Page 1

Tintin - Roy Lichtenstein - moralpanik - Åsa Grennvall - seriehjältar - Kalle Anka

Kult. Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet

tema.serier

2002.02


Glöm inte att öva

Text: Johanna Look

När jag var yngre, så där i tioårsåldern, läste jag serier i massor. Det var Kalle Anka, Bamse och Min Häst. Till och med Acke, fast den var så fruktansvärt dålig. Lyckan var gjord när jag hittade min fars gamla pocket med X och Y, de där svarta och vita figurerna från Mad. Vidare plöjde jag bibliotekets alla Tintin-album och en massa andra serier. Så hände någonting. Jag blev lite äldre, började antagligen läsa annat. En dag, för inte så länge sedan, tänkte jag att jag skulle läsa lite Bamse. Hittade nämligen en tidning när jag var hemma hos mor och far. Men jag kunde inte! Det var inte alls samma sak som för sisådär tio år sedan. Någonting måste ha hänt med min hjärna. Jag kunde inte koncentrera mig, ville hoppa till fel ruta, orkade inte bläddra, hade ingen inlevelse, tyckte det var orealistiskt. Jag insåg att jag mist förmågan att läsa serier. Det kändes hemskt. Åtgärden blir att öva och öva. För det kanske är så att även en sådan till synes ”enkel” form av underhållning kräver ständig nötning för att fungera. Starten blir det här numret av Kult. Med det som utgångspunkt ska jag svinga mig vidare in bland alla häftiga, humoristiska, tankeväckande och spännande serier och återerövra min serieläsningsförmåga.

Kult.

2002.02

Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet Redaktör & ansvarig utgivare: Johanna Look Layout: Johanna Look Korrektur: Andreas Hedberg Annons: Caroline Henrysson Illustrationer: Kajsa Sjökvist och David Billström Postadress: c/o Look, Mårdtorpsgatan 7, 584 32 Linköping Telefon: 013-17 85 50 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Linus & Linnea Omslagsbild: Collage av Fredrik Bergström Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult Nästa utgivningsdatum: 23 maj Manusstopp: 10 maj Tema: Indien ISSN: 1650-8491 Prenumerera: 60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag.

2

Kult. 2002.02


Innehåll. 4 - Festeriet rapporterar

5 - Styrelsen har ordet

6 - Tintins metamorfoser

9 - Jan Stenmark gör collage om ingenting Artikel

Artikel Intervju

10 - Åsa Grennvall

12 - Manga - seriös vuxenlitteratur eller barnsligheter och porr? Artikel

14 - Öl, serier och tegelstenar i huvudet Intervju

16 - Stålmannen och

Spindelmannen - klassiska superhjältar av samma skrot och korn Artikel

18 - Är Kalle oskyldig? Artikel

20 - Moralpanik mot ”serieeländet” Artikel

22 - När serier blir finkultur Roy Lichtenstein och popkonsten akademiker och poet Intervju med Hanna Hallgren utlyser Novelltävling

- Kult. och Ink. bokförlag

27 - Kärlek, makt och systerskap Utställning

28 - På spaning De Geer-hallen

29 - Planet Superfly Intervju

30 - Deep Purple: Made in Japan Musik

Kult. 2002.02

26

24 - Att vara

31 - Poesi

3


Festeriet rapporterar Text: Mattias Gunnarsson (festerichef sKVaLp)

NU SÅ HÄR en varm och solig söndag dagen efter DÖMD (D-sektionens öppna mästerskap i Dart) är det återigen dags för mig att författa några rader från sKVaLp till SeKeLs alla medlemmar. Givetvis deltog sKVaLp i DÖMD. Tyvärr ledde det inte till någon vinst; efter två mycket jämna omgångar fick vi se oss besegrade av grundskollärarnas festeri Gläfs. Rykten har gått om bloddoping. Nog om detta. sKVaLp 01/02 kommer snart att gå till historien, men innan dess har vi några arrangemang kvar. Först och främst: lördagen den 27e april är det dags för den årliga Chilifesten på Skåland. Vi hoppas på lika god uppslutning som förra året. Det utlovas chili och tequila åt alla. Håll utkik efter affischer, medlemsmejl och kavajprydda festerister utanför Humanistiska Biblioteket. Vi har även planerat en vinbrännboll första helgen i juni, mer information om detta kommer så småningom.

Eftersom nu sKVaLp 01/02 börjar närma sig slutet av sitt år börjar det bli dags att söka till nästa års sKVaLp. Hittills har nästa sKVaLp tre medlemmar: Tommy Törnsten (KVB), Maria Hallman (KVB) och Karin Sandstedt (KVB). Känner du att även du vill tillhöra denna skara så hör av dig till någon av dem eller någon i nuvarande sKVaLp (till exempel festerichef@sekel.stuff.liu.se). Eftersom det här troligen är sista gången jag skriver något till Kult. får jag ta tillfället i akt att tacka SeKeLs medlemmar för att de har gått på (och uppskattat) de arrangemang som sKVaLp har anordnat under året.

Vill du vara en cool person som folk ser upp till? Vill du bli beundrad för din erfarenhet och din världsvana? Börjar kavajen bli dammig?

