Issuu on Google+


Inledning Det är då detta som är Ingrid Deborah Natasha Stewartz. En Tjej som alla hatar. En konstig tjej i en normal värld. En punkrocker som inte blir accepterad för den hon är. En tjej som alla tycker är udda. Hon med axellångt blåsvart hår med en vit slinga i. Med dom isblåa ögon hon har tittar hon kallt på världen. Världen ingen tycker att hon tillhör. Med hennes kritvita hy tycker alla hon liknar ett spöke. Om hon ändå vart det så hon kunde lämna den här värden. det är det hon vill ialla fall.

Kapitel 1. Ingrid gör som hon brukar. Tar på sig sina typiska Emo-punk-kläder och går till badrummet. Hon sätter upp frisyren hon alltid har. En vit slinga och ett svart diadem med en svart-vissen rosett på kanten. Hon har oxå alltid en rad vita pärlor höger om slingan. Pärlorna sitter i en rad från uppifrån, ner till hälften av hårslingan pälorna sitter i. Ja detta är då ingrid. Så ser hon ut. En punkrocker som inte hör hemma nånstans.

Hon går med tunga,deppade steg ut från badrummet. Hon sätter i sig en macka och tar sin slitna svarta sidväska o lämnar huset. Stället hon hatar flyr hon från. Hennes hem. Stället hon hatar är hon påväg till.Skolan.


Vad är meningen med livet? Det är en fråga hon ställer till sig själv varge morgon när hon går på dom frusna vintergatorna. En decembermorgon kan inte se ut på ett annat sätt.

Hon ställer sig och tittar in mot skolgården. Ja där kommer då Niklas och hans polare. Som vanligt så kommer dom komma och ge sig på henne. Fem killar mot en tjej. Det är inte rättvist. De gör det den här morgonen också. En spark så hon ramlar på isen. Hon kommer som vanligt säga åt dem att sluta men dem kommer då börja slå henne. Jo så blev det. Hon sa åt dem att sluta, men dem började slå henne, Som alltid. Hon lägger händerna för ansiktet. Hon gråter. Men det ser dom inte för dom är redan inne i skolbyggnaden. Det ser dom aldrig. Hon har fällt alldeles för många tårar. Tar dem aldrig slut? Nej tårar föds i ögat och dör vid munnen, Det vet alla. Lika mycket som dem vet att det föds barn på jorden och det dör när man blir gammal. Ja,Ingrid kommer dö snart. Det vet hon. Det hoppas hon.

Hon kan inte koncentrera sig på engelskan. Då kommer läraren att ryta åt henne att jobba med uppgiften. Jo det går trögt men hon jobbar. Alltid får hon höra samma på utvecklingssamtalen. "Ingrid måste lära sig jobba i grupp" och "Ingrid måste vara mer aktiv på lektionerna". Samma sak varje termin. Men hur kan man vara aktiv i en grupp när alla runt o kring henne hatar henne? En spik kastar nån på henne. Någon knuffar henne så stolen välter. Fniss bubblar då upp i klassen. Någon knuffar in henne i kanten av dörren så benen viker sig när dom ska jobba i grupprum. Hur går det då att jobba? Eller när man sitter i klassrummet med en uppgift och så är det Mattias alltid kastar skruvar


han tar loss från stolar och pennor som blivit så små att dom inte längre går att använda, på henne? Eller knuffas när hon går förbi? Nej som många skulle svara så är han inte kär. Han är ihop med en tjej i klassen som heter Cassandra. Och när man går i 8an så visar man ju inte sin kärlek på det sättet precis.

Så är då skolan slut. Hon kom hem och gick med en gång la sig i sängen.. Hon gråter. Som alltid.

Ingrid bor i fosterfamilj för att hennes mamma misshandlade henne och hennes pappa inte kunde ta hand om henne. Hon hatar den nya familjen. Emmy som är dotter till dem som hon bor hos hatar hon mest av alla. Och så är det då Cecilia som också är dotter till dem som tar hand om henne. Cecilia är bara 6 år. Emmy är lika gammal som ingrid. De är båda 14 år. Ingrid har tack och lov eget rum, mest för att hon spelar trummor och bas och dem tar upphalva rummet. Två stycken jättestora förstärkare,och en liten som tillhör en mikrofon, En karaokeanläggning och en stereo anläggning med stora högtalare Och en bärbar dator med stora högtalare täcker rummet. En typisk musiktjej är hon. Det fattar alla. Och sen har hon en massa postrar och planscher på Green Day,Good charlotte och större metalband på väggarna. Det är derför hon har eget rum. För Emmy gillar inte heavy metal så hon vill inte ha sånt på väggarna. Och alla förstärkare,anläggningar, och instrument får inte platts om Emmy ska ha sitt bigga sminkbord och bokhylla där. Nej Emmy är typ poptjej som lyssnar på Håkan Hellström och Ingrid är emo som lyssnar på black metal.. Två så olika kan inte dela rum.


Ingrid går nerför trappan. Hon kommer in i köket där hennes fostermamma Nina står och lagar köttbullar. -Hur gick det i skolan? Frågar hon -Som det brukar! Svara Ingrid på hennes fråga. -Jaha -Men du vet ju att jag är vegetarian! Säger ingrid och blänger på Nina. -Och så lagar du köttbullar som jag inte äter..Vad ska jag äta då? -Men vad du klagar! Nina spänner ögonen i Ingrid. -Du får väl värma några vegetariska vårrullar! Säger hon sen. -Alltid samma ruttna vårrullar, muttrar Ingrid och slänger upp några på en tallrik. -Du vet att Emmy inte äter vegetariskt och Cissie har inte ätit på hela dagen så hon måste få i sig någonting! Du måste vara mer tacksam! Säger Nina och tittar länge på Ingrid. -Jag har inte bett om att bo här, Skriker Ingrid. Hon går till badrummet och gråter. Efter fem minuter kommer hon ut igen. -Va fan håller du på med där inne?skriker Emmy - Det ska du fan Skita i! Snäser Ingrid. -Din jävla punkfitta! Skriker Emmy. Ingrid skriker att Emmy ska sluta upp med att lägga sig i. -Vad händer här?Skriker Nina och kommer ut till dem i hallen. -Ingrid kan du förklara vad som händer här? Skriker Nina och fäster blicken hårt på henne. Ingrid struntar i det utan går förbi och in i köket. Hon hör Emmy gnälla och säga att hon


knuffat henne när hon gick förbi och då hade hon sagt nått eller vad det nu var. Hon ljuger som alltid. Så kommer Nina och Emmy in i köket och Nina ser mycket arg ut. -Så du går runt och slåss? Skriker hon till Ingrid. -Nej, svarar Ingrid men Emmy envisas. -Jo hon slog mig när hon gick förbi mej! Emmy ljuger hela tiden så detta är inte första gången Nina och Ingrid bråkar bara för att Emmy säger saker som inte är sant. Ingrid har aldrig slagit varken Emmy eller Cecilia,men Båda ljuger om att hon gör det hela tiden. -Du får äta i ditt rum! Jag vill inte ha dej här i mitt kök! Ut med dej!Skriker Nina. -Ursäkta men jag har inte bett om att få bo i den här jävla psykfamiljen där alla hatar mej. Ursäkta att jag ens finns till! gapar Ingrid, tar sin tallrik och stänger in sig i sitt rum. Hon sätter sig vid det lilla svarta bordet vid sidan av stereoanläggningen och ställer ner tallriken på bordet. Hon tar en tugga och reser sig sen upp för att sätta på musik. Hon säter på Guns ´n Roses som är en av hennes idoler, men hon sätter det på låg volym. Men även fast hon har det på det lägsta så klampar Emmy rakt i hennes rum och skriker att hon ska stänga av. Emmy ser inte vart hon sätter fötterna och snubblar rakt på Ingrids akustiska gitarr som hon en gång fick av hennes pappa innan han blev sjuk. Men den gick inte sönder som tur var. -Men akta min gitarr! Och gå ut här i från jag vill inte se dej! Skriker Ingrid. -Du måste sänka nu din onormala psykunge... Och lägg inte dina grejor i vägen för mig då.. Och du säger fan inte te mej att gå ut för då blir det synd om dej.... -Men din jävligt dryga loser..stick härifrån för jag vill inte ha med dej att göra, jag är trött på dej. Jag får fan mej säga vad jag vill i mitt rum! -Du din.. Jag ska fan strypa dej långsamt!Snäser Emmy och sticker in i sitt rum med näsan i


vädret.

Ingrid hatar hela den här dagen. Varför kan inte hon få ha ett normalt och lyckligt liv som alla andra? En tanke for genom huvudet på henne. En enda tanke räckte sen var hon redan inne i badrummet och letade i lådorna. Efter några minuter hittade hon det hon sökte. Ett rakblad. Hon tog en ren handduk och ett bandage med sig in i sitt rum tillsammans med rakbladet. Hon satte sig nedanför sängen och skar ett ljupt sår i sin handled. Det räcker inte för att få ur all smärta som hon fått ta emot den här dagen. Hon skär fler och fler sår i handleden. För varje sår blir det djupare och djupare. Sen gör hon det hon var rädd för men ändå hoppades på att göra. Hon skär för Djupt. Blodet forsar nerför armen. Hon får panik. Hon tar handuken och lägger den på såret. Sen lägger hon sig på golvet med handleden uppåt för att hindra blodet att rinna. När det lugnat sig lite tar hon bandaget och virar runt handleden. Hon bryr sig inte om att det fortsätter blöda. Hon virar ändå. När hon nästan tagit slut på hela rullen så slutar det och det syns inte igenom bandaget att det blöder. Hon råkar snudda bandaget och ger ifrån sig ett tjut för det gör verkligen ont.

Ingrid sitter och övar bas. Hon har läxa till imorgon. Ingrid är väldigt bra på bas så läxan går ganska lätt. Men Emmy är skitsur. Hon kommer in ii Ingrids rum och skriker åt henne. -Asså kan du sluta upp med att öva här? Du får fan ta dej spela i garaget för du stör!Skriker Emmy. -Stick jag har läxa till Imorn och jag måste öva på den. -Ja, men inte här! Skriker Emmy. -Du....Stick nu va...Jag är fan trött på ditt tjat hit och dit,okej? Du ska inte gå med näsan i vädret som en eller annan drottning. Ta och stick här ifrån. Ingrid och tittar kallt på Emmy. -Du nu fan allså... Emmy går fram och slår Ingrid rätt i ansiktet. Sen går hon.Ingrid stönar.. Hela rummet snurrar. Hon staplar sig upp och går ner i köket. Hon letar i kylen och hittar lite is. Hon har en blåtira och hon lägger isen över den för att


lindra. -Men vad i all sin dar har hänt? Frågar Nina förskräckt och stirrar på den stora blåtiran. -Emmy slog till mej, börjar Ingrid men Nina hinner före. -Men va fa... Det menar du inte va?

Nina trodde inte på mig men jag sa sanningen om att Emmy slog mej. Ingen tror mig..

Kapitel 2. Samma som varje morgon sätter hon upp frisyren. Slingan och pärlorna och det svarta diademet. Sen tar hon sin eyeliner och målar svart runt ögonen som hon brukar. Hon har redan kritvit hy som ett spöke men hon målar det alltid extra ljust så det ser underligt ut att hon har så ljus hy och så kolsvart hår. Den här morgonen svider det när hon målar sig svart runt ögonen med eyelinern och det svider som bara den när hon placerar makeup vid ögat. Det är på grund av blåtiran som Emmy gav henne igår. Hon försöker dölja lite men den syns igenom makeupen. Den syns jättemycket! Blåtiran är sktistor! Men hon bryr sig inte om den. Istället springer hon till skolan det fortaste hon kan. Men hon springer rakt på Niklas som flinar stort.Idag har han inte sitt gäng med sig. Varför vet hon inte men hon utnyttjar det och springer ifrån honom det fortaste hon kan, men han springer efter henne.Han skriker nått i stil med "Du kan fan inte springa ifrån mig din punkfitta! Jag får tag på dej och ska slå dej gul och blå!" Ingrid springer rakt in i expeditionen och till skolsköterskan och trycker på knappen. Hon öppnar och Ingrid rusar in genom dörren så fort hon ser Niklas närma sig. -Men vad har hänt lilla vän? Ingrid tittar upp på skolsköterskan som verkar heta Majvår. Det står ialla fall på namnbrickan. -Men det var en hemsk blåtira du har där! Vad har hänt? -Det var min fostermammas dotter som slog till mig igår när hon blev arg., Säger Ingrid och försöker pressa fram ett leende.


-Oj det var då allsin dar. Men varför sprang du hit då? -Niklas jagade mej. Svarade Ingrid. Men nu bryr hon sig inte om att pressa fram ett leende för hon e sur. Skitsur. -Är det en kille som gillar dej? Säger Majvår och ler fånigt. Nu är Ingrid riktigt arg. -Nej han hatar mej och tänkte slå ner mej. Han kallar mej punkfitta och sånt hela tiden.Han och hanns gäng slår mej varge dag. Och jag orkar inte mer! Ingrid gråter förtvivlat. -Kanske du vill prata med psykologen om det här? Säger Majvår och ringer henne på personaltelefonen utan att vänta på svar. Efter fem minuter så sitter Ingrid i psykologen, som heter Anjas väntrum. Anja kommer in. -Så du vill prata? Säger hon och ler lika fånigt som Majvår. -Nej, Börjar Ingrid men hon ger sig. När hon berättat allt så kommer Anja och sätter sig bredvid Ingrid. on ville hålla i henne och säga åt henne att inte begå självmord,för Ingrid berättade att hon ville det. Anja tar Ingrid precis på bandaget och Ingrid skriker till. Anja fattar att Ingrid har skurit sej så hon beratt få titta på det. Ingrid vägrar, men Anja tar hårt tag i Ingrids arm och och drar upp tröjärmen och lindar upp bandaget. Ingrid kämpar emot men Anja ger sig inte. När hon ser de allvarliga ljupa såren så rycker hon till. -Du måste få vård! Säger Anja. -Nej, fan heller! Skriker Ingrid. Efter fem minuter när det lungnat sig lite så säger Anja allvarligt -Har du nånsin funderat på att byta stil? -Nej, varför skulle jag det? svarar Ingrid irriterat. -Jag tänkte på det där med Niklas.Kanske han respekterar dig mer då, om du hade vanliga kläder och mindre kedjor och nitar förstår du hur jag tänker? Säger Anja så vänligt hon kan


Ingrid springer till dörren och rycker upp den sen springer hon så fort hon kan därifrån. Hon springer ut genom dörren,o ch rakt på Niklas igen. Nu är det på baksidan av skolan dit ingen går, hon tog nämligen bakvägen. Niklas slår knytnäven i handen. Ingrid backar ängsligt bakåt men väggen tar emot bakom henne. -Nu fan ska du få...säger Niklas hotfullt. -Men varför? säger ingrid och gråter förtvivlat. Jag har redan en blåtira så varför ge mej fler?Döda mej eller? Är det de du vill? Snyftar hon och stora elefanttårar droppar ner för kinden. Det ser ut som om Niklas tänker låta bli henne men just som Ingrid tror att hon ska få slippa,så slår han henne hårt så hon ramlar på stenarna. Sen slår han henne gång på gång och sparkar henne. Sen när hon nästan svimmat av smärtan så mular han henne i snön. Han trycker hennes ansikte mot snön och kylan biter i hennes ansikte. Nu efter allt det här så gå han. Men vänder sig om. Ärmen på tröjan har nämligen gått upp. Niklas ser skärsåren och fattar att det är på grund av honom. Men han bryr sig inte utan går. Bort,b ort från brottsplatsen..

När Ingrid vaknar är hon hos polisen. En grabb ringde sos-alarm när han såg Ingrid, enligt polisens rapport .Ingrid går darrande till spegeln som hänger predvid sängen hon ligger i. Hon är röd i ansiktet men det håller på att försvinna och blir lika blekt som det brukar. Eyelinern sitter som den ska och hon ser precis vanlig ut fast hon har en blåtira och mindre sår i ansiktet. Blåtiran är förstårs värre nu för Niklas har också slagit henne. Polisen kommer in i rummet. -Nu får du ta och berätta allt! Sen måste jag få veta var du bor! -Nej... Nej.. Jag säger ingenting för ingen bryr sig om mig ändå! -Jo, detta är en utredning! Du måste få vård för din psykolog på skolan ringde och sen hittade vi dej gul och blåslagen men hur det gick till var det ingen som såg så du måste berätta!


-Nej! Jag säger ingenting! Hon springer mot dörren och sliter upp den. Springer ut på gatan, men halkar på isen. Hon hör polisen komma rusande så hon kravlar dig upp och snubblar in i buskarna. Hon tittar ut genom bladen och ser att polisen står och kollar runt. Sen tar han upp en mobil telefon och ringer nått nummer. Ingrid hörde inte samtalet. Eller jo. vänta lite! Trots att hon sitter flera meter bort hör hon både vad polisen säger och vem han talar med. hon hör en kvinnoröst genom luren som skulle vara omöjligt att höra för en vanlig tjej i hennes ålder. Hon kan till och med se displayen när han lagt på att det är kuratorn från skolans nummer. Ingen skulle kunna se sån liten text på över 5 meters avstånd och på några sekunder uppfatta nummret! Det är nått med henne som inte stämmer. Plötsligt slog det henne att hon aldrig fått veta vem hon är eftersom socialen tog henne till olika fosterfamiljer redan när hon bara var fem år. När ett barn kommer till en annan familj så får familjen personuppgifterna om barnet eftersom dem blir barnets målsmän. Då måste allså hennes fosterföreldrar ha hennes uppgifter om vem hon är. Hon kanske kan få veta varför hon vet vad alla ska säga innan de säger nått och varför hon kan höra och se onaturligt bra.

