Page 1

Tionde december Ilsket tog Valentina ett hårdare grepp om tyglarna och bet ihop käkarna med ett spänt uttryck. Det underbart vackra skäckstoet under henne krökte motvilligt på nacken och dansade fram med långa, flytande steg. Från någonstans i mitten av ridhuset rekommenderade hennes frusne tränare att slappna av och lätta lite på tyglarna, men Valentina fortsatte med sin koncentrerade ridning. Efter att de skyndat fram i en snabb trav i flera varv lät Valentina sitt skäcksto sakta av till skritt och lät tyglarna glida genm fingarna så att hästen kunde sträcka ut halsen ordentligt. Med ett missnöjt uttryck red hon sedan fram sin häst till tränaren som huttrande stod i mitten av det enorma ridhuset. Kvinnan strök med sina bara händer över Antlias vita huvud och tittade upp mot Valentina som såg både besviken och arg ut. - Idag gick det inte som du tänkt dig riktigt, eller hur? Valentina nickade och påminde sig själv om att, trots besvikelsen, stryka hästen över halsen. - Hon vägrade verkligen att samarbeta idag! suckade hon. Gick med huvudet i vädret och allt. Hennes tränare stannade upp med att stryka Antlia över huvudet och tittade återigen upp mot Valentina, nu med en fundersam rynka i pannan. Sedan log hon lite kort och tog till orda med en allvarlig, myndig strämma. - Är du säker på att det bara var hon som inte ville samarbeta? Kvinnan lät ridtjejen fundera i några sekunder innan hon fortsatte igen. - Jag är däremot ganska säker på att du också var lite ovillig. Du måste lära dig att lyssna till Antlia också, låta henne själv bestämma om hon vill gå i form eller inte! Det är helt enkelt hennes val, din uppgift är att låta henne välja. Och idag motarbetade du henne snarare än samarbetade. Valentina skrattade kort och viftade bort ridlärarens kommentar. - Det var det roligaste jag hört! Det är ju jag som bestämmer om hon ska gå i form eller inte, jag är ju ledaren. Hon log glädjelöst mot kvinnan som fortfarande stod och smekte Antlia, som nöjt lät underläppen hänga slappt. Graciöst svingade hon sig sedan ur sadeln och sa hejdå till tränaren för att leda upp stoet till stallet. Med fasta tag med borsten ryktade Valentina skäcken glänsande ren. Stoet viftade irriterat med öron och visade tydligt att hon inte ville ha tjejen i sin närhet längre, och efter att hon var färdig skyndade hon sig ut ur boxen. En aning nedstämd stegade hon bort till sadelkammaren med både sadel och träns på armen. Hon satte sig ner på en liten pall inne i det trånga lilla rummet där det luktade starkt av läder och nysmörjd utrustning hängde prydligt på sina platser. Valentinas blick drogs till den lilla namnskylten som pryddes av namnet 'Ceasar', en brun valack som ägdes av Stine, en vänlig själv som vandrade runt i stallet så fort hon fick chansen.


På valackens krok hängde ett rep som knutits till en cirkel, en grimma av rep och ett träns utan bett. Alla i stallet hade alltid tyckt att Stine varit lite tokig, Valentina själv också. Stine red alltid barbacka och ofta i repet vars ändar knutits ihop, som en ring runt Ceasars hals. Hon hade lärt valacken mängder av tricks och ibland avstod hon till och med från att rida, bara för att Ceasar visade irritation vid åsynen av ridgrejorna. Valentina strirrade länge på kroken och namnskylten. Hon kom och tänka på att Ceasar alltid sett så glad ut, hur han verkligen stämt upp när hans ägarinna kommit in i stallet eller hagen. Med ett fundersamt uttryck i ansiktet ställde hon sig upp och gick fram till Antlias sadel och träns, som hon nyss hängt upp. Utan att riktigt veta varför plockade hon ner det nysmörjda tränset från dess avsedda krok och betraktade huvudlaget. Hennes blick fastnade på en smal rem som löpte nedanför den vanliga nosgrimman på tränset. Den satt fast genom en liten flärp, och dess funktion var att hästen inte skulle kunna gapa under tiden den hade tränset på sig. Ett plötsligt dåligt samvete sköljde över henne. Hon tänkte tillbaka på orden Stacy, tränaren, gett henne. Var det verkligen inte bara hon som skulle bestämma hur allt skulle gå till under ridturen? Impulsivt fingrade hon på den lilla extraremmen och funderade på att ta bort den. Efter att ha framkallat bilder på Antlias snälla ögon i huvudet tvekade hon inte längre och ryckte bestämt bort den. Det var i alla fall värt att prova! Elfte december Med en lättad suck smällde Valentina ihop den bruna läxboken och lutade sig tillbaka på stolen. Äntligen klar med läxorna! Hon skyndade sig med att packa ihop och klä om till stallkläder för att besöka Antlia. Hon suckade lite då hon fick syn på lite torkad lera på de beiga ridbyxorna, men bestämde sig för att det inte skulle märkas eller störa. Hon ropade ett snabbt hejdå och steg sedan ut i vinterkylan. Ytterdörren smällde igen bakom henne och det blev snart alldeles tyst. Små, vackra snöflingor dansade ner och lade sig som ett tjockt snötäcke på marken. Trädens kala grenar som länge varit fula och tråkiga såg helt plötsligt ut att ha fått ett nytt liv. Valentina bestämde sig för att det var en bra dag att rida ut på. När hon kom att tänka på ridning dök också bilden av hur hon drog bort den lilla extraremmen på tränset upp, och hon smålog kort. Hon visste att den var till för att stänga ihop hästens mun med, men hon hade alltid haft den för att det varit snyggt. Plötsligt kändes minnesbilden av den smala remmen bara illamåendeframkallande. Hon stegade fram till sin rostiga gamla cykel och kastade sig upp på den. Med kraftiga tramptag svischade hon fram de få hundrametrarna till stallet. Kylan bet sig in i kinderna och plötsligt var hon väldigt glad för att hon hade tagit på sig extra mycket kläder idag. Väl inne på gårdsplanen kastade hon ifrån sig cykeln vid närmaste vägg och skyndade in i stallet.


