familjen. Det var en naturlig del av livet. Inte minst kondoleansbesöket var en viktig del av själva sorgearbetet, berättar Elisabet Hartman. – Att få sätta ord på det som inträffat har ett stort terapeutiskt värde. Och det är precis detta sorgegrupperna handlar om, både att få dela sin berättelse med andra och få höra andra berätta. Det är viktigt att få känna att man inte är ensam om sina frågor, att det är flera som delar samma sak, säger Alexander Kepp. ALLA ÄR VÄLKOMNA Kyrkans sorge- och leva vidaregrupper är öppna för alla, oavsett om man är troende eller inte. Erbjudandet om att delta går ut till de närmast anhöriga omkring tre månader efter begravningen. Personer som inte haft kyrklig begravning får inte denna inbjudan automatiskt, men de är precis lika välkomna att delta som alla andra, berättar Elisabet Hartman och Alexander Kepp. Deltagarna träffas en gång i veckan under sex veckor. I S:t Pauli kyrka sker träffarna i församlingshuset. Vid första tillfället får deltagarna berätta om den döde, vem personen var, var han eller hon växte upp, jobbade med och vilken relation deltagaren hade till den avlidne. Vid andra tillfället får deltagarna berätta om vad som hände innan dödstillfället. – För en del har det varit en väldigt lång process, med sjukdom och omvårdnad. För andra kom döden plötsligt, berättar Alexander Kepp. Vid tredje tillfället ligger fokus på själva dödsögonblicket. Även här skiljer sig berättelserna åt. En del fick uppleva det, andra inte. Och det är inte alla som fick en möjlighet att säga farväl. – Då är det viktigt att komma ihåg att man faktiskt kan säga farväl efteråt, påpekar Elisabet Hartman. 38
STORT TERAPEUTISKT VÄRDE Fjärde träffen fokuserar på tiden direkt efter dödsögonblicket, samtalen kan exempelvis handla om hur man upplevde begravningen, medan femte och sjätte träffen handlar om framtiden; om hela det första året då inte minst högtider som man tidigare firat ihop, kan kännas väldigt jobbiga, och om att tillåta sig själv att vara ledsen och sörja, men också att våga känna glädje och skratta. Det handlar, menar Elisabet Hartman, inte om att göra sig av med sorgen, utan att lära sig leva med den.
Vad är nyckeln till att lära sig leva med sorgen? – Jag tror inte att det finns en generell nyckel, utan det handlar om att erkänna sorgen för sig själv och för de flesta tar det väldigt lång tid att acceptera att en person som man delat hela livet med inte finns längre. Förnuftsmässigt kan vi förstå det, men känslorna hänger inte riktigt med. Sorgegrupperna handlar inte primärt om kristen tro. Ibland händer det att Elisabet Hartman delar en berättelse från bibeln, men då handlar det om att visa att sorgen inte är något nytt fenomen. Betydelsen av att träffas i grupp och prata om de här sakerna går inte att överskatta. –Det handlar framför allt om det stöd som vi ger varandra. Igenkänningsfaktorn när vi hör andra berätta om sin sorg är hög, och det har ett stort terapeutiskt värde, säger Alexander Kepp. –Det händer något när man träffas i grupp. Man brukar ju säga att en grupp är större än det sammanlagda antalet individer, man speglar sig själv i andra och får fler intryck. Och även om inte sorgen och saknaden blir mindre, så kan det vara skönt att känna att man inte är ensam om att sörja.
DET HANDLAR FRAMFÖR ALLT OM DET STÖD VI GER VARANDRA, IGENKÄNNINGSFAKTORN NÄR VI HÖR ANDRA BERÄTTA OM SIN SORG ÄR HÖG.