Klockan har slagit midnatt och Ingrid, som tidigare sov på låtsas går upp ur sängen. Alla sover så hon har sin chans. Hon går in i sin fosterpappa, Torleifs arbetsrum. Hon vet inte hur hon vet att papprena ska ligga just där men hon känner på sig det.På nått konstigt sätt vet hon också vilken pärm dem sitter i också.Hon tar upp papprena och funderar på hur hon kan veta var papprena fanns och vilken pärm de var i. Hon sätter sig i sängen och tittar på dem. Handen darrar för hon ser att det står "sheeffields organisation" på den. Har hon tagit fel papper? Nej,det står Ingrid högst upp på det. Ju mer hon läser jdesto mer fattar hon. Hon är en klon! Hon har blivit skapad i en organisation och blivit framhävd av universums bästar gener.Det är derför hon kan höra och se onaturligt bra, lära sig saker utantill på några sekunder, och veta vad andra ska säga,och veta var papprena låg bara för hon såg det när hon var fem år. Hon har superminne. Nej,h on är ingen robot, hon är en människa. Men hennes mamma fick generna inopererade i henne istället för att göra barn med Ingrids pappa. Så ingrid är en klon, med universums bästa gener! Ingrid är shockad. Hon går ner och lägger pappret på köksbordet sen lägger hon sig.


Ingrid går upp ur sängen. Så fort hon ser sig själv så tänker hon på hennes "lilla upptäckt". Ingrid sätter sig vid frukostbordet. Nina kommer fram till henne. -Kan jag få prata lite med dej? frågar hon -Okej.... -Jo..jag visste att vi skulle berättat det tidigare. -Om att jag. Att jag är en klon? -Ja, när vi blev dina.... nya föreldrar om vi kan kalla det så..Så fick vi dina uppgifter. Vi visste först inte om dina förmågor. Du kan så mycket utan att veta det! Därför blir jag rädd när du slår Emmy. -Men jag har inte slagit varken henne eller cecilia under hela den tid jag varit här! Och En sak till vill jag säga, och det är att du aldrig tror på mej! du behandlar mej som en känslokall person bara för jag är klon verkar det som.Jag är människa ändå och jag har känslor! Jag säger sanningen,men Emmy ljuger om att jag slåss, för det gör jag inte! Och du behandlar dem bättre bara för att de är dina biologiska barn! Jag mår så dåligt och det finns så mycket du inte vet! -Jag...jag trodde inte att det var så illa.. -Jo det är det. Jag..jag..jag vill ha en riktig familj! -Men det har du, älskling! Vi är din familj, och nu ska jag bättra mej! Jag ska ta dej på allvar.. -Tack.....Mamma!

Ingrid är på väg till skolan. Hon känner sig lite bättre till mods nu. Men lyckan vänder när hon ser Niklas. -Jaså så du kommer tillbaka till skolan efter igår? Så du vill alltså ha stryk....stryk.. Niklas stammar och han får inte fram sitt budskap.


Ingrid har inga sår i ansiktet efter all spö hon fick dagen innan. Blåtiran är kvar men den är mycket mindre. Hon är ju klonad. Nu har hon kommit på en till övernaturlig grej med sig själv. Hennes hud har läkande kraft! -Du kanske klara dej undan nu men på rasten blir det synd om dej... Ingrid vänder sig om och går. På grund av sin onaturligt bra hörsel så hör hon att något kommer vinande i luften. Hon vänder sig om och går åt sidan. Blixtsnabbt. Det var en isboll som Niklas tänkte kasta henne i huvudet, nu när hon flyttat sig träffade den trädet. Han bara glor. Nu har hon en till förmåga. Reagera blixtsnabbt!

Hon går in på lektionen, och förstår för en gångs skull engelska uppgiften. Beror det också på att hon är klonad? kanske det. Hon hade alla rätt! Så hon fick gå ut på rast, först av alla. Men Hennes förmågor kan inte rädda henne från Mattias. Han knuffar henne i bordet och slår henne i ryggen. Tyvärr är hon inte superstark, så hon kan klå upp alla idioter som vill henne illa. -Men låt henne vara! Det är Cassandra som skriker. -Vad? säger Mattias och tittar länge på Ingrid. -Men kom Ingrid innan han ger dej mer stryk! Säger Cassandra och drar Ingrid i armen. -Men du har aldrig försvarat mej mot Mattias tidigare, Säger Ingrid med ett leende. -Nej. Jag vågade inte, men jag drömde om dig inatt och kom på hur feg jag egentligen var som inte sa ifrån. -Jaha. -Men vi är väl vänner? Frågar Cassandra oroligt. -Ja absolut! Men du bryr dej inte om min stil då? -Nej bara för jag gillar mode så klandrar jag ingen. Jag respekterar alla! -Bra. -Men. Men Niklas. Han..han kommer slå mej! säger Ingrid och darrar.


-Varför? Frågar Cassandra ironiskt -Det har han alltid gjort. Varje rast är samma sak! -Men det är ju hemskt! Sa Cassandra och tittade på Ingrid. -Jo..Ja..Jo, fick Ingrid fram men Cassandra snuddade henne på bandaget där skärsåren var så Ingrid gav ifrån sig ett skrik. -Vad hände? Frågade Cassandra oroligt. -Inget. Sa Ingrid och satte på sig ett stelt leende. -Jag kan så vad om att du har skärt dig! Sa Cassandra och tittade allvarligt på Ingrid. -Jo.. jag får väl erkänna att det är så! -Men låt mej titta! Sa Cassandra allvarligt. -Okej... men säg inte det till nån. Och lova att allt jag sagt stannar mellan oss! -Jag lovar! Ingrid drog med sig Cassandra in på tjejtoan. Hon kavlade upp ärmen på tröjan,l indade upp bandaget och visade de förfärligt djupa såren. -Men.. Men det är ju hemskt! -Jo jag... Ingrid hann inte avsluta sin mening. Cassandra avbröt henne. -Vi måste visa skolsyster detta! -Nej! Du lova att inget säga! -Men det är ju allvarligt! -Ja, men du lovade. -Men det är ditt liv som står på spel. Om du inte följer med mig så säger jag till henne själv!

Ingrid satt i klassrummet. Cassandra måste vara hos skolsyster och tala om att Ingrid skär sig,


för hon har inte kommit än. Ingrid sprang ifrån henne från tjejtoan när Cassandra sa att hon skulle berätta, sen ringde det in och Ingrid gick in i klassrummet, men Cassandra var inte med. Hon måste ha sprungit till skolsyster när Ingrid sprang iväg. Plötsligt hörs det en röst i högtalarna i klassrummet, som lärarna använder för att meddela andra lärare på skolan. -Ingrid, kom upp till skolsköterskans expedition nu! Högtalarens röst dog ut, och alla tittade på Ingrid. -Ja då får väl du, Ingrid ta och gå till experitionen då! Sa Vikarien Tomas som dem hade i kemi. Ingrid reste sig med ett stön och gick ut genom dörren med allas blickar i ryggen.

När hon kom upp i experitionen så såg hon Cassandra på väg därifrån. -Hur kunde du göra så mot mej? sade Ingrid när hon gick förbi henne i korridoren. Cassandra hann inte svara för Ingrid gick in till skolsyster. Motvilligt. -Jag vet inte hur jag ska börja, sa Majvår men Ingrid avbröt henne -Men börja inte alls då! -Ingrid.... Cassandra var just här och berättade om dina skärsår... -Ja.. och? Det är min ensak! Skrek Ingrid. -Jo.. låt mig nu se på det. -Nej, aldrig. -Jag har inget val än att kalla hit kuratorn och rektorn! Sa Majvår irriterat. Fem minuter senare satt både kuratorn och rektorn där. De pratade om familjeplaceringen som dem var inblandade i och hur Ingrid växt upp och hur hon trivdes i skolan. När dem kom fram till det där med skärsåren så var det samma visa igen. De tjatade om att få se det men Ingrid vägrade. Då tog Majvår tag i Ingrids arm, medan rektorn och kuratorn höll fast Ingrid. Ingrid kämpade emot vilt men rektorn var stark. Majvår såg de stora såren och chockades.


-Men det arma barnet måste få vård! Sa hon. -Släpp mig innan jag anmäler er! gapade Ingrid ilsket. -Prata inte strunt Ingrid. Vi försöker ju hjälpa dig! Ingrid lyssnade inte. Hon vred sig loss och sprang mot dörren. -Ni har inte gjort ett skit för mig! Skrek Ingrid och sprang ut genom dörren.

Niklas stod där och han tog tag i Ingrid. Han höll stryptag samtidigt som han slog henne. Rektorn som sprang efter Ingrid när hon sprang ut från experitionen såg nu att Niklas slår Ingrid. Han såg rektorn och släppte Ingrid, så hon ramlade på marken. -Men va? Rektorn hann inte säga nått innan Ingrid ställde sig upp och sprang. Men smärtan gjorde så hon miste balansen och ramlade på isen. Rektorn tog Ingrids arm och drog upp henne. Men Ingrid är inte som alla andra. Hon hade fortfarande ont men hon återhämtade sig snabbt och kunde ställa sig utan stöd, som en vanlig tjej aldrig skulle klara med tanke på hur mycket hon blivit slagen. -Nu måste du följa med här! Sa rektorn kort men bestämt. -Men varför? -Du vet att detta är allvarligt och du måste få prata. Och den där killen? Han slog dig.. Du måste väl vilja att vi reder ut detta? -Nej det vill jag inte jag vill gå hem! Mitt liv har alltid varit såhär, så varför blir det ett jävla liv nu? -För det är allvarligt! Ingen visste att du mådde så dåligt! Rektorn tar tag i Ingrid och släpar henne till experitionen. Nu sitter hon där, i Anjas rum igen, och ska "prata". -Nej, men hej Ingrid! Säger Anja. Rektorn pratade med mej om din situation. -Ja men jag har ingen lust att prata mer med dej! Skriker Ingrid argt.


-Nu måste vi lösa det här! -Nej! -Åh, det här var svårt.. Jag får ta och kalla hit rektorn. Så var det samma sak igen. Dem tjata och tjata! Allt det här är Cassandras fel, tänker Ingrid. Om hon inte sprungit till skolsyster,hade det inte hänt! -Nej nu måste du berätta för oss! Säger Anja och hon ser mycket arg ut! ngrid suckar sen berättar hon om sitt liv .Om att Ingen i hennes fosterfamilj brydde sej. Om att Det var Emmy hennes fosterföreldrars dotter hade slagit henne,det var därför hon hade blåtira. Om Niklas och hanns gäng som alltid slår henne. Om att hon precis fick veta att hon var en klon. -Oj, Men kära barn, utbrast rektorn hetsligt. Ditt liv var inte det lättaste. Men det där med klon menar du inte va? -Men! Jag sa ju att ingen tror mig! Jag kan visa er pappret med mina personuppgifter... Det står där! Det är från organisationen som hade generna! -Lugna nu ner dig Ingrid. Du har fått en chock! Sa Anja snabbt. Anja skulle lägga handen på Ingrids axel men Ingrid flytta sig supersnabbt i soffan. Så snabbt skulle ingen kunna flytta sig, med tanke på att Anjas hand rörde sig snabbt som när man lägger en hand på en varm platta! Ingrid brydde sig inte om deras förvånade blickar utan öppnade dörren till rummet och slank ut. Hon hör hur rektorn tänker gå efter så hon springer in på toaletten som är bredvid expeditionen. Rektorn suckar. Ingrid hann undan, och hon ser att rektorn har gett sig iväg, så hon lämnar toan och drar. På väg till sitt skåp möter hon Cassandra. -Hur fan kunde du berätta för skolsyster? Tack vare dig kanske jag kommer få byta både skola och familj, fattar du inte det? De kanske till och med tar mig till psyket! -Men jag ville ju bara hjälpa.. -Du har förstört allt. Jag vill inte vara vän med dig längre. Vi ses! -Men Ingrid..


-Nej! Jag vill varken se dig eller den här skitskolan igen! Ingrid öppnar skåpet drar ut sina grejer och springer ut genom skolporten.

Ingrid smäller igen dörren. Emmy korsar Ingrids väg till hennes rum. -Idiot! Viskar hon, men ändå så högt att Ingrid hörde. -Men vad är ditt problem igentligen? -Det är inte jag som har problem.. Det är du!Svara Emmy hetsigt. -Men du är alltid på mej men jag fattar inte varför! Skriker Ingrid. - Anton och hanns kompisar är alltid på mej, och du behandlar mej som skit, dessutom så har jag också rektorn och psykologen på skolan på mej nu pågrund av mina skärsår.. Mitt liv suger och du gör det inte bättre. -Skärsår?Upprepar Emmy ängsligt. -Ja, skärsår, jag är ingen robot som kan ta emot skit och stryk utan att få ur mej det på något sätt. Jag fann inget annat sätt att få ur smärtan på. -Förlåt, viskar Emmy, när hon gick in till sitt rum och stängde dörren. Skamset.

Kapitel 3. -Ingrid, älskling, kan du komma ett tag? Nina stod vid trappan,och när hon inte såg till Ingrid så gick hon upp och knackade på dörren. Ingrid öppnade. -Ingrid, gumman, kan jag få prata med dej? Frågade hon osäkert. -Mamma, jag har ingen lust att prata nu! Svara Ingrid med låg min. -Men Ingrid, skolan har ringt! Ingrid kom sig inte på att svara.


-Förstår du inte hur orolig jag blir när du gör så? -Vadå? -Skär dej, och så blir jag ju orolig när jag hör att du har problem i skolan. -Men ingen har brytt sig om det tidigare så varför blir det ett sånt jävla liv nu? -Ingrid, Låt mej se skärsåren! -Aldrig! -Men älskling jag måste få se dem, du visade ju skolsyster dem! -Nej hon höll hårt i min arm och rektorn och kuratorn höll i mej medans hon tittade,s å det var inte frivilligt! -Men kärs nån! Så ska dem väl inte göra med min stackars Ingrid! Dem får inte hålla fast dej på det viset! -Tack för att du fattar! -Jo jag förstår men rektorn sa att du kanske måste flytta till behandlingshem! -Jag vägrar! -Ingrid,du kan inte vägra, det är nått socialen bestämmer! -Men jag tänker inte gå dit! Svara Ingrid argt, men hennes ögon speglade rädsla. -Men då måste du visa mej såren och sluta att skära dej. Ingrid sprang ut ur rummet slet på sig jackan och sprang ut. Hon sprang så fort hon kunde. Hon sprang till köpcentret som låg en gata bort från huset. Hon gick in på "The Ring", som var en affär där man kunde köpa punkgrejer, allt från skivor, till kläder och nitar .Hon kände han som jobbade i kassan så ibland fick hon saker billigare. Hon hade pratat med han om saker som varit jobbigt också. Han heter Tobias, och var kompis till hennes pappa. -Tjenare Ingrid! Ropar Tobias när hon kommer fram till kassan. -Hej Tobbe! hälsar Ingrid. -Läget? säger Tobias glatt.


-Inge vidare, allt är skit, säger Ingrid, samtidigt som hon tittar i marken. -Är det de där Idiot-killarna på din skola som håller på? Frågar Tobias. Ska jag spöa upp dem? Han sa det skämstsamt. -Ja det är dem på sätt och vis, men det är en massa andra problem också! Tobias skriker på sin yngre bror att ta över i kassan sen ber han Ingrid komma in i personalrummet. Ingrid berättar om problemen med killarna, Emmy, skolan och allt annat. Hon berättar också det med att hon är en klon med övernaturliga förmågor. -Wow, du är en klon! Gud va häftigt.. Men ditt liv verkar ju jättejobbigt just nu!J ag tycker så synd om dej, Ingrid. Men du får alltid komma och prata med mig om dina problem! Jag finns här för dej, att stötta dej! -Tack Tobbe! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dej! -Ingrid vänta här, jag ska hämta en sak. Tobbe försvann ut i butiken, som han och hanns bror Adam ägde. När han kom tillbaka så hade han ett armband med sig, på det stod det "klon" med bokstäver som såg ut som blixtar, runt om var det nitar och en kedja. Han gav den till Ingrid. -Av en slump fick vi in dem med texten klon på. Jag tycker du ska ha den efterson du är klon och eftersom du har det extra jobbigt nu! Du får den av mig! -Tack, Tobbe.. Sa Ingrid medan hon satte på sig det. Sen gick hon runt i affären och tittade runt lite. Hon hade precis fått barnbidraget så hon bestämde sig för att köpa nya prylar. Hon köpte En heavy metal-skiva och nya pärlor till håret. Sen köpte hon en ny ring med en dödskalle på. Hon fick alltihop för 200 kronor bara fast det skulle kostat runt 360.Han är s snäll, Tobbe.

Ingrid tog en omväg genom stan. Hon bestämde sig för att ta tunnelbanan,och satte sig att vänta tills nästa kom. Hon satte kassen med prylarna hon köpt i på bänken bredvid sig. Kassen från The Ring skilde sig lite från mängden. Den var svart med en röd dödskalle på.


Några tjejer som gick förbi viskade och fnittrade när de gick förbi. -Fjortisar! skrek Ingrid till dem. De brydde sig inte, de gick med näsan i vädret. Visst kan Ingrid vara kaxig och hård,men behandlar man henne respektlöst så får man väl skylla sig själv?

