idun som fick njuta

62

Elevarbete från Grafikskolan. KB, KoB Sv. Kpst. Bergman 11.

En ringmärkt Malin Gyllenstierna, född Crafoord. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A.14.


Odaterad etsning. KB, KoB Sv. Kpst. Bergman 2.

Konstnärinnan Gabriella Asklund-Sohlberg. 1909. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A.4.

Akademikamraterna Malin [?] Beijer och Greta Nordenström som hönor. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 62.

63


frukterna av hennes penna. Redan under akademitiden skrev Bergman tillsammans med Harriet Löwenhielm ett spex om konstnärer på stenåldern15 och hon ska enligt uppgift även ha skrivit kupletter åt Karl Gerhard.16 Det var inte ovanligt att hon själv spelade luta och själv framförde sina sånger med en djup klangfylld röst ”som inte tycktes höra ihop med den lilla fågelliknande damen”.17 På ålderns höst arbetade Annie Bergman in i det sista, trots att hon på slutet såg allt sämre och behövde två par glasögon för att se detaljerna.18 Hon avled 97 år gammal den 11 januari 1987, och med henne gick ett stycke grafikhistoria ur tiden.19 På hennes begravning fällde prästen följande kommentar: ”Det är ovanligt att det är så här många sörjande vid en så här gammal människas begravning. Det tyder på att Annie Bergman inte bara var omtyckt utan också en levande människa in i det sista.”20

Samlingen Kungliga bibliotekets Annie Bergman-samling omfattar sammanlagt 85 skisser, teckningar och akvareller, som skänktes till KB av konstnärinnans dödsbo 1987.21 Med samma accession följde 104 jul-, nyårs-, påsk-, skottårs- och morsdagskort utgivna efter Annie Bergmans teckningar av Axel Eliassons konstförlag 1906–37. Dessa förvaras i en separat konstnärssvit i vykortssamlingen tillsammans med ett handskrivet kort daterat 1982, där Annie Bergman själv, på anmodan av en namngiven vykortssamlare, anger att de ska överlämnas till KB efter hennes död. Teckningssamlingen finns beskriven i en samlingspost i LIBRIS , och en separat förteckning över samtliga bilder finns vid KB:s bildsamling. De personer som är avbildade i samlingen är därutöver indexerade i bildsamlingens porträttkatalog. I KB:s bildsamling finns även ett antal etsningar av Annie Bergman i samlingen ”Svenska kopparstickare och etsare”, och i porträttsamlingen finns en blyertsteckning föreställande Anders de Wahl i ”Fåglarna” 1928.22 Teckningssamlingen består i huvudsak av karikatyrer av Bergmans vänner från Konstakademien eller Nya Idun och kan, med ett par betydande undantag, delas in i tre huvudkategorier:   · blyertsskisser från akademiåren och studieresorna 1907–14  · lätt karikerade tuschteckningar av akademikamrater från 1909–10   · karikatyrer av ”iduneser” i tusch och/eller akvarell från 1925–35

Siri dansar i Paris, våren 1914. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman C. 1i.

64

Beröringspunkterna mellan de båda världarna är många. Flera av vännerna från Konstakademien var medlemmar i Nya Idun, och det märks att Annie Bergman var väl förtrogen med sina objekt. Det som förenar bilderna är att de, oavsett teknik eller datering, är utförda med humor, värme och finess. Dubbelhakor och äppel­ kinder är kärleksfullt avbildade, och även de enklaste bilder ges ett oväntat djup genom fokus på detaljer som ett par ögon, ett örhänge eller en röd rosett. De mer genomarbetade akvarellerna och tuschteckningarna av ”iduneser”, till övervägande del daterade 1925–27, präglas av en stor portion


Siri Derkert, sannolikt under akademitiden. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman C. 1f.

Skulptรถren Gerda Sprinchorn, 1925. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman C.2a.

Ragnhild Nordensten. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman C. 2e.

65


Textilkonstnären ”Märta Garn”, 1925. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman C. 2g.

Ellen von Platen, ”Sveriges mest medaljerade kvinna”. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 34.

humor och fantasi. Det är inte sällan den avporträtterades egen sysselsättning som stått för inspirationen. ”Fontänkonstnärinnan” Olga Lanner avbildas till exempel som en del av sin egen fontän medan textilkonstnärinnan Märta Gahn fått det alternativa efternamnet ”Garn” skrivet i just – garn. Det var sannolikt dessa karikatyrer som ställdes ut hos Nya Idun 1944, tillsammans med andra teckningar samt målningar i olja och akvarell.23 Många mer eller mindre kända kvinnor passerar revy i samlingen. Siri Derkert dansar i Paris 1914 medan Harriet Löwenhielm poserar som apmänniska, Sveriges advokatsamfunds första kvinnliga medlem Eva Andén framför sin ”Tankeställare kring blå boken”24 och Alice Tegnér sitter vid flygeln, kanske på en av de många sångaftnarna hos Nya Idun. Den personlighet som gjort störst avtryck i samlingen är den som förefaller ha varit minst rent fysiskt, åtmin­stone av Bergmans teckningar att döma. Konstnärinnan och akademikamraten Ragnhild Nordensten (1888– 1951) finns avbildad i flera olika skepnader. Under akademitiden kring 1910-talet målar hon skog

och gungar bräda på Skansen, och på 1920-talet syns hon, till synes en smula bortkommen och obekväm, på ”talangens utställning” och ”i societeten”. ”Lilla Ragnhild” är inte sällan dold under stora hattar eller bakom stora paletter, gärna på lådor och stegar framför tavlor flera gånger större än hon själv. Hon finns till och med avbildad som höna, ett öde hon delar med fem andra akademikamrater: Malin (?) Beijer, Greta Nordenström, Malin Gyllenstierna, Signe Kock-Silow och Ella Wanner. Det är svårt att här inte dra en parallell till Johan Paschs Hönstavla, men Ulrika Lovisas hovdamer har här bytts ut mot mer karaktärsfulla höns, en av hönorna är till och med ringmärkt! En annan flitigt förekommande gestalt i samlingen är Ida von Plomgren (1870–1960), mer känd under smeknamnet ”Plom”. Hon förknippas minst lika mycket med Fredrika Bremerförbundet, där hon var verksam i flera olika positioner under fyrtio år, men här förekommer hon framför allt i egenskap av ”inspirerande centralgestalt”25 i Nya Idun, där hon valdes in 1907 och var ordförande 1921–35. Plom var född

66


Ragnhild direkt avritad akademiåren 1908–12. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 26.

