Issuu on Google+

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

CIF­‑SWEDEN

Deltagarna i 2013 års svenska program

Verksamhetsåret 2013 Council of International Fellowship Sweden 1


CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

Innehåll

Verksamhetsberättelse ...................................................................................................... .....3 - 4 Ögonblicksbild från svenska programmet i Karlskrona - Roland Mattisson...............................5

Reseberättelser & rapporter CIF-konferensen i Ankara - Pia Sandlin................................................................................ 6 - 7 Kenya - Emelie Donath.......................................................................................................... 7 - 8 Tyskland - Hanna Lagerlöf................................................................................................. 9 - 10 Kenya - Margareta Axelsdotter...........................................................................................10 - 11 Kenya - Sanna Sundin........................................................................................................ 12 - 13 Anteckningar...................................................................................................................... 14 - 15

Foto: Omslagsbild & sid 5 Sid 3, 6 & 7 Sid 7 & 8 Sid 9 Sid 10 2

Margot Bandmann Pia Sandlin Emelie Donath Hanna Lagerlöf Emelie Donath


V

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

erksamhetsberättelse CIF-Sweden 2013

Styrelsearbetet Styrelsens arbete och olika aktiviteter har utgått från verksamhetsplanen som antogs på årsmötet 2013.Styrelsemöten har under året hållits åtta gånger. Styrelsemötena är öppna för alla medlemmar och har hållits i CIF-lokalen. Ett flertal medlemmar har deltagit på styrelsemötena.   I samband med styrelsemötet i december anordnades också den traditionella julfesten dit alla medlemmar bjudits in via medlemssidan och även genom medlemsbrev. Ett 20-tal medlemmar deltog i julfesten På decembermötet togs deltagarna ut till det svenska programmet 2014. Nio deltagare bland fjorton sökande togs ut till programmet som äger rum under tiden 26 april-25 maj. Största arbetsinsatsen under året var planeringen och genomförandet av det svenska programmet. Styrelsen utsåg arbetsgrupper till de olika delarna i det svenska programmet. Koordinator, Introduktionshelgen, Teoretiska Programmet, Kulturfesten, Värdfamiljer, Distriktsansvariga, Avslutning och Utvärdering. En viktig uppgift för styrelsen har varit att informera och hålla kontakt med föreningens medlemmar. Detta har bland annat skett genom föreningens hemsida och dess medlemssida där bland annat styrelsens protokoll lagts ut.   Dessutom har styrelsen under året skickat ut fem medlemsbrev via mail med information om föreningens verksamhet och om pågående och kommande aktiviteter i föreningen. Information har också skickats till medlemmar som saknar mailadress. Svenska programmet Programmet genomfördes under tiden 5 april-6 maj med följande deltagare: Deniz Simsek, Turkiet, Kersti Kade, Estland, Ying-Hao Huang, Taiwan, Gulaiym Anarbekova, Kyrgyzstan samt Herve Le Rest och Lucile Laurent-Herbert från Frankrike. Programmet inleddes med två veckors teoretiskt program i Stockholm med samtliga boende i värdfamiljer. En kulturfest ordnades under denna period för deltagarna, värdfamiljer och medlemmar. Efter teoretiska programmet tillbringade deltagarna två veckor på sina respektive praktikorter, där CIF-medlemmar på orten planerat ett program utifrån var och ens professionella erfarenheter och önskemål.   Ett stort och engagerat frivilligarbete görs av dessa medlemmar i samarbete med deras arbetsplatser samt högskolor som tar emot studiebesök. I 2013 års program var det Göteborg, Växjö, Norrköping, Karlskrona och Västerås som svarade för praktiken. Programmet avslutades i Stockholm med utvärdering och en möjlighet för deltagarna att träffas igen. En avslutningsfest för deltagarna, medlemmar och värdfamiljer anordnades också hemma hos föreningens sekreterare Agneta Nilsson på Lidingö.   Utvärderingen innehöll mycket positiva lovord för hur programupplägget, boendet i värdfamiljer, möten med

CIF-Swedens ordförande Jan Igefjord, CIF-konferensen andra CIF-are under programmet fungerat. Ett stort tack till alla de som tagit emot deltagarna på studiebesök på sina arbetsplatser, Cif-guider som lotsat runt deltagarna under det teoretiska programmet, kordinatorer och de som ansvarat för programmet på praktikorterna. Ett särskilt stort tack till alla värdfamiljer som ställt upp. Utan dem skulle det inte bli något ”riktigt” Cif program. Utländska program för svenska deltagare Under året har fem personer intervjuats och rekommenderats för CIF-program i Tyskland, Kenya samt USA (CIP). Under senare åren har antalet sökanden till CIFprogrammen minskat markant. Det gäller inte bara från Sverige utan också från andra länder. Flera branscher har fått ställa in sina program, bland annat Indien, då man haft för få sökanden eller inga alls. Vi däremot hade 14 sökanden till vårt program 2014. Landansvariga för de olika programländerna ansvarar för intervjuerna av de sökande och presenterar detta inför styrelsen som sedan tar beslut om vilka vi ska rekommendera. Sedan är det mottagarlandet som tar det slutgiltiga beslutet. Landansvariga informerar nya deltagare om CIF:s verksamhet och ser till att de blir medlemmar. De informeras också om att CIF-Sweden förväntar sig ett aktivt deltagande i föreningen efter hemkomsten. Årsmötet 2013 Årsmötet hölls i Stockholm på Kärsögården i internatform och 34 medlemmar deltog. Följande ledamöter valdes till styrelsen: Ordförande Jan Igefjord (omval) Ledamöter Birgit Pettersson (omval) Agneta Nilsson (omval) Gunnel Kronberg (omval) Anna Stina Liliegren (omval) Birgitta Beijer (omval) Carina Bjurling (nyval) Tina Trygg (nyval) Kristina Weinsjö (nyval) 3


CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

V

erksamhetsberättelse CIF-Sweden 2013

Valberedning: Birgitta Holm Lena Petersson Agneta Björklund

(sammankallande)