Innan Ingrid klev på tåget köpte hon en Färdig Caffe Latte och en färdig Chocko Latte som är kalla eftersom dem står i kyldisken, som man kan värma hemma. Hon älskar Caffe Latte som bara den. Dem i kassan tittar alltid lömskt på henne när hon köper dem, är det för att hon gillar kaffe eller för att hon är punkrocker? Hon bryr sig inte om vilket. Ingrid stoppade ner båda Latte burkarna i The Ring-kassen. När hon klev på Tunnelbanan så såg hon de där fjortistjejerna. De fnissade som galningar. Sen sa den ena: -Du! Precis du där i svart jacka. Hon menar Ingrid, som går fram till dem. -Ja? Ingrid stod precis framför dem. -Var det du som sa fjortisar till oss? Sa den andra. -Ni höll ju på att glo ögonen ur er på mig! Sa Ingrid irriterat. -Fan heller. Men har du valt att gå omkring så där så får du väl skylla dig själv. -Jag orkar inte med fjortisar som er, jag drar! Snäste Ingrid kallt. Då gjorde en av tjejerna Looser-tecknet i pannan med tummen och pekfingret åt Ingrid. -Ursäkta vad sa du? Sa Ingrid kaxigt. Ingen svarade. -Jag tänkte väl att ni inte är nått att ha, fortsatte hon sen klev hon av tunnelbanan med ett flin.


Ingrid klev in genom ytterdörren. Då så såg hon lärarna och rektorn, psykologen och skolsyster Majvår sitta vid köksbordet. De tittade avvaktande på Ingrid som om de väntade på om hon skulle säga något. -Men förfan, ska det här förfölja mig jämt? Skrek Ingrid rakt till dem där de satt och drack kaffe. -Ingrid.... Det var Majvår som försökte prata, men förgäves. Ingrid gick till sitt rum. Hon hade lås på dörren så hon låste den. -Ingrid du måste öppna nu! Skrek Anja argt, men också oroligt. -Stick! Skrek Ingrid surt. Men efter en stund öppnade hon dörren och Annja kom in och satte sig på Ingrids säng. -Ingrid, Vill du inte att vi pratar om det här jobbiga? Undrade Anja mjukt. Men också bestämt. -Nej! Jag vill inte att halva skolan ska klampa in här och röra till det i mitt liv mer än vad det redan är! Sa Ingrid. -Men vi vill ju hjälpa dej. -Men snälla! Har jag inte visat tydligt att jag inte vill ha hjälp? -Okej, men jag måste ändå meddela socialen och prata med Nina om det här. -Gör som du vill men jag tänker inte byta familj igen eller åka till nått jävla barnhem eller psykhem. Anja sa inget utan gick ut ur rummet. Ingrid hörde hur alla efter fem minuter tog på sig jackan och gick ut. Nina knackade på dörren. -Hejsan gumman! sa hon mjukt. Har du varit och handlat? Sa hon sen när hon såg kassen. -Ja,sa Ingrid med låg ton. -Ingrid... Vad heter den där killen som slog dig när rektorn sprang efter dig ut ur expeditionen? Och vad hade hänt när polisen hitta dej medvetslös? -Mamma, det är inget! -Jo Ingrid, du måste berätta för mig! Har den där killen slagit dig fler gånger?


-Ja, men jag vill inte prata om det nu! sa Ingrid med hög röst. -Men om han har det måste du berätta så skolan kan göra en anmälan. Två tankar for genom huvudet på Ingrid. Den första var att det var rätt åt Niklas och den andra var att om skolan anmälde han och hanns gäng, kommer ju dem att hämnas på henne. Hon berättade för Nina om att Niklas slagit henne sen hon gick i 5an och att det var han som som slog henne så hon svimmade ,så polisen hittade henne. -Men nu anmäler jag alltså! Det där är rena misshandeln! Utropade Nina upprört. -Men anmäler du eller skolan så kommer han hämnas på mej, sen!S varade Ingrid,med ett skrämt ansiktsuttryck. -Men vad säger du om att byta skola då? -Nej! -Men Ingrid, Vännnen! Skulle du ialla fall inte kunna tänka på saken att gå på en internatskola då? -Internat? Skämtar du? Aldrig i livet!

Ingrid går förbi skolporten i södra hörnet om skolgården. Niklas kommer emot henne, men hon försöker att inte bry sig. -Nej men har inte punkfittan anmält, då? Nej men hon gömmer sig bakom mamma! Nu jävlar kommer du få stryk så du aldrig glömmer! -Men du har redan slagit mej så jag svimmat, nästan dött, du har gjort så jag började skära mej och nu kanske morsan tvingar mej att börja på internat och jag kanske kommer till psyk nu för skärsåren. Det är ditt fel alltihop så vad skulle kunna vara värre nu? -Att du får ännu mer stryk? -Ja visst är det dumt,men jag kan inte hindra dig, Niklas. Lyssna på dig själv! Hör du hur grym du låter? Min morsa misshandlade mej min pappa är allvarligt sjuk så jag har ingen familj, för jag vet inte vart min storebror tog vägen. Min låtsassyster Emmy har slagit mej, och du har gjort det.


Jag har halva skolan på mej, och jag skär mej. Mitt liv är förstört och snart kommer jag ligga på sjukhus för självmordsförsök! Niklas svarar inte. Han slår till Ingrid sen går han. Smällen var hård men inte så hon ramlade eller svimmade. Hon går till sin korridor på skolan,och ser oturligt nog Mattias,som står och hånglar med Cassandra, som avbryter kyssen och går fram till Ingrid. -Förlåt, säger hon tyst. -Äh. Okej jag förlåter dig,men du kommer aldrig mer få veta nånting! -Okej Mattias kommer och slår Ingrid som han alltid gör. Men Cassandra blir arg,som hon aldrig blir. -Jag gör slut! Skriker hon till Mattias. -Va? Men what´s the fu... -Om du inte kan sluta spöa Ingrid så lämnar jag dig! Skriker hon.Tänk om du skulle börja slå nån annan av mina kompisar, som till typ Becca eller Jonna? Det är samma sak, det skulle aldrig falla dej in att slå nån av dem, eller hur? Så varför Ingrid då? fortsätter hon. -Men asså ursäkta då, ditt dummefan. Han gick. -Det där kändes bra.. -Inte bra... suveränt! Svarade Ingrid med ett leende på läpparna. -Va gjorde du igår förresten?Jag ringde för att be om ursekt men du svarade inte, sa Cassandra efter en stunds tystnad. -Jag var på The Ring.. -Jaha, Jag har aldrig vart där! -Nej, jag tror inte det...typ punkaffär...Jag köpte några grejor..Jag känner han i kassan också så jag får alltid rabatt. -Jaha va kul. Men va köpte du då?


Ingrid Tar upp påsen ur sin skolväska och visar ringen,h årpärlorna och skivan. -Det är faktiskt coola, fast inte min stil,säger Mikaela när hon ser grejerna. -Nej jag kan inte tänka mig dig i sådana kläder eller smycken, skrattade Ingrid. -Kom vi går ut! -Okej. När Ingrid och Cassandra kom ut genom grinden så såg de Niklas. -Tjenare Nikke!Skrek Cassandra i högan sky. “Åh Nej han kommer slå mej inför Cassandra!TänkTänkTänk” -Hej svarade Niklas samtidigt som han tittade skamset på Ingrid. Är ni kompisar? -Ja nästan bästisar! Skrek Cassandra glatt. -Okej, sa Niklas snabbt sen gick han. -Är du kompis med Niklas?Frågade Ingrid osäkert. -Ja vi är jättebra kompisar, så nu ger han sig nog inte på dej! -Hoppas det! -Ja, det hoppas jag med.

Kapitel 4. Biologi! Med den ovanligt goda hörseln hör Ingrid något komma vinande i luften. Hon sträcker ut handen och fångar in pappersbollen blixtsnabbt. Eftersom Ingen vanlig människa skulle klara det, för pappersbollen slängdes iväg och skulle segla i luften i cirka två sekunder. Allså fångade hon in den på en knapp sekund,s å blev klassen imponerade av hennes snabbhet,och vissa undrade säkert hur hon kunde veta att pappersbollen kom farande när hennes blick var vänd mot tavlan, hon fångade in den utan att ens titta åt det håll den kom ifrån. Mattias satt och titta med stora ögon.


Ingrid vecklade upp lappen och läste "Följer du med mig hem efter skolan? /Cassandra" Ingrid skrev sitt svar på en sekund, vilket Gustav som satt bredvid henne i klassrummet märkte och blev förvånad över. "Ja det vore kul,men måste hem tidigt för jag ska göra en grej /Ingrid" Ingrid Kastade pappersbollen hårt så Cassandra missade den. Den for i väg på mindre än bråkdels sekund. Och alla, precis exakt alla tittade på Ingrid. Det ringde ut. -Men Ingrid, Allså vad var det där för föreställning i klassrummet? frågade Cassandra stort. -Jag ska berätta. Kom! Sa Ingrid och drog in Cassandra på tjejtoan. Hon berättade att hon var en klon och var skapt i en organisation och hade universums bästa gener. Det var därför hon kunde skriva snabbt, kasta, och fånga pappersbollen snabbt,h on kunde också veta att den kom farande utan att titta åt det hållet på grund av hennes fantastiska hörsel. Hon berättade också att hon ibland kan veta vad folk säger innan de säger det och att hennes hud har läkande kraft. Hon har också bra syn så hon behövde inte titta på bollen när den kom farande. Hon visade också armbandet hon fick av Tobias. Hon fick samma svar som Tobias sagt. -Wow, är du en klon? fyfan va häftigt. Men kan du inte försvara dig mot Niklas, isåfall? -Nej jag har ingen superstyrka! -va synd -Ja.

Mikaela och Ingrid gick på de isfrostade gatorna. Ingen av dem kom på något bra att säga.Tillslut så sa Cassandra


-Är det sant det... -Ja, svara Ingrid redan i mitten av meningen Cassandra frågat, hon visste att Mikaela skulle säga det. Om hon verkligen var en klon. -Okej jag fattar..Jag menar ja... -Jag vet vad du ska säga:Du menar att du har sett att jag är klon,men du har svårt att tro på det. Du vet ju att jag kan veta vad folk ska säga innan de gör det. -Jo jag vet, du har visserligen bevisat det, men det känns så onormalt. -Så jag är "onormal" menar du då? -Nej, nej. Jag menar att det är ovanligt. -Det är klart, att vara klon finns inte många som är! -Nej,det är sant. -Eller rättare sagt ingen annan som är! Rättade Ingrid.

Senare samma kväll så satt Ingrid i sitt rum och bloggade, samtidigt som hon var inloggad på ett program de hade i skolan där de fick sina arbeten. Där står till exempel schemat och där finns viktiga kontakter till lärare och annat viktigt. Men det finns roliga saker också. Man kan mejla,det finns webbspel och annat kul. Man kan också göra egna dokument och annat. Såsom hemsidor och annat. Man kan också ändra bakrund på "presentationen/skrivbordet". Ingrid har en med liemannen. Sen var hon inne på msn också. Plötsligt kom det upp ett informationsfönster på dataskärmen. Det stod att det var en användare som hade lagt in Ingrid på sin kontaktlista. Ingrid kände inte igen mejladressen. Men hon accepterade ändå. Plötsligt såg hon att den användaren var online,och en sekund senare så kom det upp et chattfönster. Där det stod:"Är du bästis med Cassie?". Ingrid skrev:"Ja, men vem är du?". Det tog en stund innan användaren svarade. Plötsligt skrev han eller om det var en hon:"Jag är Niklas, på din skola". Ingrid tror att hon skulle svälja tungan av rädsla. Hade han addat henne? Men var fick han tag på hennes mejl? Ingrid skrev: "Men vad vill du?Du hatar ju mig, men varför lägger du så mycket energi på mej då?". Det tog en stund innan han svarade." Ja, jag hatar dej, men Cassie är min kompis, så du trodde väl att jag skulle lämna dig ifred?" blev hans svar tillslut. "ja?" Svarade ingrid, för att svara att hon minsann trodde det fanns en chans för henne att slippa honom. "HAHA lol jävla missfoster! Så du trodde det? Aldrig!! Du


kommer få stryk som vanligt i morgon, punkhora!!" Svarade han efter eviga två minuter. Då svarade Ingrid: "Då kan du glömma att Cassandra är med dig mer!". Hon ska se fall hon kan hota honom med att säga att Cassandra,som är en ganska populär tjej med högt status, inte kommer va med honom mer. Efter fem minuter svarade Niklas: "Nej hon kommer lämna dig. Vem vill vara med en punkhora som du tror du?" Ingrid blev så jävla förbannad så hon skrev: "Du.. Cassie har själv sagt till mig att hon vill vara min bästis och hon har sagt att alla som ger sig på mig ska hon lämna! Hon lämnade till och med sin kille Mattias för att han var på mej!". Niklas vet att Cassandra och Mattias var ihop i ett halvår, och Mattias är en av de populäraste killarna i skolan, som många tjejer ville vara ihop med. Nu blev han chockad. Niklas svarade inte på det. Plötsligt stod det:"Offline" På hanns chatt fönster. Ingrid brydde sig inte. Hon loggade in på google och tittade på bilder. Hon såg en massa piercade tjejer. -Mamma! Ingrid sprang ner till Nina i köket. -Ja? -Jag vill pierca mej! -Men Ingrid,är du verkligen helt säker på att du vill det? -Ja -Vart hade du tänkt pierca dig då? -Längst upp på örat,på brosket typ och sen på läppen! -Är du säker på att du inte ångrar dej? -Nej.

Ingrid satt i bilen. Nu ska hon åka och pierca sig. Hon har sparat pengar sen julen och har tillräckligt för öronbrosket och för läppen. När Ingrid och Nina kom in i piercingstudion så pratade Nina och piercaren, som hette Roberto om risker och annat som hänger med. Ingrid fick sätta sig i ett annat rum där det fanns tavlor som man kunde välja vilken tatuering man vill ha,eftersom Roberto också var tatuerare. Medan Nina och Roberto pratade så fick Ingrid


kolla på piercingsmycken som Roberto gav henne innan han pratade med Nina. Ingrid bestämde att hon ville ha en ring med en liten järnkula längst ner, i örat och en likadan i läppen. Roberto och Nina kom in. -Har du tittat färdigt? Undrade Roberto snabbt. -Ja, sa Ingrid och visade vilken hon ville ha. -Okej då sätter vi igång då! Svarade Roberto. Tusen fjärilar fladdrade i magen på Ingrid. Hon var lite nervös. Ingrid satte sig i stolen och Roberto plockade fram en massa instrument. Roberto körde Kanylen i örat. Men hon grät inte och hon skrek inte. Roberto stoppade in piercingsmycket och allt var färdigt. Samma sak med läppen. Hon gjorde inget tecken på smärta. Men ont gjorde det. Nu var det klart och Ingrid betalade jämna pengar.

Emmy sa inget den kvällen. Hon bara tittade lite konstigt.Öronbrosket räknas ju som en piercing. Och läppen... Ja det är en piercing!

Kapitel 5 Påväg till skolan. Som vanligt. Ingrid har för första gången på tre år håret bakom örat så piercingen syns. Då ser hon Niklas. -Fan allså! -Slå mig då! Säger Ingrid Kaxigt. -Va fan?Säger Niklas som han inte fattade vad hon menade. -Slå mig! Det gör du ju alltid! Sätt igång så jag kan få stryk! Ingrid tittade kallt på honom. -Ja det ska du verkligen få! Säger han sen. -Men innan du gör det.. Ta och titta på det här! Sa Ingrid och kavlade upp ärmen och visade skärsåren. -Men va? Niklas ansikte gav ifrån ett ansträngt uttryck. Det märktes att han anstängde sig.


-Ja,Jag har skärt mej. Vem tror du det är på grund av? -Det skiter jag i! Nu känner man igen honom. Förrut såg han orolig ut. Nu se han lika grym ut som alltid, och snart ligger Ingrid också avsvimmad på marken. När hon vaknar ligger hon hemma i sin egen säng. Plötsligt kommer Nina in. -Skolan ringde, för dem hitta dig avsvimmad! Sa Nina. -Niklas slog mej, aa Ingrid svagt. -Nu ska du börja på Internat, vad du än tycker om det! Sa Nina strängt.

När Ingrid mådde bättre så gick hon upp ur sängen och ner till Nina. -Jag vill inte börja på Internat! Sa Ingrid lågt. -Den där skolan är inte bra för dig. -Men kan jag inte byta skola helt och hållet då? -Ingrid, gumman.J ag vill ju bara ditt bästa! Svarade Nina mjukt. -Du vill bara att jag ska börja på Internat för att du inte vill ha mej här! Sa Ingrid ledsamt. -Nej så är det verkligen inte... -Men om det inte är så,så kan du inte tvinga mej att börja på Internat! -Du ska börja på Internat,och där med basta! Jag har redan fått inte dig på Silverton Internatskola! -Va? Men du kan ju fan inte bara ringa utan att prata med mig först! -Jo.

Ingrid såg en väska i hallen. Nina hade packat den för att hon dagen efter ska börja på Silverton. -Men mina trum-och baslektioner då?sa Ingrid surt.


-Du kan ta lektioner på loven när du kommer hem! Sa Nina avslappnat. -Nej,då kommer jag aldrig bli bra! Sa Ingrid uppkäftigt. -Men Ingrid. Du måste tänka på din utbildning och inte på det just nu! -Men musiken är det enda jag lever för! Sa Ingrid argt.

Ingrid satt i baksätet på bilden. Bilen som är påväg till Silverton. Bredvid henne ligger hennes bas i sitt fodral. Hon övertala Nina att ta den med sig. Snart ser hon silvertons höga torn breda ut sig. Silverton ser mer ut som ett slott en som en skola .En lärare kommer ut och tittar länge på Ingrid. -Följ med så ska du få dina skolkläder!Sa läraren strängt. -Skolkläder? -Ja din skoluniform. -Mamma, du sa inget om att man ska ha löjliga skolkläder på sig! Svarade Ingrid förargat. Jag är en punkrocker inte en privatskolelev! -Ingrid du har inget val, på den här skolan har man uniform, det kan du inte ändra på! Sa läraren surt. -Men då går jag inte här! Sa Ingrid. -Det gör du visst!

