Trons Gnista Nr 1 / 2024

Infödda missionärer Kampanj i Tanzania

Hälsning från Grönland

Besök i Turkana och Masai

Hemsida www.trosgnistan.se

E-mail info@trosgnistan.se

Telefon

0278 - 130 10

Adress

Edelsbergsvägen 7 821 34 Bollnäs

Öppettider:

Månd - Torsd 9:00 - 16:00 (Lunchstängt 12:00-13:00)

Fred 9:00 - 13:00

Plus / Bankgiro

Bg 900-2718 (OCR)

Bg 900 - 7378

Pg 90 07 37-8

Swish 9007378

Tidningen Trons Gnista Organ för Trosgnistans Mission Betelförsamlingen, Runemo

Ansvarig Utgivare / Redaktör

Göran Duveskog

Medarbetare

Veronika Bodén

Siv Sandsgård

Curt Johansson

David Duveskog

Omslagsfoto:

Maria Larsson

Tidningen utges med 4 nr/år Prenumerationsavgift: 150 kr.

Trosgnistans Förbönstjänst

Har du ett speciellt böneämne eller önskar en böneduk, som du vill att vi ber för, skriv till be@trosgnistan.se

Det är fortfarande Nådens År

Det är ett blodigt krig i Mellanöstern. Det riskerar att utbredas och bli ett storkrig.

Ukraina är under attack och varje dag hör vi om sönderbombade hus, sjukhus och döda människor.

Kina hotar Taiwan och det är översvämningar, naturkatastrofer, klimatkris.

Och i Chicago finns det en domedagsklocka som startades efter andra världskriget för att bedöma risken för katastrof i världen. Den står på 90 sekunder i 12.

Men med allt detta sagt ska vi inte glömma att det fortfarande är Nådens År. När Jesus kom så proklamerade han -”Den Helige Ande är över mig. Han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga, han har sänt mig till att predika frihet för de fångna och ett Nådens År från Herren”.

Det är detta vi sätter vårt fokus på, att predika evangelium och hjälpa de nödlidande. Det är fortfarande Nådens År. Vi får inte förlamas över ondskan och kriserna i vår värld, utan vårt fokus är att göra Jesus känd och hjälpa allt fler människor. Det är fortfarande Nådens År.

En hemlighet som bibelversen också avslöjar är att vi kan bara lyckas i vår tjänst om vi äger smörjelsen ifrån Gud över våra liv. Jesus säger – ”Herrens Ande är över mig, HAN har smort mig, HAN har sänt mig”. Det är den Helige Andes smörjelse och kraft som avgör framgången i arbetet. Vi sjunger i en sång – ”vi behöver dig Helige Ande för att möta en ny morgondag”.

Gud välsigne alla Trosgnistans vänner och vi ber att 2024 ska bli ett gott och välsignat år för dig, ett Nådens År. Amen.

Vårt fokus är att göra Jesus känd

Göran Duveskog

Vid upprättande av testamente, tänk på Trosgnistans Mission

Tänk att våra ägodelar kan bli till välsignelse, även när vårt jordeliv har tagit slut.

Vid flera tillfällen har testamenten till Trosgnistans Mission haft en avgörande betydelse för vårt stora arbete.

Du är alltid välkommen att kontakta oss om det är något du undrar över, david@trosgnistan.se / 0278-13010.

(Den som önskar kan skriva sitt Testamente allmänt till Trosgnistans stora arbete eller rikta det till ett projekt eller land inom vårt arbete, man särskilt känner för.)

Högmod går före fall

När Agnes Sandström tillsammans med döttrarna Margit och Beatrice gick ombord på fartyget Titanic var Agnes lite orolig för resan över Atlanten. Men när hon steg ombord lugnades hon av beskedet att fartyget var osänkbart. De drygt 2200 passagerarna hade alla invaggats i tryggheten att de var säkra.

Det som skulle ske på jungfrufärden 1912 när fartyget lämnade Southhampton skulle enligt experterna inte kunna ske. Med det som inte kunde hända, hände. ”Inte ens Gud kan sänka detta skepp” hävdade rederiet bakom Titanic, självsäkert.

Direktören för rederiet Joseph Bruce Ismay beordrade högre fart trots faror med isberg. Övermod ledde till en katastrof. Varningsropen ignorerades och

när fartyget California som befann sig i närheten rapporterade om isberg svarade telegraferaren med orden ”shut up” (håll tyst).

Befälhavaren Edward John Smith var inte på plats på kommandobryggan. Han var och åt lyxmiddag med de välbärgade.

En stund senare skedde katastrofen och på några timmar låg fartyget på havets botten och hade dragit med sig drygt 1500 människor.

Agnes och hennes döttrar räddades mirakulöst.

Vår världs ”Titanic” går på högsta fart trots varningsropen. Profeter hånas och tystas. Tidstecken ignoreras och lögn blir sanning. Men ombord på livets farkost finns räddningsbåtar stavade med fem vackra bokstäver, JESUS.