Revisorer Gunnel Hedman-Wallin Mats Olsson Monica Swederoth (revisorsuppleant) Ekonomi Liksom tidigare år har CIF-Sweden försökt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt. Det Svenska programmet genomfördes med relativt små medel, med hjälp av ideellt arbete från medlemmar, värdfamiljer och de platser som erbjuder studiebesök. Anna-Stina Liliegren har varit ansvarig för att söka medel ur olika fonder. Ett särskilt tack till CSA(centralförbundet för socialt arbete), Konung Gustav V:s 90-årsfond och Helge Ax:son Johnsons stiftelse från vilka CIF-Sweden har erhållit bidrag. Tack vare dessa bidrag och medlemsavgifter har det varit möjligt för CIF-Sweden att fortsätta verksamheten och genomföra det svenska programmet. Antalet betalande medlemmar är 100. Glädjande är att vi ökat med 15 medlemmar jämfört med föregående år. Medlemsavgiften har under året varit 300 kr. Lokalen Med anledning av den stora kostnaden CIF har för lokalen på Karlbergsvägen 80 gav årsmötet (2013) styrelsen i uppdrag att se över lokalkostnaderna och undersöka möjligheterna att hitta ett alternativ till lägre kostnad.     Årsmötet bemyndigade också styrelsen att avveckla nuvarande lokal och teckna kontrakt på eventuell ny lokal till en lägre kostnad. Lokalkostnaden tar idag ca en tredjedel av CIF:s budget. Styrelsen har under året undersökt möjligheterna att hitta ett altenativ till en lägre kostnad utan att lyckas. Styrelsen har också förhandlat med bostadsrättsföreningen som äger lokalen om möjligheten att få låna lokalen vid en enstaka tillfällen om vi ”släpper” den till bostadsrättsföreningen.     Det har inte funnits något intresse från deras sida för en sådan lösning. Bostadsrättsföreningen har inte heller varit intresserad av att på annat sätt hjälpa oss med lokalfrågan.

4

CIF:s styrelse beslutade därför i december att säga upp lokalen till den 1 februari 2014.   Styrelsen fortsätter att arbetet med att hitta ersättningslokal eller ett annat alternativ där vi kan träffas för styrelsemöte och andra föreningsaktiviteter. CIF Internationellt CIF- Turkey anordnade CIF-konferensen i Ankara den 3-8 juni. Temat för konferensen var: ”Encounters in a global world, New challenges for social work and human service professionals.”   Det var en välbesökt konferens med cirka 200 deltagare. Det var många intressanta föreläsningar och studiebesök och bra arrangerat av CIF-Turkiet. Från svenska CIF var vi 28 deltagare och den största gruppen. Se sid. 6, Pia Sandlins rapport från konferensen. I anslutning till konferensen genomfördes också BDmöten (Board of Directors) och General Assembly (CIF:s högsta beslutande organ).   Bland annat behandlades förslag till förändringar av CIF:s stadgar. Arbetet med att se över stadgarna fortsätter av en grupp som ska redovisa förslag på nästa konferens. I gruppen ingår Agneta Björklund. Nästa CIF-konferens ska äga rum 2015. Ingen bransch hade anmält sitt intresse att ordna nästa konferens. Vi, CIF-Sweden, meddelade därför i samband med General Assembly att vi är intresserade att ordna nästa konferens och att vi skulle undersöka möjligheterna och ge besked till EC (executive committe) senast i november 2013.   Styrelsen har lämnat besked till EC att vi ordnar konferensen 2015. Vi har fått godkännande för detta och den planering som vi lämnat till EC.   Senast CIF-Sweden anordnade konferens var 1993, så det kan vara dags igen. Särskilt när vi är den näst största CIFbranschen efter Tyskland. För att genomföra konferensen på ett bra sätt kommer det att behövas många engagerade medlemmar! SLUTORD Styrelsen vill tacka alla medlemmar, värdfamiljer och bidragsgivare. Vår verksamhet med att arrangera program och skicka stipendiater till andra länder är möjlig tack vare de bidrag vi får från våra bidragsgivare.   Det är ett stort antal medlemmar som lägger ner arbetstimmar och dagar och som gör det möjligt för oss att klara av de arbetsuppgifter vi har. Ett mycket stort tack till er alla! Styrelsen för CIF-Sweden


Y

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

eing-Hao från Taiwan i Karlskrona Roland Mattisson

I det rum där Ying skulle bo har jag och min fru en liten staty av Mao. Man kanske inte skall ha det, men jag tänker att om finnarna kan ha Mannerheim på paradgatan i Helsingfors, så kan väl vi ha en lite Mao-staty på undanskymd plats i huset. Vi tog bort statyn innan Ying kom och la honom i en byrålåda. Jag höll på att missa honom på järnvägsstationen i Emmaboda för han var längre och såg inte så ”kinesisk” ut som jag hade väntat mig.   ”Känner du till konflikten mellan mitt land Taiwan och Kina”, var hans första fråga som han avlossade innan vi lämnat Emmaboda. ”Jodå”, sa jag ”den känner jag till.”   Relationen mellan Taiwan och Kina – Ying sa alltid mainland China – blev ett av våra stora diskussionsämnen under hans båda veckor i Karlskrona. Ying gav mig ett helt nytt perspektiv på problemet Han kommer från en familj med gamla taiwanesiska rötter, och han berättade att taiwaneserna var måttligt förtjusta när Chiang Kai-shek, efter att 1949 förlorat inbördeskriget mot Maos röda armé, kom till Taiwan med buller och bång.   Han kom i sällskap med generaler och tusentals soldater, hela sin regering, diverse korrupta tjänstemän och annat löst folk.   ”De bara tog över landet” sa Ying, ”halade vår taiwanesiska flagga och hissade sin egen”. Jag och min fru bor tre mil norr om Karlskrona. Det är 200 meter till närmaste granne och vi har en insjö framför vårt hus, vackert men inte särskilt unikt i denna del av Sverige.   Ying blev helt förhäxad, rusade ut direkt och tog en massa bilder.   ”Tänk att ni kan bo såhär ostört. Hade det varit i Taiwan hade det funnits hundratals hus runt sjön.”   För honom stämde det precis. Enligt kinesisk tradition skall man ha vatten framför huset och berg bakom, och vi har faktiskt en liten grusbacke bakom huset.   Han ville absolut inte flytta till en annan värdfamilj i centrala Karlskrona, utan tillbringade mycket tid framför

sin dator i det hörn av huset där man ha bäst sjöutsikt. Efter ett par dar förstod vi att det var från detta hörn som han skickade bilder och brev ut i världen och delade sin och vår vardag med människor i bl. a Taiwan. Ying sa att när han gick på socialhögskolan nämndes ofta Sverige som en förebild inom socialt arbete. Studielitteraturen refererade ofta till Sverige och ”den svenska modellen”.   Det han såg, både i Stockholm under det teoretiska programmet och programmet i Karlskrona, gjorde honom både förvirrad och tveksam. Han fick en bestämd känsla av att den svenska modellen håller på att krackelera genom privatisering, omorganisationer och kortsiktighet.   ”I Taiwan agerar socialarbetarna för att staten skall utöka sitt ansvar inom socialt arbete” sa Ying. Så var det detta med hästar. Jag hade till låns nord-svenske valacken Zorro för att köra fram årsbehovet av ved från skogen. Ying hade tidigare bara sett hästar på zoo, och var mycket förundrad över att man faktiskt kunde använda dem till något nyttigt.   En förmiddag följde han med till skogen. Jag märkte att han var ganska stark men saknade naturligt nog teknik när han hjälpte mig att lasta. Redan från första dan hade Ying blivit som en del i familjen. Han diskade och städade och lagade god och billig kinesisk mat.   Därför var det helt naturligt att han följde med när äldsta barnbarnet skulle uppvaktas på födelsedagen. Både födelsedagsbarnet, hans lillebror och en kusin fick sina namn skrivna på kinesiska. Deras lycka var inte att ta miste på. Mao låg lugnt kvar i byrålådan flera månader efter att Ying lämnat Karlskrona, men på sensommaren satte vi honom tillbaka igen.   Att vi tagit bort statyn var ett utslag av våra fördomar. Eftersom Ying jobbade både i Taiwan och i Kina hade han nog kunnat tänka sig att dela rum med Mao ett par veckor.