Ingrid satt i sitt nya sovrum, i ett av tornen på silverton. Hon hade fåniga skolkläder på sig. Men hon hade samma frisyr som hon brukar. Samma kritvita hy och svarta hår, och samma svarta eyeliner runt ögonen. Och samma nitarmband om armarna och halsen. Så fort hon kom in i en sal tittade alla på henne. Antagligen för att hon har en prydlig skolunifrom men nitar och kedjor runt armarna och halsen och eyeliner runt ögonen. Läraren harklar sig. -Det här är Ingrid Deborah vår nya elev! Sa läraren snällt. Men hon verkade som om hon


skämdes för Ingrids ruffsiga stil. -Du kan sätta dej där bredvid Bess, sa läraren och pekade på en tom plats.

Tillslut blev det rast.Hon som tydligen hette Bess kom fram med sina komisar. Courtney,Mary och Ashley. -Nej men hej Ingrid! Sa Bess nöjt. -Vad vill du? Sa Ingrid. Ingrid sa det för att alla i Bess gäng,i nklusive Bess var prydligt klädda och hade guldsmycken, och rosenspännen i håret .De såg ut som riktiga privatskolesnobbar! -Du kommer inte att komma före mej, Sa Bess kaxigt. Jag är den bästa i hela klassen så du blir inget problem för mej att roffa ur vägen. -Tat lungt,jag är ingen plugghäst så du kan lungt försätta plugga,s a sa Ingrid anarkistiskt. -Jag kommer göra skolan till ett helvete för dig!f Forstsatte Bess i hög ton. -Du...Jag skämms inte det minsta för att säga det men jag började faktiskt här på Silverton för att jag hade ett helvete i min andra vanliga skola! En kille slog mig varje dag, ibland svimmade jag av smärtan. Lärarna lät mej inte gå inom synhåll på grund av mina skärsår, och jag bodde i fosterfamilj för misshandel i hemmet hos min riktiga familj. Ni verkar vara såna som vill veta allt så nu vet ni det, om ni ursäktar måste jag gå och öva elbas nu, hej då! Bess tittar med uppspärrade ögon efter ingrid som lungt gick uppför trappan till sitt sovrum. Ingrid svängde av till höger men sprang rakt på en kille. En supersnygg kille till råga på allt. Han tappade sina böcker och Ingrid hjälpte honom att plocka upp dem. -Jag heter Roy,sa killen snabbt. -Jag heter Ingrid sa Ingrid generat. Roy tog Ingrid i handen och dem gick nerför trappan. Rakt framför Bess,Courtney,Mary Och Ashley.


Kapitel 6. Roy och Ingrid hade blivit riktiga bästisar. De väntade på varandra efter lektionerna, åt tillsammans på lunchen och umgicks på fritiden på silvertons ungdomspark. -Varför började du på silverton? Undrade Ingrid vid ett tillfälle. -Du kanske tycker jag är en riktig tönt, men jag har alltid gillat matte. Och mina föräldrar tyckte att det skulle vara bra för mig att gå på silverton. -Jaha. Ingrid vet mer om Roy än vad Roy vet om henne. Hon har ännu inte talat om för honom att hon är klon. Hon har dessutom kommit på fler onaturliga saker med sig själv. Förrutom att hon har bra hörsel och syn,snabbhet,läkande hud, och veta vad folk säger innan de säger det, så kan hon också veta hur folk mår och om de ljuger. Hon kan till och med få omöjliga saker att hända. Som idag när Bess var krånglig så fick hon hennes bänk att ramla så Bess slungades bort, genom att bara tänka tanken. Underligt. Hon väcktes ur sina tankar av att någon kom in i hennes sovrum. Det var Bess kompis Mary. -Hej Ingrid,så hon med ett litet fejkat leende. -Vad vill du egentligen? -Jag ska dela rum med dej och så länge vi bor tillsammans får vi försöka komma överens. Det skadar inte att vara lite trevligare. -Ja,okej. Mary såg frågande ut. Hon trodde väl att Ingrid skulle regera värre en så. Men vad Mary inte vet är att Ingrid är väldigt begåvad. Hon vet hur man ska ta hand om såna här saker. Men Mary visste säkert en hel del hon med. Hon var ovanligt fjäskig. -Ursäkta mig, min lilla vän, kan jag få ställa min resväska bredvid fönstret? Ingrid hade aldrig hört sån fjäskig respekt förut. -Javisst, kära lilla gulliga du, sa hon lika fjäskigt tillbaka. Men det var något som inte stämde. Hon lät precis exakt som Mary. Klonkrafterna kan visa sig när som helst tydligen för nu hade hon kommit på en till sak med sig själv. Hon kan härma vad folk säger otroligt bra. Mary såg förvånad ut. Ingrid visste inte vad hon skulle hitta på för ursäkt.


-Äh jag är väldigt bra på att buktala! Sa hon kort och smidigt. -Men då måste jag väl få höra nånting. Ta typ en strumpa och buktala så det låter som den talar, sa Mary entusiastiskt. Det här var knivigt. Hon kan ju inte buktala, bara kopiera ljud men hon kände sig stark så hon tog av sig sin strumpa och satte handen i den och, otroligt men sant så lyckades hon säga saker utan att öppna munnen och därmed buktala! Hur gick det till? När hon senare försökte göra samma sak i ensamhet så gick det inte. Hon kunde inte längre buktala. Men hon kom på en sak. Hon kunde tydligen göra i princip vad som helst när det blev nödvändigt eller när hon behövde skydda sin indentitet. Som när vanliga människor har adrenalin har hon det fast mer och starkare än alla andra. Hon kan bara göra sånt i nödfall. Men det betyder ju att hon kan klara allt! Va häftigt, tänkte hon för sig själv. Men snart kom tankarna till Roy igen. Skulle hon berätta? Hur skulle han reagera? Skulle han blir skrämd?i nte tro henne? sur? äcklad? Ingrid står i ett omöjligt dilemma. Hon tar fram basen och spelar lite.Men fasst hon inte har någon förstärkare så låter det ganska högt,och en lärare kommer in och tittar på Ingrid. -Du får inte spela här! Sa Tanten argt. -Men jag måste ju fan kunna öva bas ju! Svarade Ingrid kaxigt. -Det är förbjudet på den här skolan! Sa Läraren igen, med en mycket besk ton. Åh fan! Nu kommer hon aldrig bli bra på bas! Och musiken är det enda hon lever för!

Ingrid rotar i sin väska. Hon hittar ett rakblad en bandagerulle, och en trasa i en plastpåse. Hon packade ner det. Ingrid svindlas vid tanken att hon nu är som beroende av att skära sig. Hon tar med sig grejerna och går in på badrummet i hennes och Marys sovrum. Hon sätter sig nedanför handfatet och virar bort bandaget från handleden. Hon har djupa och många sår. Några av såren har läkt och visar tjocka fula ärr. De djupaste såren är fortfarande precis likadana som de var när Anja och Majvår såg dem. De är så djupa och allvarliga att till och med Ingrid är lite rädd för sig själv. Hon skär några otroligt djupa sår till i handleden. Det strömmar ut blod, precis som det gjorde den gången hemma när hon skar alldeles för mycket. Den här gången får hon inte panik. Hon lägger trasan över såret och virar bandaget över. Hon tar slut hela rullen, och det räckte precis. Alla sår i handleden värker så man kan storkna. Ingrid känner hur rummet snurrar. Hon svimmade för några minuter, men vaknade när hon hörde en välbekant röst ropa.


-Hallå Ingrid? Är du där inne? Det var Roy. Ingrid skyndade sig att lägga grejerna i plastpåsen och knöla in den i en av badrumms-lådorna. Sen vinglade hon mot dörren. När hon öppnade så såg hon Roy, rätt i ögonen. -Mår du bra?Frågade Roy eftertänksamt. -Ja då! Svarade Ingrid,fast hon kände att hon skulle kunna dö av smärta. -Okej, så bra! Vill du följa med ut? Frågade Roy. -Okej! Ingrid följde med Roy ut,men nere vid stora ingången så mötte hon en av lärarna, den som var hennes klassföreståndare. Hon gick emot Ingrid. -Det är ett brev till dig här, Ingrid! Sa hon och gav Ingrid ett stort vitt kuvert. Ingrid öppnade det. "Hej Ingrid Deborah Stewartz. Du ska få flytta till en annan familj i en annan stad med anledningen att dottern i familjen slagit och kränkt dig. Du ska få byta skola eftersom du varit grovt mobbad. Du ska alltså sluta på silverton. Nina hämtar dej snart.

Med Vänliga Hälsningar Agneta Krantz, Socialstyrelsen" Ingrid trodde inte sina ögon. Roy såg att det antagligen var en dålig nyhet så han bad att få se det. När Ingrid inte svarade så ryckte han brevet ifrån henne och blev lika oförberedd han. -Berätta vad det är som händer Ingrid! Sa Roy med en underlig skarp röst. Ingrid berättade om skolan och Niklas, om Emmy och att hon nyss fått veta att hon är klon. Roy såg imponerad ut. -Wow! Sa han. Att ha det så tufft och mitt i allting få veta att man är klon är väldigt förrvirrande va? Ingrid nickar. Hon blev glad att Roy förstod. Nu hade hon bara socialen att oroa sig för.


Nina tittade ledsamt på Ingrid medan de packade in hennes resväska och hennes bas i bagaget i bilen. Påväg hem så sa Ingen nånting. Emmy avbröt tystnaden. -Förlåt! Sa hon helt oväntat. -Det gör inget! Sa Ingrid automatiskt. -Jo det gör det! Tack vare mig får du byta familj. Ingrid vet inte vad hon ska säga.Det är ju på sätt och vis delvis sant att hon får byta familj på grund av Emmy, men det kan man ju inte säga direkt ut.

Kapitel 7. Flyttbilen från Socialen stod utanför,och packade in alla Ingrids saker. Ingrid och Cassandra satt utanför huset på en bänk och tittade på. -Förlåt att jag berättade för Majvår, Sa Mikaela plötsligt. Jag ville ju bara hjälpa dej! -Jag vet det! Sa Ingrid. -När åker du? Frågade hon igen. -Ikväll.

Ingrid granskar sig själv i spegeln. Hon har färgat håret blåsvart med röda slingor i på ena kanten och på luggen. Eftersom Nina fick dåligt samvete för att hon skulle flytta så sa hon att Ingrid fick färga håret.I ngrid är nöjd. Egentligen vill hon flytta. Man skulle kunna tro att hon utnyttjade situationen, eftersom Nina var ledsen för Ingrids skull, så kunde hon be att få färga håret och säga att saken kändes bättre för hennes då, men så är det inte. För hon flyttar ju på grund av Emmy och därför var det inte mer än rätt att hon fick nånting av den här familjen för en gångs skull.

Ingrid satt i bilen och plötsligt stannade den framför ett stort vitt hus. Det såg nästan ut som en herrgård. Det såg stort och lyxigt ut. Det var stora meterlånga rosor i alla rabatter, huset såg ut att ha hur många rum som helst, och trädgården hade alla slags blommor man kan


tänka sig, det var stort med en massa äppel och päronträd. Grusgången hade blanka vita stenar och små minibuskar på rad på varge sida av gången. Trädgården hade en liten damm och en egen liten park, med fina små träd med ljusgröna löv en gångstig och tre parkbänkar. Det såg mycket pampigt ut. Ingrid var mycket imponerad.S kulle hon bo såhär fint?

När en förnäm, slank kvinna ställde sig utanför bilen fick hon svaret. -Är det här vårt nya fosterbarn? Frågade hon. Ingrid kunde inte skilja om hennes röst döljde besvikelse,eller om hon var förvånad. -Ja detta är Ingrid Deborah Natasha Stewartz, Er nya fosterdotter. -Hej Ingrid Deborah,Jag heter Evangeline Sannlund!Sa kvinnan artigt. -Hej Evangeline,du kan bara kalla mej Ingrid, Svarade Ingrid försiktigt. -Okej Ingrid, ska jag visa dej ditt rum? Frågade Evangeline mjukt. -Ja tack mycket gärna! Sa Ingrid. Evangeline ledde upp Ingrid till ett stort luftigt rum, som låg på tredje våningen. Ena väggen var helt täckt av glas och när hon tittade ut genom det så såg hon den lilla parken med de fina träden med de ljusgröna löven på. Rummet var helt i vitt. En träfärgad garderob stod på en av sidornas långväggar. Den var liksom inbyggt i väggen.Golvet var som en överteckningsmatta som förestellde fina stenplattor i silver. Men det var ändå ett golv eftersom mattan var fast i huset. Rummet var mycket elegant precis som resten av huset. -Vad tycker du? Frågade Evangeline. -Det är jättefint! Sa Ingrid. -Kom så ska du få träffa Aimee, Violett,och Ramona, mina döttrar. Harold,min man kommer hem ikväll. Ingrid bet sig i läppen. Tänk om de är precis som Emmy? Evangeline drog med Ingrid i ett av de andra sovrummen på Tredje våningen,och öppnade dörren.Där inne satt en tjej ungefär i Ingrids ålder,hon hade ljusblont medellångt hår,gröna ögon och var lite lätt fräknig. -Detta är Aimee, förklarade Evangeline, Och Aimee,det här är Ingrid Deborah, din nya syster.


Det kändes så ovanligt att nån kallade henne för syster, en "ny" syster. -Hej Ingrid Deborah! Svarade Aimee snabbt. -Hej Aimee,men det går bra att bara säga Ingrid. -Okej. Evangeline gick vidare till ett rum på Andra våningen .Där inne var ett rum med några Datorer,ett biljadbord, bubbelpool, bastu, ja till och med bowling-bana. Det fanns många andra nöjesprylar i rummet. Rummet var väldigt stort, eftersom det var så mycket nöje där inne. Vid en av de många datorerna satt en brunhårig medellång tjej,som såg ut att vara i samma ålder som Aimee,eller kanske ett år yngre. -Det här är Ramona, sa Evangeline, och Ramona,det här är Ingrid. Ingrid la märke till att hon inte sa "din nya syster" till Ramona. Ramona tittade bitskt på Ingrid. -Ja hej Ingrid, Sa Ramona som om det var mamman som tvingade hennes mun att öppna sig. Evangeline såg generad ut. Hon förde snabbt Ingrid till ett rum på första våningen och öppnade en mycket stor dörr. Där inne fanns en stor hylla med en massa medaljer och pokaler, diplom och andra priser,mot ena väggen. Mitt emot den var en vit soffa med tillhörande fotölj och ett elegant träbord.Ytan på bordet var av glas. På bordet var en jättepokal med ett kuvert inne i.På kuvertet stod det "Violett". Tjejen som stod inne i rummet hade ljusblont kort hår,ljus hy och blåa ögon. Hon var några cm kortare än Ramona. -Jaha,det här är Violett! Sa Evangeline. Innan Evangeline hann prestentera Ingrid för Violett var Violett redan igång och pratade för full hals. -Hej det är jag som är Violett,De priser du ser är bara hälften av de jag vunnit,Jag är juniorsvärldsmästare i bland annat bågskytte och hela jag utstrålar ledarskap. -Nu får du ta och lugna ner dig, Violett! Sa Evangeline strängt. Violett brydde sig inte utan fosatte tugga på sitt rosa tuggumi.

Ingrid satt på trappan och tittade när flyttgubbarna flyttade in hennes saker i hennes nya


sovrum. Plötsligt korsade Aimee trappan och log. -Hej igen Ingrid!Sa hon glatt. -Hej! Sa Ingrid förvånat. Hon hade inte sett att Aimee stod precis framför henne. -Det måste kännas jobbigt att komma till en helt ny stad, i en helt ny familj,och inte känna en själ! Men om du vill kan jag visa dig runt? Sa Aimee entusiastiskt. -Ja,väldigt gärna! Sa Ingrid. Ingrid följde med Aimee när hon visade alla rum i huset,s en kollade in omgivningarna i staden de bodde i. -Vilken skola ska du börja i, Ingrid? Undrade Aimee plötsligt. -Backaskolan. -De är den skolan Ramona går i,Jag och Violett går på Parkside. Snacka om att det är jobbigt att gå med Violett som är så tävlingsinriktad. Men jag vill inte gå i samma som Ramona heller för hon är en riktig plåga. Hon har till och med mobbat en tjej i hennes klass. -Är det sant? Frågade Ingrid skräckslaget. -Jag självklart! Jag skulle aldrig ljuga så om nån så odräglig som min syster. Fast hon är faktiskt bara min halvsyster! -Halvsyster? -Ja du vet, Harold är bara hennes pappa inte min och Violetts,men Ramona är ett år yngre än mig alltså jag är 14 och hon är 13. Violett är 15. Men ialla fall.. så jag var bara ett år när mamma träffade hennes pappa och fick Ramona. Men Harold känns som en pappa för mig eftersom jag var ett och Violett var två så var vi ju så små att vi kallade honom för pappa när vi växte upp, och han tog ju hand om oss. -Så du trivs med Harold? -Ja naturligtvis! En stund senare frågade hon det Ingrid visste att hon skulle fråga. -Varför är du punkare egentligen? Sa hon och sneglade på Ingrids blåsvarta hår med röda slingor på ena sidan och i luggen.


-Jag gillar att vara mig själv,svarade Ingrid kort. -Okej. Jag vill också vara mig själv men mamma gillar inte synth, goth, punk,r ockers så hon kommer nog tvinga dig också att byta stil! Hon fick mig att byta från skejting till balett!