David Duveskog

Joshua Campaign, Ethiopia firar 25 år

Joshua Campaign Ethiopia firar 25 år och att 5 miljoner människor har gett sina liv till Gud på våra kampanjer!

Nya församlingar har startats och existerande församlingar har vuxit. Kyrkobyggnader har byggts och tusentals evangelister och pionjärer har blivit tränade för att gå ut med evangeliet. Många till de minst nådda platserna i Etiopien.

Vi ska inte heller glömma alla tusentals helanden, under och mirakler Herren har gett till lidande människor. Allt detta och mycket mer ska vi fira med en stor festival i staden Hawassa i södra Etiopien.

Detta är staden där den Helige Ande föll i början på 60-talet. Här startade också Joshua Campaign för drygt 25 år sedan.

Här ska vi tacka Herren för vad Han har gjort och vi sträcker oss nu framåt för att fullborda kallelsen. Vi går in i nästa uppdrag - att motivera, lyfta och träna den Etiopiska församlingen att ta evangelium ett steg längre och att själva vara drivande i den sista tidens väckelse.

Vårt uppdrag är att ”ge en chans till varje människa” och det kommer vi att vara trofasta med till dess Herren kommer eller tar oss hem.

Nådens År

Trots tidens kalla vindar med krig och naturkatastrofer, så gäller fortfarande uppdraget att predika glädjens budskap för de fattiga och hela dem som har ett förkrossat hjärta. Det är fortfarande nådens år. När jag satt på flyget till Tanzania och bad inför uppdraget, viskade Jesus i mitt öra – glöm inte att det fortfarande är Nådens År…

Jesus frälser, botar, befriar och upprättar människor även idag. I det första mötet i Tanzania var det ”massvandring till Golgata”. Men även om tusentals människor kommer, så riktar sig Jesus personligt till varje människa. Den första kvällen predikade jag om Bartimeus, den blinde tiggaren, och den rike Sackeus. Alla behöver Jesus.

Keep on moving - Fortsätt framåt På dagarna undervisade vi infödda pastorer. Jag såg en bild på en husvägg, en cykel med texten: ”You must keep moving, to not lose your balance”

Det är viktigt att vi inte fastnar i det som har varit, i bitterhet, besvikelse eller misslyckande. Fastna inte heller i gårdagens segrar. Keep on moving. Det kristna livet är en vandring med Jesus. Han

säger fortfarande de enkla men starka orden. Följ mig!

Motorcyklar och högtalare

Nu är det måndag morgon. På min näthinna har jag minnena från igår kväll. Folk dansade och jublade så dammet yrde. Det var afrikansk glädje. Hundratals hade blivit frälsta, sjuka vittnade om mirakulösa helanden.

Under konferensen delade vi ut motorcyklar och högtalare till infödda missionärer samt invigde en stor kyrka. Jag jobbar nära de infödda ledarna. Morris och Nicolas skötte om planering och arrangemang, Peter Ouma predikade i några möten och Mosati tolkade mig.

När vi lämnade Tanzania fick vi också, precis som Paulus skrev, lämna en sjuk medarbetare efter oss. En pastor och hans fru samt deras bebis på tre månader. Jag fick vara med och ta dem till sjukhus och kunde betala kostnaderna. Ja, detta är också en del av livet.

På väg till Kenya blev det ett stopp till. Mosati hade lovat att jag skulle besöka en nystartad församling utanför Sirari som vill köpa en tomt till den planerade

Text och foto: Göran Duveskog

kyrkan. De har 30 nyfrälsta som alla ska döpas i påsk. De har samlat in 1 miljon till marken och behöver ytterligare 1,5 miljon. Jag lovade på stående fot att vi ska sända pengarna i februari. 1,5 miljon Tanzania shilling är 6000 kr.

Bibelskolans examen

Väl framme i Migori mötte jag Mika Halkola, en underbar broder. Vi hjälptes åt med undervisning och predikan och fick vara med på Bibelskolans examen. Hattarna kastades upp i luften och glädjen var stor! Jag predikade över orden från Konungaboken - ”vad har du i huset?” Det var den lilla oljeflaskan som Gud skulle använda för att förlösa ett mirakel i den fattiga änkans liv. Vad har du i huset? Upptäck din gudagivna potential. 30 nya infödda pastorer och missionärer examinerades och avskildes för arbete i Östafrika. På konferensen delade vi också ut några motorcyklar och högtalare. Tack alla missionsvänner!

Ny ledare invald

Vi fick även vara med på årsmötet då en ny ledare valdes - Dan Agure som tjänat många år i ledarteamet. Vi säger

grattis och önskar Guds välsignelse i det ansvarsfulla uppdraget. John Abisai har haft den funktionen i 15 år.

Volleyboll turnering med evangelium Afrikaresan gick mot sitt slut. Sista söndagen av denna resa, samlades ca 3000 människor till mötet på landsbygden i Ndonyo, några mil från Migori, Kenya. 650 bokhäften delades ut till de som tog emot Jesus i mötet. Flaggan hissades av skolbarnen och utmed vägen stod massor av barn och välkomnade oss. Resan avslutades med ett besök utanför Nairobi där en församling ordnar Volleyboll-turneringar för ungdomar. Genom detta når man nya ungdomar som tidigare inte gick till kyrkan. Nu planeras en stor turnering. Församlingens lag är starkt och ska möta lag från t ex Kenyatta University. Innan prisutdelningen var det väckelsemöten lördag och söndag då man räknade med att ha nått 6000 ungdomar. Pastor Efraim är en visionär med ett brinnande evangelisthjärta.