Lilla Ragnhild ritar modell i naturlig storlek. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 27.

Konstnären Märta Rudbeck, 1925. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman C. 2c.

Lilla Ragnhild i societeten. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 29.

67


och uppvuxen i högreståndskretsar men blev redan som ung intresserad av kvinnosaken och tidens sociala och litterära förhållanden. Så här beskrivs hon av Nya Idun-kamraten Beth Hennings: Hon var […] så rikt begåvad med naturens alla möjliga håvor, att hon, född trettio år senare, hade kunnat stiga till vilken hög post i samhället som helst. Utom att hon var vacker och elegant, var hon strålande intelligent med en tankeförmåga, som var både skarp, klar och kvick. Men till detta kom en karaktärens gedigenhet, en framåtvilja och en social fördomsfrihet, som måste ha överraskat hennes omgivning.26

Plom återfinns på flera bilder där hon skålar, håller tal eller deltar i spex. Mest känd är förmodligen ”En skål i Nya Idun”, den akvarell Annie Bergman 1927 målade fritt efter Zorns ”En skål i Idun”. Plom har här intagit Harald Wieselgrens plats, ölglaset är utbytt mot en tekopp och i bakgrunden skymtar Gerda Sprinchorn och Alice Tegnér. Bilden utgavs som vykort i samband med sällskapets 90-årsjubileum 1975.27 På KB finns endast en avfotografering av akvarellen, som finns i Nya Iduns ägo. I likhet med Annie Bergman var Plom en flitig textförfattare, och tillsammans bjöd de festfirande iduneser på många skratt i spex som Mozarttravestin ”Figges bröllop” 1933 och ”Den gudomliga äppelkompotten”. Den senare skrevs till sällskapets 50-årsfest 1935 och i rollistan återfinns Annie Bergman själv tillsammans med flera namn som finns representerade i KB:s samling, däribland Gerda Sprinchorn, Lisa Klingbom och Beth Hennings.28 Den dynamiska duon syns tillsammans på den akvarell Bergman kallar ”Porträttmåleri”, där Plom efter ”seansen” frågar Annie: ”Jag ser väl bara inte för mondän ut?” De uppsluppna porträtten och karikatyrerna bidrar tillsammans med de många skildringar som finns29 till att skapa en bild av Nya Idun som ett sällskap med plats för stora personligheter och mycket humor. Detta åskådliggörs på ett mycket påtagligt sätt i de två ”Framtidsbilder från Nya Idun” Annie Bergman tecknade 1932. ”Alternativ I : Invalen gjorda med hänsyn uteslutande till kvalifikationer” visar en samling stillasittande kvinnor i dämpade färger medan ”Alternativ II :

68

Invalen gjorda med hänsyn uteslutande till sällskapstalanger” visar ett rum fullt med färgglada kvinnor som sjunger, dansar, musicerar, spelar kort, röker och dricker vin. Hur invalet i själva verket gick till, kan man se på samlingsporträttet ”Sällskapet Nya Iduns nämnd våren 1935”, där den tjugohövdade nämnden väljer in nya medlemmar genom att lägga en svart eller vit träkula i en rund plåtburk. Vid bordets ena kortända sitter Plom med ordförandeklubban, vid den andra sitter Annie Bergman och ritar av det muntra sällskapet. Under uppordnandet av samlingen stötte jag på ett par märkliga sammanträffanden. En mycket svag blyertsskiss på baksidan av en teckning föreställande Sigrid de Rougemont-Wahlström visade sig vara en förlaga till detta julkort, utgivet av Axel Eliassons konstförlag: En annat överraskande samband uppdagades av en ren slump då jag på jakt efter något helt annat bläddrade igenom ett nummer av Bonniers Veckotidning från 1926 och fick syn på en artikel illustrerad med teckningar av Annie Bergman. Artikeln, sannolikt författad av Célie Brunius,

Plom håller tal i Nya Idun 1925. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 38.


Plom i spex. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 36.

Sällskapet Nya Iduns nämnd våren 1935, med Annie Bergman vid ena bordsändan. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman B.1.

Annie Bergman vid staffliet tillsammans med Plom. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 35.

Konstnären Sigrid de Rougemont-Wahlström. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A. 42.

69


handlar om Stockholms Kvinnliga Fäktklubb30 som utöver att ”ivra för fäktning som kvinnlig idrott” ville ”främja ett gott och glatt kamratskap bland sina medlemmar”.31 Flera av dessa var även medlemmar i Nya Idun, däribland Brunius själv och Plom, som dessutom var vice ordförande. Plom skrev varje år en teaterpjäs för klubben, som drygade ut kassan med intäkter från de recettaftnar som hölls i december varje år, men 1925 var det hon själv som stod på scenen i rollen som ”bankir Eichorn”. I komedin ”Illusioner”, författad av fäkterskan Annie Dickson, uppträdde även ”klubbens odödliga backfisch” Lisa Klingbom i rollen som ”Lilla Lisa”. Annie Bergmans teckningar av dessa två karaktärer32 publicerades i Bonniers Veckotidning ungefär samtidigt som hon själv blev upptagen som medlem i S.K.F.33 Teckningen ”Lilla Lisa” återfinns i KB:s samling, och frågan är om fler bilder som vid en första anblick ser ut att härröra från Nya Idun i själva verket kommer ifrån S.K.F. Flera av dem som är avbildade var som sagt medlemmar i båda sällskapen, men att reda ut förhållandena däremellan överlåter jag härmed åt någon annan.