Då ska du bli fadder. Maila till nollegeneral@sekel.stuff.liu.se - men senast den 1/6! 4

Kult. 2002.02


Styrelsen har ordet Text: Mia Öhman (Sekreterare i SeKeL)

I FÖRRA NUMRET av Kult. var vi det nya Styret. Nu har det gått nästan två månader sedan dess och vi har kommit in i det hela. Våra utskott har kommit igång med sitt arbete och om du känner att du vill engagera dig i sektionen tycker vi att du ska gå med i något av dem. Idrottsutskottet anordnar idrottstimmen varje vecka vilket innebär innebandy i Campushallen på onsdagar mellan 15 och 16. Utbildningsbevakningsutskottet ser till att utbildningen fungerar som den ska och det finns också ett utskott som omarbetar SeKeLs politiska program. Mer om allt det här och en massa andra saker kan du läsa på sekels hemsida www.stuff.liu.se/sekel. Förutom idrottstimmen anordnar vi också andra saker för våra medlemmar. Den 23 april händer det saker på humanistiska biblioteket för då är det Världsbokdagen. Senare i vår planeras också en vårutflykt till en trevlig plats. Mer information om detta kommer att finnas tillgänglig senare. Vill du oss något kan du alltid skicka ett mail till lämplig person i Styret (våra adresser finns på hemsidan). Om du inte riktigt vet vem av oss du ska prata med kan du skicka ett mail till hela Styret på följande adress: styrelsen@sekel.stuff.liu.se. Föredrar du att prata med folk i verkliga livet har vi expeditionstid varje tisdag klockan 12-13 utanför humanistiska biblioteket. Där kan du också köpa trevliga tygoch klistermärken och bli medlem. Alla medlemmar är också välkomna på våra möten som oftast äger rum på tisdagar vid tretiden i Röda Rummet som ligger i Kårallens källare. Vill du vara säker på att vi är där kan du fråga innan för säkerhets skull. Klockan 18.00 onsdagen den 22 maj har vi vårmöte.

KÄNNS DIN FRAMTID SOM ETT VIRRVARR? VAD INNEBÄR DET EGENTLIGEN ATT VARA HUMANIST?? VEM ANSTÄLLER DIG? FÅR MAN LÖN SOM KULTURARBETARE? OCH HUR MYCKET? Du har frågorna DIK har svaren!

Redan som student har du nytta av att gå med i DIK. Vi ger dig information, inspiration och vägledning i ditt framtida yrkesval för bara 120kr per år Du får även en gratis olycksfallsförsäkring under din studietid DIK är facket för dig som utbildar dig inom dokumentation, information och k u l t u r.

Njut av våren! Hälsar Styret genom sekreterare Mia Öhman Kult. 2002.02

5


tema.serier

Tintins metamorfoser - politikens makt över serietecknaren

Rollen som välkänd serietecknare kan ha sina sidor, exempelvis när ens arbete berörs av världspolitiken. Enkla saker som humor och underhållning kan bli hur knepigt som helst i skuggan av krig, mellanstatliga relationer och politiska omvälvningar. Tintins skapare George Remi - även känd som Hérgé - fick under sin nästan sextioåriga karriär grundligt bekanta sig med dessa problem.

Text: Andreas Hedberg Illustrationer: Hérgé, ur Benoît Peeters’ ”LE MONDE D’HERGE”, Casterman (1990)

HÉRGÉS TIDIGASTE Tintin-berättelser var episodiska slapstick-konstruktioner utgivna i en takt av två sidor per vecka i den belgiska ungdomstidningen Le Petit Vingtième. Den allra första av dessa, Tintin i Sovjet, publicerades med början den 10 januari 1929. Den svartvita och något primitivt tecknade berättelsen om den unge reporterns resa till det bolsjevikiska Ryssland är djupt färgad av den redan då betydande kommunistskräcken. Tintin, som i detta sitt första äventyr besitter åtminstone en genomsnittlig amerikansk superhjältes kroppskrafter, reser runt bland de stackars förslavade ryssarna och mörbultar den ene korrupte kommunistskurken efter den andre, allt med ett aldrig sinande glatt humör. Hérgé själv hade förstås aldrig fått tillfälle att besöka Sovjetunionen. Hans mer än lovligt enkelriktade redogörelse för vardagen i det stora landet i öster grundades helt på en enda bok med den talande titeln Moscou sans voiles (ordagrant: ”Moskva utan slöjor”), en stridsskrift med siktet inställt på ”den röda faran”. Även under arbetet med nästa Tintin-berättelse, Tintin i Kongo, fick Hérgé förlita sig på tvivelaktiga andrahandskällor. Historien var ett utpräglat beställningsarbete; Hérgé hade 6

helst av allt velat förlägga Tintins andra äventyr till USA. Redaktionen för Le Petit Vingtième önskade dock en apologi för Belgiens enorma kolonialprojekt i hjärtat av Afrika, som för tillfället led allvarlig brist på ambitiösa nybyggare. Sagt och gjort; vår reporter fick beställa hyttplats på atlantångaren med destination Léopoldville (nuvarande Kinshasa). Den belgiska statens kongolesiska besittningar var ungefär åttio gånger större än hemlandet och spelade på en gång rollen som dåligt samvete och som drömland flödande av mjölk och honung. Redan vid Berlinkonferensen 1884-85 (den s k ”afrikanska huggsexan”) hade Belgiens kung Leopold II, inspirerad av Henry Stanleys afrikanska upptäcksresor och med hjälp av sinnrikt politiskt rävspel, lyckats kapa åt sig hela Kongobäckenet. Under årens lopp utvecklade han denna sin privata egendom till en veritabel slavstat, där infödingarna under dödshot tvingades leverera naturgummi och andra produkter till kungens representanter. Först 1908 övertog belgiska staten Kongo från kung Leopold som senare begåvats med öknamnet ”imperialismens sjakal”. Hur många som då hade fallit offer för hans besinningslösa terror är oklart. Kult. 2002.02


tema.serier ”Den konkurrerande expeditionen däremot, seglar under amerikansk flagg och berättelsens ”bad guy” bär dessutom det judiskt klingande namnet Blumenstein. Detta var något som Hérgé ångrade bittert och i en senare nyutgåva lät han ändra den fientliga expeditionens hemland från USA till den fiktiva staten Sao Rico medan dess skurkaktige finansiär fick byta namn till det dessvärre minst lika judiskt klingande Bohlwinkel.”

han 1946 omarbetade Tintin i Kongo inför en nyutgåva i färg valde han att plocka bort många av de värsta kolonialistiska övertrampen. Således undervisar Tintin inte längre sin kongolesiska skolklass i ämnet ”ert fosterland: Belgien” utan i den betydligt mer neutrala disciplinen matematik.

