ur Tid: en sång om Trojas murar Johannes Anyuru
... Nere i parken spelar de fotboll och chilenare, kurder och somalier möts i ett ansiktsuttryck eller ett språk lika ärligt framslängt över hustaken som skymningen, sandslott i ett glas himmel, förlösande, hemlig (hemliga färger, hemliga fäder). De jagar den vita bollen över himlen och jublar när den smäller in i ribban. Man hör inga svenska ord här: till och med araberna har lärt sig att skrika
Mira! Mira!
när de rusar efter en perfekt slagen passning längs cykelvägens kant. Vackra röntgen! Som om kriget, under ett enda underbart ögonblick inte fanns, glädjen som tänds i ögonen och slungas över fältet när kropparna föds på nytt och på nytt ur värkande muskler och skratt 56