Vill du ge en gåva till kyrkan i Tanzania? Betala in till Bg / Swish 900 7378 Märk din gåva ”P211”. Tack!

16-17 mars

Josua Gamleby

17 mars

Ordet Ödeshög

23-24 mars

Falkagårdskyrkan, Vinninga

6-7 april

Hjo

4-5 maj

Betel, Runemo Missionshelg

Lördag 16.00 Trosgnistans Årsmöte

Söndag 11.00 Mika Halkola, Göran D

Be gärna för mötena!

Mika Halkola ber för en bibelskolestudent som tagit examen

Göran gratulerar Dan Agure, den nye missionsledaren i Kenya.

ENDRÄKTIG BÖN

Curt Johansson

Infödda missionärer

i Indien

Det som utlöste den första stora andeutgjutelsen var endräktig bön. Vi läser i Apg. 1:14 – Alla dessa höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder. Dels handlar det om att vara i ett ackord, som det står i andra översättningar, och sedan handlar det om uthållighet. Alla stora väckelser har börjat med denna typ av bön. Den klassiska pingstväckelsen började med bön på Bonnie Brae street i Los Angeles, där predikanten William Seymor och många flera upplevde andens dop, och därifrån spreds andens eld till Azusa street och ut över hela världen.

Väckelsen vi upplevde i Kenya i början av 70-talet började med att vi samlades till bön i vår missionärsbostad kväll efter kväll. Vi var inte många från början, men vi höll ut tills väckelsens eld började brinna i bushen och skaror blev frälsta och döptes till Kristus. Som ett resultat finns det idag församlingar ut över hela Östafrika.

Under många år har vi samlats till vad vi kallar ”Böneberget” i vår kyrka. Detta har varit en nödvändighet för att hålla väckelsens låga brinnande. Inför detta nya år upplever vi det mer angeläget än någonsin att fortsätta i endräktig, uthållig bön för situationen i vårt land.

Ett uppvaknande är nödvändigt för att en skara ska stå redo inför den dag då skyn brister och Jesus uppenbarar sig för att hämta sin blodköpta brudeförsamling.

Låt oss tro att en nådens och bönens Ande på nytt ska bli utgjuten i våra församlingar.

Gud välsigne dig!

Trosgnistans bibelskola i Indien startades 1980. David Prakasam hade just kommit hem efter studier i England. Där hade han lärt känna Per Arne Evenssen, som kontaktade Göran Duveskog och bad honom att följa med på en missionsresa till Indien. Då lades en grundsten till Bibelskolan.

Visionen var att bygga ett center där unga indier skulle tränas för församlingsplantering och gå ut som pionjärer till onådda fält i Indien.

Nu har det gått 43 år sedan dess och 1500 brinnande pastorer och evangelister har sänts ut, främst till olika delar av Indien men även till Nepal, Sri Lanka, Myanmar (Burma) och Bhutan.

Under dessa 43 år har Trosgnistan stöttat denna skola, skriver John Prakasam.

En av våra tidigare elever heter Praveen Kumar. Han föddes i en hindufamilj i Tuticorin. När hans föräldrar blev svårt sjuka och fick uppleva helande genom Namnet Jesus, så blev hela familjen kristen. Men när Praveen, åtta år gammal, blev dödligt sjuk så hade ingen något hopp om att han skulle överleva. Men Gud hade en annan plan! Praveen blev mirakulöst helad och det blev en vändpunkt i hans liv och föräldrarna överlät honom till tjänst för Jesus.

När han några år senare hade slutat skolan sökte han till Bethel Faith Sparkling Bible College i Coimbatore.

Efter examen fick han ett profetiskt tilltal att Gud kallade honom att tjäna folket i sin hemby.

Praveen Kumar

Så han reste tillbaka, men ganska snart fick han utstå förföljelse.

En grupp militanta hinduer hotade honom. Trots det började han med barnmöten, och vid ett tillfälle kom denna grupp som varit så hotfulla. Men nu hade fruktan fallit över dem.

En av männens fruar hade fallit och skadat sig så illa så de var rädda hon skulle dö. En annan hade farit illa i svåra epileptiska anfall. Nu bad dom den unge pastorn om hjälp och förbön. ”Fortsätt med ditt arbete i vår by”, sa dom.

Nu ett antal år senare har församlingen vuxit till 500 medlemmar som kommer på gudstjänsterna. Och 30 församlingar har planterats i den regionen.

Vi säger tack till Trosgnistan som hjälper oss träna dessa infödda pastorer men inte bara det, vi har fått viktig ekonomisk hjälp att renovera lokalerna så att Bibelskolan är fräsch och attraktiv.