Läraren Lisa Klingbom som ”Lilla Lisa” i komedin ”Illusioner”, 1925. KB, KoB Sv. Konstn. H. Bergman A.18.

Julkort utgivet av Axel Eliassons konstförlag. KB, KoB Vy. Konstn. Bergman. En knappt synlig skiss av julkortet på baksidan av ”Konstnären Sigrid de Rougemont-Wahlström”, föregående uppslag.

70


N OTER 1. Erik Wessel-Fougstedt, ”Annie Bergman”, Grafiknytt nr 5 1989, s. 3. 2. Kristina Mezei, ”Lyfter fram det oansenliga”, Konstperspektiv nr 2 1987, s. 16. 3. Karikatyrerna från Bonniers Veckotidning donerades av en mecenat till Drottningholms teatermuseum 1941. Samlingen tillhör numera Musik- och teatermuseet, där den 1987 utökades med karikatyrer testamenterade av Annie Bergman själv. Samlingen innehåller många stora namn, däribland Gösta Ekman d.ä., Tora Teje, Lars Hansson, Anders de Wahl, Dagmar Ebbesen och Signe Hasso. 4. Wessel-Fougstedt, s. 3. 5. Jane Rothlind, Svensk svartvit grafik 1890–1990 (Lund: Signum, 1992), s. 40. 6. Axel Tallberg, Vår moderna konstgrafik 1895–1920 (Stockholm: Carbons förlag, 1920), s. 80. 7. Kristina Munklinde, ”En annan Annie”, Grafiknytt nr 5 1989, s. 12. 8. Göran Brunius, ”Annie Bergman, träsnittare”, Grafiknytt nr 5 1989, s. 15. 9. Wessel-Fougstedt, s. 4. 10. Otto G. Carlsund, ”Annie Bergman”, Konstvärlden nr 19–20 (December) 1941, s. 432. 11. Gunnel Hazelius-Berg, ”Nya Iduns andra halvsekel”, i Sällskapet Nya Idun 100 år: Perioden 1935–1985: Historik – invalda medlemmar (Stockholm, Sällsk., 1984), s. 16f. 12. Sällskapet Nya Idun, Supplement till historik och medlemsförteckning 1935: Maj 1935–september 1952 (Stockholm, 1952), s. 5. 13. Beth Hennings, Resa genom sju decennier (Stockholm: Norstedt, 1963), s. 285. 14. Sigrid Leijonhufvud, Sällskapet Nya Idun 1885–1935: Femtioårshistorik (1935), s. 32.

15. Elsa Björkman-Goldschmidt, ”Annie Bergman”, Grafiknytt nr 3 1982, s. 23. 16. Munklinde, s. 12. 17. Ibid. 18. Mezei, s. 17. 19. Rothlind, s. 40. 20. Margareta Holter, ”Samtal med Annie”, Grafiknytt nr 5 1989, s. 6. 21. Samma år inkom en testamenterad gåva till Teatermuseet, vars samling innehåller snarlika bilder med liknande påskrifter och, i förekommande fall, monteringar. Det kan nog betraktas som sannolikt att Annie Bergman själv delade upp och fördelade materialet beroende på bildernas karaktär och motiv. 22. En liknande teckning i tusch och akvarell finns i Teatermuseets samling. 23. Hazelius-Berg, s. 15. 24. Föredraget, som hölls den 5 mars 1927, hette i själva verket ”Tankeställare kring äktenskapet”. 25. Hennings, s. 299. 26. Ibid, s. 298. 27. Hazelius-Berg, s. 13. 28. Sällskapet Nya Iduns 50-årsfest Lördagen den 18 maj 1936 å Grand Hotell (programblad). 29. Hennings, Leijonhufvud m.fl. 30. Grundad 1905 och enligt obekräftade uppgifter upplöst 1938. 31. [Célie Brunius] (Sign. C.B), ”Från Stockholms originellaste damklubb: Fäktning och talanger i lycklig förening”, s. 30 i Bonniers Veckotidning nr 2 1926. 32. I artikeln finns även en teckning föreställande ”klubbens prévôt” Dagmar Dufvén, med dragen värja. 33. Stockholms kvinnliga fäktklubbs berättelse för säsongen 1925– 1926 (Stockholm: P. A. Norstedt & Söner), s. 7.

KÄLLO R Björkman-Goldschmidt, Elsa. ”Annie Bergman”. Grafiknytt nr 3 1982 s. 22–23. [Brunius, Célie] (Sign. C.B.). ”Från Stockholms originellaste damklubb : Fäktning och talanger i lycklig förening”. Bonniers Veckotidning nr 2 1926, s. 30. Brunius, Göran. ”Annie Bergman, träsnittare”. Grafiknytt nr 5 1989, s. 14–17.    . ”En blomma till Annie”. Grafiknytt nr 6 1979, s. 12–13. Carlsund, Otto G. ”Annie Bergman”. Konstvärlden nr 19–20 (December) 1941, s. 428–32. Hazelius-Berg, Gunnel. ”Nya Iduns andra halvsekel”. Sällskapet Nya Idun 100 år: Perioden 1935–1985; Historik – invalda medlemmar, s. 3–22. Stockholm: Sällsk., 1984. Hennings, Beth. Resa genom sju decennier. Stockholm: Norstedt, 1963. Holter, Margareta. ”Samtal med Annie”. Grafiknytt nr 5 1989, s. 6–11.    . ”Svensk grafik under 1900-talet – efterfrågan, utbud, priser”. I Grafik för publik: En handbok, red. Sixten Haage, Svenrobert Lundquist, s. 77–83. Stockholm: Bonnier i samarbete med Grafiska sällskapet, 1979. Jungmarker, Gunnar. ”Biografiska notiser till 1943 års blad”.