Mot denna historiska bakgrund ter sig Hérgés uppdrag, att göra reklam för och rättfärdiga Belgiens landinnehav i Centralafrika, om möjligt ännu svårare. Som helhet vittnar Tintin i Kongo om viss brist på inspiration och intresse från tecknarens sida. Hérgé har själv berättat om hur han, liksom i fallet med Tintins första äventyr, i brist på egen erfarenhet tvingades hålla till godo med vad som berättades om det främmande land han fått i uppdrag att beskriva. I linje med den gängse paternalistiska andan beskrivs därför Kongos invånare som stora barn i stort beroende av den europeiska civilisationens förtjänster. Hérgé skämdes uppenbarligen över hur han porträtterat Afrikas invånare och när Kult. 2002.02

Ett senare exempel pekar än tydligare på den dagsaktuella politikens inflytande över Hérgés skapande. Tintinäventyret Den mystiska stjärnan färdigställdes under andra världskriget då Belgien var ockuperat av Hitlertyskland. Berättelsen, som kretsar kring två konkurrerande vetenskapliga expeditioners klappjakt mot en mystisk meteorit som störtat i Norra Ishavet, utmärker sig framför allt genom sina betydande fantastiska inslag. Detta, menar många kännare av Hérgés verk, är inte någon slump. Eftersom dagsaktuella händelser knappast kunde behandlas utan protester från den strikta censuren tvingades tecknaren berätta historier som så långt det var möjligt avlägsnade sig från vardagen. Och vad är väl mer apolitiskt än sökandet efter en meteorit med märkvärdiga egenskaper? Eftersom Hérgé till varje pris ville undkomma tidskrävande redigeringsarbete valde han att redan från början försöka blidka ockupationsmaktens censur. Således är alla medlemmar av Tintins expedition hemmahörande antingen i någon av axelmakterna eller i neutrala länder (bl a Sverige). Den konkurrerande expeditionen däremot, seglar under amerikansk flagg och berättelsens ”bad guy” bär dessutom det judiskt klingande namnet Blumenstein. Detta var något 7


tema.serier som Hérgé ångrade bittert och i en senare nyutgåva lät han ändra den fientliga expeditionens hemland från USA till den fiktiva staten Sao Rico medan dess skurkaktige finansiär fick byta namn till det dessvärre minst lika judiskt klingande Bohlwinkel. Trots ändringarna lyckades Hérgé aldrig riktigt rentvå sig från anklagelserna om samarbete med tyskarna. Vid krigsslutet blev han flera gånger arresterad och förhörd men tvingades aldrig tillbringa mer än en natt i fängelse. Krigsårens förehavanden har på senare år kommit att betraktas som en mindre viktig detalj i Hérgés imponerande karriär. Tecknarens rykte tycks knappast heller ha påverkat spridningen av Tintin-albumen som först under efterkrigstiden på allvar började erövra världen.

”Hérgé skämdes uppenbarligen över hur han porträtterat Afrikas invånare och när han 1946 omarbetade Tintin i Kongo inför en nyutgåva i färg valde han att plocka bort många av de värsta kolonialistiska övertrampen. Således undervisar Tintin inte längre sin kongolesiska skolklass i ämnet ’ert fosterland: Belgien’ utan i den betydligt mer neutrala disciplinen matematik.”

8

Kult. 2002.02


tema.serier

Jan Stenmark gör collage om ingenting Text: Klas Kronberg Illustration: Jan Stenmark, ur ”Känslan man har” (Galago 2001)

Det började för en sådär 15 år sedan när Jan hittade några gamla 50-talsnummer av Allt i hemmet hos sin bror. Atmosfären och stilen från 50-talet tilltalade honom och han kände att det var något han kunde jobba med. Sedan dess har det blivit inte mindre än sex böcker och han publicerar regelbundet bilder på Aftonbladets kultursida.

BILDEN AV EN äldre man, fritidsklädd med keps på huvudet. Han siktar med ett gevär ner i en frysbox. Och bildtexten under: ”Lennart tröttnade aldrig på att skjuta på den stackars älgen”. Det var den första bilden av Jan Stenmark som jag såg och jag skrattade tills jag började gråta. Det var några år sedan nu men jag kan fortfarande få hysteriska skrattanfall bara jag tänker på den eller någon annan av Jan Stenmarks bilder. Hans bilder är kluriga. Jag är inte alltid säker på vad jag skrattar åt. Förstår egentligen inte riktigt vad det är som är så roligt, men jag kan inte sluta skratta i alla fall. Med några få valda ord öppnar han ingångar till bilderna som jag inte trodde fanns. Stenmark vänder och vrider på ideal och moral. Ibland är bilderna sjuka, nästan groteska och skrattet fastnar halvvägs i halsen men i slutändan är det alltid skrattet som vinner. För han är rolig, infernaliskt rolig. Han hämtar sina idéer och får inspiration från tidskrifter som Allt i hemmet, Till Rors, Populär Mekanik och turistföreningens årsskrifter. Hans metoder är enkla och lite primitiva. Med sax och lim skapar han sina collage om män och kvinnor som är långt ifrån ”coola” eller ”hippa”. Han undersöker tristessen och det som är lite udda. Men han hånar inte. Hans karaktärer behandlas varsamt och det är nästan Kult. 2002.02