När Ingrid och Aimee kom tillbaka så hade flyttgubbarna redan lagt in alla Ingrids möbler och kartonger med prylar. Hon satte sig på den nybäddade sängen och började packa upp kartonger. Plötsligt kom Ramona in i rummet. -Det ä Mat, förfan. Hörde du fan inte att jag ropade eller? Sa hon argt. -Du behöver ju inte svära åt mig för en sån skitsak,svarade Ingrid kaxigt. Hon stod inte ut med snäsiga typer efter dominanta och komando-typer. -Passar du dig inte kommer du få världens djävligaste skoldag i morgon,om du är så jävla kaxig. Ingrid brydde sig inte, hon gick ner och satte sig vid bordet. Evangeline tittade på henne hela middagen så hon blev inte förvånad när hon frågade om Ingrid kunde följa med till Violetts prisrum och pratas vid i enrum. -Visst svarade Ingrid, när hon fick Evangelines fråga. När Evangeline hade låste de stora dörrarna till rummet,och satt sig ner med Ingrid bredvid sig, så att det bara var hon, Ingrid och priserna i rummet så började hon prata. -Ingrid, Jag vet att du kanske inte ser oss som din familj, och att det är svårt att komma till en ny stad,n är det hänt en massa saker i ditt förra hem och skola. Och jag vill att du ska trivas här,och att vi ska komma överens. -Ja jag vet,det vill jag också, svarade Ingrid. -Ingrid, jag vill fråga dej en sak som egentligen inte har med mig och Harold att göra men har du någonsin funderat på att byta stil? -Precis så frågade Psykologen på min förra skola mig! Sa Ingrid häftigt. -Ja, jag vet, men jag har pratat med Harold och vi tycker att du borde ha mer vanlig stil,d et är ju ändå din första dag i skolan i morgon och Harold är känd professor så vi kommer antagligen


ha mycket besök och de förväntar sig välskötta flickor. -Jag vägrar byta stil! Du är precis som Niklas på min förra skola. -Är det killen som slog dej? Frågade Evangeline förfärat. -Ja det är han som slog mej,han njöt av att kalla mej för punkfitta och när det var jag som satt hon psykologen på grund av han, så sa hon till mej att byta stil för att bli respekterad. Dottern i den andra familjen jag bodde hos hatade mej på grund av min stil... men jag vägrar att ändra på mig,för du kan väl knappast mena att det är fel att vara sig själv? Ingrid knöt nävarna av vrede. -Nej förstårs inte,man ska vara sig själv, jag ville bara.. -Imponera på Harolds gäster,genom att jag ser välskött ut, om jag inte gör det kommer du skämmas! Avslutade Ingrid Evangelines mening. -Du har rätt,förlåt mej Debnath! -Debnath? -kan jag kalla dej det som smeknamn för Deborah och Natasha tillsammans? -Okej.

Efter den tröttsamma diskutionen med Evangeline gick Ingrid omkring och utforskade huset. Då mötte hon Ramona i trappan. -Jag känner din lille fiende, så hon i låg ton. -Vad menar du? Frågade Ingrid,men hon hade en aning som fick henne att skaka. -Jag vet allt om dig och varför du flyttade hit! Sa hon i samma ton som förrut. -Ja, och? -Sluta kaxa upp dig! Jag känner Nikke genom msn, och han har berättat allt om dig! Jag vet mer än du tror! Sa Ramona starkt och högtidligt. -Ja,men jag har fan inget att dölja, du får gärna tro på allt Niklas säger om du vill...


-..och berätta det för halva skolan? Att dina riktiga föreldrar misshandlade dig, att du var mobbad,att du är wannabe-punkare? Ja allt! Fyllde Ramona i Ingrids mening. -Jag är för fan ingen Wannabe-punkare!Berättar du för nån är du.. -Ooh? Tror du att du kan skrämma mig? Jag känner killar i nian som kan skrämma skiten ur dig. Vi som går i 7an kan också ha kontaker med niorna! -Och vad fan vill du att jag ska göra för att du inte ska berätta för alla? Eller har jag inget val? Sa Ingrid i en aning kaxig ton, inte i en sån där hjälplös mes-ton. -Jo faktiskt! Sa Ramona och log triumferande. Du ska göra alla mina läxor och lyda min minsta vink! -Jag är kass i skolan,om jag gör dina läxor blir du underkänd! -Okej,men då ska du lyda mig,och nån gång ska du få betala en genkänst,eftersom du inte gör läxorna,det kan vara vad som helst,och när som helst. Och du måste göra det jag ber om när jag behöver dig! Ingrid svarade inte. Ramona gick till sitt rum. Det här var precis som hemma hos Nina och Emmy. Men hon ville inte flytta igen, så istället gick hon upp på sitt rum när Violett stoppade henne i trappan. -Det finns faktiskt hiss, eftersom vi har tre våningar, men den står bakom de där stora växterna där! Sa hon och pekade. Sen fortsatte hon. Hela huset såg mer ut som ett museum,med alla stora exotiska krukväxter som stod lite här och var i större delen av huset, och alla tavelmålningar som var köpta på museum,o ch alla styer,s om antagligen också var köpta på museum. De ha till och med ett rum där det stod Museum på dörren.Ingrid hade inte sett vad som var där inne,för Aimee hade inte visat henne det.Aimee hade sagt att det fanns över 80 rum,så det fanns nog många hon inte sett än, bland annat Museum-rummet. Hon öppnade försiktigt dörren och tittade in. I rummet var det stora statyer, och mängder av målningar och krukväxter i typiska krukor som det fanns på museum. Rummet kändes mystiskt. Precis sådär mystiskt, och spökligt som det brukar kännas på vanliga museum. -Vi får inte vara här inne! Sa Aimee. Hon sänkte rösten och fortsatte: -Pappa jobbar med museum-föremål och det här är hanns rum, vi får inte vara här inne! Ingrid såg inte att Aimee hade ställt sig bakom henne.


-Kom vi tar hissen upp till rummen, fortsatte Aimee.

Aimee drog med sig Ingrid därifrån och in i hissen bakom de enorma krukväxterna bredvid trappan. Växternas grenar med de stora bladen hade växt upp så de slingrade sig utmed hissen, det var en av sakerna som fick huset att likna ett museum. Innuti hissen fanns bara fyra knappar,första våningen,andra våningen,tredje våningen,och vinden. Hela hissens väggar var pärl-färgade nästan vita men ändå krämfärgade, och mitt i hissen var en spegel. Dörren till hissen var brunröd och så fanns det ett guldaktigt räcke utmed hela väggen, och ovanför räcket var en guldig platta med knapparna till våningarna. Knapparna var också rödbruna. Hissen såg ut som en sådan man kunde se i ett exotiskt hotell. Sådär pampigt men ändå exotiskt. När Ingrid kom upp så såg hon Ramona, stå och trycka för sig själv mot väggen. När Ramona fick syn på Ingrid och Aimee så sa hon plötsligt: -Ursäkta Ingrid, kan jag få prata med dej? Ja om inte Aimee har något emot att jag snor hennes bästis! Hon sa det sådär fjäskigt och kaxigt i samma stämma. Ingris följde med motvilligt. -Jag glömde tala om för dej att det blir riktigt synd om dej om du berättar det jag sa till dej i stora hallen, för någon! Hon gjorde losertäcknet och drog med pekfingret över halsen. Ingrid visste inte vad hon skulle göra. När Ramona hade sagt det där hotet nere i trappan så hade inte Ingrid tagit det på så stort allvar, nu märkte hon att hon talade allvar, men en sak som var väldigt förnedrande var att Ramona var ett år yngre, hon var bara tretton, och Ingrid var fjorton och ändå hade Ramona lyckats skrämma Ingrid. Hon hotade med att ta till kontakter från nians killar, eftersom Ramona inte skulle kunna skada Ingrid på egen hand. Det är ju så småbarn gör, tänkte hon för sig själv. Hon hade även lust att säga det till Ramona men hon teg, trots att hon bet ihop tänderna av ilska. Hon stod nu i skuld till en odräglig tyrann på grund av att hon kände Niklas. Hon hade ju fan inte gjort nånting för att förtjäna det. Och även om hon gjorde en gentjänst så kanske Ramona berättade ialla fall,det kunde hon ju göra och sen försvara sig bakom killarna i nian. Men Ingrid måste ju göra vad som helst för Ramona nu. Tänk om hon befallde henne att snatta i en affär? Slå någon? Röka? Dricka? Hon orkade inte tänka mer på det. Hon gick och


lade sig.

Kapitel 8. Nästa morgon vaknade hon blek. Hon tänkte redan på skolan och hur dagen skulle bli, hon tänkte särskilt mycket på Ramonas hot. Hon intalade sig själv att Ramona inte skulle våga göra illa Ingrid nu när hon var ny i familjen eftersom hon antagligen trodde att Evangeline skulle skälla ut henne eftersom Ingrid var ny. Hon ställde sig upp och vinglade fram till spegeln. Hon tittade på såren hon hade gjort på sin handled.De var mörkröda och ljupa.Hon tittade på sig själv i spegeln, hennes svarta hår med de röda slingorna låg platt och jämnt,men ändå lite ostyrigt eftersom det bara var till axlarna. Ingrid hade alltid varit ganska smal. Hon tyckte att hon var lagom men det tyckte inte Niklas. Han njöt av att vara starkare och kalla henne för klen. Ingrid hade alltid intalat sig själv att det måste vara värre att bli kallad för tjockis eller fetto, med andra ord så hittade hon på ursäkter till sig själv när hon blev förnedrad, och lät därför Niklas hållas. Hon tittade på sina blåa ögon. Hennes pappa hade också haft blåa ögon, sådär himelsblå, precis som Ingrid. Ingrid kände att hennes ögon började fyllas med tårar. När en tår föll ner för kinden så tänkte hon på sin bleka hy. Hon gillade faktiskt att ha blek hy och mörkt hår. Hon tycker att hon då liknar en vampyr vilket hon gillar att göra. Ingrid tar på sig kläderna hon hade dagen innan. Hon tar ett par svarta stuprörsjeans,sen sätter hon på sig sin svarta linne-klänning som går till lite ovanför knäskålarna det är därför hon har stuprör under,för att klänningen är så kort,sen tar hon på sig ett långlinne som är grå med svarta prickar på. Hon går hon till stolen där hennes svartsilvriga benvärmare ligger,och hennes bäcksvarta slips. Ingrid gillar slipsar, det är typisk emo-stil. Sen tar hon på sig den svarta koftan hon alltid har. Sist av allt tar hon fyra svettband och drar över armen efter varandra för att dölja skärsåren. Hon sätter upp frisyren, pärlorna, det svarta diademet och målar svart med eyelinern runt ögonen som hon alltid gör. När Ingrid är färdig så tar hon skolväskan och går ner till hallen. -Staffan väntar på dig utanför! Sa Evangeline. -Staffan? -Ja din nya chaufför. Ingrid tittar ut genom det stora fönstret i hallen. Då ser hon den stora limousinen stå där utanför. Hon ska få åka i limousin! Ingrid springer ut på garage-infarten och öppnar dörren till


limousinen. -God morgon miss Stewartz! Sa Staffan artigt. -God morgon, Svarade Ingrid tillbaka. Lyckan försvann när hon såg Ramona sitta på sätet på andra sidan vid dörren mitt emot. Ingrid satte sig utan att reagera så det syntes. Och limousinen började rulla utför stora vägen på väg till Backaskolan.

När de var framme så vände sig alla elever på skolgården sig om. Det var inte vanligt att man såg en så fin bil, och när man såg den så betydde de att de som satt i bilen var rika och snobbiga. Så när Ingrid gick ut ur limousinen så såg alla förvånade ut. De väntade sig nog se en snobbig tjej i balklänning komma ut ur bilen. Ingrid gick till ingången med alla blickar i ryggen. De måste ha fattat att hon var ny de flesta av dem, eftersom alla tittade så nyfiket. Hon hörde de stora dörrarna slå igen bakom henne och hon gick raka vägen till rektorsexpeditionen. Hon knackade försiktigt på dörren. En lampa utanför lyste grön och det stor "kom in" på knappen,så hon gick in. -Det är jag som är Ingrid, jag skulle börja här! Sa Ingrid snabbt. -Så det är du som är Ingrid Deborah Natasha Stewartz? Frågade han. -Ja det är jag. -Okej, jag heter Herrison Nyman, så han och skakade hand med Ingrid. Jag ska visa dig upp till ditt klassrum. Vill du att jag ska följa med in? -Nej jag klarar mig nog! Sa Ingrid. -Så bra, sa Herrison och gick ut ur rummet och Ingrid gick efter honom. De stannade framför ett klassrum på tredje våningen. -Klarar du dig själv nu?Frågade Rektorn Ingrid. -Ja det gör jag. När Rektorn hade gått så knackade Ingrid på dörren. Hon kände hur det pirrade i magen litegrann. Dörren öppnades och en lång mörk kvinna tittade på Ingrid.


-Hej jag ska börja här,mitt namn är Ingrid Stewartz,sa Ingrid och såg hur alla i klassen tittade rakt på henne. -Jaså det måste vara du som är Ingrid Deborah Natasha Stewartz, sa den mörka kvinnan. -Ja det är jag, men det går bra att bara säga Ingrid. Ett antal i klassen fnissade,men när de mötte Ingrids blick så slutade dem. Hon måste ha varit hård i blicken. -Okej jag heter Maria, och jag är din nya klassföreståndare, sätt dig i den tomma bänken i mitten av klassrummet. Typiskt! Att få bänken mitt i klassrymmet, då får man ju blickar på sig åt alla håll. Ingrid satte sig med ett stön, och hon hörde lite fnissande bakom sig. Hon vände sig om och såg två tjejer rätt i ögonen, de slutade tvärt att fnissa.

Senare på rasten satte sig Ingrid i ett hörn och tittade på de andra i klassen. En mörk kort tjej kom fram till henne. -Heter du Ingrid Deborah Natasha?Det är ganska långt namn så jag visste inte vad jag skulle kalla dig. -Kalla mig vad du vill, Sa Ingrid snäsigt. -Men vad heter du då? -Egentligen heter jag Deborah-Natasha men sen döptes jag till Ingrid Deborah och Natasha sen. Men mitt tilltalsnamn är egentligen Ingrid Deborah. Men kalla mej bara Ingrid eller Debnath för det gör de i min nya familj. -Nya familj? -Jag vill inte prata om det. -Okej. Men då kallar jag dej Debnath då? Går det bra? -Ja det går bra,sa Ingrid. vad heter du själv föresten? -Denise Graffman. -Okej.


Ingrid och Denise hade blivit jättebra kompisar och pratade hela rasten. Snart var det lunch och de gick till matsalen. Plötsligt kom två tjejer fram till dem. -Är det du som är Ingrid Deborah? Frågade en av tjejerna skrattandes. -Ja -Det är du som har börjat här för att du var mobbad va? Sa den andra. -Vem fan har sagt det? Frågade Ingrid, men hon kunde ändå ana svaret. -Det kan vi inte svara på, säger bara att nästan alla vet om det! Sa det och gick skrattandes iväg. -Jag ska fan vrida om nacken på Ramona! Svor Ingrid ilsket. -Ramona? Hur känner du henne? Hon är fan en riktig bitch! Sa Denise med orden vägande i munnen. -Jag bor hemma hos henne. -Jaha, är du fosterbarn? -Ja Denise, men jag sa ju att jag inte ville prata om det! -Förlåt! De gick in i matsalen.I ngrid kände det som om alla tittade på henne. Hon och Denise satte sig vid ett bord bredvid några tjejer som såg ut som riktiga fjortisar. De sa något till varandra sen skarattade och tittade på Ingrid,när Ingrid spände blicken på dem, reste de sig och gick sin väg. -Menar du att Ramona har spridit det här rycktet om dej? -Ja, den bitchen. -Stämmer det då? För jag vill inte att du ljuger för mej? -Tror du också på den här skiten nu också?S krek Ingrid, och alla i hela matsalen tittade upp och såg på dem. Denise blev generad, men Ingrid var bara arg.


-Måste du skrika så högt? Sa Denise generat. Ingrid blev så förbannad att hon hällde sig juice i Denises mat gav sin tallrik till en mattant och sprang ut ur matsalen. Hon kände sig mycket illa till mods. Ingrid gick omkring i korridoren. -Vart har du ditt korridorspass? Ingrid vände på huvudet och såg en lärare som stod bakom henne. Ingrid tog fram passet och läraren tittade på den,"lunchrast" stod det. -Jaha du har lunchrast! Okej va bra jag trodde du hade lektion, men stod här ute istället, så läraren och tryckte in en stämpel i en tom ruta i passet.I ngrid hatade den här skolan. Hon bestämde sig för att det inte skulle gå lika långt som det gick på hennes förra skola, så hon gick ner till rektosrexpeditionen. Hon såg sekreteraren sitta med en bunt papper vid det stora skrivbordet,utanför rektorns mottagning. -Jag skulle vilja träffa rektor Herrison. Det är Viktigt, sa Ingrid i ganska bestämd ton. Hon såg till att markera ordet "viktigt"i meningen. -Vart har du ditt korridordpass? Ingrid stönade och kravlade det evinnerliga passet ur byxfickan. Sekreteraren läste på passet att Ingrid hade lunchrast, sen tryckte hon in en stämpel. När Ingrid fick tillbaka passet så såg hon att det stod "hos rektorn" på passet i rutan där det var plats för stämplarna man fick när en lärare skulle titta på passet,f ör att ingen skolk skulle förekomma, då kunde läraren se att det stod att eleverna hade lunch, rast, idrott och så vidare, sen trycktes en stämpel in för att markera att läraren sett passet .Ingrid tänkte att hennes klassföreståndare skulle se att hon talat med rekton när hon samlade in alla använda pass nästa lektion. -Nyman kan ta emot snart, sätt dig i fåtöljen så länge. Ingrid satte sig i den röda fotöljen bredvid rektorns dörr. Plötsligt öppnades den och de två tjejerna som skvallrat om rycktet i matsalen kom ut ur dörren. Ingrid gick in till rektorn. -Vad har du på hjärtat? Sa han snällt. -Jo som du vet har jag nyss börjat här, och jag har redan ett stort problem, du vet redan om problemen i min förra fosterfamilj och skola men nu är det så att Ramona, dottern i familjen känner Niklas, killen som mobbade mig i den andra skolan över msn och nu har hon spridit ut över hela skolan om vad han har gjort mot mig och om att min föräldrar är psykiskt sjuka. Alla


vet och vart jag än har gått idag har alla sagt till mig vad de hört. -Ingrid, jag svär att jag ska ta hand om det här. Men en så länge kan jag inte göra något, gå hem och vila dig idag och imorgon så sköter jag saken under tiden. Nu får du ett nytt korridorspass där jag skriver att du får gå hem undertecknat av mig. Får jag ditt gamla pass. Ingrid ger honom sitt gamla pass och får ett nytt där det står att hon får gå hem på.