Föreningen för grafisk konst: Meddelanden XXII (1943), s. 9–10. Leijonhufvud, Sigrid. ”Femtioårshistorik”. Sällskapet Nya Idun 1885–1935: Femtioårshistorik; Medlemsförteckning, s. 3–34. Stockholm: [Sällsk], 1935. Mezei, Kristina. ”Lyfter fram det oansenliga”. Konstperspektiv nr 2 1987, s. 16–17. Munklinde, Kristina. ”En annan Annie”. Grafiknytt nr 5 1989, s. 12–13. Palmgren, Nils. I Svenskt konstnärslexikon, 1, s. 155. Malmö: Allhem, 1952. Rothlind, Jane. Svensk svartvit grafik 1890–1990. Lund: Signum, 1992. Stockholms kvinnliga fäktklubb. Stockholms kvinnliga fäktklubbs berättelse för säsongen 1925–1926. Stockholm: Norstedt. Sällskapet Nya Idun. Programblad till Sällskapet Nya Iduns 50-årsfest Lördagen den 18 maj 1936 å Grand Hotell.    . Supplement till historik och medlemsförteckning 1935: Maj 1935–september 1952. Stockholm, 1952. Tallberg, Axel. Vår moderna konstgrafik 1895–1920. Stockholm: Carbons förlag, 1920. Wessel-Fougstedt, Erik. ”Annie Bergman”. Grafiknytt nr 5 1989, s. 2–5.

71


72


73


nyheter & noterat

The Mild Boredom of Order: A Study in the History of the Manuscript Collection of Queen Christina of Sweden

Eva Nilsson Nylander. 328 s. Diss. Lunds universitet. Bokhistoriska skrifter, 8. Lund: ALM , 2011. isbn 978-91-7473-166-8 För att orientera oss i det förflutna använder vi gärna klichéer. Ludvig XIV är solkungen, Karl XII är krigarkungen, Margaret Thatcher är järnladyn. I svensk historia är drottning Kristina den lärda monarken. Hon fostrades av de främsta lärare samtiden kunde uppbringa, hennes hov blev en fyrbåk för Europas bildade, hennes bibliotek dignade av rara böcker och läsning var hennes främsta passion. När det provinsiella Sverige slutligen blev henne för trångt offrade hon utan betänkligheter både sin tro och sin ställning för att få släcka kunskapstörsten och insupa andlig näring i Europas kulturella källsprång Rom, den eviga staden, för att använda ännu en kliché. I bästa fall sätter klichébilden fingret på något väsentligt i en epok eller en persons gärning och blir därmed ett pedagogiskt hjälpmedel. I andra fall låser den tanken och hindrar oss att se verkligheten bakom förenklingen. Redan Carl Gustaf Tessin, en annan boksynt svensk kosmopolit, satte drottningens lärdom i fråga. ”Kristina beskyddade de lärda, vetenskaperna och konsterna”, skrev han, ”men det är osäkert om det skedde av uppskattning eller av fåfänga.”1 Hans uppfattning har ju inget som helst källvärde och färgades förmodligen av hans kontakter med Lovisa Ulrika, en likaså kulturellt intresserad drott-

74

ning. Det var med syftning på henne han fällde den snarstuckna och misogyna kommentaren, att ”Drottningar äro qvinnor och hafva qvinliga fel, ibland hvilka oförsonlighet emot dem de mest gynnat, ej är det minsta”.2 När det gäller Kristinas utbildning har litteraturvetaren Leif Åslund med källkritisk skärpa visat att många historiker låtit sig bländas av samtida tendentiösa berättelser om ”Nordens Minerva”.3 Kristina fick en gedigen och för (manliga) furstar vanlig träning i klassiska ämnen, främst teologi, språk, retorik, statskunskap och historia. Hon var receptiv och förståndig, men att hon skulle ha ägt ett utomordentligt snille som kunde utmana tidens filosofer finns det inga hållbara belägg för. Genom sin retoriska skolning hade hon lärt konsten att övertyga i tal och skrift, men om hon någon gång ställde sin samtids lärda i förlägenhet berodde det snarare på att de visade vördnad för hennes ställning än överväldigades av hennes briljanta argumentation. Som jämförelse kan nämnas att Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII genomgick ungefär samma studieprogram som Kristina.4 Karl XI hade uppenbara studiesvårigheter, som satts i samband med dyslexi, men de övriga bägge Karlarna visade nog läshuvuden i stil med drottningens. Karlarnas övervägande krigiska regeringar och det faktum att de till skillnad från henne personligen ledde trupperna i fält har dock helt överskuggat deras kulturella intressen i eftervärldens ögon. Carl Gustaf Tessin, återigen, skrev på tal om maskeradbalerna under Karl XII:s inledande regeringsår: ”Vid dessa tillfällen visade CARL XII,