Där inne rådde ett fridfullt lugn och Valentina slappnade genast av. Här kände hon sig trygg och välkomnad. Vant plockade hon fram lite olika borstar för säkerhetsskull och gick längs raden av boxar tills hon fick syn på Antlias välbekanta ansikte. Stoet såg varken glad eller bestört ut över åsynen av sin matte, och det gjorde nästan Valentina ledsnare än om hon skulle vänt rumpan till. För ett hastigt ögonblick önskade hon att hon var Stine. Ceasar, Stines egna häst, såg alltid så glad ut tillsammans med henne! Hon klistrade på sig ett leende och kände sig nästan direkt bättre. Med ett glatt hej öppnade hon boxdörren och klev in till Antlia. Skäckstoet såg ut att njuta när Valentina ryktade henne och det gjorde henne genast på ännu bättre humör. Hästen strök dock öronen bakåt när tjejen kom tillbaka med både sadel och träns. - Vi ska ju ut i naturen idag! Det snöar till och med, och det brukar du väl gilla? mumlade Valentina. Och lyfte skickligt upp sadeln på Antlias rygg som visade med hela sitt kroppspråk att hon inte alls ville ut. Valentina suckade och smekte stoet längs halsen. - Jag lovar att det blir roligt, sa hon med lite dåligt samvete över att hon struntade i stoets ogillande mot utrustningen. Sadeln och tränset var anpassat efter djuret, så det var något annat. Men alla hästar behövde väl ridas nästan varje dag för att må bra? Med ett glädjetjut nuddade Valentina Antlia lätt med hälarna för att få henne att öka farten ytterligare. Hästen sprängde fram i galopp så att snön yrde runt omkring dess hovar, och Valentinas ögon tårades av fartvinden samtidigt som det långa, bruna håret vilt fladdrade efter hennes huvud. Antlia frustade och verkade också tycka att det var roligt, men saktade villigt av till skritt när hennes ryttarinna bad om det. Både häst och flicka andades flämtande för att återhämta sig efter den vilda rusningen och Valentina smekte lyckligt hästen över halsen. Vintern var, trots all iskalla kyla och blöta kläder, en härlig årstid. På hemvägen lät Valentina tyglarna hänga helt lösa i hennes händer och skäcken sträckte tacksamt ut sin långa hals och slappnade långsamt av. Med långa, gungande steg förde hon dem närmare och närmare stallet. När stallet var inom synhåll anade Valentina att något var fel. Hästen under henne kastade med huvudet, gnäggade upprört och spärrade upp näsborrarna. Innan hon hann reagera stack stoet huvudet mellan benen och studsade iväg i en serie av krumbukter. Ett bestört litet skrik undslapp Valentina och det jagade bara på Antlia ännu mer. Ridtjejen var flera gånger på att halka av men klarade med nöd och näppe att hålla sig kvar i sadeln under bocksprången. Just när hon trodde att det var över ställde sig hästen rakt upp och fäktade med framhovarna. Valentina föll handlöst till marken och ropade till av smärta när hon kolliderade med den hårda marken. Just här hade snö inte lyckats täcka en stor, håd sten och smärtan blixtrade upp i Valentina. Hon hade landat rakt på den vassa spetsen och låg länge flämtande i den kalla snön med värkande rygg.


Efter ett tag vågade hon försiktigt sätta sig upp men stönade plågat under processen. När hon satt sig upp svepte hon med blicken över området. Granarna runt omkring henne och stigen vajade stillsamt i vinden och snön hade upphört att falla. Men det var något som saknades, och det var just det här som nästan fick Valentina att vilja ligga kvar i snön för alltid. Antlia! Hon hade inte hört när hästen försvunnit därifrån. Hastigt fiskade hon upp sin mobil ur jackfickan och upptäckte förfärat att batteriet laddar ur. Det fick inte vara sant! Med stor möda lyckades hon svajande ställa sig upp på darriga ben och fortsatte i plågsamt långsam takt mot stallet. Hon hade ont i både ryggen och foten och hoppades innerligt att det inte var någon allvarlig skada. Den lilla biten kvar till stallet tog oändligt med lång tid och Valentina kände sig både hopplös och värdelös. Vad hade det tagit åt Antlia? Valentina önskade innerligt att stoet sprungit raka vägen hem. När hon väl kom in på gårdsplanen andra gången för dagen och inte fick syn på någon häst antog hon att någon ställt in Antlia i hennes box. Haltande tvingade Valentina sig själv att gå den korta biten till Antlias rena box för att se efter. När hon såg att boxen var helt tom och tyst satte hon sig ner på närmsta höbal med tårar i ögonen. Var hade Antlia tagit vägen? Tolfte december Valentina vandrade planlöst runt på stigarna runt omkring stallet. Plötsligt kändes den värkande foten på långa vägar inte lika hemsk längre. Helst hade hon bara velat sätta sig ner på närmsta sten och låta tårarna som tryckte innanför ögonlocken rinna. - Antlia! Valentina formade händerna efter munnen och ropade högt. Antlia! Var är du? Ingen gnäggning eller ljudet av galopperande hovar. Plötsligt kändes hela världen grå och trist, som ingen glädje kunde vistats där. Mörkret föll snabbt under vintermånaderna. Snart började det skymma och Valentina skyndade sig tillbaka till stallet, där hennes cykel fortfarande stod. Utan att se sig om kastade hon sig upp på cykeln och trampade i rasande fart därifrån. Hon hade ingen aning om vart hon skulle - inte hem i alla fall. I något som liknade en evighet trampade Valentina bara runt. Hon hade kommit in på en skogsstig och de tidigare ljusa barrträden verkade nu mörka och hofulla på grund av det snabbt fallande ljuset. En gren som knäcktes alldeles i närheten var nära att skrämma henne från vettet. Ett kort, panikslaget skrik letade sig ut ur hennes hals men hon slog snabbt händerna för munnen. Kunde det vara Antlia? - Det är bara jag! hördes en ljus stämma och en lång tjej med rufsigt blont hår klev ut ur mörkret framför henne. Valentina flämtade lättat och skrattade förbryllat. - Förlåt! Det var inte meningen, Stine. Jag är lite upprörd just nu bara..