så man tycker lite synd om dem ibland trots att man skrattar lungorna ur kroppen. Jan Stenmark berör. Aftonbladet får ofta ta emot brev från upprörda människor som vill ha bort hans bilder från kultursidan. Men hans fans är fler och som tur är har inte Aftonbladet några tankar på att ta bort honom. När han publicerade en bild med en kvinna som skräckslagen springer längs en grusväg med undertexten ”Det var ingen ensam galning utan hela Härnösand” retade han gallfeber på hela Härnösand och Aftonbladet blev bombarderat av folk som krävde en förklaring och en ursäkt av Stenmark. Men det fick de givetvis inte. Oavsett om man gillar det eller inte så lämnar hans bilder en inte oberörd. Hans stil är unik. Det finns ingen som påminner om Jan Stenmark. Eller som han säger själv om sina collage: ”Det är inte teckning, inte serier, inte litteratur, inte konst. Mitt område är ingenting. Det känns bra. Har aldrig känt mig bekväm i rollen som konstnär”. [För övrigt] Bibliografi: Detta har hänt (1990), Det började med fåglar (1992), Land och rike (1994), Horisonten (1995), In och ut genom dörrar och fönster (1998), Känslan man har (2001). 9


tema.serier

Åsa Grennvall: - Vem har sagt att serier måste vara roliga? Text: Anna Hougström Foto: Camilla Agdler Illustration: Åsa Grennvall, ur ”Sjunde våningen” (Optimal Press 2002)

Man kan lätt tro att någon som läser på Konstfack har ritat jämt och haft drömmar om att bli konstnär hela sitt liv. Åsa Grennvall är ett undantag. Hennes intresse dök upp för ungefär sju-åtta år sedan. Innan dess hade hon nästan inte ritat någonting, bara sysslat en del med textilhantverk. När hon sökte till Konstfack kändes det lite som att hitta hem. Nu läser hon sista året och är aktuell med sitt tredje seriealbum, Sjunde våningen.

ÅSA VET INTE varför hon började rita just serier. Det var en form som passade helt enkelt. Hon har ingen utbildning seriemässigt, utan är helt självlärd. Hon tipsar om att ifall man vill rita serier är det bra att se mycket på film eftersom de bygger på ungefär samma typ av upplägg med olika scener. Hon skickade in en del av sitt material till förlaget Optimal Press, de tyckte om hennes serier och hon fick ge ut ett album. Hon vet inte hur hon vågade göra det men hon säger att ibland måste man göra saker man inte vågar. Resultatet blev boken Det känns som hundra år (1999). När man läser Åsas serier får man ganska snabbt känslan av att de är självbiografiska. Hon använder sig av en figur som 10

heter Åsa och som ser ut som hon själv gör. Hon erkänner att det bygger på egna upplevelser, men det är svårt att säga hur mycket. Hon plockar ur sina egna erfarenheter och det kan vara små delar, kanske bara tio procent av den hon är. Många har sagt att de tycker hon är självutlämnande, men hon håller inte med. Hon har stor integritet och väljer själv vad hon vill berätta om. Hon menar också att det privata är olika för olika människor. Det som är privat för en människa behöver inte vara privat för en annan. Åsas serier kan tyckas mörka och allvarliga. Hon tycker det är tråkigt att uppfattningen av serier traditionellt sett är att de ska vara roliga, att man ska skratta åt dem. ”Jag vill Kult. 2002.02


tema.serier ”Åsa valde att berätta om kvinnomisshandel därför att man hör så mycket om det, man ser statistik i tidningarna, men man hör aldrig kvinnor själva berätta om hur det är.”

beröra”, säger hon. Därför tar hon upp de lite tyngre och svårare sakerna. Hon menar att det är så i större delen av den konst och litteratur vi tar del av. Dessutom är vi alla olika och blir glada av olika saker. Det finns så mycket schabloner om vad man ska tycka om, vad man t ex ska skratta åt. Åsa är själv ingen serieslukare och har aldrig varit det. Hennes stora förebild är Lars Norén, men hon beundrar också serietecknarna Gunnar Lundkvist, Debbie Drechsler och Phoebe Gloeckner. Hon säger att de tecknar i samma anda som hon, fast hon tycker att de är bättre. Åsas teckningsstil är ganska naiv och enkel, och för henne är inte bilderna det viktigaste utan själva berättelsen. Därför kallar hon sig hellre serieberättare än serietecknare. Åsa har gjort två seriealbum, Det känns som hundra år (1999) och Mie (2000), båda utgivna på Optimal Press. Det första handlar kort sagt om hennes uppväxt med allt vad den innebar och det andra om en tjej som går på Konstfack och träffar en sorts själsfrände. Nu har hon precis gjort klart ett nytt album som kommer ut i maj. Det heter Sjunde våningen och handlar om en olycklig tjej som träffar en kille. Först är allt jättebra, men killen visar sig vara en ond människa och han bryter ner henne och misshandKult. 2002.02

lar henne både fysiskt och psykiskt. Åsa valde att berätta om kvinnomisshandel därför att man hör så mycket om det, man ser statistik i tidningarna, men man hör aldrig kvinnor själva berätta om hur det är. Hon förstår det. Man bär ofta på skam och rädsla och det är väldigt svårt att ta sig ur den onda cirkeln och inse att man inte själv har någon skuld i det man blivit utsatt för. Hon vet inte om hon alltid kommer att göra serier. Hon har mycket idéer, men det går också i perioder. När hon gjort klart ett album, känner hon sig alltid lite tom. Vi pratar om yrkesval och Åsa förklarar att det är lätt att välja att bli vanlig arbetare och tjäna pengar, men att man kanske mår dåligt av det för att man inte trivs. Det är svårare att vara konstnär för det ger oftast inga stora pengar. Men alla kan inte välja den lättare vägen och därför har hon valt att vara konstnär. Hon mår bra av det och hon vet att det är värt det.

[För övrigt] Åsa Grennvall har snickrat en egen hemsida: www.grennvall.cjb.net 11


tema.serier

Manga - seriös vuxenlitteratur eller barnsligheter och porr? Text: Daniel Johansson

Manga är för många människor ett okänt begrepp, medan andra hängivet tar del av den seriehype som, framför allt i Japan, omger denna säregna stil. Men vad är egentligen manga?