att dess enda lust ej bestod i krigsförrättningar under eld och spjut. Tiderne nödgade honom till de sednare: under fred hade han förmodeligen de förra återtagit.”5 Det är förvisso rimligt att kungar och drottningar karakteriseras också för vad de faktiskt gjort och inte bara för vad de kunnat och önskat, men för bedömningen av vederbörandes förståndsgåvor och intressen är inte regeringens yttre omständigheter nödvändigtvis ett rättvist mått. Ludvig XVI, för att ta en annan gestalt som fångats i en stereotyp personskildring, var den utan tvekan bäst utbildade och kanske litterärt och vetenskapligt mest intresserade av alla Bourbon-kungar.6 Den plikttrohet och de eventuella färdigheter han uppvisade i regerandet var ändå helt otillräckliga när han ställdes inför de monumentala svårigheter som hade byggts upp under generationer av vanstyre och social stagnation. Det är nog inte fel att hävda att Karl X Gustavs och Karl XII:s kulturella intressen skymts av deras politiska gärningar medan det motsatta gäller för Kristina. Det faktum att hon i tio års tid var arbetande statschef i ett Sverige som stod på höjden av sitt kontinentala inflytande har inte fått tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som frågorna kring hennes abdikation, konversion och till och med sexualitet. Kristinas boksamlande har, som redan antytts, haft stor betydelse för bedömningen av henne som kulturgestalt. På kort tid sammanförde hon på Stockholms slott ett bibliotek som tedde sig kolossalt i jämförelse med de få och spretiga samlingar som i övrigt fanns inom rikets gränser. Sedan klostren och domkyrkornas bokbestånd upplösts var Uppsala universitetsbibliotek den enda offentliga samlingen av någon omfattning. Gustav II Adolf hade 1620 lagt grunden genom en stor donation av böcker och en övervägande del av de litterära krigsbytena gick under hans levnad till Uppsala, efter att först ha registrerats av den kunglige bibliotekarien Johannes Bureus. Under Kristina ströps leveranserna och merparten av bokflödet stannade i stället i Stockholm och det kungliga slottet. Om drottningens böcker och manuskript och om hennes samlingars vidare öden efter flytten till Rom har Eva Nilsson Nylander skrivit en avhandling framlagd vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Nylander är förste bibliotekarie och kulturarvs-

chef vid Lunds universitetsbibliotek. Hon har tidigare arbetat med att katalogisera delar av Kristinas latinska manuskript i Vatikanbiblioteket och är väl förtrogen med de miljöer drottningen rörde

Drottning Kristinas makalösa livsval väckte uppståndelse i hela Europa. På frontespisen till denna holländska skildring framställs hennes förvandling i motställda bildpar. Överst och underst ses hennes abdikation respektive intåg i Rom. Till vänster om porträttet undervisas drottningen i smyg av katolska präster medan hon till höger knäböjer inför påven. KB: KoB Sv.P. 11.

Föregående uppslag. En av få bilder som framställer drottning Kristina som imperatrix och segervinnare. De svenska vapnen har drivit fienderna på flykt och det evangeliska ljuset, får man förmoda, skiner på den segerrika stormaktens härskarinna. Örnen förkunnar att hon är ”född till att regera”. Gravyr utförd av signaturen Balu, troligen efter westfaliska freden. KB: KoB Sv.P. 11.

75


sig i. Undersökningen har ett vidare anslag än man kan förledas tro av undertiteln: A Study in the Manuscript Collection of Queen Christina of Sweden. Det egentliga ändamålet har varit att studera Vatikanbibliotekets så kallade Fondo Reginense Latino, vars kärna utgörs av Kristinas handskrifter, men avhandlingen tar upp många intressanta frågor om tryckta böcker, om europeisk bibliotekshistoria, om katalogiseringsprinciper med mera. På så sätt formar den sig till en nyttig handbok till många aspekter av europeiskt bok- och biblioteksväsen från 1600-talet och framåt. Handbokskaraktären gör att man ibland kan fråga sig om det nydanande i resultaten. Den teoretiska problemställningen ter sig också något konturlös. I slutkapitlet sammanfattas huvudpoängen sålunda: ”The selection of objects to be part of a collection is […] an act of imposing order. […] I have examined Queen Christina’s collection from this perspective, and shown that an implicit order – in the sense that it reflects a more or less unconscious conception of a certain order – was established when the collection was formed.”7 Jag frågar mig om det över huvud taget går att falsifiera en utsaga med så vaga anspråk. Men sådana invändningar är i första hand relevanta för betygsnämnden vid disputationen och behöver inte bekymra den vanlige läsaren. Nylander tillhandahåller ett nyttigt kompilat av många andra forskares undersökningar, tillför en mängd syntetiserande synpunkter och originella iakttagelser, och till skillnad från en hel del andra avhandlingar kan det förväntas att boken blir ett långlivat standardverk. Inledningsvis uppehåller sig Nylander vid formandet av Kristinas boksamling i Stockholm. Att drottningen hade en lidelse för böcker är otvetydigt, men frågan är hur väl hennes intressen avspeglades i biblioteket. Den vanligaste förvärvsmetoden – bokrov – lämnade ju inte alltid möjligheter att välja i utbudet och accessionen blev därför något slumpartad. Detta väcker frågor om i hur hög grad det var Kristinas litterära intressen eller hennes representativa behov som styrde ordnandet av samlingarna. Ett bibliotek är mer än summan av delarna, påpekar Nylander riktigt. ”It is cultural capital, a symbol of its owner’s cultural prestige and a means of self-presentation.”8 Både för Kristina själv och för den brådmogna svenska stormakten var det nödvändigt att för-