Stine log överseende och skakade sedan på huvudet. - Vad gör du här ute? Valentina tittade snabbt ner i marken innan hon bestämde sig för att berätta om händelsen med Antlia för Stine. När hon talat klart kramade tjejen om henne lite lätt och det kändes plötligts bra för en kort stund. Hur hade hon kunnat tycka att Stine var tokig? - Jag kan hjälpa dig att leta! sa hon plötsligt. Valentina fylldes med nytt hopp, även om de inte hittade Antlia skulle det kännas skönt med lite hjälp. Hon tackade snabbt ja till hjälpen och tillsammans sökte de igenom skogen. De tittade i dungar av tätvuxna träd, ropade och gick runt på de mest undangömda stigarna. Men överallt ekade bara tystnaden runt omkring dem. - Vad sägs om att dela på oss? frågade Valentina. Har du mobil med dig? Stine skakade på huvudet men tillsammans bestämde de sig för att det kunde vara bra att gå åt varsitt håll. - Ska vi ses i stallet? Det ligger inte så långt bort, föreslog Stine. Valentina nickade och sedan gick de, åt varsitt håll. När Valentina letat i ytterliggare en tid var hon nära på att ge upp. Det snöade fortfarande och vindarna var bitande kalla. Dessutom hade det mörknat helt och diplayen på mobilen visade att klockan redan var kvart över nio. Plötsligt fick hon syn på en stig som nästan varit omöjlig att se. Den var undangömd av buskage och nedfallna grenar, och mörkret gjorde det ännu svårare att uppfatta. Med långa steg styrde hon in på den smala stigen. Titt som tätt snubblade hon till över någon knappt synlig gren - men som tur var hade foten slutat värka och den var inte längre till besvär. Då och då stannade hon till för att ropa. Natten låg tyst runtomkring henne - men plötsligt kunde hon höra en hög gnäggning. - Antlia? tjöt hon och sprang i ljudets riktning. Hästen gnäggade igen och när Valentina kom fram till stoet kastade hon sig genast runt hennes hals. Vad hon hade varit orolig! Sedan skyndade hon sig med att syna och känna igenom skäckstoet. Antlia hade fått några små rispor, men benen kändes lagom varma och resten av kroppen var också hel. - Vad jag är glad att jag hittade dig, viskade hon i stoets öra. Nu ska vi hem till stallet. Hon tog ett lätt tag kring djurets tjocka man och tillsammans påbörjade de sin korta vandring till stallet. Cykeln hade hon lämnat där hon först träffat Stine i mörkret, och där skulle den få stå ett tag till. Hon skulle få hämta den imorgon, om den fanns kvar. De mötte upp den blonda flickan på gårdsplanen till stallet. Valentina tackade Stine för hjälpen och de två tog sedan ett vänskapligt avsked för dagen. Valentina smekte skäcken längs halsen och ledde sedan in henne i boxen. Där borstade hon av henne grundligt med långa, svepande tag med borsten. Stoet lyfte snällt på alla fyra hovar när Valentina skulle kratsa all smuts och småsten ur dem. Till slut säckade Valentina nästan ihop av utmattning. Dagen hade varit lång och händelserik, minst sagt. Även Antlia verkade trött. Med en lättad suck satte sig Valentina ner på den tjocka bädden av halm. Hon lutade sig tillbaka


mot den sträva boxväggen och hennes ögonlock gled nästan omedelbart igen. Trettonde december Valentina vaknade med panik och ett rusande hjärta. Hon andades fort och händerna var alldeles klibbiga av svett. Vart befann hon sig? Efter ett ögonblick mindes hon och tjejen slöt ögonen igen med ett kort, ironiskt skratt. Såklart! Hon var ju i stallet. Idag hade hon som tur ledigt från skolan, lärarna var på något slags möte under hela dagen. Antlia stod på några meters avstånd och betraktade henne vaksamt. Vad gör du i min box?, tycktes hon undra. På stela ben reste sig Valentina sakta. Hon sträckte ut handen mot skäckstoet för att smeka henne över mulen, men hästen vände bort huvudet och det lilla leendet som Valentinas ansikte precis burit på bleknade hastigt bort. - Jag ska iväg ett tag, och snart är det väl dags för frukost för din del, mumlade Valentina innan hon slank ut ur boxen. Med ett litet stön reste Valentina cykeln där hon lämnat den på stigen igår. Tur att ingen tagit den! En liten stund därefter var hon påväg igen. Hon styrde ut ur skogen och trampade iväg på gatorna av sten. Hennes mörka hår var samlat i en slarvig tofs och störde inte i den hårda vinden. Valentina parkerade sin gamla cykel vid bibliotekets ytterdörr. Som tur hade det redan öppnats, och hon steg tacksamt in i den välkomnade värmen. Nästan direkt letade hon reda på faktaböckerna om hästar. Hon letade igenom raden av färgglada pärmar och valde då och då ut någon som hon senare skulle sätta sig att läsa. Det fanns både böcker om hur man red dressyr och hoppning, hur hästen fungerade i det vilda och hur man som hästägare skulle gå till väga för att hästen skulle trivas så bra som möjligt. Efter en liten stund hade hon hela famnen full av olika faktaböcker. Hon lånade dem i disken och steg sedan ut i den bitande kylan. Överallt myllrade små barn som var klädda i olika dräkter omkring med sina föräldrar eller bekanta. Det var tomtar, pepparkaksgubbar och gummor, stjärngossar, tärnor och lucior. Valentina stannade förvirrat till och undrade för ett kort ögonblick varför de bar just dem utsmyckningarna. Sedan mindes hon och Valentina bannade sig själv för att hon glömt av det. Det var ju Lucia idag, såklart! Valenina gick sakta fram till sin rostiga gamla cykel och la några av böckerna i cykelkorgen och resten på pakethållaren. Hon försäkrade sig om att det inte skulle ramla av och svingade sig sedan smidigt upp på cykeln.