EN KORT DEFINITION av manga blir ofta missvisande. Nästan alla har nog sett exempelvis Sailor Moon, där man tydligt kan se några av de drag som utmärker manga som tecknarstil - till exempel de enkla konturerna, de fantastiska frisyrerna, de stora ögonen, den omväxlande pyttelilla och enormt stora munnen. Den version av Sailor Moon som de flesta är bekanta med är dock anime - i princip animerad manga. Manga är, enkelt uttryckt, stillbildsserier med en väldigt utpräglad stil, som ursprungligen kommer från Japan. Men denna stil har inte utvecklats oberoende av andra serietecknare världen över. Osamu Tezuka - även känd som Japans Walt Disney - är den tecknare som betytt mest för manga, och som gett den många av dess framträdande drag. Han inspirerades tidigt av exempelvis Disney, och speciellt av de stora ögonen hos dennes figurer, varför detta drag kom 12

att bli karakteriserande även för mangafigurer. Manga är heller inte någonting enbart japanskt; många tecknare utanför Japan ägnar sig också åt stilen (även om det finns de som hävdar att även om dessa tecknares alster är fantastiska i sig, så kan de aldrig riktigt behärska stilen lika fullständigt som japanerna). Tecknarstilen kan variera oerhört, från mycket enkla, nästan schablonartade teckningar till mycket komplicerade, realistiska och detaljerade mästerverk. Däremot finns realismen nästan alltid mer eller mindre närvarande i handlingen, och oftast i högre grad än i många västerländska serier, speciellt vad gäller serier för barn. Om man tar exemplet Sailor Moon (som också finns som stillbildsserie), och jämför med till exempel Musse Pigg, kan man peka på ett antal skillnader mellan dessa två serier, som båda är avsedda för yngre människor. Kult. 2002.02


tema.serier För det första skildras döden väldigt sällan i västerländska serier, medan den till exempel i Sailor Moon bearbetas på ett i alla fall hyfsat realistiskt sätt. Istället för att osvikligen återkomma, vad som än händer, så dör faktiskt karaktärerna, och serierna har ett S-L-U-T. Musse Pigg är evig och i princip oföränderlig (även om han uppträder i många olika roller) - Sailor Moon utvecklas beroende på hur hon handlar. Dessutom kan man ofta skönja den berömda japanska arbetsmoralen bakom många serier - där skildras hur människor går till skolan, har lektion, arbetar eller gör helt vardagliga saker, utan att allting spårar ur och blir ett äventyr. Spårar ur gör det väl förr eller senare i alla fall, men det finns två sidor av livet i manga, någonting som många västerländska tecknare ofta nästan medvetet undviker. Manga (och anime) är inte bara för barn. I väst ses serier ofta som någonting som vuxna människor inte borde ägna sig åt - att läsa Musse Pigg vid 45 är liksom inte fullt accepterat. Men i Japan är manga mer litterärt etablerat. Vuxna män kan sitta på tunnelbanan hem eller till arbetet och läsa mangaserier, ungefär som någon här skulle kunna läsa en roman på bussen. Och för vissa människor (de flesta i Japan) blir det en besatthet så stor att de kategoriseras för sig, som så kallade otaku, som ungefär innebär att man är beredd att lägga ner all sin fritid och sitt sparkapital på sin hobby. (Begreppet är dock inte begränsat till manga, utan kan handla om vad som helst, t ex syltburksetiketter eller, vilket oftast är fallet, TV-spelsfigurer.) Kanske är det japanernas strikta kultur som framkallat mangans särart, och besattheten av den. Kanske framkallar sträng skolgång, stränga arbetsförhållanden och ett strängt samhälle ett behov av att få drömma sig bort, att uppleva saker som ligger helt utanför det normala, samtidigt som man knyter an till det genom att den japanska vardagen också finns med. Det finns tecknare som producerar manga för allt från oskyldiga förstaklassare till sexbesatta äldre män med ena handen på tidningen och andra på något annat. Men just detta att mycket manga ger intryck av att vara enbart pervers eller våldsam, gör att människor ofta missförstår konceptet. Måhända är det väldigt många flickor i skoluniform som blir av med kjolen i mangaserier, och kanske fanns det en anledning till att Urotsukidoji fick en 18-årsgräns i England, men det finns så oerhört mycket manga (enbart Tezuka lämnade efter sig över 150 000 sidor, samt hundKult. 2002.02

ratals lång- och kortfilmer) att det är synd att det är just dessa serier som ger mest intryck. Ett ganska dåligt exempel på bra manga är Ghost in the Shell, av Masamune Shirow (denna serie blev också anime, och blev en av Japans största succéer på den internationella filmmarknaden). Det är bra manga därför att serien tar upp filosofiska frågor som till exempel ”Vad är en människa?” i ljuset av en framtid där gränsen mellan artificiell intelligens, cyborger och människor syns flytande. Det är ett dåligt exempel eftersom filmversionen som visades i väst saknar en del ganska grova nakenscener som fortfarande fanns med i originalserien. Men listan med högkvalitativ och framför allt filosofisk manga, utan överdrivna sexscener, kan ändå göras lång, och många mangaserier är vida överlägsna västerländska serier. Manga kan vara rolig, som när figurer som mest påminner om småbarn delar ut rediga käftsmällar till ordentliga grobianer, och manga kan vara intellektuell och ställa krav på den som upplever den, och utmana rent tankemässigt.

hållplats 3 galleri rostrum på passagen

27 april - 1 juni ewa berg ann blomberg bertil mårtensson johnny ewald åsa olsson gunilla falck sten-ove persson carl fredrik widén jon åkerlind

Fri entré Öppet tis-sön kl 11-16 Stora Torget 2, Linköping 13


tema.serier

Öl, serier och tegelstenar i huvudet Text: Kajsa Sjökvist Illustration: Joakim Gunnarsson ur ”Emma och Sara”.