76

medla ett intryck av bildning och kultur i den höga Nord. En parallell står att finna i göticismen, den officiösa ideologi som gav ideologiskt underlag åt erövringskrigen. Svenskarnas förfäder, de tappra göterna, hade inte bara varit oförvägna krigare som en gång störtat Romarriket. Enligt de djärvaste teorierna var svenskan alla språks moder, göterna hade uppfunnit alfabetet som de tillsammans med den klassiska arkitekturens proportionslära senare lärt ut till grekerna, och de hade exporterat flera av sina gudar till antikens folk – alldeles förutom att de i grunden var monoteister som hade förutspått Kristi ankomst. Göticismens förhistoria sträcker sig långt ned i medeltiden, men den som först framställde Sverige som kulturens urhem var Johannes Bureus, Gustav II Adolfs gamle lärare och bibliotekarie.9 För att ge bekräftelse åt anspråken behövde en sådan gammal kulturnation självfallet ha rika samlingar av konst och böcker i sitt hjärta. Att den våldsamma förvärvsmetod som föredrogs gav oberäkneliga utfall hade i sammanhaget mindre betydelse – rörande böcker låg kvaliteten så att säga i kvantiteten. Ju större boksamlingar desto bättre och när flödet av krigsbyten upphörde efter 1648 begav sig drottningen ut på den europeiska auktionsmarknaden för att försöka komma över prestigetunga bibliotek. Hon förvärvade Paul och Alexandre Petaus bibliotek i Paris, som med sina 1 500 handskrifter bedömdes vara i paritet med kardinalerna Richelieus och Mazarins vittberömda samlingar. Petau-manuskripten utgör i dag stommen i den bevarade Kristina-samlingen. Under det franska inbördeskriget, fronden, skingrades även just Mazarins bibliotek, det största privatägda i Europa, omfattande 12 000 tryckta volymer och 400 handskrifter, och auktionerades ut till vrakpris. Genom Alexandre Petaus förmedling kom Kristina över manuskripten som fördes till Stockholm, men då Mazarin återtog regeringstyglarna fann hon för gott att lämna dem åter till den forne ägaren – köpeskillingen hade ännu inte erlagts.10 Även då accessionen skedde genom överlagda köp var det alltså företrädesvis förvärv i gross. Kristina hade de ekonomiska resurserna att kunna tillfredsställa sina bibliofila böjelser men, som Nylander poängterar, ”she acquired books intensively, haphazardly, and without any self-imposed criteria, and was moved to act by what was


available rather than according to pre-established plans”.11 Detta kan på ett sätt jämföras med pliktleveranserna till det kungliga biblioteket, som lagstadgades i 1661 års kansliordning. Deras primära funktion var kontrollerande och möjligheten att med hjälp av dem bygga upp samlingarna var sekundär. Fortfarande en bra bit in på 1800-talet betraktade de kungliga bibliotekarierna det därför som en självklarhet att gallra bland inkomna skrifter och endast behålla sådant som ansågs ha något värde. Ytterligare en omständighet som gör det svårt att urskilja Kristinas intressen är den roll som spelades av bibliotekarierna, särskilt nederländaren Isaac Vossius. Han var i hennes tjänst från 1649 till 1655, alltså även en tid efter abdikationen.12 Både när de föreslog förvärv och när de ordnade samlingarna formade bibliotekarierna innehållet mer än vad drottningen själv gjorde. Att Kristinas bibliotek, om inte i kvantitet så i kvalitet, var starkare på handskrifter än på tryckta böcker berodde mycket på Vossius’ intressen. Alla bibliotekarier med självaktning upprättade vid denna tid egna klassificeringssystem, och Vossius’ principer kan delvis studeras i två katalogvolymer som ännu bevaras i Kungl. biblioteket.13 Han ordnade Kristinas böcker i tjugotvå ämneskategorier och den höga värderingen av handskrifterna illustreras av att de oavsett innehåll fick bilda en egen klass. Nylander kallar visserligen hans system omodernt, men i Paris, Oxford och Leiden sorterades manuskripten ut som en särskild samlingskategori först mot slutet av 1600-talet.14 Indelningen i övrigt gjordes utifrån behovet att uppordna den hastigt och slumpmässigt hopkomponerade samlingen; av katalogens 953 handskrifter kan endast fyra bevisas ha ägts av tidigare Vasa-regenter.15 Även om Vossius’ luftigt förda katalog lämnade gott om rum för nya förvärv är det skäligt att säga att biblioteket i första hand fyllde ett representativt syfte och endast i andra hand ett epistemologiskt. Även om det alltså inte uttryckte drottningens omedelbara intressen medgav dess snabbt växande volym ändå en potential för läsning inom många kunskapsarter. Att Kristina tog emot mycket som hon kunde umbära visas av hennes generösa inställning gentemot bibliotekarierna. Vossius fick inför drottningens flytt till Rom välja ut omkring 150 handskrifter, däribland den bekanta Silverbibeln, som vederlag för utebliven lön.16 I den

medellösa svenska staten belönades krigare med godsdonationer medan bibliotekarier soulagerades med böcker. Om Kristinas prestige ökade genom samlingarna ökade samlingarnas prestige genom Kristina. När drottningens konstkollektion såldes efter hennes död var proveniensen något som stegrade värdet. Även från början relativt obetydliga objekt adlades så att säga efter att en tid ha varit i drottningens händer. Hennes manu­ skriptsamling var en av de tre stora som förvärvades av Vatikanbiblioteket under 1600-talet, och den beskrevs av bibliotekets föreståndare som kanske den viktigaste i världen.17 Samlingens vidare öden fram till i dag är ämnet för den andra halvan av Nylanders undersökning. Även om avhandlingens första del är intressant och lärorik uppfattar jag den som i huvudsak kompilerande; den senare delen innehåller mer av självständig forskning. Vid sin ankomst till Rom antog den abdikerade drottningen namnet Christina Alexandra, som en hyllning till sin värd och beskyddare påven Alexander VII. Manuskriptsamlingen har därför särskilt i äldre tid ibland gått under namnet Bibliotheca Alexandrina, vilket samtidigt alluderade på antikens stora universalbibliotek i Alexandria. Vid Kristinas död innehöll hennes bibliotek 2 229 handskrifter och 5 509 tryckta böcker; flertalet av de senare hade hon förvärvat under tiden i Rom. Hela samlingen testamenterades åt drottningens gamle vän och förtrogne kardinal Decio Azzolino, men han avled i juni 1689, bara två månader efter Kristina. Hela biblioteket såldes därför vidare till kardinal Pietro Ottoboni, som i oktober samma år blev påve Alexander VIII. De tryckta böckerna skingrades av hans arvingar vid en auktion i mitten av 1700-talet, men handskrifterna hade redan tidigt överlämnats till Vatikanbiblioteket, där de bildar stommen i Fondo Reginense Latino. Trots namnet är det inte fråga enbart om latinska manuskript och en fjärdedel av dem har ingen koppling till Kristina. Ottoboni utsorterade en del och tillförde annat innan samlingen hamnade i Vatikanen, och böcker har plockats in och ut även därefter. Nylander går så långt som till att kalla Fondo Reginense Latino för en samling av samlingar.18 Förluster och tillskott gör att de bevarade