John Prakasam som nu leder Bibelskolan är son till David och Ketzi. Han reser också runt och uppmuntrar tidigare elever på de många fält där de arbetar runt om i Indien.

Brevhälsning från Sisimiut, Grönland

av Sven-Olov Åsblom

Att resa till Grönland eller flytta hit för en längre tid för att tjäna Herren kan för många kännas ganska utmanande och personligt kostsamt. Kan kännas som om man strandat på ett isflak, insnöad, bortglömd av släkt och vänner. Allt är annorlunda och språket är oerhört svårt att tillägna sig.

Men så en dag åker man i små båtar på öppna havet till en konferens i en annan by. Och allt öppnar sig igen. Fantastisk gemenskap och lovsång. Man får nya vänner och upplever att samma sak gäller för de inhemska - att det är långt avstånd till andra troende, inga vägar att åka på, bara båt om sommaren eller dyra flygbiljetter om man vill träffas. Men så kommer årets sommarkonferens. Man får ny kraft, mod och inspiration.

Församlingen utvecklas

Mycket händer under ett år och det mesta sker inombords. Det går inte att berätta allt. Bara några glimtar. Församlingen har utvecklats på djupet och nya har kommit in i uppgifter, med daglig praktisk hjälp samt med ledning, undervisning och predikan.

Efter några år på bibelskola och praktik i en församling i Danmark, har Inger och Mikkili kommit hem vilket är en enorm resurs. Man har börjat med regelbundna måltider och gemenskap för ensamma, vilket blev särskilt uppskattat under jul och nyår. De har även större samlingar med mat för behövande i en stor samlingslokal i stan.

Jag vill också nämna sommarens Grönlandskonferens i Nuuk. Vi var 29 personer som reste 300 sjömil från Sisimiut i

en småbåtskaravan för att få en veckas gemenskap och undervisning. Efter denna inspirationsresa fick vi i september vara värd för INO´s ledare utvecklingskonferens med 1–2 deltagare från varje by.

Invigning av ny dopgrav

Vi har reparerat en del i Zionsborg. Det som särskilt möter nya besökare är den renoverade plattformen med ny nedsänkt dopgrav och Golgata med Jesu kors i siluett.

Den nya dopgraven invigdes av en nyfrälst kvinna som kom hem från sjukhus i Danmark. Cancerläkaren förklarade att de inte kunde göra mer för henne. I samma stund hörde hon starkt inom sig: ”Du skall låta döpa dig” så tydligt att hon ville berätta det för läkaren.

När hon kom hem låg hon på vårt lokala sjukhus med syrgas, men förklarade att hon måste döpas vilket blev möjligt. Hennes släktingar kom från olika byar för att närvara. Det var fantastiskt rörande med hennes vittnesbörd.

Ett par veckor efteråt fick hon flytta hem till Herren med frid i själen. Ytterligare ett par veckor senare höll vi begravningsgudstjänst här i Zionsborg. Inte en sorgens dag, men en glädjens och förtröstans dag för släkten och oss alla.

Gunvor, 90 år

Det är nu drygt två år sedan min pappa Rune lämnade jordelivet. Men min

mamma är kvar och i november firade vi hennes 90 års dag. Hon hade aldrig trott att hon skulle uppnå så hög ålder. Alla vi syskon var med och firade henne i Bollnäs.

Vid firandet i Pingstkyrkan ville mamma Gunvor påminna alla att komma ihåg Grönland med förbön och medel. Det är tydligt att hon månar om arbetet i Sisimiut och tänker också på Qasigiannguit där hon och pappa verkade de sista åren på Grönland.

För de som vill läsa mer om deras arbete på Grönland finns en nyredigerad upplaga av boken ”Island och Grönland i fokus”

Boken om Rune & Gunvor Åsbloms

liv i missionens tjänst

150kr

Beställ den idag från Trosgnistan jeanett@trosgnistan.se 0278-13010.

Turkana

Värmen slog emot oss när vi klev av propellerplanet i Lodwar. Genom flygplanets små fönster hade vi redan sett landskapet och förstod att detta var ett helt annat Kenya än vad vi tidigare sett.

Vi var i Turkana, ett ökenområde i norra Kenya.

Charles, vår socialarbetare i området välkomnade oss med ett stort leende. Under dagarna som följde var han vår värd och visade oss runt.

Kyrkan

Den nybyggda kyrkan i Lodwar var det första han visade oss. En stor och vacker kyrka med välvda fönster där plattformen placerats i mitten, längs långsidan. Trosgnistan har hjälpt till genom att bekosta taket men det finns ytterligare en del kvar att göra innan allt är klart. Församlingen hade drömmar och visioner att i framtiden utvidga arbetet. Ungdomarna hade också börjat samla in pengar för att kunna bygga en egen lokal.

Förskolan

I ett fattigt område i staden driver de en tre-årig förskola. Barnen hade lov så skolgården och klassrummen ekade tomma. I Kenya är det obligatoriskt för barnen att gå tre år i förskolan innan de får börja i första klass. Därför blir det extra viktigt att i fattiga områden erbjuda, inte bara bra undervisning, utan även en

skollunch så eleverna orkar med skoldagen. Ibland är det kanske det enda de äter den dagen. Skolan som består av två längor med flera klassrum samt matsal och kök har slitits en hel del under åren och har stora renoveringsbehov.