Kult.s egen illustratör Kajsa Sjökvist har träffat serieskaparen Joakim Gunnarsson, som har både serien ”Emma och Sara” och många år som Bamsetecknare på sitt samvete.

JAG HAR TAGIT tåget ned till Malmö för att träffa en av tecknarna i det nya gardet av intressanta svenska serieskapare, Joakim Gunnarsson. När jag anländer har det redan hunnit bli sent på dagen och han föreslår att vi tar en promenad till Möllevångstorget för att göra intervjun över ett glas öl. Ett bra förslag svarar jag, så vi traskar med lugna steg iväg mot en av de många uteserveringar som kantar torget. Medan kvällssolen sprider ett rött sken över himlen passar jag på att fråga Joakim om hur han fastnade för seriemediet. Som liten slukade han sin fars sparade Kalle Ankatidningar från 50- och 60-talet. Många varma sommardagar spenderade han inomhus hos sin farmor och farfar där tidningarna fanns, ivrigt konsumerande allt vad ankor och möss hette. De största inspirationskällorna var Carl Barks Kalle Anka och Floyd Gottfredsons Musse Pigg. Han tror att det avspeglar sig i hans egna Bamseserier precis som i Rune Andréassons - även han angav nämligen Gottfredsons Musse som en stor inspirationskälla. 1991, då Joakim var 16 år, träffade han en av manusförfattarna till Bamse, Olof Siverbo. Siverbo visade upp manusskisser till en av sina serier och inspirerad av detta skrev Joakim historien ”Bamse och dronten”, och skickade in den. Efter att ha skrivits om ett par gånger kom den med i tidningen 1996. Det första av Joakims manus som publicerades var ”Bamse och det sällsynta frimärket” i Bamse 11/1993. Efter gymnasiet jobbade han ett år på föräldrarnas handelsträdgård och odlade akvarieväxter. Sedan sökte han till konstskolor utan att ha tecknat ett enda streck i princip. Han förklarar att det nog är denna naiva attityd av att inte 14

se problemen utan bara möjligheterna som tagit honom dit han är idag. Det behövs jävlar anamma, vilja att bli bäst, kunna mest och att man vill vara bra på det man utövar. Att man sedan kanske aldrig prövat på något liknande tidigare spelar mindre roll, bara viljan finns där. Så gick Joakim på Skövde konstskola i ett år och på Falkenbergs konstskola i två år. Efter det var han säker på att det var serietecknare han skulle bli och övade i nästan ett år på att teckna Bamse. Han flyttade 1998 till Malmö för att komma närmare Egmont (förlaget som ger ut Bamse), det ena ledde till det andra och han fick snart jobb som frilanstecknare. Mellan 1997 och 2001 redigerade han serietidningen Stål-Kalle och han har även gjort andra arbeten för förlaget, såsom översättningar och faktagranskningar för olika Disneypublikationer, samt att vara redaktör för praktverket Carl Barks bästa. Över en skummande Carlsberg ger han mig en inblick i glädjen över att översätta texter och om det långa vikariatet på förlaget som ledde till fast anställning. Då slutade han att teckna och skriva manus till Bamse på frilansbasis för att istället bara arbeta med världens starkaste björn på redaktionstid. Det har gett tid över att skapa en egen serie tillsammans med Emma Billbäck, som han mötte när han studerade på Falkenbergs konstskola. De gör sedan två år tillKult. 2002.02


tema.serier

intresserade av mediet på ett eller annat sätt. Och så finns ju serietecknarskolan. Det är en ettårig kurs på Kvarnby folkhögskola med lärare som Gunnar Krantz (prisbelönt serieskapare och konstnär), Tony Cronstam (som gör serien ”Elvis” i Metro) och Fredrik Strömberg (redaktör för Bild & Bubbla och ordförande i Seriefrämjandet). baka serien ”Emma och Sara” för tjejtidningen Julia. Serien handlar om två 14-åriga tjejerna som är bästisar, om tedrickandet framför teven och pratet om killar. Joakim insisterar på att det inte är en tjejserie i traditionell mening, det handlar inte om gulliga hästar, modelljobb och ”Kitty-mysterier” utan om långt mer vardagliga saker. Det är en serie för tjejer, där de kan känna igen sig och relatera till de situationer som förekommer i serien. Tidningen Julia utkommer med 26 nummer per år och det innebär mycket jobb med ”Emma och Sara”. Joakim arbetar samtidigt som redaktör på Bamseredaktionen och är även bildansvarig där. En uppgift är att korrigera och kommentera andra tecknares arbeten. Han arbetar också med att få fram nya tecknare till Bamse. Ett jobb som inte är helt lätt. Många försöker, men att teckna Bamse är svårare än de flesta tror. Så jakten på nya duktiga tecknare går alltid vidare. Jag undrar lite över Malmö som seriestad och får svaret att klimatet för serier börjar bli väldigt bra; det bor många serieskapare i Malmö, föreningen Seriefrämjandet anordnar möten och andra aktiviteter, men även redaktionen för tidningen Bild & Bubbla och Sveriges största serieförlag Egmont Kärnan finns där. Malmö skapar helt enkelt en naturlig träffpunkt för alla serieskapare och för de som är