77


handskrifterna på samma sätt som äldre kataloger endast med försiktighet kan användas för att kartlägga Kristinas intellektuella intressen. Att rekonstruera drottningens ursprungliga boksamling och urskilja de handskrifter hon själv ägt har därför varit en uppgift som sysselsatt många forskare och bibliotekarier alltsedan 1700-talet. Svårigheterna har ökat eftersom katalogisatörerna har kommit från flera olika länder med varierande intellektuella traditioner. Nylander har utförliga resonemang om katalogiseringspraxis och editionsprinciper i 1800-talets stora urkundsutgivningsprojekt. Hon lånar i sammanhanget en reflektion från Leon Delaissé, på 1950-talet föreståndare för handskriftsavdelningen vid Bibliothèque Royale i Belgien: Katalogarbete är av nödvändighet bakåtblickande medan forskning hela tiden syftar framåt. En aldrig så noggrann katalogisatör kan därför omöjligen tillfredsställa alla de behov som forskningen har. Det är helt enkelt två olika kunskapsarter med skilda syften. I valet mellan arbetskrävande resonerande kataloger som tar lång tid att fullständiga och mer summariska men snabbproducerade kataloger, förordade Delaissé därför det senare alternativet.19 Det råder ingen tvekan om att Nylander har gott grepp om sitt ämne, men i hennes omfattande referenslista saknar jag Paul Oskar Kristellers monumentala sexbandsverk Iter Italicum (1963– 1992), som i två av volymerna utförligt behandlar Vatikanens handskriftsamlingar, däribland Fondo Reginense Latino. Kristeller gick igenom de tre fjärdedelar av Kristina-manuskripten som inte täcktes av tryckta kataloger, och hans verk hade varit ett befogat åskådningsexempel för den kataloghistoriska diskussion som Nylander för i avhandlingens kapitel 8: ”Addressing Access and the Problems of Cataloging”. Vad Kristeller försökte göra var att förteckna och kort beskriva alla de handskrifter från renässansen som fanns i europeiska och amerikanska bibliotek och som inte redan var upptagna i några tryckta kataloger, en lika nyttig som omöjlig uppgift i den mån fullständighet var syftet. Nylander diskuterar utförligt Bernard de Montfaucons (1739) och André Wilmarts (1937–1945) kataloger över Fondo Reginense Latino, och eftersom Kristeller medvetet tog vid där de slutat och många gånger korrigerade deras uppgifter hade det varit naturligt att inkludera honom i undersökningen.20

78

Nylander påpekar att Kristina var en ovanlig bibliofil i det att hon inte gjorde några ägarmarkeringar i sina böcker – inga pärmstämplar, inga exlibris, inga namnteckningar. Detta gör spårningsarbetet svårare, men i gengäld vet vi att hon gärna läste med pennan i hand så identifieringsarbetet kan vara värt mödan för den som vill undersöka hur Kristina förhöll sig till litteraturen. Drottningens iakttagelser och reflektioner under läsning är dock ett ämne som inte rymts inom ramen för avhandlingen. Ett skäl är att drottningen förhöll sig olika till manuskript respektive tryckta böcker: i handskrifterna finns inga noteringar, vilket Nylander tolkar som en vördnad för det unika materiella objektet. 21 Nylander granskar de handskrifter som sammanfogades med Fondo Reginense Latino i slutet av 1600- och början av 1700-talet, en jämförelsevis negligerad del av samlingen eftersom de saknar direkt koppling till Kristina. Däribland finns fyrtiofem manus som underkastats prövning hos Indexkongegrationen före tryckning. Den påvliga förhandscensuren inträdde nämligen på manusstadiet, vilket onekligen får anses ha varit en mer rationell metod än att, som var vanligt i Sverige, granska redan tryckta böcker innan de distribuerades. Nylander fastställer att åtminstone fyrtio av dessa manus blivit tryckta efter att ha passerat genom kyrkans kontroll. Men varför har då originalmanuskripten räddats åt eftervärlden? Alla Kristinas handskrifter härstammade från tiden före tryckpressen, påminner hon, och var därför mer självklara att spara. Nylanders försiktiga tolkning är återigen att uppfattade ”original” vid denna tid började betraktas med större vördnad.22 Kristina var en omdiskuterad gestalt redan i sin samtid. Drottningens svek mot protestantismen var oförlåtligt i hennes gamla hemland. Fortfarande när jag var barn på 1970-talet kallade min farmor henne för det elakaste och mest illistiga fruntimmer som den svenska historien kunde uppvisa – ”en hemsk människa”. Den katolska kyrkan såg naturligtvis annorlunda på saken. Till Kristinas beslut att bosätta sig i Rom bidrog säkert, som historikern Marie-Louise Rodén påpekat, påvestatens politiska struktur där den helige fadern var den enda auktoritet som kunde stå över henne i rang.23 Trots eller snarare på grund av detta kom hon snart att orsaka bekymmer för Vatikanen. Hennes fromhetsliv lämnade rum för påminnel-


ser, hennes politiska engagemang vållade kontroverser och hennes privatekonomi orsakade mängder av tvister. Vid sin död erhöll hon likväl en minnesvård på framträdande plats i Peterskyrkan och hon fortsatte att hyllas som en stor och viktig person i den eviga stadens annaler. Intresset för drottningens samlingar har överlevt lågintensivt men konstant genom seklerna. Även om Nylanders syfte varit att följa själva handskriftssamlingens öden må det ursäktas att en läsare i första hand fångas av frågor om drottning Kristinas egna litterära intressen. Får vi lära oss något nytt om ”Nordens Minerva”? Nylanders avhandling fogar sig till den forskning som vill betona kulturens betydelse för Kristina men nedtona drottningens personliga geni. I viss faktisk mening valde hon kulturen före makten, men det leder fel om man ser dessa storheter som varandras motsatser. Makt och kultur var två komplementära och oskiljaktiga komponenter hos Kristina. Inte minst hjälpte makten henne att upprätthålla sin kulturkonsumtion alltmedan mecenatskap och samlingsförvärv var ett sätt för henne att behålla suverän status. jonas nordin