Ingrid går ut genom dörren. När hon går mot utgången med sina saker så blir hon stoppad av en kontrollant,och hon ger honom passet och stormar sen ut. Ingrid går hela vägen hem,med tårar i ögonen.

Kapitel 9. Ingrid sitter i sitt rum. Hon förklarade för Evangeline att hon kom hem tidigare för att hon fick det för rektorn, hon visar passet, sen gick hon direkt till sitt rum, och nu är hon här med två kartonger till att plocka upp. Hon har packat upp tre kartonger och nu är det två kvar. Hon tittar ner i den ena och hittar en filmkamera, digitalkamera, kamerastativ, mikrofon och andra filmutrustningssaker. Hon har alltid gillat att ta kort och filma så hon blir glad när hon ser sitt gamla intresse framför sig. Under den svåra tiden i den gamla fosterfamiljen hade hon nästan glömt sin gamla hobby men nu fylls hon av sin passion igen. Hon ställde upp kamerastativet och på den satte hon sin digitalkamera, sen satte hon Filmkameran i bokhyllan och de andra grejerna lade hon bredvid. Sen gick hon och undersökte resten av huset. Det märkliga var att det var så många rum att de hade ett rum för varje grej. Ett nöjesrum,e tt prisrum (fast där inne var det bara Violetts priser hon vunnit, det var hennes prisrum och ingen fick komma i närheten om inte Evangeline bestämde det.), ett museum-rum, ett discorum, ett träningsrum, en pool, ja allt. De hade till och med en massa rum över.

Klockan var fyra och Violett kom in genom stora porten. -Hej Ingrid Deborah,sa hon snobbigt och blåste en bubbla med sitt tuggumi. -Tuggar du alltid tuggumi?Frågade Ingrid lite ointresserat.


-Ja! Ramona kom in genom dörren. Hon drog in Ingrid i hissen. -Du berättade för rektorn! Gormade hon. -Ja för du berättade för alla! Sa Ingrid. -Du ska fan lyda order! Sa hon.' -Jag tänker inte slava för dig! -Jo det ska du! Annars kommer du få smaka stryk av några killar i basketlaget i nian! Sa hon truimferande. Men vänta lite! Det ska du ju också! -Vad menar du? -Du stod ju i skuld till mig tills du gör en gentjänst, för att du vägrade göra mina läxor. Jag bråkade med en kille i min klass idag och killen hotade att be hans bror och hans brorsas kompisar slå ner mig, i morgon efter skolan. De sa att jag skulle träffa dem i skolans skog. Men skickar jag dig,så kommer jag slippa eftersom hans bror bara hjälper honom en gång, inte mer. -Ska jag ta emot stryk istället för dej,för något jag inte gjort? -Ja exakt,du fattar precis! Det är din gentjänst. Gå och ta emot stryk!

Kapitel 10. Ingrid var rädd. Hon tänkte på Ramonas sista ord. Hon hade sagt:"berättar du för någon att du fått stryk i mitt ställe, eller säger till någon innan du går dit kommer du få spö av mina killkompisar". Ingrid skruvade på sig. Hon tog på sig sin skinnjacka med nitar i kragen och lämnar huset.

Ingrid knackar på dörren till Ramonas rum. Ramona öppnar och ser mycket arg ut. -Jag vägrar ta emot stryk för din skull! Sa Ingrid rakt i ansiktet på henne. -Jaså inte?


-Nej du kan inte få mej att gå dit. Jag har redan sagt till rektorn att du har spridit ut ett rykte om mig,och han ska ta hand om saken. Förresten står jag inte i skuld till dig längre eftersom du har spridit ryktet över hela skolan, så nu har jag inget att dölja längre, förresten har jag inte gjort något för att förtjäna den här skiten! -Så du har berättat för rektorn? Tror du det hjälper? -Ja. Faktiskt. -Lyssna noga! Om du inte träffar dem i skolans skog så kommer du få möta killarna i nian i stället! Nå Ingrid Deborah Natasha Stewartz, Vad väljer du?

Ingrid satt i sängen. Vad skulle hon ta sig till? Hon kanske kunde tala om det för Evangeline? Nej,då skulle hon få spö av killarna i nian. Hon orkar inte bry sig längre, hon går dit och tigger stryk sen så är saken ur vägen. Hon byter sina vanliga emo-punk-kläder mot pyamasen. Den är svart precis som kläderna. Hon lägger sig trött, men kan inte sluta tänka på sitt dilemma. Men hon kan inte sluta tänka på saken. Hon tittar ut mot sitt rum som för bara några timmar sen blev klar, alla saker hade packats upp och kartongerna hade tagits bort. Sängen stod bredvid väggen med glas. Fast hon hade drapperi som täckte hela glasväggen så hon syntes ju inte ut. På andra sidan sängen låg en bokhylla, mitt emot den hennes svarta bord, och bredvid dörren stod hennes stora spegel. På golvet låg det två runda mattor, en svart och en röd. Bredvid bordet stod två fotöljer,de är lagom stora och täcker lagom stor plats av rummet. En bit snett i från dem stod kamerastativet med digitalkameran. Ingrid lägger sig ner i sängen igen .Efter fem minuter somnar hon trött, för klockan är 01:00.

Ingrid slår upp ögonen. Hon mins vad rektorn hade sagt. Att hon fick stanna hemma idag också. Till en börgan så tänkte hon inte alls på hotet som väntade i skolans skog. Hon tog på sig sina kläder, sminkade sig, och gick ner till Evangeline och åt frukost. -Har du sovit gott? Frågade Evangeline. -Hmm, svarade Ingrid när hon slevade i sig några flingor. Violett satt mitt emot henne och åt på en ostmacka. -Har du sovmorgon? Frågade Ingrid Violett. -Ja, sa Violett utan att titta upp från broschyren hon läser i.I ngrid spetsar ögonen och läser:


"Årets stora tävling i bågskytte" på. -Tävlar du i bågskytte? Frågade Ingrid Violett när hon för en gångs skull tittade upp för att dricka sin mjölk. -Ja hur visste du det? -Jag såg det på broschyren! Svarade Ingrid med munnen full av flingor. -Ät först,prata sen! Prata inte med mat i munnen! Sa Evangeline strängt. -Jaja förlåt! Sa Ingrid utan att bry sig. Men Violett tänker inte låta samtalet bara handla om mat. -Hur kunde du se den lilla texten från flera meters avstånd? Sa Violett misstänksamt. Ingrid höll på att svälja sin tunga. Hon tänkte inte på att hon har bättre syn än alla andra. Hon försöker komma på en bortförklaring. -Öh..eh..jag såg broschyren ligga på köksbordet och läste det! Sa Ingrid och försökte låta trovärdig. -Men den har aldrig legat på köksbordet, den har hela tiden legat i mitt prisrum! Sa Violett med gnistrande ögon,snobbigt ansiktsuttryck,och tuggade på sin ostmacka långsamt. Ingrid kom inte på något bra att säga. -Men vad är detta? Ett korsförhör? Sa hon kaxigt och reste sig från bordet. Då smällde tanken i huvudet på henne, Ramonas hotande budskap, "Stryk i skolans skog 16:00". Ingrid rös. Och Ramona slutade 15:00, så hon skulle komma hem innan och se till att Ingrid gick dit. Hon bleknade.

Ingrid gick till sitt rum och knäppte på datorn. Hon gick in på skolprogrammet,men hennes konto var borta. Hennes gamla skola hade varit snabba med att bli av med henne. Dörren smälls upp och där står Aimee. -Du får inte göra det! Skriker hon. -Vadå? Ingrid fattar inte vad Aimee snackar om. Aimee stänger dörren och sätter sig på Ingrids säng. Ingrid vänder sig från datornskärmen, fortfarande inloggad. Hon tittar oförstående på Aimee.


Aimee fortsatte: -Jag hörde att Ramona pratade med en kille från hennrs klass som hon hade bråkat med. Hon sa att du skulle gå och ta emot stryk istället för henne, när han hotade med att ta till sin storebrorsa. Han frågade naturligtvis hur hon kunde få dig att gå dit istället, och då sa hon att du stod i skuld till henne och det här var din gentjänst och killen gick med på att låta dig få stryk och inte Ramona. Varför står du i skuld till Ramona? Ingrid suckade. -Hon känner Niklas, en kille som mobbade mig på min förra skola. Hon slog mig och kallade mig en massa namn, ibland svimmade jag när han slog mig, en gång vaknade jag upp hos polisstationen med en blåtira och blåmärken. Ramona känner honom via msn och hotade att berätta det för alla, vad han har gjort mot mig. Hon sa att hon inte skulle göra det om jag lydde henne och gjorde hennes läxor. Jag vägrade göra läxorna och hon sa att jag skulle stå i skuld till henne för det, och så fort hon behöver mig måste jag göra allt hon befaller. Men nu har hon ändå berättat för alla om vad Niklas gjort och om mina föräldrar, men hon säger ändå att jag måste gå, annars skickar hon niorna på mig! -Men jag fattar inte.. du har ju inte gjort ett skit för att förtjäna det! -Nej just det! -Vi måste berätta det för mamma! -Nej,Ramona säger att om jag säger till nån får jag spö av killarna i basketlaget istället. -Du får inte gå dit. -Jag måste.

Ingrid går på cykelvägen till Backa. Hon går igenom grinden och tittar sig omkring. Där bakom den stora skolan, så var skogen. Ingrid korsade skolgården och började känna sig rejält orolig och rädd. Hon gick upp i skogen och fick se några stora killar i nian. -Är du Ingrid Deborah? Frågade den största killen längst fram -Ja. -Du kommer få massor av spö nu, lilla fitta! Du måste vara en hjälplös idiot osm går hit i


stället för Ramona! -Jag är van! Sa Ingrid stött. -Va fan menar du med det? -Att jag fick en massa stryk i min förra skola och ibland svimmade jag och jag vakna upp hos polisen och jag hade blåtira lika stor som en tennisboll! Killarna började skratta. De gick mot Ingrid och slog näven i handen. Det sista hon ser är en knytnäve komma farande rakt mot hennes ansikte sen blir allt svart.

Hon känner men ser inte.Hon känner slag mot hennes mage ansikte och ben. Hon ligger på marken och hon känner hur någon lyfter henne. Hon står på marken med fötterna men hennes kropp är medvetslös så någon håller henne under armarna. Ingrid vaknar, sakta men säkert och tillslut står hon upp själv. Hon ser killarna framför sig.Två killar tar tag i varje arm en kille står bakom henne och håller runt halsen i stryptag på henne. Den sista killen slår. Hårda,vassa slag. Sen blir allt svart igen. När hon vaknar för andra gången är killarna borta. Hon ställer sig upp och ser Aimee. De är i skolans skog fortfarande. Aimee gråter när hon ser Ingrid. -Du har en blåtira! Säger hon. Och så blöder du näseblod! Ingrid känner efter och känner att näsan och ögat svider. -Det är okej! Säger Ingrid. -Nej det är det inte! Du förtjänar bättre än det där! -Ja vet! -Förstår du inte att mamma kommer fråga vad som hänt? Frågade Aimee igen med gråten i halsen, -Jag får väl ljuga! -Ljuga? Hur ska du komma på en ursäkt till det här? -Jag vet inte. Ingrid känner hur huden läker, sakta, sakta men endå onaturligt fort för en vanlig människa.


Näsan har slutat blöda och ser precis ut som den gjorde innan hon kom till skogen,och blåtiran på ögat blir mindre och mindre. Den läker inte helt och hållet men den är mindre än vad den var innan, innan var de som en tennisboll, nu är den som en 5-krona. Aimee tittar med stora ögon på Ingrid. -Men.. men vad? Aimee stammar och får inte fram ett ord. Ingrid blir tvungen att förklara eftersom man inte kan ljuga om hud som har läkande kraft, precis. -Jo, Aimee, jag måste berätta en sak. Men du måste lova att inte säga det till någon. -Jag lovar! -Bra. Jag är en klon! -Men.. men? -Låt mej prata till punkt! Jag föddes i ett labb. Allså jag är en normal människa,men min mamma fick universums bästa gener inopererade och på så sett fick jag talanger genom de generna, som är från univesums bästa gen, Men mamma fick inte talanger på grund av generna, bara jag, eftersom jag fick de i mig när jag låg i hennes mage.J ag kan höra och se onaturligt bra, min hud har läkande kraft, jag kan ibland flytta saker med tanken, se hur andra mår och se om andra ljuger, även fall det inte syns på deras ansikte. Jag kan också veta vad folk ska säga innan de säger det, och jag kan härma ljud och röster otroligt bra. Jag har också starkare adrenalin än andra. Jag kan göra i princip vad som helst om det blir nödvändigt. -Var det därför du inte var orolig för att ta emot stryk? Aimees röst darrade när hon fågade det. -Jo,det är klart jag var närvös. Jag kan känna smärta precis som alla andra. Och jag är inte superstark heller. Jag sa ju att jag är en vanlig människa. Aimee slutade vara sådär darrande och orolig och utbrast: -Wow, du är en klon! Är det inte häftigt? -Jo! Men lova att bevara min hemlighet! -Jag lovar.


Ingrid gick in genom ytterdörren. Ramona skådade henne från topp till tå. -Du var inte där! Sa hon kallt. -Jag var visst där, ser du inte blåtiran? -Jo men de killarna går i basketlaget! De måste ha slagit dig mer än så! Sa Ramona stött. -Men nu gjorde de inte det,o ch du kan fråga killen i din klass i morgon om jag var där eller inte för det var jag! Sa Ingrid och log retsamt. Sen korsade hon Ramonas väg och gick in i hissen med Aimee hack i häl. De satte sig i Aimees rum. Rummet var raka motsatsen mot Ingrids.Hon hade ljusgula tapeter och vita vackra möbler. Ljusröda gardiner och postrar och planscher på Håkan Hellström. -Gillar du Håkan Hellström? -Jag avgudar honom! Sa Aimee drömmande. -Du har vi helt olika musiksmak! Sa Ingrid med ett snett leende. -Jaså? Vad lyssnar du på då? Sa Aimee kort. -Him,Guns´N Roses,Iron Maiden,Rainbow,Scorpions,Motör Haed,WhiteSnake,Green Day och sån musik. -Okej jag fattar att vi har olika smak. Förresten så gillade jag Green Day förrut! Sa Aimee med ett stort leende. -Varför gör du inte et nu då? -Alltså, de är bra, men jag har väl tröttnat på dem lite. -Hur kan man tröttna på dem? De är ju superbra! Sa Ingrid skämtsamt och smällde en kudde i huvudet på Aimee på skoj. Ett kuddkrig bröt ut och de flamsade omkring tills de fick se Violett i dörröppningen med en kille i samma ålder som henne. Han såg ut att vara 15 eller 16. -Jag och Timmy kan inte koncentrera oss! Vi ska vara med i bågskytte-tävlingen! Violett gick därifrån med näsan i vädret. Han som verkade heta Timmy himlade med ögonen och gick med deppade steg efter Violett. -Han tycker att Violett är jobbig för hon är för självsäker. Hans mamma tvingar dem att umgås


för att våra föräldrar känner varandra. Men skit samma! Nå,vilken är den bästa Green Day låten då? -Poprock &coke! -Ja,den är bra. Min första Green Day låt jag hörde var Basket Case. -Min var Mariah, men Basket Case fick mej att falla pladask! Sa Ingrid med ett frånvarande leende. -Okej, samma här.