5


C

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

IF-konferensen Ankara Pia Sandlin

Vi var en grupp på 28 personer från CIF Sweden som deltog på konferensen i Ankara 3-8 juni 2013. Övergripande rubrik för konferensdagarna var ”Encounters in a Global World. Threats and Opportunities for Social Workers and Human Service Professionals” och här gavs många tillfällen till möten och erfarenhetsutbyte med kolleger från länder världen över. Vi var där! Vi fick också dela ett historiskt ögonblick med det turkiska folket, då protestvågen och de regeringskritiska demonstrationerna pågick under veckan. Våra turkiska värdar höll oss uppdaterade kring vad som hände. Vi förstod att de under de senaste åren känt hur friheten inskränkts mer och mer. Att vi var i Turkiet just dessa händelserika dagar gav en alldeles särskild dimension till konferensen.   Det är omöjligt att återge allt som vi fick uppleva, och redogöra för de föreläsningar och seminarier som vi fick ta del av. Här vill jag bara lyfta fram några av alla intressanta punkter från programmet. Peace Project - Parents Circle På CIF-konferensen 2011 på Cypern startade ”The Peace Project”. En fortsättning på detta blev bland annat att Mazen Faraj och Nir Oren från organisationen Parents Circle, Families Forum bjöds in till Ankara-konferensen.   De berättade om denna gräsrotsorganisations arbete för försoning i Israel/Palestina konflikten. Medlemmarna i organisationen har alla förlorat en nära anhörig i konflikten. Många hade aldrig mött ”den andra sidan” på riktigt ,även om de bor på en halvtimme eller timmes väg från varandra. Det enda mötet hade varit via media – via extremister som det skrivs om på löpsedlarna eller som skildrats i våldsamma TV-reportage.   En idé som är viktig för denna organisation är att försöka förstå/sätta sig in i ”den andra sidans” smärta. Mazen Farajs far sköts av en israelisk soldat när han helt obeväpnad var på hemväg från sitt arbete i Jerusalem. Nir Orens mor dödades av en självmordsbombare på en buss i Tel Aviv. Nu arbetar Mazen och Nir tillsammans för att sprida organisationens idéer.

Bland annat visade de filmen ”Two Sided Story” av Tor Ben Mayor. Filmen vill visa att vägen till fred och försoning börjar med att man tar del av varandras berättelser. Den följer en grupp israeler och palestinier som deltagit i Parents´s circles projekt och vi fick vara med i deras samtal och möten.   Det var andäktigt tyst i salen när vi såg filmen, och jag är övertygad om att vi alla rördes djupt av den. Du kan läsa mer om Parents Circle, Families Forum och se en trailer från filmen på webbadressen http://www. theparentscircle.com CIF Turkiet jubileumsfirade under konferensen 6

Mustafa, Gunvor, Harry & Nuket Turkiet – ett migrationsland Det finns fortfarande mycket stora brister när det gäller kvinnors rättigheter i Turkiet, och skillnader mellan kvinnors liv i de stora städerna och på landsbygden är markant. Möjligheterna att få barnomsorg är mycket begränsade, och det är vanligen kvinnorna som tar hand om de äldre i familjen.   Men på konferensen fick vi lyssna på många turkiska, välutbildade och starka kvinnor som föreläste för oss. En av dem var Pinar Uyan- Semerci från Bilgi universitetet i Istanbul. Hon föreläste om Turkiet som ett migrationsland och uppehöll sig en del kring omflyttningen i det egna landet. Hur långt från hembygden som man flyttar beror till stor del på familjens ekonomi. På 1950-talet började flytten från landet till städerna, och nu kan man se en flyttvåg tillbaka från städer till landet, särskilt bland pensionärer. Visserligen underströk Pinar att det är svårt att få fram tillförlitlig statistik om förhållandena i Turkiet men gav oss ändå denna siffra från 2006 – då bodde drygt 48 % av landets befolkning på en annan plats än där de var födda.   Det är vanligt att en taxiförare inleder konversationen med att fråga: var kommer du ifrån? På 1960-talet startade den stora arbetskraftsutvandringen från Turkiet till andra länder. Det finns också en immigration till Turkiet, bland annat till turistorterna vid Medelhavet dit pensionärer från England, Holland och Tyskland flyttar. Turkiets geografiska läge gör också att man tar emot många flyktingar och asylsökande.   Det finns en hel del intolerans mot främ-lingar, och det har förts en debatt kring förekomsten av rasism i Turkiet. Rollspel kring Human Trafficking Vi fick också tillfälle att delta i workshops och en av dessa rörde Human Trafficking. Två unga flickor från Rumänien erbjuds arbete med god lön i Turkiet i en supermarket. Arbetsförmedlare är en rumänsk kvinna som är gift med en turkisk man.


C

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

IF-konferensen Ankara Pia Sandlin

  De rumänska familjerna invaggas i tron att arrangemanget är tryggt och lagligt. Flickorna hotas och vågar inte berätta att de egentligen får arbeta som sexslavar. Här fick vi deltagare från olika länder och världsdelar tillsammans agera de olika rollerna och sedan diskutera och analysera situationen. Studiebesök En av dagarna ägnade vi åt studiebesök vid olika sociala verksamheter runt om i Ankara. Det fanns 19 olika ställen att välja bland. Några av oss besökte Saray (betyder Palats) – som är en institution för personer med utvecklingsstörning.   För mig var detta ett återseende, då jag 2004 deltog i programmet i Turkiet och även då besökte Saray. Mycket hade hänt där vad det gäller lokalerna och den dagliga verksamheten.   Husen var fräscha och fina och i samarbete med konstnärer har man utvecklat intressanta och menings-fulla arbetsuppgifter. Besöket avslutades i ett av husen där små barn bodde. Nu fanns där färg-TV , men vid en snabb titt in i en sovsal möttes vi av barn som låg ensamma för sig själva i sina spjälsängar…. En välordnad och trevlig konferens Unga volontärer i röda t-shirts fanns alltid till hands för att svara på frågor eller hjälpa oss till rätta. Det blev även tillfälle för alla deltagare från Sverige att träffas. Då presenterades och gillades tankarna om att vi svenskar blir värdar för konferensen 2015!   Under konferensen valdes en ny ordförande för CIF