Ut i öknen

Under resan till den lilla byn Sopel, som ligger ca sex mil utanför stan såg vi någon hydda eller hus här och där, men annars var det ganska ödsligt förutom getter och kameler. Det hade regnat lite innan vi kom så det var grönska bland träden men i övrigt var det mest sand och hårt packat grus. Man undrar, vad lever människorna av här ute? Inget kan odlas och det är långt in till stan.

Några kvinnor och barn stod vid byns vattenbrunn när vi kom. Vatten – en dyrbar skatt i detta torra klimat. Det dröjde inte länge förrän den första blygheten lagt sig och barnen kom springandes mot oss.

Vi träffade fadderbarnet Sammy, vars familj blivit hemlös sedan deras hus hade

Med på äventyret var Maria Larsson, Benjamin Bodén och Veronika Bodén

rasat. När vi frågade var de sov pekade han på grannhuset, en liten rund lerhydda med tak av palmblad. Hur får alla plats?

Mitt i byn stod ett stort träd där de vuxna sökte skydd mot solen. Under trädet brukade även församlingen samlas för att fira sina gudstjänster. Både barn och vuxna var med när de började sjunga och dansa. Vi kunde inte heller stå stilla! Många av kvinnorna hade klätt upp sig med sina vackra halsband som gick högt upp på halsen. Församlingens kvinnoledare Rebecca Mamous, tog till orda och tackade för besöket men lyfte även fram deras bekymmer som bristen på mat och kostnaderna för utbildning, sådant som vi tar för givet.

Hembesök

Både Esthers man och son hade varit poliser men dödats i tjänsten. Hon bor nu med sina tre döttrar och fem barnbarn, varav två är sonens. Utöver denna stora familj, hjälper hon även fyra tonåriga släktingar. Esther är själv analfabet och några av barnen går inte i skolan

pga kostnaderna. För att försörja dem, köper och säljer hon begagnade kläder. Barnbarnen har stora drömmar om att i framtiden bli ingenjör, läkare, advokat och ekonom men ibland finns drömmarna lite närmare. John, en charmig 12-årig kille med ett stort leende, ställde sig bredvid mig och tittade upp med bedjande ögon, och frågade ”kan jag få en cykel?”

Mormor Selina, en lång ståtlig kvinna välkomnade oss till deras enkla lilla bostad på ca 15 kvm. Vi berördes av fattigdomen i detta hem. Selina, hennes två döttrar och elva barnbarn satt samlade på en madrass och vi bjöds att sitta ner på en stråmatta. En träbänk stod mot en vägg med några plastbaljor, stråmattor, en korg och väska på. Det fanns inte mycket annat i rummet. Vi frågade var alla sov, och Victor 18 år, pekade ut genom dörren och sa: ”fyra av oss sover utomhus, vi får inte plats här inne”. För att tjäna pengar plockar Selina vulkansten som hon säljer vidare. Men betalningen för en stor stenhög ger bara

ca 120kr och det kan vara långt mellan försäljningarna. Döttrarna tvättar kläder, säljer fisk och grönsaker för att tjäna en slant till familjens försörjning. Barnens pappor bor inte där och de tar inget ansvar.

Barnen har drömmar om att bli pilot, journalist, läkare och lärare, men dessa yrken kräver många års studier och dyra kostnader. Ska deras drömmar bli verklighet eller gå i kras?

Fest med kärleksmåltid Barnen fyllde plattformen och släppte loss med sång och dans så hela kyrkan gungande. Man imponeras av deras rytm! Församlingens barn och ungdomsledare hade planerat en härlig och varierad fest.

Plötsligt var det dags för volleybolltävling som vi skulle vara med på. Planen var liten och bollen hade behövt pumpas en del men glädjen och tävlingsandan var det inget fel på. Matchen mellan Marias och mitt lag var jämn men till sist fick jag (tyvärr) gratulera Maria till vinsten! En kärleksmåltid bjöds det också på med

ugali, ris, potatis, grönsaker, chapati och getkött. Barnen laddade upp med stora portioner för här gäller det att passa på när det bjuds på mat. Det är inte alla dagar som det finns mat, ibland kan det gå både en, två eller kanske t o m tre dagar mellan måltiderna.

De hade beräknat för 200 barn men det visade sig att 260 kom. Men maten räckte och alla blev mätta.

Festen avslutades med att vi gäster förärades traditionella kläder, smycken och varsin träkäpp med pärldekorationer.

Vi lämnade Turkana för denna gång men vi var alla överens, vi återvänder gärna!

Veronika Bodén

Livet i Turkana är tufft. Det är ofta torka och det är svårt att odla.

På nästa uppslag finns information och foto av några barn som är i behov av hjälp. Vill du bli fadder för en av dem?

hGlada mammor och barn i ökenbyn Sopel. kJohn drömmer om en egen cykel

Masai, Masai, Masai

Bli fadder!