Medan Joakim dricker upp det sista av sin öl och beställer in en ny frågar jag honom vilka serieskapare som influerar honom mest nu. Håller fortfarande barndomens Barks och Gottfredson? Och visst utövar barndomens hjältar ännu ett stort inflytande på Joakim, även om det för tillfället är tecknare som arbetar med stora kontraster mellan svart och vitt som är de som inspirerar mest. För de av Kult.s läsare som vill botanisera vidare bland sådana ger Joakim några tips på tecknare som enligt honom ”får en att tappa andan. När man ser deras verk känns det som om man får en tegelsten kastad i huvudet på sig. De knockar mig fullständigt.” Noel Sickels, Milton Caniff, Jill Thompson, Alex Toth, Jaime Hernandez, Bernard Krigstein, David Mazzucchelli och Frank Miller är namnen på den lista som Joakim skriver ned på en servett och räcker över till mig. Den nya ölen ställs på bordet och Joakim föreslår att vi ska prata om annat än serier. Och det gör vi, tills serveringen stänger och våra ben har blivit allt annat än stadiga att stå på. Solen har för länge sedan gått och lagt sig, men runt Möllevångstorget sjuder det fortfarande av liv och vi fortsätter in i Malmönatten.

ur ”Emma och Sara” av Joakim Gunnarsson

Kult. 2002.02

15


tema.serier

Stålmannen och Spindelmannen Text: Andreas Johansson Illustration: David Billström

- klassiska superhjältar av samma skrot och korn FULKULTUR, popcornaction och superhjältealbum! Även om det tar mig lite emot att skriva detta så är det ett sorgligt faktum. Många vill gärna se ner på denna genre inom serievärlden, liksom man gärna ser ner på populärlitteraturen och popcornactionfilmer à la Dödligt vapen, Die Hard och Starship Troopers. Superhjältealbumen har en fast plats på den mindre soliga sidan av kulturen. Jag har läst superhjältealbum så länge jag kan minnas. Kalle Anka kändes alltid lite för overklig, Bamse lite för präktig och Pellefant (om någon kommer ihåg den serien) var en blå elefant… I rest my case. Superhjältar däremot, det var grejer det. Riktiga människor i riktiga miljöer gav riktiga skurkar riktigt mycket riktig stryk. Så mycket att de ibland fick näsblod. Undrar vad deras mammor sa när de kom hem med blod på tröjan. För hemskt att ens tänka på. Vad är det som gör en superhjälte till just en superhjälte då? Självklart är det hans eller hennes övermänskliga krafter. I många av fallen kan man med lite fantasi och en liten gnutta insikt i superhjältelogiken räkna ut vad som t ex gör Stålmannen till en supermänniska. Hård som stål, stark som stål. Enkelt. Att Clark Kents superalterogo utöver detta också kan skjuta laser med ögonen, blåsa upp till orkan och flyga kommer liksom på köpet. Namnet avslöjar gärna och ofta krafterna. Spindelmannen har en spindels proportionella styrka, det vill säga, han kan lyfta femtio gånger sin egen vikt och krypa på väggar och tak. Utöver detta är han vig som värsta sortens trapetskonstnär. Däremot måste Peter Parker (Spindelmannens lite mer vardagliga alter ego) tillverka sin egen nätvätska och sina egna nät-

16

Kult. 2002.02


tema.serier skjutare. En lätt match för nån som läst kemi på universitetsnivå, vilket Mr Parker förstås har gjort. Med superhjältelogiken i åtanke kan ni nog lista ut vad t ex The Human Torch (Facklan på svenska) eller Gummimannen (plats för dåliga skämt) har för specialiteter. Namnens självförklarande karaktär är ett gemensamt drag när det gäller de klassiska superhjältarna. Men det finns fler. Alla brinner de för rättvisan. Hjältarna har själva tagit på sig att rena sina hemstäder, ofta mycket stora sådana, från skurkar och banditer som gör gatorna otrygga om nätterna. De flesta har också en superskurk till ärkefiende. Stålmannen har Lex Luthor, Spindelmannen har flera men den ursprungliga måste anses vara Green Goblin eller Gröna trollet som han kallas på svenska. En kuriös parantes är att båda skurkarna har extremt kort hår. Både Stålmannen och Spindelmannen är alltså hårt ansatta av millimetersnaggade ondskemaskiner. Det finns fler gemensamma beröringspunkter. En av de mer intressanta är de bägge hjältarnas bakgrunder. Det är verkligen inte en dans på rosor att vara superhjälte. Förutom att man har ett livsfarligt deltidsarbete, utan någon chans till risk- eller OB-tillägg, så måste man behålla sin hemliga identitet för nästan alla (några förtroliga kan man dock kosta på sig). Dessutom har superhjälten också haft en taskig barndom. I Stålmannens och Spindelmannens fall innebär detta en avsaknad av levande biologiska föräldrar. Stålmannens utomjordiska föräldrar skickade ner gossebarnet Jor-el (Stålis hette så på planeten Krypton) till Jorden då Krypton skulle till att sprängas i luften. Spindelmannens föräldrar är även de döda och han uppfostras av faster May och hennes man Ben (som senare blir mördad). Identitetskrånglet leder till lama ursäkter och ständiga förseningar, något som ofta retar gallfeber på umgängeskretsen; en superhjälte betraktas av sin omgivning ofta med ett visst mått av skepsis. Privatlivet blir ofta en smaskig soppa av snärjande nudelintriger och fadda grönsaksursäkter. Trots detta så har våra två hjältar, som trots allt är rätt nördiga, stadigt sällskap med vackra kvinnor med smultronhjärtan och egna karriärer. Lois Lane är Stålmannens skjutjärnsreporterkärlek och fotomodellen Mary-Jane är Spindelmannens gullegris. Likheten i Kult. 2002.02

dessa klassiska Superhjältars liv och leverne visas även i deras yrkesval. Man kan lätt anta att dessa båda brottsbekämpare skulle vara först i kön till polisskolan men båda två har valt liknade arbetsplatser, nämligen större tidningar. Pressen vilar aldrig och är alltid först med att få reda på var brott begåtts, något som naturligtvis underlättar verksamheten för våra hjältemodiga brottsbekämpare. Är man inte först på plats så snuvar snutarna en på bra bilder och publicitet. För det är bara att inse, publicitet och uppmärksamhet är något som alla superhjältar vill ha. Varför skulle de annars bära trikåer?