K

Fanns även tid för svalkande avkoppling... International och det blev Mireille Boucher från Frankrike. Även Rabia Özbas Durak som var sekreterare för Ankarakonferensen valdes in i styrelsen.   Trots den ganska höga medelåldern bland konferensdeltagarna ”skakade vi loss” på dansgolvet och hade trevliga kvällar tillsammans. Sightseeing i Ankara och olika kulturupplevelser som folkdans, rullstolsdans och körsång bidrog också till den goda stämningen. Till sist: Ankara-konferensen var bra och proffsigt arrangerad, lägg sedan till en stor dos värme och gästfrihet från våra turkiska vänner och resultatet blev ett härligt globalt möte!

enya Emelie Donath

I slutet av mars 2013 anlände jag till Nairobis flygplats i Kenya. Jag kom från två veckors semester på Zanzibar och var utvilad och väldigt nyfiken på vad utbytesprogrammet skulle innefatta.   Men jag var även lite nervös. Planet hade landat på flygplasten och jag hade inte fått någon bekräftelse på att styrelsen i Kenya hade tagit emot mitt mail om ankomsttider. Jag hade försökt få kontakt med dem flera gånger utan att få något svar.   Men det visade sig att jag inte behövt vara orolig för när jag klev ut från flygplatsen stod en hel välkomstkommitté där och väntade på mig. Även de två andra deltagarna från Sverige som jag haft lite kontakt med innan var där. Efter lite stök och bök på flygplatsen klämde alla vi del-

Gruppen tillsammans med representanter för CIF Kenya tagare samt CIF-Kenyas styrelse in oss i en minibuss och åkte mot staden Nakuru där utbytesprogrammet skulle äga rum. Jag kände mig ganska lugn, mycket tack vare att jag två år tidigare varit i Kenya på semester då jag även tillbringat några dagar i och utanför Nakuru.   Efter några timmars bilfärd med det obligatoriska stoppet vid utkiksplatsen kom vi fram till Nakuru. Sedan 7


CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

K

enya, forts. Emelie Donath

skulle vi alla släppas av hos våra respektive värdfamiljer och ytterligare ett par timmar senare släpptes jag som sista person av vid min familj. Jag fick ett varmt mottagande av Jessica, mamma och fru i familjen, och hennes lillasyster Winnie som bodde där. Familjen bestod även av pappa John som arbetar som lastbilschaufför som ofta hade långkörningar och därför sällan var hemma samt sonen Joel 11 år som gick på internatskola och av den anledningen sällan var hemma.     CIF-Kenya hade missat att meddela familjen att jag är vegetarian men som tur var även Jessica det (dock av helt andra skäl än jag). Jag trivdes så bra i min familj att jag stannade där under hela programmet.   Genom min familj lärde jag känna flera andra kenyaner som jag umgicks med. Jag har genom dem kommit i kontakt med många trevliga och intressanta människor jag aldrig annars hade fått möjligheten att träffa.   Hos min familj var det högt i tak och där vågade jag ställa frågor och diskutera saker som jag på andra ställen inte fann det lämpligt att ta upp. Årets deltagare bestod förutom mig själv av Sanna och Margareta från Sverige, Turid och Zeeshan från Norge samt Betty och Pilar från Spanien. Första dagarna höll CIF-styrelsen en introduktion för oss. De hade även bjudit in några andra medlemmar som talade.   Där fick vi allt från bland annat lära oss mer de olika stammarna i Kenya, och att vi skulle lära akta oss för ficktjuvar samt höra ett uttalande om att ”homosexualitet är något en del barn lär sig när de är iväg på boardingschool”   Vissa av oss i gruppen var noga med att tala om vad vi själva tyckte samt var villiga att diskutera olika åsikter och synsätt. Och det var uppenbart att vi deltagare hade en helt annan syn på t ex sexualitet och religion än vad styrelsen hade. Jag blev placerad på en verksamhet som heter Filadelfia som omfattade skola, barnhem samt ett av Kenyas få skyddade boenden, detta för unga mammor med barn   Det var intressant att få se och ta del av hur de olika verksamheterna fungerande men dagarna innehöll även en hel del tid då man inte gjorde så mycket. På praktikplatsen fick jag höra och ta del av synsätt som i Sverige är helt icke-acceptabla och som uppfattas som väldigt kontroversiella t ex att det i vissa lägen är rätt att slå

8

Studiebesök till dumpsite

barnen då ”det kan vara det enda sättet att få dem att lyssna och lyda”.   Det starkaste minnet jag har från min praktik var när kuratorn på Filadelfia tog oss med till dumpsite där de allra fattigaste i Nakuru lever och bor. Där fick vi besöka flera kvinnor som organisationen på olika sätt stödjer, bland annat en fjorton-barns mamma som är förlamad från benen och neråt som blivit gravid med samtliga av hennes barn genom våldtäkter. Jag besökte även de andras praktikplatser och CIF-Kenya ordnade ett studiebesök på genusenheten på Egerton University samt utflykt till Thomson fall. Som gången innan jag var i Kenya var jag på safari i Masai Mara vilket nästan är ett måste. I Kenya fungerar inte allt som det gör i Sverige och det var många gånger planer ändrades i sista stund. Kenya är ett bra ställe att träna sitt tålamod på!   Ofta kände jag också att det förväntades av mig att bidra ekonomiskt och ibland var det svårt att veta om personer tog kontakt med mig bara för att få ekonomisk hjälp.   Korruption kunde man flera gånger ana att det förekom. Flera av deltagarna var inte rädda att säga ifrån till CIFKenyas president om det var något som vi deltagare var mindre nöjda med och det tror jag inte riktigt han samt övriga styrelsen var vana vid. Jag har fått lära mig mycket om hur det fungerar i Kenya och skillnaderna mot hur det är i Sverige är enorma. Jag hoppas även att jag har lärt många kenyaner något, samt att jag där våra åsikter och synsätt vad gäller olika saker legat väldigt långt ifrån varandra åtminstone har sått ett frö hos dem som kanske i framtiden leder till förändring och förbättring.   Vistelsen i Kenya gav mersmak så nu har jag och Sanna, en annan deltagare från Sverige som jag lärde känna under programmet, en ny resa inplanerad där vi hoppas få ytterligare internationella erfarenheter.