Med ett fadderbidrag på 250 kr/månad kan du göra skillnad

Här bredvid ser du några barn från Turkana som är i behov av en fadder. Flera av dem har bara en förälder, som ska förse familjen med mat, kläder boende, hälsovård och skolkostnader som ökar ju äldre barnen blir.

Ge barnen chans till en bättre framtid! Ta kontakt med oss på info@trosgnistan.se / 0278-13010

I hjärtat av Kenya, omgiven av vacker natur och en rik kultur, finns Masai-nomaderna. Deras traditioner och sätt att leva har fascinerat människor i generationer, och jag hade äran att få besöka detta underbara folk och få en inblick i deras liv.

Efter en lång flygresa anlände jag till Masailand, det område där Masainomaderna traditionellt sett har sitt hem. Välkomnandet var otroligt varmt och jag kände mig genast som en del av deras gemenskap.

En fullsatt kyrka i Masai, lovsången ekade och luften var fylld av den Helige Ande. Med en get vid min sida, ledd i ett snöre gick jag in i kyrkan och möttes av varma och leende ansikten.

Pastor Konchellah välkomnade mig och efter lovsången var det dags för predikan. Men 24 timmar före predikan hörde jag den Helige Ande viska i mitt öra – köp en get i morgon, en riktigt tjock en. Som en scout, alltid redo att svara på Herrens röst, kände jag mig redo för uppdraget. Och geten blev en i teamet. Där stod vi tillsammans, geten och jag, i detta nya team.

Under predikan överlämnade jag geten som en gåva till pastorn, med ett profetiskt ord. När gåvan överlämnades hände något extraordinärt i rummet. Atmosfären blev fylld av helighet och det

Dyline, 9 år

Dyline bor tillsammans med sin mormor, syskon och kusiner. Hennes pappa har dött. Det finns ingen info om mamman. Dyline går i andra klass och gillar att hoppa hopprep. Familjen bor i ett två rums lerhus med plåttak.

var som om himlen öppnade sig. Folk jublade, applåderade och grät av glädje. Efter gudstjänsten var det dags för inbjudan, och människor sprang fram för att möta Jesus. Det var en kraftfull upplevelse att se tårar av befrielse, helande och frälsning. Det var tydligt att Gud var närvarande och verkade i dessa människors liv.

Under min tid i Masai blev jag överväldigad av tacksamhet. Vecka efter vecka kommer människor till gudstjänsterna som hålls runt om i detta nätverk av församlingar i Trosgnistan. Det är tack vare Guds scouter, som har hört och hör den lilla rösten och svarar ”var redo, alltid redo”, som denna gemenskap får fortsätta växa och påverka människors liv.

När jag lämnade Masai kände jag en särskild koppling till detta folk. Deras ödmjukhet, tro och generositet kommer jag för alltid att minnas inom mig. Masai har lämnat ett oförglömligt avtryck i mitt hjärta.

Med tacksamhet

”We love mission”

Mika Halkola

Jennifer, 8 år

Jennifer bor i byn Sopel med mamma, syskon och andra släktingar. Hennes pappa har dött. Hon går i andra klass. Hon hjälper till hemma med att laga mat och hämta vatten. Familjen bor i en liten lerhydda med palmbladstak.

Sjuårige Gordon är en riktig hjälte!

Hans lillebror Brian, fyra år, fick tag på tändstickor och lyckades tända dem. Det började brinna och Brian som inte kan gå, hade ingen möjlighet att ta sig ut ur huset. Gordon som själv har problem att gå då hans ena fot är snedvriden, haltade in i huset, fick tag på Brian och drog ut honom. Vilken hjälte!

Deras mormor och morfar som var ute i shamban och arbetade med grönsaksodlingarna, såg att det brann och skyndade hem. Brian fick brännskador på mage och ben men enligt läkarna har det inte påverkat hans organ. Familjens möbler och husets tak förstördes helt medan husväggarna klarade sig hyffsat men sotades ner rejält.

Grannarna har skänkt några enkla träsoffor och Trosgnistan har hjälpt familjen med ett nytt tak.

Pojkarna bor hos mormor och morfar strax utanför Migori, Kenya. Deras föräldrar finns inte med i bilden.

Både Gordon och Brian har funktionsnedsättningar men då familjen inte har haft pengar till någon läkarundersökning har de inte fått någon diagnos. Förutom problem med att gå, pratar inte pojkarna även om Gordon kan ge ifrån sig ljud. Vi tror att Gordons fot kan opereras och inväntar besked från läkare.

Vill du hjälpa dessa två killar?

Leon, 14 år

Leon bor med mamma, syskon och kusiner. Hans pappa har dött. Han går i tredje klass och gillar att spela bollspel på fritiden. Han hjälper till hemma med att laga mat Familjen bor i ett två rums lerhus med plåttak.

Vill

/ swish 900 7378. Märk betalningen ”Gordon Operation”.