11. Nylander (2011) s. 144. 12. Callmer (1977) s. 45–57. 13. ”Bibliothecæ Christinianæ Catalogus”, U 202:1–2, KB. Den inledande del som omfattar handskrifterna har utgivits som förminskat faksimiltryck: Katalog över handskrifterna i Kungl. biblioteket i Stockholm, skriven omkr. 1650 under ledning av Isaac Vossius. Utgiven med förord på svenska och engelska samt med register av Christian Callmer. Actæ Bibliothecæ regiæ Stockholmiensis, 11 (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1971). 14. Nylander (2011) s. 161f., 216. 15. Nylander (2011) s. 94–104. 16. Nylander (2011) s. 66f. 17. Nylander (2011) s. 146, 152, 156. 18. Nylander (2011) s. 152–167, 189f. 19. Nylander (2011) s. 226. 20. Paul Oskar Kristeller, Iter Italicum: A Finding List of Uncatalogued or Incompletely Catalogued Humanistic Manuscripts of the Renaissance in Italian or Other Libraries, 1–6 (London: Warburg Institute & Leiden: Brill, 1963–1992). Fondo Reginense Latino behandlas i vol. 2 (1967) s. 399–412, 594–600, samt vol. 6 (1992) s. 369–374. Genom begränsningen till ”renässansmanuskript” var det stora delar av samlingen som han ändå förbigick. Det finns även gott om referenser som Nylander kunnat ha nytta av i Kristellers Latin Manuscript Books Before 1600: A List of Printed Catalogues and Unpublished Inventories of Extant Collections. Fourth revised and enlarged edition, by Sigrid Krämer (München: Monumenta Germaniae Historica, 1993), även tillgänglig som databas (femte upplagan): http://141.84.81.24/kristeller/. 21. Nylander (2011) s. 144f., 177. I KB:s handskriftsamling finns flera tryckta böcker med Kristinas egenhändiga marginalanteckningar, exv. D 665–666, D 684:3–7. 22. Nylander (2011) s. 200–208. 23. Marie-Louise Rodén, Drottning Christina: En biografi (Stockholm: Prisma, 2008) s. 143–48.

N OTER 1. ”Christine protegoit les Savans, les Sciences & les Arts; mais il est indecis si c’étoit par estime ou par vanité.” Tessin och tessiniana: Biographie med anecdoter och reflexioner, samlade utur framledne riks-rådet m.m. grefve C. G. Tessins egenhändiga manuscripter (Stockholm: Johan Imnelius, 1819) s. 272. 2. Tessin och tessiniana (1819) s. 273. Om Lovisa Ulrika som kulturperson, se bl.a. Merit Laine, ”En drottning med ’manna-wett’”, och Mats Rehnström, ”Lovisa Ulrikas sista boksamling”, båda i Sten Åke Nilsson (red.), Drottning Lovisa Ulrika och Vitterhetsakademien (Stockholm: Vitterhetsakademien, 2003). 3. Leif Åslund, Att fostra en kung: Om drottning Kristinas utbildning (Stockholm: Atlantis, 2008). 4. Arne Losman, ”Tre Karlars studier”, i Tre Karlar: Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII (Stockholm: Livrustkammaren, 1984). 5. Tessin och tessiniana (1819) s. 292. 6. Roland Mousnier, Les institutions de la France sous la monarchie absolue 1598–1789, vol. 2, Les organes de l’état et la société (Paris: Presses universitaires de France, 1980) s. 19–23; John Hardman, Louis XVI: The Silent King (London: Arnold, 2000) s. 9–22. 7. Nylander (2011) s. 247. 8. Nylander (2011) s. 140. 9. Johan Nordström, De yverbornes ö: Sextonhundratalsstudier (Stockholm: Bonniers, 1934) s. 102f.; Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv: B. Östlings bokförlag Symposion, 2000) s. 222. 10. Christian Callmer, Königin Christina, ihre Bibliothekare und ihre Handschriften: Beiträge zur europäischen Bibliotheksgeschichte (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1977) s. 156, 161f.; Nylander (2011) s. 54–59.

Rättelse till Biblis 59

Det var signaturen Stift, den skicklige tecknaren och idunesen Fritz von Dardel, och ingen annan, som på sin teckning ”Strömsborg på 1880-talet”, avbildad på s. 74 i Biblis 59, fångade en grupp herrar samlade till måltid där. Medarbetare i Biblis 60

marianna czapnik, forskare vid Universitetsbiblioteket i Warszawa, avdelningen för äldre tryck. magdalena gram, chef för forskning, arkiv och bibliotek på Nationalmuseum. åsa juhlin, litteraturvetare och bibliotekarie. jonas nordin, forskare vid KB. ulrika wingård, bibliotekarie på enheten för handskrifter, kartor och bilder vid KB. Biblis tackar Svenska Akademien för generöst lämnat bidrag till översättningen av Marianna Czapniks artikel.

79


föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblisbloggen.blogspot.se   www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis /  p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55  43  03-8  bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48  48  93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 60 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2012 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustavsson, Kungliga biblioteket, om inget annat anges; Universitetsbiblioteket i Warszawa s. 2–25 Tryck: Livonia Print, Lettland 2012 issn 1403-3313  isbn 978-91-7000-299-1

80


Biblis 60

Biblis 60 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2012 –2013 sek 125

isbn 978-91-7000-299-1

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBQq3Vt 02 0044

9 789170 002991

Biblis 60  

Kvartalstidskrift för bokvänner, utges av Föreningen Biblis.