T

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

yskland Hanna Lagerlöf

Dagen efter midsommar bar det iväg till en två veckor lång vistelse i München i södra Tyskland där jag skulle tillbringa två veckor hos familjen Zeitler-Zelinger. Eftersom jag arbetar med flyktingmottagning, och speciellt med ensamkommande barn, hade jag ansökt om att få åka till ett annat Europeiskt land för att få en inblick i flyktingmottagande ute i Europa.   Att det blev just Tyskland var en lycklig tillfällighet. Tyskland är ett av de länder i Europa som tar emot flest flyktingar och därför var det extra intressant för mig att få komma dit. Väl framme i München möttes jag av en mycket kall och regnig sommar, men av trevliga människor och ett väldigt välorganiserat program. Eldsjälen som hade utformat programmet, var vår alltid närvarande och engagerade hjälpande hand Ilse Hoffman.   Programmet var utformat så att gruppen tillbringade den första veckan med gemensamma studiebesök och den andra veckan deltog var och en i ett eget program utifrån respektive yrkesområde. Den internationella gruppen bestod av fyra deltagare. Det var förutom jag, Deepak från Indien, Marie-Chantal från Rwanda och Gulzat från Kirgiztan. Åldersspannet på oss spände från 28 till drygt 40 år. Deepak var universitetslärare i socialt arbete i en medelstor stad i mellersta Indien. Han hade uppmanats att åka på utbytet av sina studenter, som också hade skickat in ansökan för honom.   Det var första gången Deepak var utomlands och han och hans fru passade på att åka Europa runt i anslutning till vistelsen i Tyskland. Marie Chantal från Rwanda var en djupt troende före detta katolsk nunna. Hon hade tillbringat många år i ett mycket strikt kloster, men blivit sjuk och klarade inte längre av det strikta livet i klostret. Hon ville göra gott för

funktionshindrade barn och hade påbörjat ett projekt för att möjliggöra skolgång för barn och ungdomar med olika funktionshinder.   Rwanda är ett bergigt land med ett dåligt utbyggt vägnät. Brist på hjälpmedel och framför allt synen på personer med funktionshinder gör att många barn aldrig får gå i skolan.   Marie Chantal hade fått ett stipendium och kunnat åka till Frankrike för att lära sig mer om arbete med funktionshindrade barn. Väl i Frankrike kom hon i kontakt med CIF och fick då även möjligheten att vara med i programmet. Gulzat från Kirgiztan arbetade på en kvinnoorganisation som erbjöd rådgivning, stöd och konkret hjälp till kvinnor som blev slagna i hemmet och funderade på, eller hade genomfört skilsmässa.   Organisationen erbjöd kvinnorna hjälp till egen försörjning genom att lära ut hantverk och ekonomisk rådgivning. Gulzat hade tagit med sig prov på vad kvinnorna producerade. Varorna bestod av vackra väskor, sjalar tofflor och oliks små prydnadsfigurer och sålde slut på nolltid då hon tog med sig dem på avslutningsfesten. Gruppen blev snabbt sammansvetsad och vi hade väldigt trevlig tillsammans. Alla bidrog med sina erfarenheter från sina olika länder och yrken och alla fick sina olika roller och ansvarsområden under de två veckorna.   Eftersom jag var den enda som var van att åka tunnelbana och läsa kartor blev jag snabbt gruppens guide. Deepak ringde mig varje morgon och ställde frågan ”What is the reoprting time” och ”what is the meetingpoint”.   Vi i gruppen hade stort utbyte av varandra på olika sätt. Eftersom jag, till skillnad från de övriga, kom från ett västerländskt välutvecklat land blev jag också den som tillfrågades om ”europeisk” kultur och organisation, vilket gav mig tillfälle till mycket egen reflektion. Programmet under den första veckan handlade mycket om att förstå tysk välfärdspolitik och även hur den tyska nutidshistorien har påverkat det sociala arbetet.   Intressant för mig var att se hur stark den tyska handikapprörelsen var och hur mycket hjälp det finns för personer med funktionshinder. Jag fick förklarat för mig att det hela kom som en reaktion efter andra världskriget då människor med fysiska och psykiska funktionshinder for mycket illa.   Även socialt arbete med och för barn och ungdomar tycktes ha en framträdande roll, vilket också hade kommit som en reaktion efter andra världskriget. För mig som svensk var det dock väldigt mycket som var likt den svenska välfärdsmodellen. Tyskland har tagit till sig många svenska modeller fick jag förklarat för mig av en politiker som vi träffade. Det som skilde handlade framför allt om kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.   I Tyskland är det betydligt mer vanligt att vara hemmafru, eller i alla fall vara hemma betydligt längre med små barn. En ny lagstiftning har nu trätt i kraft som garanterar barnomsorg redan från det att barnet är ett år, vilket var ett aktuellt problem för de tyska politikerna att lösa.

Gulzat, Deepak, Hanna & Marie

Intressanta studiebesök som vi gjorde under den första veckan var besök på fängelse, ungdomsgård, barnhem, särskola, fritids och flera verksamheter för barn med funktionshinder.   Mest anmärkningsvärt var att det serverades alkohol vid 9


CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

T

yskland, forts. Hanna Lagerlöf

speciella fester på ungdomsgården! Åldersgränsen var 16 år och resonemanget handlade om att det är ”bättre att ha koll på ungdomarna än att de är ute själva och dricker sig stupfulla”. Under den första veckan hann vi även med en hel del turistande. Vi åkte bland annat till södra Bayern och såg det mycket berömda slottet Neuschwanstein, som har varit förebild för Disney´s Törnrosaslott.   I övrigt besöktes några kända Biergarten, Hofbreuhaus, tyska korvar och sauerkraut förtärdes och lederhosen och dirndels prövades! Den andra veckan var inriktad på våra specifika yrkesområden. Min professionella partner Maria Boge-Diecker hade ordnat ett fullmatat program till mig med besök på boende för ensamkommande barn, flyktingförläggning, mottagning för traumaskadade flyktingar, bostadssociala gruppen med fler. Det tyska flyktingmottagandet skiljer sig markant mot det svenska. Jag hade felaktigt trott att åtminstone länderna i norra Europa hade en någorlunda gemensam flyktingpolitik. Den bilden ändrades snabbt och jag har nu full förståelse för att Sverige är många flyktingars främsta mål.   I Tyskland är det mycket svårt att få ett permanent uppehållstillstånd. Processen som leder till ett första beslut