Beilah, 6 år

Beilah bor med sin mormor Selina, mamma, syskon och kusiner. Hennes pappa bor inte med dem.Hon går i första klass och gillar att hoppa hopprep och rita på fritiden. Familjen bor i ett litet lerhus med plåttak.

Stephen, 5 år

Stephen bor i byn Sopel med sina föräldrar, syster och andra släktingar. Han går i förskolan och gillar att spela boll med kompisarna. Familjen bor i en liten Manyatta - traditionell hydda gjord av pinnar och bark.

Vill du bli fadder för Brian eller ett annat barn i behov med 250kr/mån, kontakta info@trosgnistan.se eller 0278-13010.

du ge ett bidrag till operationer, använd bg

Från gerillan till pastor

Mitt namn är Nirmal Nadan, men kallas för pastor Filemon av några i församlingen.

Jag växte upp på Sri Lanka som hindu. När inbördeskriget, som varade 30 år bröt ut, valde jag att fly landet. 1987 kom jag till ett flyktingläger i Schweiz och blev kvar där i nio år.

Tala med Gud?

Av de flyktingar som fanns på asylboendet, var det bara jag som kom från Sri Lanka. Men i staden fanns en tamilsk kyrka och någon därifrån kom till vårt boende och pratade med oss om Jesus. Mitt svar var att jag accepterade att Jesus är Gud för alla kristna, men vi har många gudar i vår hinduiska tro.

Men sedan han berättat mer om denne Jesus, blev jag intresserad och ville höra mer. Så jag följde med till kyrkan, men då jag hörde att man kan tala med Gud, blev jag upprörd! Min reaktion blev - att jag har besökt så många tempel, men aldrig sett någon gud och ännu mindre hört honom tala!

Trots det sökte jag upp pastorn efter mötet och frågade honom hur man kan

tala med Gud. Hans svar var att genom bibeln kan du höra honom tala, så läs bibeln. Då gick jag och köpte en bibel på tamilska och började läsa. Men jag fattade ingenting av alla dessa ord.

Nästa söndag kom en av medlemmarna i kyrkan och hämtade mig till mötet. Åter pratade jag med pastorn och sa – ”du säger att om jag läser bibeln så kommer Gud att tala till mig och nu har jag läst sju dagar, men Gud talade inte till mig.” Då frågade han mig – ”vill du verkligen tala med Gud?” ”Ja, det vill jag” blev mitt svar. Jag berättade att jag hade bott i Indien i fem år, och besökt så många tempel, bland andra Kashi (betydelsefullt tempel för hinduer, dedikerat till Shiva, ö.a.) men jag hörde aldrig gudarna tala till mig, trots att jag dyrkade dem.

Något i mitt hjärta var problemet… Hur kan man prata med Gud och hur kan man tro att Jesus är Gud? Men jag ville verkligen prata med honom och pastorn gav mig rådet att fasta tre dagar och söka Gud. ”För när du verkligen söker Honom av hela ditt hjärta kan du höra Honom tala” sa han till mig.

Tre dagars chansen

Jag återvände till mitt boende och gav Jesus tre dagars chans – ”om du Jesus verkligen är Gud, vill jag se dig och prata med dig, annars kan jag inte acceptera dig”

Det var fruktansvärt jobbigt första dagen av fastan, medan den andra gick lite bättre. Tredje dagen, tidigt på morgonen när jag knästående bad så hände något inom några minuter… Ett starkt ljus kom in i mitt rum och jag hörde ett dånande ljud... Det var som dånet från en flygmaskin och en eld.

Efter åren av oroligheter och krig i mitt hemland fick jag dödsfruktan när jag hörde ljudet av flygplansmotorer. Men precis då försvann all fruktan och jag kände en glädje i mitt hjärta.

Jag ville bara ropa ut och berätta för alla att jag sett Jesus i mitt rum, så jag rusade ut och träffade några av de andra på asylboendet. En av männen var troende, så han tog hand om mig och berättade mer om Jesus. Jag accepterade Jesus som min Frälsare och Gud och cirka tre månader senare fick jag uppleva Andens dop.

Återvänd till Sri Lanka

Efter att jag under 21 dagar stängt in mig i mitt rum och bara sökt Herren, fick jag ett bra jobb i en tysk firma och min månadslön var mycket hög. Varje söndag gick jag till kyrkan och jag var väldigt nöjd med mitt liv. Jag köpte en bil och fann ett hus som jag fick hyra.

Allt var så bra som det kunde vara, när Gud talade till mig 1999, att jag skulle återvända till Sri Lanka. Men då blev jag upprörd och sa att jag kom ju hit för att tjäna pengar och leva ett gott liv.

Nästa dag talade Gud igen och uppmanade mig att åka så jag tänkte, att jag kan ju åka dit på besök. Men åter talade Gud till mig att jag skulle säga upp mitt jobb, sälja bilen och ge upp allt i Schweiz. Det blev en svår kamp för mig då jag ville hjälpa mamma genom att sända pengar till henne. Till slut gav jag upp inför Herren och återvände.

När jag tolv år tidigare lämnade Sri Lanka var jag med i de ”Tamilska Tigrarna” en gerillarörelse och hade varit med där i sju år. Nu återvände jag som pastor!