Kapitel 11. Ingrid satt i sitt rum. Hon hade en massa plascher och postrar på olika metalband. Hon hade fått en bild på Håkan Hellström av Aimee "ifall du börjar gillar honom", hade Aimee påstått. Men det fanns ingen chans att Ingrid skulle börja gilla Håkan Hellström, för han var poppare,v ilket hon var långt ifrån. Ingrid satte bilden på Håkan på sin anslagstavla. Egentligen bara för att vara snäll. Hon satte sig på sängen och kände sig lättare om hjärtat. Nu hade hon gått till skolans skog, så allting var över. Hon knäppte på datorn. Hon gick in på msn och såg att en person hade lagt in Ingrid på sin kontaktlista. Hon accepterade fast det hade varit Niklas förra gången. Personen blev plötsligt online. Ett chattfönster visade sig och på chatten stod det; "Tro inte att vi har glömt dej!". Ingrid fattade noll. Vad var det här? Hon svarade kort:"va?". Personen skrev med stora bokstäver:"Tro inte att du kommer undan så lätt! Vi väntar!". Ingrid kände sig dåligt till mods. Den här gången var det inte Ingrid som "vann", och fick se användaren logga ut och vara offline,som med Niklas Nu var dte hon själv som loggade ut fortare än kvickt. Ingrid blev rädd. Kunde det vara Ramonas kompisar? Hon bestämde sig för att inte tänka mer på det, istället tog hon på sig sin jacka och gick ut. Hon tänkte att hon skulle kolla in omgivningarna, mer exakt än vad hon gjorde när hon var med Aimee. Ingrid satte sig på en bänk intill en liten ICAbutik. Hon sänkte blicken på sitt armband. De armband hon fick när hon var på The Ring utav Tobbe. Det är först när skutdörrarna till ICA öppnas som hon får se henne. När dörrarna öppnas så höjer hon blicken från sitt armband, tittar mot ingången och får se det som får henne att häpna. Hon står öga mot öga med det som skulle kunna vart hennes egen spegelbild. Hon står nämligen precis framför en tjej som ser exakt ut som henne själv. Ingrid flämtar till. Tjejen tittar med stora ögon. Det enda som skiljer dem åt är att Ingrid har emostil och tjejen har skejtingkläder. Tjejen har kolsvart långt hår.I ngrid har också


kolsvart hår. Men hennes hår är kortare och med röda slingor i det kolsvarta håret. -Hej! Säger Ingrid snabbt. -Hej! Jag har letat efter dig säger tjejen. Jag heter Bailey Diamond. -Jag heter Ingrid Deborah Natasha Stewartz, Säger Ingrid. Men vad menar du med att du har letat efter mig? -Jag ska berätta! Kom med! Säger Bailey och för Ingrid bakom ICAbutiken. Ingen kan höra eller se dem här. -Jo det är såhär: Vi är tvillingar! Vi skapades i ett labb med universums bästa gener, av vetenskapsmän, de trodde de gjorde detta för mänskligheten och för att finna medel mot sjukdomar,men de kom istället på att de skapade en människa som var en superras. De ville lägga ner projekt Diamond,som det kallades,och skicka oss till adobtionesbyråer så vi skulle få riktiga liv. -Men jag trodde det var så att mamma fick generna inopererade. -Nej,de bestämde att de skulle säga så till oss till en början, alltså inte sanningen, för att vi skulle få förklaring till våra förmågor, utan att vi skulle känna oss som monster, jag fick reda på sanningen och försökte leta reda på dig eftersom vi lämnades på samma adobtionsbyrå så kanske du fanns i samma stad som jag. Trodde jag. -Så vi har inga rikitiga föräldrar? -Nej vi föddes i ett labb och blev skapade. Vi föddes inte. Men vi blev åtskiljda vid födseln för att vi skulle få normala liv. -Jaha -Och en sak till. Ditt riktiga namn är Natasha-Deborah Diamond. -Men jag fick ju namnet Ingrid Deborah Stewartz? -Nej,dina föräldrar döpte om dig,vi heter båda Diamond efter projektet. -Wow, jag önskar att jag kunde träffa dig mer! -Det ska du! Mina föräldrar sa att vi skulle flytta ihop ifall vi någonsin träffades.


-Du kan flytta till oss om du inte har något emot att flytta. Jag bor på Parkside, mina nya fosterföräldrar har herrgård.Jag flyttade dit för en vecka sen bara. -Jaha, jo men jag kan tänka mej att flytta! För mina föräldrar har inga rum över. Ingrid bestämde sig för att verkligen heta Natasha-Deborah,men hon kan ju kalla sig för Natasha bara. Ingen skulle någonsin mer kalla henne Ingrid.

Bailey och Natasha gick på väg hem till Natasha. -Kan jag kalla dej Nath, Istället för Natasha-Deborah? Det blir så långt att komma ihåg!Sa Bailey. -Ja det går bra. De svängde av till vänster och gick in genom porten till Natashas hus. -Hej Ingrid, Sa Evangeline utan att titta upp från ELLE-Tidningen hon läser i. När hon gör det och ser tvillingarna så spärrar hon upp ögonen och blir stum. -Hej Evangeline! Det här är Bailey, vi skildes åt vid födseln och vi är syskon.J ag heter Egentligen Natasha-Deborah Diamond så nu ska du inte säga Ingrid mer! -Men...det är inte möjligt! -Jo, och nu får du leva med två stycken Ingrid! Skojade Bailey -Kom Bailey så presenterar jag dej för de andra! Natasha drog med sig Bailey till Violetts prisrum. Hon öppnade dörren och där inne satt Timmy och Violett. -Hej Violett! Det här är Bailey Diamond min tvillingsyster! Sa Natasha leende. -Men? Inte visste jag att du hade en tvilling, Ingrid! Svarade Timmy och Violett i en mun. -Jo, men mitt riktiga namn är Natasha-Deborah Diamond så ni ska inte säga Ingrid mer. Natasha drog med sig Bailey till nöjesrummet och där inne satt Aimee och Ramona. -Detta är Bailey, min tvilling! Och jag heter egentligen Natasha-Deborah Diamond så ingen


ska säga Ingrid mer! Upprepade Natasha ännu en gång. Ramona bara stirrade. Natasha och Bailey är ju båda klonade så de visste vad Ramona skulle säga. -Jo Ramona! Nu får du leva med två stycken Ingrid! Sa Bailey och Natasha i en mun. Aimee gick fram till Natasha och kramade om henne. -Åh Natasha va glad jag är för din skulle att du är tillsammans med din syster! Natasha, Aimee och Bailey gick till Aimees rum, och pratade. Påväg dit så drog Natasha Bailey åt sidan och viskade -Säg inte till nån om att vi träffades av en slump på ICA, säg att vi bodde på olika fosterhem om någon frågar, ingen behöver ju få reda på hur det verkligen är! Säg att vi alltid har vetat om varandra, men att vi skildes åt när vi var små, så inge behöver veta om våran skapelse! Bailey nickade. När de var inne i Aimees rum så pratade de om Green Day, skejting, punk, kompisar och en massa andra saker. Plötsligt ringer Aimees mobiltelefon. Aimee svarar och frågar efter fem minuter: -Vill ni hänga med mig och mina kompisar Karen och Kiomi till glassbaren? -Jaaa,sa Natasha och Bailey på samma gång. Evangeline gav dem pengar och tio minuter senare så var de utanför glassbaren. -Wow, tvillingar! Sa Karen,när hon fick syn på Natasha och Bailey. -Varför sa du inget om att ni hade fått tvillingar i familjen? Fortsatte Kiomi,. -För att de bodde i olika familjer och Bailey flyttade in idag. -Vem av er är Bailey? Frågade Kiomi skämtsamt -Jag är Bailey, och det här är Natasha-Deborah, men kalla henne bara för Nath, sa Bailey och pekade på Natasha. -Okej Tjejerna gick in i glassbaren och beställde. Både Natasha och Bailey ville ha mintkulor med choklad topping.


-Wow, de har till och med samma smak! Sa Kiomi och skämtade glatt. Men hon visste ju inte att Bailey och Natasha egentligen är identiska kopior allså tycker de samma om allt. När glassen var serverad pratade om en massa saker. Men Kiomis fråga var viktigast: -Vilken skola ska du börja på Bailey? -Jag vet inte, vi har inte tänkt så långt, erkände Bailey. Natasha sa snabbt -Börja på Backa!För där går jag! -Syskon som vill gå i samma skola är ganska ovanligt! Skämtade Karen. Ja,hon visste ju inte att Bailey och Natasha precis hade träffats. -Men jag fattar att du vill umgås med din syster när ni tillslut bor tillsammans, Nath! Sa Karen tröstande. -Jo. -Ja,men jag måste fråga en sak! Sa Karen avslappnat.V arför heter ni egentligen Diamond i efternamn? -Eh, våra föreldrar hette väl antagligen det, men som sagt har vi skiljts åt vid födseln så vi kan inte svara tydligt på den punkten! Sa Bailey ironiskt utan nån som helst entusiasm. -Men varför Diamond? Det är som om jag kan döpa om mig till Rubin i efternamn, sa Kiomi och skrattade torrt. Liksom,Diamond är inget namn! -Men stör det dej på nått sätt eller? Fräste Natasha irriterat. Hon tittade på Bailey och såg att hon också var sur. De kunde inte veta att Diamond inte är deras efternamn eftersom de döptes efter projektet, men ändå kunde varken Bailey eller Natasha undgå att bli sura. Det var ju inte deras fel att de blivit födda...skapta i ett avancerat labb. -Ja om det inte funkar att låta oss heta så så kanske vi helt enkelt inte ska umgås mer? Fortsatte Bailey och drog med sig Natasha ut ur glassbaren. Bailey slängde en hundralapp till servitrisen och föste ut Natasha genom ingången. Till deras förvåning så sa varken Karen eller Kiomi nånting när de gick från glassbaren. De bad dem inte att stanna eller vänta på dem. De


bara tittade rakt ut i tomma intet.

-Vad tycker du om stan egentligen? Frågade Bailey efter att de hade gått tysta några minuter. -Bättre än vad jag tycker om Aimees vänner ialla fall! -Jo, kan tänka mej det! Folk som gick förbi tittade undrande på dem. De var oerhört lika och man kunde inte se skillnad på dem, om de skulle haft samma kläder på sig,eller olika frisyrer. Till Natashas stora förvåning så sa Bailey nått som fick henne att känna sig alldeles varm. Nått som nästan ingen nånsin sagt till henne. -Jag gillar din stil! Sa Bailey men fortsatte att titta framför sig på vägen. -Gör du? -Ja, jag gillar sånna som är sig själva. -Jo du har ju skejtingkläder. Det är ju också att ha egen stil! -Ja,jag gillar att skejta! Har du någonsin provat? Frågade Bailey som om det var det naturligaste i världen att kunna lira på skateboard. -Nej. Jag gillar musik, jag spelar bas och trummor,s varade Natasha. Läser du OKEJ? Allså tidningen OKEJ? -Ja, det gör jag. Men jag kan inte spela nått instrument. Jag är mer sporttyp! -Ja då är du iståfall lik Violett! Svarade Natasha utan att tänka sig för. -Är det den där tjejen hemma hoss dig med alla pokaler? Hon såg ut som en riktigt bitch, allså ursäkta att jag säger det! Bailey såg riktigt sur ut för Natashas hemska gemförelse. -Jag skojade bara! Jag menar, jag ville inte vara dum. Jag menar bara att ni båda gillar sport men hon är för tävlingsinriktad och du är en normal sportmänniska! Bailey verkade köpa hennes tröstande kommentar.


-Okej.

Bailey och Natasha gick in genom dörren och Evangeline kom emot dem. -Kan jag få prata mer er snälla! Jag har pratat med Baileys mamma. Bailey och Natasha tittade på varandra. Skulle inte Bailey få bo hos dem? Evangeline förde flickorna in till Violettas prisrum, där hon och Timmy satt. -Gå ut! Skrek Violetta argt till sin mamma. -Du talar inte till mig i den tonen!T immy måste ändå gå hem nu! Timmy var inte sur, han verkade snarare glad över att få lämna den påträngande och uppnosiga Violett. Han gick snabbt mot dörren och drog på sig jackan och smällde igen dörren. Violett tyckte inte heller att Timmy var en höjdare, så hon blev inte precis sur när han gick. Evangeline sa med hög röst: -Jag måste prata med tvillingarna i enrum du får hitta på nått annat så länge! -Men det här är mitt rum, och jag vill inte att du alltid ska använda det som nån psykologmottagning varje gång du vill prata med nån i enrum! Sa Violett spydigt. -Nu går du ut innan du får två veckors utegångsförbud! Violett lämnade rummet med en arg och förolämpad blick. När hon hade gått så bad Evangeline dem att sitta ner,och hon låste de stora portdörrarna till rummet. -Jag kan fortfarane inte fatta detta otroliga sammanträffande! Kvittrade Evnageline när hon satt sig mitt emot tvillingarna. Natasha och Bailey tittade på varandra. Det såg ut att börja bra. -Det är otroligt kul att ni fått träffa varandra, efter så många år eftersom ni har skiljts åt vid födseln! Fortsatte Evangeline i samma glada och omtumlande ton. -Tänk vad kul detta kan bli Ingrid, en ny familjemedlem! Känns det inte spännande att precis få veta att man har en tvilling? Tvillingar sägs stå varandra mycket nära, ni har ju en del


gemensamma gener! Bailey fnissade till. Natasha och Bailey var de ända som visste att de var identiska kopior med exakt samma gener. Natasha vände sig mot Evangeline. -Jag heter Natasha!Sa hon bestämt. -Men ditt tilltalsnamn är faktiskt Ingrid! -Ja men jag blev döpt till Natasha-Deborah Diamond! -Jag ska försöka ändra dina personuppgifter i skolan, okej? -Okej. -Men får jag flytta hit då, eftersom jag och Nath ska bo tillsammans? Frågade Bailey snabbt. -Socialen måste prata om det,S a Evangeline. Det var det jag skulle säga till er, fortsatte hon. -Men syskon har ju rätt att träffa varandra! -Jo, jag vet, men socielen ska ju ta upp det här! Bailey och Natasha kom på att det inte var lönt att tjafsa. Det skulle bara bli värre då. Man kan inte ändra på regler. Evangeline såg nog deras besvikelse för hon fortsatte att prata. -Du kan bo hos oss så länge, Bailey!Sa hon. Mötet är inte fören om två veckor och jag ska se till att ialla fall försöka till sammans med dina föreldrar att låta dig bo här! Om det inte blir så kan ni ju fortsätta att umgås! Varken Bailey eller Natasha blev gladare för det. Men de kände sig lite bättre till mods. Natasha och Bailey reste sig och gick ut ur rummet. De gick in till nöjesrummet. -Ska vi bowla? Frågade Natasha glatt. Hon skulle ialla fall försöka att få dem på bättre humör. -Okej. Natasha och Bailey spelade men det var inte lönt. Eftersom de är genmanipulerade kopior så är de ju otroligt bra, de kan i princip bli mästare i allting. Men det fanns ju ett problem. Båda var lika bra, så det blev oavgjort. Natasha vände sig om och där står Ramona i all sin glans. Hon tittar med stora ögon på Natasha. Precis när Ramona öppnar munnen så skriker Natasha: -Jag heter faktiskt Natasha! Inte Ingrid!


Nu blev det sådär igen! Hon visste vad Ramona skulle säga innan hon sa det. Inte precis som att läsa tankar för det kan hon inte, men hon kan veta vad folk ska säga. Ramona vet ju inte att Natasha är väldigt speciell. Så hon tittar skrämt på Natasha. Plötsligt så går en stöt genom Natasha. Hon tittar på Bailey och ser att det blixtrar till i hennes ögon. Det är som om Bailey vet att Ramona är en riktig plåga.I ngrid tänker att Ramona är en idiot som borde göra bort sig här och nu. Samtidigt som det blixtrar till i Baileys ögon så snubblar Ramona på en kabel och ramlar handlöst på golvet. Hon gnyr, ställer sig upp tittar med uppspärrade ögon och springer därifrån. Natasha tittar på Bailey. Sen brister dem båda ut i en stor, våldsam fnitterattack! När de blir ensamma i rummet så börjar Bailey förklara händelsen. -Jo det är såhär, du och jag är inte helt lika. Vi har fått två olika unika talanger som vi är ensamma om.J ag kan veta hur folk beter sig, utan att ens ha sett personen förut, eller utan att ha pratat med personen. Jag kan till exempel bedöma folk som går ute på gatan om deras bra och dåliga egenskaper som jag inte ens känner, men det kan inte du! Men du kan veta vad folk ska säga innan de gör det,och det kan inte jag. Det var därför jag kunde förstå att Ramona är en riktigt idiot. -Va häftigt! Svarade Natasha och hennes ögon glittrade till av entusiasm. -Ja och en ska till! Tillsammans kan vi flytta saker med tanken. Och välta saker medvetet!D et var därför vi kunde få Ramona att snubbla! Ensamma kan vi också det,men bara små saker som att välta bänkar eller något som står nära en kant,men det är inte alltid det funkar, när vi gör det ensamma. Liksom vi kan välta så det ser naturligt ut, så ingen kan veta att det är vi, men tillsammans kan vi verkligen använda magi! Att få saker att sväva och det kan ingen av oss ensamma! Sånt funkar varge gång när vi är tillsammans! -Jag fattar! Jag kände en stöt och såg att dina ögon blixtrade till precis när Ramona ramlade! -Ja! Stöten var att våra krafter förenades. Och dina ögon blixtrade också, det är bara det att man inte känner eller ser det när det är på en själv. Jag kunde känna att du hatade Ramona och jag kunde se att hon var elak eftersom jag kan se hur andra beter sig, så då tänkte du på det eftersom du hatar henne och eftersom jag fattade hur dum hon är så tänkte jag också det, allså att det skulle hända något med Ramona men inte vad som skulle hända, allså inget allvarligt, men bara något som får henne att göra bort sig. Och så hände det eftersom båda tänkte lika och därmed utförde en slags magi. -Ja,men jag fattar inte! varför blixtrade våra ögon till? -Därför att vi använde oss av krafterna, för att få Ramona att ramla .Varje gång vi använder


den här tekniken så blixtrar det till i våra ögon och går stötar i kroppen. -Jaha då fattar jag! Ingrid hann inte mer än vända sig om, innan hon fick syn på Ramona, igen. Hon stod och stirrade dumt på dem båda. Natasha fattade vad som höll på att hända. Ramona hade precis fått veta deras hemlighet, hon visste nu att de var speciella, att de hade övernaturliga förmågor. Natasha och Bailey tittade på varandra och sen så viskade Bailey till Natasha: -Tänk att hon ska börja sväva! -Varför? -Tänk det bara, jag berättar sen! Både Bailey och Natasha tänte på Ramona och innan någon hann säga "magi" så lyfte Ramona från golvet och svävade i rummet. Hon skrek. Hon greppade i luften efter nånting att gripa tag i. Både Bailey och Natasha kunde höra någon gå med långsamma steg i korridoren utanför rummet. Det var så dämpat att endast en klon skulle kunna höra det. Bailey sa till Natasha att tänka att Ramona förflyttade sig till höger och hon gjorde som Bailey sa utan att ifrågasätta. Ramona seglade i luften och när hon var precis över en röd soffa så slutade dem att tänka på Ramona och givetvis så landade hon tryggt i soffan. Evangeline kom in i rummet. -Vad har hänt? Frågade hon förskräkt. Jag hörde någon som skrek! Ramona försäkte öppna munnen men den var som fastfryst. Varken Natasha eller Bailey ville att hon skulle rubba deras hemlighet. Natasha tittade på Bailey och hennes ögon blixtrade. De tänkte antagligen båda på att Ramona inte skulle kunna säga vad hon nyss hört. Evangeline gick ut ur rummet och Natasha och Bailey gick fram till Ramona. De berättade om organisationen och att de var klonade, identiska kopior och om deras krafter. -Det här är helsjukt! Skrek Ramona och försökte gå sin väg men hon kunde inte röra sig. Det var som om hon var fastlimmad i soffan. Hon insåg att de hade rätt och fortsatte -Jaja jag tror er! -Men om du säger det til någon kan du lista ut vad som händer! Vi kan gör i princip allt tillsammans! Sa Natasha och levde ut sin triumf. Nu var det hennes tur att hota Ramona. Ramona suckade och lovade att inget säga. Sen lät de henne gå. Natasha tittar på Bailey. Hon tittar tillbaka. Det blir dödligt tyst och Natasha vet inte vad hon ska säga. Hon sätter sig i soffan och petar på en av sina pins som hon har på tröjan. Den föreställer röd och svartrutig


bakrund med texten "swedish idiot" och några fler över framfickan på jeansen med svarta döskallar och chackrutig bakrund. Sen så vrider hon lite på säkerthetsnålen som sitter tvärs genom byxbenet. Bailey ser att hon inte kommer på något bra att säga. -Jag tycker faktiskt om din stil! Den är helhäftig! -Tack! Svarade Natasha och ler. Evangeline ropar på Natasha och Bailey, att de ska komma till köket. När de kommer in så strålar hon glatt. Hon ler så ansiktet nästan spricker! -Bailey får bo hos oss! Socialen har framfört det till myndigheterna som tar hand om barn och ungdomar och de säger att det är eran rättighet att få träffa varandra! Så de ordnar flyttbus redan i morgon! Bailey och Natasha ser på varandra. De lyser båda två. -Ja!Både Natasha och Bailey ler och kramar varandra.De känner sig så lyckliga som de kan bli.