K

i ett asylärende är mycket lång. Ofta får man vänta flera år och oftast får den asylsökande avslag i första instans. Till skillnad från i Sverige så får personen ingen juridiskt hjälp under processens gång. En advokat får bekostas av egna medel eller med donationer.   Om en person beviljas asyl beviljas aldrig ett permanent uppehållstillstånd från första början. Tyskland har alltid tidsbegränsade uppehållstillstånd och efter en period prövas asylskälen på nytt. Detta medför att det tar många år innan en person som har fått asyl kan kännas sig trygg och ha möjlighet att få återförenas med sin familj som inte kan komma efter på familjeanknytning förrän personen har ett permanent uppehållstillstånd. Sverige är det land i Europa som i faktiska tal tar emot flest ensamkommande barn. Efter Sverige kommer Tyskland. På grund av Bayerns närhet till Sydeuropa kommer de flesta ensamkommande barn som kommer till Tyskland till München.   När det gäller barn sprids de inte ut i hela landet, utan den kommun där de först ger sig tillkänna har blir ansvariga för dem. Mottagandet av de ensamkommande barnen motsvarade i princip det svenska systemet.   Jag besökte ett boende för ensamkommande som var mycket imponerande. Jag tog till mig många goda idéer som till viss del kan användas i mitt dagliga arbete. De två veckorna gick snabbt och snart var det dags för avslutningsfest och utdelning av diplom och tyska pepparkakshjärtan. Veckorna gav mig många fina minnen och intressanta insikter om både min egen kultur, andra kulturer och om socialt arbete världen över.

enya Margareta Axelsdotter

Årets CIF-program i Kenya ägde rum under fem veckor i mars-april och omfattade 7 internationella deltagare, 3 från Sverige och 2 från vardera Norge och Spanien.    Programmet startade i Nairobi där vi möttes på flygplatsen under morgontimmarna av fyra styrelsemedlemmar från CIF/Kenya i färgglada afrikanska kläder och kvinnorna med fantasifulla flätningar och håruppsättningar.   Därefter vidtog lite sightseeing i huvudstaden, besök på Nairobi museum mm. Resan från Nairobi upp mot programmets huvudort, Nakuru, tog fem timmar i minibuss på skumpiga vägar med mycket hål och skador av kraftiga regn. De första dagarna präglades av mycket diskussioner kring det överklagade valresultatet då dom från Högsta Domstolen väntades. En viss spänning fanns i landet då förra presidentvalet 2007 präglades av efterföljande 10

Introduktionsprogram anklagelser om valfusk och mycket våld med tusentals döda. Vi kastades rakt in i dagsaktuell storpolitik då den nyvalde presidenten Uhuru Kenyatta, även han anklagad för valfusk, dessutom stämts inför Internationella Krigsförbrytartribunalen med anledning av hans ansvar i samband med förra valets efterföljande våld.   Detta gav en god inblick i det unga landets korta historia som självständig nation, dess relationer till grannar och världssamfundet, genom alla nyhetssändningar som handlade om frågan.


K

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

enya, forts. Margareta Axelsdotter

Efter två dagars introduktion om landets historia, politik, sociala förhållanden, socialt arbete, klansystem mm tillsammans med organisationskommitteen vidtog så vardagen där vi alla placerats på olika arbetsplatser inför de kommande fyra veckorna.   Min arbetsplats var Catholic Dioce of Nakuru, den katolska kyrkans paraplyorganisation för alla deras hjälpprojekt i Kenya, såsom vattenreningsprojekt, Civic Education, Human Rights, fredsarbete mm.   Jag placerades hos underorganisationen Social Welfare där jag fick följa teamets supervisor Mr Basil som basade över en stor verksamhet med massor av sociala projekt.     Social Welfare drev bland mycket annat två större center för gatubarn som där fick skolundervisning och mat samtidigt som socialarbetarna arbetade med familjerna med målet att få barnen att återgå till hemmet och den offentliga skolan.   Vissa familjer fick sponsring med skolavgifter, samtal och stöd. Socialarbetarna hämtade upp barnen på gatan, barn som många, men inte alla, har ett hem och en familj men som skickats ut på gatan för att tigga till familjens försörjning.

arbetat och var nu pastor i en kyrka, en uppgift som innebar stort socialt engagemang där han förutom predikan och kyrkliga sammankomster också gick hem till familjer med sociala eller medicinska problem och bad tillsammans med dem.   Familjen var mkt religiös och bad flera ggr om dagen. Över huvud taget var den starka religiositeten mycket närvarande i samhället och alla möten och sammankomster inleddes med bön.   95% av befolkningen var kristna och den muslimska minoriteten samverkade förvånandsvärt friktionsfritt och närvarade under böner. Några religiösa laddningar mellan grupper ansåg man sig inte ha. Klansystemet beskrevs som alltmer närvarande och problematiskt i det kenyanska samhället då motsättningarna var påtagliga. De främsta politiska posterna fördelas inom två klaner som i sin tur utnämner sina egna på tunga poster medan majoriteten av befolkningen inte känner sig fullt representerade.   De ökande klanproblemen kom brutalt nära CIF-programmet då en av styrelsemedlemmarnas make, en känd och inflytelserik anhängare till presidentvalets förlorare, kidnappades och försvann under vår sista programvecka. Under avskedspartyt sista kvällen kom ett sms-meddelande från styrelseledamoten där hon kort meddelade att hennes man återfunnits död.

Social Welfare hade också en mkt omfattande gruppverksamhet där man hade bortåt hundra grupper i gång ex äldre kvinnor, prostituerade, våldsutsatta i hemmet.   Grupperna startades av socialarbetarna som ledde dem inledningsvis med syfte att ex hjälpa prostituerade bort från prostitution och till alternativ sysselsättning och inkomst genom mikrolånsverksamhet, grupprojekt med tvåltillverkning mm.   Alla grupper formade en egen ledning med ordf, sekr och kassör. Socialarbetarna hjälpte grupperna igång och fanns kvar under en period då gruppen fungerade terapeutiskt för att så småningom övergå till självgående självhjälpsgrupper. Behovet var enormt och det var inte svårt att rekrytera gruppdeltagare.

Min andra värdfamilj bestod av en ensamstående kvinna med en tolvårig dotter. Dotterns pappa hade lämnat dem tidigt och bidrog inte med ngt underhåll, en situation som var mkt vanlig bland kenyanska kvinnor.   Familjerna bodde båda i små stenhus med mkt järngaller och hänglås för fönster och dörrar. Säkerhetssituationen är inte den bästa och risken för rån och våldsbrott var stor. Att vara ute efter mörkrets inbrott var inte att tänka på.   I hemmen fanns det nödvändigaste, båda familjerna hade ett litet kylskåp. Maten lagades över en liten koleldad eldstad med rökgång över i ett hörn av köket. Vatten fick man spara på, i min första familj fanns vatten i kranen tre dagar i veckan så man sparade i tunnor. Varmvatten fanns inte alls och inga duschar så man fick snåla och tvätta sig med balja. Det var dyrt att borra brunnar och befolkningen är stor.