Bibelskola i Indien

Under min tid i Schweiz träffade jag Job Gnanaprakasam, pappa till David Prakasam. Och jag hade haft kontakt med dem åren innan jag återvände hem. När jag nu kontaktade David så inbjöd han mig att komma till Indien och gå bibelskolan i Coimbatore. Jag nappade på erbjudandet och år 2000 reste jag dit, började skolan och blev kvar i tre år.

Bygger församling trots förföljelse

Sedan jag återvänt till mitt land, fortsatte jag att bygga församling och startade även nya. Nu har vi tolv kyrkor, varav åtta står under IPA-baneret.

Trots att vårt land är demokratiskt, är ledarna buddistmunkar, och de kontrollerar det politiska. Man får inte predika Guds Ord offentligt, sedan några hinduer kom från Indien och satte nya regler. De tillåter inte heller att vi besöker sjukhus eller har utomhusmöten.

Hinduer och buddister gick samman och ville stoppa oss på olika sätt. De tycker inte att kristna hör hemma på Sri Lanka. En söndag i somras när vi hade gudstjänst i vår församling, blev vi omringade av buddister och hinduer. De skrek – kom ut! En person hade en käpp som han började jaga vårt folk med. Men någon tillkallade polisen som kunde konstatera att vi är en registrerad kyr-

ka, och att allt vi gör är att tillbe Jesus och att vi ber för vårt land. Sedan polisen fått allt klart för sig vad det handlar om sa dom att det är bra att vi ber till Gud för vårt land och bad oss fortsätta med det, vilket uppmuntrade oss mycket då vi tjänar den sanna Guden.

Så trots att det är ett demokratiskt land får vi lida förföljelse och de försöker ständigt stoppa oss på olika sätt. Men jag tänker fortsätta bygga församling och Guds rike i mitt land!

Hjälpen fortsätter...

I dagarna rullar nästa fullpackade lastbil ner till Ukraina med ännu en hjälpsändning från Trosgnistan och Korskyrkan, Gävle. För vilken gång i ordningen minns jag inte... det har blivit många under dessa två år.

Vi har annonserat på sociala medier och lokaltidningen och både privatpersoner och föreningar har kommit och hjälpt oss fylla lastbilen. Centrumkyrkan, Alfta har samlat in, likaså Gäddviks bygdegård. Scandic i Bollnäs har skänkt säckvis med täcken och kuddar, och K Ungh, Bollnäs, en pall med våtservetter. En man som kom och lämnade en låda med förnödenheter sa, ”Jag vet vad de behöver, jag är från Syrien. jag vet vad krig är” Många är även med och stöder hjälpsändningen ekonomiskt, och även till er vill vi uttrycka vår tacksamhet. Fraktkostnaderna för en resa ligger på ca 70 000kr.

Viljan att hjälpa till har inte avtagit. Vi berörs av all kärlek och engagemang. Vi kan bara säga ett enkelt Tack! men vi säger det med hela vårt hjärta.

Vill du ge ett bidrag till frakten och Ukrainas folk, sätt in din gåva på bg / swish 900 7378. Märk betalningen ”Ukraina”.

Gänget från Centrumkyrkan i full fart med att märka lådor. Här syns en liten del av de lådor som de samlat in.

fDavid Åsblom fyller släpvagnen med lådor och säckar som fraktas till Gävle i väntan på lastbilen.

hSiv Winqvist har stickat underbart fina och söta barnplagg till Ukraina. En sysselsättning framför teven på kvällarna som gör nytta.

gGöran Oscarsson och David Duveskog lastar av lådor med hjälpsändning och en pall från K Ungh.

En del av lasten från Gäddviks bygdegård

Runa Dunderberg från Skogs syförening. De är åtta kvinnor som samlas varannan onsdag och stickar barnkläder och babyfiltar som skänks till Ukraina.

1 mars, 5 april, 3 maj, 31 maj

19.30 - 22.00

Intervjuer ~ Sång & Musik ~ Mission

Bibelfrågan

Rågvägen 3 • 612 94 • Finspång

Anders Rising 0 7 0 6 - 8 4 8 0 9 7

Röjnings och planteringsuppdrag Försäljning av skogsplantor

Göran Duveskog GertOve Liw

Alicia Eriksson David Duveskog

POSTTIDNING B

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING

Vid definitiv eftersändning, returnera tidningen med ny adress till: Trosgnistan, Edelsbergsvägen 7, 821 34 Bollnäs

Ralingsåsgården, Aneby

9 - 13 juli 2024

målandskonferensen

Göran Duveskog & Trosgnistans team, Olof Edsinger, Birger Skoglund

Morgan Carlsson, Victoria Stigson, Carl-Gustaf Severin, John Abisai

Ungdomskonferens

Skön gemenskap, Häftiga nattmöten, Intressanta seminarium med mera

Barnkonferens med Familjen Hyllerud

info@trosgnistan.se

Bokningar för camping och logi görs via 0278-13011 eller jeanett@trosgnistan.se efter den 2 april.

www.smalandskonferensen.se