Strax var hon påväg hemåt i rasande fart. Hon rullade förbi otaliga luciatåg och de klara tonerna av unga röster spreds igenom staden. Huset hon bodde i var ganska stort och målat i en mjuk, gul ton. Hon kastade ifrån sig cykeln och rafsade åt sig böckerna hon lånat. Med målmedvetna steg klev hon uppför den korta, upphöjda trappan till ytterdörren. Hon tryckte på ringklockan bredvid den vitmålade dörren och klockan skrek gällt. Genom det avlånga fönstret bredvid dörren kunde hon se hur en trött, lång kvinna släntrade fram och öppnade dörren för henne. - Valentina! utbrast kvinnan och omfamnade henne. Hon var endast klädd i en stor och fluffig morgonrock och på fötterna hade hon söta tofflor. - Hej, mamma. Förlåt för att jag varit borta! mumlade Valentina i det mjuka klädesplagget. Jag sov i stallet. Hennes mamma suckade och skakade besviket på huvudet när hon ledde in Valentina i värmen. - Jag har försökt ringa dig flera gånger, men du svarar aldrig, suckade hon. Men du måste vara jättehungrig! Valentina nickade och kände genast hur magen kurrade. Vrålhungrig. Hon hade precis öppnat en av böckerna från biblioteket och läste intresserat de många raderna av text. Då och då tog hon en liten tugga av en lussebulle med russin i, dagen till ära. På köksbordet framför henne stod även en stor kopp med rykande hett te. - Vad är det du har lånat? frågade hennes mamma där hon stod vid köksbänken och kavlade ut en pepparkaksdeg. Hennes långa bruna hår, otroligt likt Valentinas egna, var uppsatt i en enkel knut i nacken. Valentina läste klart den sista meningen på sidan och vände blad innan hon tittade upp och svarade: - Några faktaböcker om hästar, bara. Inget som skulle intressera dig. Hennes mamma log och fortsatte med degen. Valentina stödde sig med armbågarna på det vitmålade staketet och betraktade Antlia. Hon hade valt att låta hästen vila idag. Skäckstoet galopperade och busade runt med sina hagkompisar i den stora inhängnaden. Hennes öron var fråmåtriktade och kroppen avslappnad, och ögonen strålade av lycka. Valentina sträckte ut handen över staketet och smackade med tungan. Antlia stannade upp och vände nyfiket huvudet åt hennes håll. - Hej Antliatjejen, lockade hon och hoppades på att stoet skulle komma när hon kallade. Efter en lång stunds velande tog Antlia några tveksamma steg mot flickans håll. Valentina ändrade ställning och försökte se så vänlig ut som möjligt, hon hade läst lite om kroppsspråk i en av de lånade böckerna. Hästen tog ytterligare några steg men vandrade sedan villigt fram till henne. - Det är ju ett gott tecken, viskade Valentina i hennes öra med den skarpa hörseln. Skäcken frustade till och Valentina skrattade lättat. Plötsligt kom hon ihåg den lilla tomteluvan hon stoppat i sina fickor innan hon gett sig av.


Försiktigt grävde hon i sin jackficka och tog fram den lilla mössan. Luva var röd med vita detaljer och tillräckligt stor för att passa en häst. Med höga förhoppningar lät Valentina först nosa på tomteluvan innan hon varsamt trädde på den över Antlias öron. Antlia accepterade glatt den nya prylen på hennes huvud och fick Valentina att skratta ännu en gång när hon drog iväg i en rejäl bockserie. Vad härligt det är att ha häst! Fjortonde december - Idag är det den tredje advent, sa Valentina förväntansfullt samtidigt som hon högg in på ett härligt rostat bröd. De tre andra personerna kring köksbordet mumlade och fortsatte att läsa varsin tidning. Det var hennes pappa, en man med buskigt skägg och lite för stor mage, hennes storebror och mamma. Tyst suckade Valentina och tuggade klart brödet. Sedan reste hon sig upp och sa: - Jag sticker till stallet en stund. Hennes mamma tittade upp och log kort. - Visst, men kom hem till lunch. Då ska vi iväg till farmor, sa hennes mamma när Valentina rusade upp på sitt rum för att byta om till stallkläder. Hennes farmor var ensamstående efter att Valentinas farfar dött i en trafikolycka. Hon bodde på en stor gård med flera stall och frodiga hagar där hon födde upp de robusta islandshästarna. Valentina hade förra året färst sig lite särskilt vid ett litet stoföl som hon kallat för Visa, och hon hoppades nu innerligt att Visa inte blivit såld. Eller kunde hon ens säljas nu, som ettåring? Skulle inte tro det egentligen. - Jag är hemma vid lunch! ropade Valentina glatt innan hon steg ut i kylan. Hon hade som tur tagit på sig tjocka kläder men kände av den bitande vinterns kalla temperatur. Med en blick på den insnöade cykeln bestämde hon sig snabbt för att gå den korta biten till stallet istället. Det kan väl inte vara så farligt, tänkte hon. Efter att hon gått ungefär halvvägs kände hon sig som en stel gammal gubbe. Kanske hade det varit klokare att ta cykeln ändå? Hästarna i hagarna verkade fullkomligt galna. De rusade runt och bockade, sparkade och gnäggade upphetsat. Vad höll de på med? Antagligen var de bara väldigt lyckliga över det ihärdiga snöfallet som nästan aldrig upphört under de senaste dagarna. Valentina suckade skrattblandat till när hon insåg att Antlia var en av de framrusande hästarna. Hon stod på en liten kulle en bit ifrån stallet och betraktade det muntra skådespelet. Samtidigt var allt så vackert - hästarna med de bara ryggarna som var täckta av tjock vinterpäls, träden som gnistrade av snön och stallbyggnaden med ett tjockt lager av snö som ett täcke. Plötsligt hörde hon hur en häst frutade alldeles i närheten. I nästa sekund dök ett stort ekipage upp, en häst och ryttare. Hästen tuggade på sitt skarpa bett och munnen snörades samtidigt ihop av en sådan rem som Antlias träns tidigare haft, innan Valentina tagit bort den. Hästens näsborrar var vidgade och den andades häftigt. Dessutom ingav den ett uttryck som om den skulle kunna explodera vilken


sekund som helst, som en tickande bomb som bara väntade på att få utlösas. - Och här står du och glor fånigt på hästarna i hagarna? snäste ryttaren från hästen rygg. Valentina ryggade förvånat undan och frågade sig själv varför den främmande tjejen genast var så otrevlig. Eller, vänta - främmande var hon inte. Ryttaren var Isa från stallet, hon ägde två stycken hästar som båda hade stor potential inom dressyrområdet. Isa och hon hade aldrig kommit bra överrens, kanske var det för att Isa satsade på dressyren och Valentina på hoppningen. - Hej på dig också, svarade Valentina muntert. Hon hade inte lust att bråka idag. Och du själv, då? Isa fnös och tittade överlägset ner på henne. - Rider på en av mina värdefulla hästar, ser du väl. Till skillnad från din skruttiga ponny. Blodet rusade upp i Valentinas ansikte och förvandlade det till något som mest liknade en tomat. Vissa människor var verkligen omöjliga, och där i bland Isa. Tvärilsken stegade Valentina därifrån. Lyckan hon för en kort stund precis känt var som bortblåst, och hela världen verkade ondskefull och illvillig. Varför behövde Isa just komma nu och förstöra en av hennes bästa stunder? Argt ryckte hon upp dörren till stallet utan att se sig om. Där inne var det tyst och stilla, alla hästar var ute i hagen och stallpersonalen skulle inte komma igen förrän det var lunchdags för hästarna. Ilskan rann sakta av henne och hon bestämde sig för att göra något de andra i stallet säkert skulle uppskatta. Med nya krafter grabbade hon tag i en grep och hämtade en av de tunga skottkärrorna. Snart var hon i färd med att mocka ur alla boxarna i stallet. Det var ett tungt jobb, och trots att Valentina var van, blev hon svettig efter bara någar boxar. Då och då tog hon korta pauser och ställde sig flämtande för att vila. Hon mockade till och med i Isas hästars boxar. Det var inte deras fel att de hade en sådan förskräcklig ägare. När hon mockat klart i stallet rengjorde hon snabbt Antlias automatiska vattenkopp. Det var inte anstängande eller jobbigt, så hon fick chans att vila sina utmattade muskler. Valentina halade upp sin mobiltelefon ur byxfickan för att kontrollera hur mycket klockan var. Jackan hade hon hängt över boxdörren. Det visade sig att hon fortfarande hade gott om det och hon skulle i godan ro hinna ta en ridtur på Antlia. Hon skyndade sig ner till ridhuset och ställde i ordning lite bommar och hinderstöd hon tänkte hoppa med skäckstoet. Sedan gick hon för att hämta Antlia ur hagen. Antlia knep bestämt ihop munnen när Valentina försökte lirka in bettet. Hästen höjde huvudet så långt upp det gick och kikade misstänktsamt ner på den besvikna och uppgivna tjejen som stod med tränset i handen. - Antlia! suckade Valentina och försökte än en gång nå upp till skäckens huvud. Plötsligt stod Stine utanför boxen. - Är du säker på att hon är så sugen på att bli riden idag? frågade hon.