Social Welfare samarbetade också med en mängd organisationer och institutioner på olika sätt men allt med utgångspunkten hjälp till självhjälp. Jag fick möjlighet att besöka ett stort antal barnhem, gatubarnsprojekt och andra sociala verksamheter.   Behovet är enormt och det förefaller nästan finnas en institution i varje kvarter. En del hade utländska volontärer och eftersom resurserna var mycket knapra och kunskap och högre utbildning ofta en bristvara var volontärerna och det kunskapstillskott de bidrog med mycket välkommet.   De flesta institutioner drivs av hjälporganisationer och kyrkor och den egna offentliga hjälpen är mkt bristfällig.

Som programdeltagare fanns gott om möjligheter till utbyte av tankar, ideer och erfarenheter och även för mer handfasta bidrag i arbetet.   Eftersom resurser och kunskap var bristvara kunde jag bidra på många olika plan, allt från enkla självhjälpsråd till sjuka, lekar och aktiviteter på barnhemmen, samtal vid familjekonflikter, erfarenhetsutbyte i ett forskningsprojekt och framförallt utbyte av kunskap och erfarenheter i mötet med alla socialarbetare jag mötte under programmets gång.   Upplevelsen var fantastiskt, inte minst möjligheten att få bo och leva vardagsliv tillsammans med kenyanska familjer, dela deras tankar, svårigheter och glädjeämnen.

Under programmet bodde jag i två olika värdfamiljer, båda s.k. kenyansk medelklass. Min första värdfamilj bestod av ett par i 55-60-årsåldern med 5 utflugna vuxna barn, samtliga universitetsutbildade.   Kvinnan var sekreterare på det statliga elbolaget och arbetade 8-17 sex dagar i veckan. Mannen var förtidspensionär efter en stor neddragning på det företag han

Organisationskommitteen gav möjlighet att sätta tankar och reflektioner i ett sammanhang och erbjöd utrymme för öppna diskussioner i frågor av känsligare art såsom AIDS-problematiken, homosexualitet, kyrkans roll, politisk förföljelse mm.   CIF-programmet I Kenya gav ovärderliga erfarenheter som inte gått att få på annat sätt. 11


CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

K

enya Sanna Sundin

Vi var sju deltagare från Sverige, Norge och Spanien som deltog i programmet i Kenya under april 2013. Vi landade i Nairobi en fredag tidigt på morgonen, förväntansfulla och trötta.   Medlemmar ur CIF Kenyas styrelse var där och mötte oss och alla var så glada vilket kändes jättebra. Att sammanfatta denna resan är nästan omöjligt då man fick uppleva så otroligt mycket, men jag ska göra ett försök! Vi började resan med sightseeing i Nairobi och ett besök på National Museum of Nairobi. Alla var så exalterade över att vi kommit och ville berätta så mycket, och jag var helt slut!!   Efter att vi hade ätit så åkte vi de 15 milen mot Nakuru, där programmet skulle äga rum, 11 personer i en skraltig liten buss. Om man inte hade ryggproblem innan jag kan lova att man fick det då! Hålen i vägarna var ca 2-3 dm djupa och bältet var knappt nåt bälte, men det var en upplevelse!   Vi såg både åsnor, zebror och antiloper utmed vägen. När vi kom till Nakuru skulle vi åka och lämna alla hos deras värdfamiljer. Jag var den näst sista att bli avlämnad och fick se många olika delar av Nakuru. Massa folk som bodde trångt, slitet, dåliga vägar, vägar som knappt gick att åka på men den lilla bussen klarade det. När vi kom till min familj kändes det väldigt bra! Den natten var man riktigt trött och omtumlad! Efter ett tag lärde jag mig att jag skulle sova med öronproppar, då grannen var en morgonpigg tupp som vaknade mellan kl 3-5 varje morgon.   Jag valde att inte byta värdfamilj, vilket egentligen var planen, utan stannade i samma värdfamilj under hela vistelsen. Jag kände, utifrån vad de andra deltagarna berättade, att jag inte ville «riskera» att byta familj.   Jag bodde väldigt centralt, kunde gå till jobbet på 7 min och kom bra överens med min familj och kände att jag blev väl omhändertagen samtidigt som jag var fri att göra egna saker. Dessutom tror jag att min värdfamilj hade det hyfsat gott ställt, för utifrån vad jag hörde var det många andra familjer som knappt hade mat att äta. De första dagarna hade vi introduktion till det kenyanska samhället med styrelsen, vilket var väldigt intressant, och började lära känna både medlemmarna i styrelsen och varandra.   Efter ett par dagar blev vi uplacerade på våra olika arbetsplatser. Jag spenderade mina dagar på ett Children Remand Home, som var en statlig låst institution för barn mellan 10-18 år. Dock var den yngsta under min tid där 4 år och den äldsta 26 år gammal. Detta pga att andra institutioner var fulla och polisen körde dem därför till Remand Home.   Det var två «grupper» av barn/ungdomar som bodde på barnhemmet. Ena gruppen bestod av barn som var anklagade för att ha begått brott, vanligtvis stöld och inbrott men även överfall, mord osv. och som väntade på att deras fall 12

skulle gå till rättegång. Den andra gruppen var barn som var «in need of care and protection», de flesta av dessa var street boys - gatubarn, men också barn som var utsatta av sina föräldrar på olika sätt. Antalet barn/ungdomar varierade väldigt, men ca 65-70 stycken.   Varje dag när jag kom till jobbet hade det kommit nya barn och några hade åkt därifrån. Av dessa 65 barn/ ungdomar var ca 11 st flickor och ca 13 st av alla dessa var anklagade för att ha begått något brott. Så de flesta barnen som var där var i behov av skydd av någon anledning.   För mig var det väldigt främmande att dessa barn var på en låst institution, men personalen hävdade att det var för deras skydd. När jag först kom till arbetsplatsen var det väldigt ostrukturerat och de visste knappt varför jag var där, undrade vad jag skulle göra där och vad jag skulle lära barnen. Bra fråga tyckte jag men tyvärr hade jag inget svar utan hade hoppats att de skulle visa mig.   Eftersom personalen största delen av tiden mest satt och övervakade barnen var det i början väldigt svårt att veta vad jag skulle göra. Som tur var finns det en personal som var väldigt engagerad och ville att jag ska komma in i arbetet så han visade mig hur man skrev rapporter och så fick jag även intervjua barnen.   Dock bestod intervjuerna bara av att fråga hur familjen såg ut och varför de var där, lite skillnad mot våra utredningar!   Arbetet innebar också att följa med barnen till domstolen, men då lämnade man endast av dem i en cell. Tyvärr fick man inte vara med under förhandlingen. Efter en tid, när jag lärde känna barnen, var det lättare att veta hur man skulle lägga upp dagarna på arbetet.   Dagarna bestod mycket av att leka med barnen och att ha samtal med dem. Många barn kunde inte engelska men då var de andra barnen snälla och översatte åt dem.   Barnen på Children Remand Home hade väldigt få leksaker och många av dem hade inte ens skor utan gick barfota i sina små uniformer och hade inga tandborstar utan borstade tänderna med kvistar. Barnen fick göra precis allt själva på barnhemmet - tvätta sina kläder, laga mat, städa gården osv. För mig kändes det väldigt främmande att en liten 4-åring inte fick hjälp med nånting gällande hygien osv., men så var det där. Det fanns även barn med särskilda behov, och inte heller de fick någon slags hjälp utan det var istället de andra barnen som hjälpte dem.   Jag upplevde att det var många frågor som var känsliga för personalen och jag möttes många gånger av stort oförstånd. Till exempel använde personalen våld som en metod för disciplinering och jag försökte vid flera av dessa tillfällen prata om de konsekvenser som vi i Sverige, och många andra delar av världen, använder oss av i barnuppfostran istället för våld men detta skrattades bort eller ignorerades. Men barnen var ändå så underbara! Så glada och snälla trots att de var så utsatta och ensamma. Man märkte att de var svältfödda på både uppmärksamhet och kärlek, vilket var väldigt jobbigt känslomässigt.   Det var även väldigt frustrerande och ledsamt att träffa på barnen från barnhemmet ute tillbaka på gatan. Jag vill även skriva lite om hur socialarbetare har det i Kenya och hur den sociala situationen ser ut utifrån vad de