Kapitel 12. "Hej! Jag är ledsen för det som hände i skolans skog. Jag vill inte vara med i Dejans gäng, det är hemska, alla tre. Dejan tvingar mig att vara med, han och de andra säger att de ska slå ner mig om jag inte är med. Men nu ska jag ta risken och sluta vara med dem. Kan du träffa mig den 2 februari klockan 17.00 vid bensinmacken nära parkside-skolan? Jag vill träffa dig och be om förlåtelse.

mvh Laurent."


Så stod det i hennes inkorg på msn när hon vaknade dagen efter. Natasha känner att hon rodnar. Trots att ingen ser sitter hon med blossande kinder. Hon skulle kunna förlåta Laurent. Inte för hon vet vem han är, men hon känner på sig att han är okej. Hon skulle gärna gå till bensinmacken, men tänk om det var en fälla? Alla killar kanske är där och vill spöa henne? Men hon tar risken och går dit.

Natasha står vid bensinmacken. Hon ser konturerna av en kille i skejtingkläder i det svaga ljusskenet av bilar och skuggor. Killen kommer närmare och närmare. Hon ser hans ansikte. Det är Laurent gissar hon. -Hej! Säger han generat. -Hej! Säger Natasha. Hon säger det bestämdare än hon trodde det skulle låta. -Hur mår du? Frågade Laurent, som för att konstatera att hon inte blev alltför skadad. -Skit, Svarade Natasha, och hon lät nu ännu bestämdare. -Jag är verkligen ledsen för det som hände i skogen. Jag vill inte vara med i Dejans gäng längre. -Det är okej! -Så bra. Om du bestämt dig för att förlåta mig så kan du få följa med hem till mig,så kan vi titta på film och käka pizza? -ja gärna! Sa Natasha och log. -Men förlåter du mej då? -Okej -Bra. Laurent tog Natashas hand och de gick på vägen i skymningen. Hon var lite generad. För de höll varandra i handen. När de var inne hos Laurent, så satte Natasha sig i soffan i Laurents rum.


-Brukar du umgås med Ramona? Frågade Natasha. -Ja, men jag gillar inte henne, hon har sån kontrollmani. Hon Violett, hennes syrra,är så vidrig att man kräks! Laurent flinade. -Jag bor hemma hos dem. -Va?!Är ni syskon? -Nej, jag är fosterbarn till deras föräldrar. -Oj, jaha. Sa Laurent och det märktes att han inte kom på nått bra att svara. -Jag hatar dem också. Ramona började hata mig med en gång. -Och så har du ju den där Bailey, hon är cool. Kul med en tvilling eller? Hon såg jätteschysst ut när läraren presenterade henne. -Ja,men vi bodde inte i samma familj först. Vi är ju adopterade. Ja, hon är jättesnäll. -Ja en sån tjej är cool!Svarade Laurent snabbt. -Hm. -Men du är också jävligt cool! Jag gillar dina kläder! Sa Laurent plötsligt. -Tack,och jag gillar dina! Sa Natasha och hennes kinder hettade. Laurent log, och satte in filmen och de satt och rös båda två. Filmen heter Wrong Turn, och är en riktig skräckfilm. Laurent tog Natashas hand. Ibland kramade han den extra hårt. Hon slutade generas och tittade på honom. Han böjde sig fram mot henne. Hon gjorde likadant automatiskt. De kysstes i takt med skrikandet i filmen. En lång kyss. Sen drog de tillbaka huvudena och tittade på varandra. -Du är bra på att hångla! Sa Laurent plötsligt. -Du med. -Det är inte första gången du kysser nån va? Svarade Laurent retsamt. Fast på ett kärleksfullt sätt. -Om inte ryska posten i 3an räknas,så har jag faktiskt inte kysst nån.


-Oj det var som fan!Du är ju het! -Varför kallade ni mej för fitta då? Och "hjälplös idiot". -Det var ju Dejan och Uriah! Jag ångrar att jag gick med. Jag ville inte, men de tvingade mig. Och jag slog dig aldrig. Jag såg att du svimmade, men jag slog dig inte en enda gång. Jag bara höll dej när Uriah beordrade mig att göra det, men jag slog aldrig. -Jag vet. Jag svimmade, det gjorde jag, men jag hörde vad ni sa och jag hörde att du sa: "Nej,jag vill inte" minst tre gånger. -Det stämmer. -Bra -Men jag måste ändå säga en sak. Sa Laurent och det märktes att han ansträngde sig. -Vadå? -Jag kände en massa djupa sår när jag höll i din arm. Skär du dig? -Ja -Får jag se? Laurent sa det lite allvarligt, så Natasha ville anförtro sig åt honom. -Kan jag lita på dig? Frågade hon osäkert. -Ja,jag vill gärna träffa dej mer! Natasha visade såren,och Laurent skådade dem. -Men dem är djupa! -Ja.. -Är det på grund av oss du skurit dig? -Ja, men det är på grund av all skit i min förra skola också. -Vad hände där? Natasha tvekade. Sen berättade hon om Emmy, Niklas,Mattias och alla idioter. Laurent såg


argare och argare ut. -Fyfan,om jag ser den där Niklas ska jag fan spöa honom! -Han kan mycket väl komma hit,f ör han är jättebra kompis med Ramona. -Då ska han få! Natasha börgade gapskratta. -Vad skrattar du åt? Frågade Laurent förvånat. -Åt dig. -Varför det? Laurent såg lite röd om kinderna ut när han sa det. -För att du låter så rolig när du är hotfull! Du kan inte precis låta skräckinjagande! -Nej, jag vet!Sa Laurent men en suck. -Men det gör inget! Du är shysst. Det är det viktigaste! -Ja, det är du med. De fortsatte titta på filmen. Det var en massa missbildade mördare som letade efter fyra ganska unga människor i en kuslig skog. Det var två tjejer och två killar. De såg ut att vara mellan 19 och 25 år. De dog en efter en. Man kunde ganska snart lista ut vilka som skulle överleva. -Vad tycker du om filmen? Frågade Laurent plötsligt. -Jo den är bra. Jag har sett den två gånger förrut. Laurent tittade oförstående på henne. -Men varför sa du inget? Vi kunde hyrt en annan film. -Det gör inget, den är bra. -Okej. -Om jag säger en sak, lovar du att inte skratta åt mig då? Frågade Natasha plötsligt. -Jag skulle aldrig skratta åt dig!


-Bra. Jag trodde att det var ni, allså du, Dejan, Uriah,och Nandi som lurade mig när du skickade det där mejlet. Jag trodde att du kanske inte alls menade det du skrev,u tan höll med dem och att det var en fälla och att ni ville slå ner mej.. -Ja Uriah, och Dejan ville ju det, men jag ville inte vara med utan gick hem och skrev det där mejlet. Jag misstänkte att du inte skulle komma eftersom du kanske trodde att det var en fälla, men jag hoppades att du skulle komma, och det gjorde du också. -Jag tänkte att jag skulle ta risken. -Det är faktiskt väldigt modigt av dig. Natasha tvekade. För det var en sak hon inte sagt. -Jo, en gång när Anton slog ner mej så svimmade jag och vaknade upp hos polisen. Det sa jag där borta i skogen va? -Ja. -Ni kanske trodde att jag överdrev men det är faktiskt sant. -Men det är rena misshandeln! -Det är ju det ni gjorde mot mig i skogen också! -Men jag ville ju inte vara med! Sa Laurent med en suck. -Jag vet, och jag har förlåtit dig ju. Och jag hatar inte Niklas heller för då skulle jag ligga på samma låga nivå som han. -Herre Gud, du är ett helgon! -Jag vet, jag vet! Sa Natasha med viktig min.

Natasha sitter framför datorn. Hon chattar med Laurent. Plötsligt skickar hon iväg ett: "måste sticka hej då!", stänger av datorn och rusar ner i hallen. Där står Ramona. Och den person hon trodde hon skulle svimma om hon såg just nu. Just det, Niklas. Han flinade stort föste henne åt sidan så hon fick hans armbåge i ryggen och såg efter honom. Hon gned om sin stela rygg,efter armbågslaget, och sprang in till sitt rum. Hon tog upp en fickkniv och låste dörren. Sen tog hon fram ett papper hon fått för bara några timmar sen, och slog i numret,s om stod


på den. Snart hördes en röst i andra änden. -Hallå?! -Laurent, skynda dig hit!Sa Natasha i viskande ton. -Va? Nu? -Ja nu, jag måste visa digj en sak! -Jag kommer. Ge mej bara fem minuter! Natasha la på luren, och la sig på sängen. Det bultade i hjärtat, och likaså i dörren några sekunder senare. Niklas skrek därute. -Hallå? Punkfitta! Din mardröm har blivit verklighet va? Han skrattade rått, och Ramona sa några otydliga ord, som Natasha skulle kunna uppfatta,men hon stängde dem ute. Sen bultade de på dörren igen. -Du kommer snart ut och då får du räkna med en blåtira. Eller två! Han skrattade så han snart skulle vika sig dubbel. Han visste inte att Laurent var på väg, och att det skulle bli två mot två. Laurent var ju ganska muskulös, och stark. Men han var ändå slank på nått vis. Snart bultade det på dörren igen. -Hallå? Det är Laurent. Natasha gick och öppnade.Laurent steg in. -Ser du killen där utanför? Sa Natasha och pekade på Niklas. -Ja? -Det är Niklas,från min förra skola! -Jag ska ordna så han inte kan röra sig smärtfritt på en månad. Eller åtta. Laurent stirrar stint på Anton. -Okej. Men om han rör mig, då kan du gärna slå ihjäl honom. Men om han inte gör nånting, så gör inte det du heller då! Sa Natasha. -Jaja,som du vill. Jag hade gärna velat slå honom nu med en gång.


Laurent och Natasha hann inte gå så mycket som en meter utanför Natashas rum,innan Niklas kommer och ställer sig en halvmeter framför. -Du din jävla svartrockare! Du förtjänar inte ens att leva! Skriker Niklas. Natasha säger ingenting. Hon tittar hatiskt på både Niklas och Ramona. Niklas tar strypgrepp på henne och slår ett knytnäveslag så Natasha flyger rakt in i dörren. Laurent tar i sin tur stryptag på Niklas. -Nej du din lille emojävel! Ska du tigga mer stryk? Gör du det? Ja det verkar så, ja då ska du väl få det också! Skriker Laurent, och slår Niklas så han hamnar på golvet framför Laurent. Laurent slår Niklas som slår vilt omkring sig för att göra motstånd men Laurent är starkare. Natasha sätter sig upp och känner att hon har ett blåmärke på kinden, där hennes eviga plågoande slagit henne. Hon tittar på Laurent och Niklas som slåss. Laurent sitter över Niklas som försöker försvara sig, men lyckas inte. Laurent har övertagit nu. När han reser sig upp, så sticker Niklas sin väg. Laurent går fram till Natasha med stålt uppsyn eftersom han slagit ner hennes mobbare,men ser sen orolig ut när han ser Natasha. -Oj, som du ser ut! Vi måste tvätta det där! Säger Laurent och föser Natasha till badrummet. Han blöter ner en handduk och baddar varmt vatten på Natashas kind. -Han borde haft mer spö! Sa Laurent när han baddade kinden på henne. Natasha kind är alldeles blå, och det värker som tusan. -Han fattar ialla fall att jag inte är ensam nu! Svarade Natasha och känner på kinden. Den svider när hon så mycket som nuddar den.

-Men vad har hänt? Evangeline tittar på Natasha och sen på Laurent. -Och vem är det där? Fyller Harold i och tittar på Laurent. -Det här är Laurent, en kompis. Men det jag skulle säga är att Niklas, Ramonas kompis är han från min förra skola, som mobbade mig. Nu har han slagit mig,så min kind är alldeles blå. Laurent försvarade mig, men Anton kommer slå mig ännu mer! Natasha hinner inte säga mer. -Nej det ska han då inte! Sa Harold och klampade uppför trappan. Han gick fram till Ramona


och Niklas. -Kan du förklara det här? Sa Harold och pekade på Natashas kind. -Eh -Du är bannlyst från det här huset! Nu vill jag inte se dig här mer! Ut! gapade Harold och tittade barskt på Niklas, som stack sin väg, och Harold spände istället blicken på Ramona. -Och du, du kan räkna med att inte få träffa vänner på en månad. Och så har du utegångsförbud lika länge! In på ditt rum nu. Ramona såg ut som om hon tänkte protestera. Men när hon såg sin pappas min, så förstod hon allvaret och utan ett ord gick hon in på sitt rum och stängde dörren efter sig. Natasha och Laurent gick in i Natashas rum. -Jag gillar din piercing! Sa han samtidigt som han satte sig i fotöljen bredvid datorn. -Tack! sa Natasha med en svag rodnad som steg över kinderna. Laurent kunde låta så otroligt smickrande. Man kände sig vacker i hans sällskap.

Natasha kände sig inte rädd längre. Nu kände hon sig varm och lycklig... Och generad. Varför blir hon generad över allt som Laurent säger? Hon brukar ju aldrig bli generad. Hon kanske är kär? Han verkar ju uppenbarligen kär i henne, när han säger så snälla saker hela tiden. Å andra sidan kanske han fjäskar för att han skäms för det han var med och gjorde i skogen. Han kanske vill gottgöra henne. Men det låter verkligen som om han menar vad han säger,o ch ibland blir han också lite tunt rosa om kinderna. -Tack! Sa Ingrid,och en tår rann nerför hennes kind. -Vad är det? sa Laurent förskräckt. -Ingenting! Jag är glad för att du bryr dig. Det är därför jag gråter. -Jaha! Sa Laurent lättat och kramade om henne. Natashas kinder blev våtare och våtare. Tårarna rann ner i floder nerför kinderna. Hon som aldrig gråter. Hon har aldrig gråtit en enda gång för alla som varit så elaka mot henne under alla år. Inte heller för att hon inte har några föräldrar. Nu gråter hon för första gången på


längre - men av lycka. Det var tydligen Laurent som var värd hennes tårar. Niklas och alla idioter var inte värd att slösa tårar på. Laurent tar ett papper ur fickan och torkar Natashas tårar. -Jag tror jag älskar dig! Sa han plötsligt. Natasha kände att det sög till i magen, men av lycka. Men ändå tvekade hon. Ingen hade sagt så till henne, ingen någonsin! -Jag tror jag älskar dig också! Men jag skulle vilja att vi var kompisar först. Kanske det blir nått mer sen när vi känner varandra bättre. Svarade Natasha, samtidigt som hon log ett leende som fick Laurent att förstå att han var värd henne, och att hon inte gjorde ett tafatt försök att ruska honom av sig, utan att såra. -Ja, det tycker jag också! sa han och de fortsatte att kramas. Aimee kom in i rummet helt plötsligt. -Oj,förlåt! Stör jag? Sa hon snabbt. -Vill du verkligen höra sanningen? Sa Natasha retsamt, fast på ett snällt sätt, för att visa att hon inte var sur för det oväntade besöket. -Men vad har du gjort på kinden?f rågade Aimee och tittade stort. Och vem är han? Fortsatte hon och pekade på Laurent. -Det här är Laurent, en kompis! Sa Natasha utan att svara på frågan vad hon gjort på kinden. Men det behövdes inte heller, för det gjorde Laurent i hennes ställe.

Slutord Ja, vart ska man börja? Denna histora skrev jag när jag var 13 år. Alltså är det fel här och var, men de tänker jag inte rätta. Det har sin charm, och det har sin betydelse för mig. Denna berättelse handlar inte om mig, inte det minsta. Den är förskräcklig, men den lyser också av hopp och lycka.

Tricia Johansson.



Ingrid den udda