Valentina sänkte händerna och tittade ner i golvet. Axlarna sjönk ihop lite och hon svarade ynkligt: - Nej. - Är du säker på att du vill rida Antlia? undrade Stine. Valentina tittade upp och stirrade på tjejen utanför boxen samtidigt som Antlia trippade runt bredvid henne. Vilken dum fråga. Klart hon ville! Eller? Någonstans långt inne i henne själv skrek någonting nej. Hon var inte alls sugen på att rida egentligen. - Nej, det är jag faktiskt inte. Orden bara slank ur henne innnan hon hann tänka efter. Mne när hon gjorde det upptcäkte hon att det faktiskt var sant, hon ville inte rida idag. Inte det minsta. Och plötsligt verkade det som om hindren hon föreberett en stund tidigare var så långt borta. Oviktiga, helt enkelt. - Avgjort. Kom med mig och Ceaser på en promenad i skogen istället! Valentina nickade och höll med. En stund senare gick de två sida vid sida på en bred stig i skogen med varsin sprallig häst. Valentina ledde Antlia i grimma och grimskaft medan Stine inte hade någon utrustning på Ceasar alls, men han följde med ändå. Antlia verkade märkbart lättad över att slippa både träns och sadel. Istället verkade hon riktigt glad och frustade lyckligt. Senare på kvällen satt Valentina och läste en av faktaböckerna hon lånat. Familjen hade precis kommit hem från farmoderns stuteri och som tur var stod Visa kvar. Valentina hade till och med fått leda henne på en kort promenad medan hennes farmor red fölet mamma Gracia. I stort sett hade det varit en riktigt lyckad dag, och Valentina hade för längeseadn glömt bort incidenten med Isa. Femtonde december Under promenaden igår hade Valentina och Stine bestämt sig för att åka och titta på en dressyrtävling för ponnyer. Nu satt de i baksätet av den blåa lilla Volvon med Stines pappa framför ratten. Stines pappa var kraftig och hade en rufsig, brun kalufs. Han var klädd i en enkel svart långärmad T-shirt och säckiga, urblekta jeans. Valentina tittade ut genom bilrutan och såg landskapet utanför svischa förbi. Det var en bra bit till tävlingen - närmare bestämt några mil. Som tur hade Stines pappa ändå gått med på att skjutsa dem. Hon och Stine hade kommit väldigt nära varandra på bara de få dagarna. Under promenaden igår hade hon berättat lite olika saker hon brukade göra med Ceasar - och till Valentinas förvåning var en av de sakerna att leka. Mest jage, tydligen. Hon bestämde sig för att prova det med Antlia när de kom hem igen.


Efter ytterligare en liten stund saktade bilen in och rullade in på tävlingsområdet. Det myllrade omkring människor och hästar överallt - stressade, för det mesta. Stine och Valenina steg snabbt ut ur bilen när de hittat en parkering - vilket hade varit otroligt svårt, tydligen var de inte ensamma, trots att de var tidiga - och såg sig storögt omkring. Valentina hade aldrig varit på en tävling förut och hela situationen var överväldigande. Taktfast musik spelades ur högtalare, färgglada flaggor slog i vinden och alla människorna och hästarna som skyndade fram i snöfallet. Det var antagligen årets sista tävling för många. - Snart börjar första klassen, sa Valentina upphetsas när hon kikade i programmet. Vi går och sätter oss på läktaren. Har du med filtarna? Stine nickade och tillsammans styrde de stegen mot det, förhoppningsvis varma, ridhuset. Snön hade plogats bort och det verkade inte som om det skulle snöa på ett tag. De hittade två bra platser bredvid varandra och bredde ut filtarna över benen. - Brrr, tur att jag tog tjocka kläder idag, sa Stine medan hon försökte behålla värmen. Plötsligt dånade speakerns röst till i högtalarna och musiken avbröts. Han meddelade att första klassen i dressyren skulle börja om ett par minuter. När hans röst tystnat igen fortsatte musiken att spelas. - Har du varit på tävling någon gång tidigare? frågade Valentina med hon blickade ner mot spåret. Fler och fler människor myllrade in och satte sig runt omkring dem. - Nix. Har du? - Nej, inte jag heller. Snart avbröts musiken igen och första startande kallades in på banan. Det var en lång flicka på en söt, brun ponny. De tog sig harmoniskt runt banan och utförde alla rörelser och vägar perfekt. Både Valentina och Stine applåderade entusiastiskt när de red ut från banan. Nästa ekipage beståd av en smal tjej som red på en eldig svart valack. Ritten såg dock allt annat än harmonisk ut - trots hästens krökta nacke. Valentina kastade en blick på Stine och hon såg nästan illamående ut. Ekipage efter ekipage gjorde sitt på banan. Det var skäckar, svarta, bruna, skimlar, en isabell, två stycken tigrerade och många mörkbruna. Tillslut såg Stine så illamående ut att Valentina reste sig tyst och viskade: - Kom, vi går ut. Stine följde tacksamt med och väl ute i kylan såg hon snart ut som vanligt igen. - Det var inte så trevligt att se på, sa hon. - Nej, höll Valentina med. Men tjejen på den bruna ponnyn ibörjan var helt fantastisk. Hon red verkligen bra och snällt mot hästen! Stine höll med och sedan letade de upp hennes pappa. Han satt i kafeterian och tuggade på en korv med ketchup på. - Vill ni hem? Tjejerna nickade och han åt snabbt upp det som var kvar av korven. Sedan gick de sakta till den blåa lilla bilen och öppnade bildörrarna. Eller försökte, rättaresagt. De hade frusit fast. Stines pappa svor högt och stod länge och bara drog i bildörren. Precis när han såg ut att ge upp gled bildörren upp med ett gnissel. Valentina fnissade när hon själv försökte få upp dörren på sin sida. Tillslut gav även den vika,