K

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

enya, forts. Sanna Sundin

socialarbetare jag träffat har berättat. I Kenya är det svårt för socialarbetare att få ett arbete och socialt arbete är relativt nytt.   Många av de socialarbetare jag träffade arbetade som volontärer och var väldigt fattiga, men var verkligen eldsjälar.   Ett stort problem i Kenya är HIV/Aids och socialarbetarna försöker utbilda invånarna, framförallt ungdomarna, att skydda sig vid sex. Tyvärr diskuteras sexualitet sällan och ungdomarna växer upp utan att veta speciellt mycket om det.   Detta är en tradition som socialarbetarna arbetar hårt för att förändra. På vissa platser vet inte kvinnorna ens vad sex är och vet inte att de haft det ens om de fått barn, väldigt svårt för oss att förstå! Då är det inte lätt att diskutera sexualitet och skydd! Ett annat stort problem är kvinnlig omskärelse, vil-ket är olagligt men genomförs ändå på vissa platser. Socialarbetarna försöker uppmana till att i alla fall använda rena blad, då detta är extremt svårt att förändra. När en flicka är omskuren anses hon vara redo för giftermål, oftast med äldre män. Detta leder också till att många flickor inte får gå i skolan.   Precis som jag upplevde på barnhemmet, så finns det många gatubarn i Nakuru. Det är ett väldigt utsatt liv, där de försöker överleva genom att sniffa lim och därigenom komma bort från verkligheten. Detta påverkar barnen fruktansvärt mycket, psykiskt och fysiskt. Det är svårt att flytta dessa barn från gatan då de återvänder så snart de släppts från barnhemmet. De kommer därför tillbaka i omgångar.   Här är det ovanligt med familjehem, fosterfamiljer, utan barnen placeras oftast på barnhem eller hos släktingar. Även adoption är väldigt ovanligt. Oftast försöker man återföra barnet till föräldrarna. Vad gäller personer med funktionshinder så anses det många gånger vara en förbannelse. Dessa barn blir många gånger gömda hemma och får inte gå ut, och när de blir äldre och vill gå ut kan de bli bundna hemma, vilket är något man inte pratar om här. Endast 10% av dessa barn går i skolan.   Barnen blir också utsatta för sexuella övergrepp och trots att man vet om detta i samhället gör ingen någonting åt det. Min vistelse bestod även av massa roliga saker som vi gjorde tillsammans, vi deltagare. Nästan varje dag möttes vi upp på ett hotell nere i stan där vi badade, solade, använde

internet och framförallt - duschade!   Att träffas så var väldigt skönt eftersom det var svårt att prata med värdfamiljen om de upplevelser man hade och man blev rätt ensam om man inte träffades och pratade. Vi var ute och dansade vilket var en upplevelse. Folk kunde verkligen skaka loss! Vi gjorde även dagsutflykter, till exempel till Lake Naivasha där vi såg flodhästar, zebror, gnu och andra vilda djur på väldigt nära håll. Vi var även vid Thompsons fall med styrelsen och tittade på ett fint vattenfall. Under en helg var några av oss även på safari i Masaii Mara och det är något jag verkligen kan rekommendera! Så underbart att se djuren i sin rätta miljö.   Många gånger hade vi planer med styrelsen men det blev sällan som man tänkt sig, vilket man var tvungen att ta med ro. De färdmedel som fanns var matatu - de små bussarna, tuk tuks - små mopeder som man åkte i, samt moped - med hjälm om man hade tur.   Styrelsen skrämde i början upp oss ordentligt med ficktjuvar, rån och bli lurad på pengar, men det gick väldigt bra.   Jag kan säga att jag var chockad och helt oförberedd på hur religiösa de var i Kenya. I princip alla gick i kyrkan, man bad varje dag, i skolan, hade gudstjänster flera gånger om dagen på barnhemmet, såg på kristen tv osv. Det var så många saker man var tvungen att förhålla sig till och hantera; värdfamiljen, arbetsplatsen, organisationen, intensiviteten som gjorde att man nästan aldrig fick vara själv, kulturchocken, utsattheten i att vara vit, maktlösheten i att inte kunna påverka..och det kunde vara väldigt jobbigt vissa stunder.   Samtidigt så var det en sån himla häftig upplevelse att vara där, förstår det knappt, och jag har lärt känna flera nya vänner i olika länder. Det som ändå påverkade mig allra mest där nere var barnen och hur de behandlades på barnhemmet där jag jobbade. Jag kan varmt rekommendera andra deltagare att söka till det kenyanska programmet. Även om det många gånger, som jag har beskrivit, var påfrestande har denna vistelse gett mig så otroligt mycket, både på det personliga planet och som professionell.   Jag arbetar i Sverige på socialtjänsten med barn och ungdomar mellan 0-20 år, och jag känner att jag fått mycket med mig som jag kan använda i mitt arbete hemma. Framförallt handlar det om syn på det sociala arbetet och olika livsval, snarare än teorier och metoder. Genom detta program har jag även fått vänner för livet, och med en av dessa forsätter min resa i Afrika under våren 2014!

13


CIF-Sweden Verksamhets책ret 2013

A

nteckningar

14


A

CIF-Sweden Verksamhets책ret 2013

nteckningar

15


CIF-Sweden Verksamhetsåret 2013

CIF - Sweden

info@cif-sweden.org  www.cif-sweden.org 16


Vb 2013