men då var hon redan varm och svettig. - Vi ses imorgon! ropade Valentina till Stine när hon och hennes pappa lämnade av henne utanför Valentinas hus. Stine vinkade också hejdå och nickade. De skulle ses både i skolan och i stallet. När Valentina steg in i husets värme kom hon på att det bara var nio dagar kvar till jul. Inte långt, alltså. Vad skulle hon ge till Antlia? Stoet skulle antagligen bli glad för ett äpple eller två. Sextonde december Måndag och åtta dagar kvar till jul. Imorgon skulle det bara vara en vecka kvar. Valentina satt framför sin bänk i skolan och stirrade frånvarande ner i läroboken medan hon tyst tänkte för sig själv. Igår hade hon försökt få med Antlia på en tagarlek och i slutet hade de haft riktigt kul tillsammans. Antlia hade såklart aldrig låtit sig bli tagen.. - Valentina! skrattade hennes vän Melanie medan hon ruskade Valentina lätt i axeln. Vi slutar nu! Valentina såg förvånat på henne och sprack sedan upp i ett stort leende. Och här hade hon suttit och drömt! Snabbt packade hon ner läxböckerna i sin svarta ryggsäck och skyndade sig ut i korridoren. Där trängdes resten av hennes klasskamrater och spridda skratt och glada skrik hördes då och då. Melanie kom ut ur klassrummet bakom henne och de sa snabbt hejdå medan de klädde på sig ytterkläderna. Valentina blev klar först och rusade ut i friska luften med ryggsäcken vilt dunsande på ryggen. Hon skyndade sig ner till bushållsplatsen för att åka direkt till stallet. Stine hade konstigt nog inte synts till i skolan idag, hon var väl kanske sjuk. Det betydde att hon skulle få hitta på något ensam i stallet idag, skulle Antlia gå med på att bli riden? Bussen väckte Valentina ur hennes funderingar när den kom dundrande. Hon skyndade sig med att stiga på och sjönk när på närmsta säte. Belåtet suckade hon innan hon insåg vem som satt bredvid henne - Isa. Isa tittade surmulet på henne innan hon vände tillbaka blicken mot fönstret. Valentina väntade spänt på att hon skulle kasta ur sig en otrevlig kommentar eller gå där ifrån, men ingenting av det hände. Långsamt slappnade hon av och försvann in i egna tankar igen. - Vi är vid stallet nu. Den här gången var det Isa som väckte henne ur hennes funderingar. Med ett förvånat ansiktsuttryck reste sig Valentina sakta upp. - Tack, sa hon. Och hon menade det verkligen. Utan att du sagt till skulle jag inte märka det. Isa log kort, inte vänligt men heller inte ovänligt. Kanske ångrade hon att hon varit så oschysst i lördags? Valentina stod och tittade obeslutsamt på tränset och sadeln i sadelkammaren. Isa hade precis varit här och hastigt tagit med sig både sadel och träns. Skulle hon våga prova? Till slut tog hon ett beslut och steg ut ur det lilla utrymmet, utan vare sig sadel eller träns. Istället hade hon tänkt öva på en annan sak.


Det hade börjat snöa igen så hon drog upp dragkedjan på jackan ytterligare och svepte den tätare omkring sig när hon steg ut i kylan. Skyndsamt stegade hon över stallplanen mot stallet. Precis när hon tänkt stiga in i värmen igen hörde hon ynkliga små jamanden. Sekunden därefter hoppade en svart katt ut från en av de snöbeklädda buskarna längs stallväggen. Det var en av stallkatterna och den strök sig nu keligt mot hennes ben. - Är du hungrig? frågade Valentina med ljus röst samtidigt som hon smekte den mjuka ryggen. Kom då, så ska du få lite smaskig mat. Tillsammans med katten gick hon in i stallet och drog igen stalldörren efter dem. Sedan småtravade katten före fram till den illgröna matskålen, som stod under anslagstavlan precis bredvid foderkammaren. Valentina hällde upp lite mat enligt måttet och katten tittade tacksamt upp på henne när hon hällde kattmaten i skålen. Hon smekte katten längs ryggen en gång till innan hon sakta gick till Antlias box. Hästarna hade precis kommit in, de gick ute från tidigt på morgonen och till på eftermiddagen. Valentina hälsade mjukt på skäckstoet när hon steg in i boxen med en borse i handen. När hon synade hästen upptäckte hon snart att det skulle bli mycket att jobba med. Hagen hade tydligen en lerig fläck någonstans, och då skulle hästarna såklart rulla sig i den. Med ett stön tog hon tag i arbetet. Stoet såg ut att njuta när hon med kraftiga tag med borsten torkade bort leran, som tack och lov hade torkat, från den fläckiga hårremmen. Till sist ledde Valentina ut skäcken, som nu faktiskt såg ut som en skäck och inte som ett lermonster, och spolade av de smutsiga benen. För att hästen inte skulle frysa torkade hon också av dem med en ren handduk. När stoet var rent och fint kramade Valentina henne och synade henne belåtet. Hon såg verkligen riktigt snygg ut. Vant trädde Valentina på stoet hennes söta babyblå grimma och ledde ner henne till den frusna paddocken. Underlaget var hårt och det var rysligt kallt - men Valentina behöll värmen genom att jogga runt lite med stoet i grimskaft. När hon var varm igen tog hon fram ett blått plastskynke som legat utanför paddocken en längre tid. Antlia spetsade öronen när hon såg det och inspekterade det noggrant, men behöll lugnet även när plasten fladdrade till när en vindpust tog tag i det. Efter en stund hade Valentina både lagt hela plastskynket på stoet utan att hon reagerad och en massa andra saker också som kunde verka skrämmande. Hon märkte inte att någon iakttog dem förrän hon vände sig om för att leda upp hästen till stallet igen. Isa stod lutad mot staketet och betraktade dem, trots kylan. - Hur gör du? Antlia ser så glad ut, sa hon och Valentina kunde inte låta bli att gapa av förvåning. Tänkte Isa precis likadant som hon gjorde när hon betraktade Stine och Ceasar? Sjuttonde december Sida vid sida vandrade Valentina, Stine och Isa sakta över skolgården med varsin ryggsäck på ryggen. De skrattade och stojade, men skiljdes tillslut åt vid en vägkorsning kort utanför skolan. Var och en skulle hem till sig.


- Vi ses väl i stallet snart? ropade Valentina efter de två andra. De nickade och ropade till svar. Med långa skutt försvann Valentina sedan hemåt. Idag planerade hon att prova en sak på Antlia som Stine tipsat henne om, och förhoppningsvis skulle det fungera. Valentina hade inte långt från skolan hem. Hennes hus kom snabbt inom synhåll och Valentina stannade kort till. Trädgården var helt snötäckt och det stora, ståtliga äppelträdet som under sommaren frodades såg ut som en staty i en vacker tavla. Efter den lilla pausen sprang Valentina snabbt fram till huset och slet upp ytterdörren. Slarvigt och utan vidare tanke slängde hon av sig väska, jacka, mössa, vantar och drog snabbt ut fötterna ur de robuska kängorna. Hon rusade uppför trappan till sitt rum och ropade i förbifarten hej till dem som var hemma. När hon väl var uppe på sitt rum satte hon lugnt på sin egna dator. Det var en av ganska ny modell, och Valentina använde den nästan dagligen. Hon sökte snabbt efter repgrimma och flera olika siter kom upp. Hon tryckte på en och en länk ledde vidare till en webbshop. Snabbt klickade hon in sig på en repgrimma av blått rep. Nu visste hon precis vad hon ösnkade sig! Efter en liten stund framför skärmen stängde hon av datorn och gick ner igen för att bre en smörgås. Ungerfär en kvart sneare hade hon ätit upp två mackor och hade lugnat den lilla hungern som pyrt upp. Nu var det stallet som gällde! - Här, du får låna den, uppmanade Stine och höll en repgrimma i sin hand. Valentina, som stod precis utanför Antlias box, tog tveksamt emot den. - Tror du hon kommer lyssna trots att jag inte har träns? frågade hon, lite nervöst. Stine ryckte på axlarna och log busigt. - Veta kan man väl aldrig, men jag tror att hon gör det, sa hon obekymrat. Men prova! Fortfarande skeptisk steg Valentina in hos Antlia. Stoet var redan rent efter att hon borstat v henne. - Vi kommer att träna för tränare idag, sa hon. Om det var till stoet eller Stine visste hon inte riktigt, kanske till både och. Och vi gör det barbacka. Skäckstoet stoppade nyfiket mulen i grimman av rep när Valentina höll fram den. Stine kom in i boxen för att visa hur man knöt fast den. Repgrimman var utrustad med tyglar och Stine brukade använda den när hon red. Stine hade kommit på idén att Valentina kunde få låna den och se om Antlia trivdes mer med att bli riden då. Försiktigt smackade Valentina och Antlia följde snällt med henne ner till ridhuset. Hon vägrar i alla fall inte gå in, tänkte Valentina när de steg in i ridhuset. I mitten stod Camilla, deras tränare, och hon sken märkbart upp när hon fick syn på Antlias huvudlag och bara rygg. - Förlåt för att jag var så vresig förra gången, ursäktade sig Valentina men Camilla sa att det inte var någon fara. Antlia lät Valentina sitta upp utan att konstra och hon såg till och med ut att tycka att det skulle bli kul. - Vad tycker du? frågade Valentina när hon satt stadigt uppe på Antlia. Ser hon lycklig ut? - Jag tycker hon ser väldigt nöjd ut, men du kan förbättra eran relation väldigt mycket mer ändå,


svarade Camilla som tydligen listat ut att Valentina börjat tänka helt annorlunda. Och vad säger du om att bjuda henne att gå i form idag istället för att tvinga? Valentina nickade och en stund senare galopperade de runt i manegen som ett. Sanden dämpade ljudet av Antlias skodda hovar och det enda som hördes var Antlias enstaka frustningar och Camillas uppmaningar. Utan förvarning höjde Valentina ena armen och tjöt av lycka. Artonde december Stine, Isa och Valentina hade bestämt sig för att göra det lite extra fint i stallet inför julen. Stine sopade stallgången, Isa mockade alla boxar och Valentina satte upp julpynt. Hon hade precis avverkat ungefär hälften av boxar, bland dem Antlias. Ovanför hennes box satt nu lite ris och hon hade också pyntat med glittrande band. Stine stannade plötsligt upp med att sopa i stallgången och stirrade på Valentina. - Vad är det? frågade Valentina förbryllat. - Är det inte min tur snart? undrade Stine och tog några bestämda steg mot henne. Att pynta är faktiskt mycket roligare än att sopa. - Men vi kom ju överrens om att jag skulle pynta, protesterade Valentina. Det gjorde vi faktiskt. Stine himlade med ögonen och låtsades vara mycket äldre än henne, trots att de var tolv år båda två. - Men var inte så barnslig nu, Valentina! Man kan väl ångra sig. - Okej, då, fräste Valentina, plötsligt på riktigt uselt humör. Varför började Stine bete sig såhär helt plötsligt? Hon gick fram till Stine och ryckte sopkvasten ur hennes hand. Med ilskna tag sopade hon stallgången och önskade att hon stannat hemma istället. Isa, som stod inne i en av boxar i full färd med att mocka, stannade förvånat till när Valentina ilsket utförde sysslan utanför boxen. - Vad har hänt? frågade hon. Det kändes konstigt att de varit ovänner bara två dagar tidigare. - Inget, väste Valentina mellan sammanbitna tänder. Sedan ångrade hon sig, det var inte Isas fel att Stine var så oschysst. - Förlåt, suckade hon. Jag och Stine bråkade lite bara. Isa log och lovade att det skulle gå över, snart skulle de nog förlåtit varandra. Det var ett jobbigt och krävande arbete att sopa stallgången. När Valentina äntligen var klar lutade hon sig mot en vägg och pustade ut. Puh! Isa var också klar med att mocka och hon föreslog att de skulle smörja sin utrustning. Valentina nickade och höll med om att det var en bra idé. Snabbt kastade hon en blick på Stine, men hon höll fortfarande på med att pynta boxarna. Sadelkammaren var så fridfull och tyst. De två tjejerna smörjde under tystnad och ro. Valentina började med att smörja sadeln - den var enklast. Tränset var så komplicerat att plocka ihop efter att man tagit isär det.


Ungefär en kvart senare hade Valentina smörjt allroundsadeln och alla delar på tränset. Precis när hon bara hade nosgrimman kvar att spänna fast stannade hon upp med arbetet och frågade tveksamt Isa, som satt på andra sidan rummet: - Behöver man verkligen en nosgrimma? Isa tittade upp från sadeln hon höll på med och ryckte på axlarna. - Jag vet inte. Jag tror den är där för att hålla bettet på plats, jag har i alla fall alltid haft den. Den är hursomhelst snygg, tillade hon. Valentina betraktade den ensamma nosgrimman länge och tog sedan ett stort beslut. Den tränsdelen skulle inte få se ljuset på länge. Precis när Valentina stängt in nosgrimman i ett skåp öppnades dörren till sadelkammaren. I dörröppningen stod Stine, och hon såg rakt på Valentina. - Förlåt, sa hon och det verkade som hon uppenbarligen ångrade sig. Jag var dum. - Det gör inget, jag var precis lika dum, svarade Valentina och kramade lätt om sin kompis. - Förresten, jag har tagit bort nosgrimman från tränset, fortsatte hon. var det bra eller dåligt? Svaret hon fick var ett stort leende. Tjugonde december Valentina klappade ljudligt när kören sjungit klart. Hon satt på en av bänkarna någon släpat fram mitt i gympasalen. När de uppträdande tackat för sig började folk att resa sig upp och det uppstod förvirring. Folk trängdes för att hämta sina skor och för att sedan skynda sig ut. Valentina näst intill armbågade sig fram och snörade på sig skorna så fort hon kunde. Nu fick man gå hem om man ville - och det var precis vad hon tänkte göra. Påväg tillbaka mot sin avdelning anslöt sig Stine till henne och tillsammans vandrade de sakta över den stora skolgården, som nu låg tyst och öde. - Ska du hem nu? frågade Valentina. Stine nickade. - Jag med. Några minuter senare hade de fått varsin avslutningskram av deras lärare, sagt god jul och gott nytt år säkert minst tusen gånger och lovat att de skulle ses någon gång under lovet. - Här, sa Stine och räckte fram ett paket inslaget med gult presentpapper. En prydlig rosett av rött band hade knutits ovanpå. Bussen brummade sakta fram påväg mot hållplatsen nära stallet. Valentina och Stine hade satt sig på första bästa platser när de kommit på, för att åka ut till hästarna. - Tack! Valentina sken upp och kramade Stine. Tack så mycket! Sedan kom hon på att hon själv inte hade något att ge Stine. - Det gör inget, svarade Stine på det och Valentina gav henne en kram till. Vilken bra kompis hon har! Tillslut kunde Valentina inte hejda sig längre. Ivrig som ett litet barn på julafton slet hon upp papperet och fick fram en brun skokartong. För en sekund trodde hon att det var det enda


innehållet, men sedan öppnade hon locket. Undrade lyfte hon upp något som mest liknade en härva av rep. Oförstående tittade hon på Stine och kompisen var tvungen att förklara: - Det är en repgrimma, ser du väl! utbrast hon med ett klingande skratt. I ett ögonblick undrade Valentina hur det, det, kunde vara en grimma, men efter att ha pillat med den en liten stund kunde hon faktiskt se att det var en splitterny repgrimma. Tacksamt kramade Valentina sin vän igen och bestämde sig för att prova grimman på Antlia idag. Om hon ville, förstås. Bussen stannade till och de var framme vid stallet. Snabbt kilade Valentina och Stine ut och sprang raka vägen till hagarna. Hästarna verkade återigen helt galna. De jagade varandra, bockade och skuttade. De två tjejerna brast mer än en gång i skratt där de stod lutade mot staketet. En glad gnäggning skar plötsligt genom luften. Valentina ryckte till, men såg sedan att det var Ceasar som fått syn på Stine. Valacken kom nu galopperandes emot dem, och Antlia var inte sen att haka på. Synen fick Valentina att le brett. Antlia tvärstannade precis där staketet tog vid och buffade nyfiket med mulen mot repgrimman som Valentina höll i sin hand. Den var mörkgrön, som barren på träden, och hon insåg att den skulle passa alldeles utmärkt på skäckstoet. Färgen, i alla fall. Vad har du där? verkade Antlia fråga när hon betraktade repet som knutits ihop. Samtidigt som Valentina ryckte fram grimman mot Antlia så att den slappt hängde ner vände hon huvudet åt höger, där Stine stod. Hon stod lutad mot Ceasars panna och kliade honom på halsen, och hästen såg ut att njuta i fulla drag. - Var har du köpt grimman? sa Valentina. Den är verkligen fin. Stine tittade upp och log stolt. - Jag har gjort den själv. Valentina kunde inte låta bli att gapa. Var inte det jättesvårt? - Wow! utbrast hon beundrande. Stine skrattade bara. När Valentina fäste fokuset vid Antlia igen såg hon, till sin överraskning, att stoet hade stuckit in mulen i rephärvan och såg uppmanade på henne. Menade hon att Valentina skulle trä på grimman? Snabbt lät hon den glida uppför stoets ansikte och när grimman satt på kunde Valentina att både färgen och storleken stämde. Hon hade lust att tacka Stine ännu en gång! Utan att riktigt veta varför klättrade hon över staketet in på andra sidan. Skäckstoet frustade och gnuggade huvudet mot hennes svarta jackärm. - Ska vi ta dem till stallet? Hörde hon Stine fråga. Stine hade också klättrat över staketet, men satt nu, till skillnad från förut, uppe på Ceasars varma rygg, utan vare sig träns, grimma eller sadel. Valacken var helt lös, men gick ändå inte iväg! Valentina kunde inte annat än att bli imponerad. Tjejen skyndade med att be Antlia om lov genom att närma sig hennes rygg och när hon fick ett ja i form av att stoet inte flyttade sig därifrån, hoppade hon smidigt upp. Hon höll i ena änden av grimmskaftet, som hon också fått av Stine. Ceasar och hans ägarinna stog täten och red ut ur hagen, mot stallet. Där Valentina satt uppe på


Antlias trygga rygg kunde hon inte l책ta bli att blunda och bara k채nna sig lycklig.

Julkalender