Sommarkurser Skapande sommarkurs För ungdomar 13-16 år sista sommarlovsveckan. Kostnad: 900:– Tid: må 12/8 – fr 16/8, varje dag kl. 9.00–15.00.

Måla med tråd

– sommarkurs i broderi för hela familjen I samband med länsmuseets sommarutställning Brodera ordnas följande kurser. Kurspris: vuxen och 1barn 1200:– Ytterligare medföljande barn 500:– Kurs 1: Från ti 2 – fr 5 juli, kl. 10.00-15.00 Kurs 2: Från ti 23 – fr 26 juli, kl. 10.00-15.00

Broderisemester på länsmuseet Kurspris: 900:– Kurs 1: Från ti 9 – fr 12 juli, kl 10.00–16.00 Kurs 2: Från ti 16–fr 19 juli, kl 10.00–16.00

SPRÅK English for teenagers, 13–15 år Tid: ti/to i augusti, 20 tim Pris: 1 500:–

Engelsk konversation – utomhus i det gröna. Samtal kring gemensam, vald bok eller ämne. Tid: 3 ggr/v i juli, 18 tim Pris: 750:– Svenska – nybörjare Tid: ti/to i juli, 30 tim

Pris: 1 515:–

För information och anmälan 013–10 20 80

eller www.folkuniversitetet.se/linkoping 17


tema.serier

Är Kalle oskyldig? Text: Henrik Wallheim Illustrationer: ur Dorfman och Mattelarts ”Konsten att läsa Kalle Anka”.

Hur förhåller sig Disneys serier egentligen till den värld vi lever i? Är de bara underhållning utan verklighetsförankring eller sprider de amerikanska värderingar över världen? I början av 1970-talet försökte man i Chile finna svaren på dessa frågor.

EN AV DE böcker som brändes efter att Augusto Pinochet i september 1973 genom en militärkupp störtat president Salvador Allendes socialistiska regering och tagit makten i Chile var litteraturvetaren Ariel Dorfmans och sociologen Armand Mattelarts Konsten att läsa Kalle Anka (Para Leer al Pato Donald, 1971). Boken, som 1977 gavs ut i en förskräckligt dåligt korrekturläst svensk översättning, vill avslöja vilka värderingar och vilken världsbild som kommer till uttryck i Disneys serier. Serierna ses som ett typexempel på USAs kulturimperialism och ett viktigt politiskt motiv till granskningen av dem står därför att finna i att USA vid 70-talets början stödde den chilenska extremhögern. Analysen av serierna är utpräglat marxistisk och bygger på föreställningen om att samhällets grund är det sätt på vilket produktionen sker (”basen”), vilket innefattar såväl tekniska faktorer som ägandeförhållanden. Drar man detta till sin extrem är det denna bas som bestämmer tänkandet (”överbyggnaden”) - vetenskap, konst, litteratur etc. Mer nyanserat brukar man se förhållandet mellan bas och överbyggnad som ett samspel med ömsesidig påverkan där basen - samhällets materiella förhållanden - emellertid är den viktigaste faktorn och alltså styr (eller åtminstone påverkar) hur människorna uppfattar sin verklighet. Vad säger då Dorfman och Mattelart om Disneys serier? Det första de konstaterar är att det med ett undantag - Stora Stygga Vargen, som har en son - inte finns några föräldrar i denna värld. Knattarna är till exempel Kalles brorsöner, Joakim är hans farbror, Farmor Anka hans faster. Varför är det så? En orsak finner författarna i att Disney på detta sätt inte behöver behandla sexualiteten. Men det finns dju18

pare orsaker. Dessa släktskapsförhållanden fungerar nämligen bara, säger Dorfman och Mattelart, om man gör våld på verkligheten och eliminerar figurernas ”personliga historia”. Här finns ingen födsel, ingen död och heller ingen utveckling - världen är oföränderlig. När Kalle och de andra ger sig ut på äventyr lämnar de ofta Ankeborg och reser till främmande länder där de möter lokalbefolkningen. Dessa människor speglar, menar författarna, en stereotyp bild av ”den ädle vilden” - som också är representant för tredje världens folk. Medan barnen i Ankeborg endast till det yttre är barn - de har samma beteende och värderingar som de vuxna - är vildarna - ”dåraktiga, irrationella, oorganiserade och lättlurade” - de verkliga barnen i denna värld. Vildarna är alltså barn, men de kommer aldrig att växa upp, aldrig att utvecklas. Ankorna byter till sig de rikedomar infödingarna inte vet att dra nytta av genom att erbjuda tekniska föremål som framstår som magiska. Till exempel lyckas Joakim komma över ”Djingis Khans juvelbesatta guldkrona”, som ägs av den fasansfulle snömannen Gu, med hjälp av sin klocka - vilken Gu, som förbryllas av dess tickande, betraktar som en leksak. Ankorna konstaterar att ”hans dumhet gör det lättare för oss att klara det här”. Och när Kalle och Moby Duck blir tillfångatagna av ”aridier” - som enligt Dorfman och Mattelart föreställer araber - lyckas de återfå sin frihet genom att blåsa såpbubblor, något som hövdingen Ali-Ben-Goli uppfattar som trolleri. Som tack för att de lär ut hemligheten blir de rikligt belönade med skatter. På detta sätt rättfärdigas den imperialistiska plundringen av u-länderna - den berövar dem endast Kult. 2002.02


tema.serier ”Kalle är ständigt på jakt efter jobb men det beror inte på att han måste betala mat och husrum, istället arbetar han för att ha råd med lyxkonsumtion eller presenter till Kajsa.”

det som är ”värdelöst, överflödigt och umbärligt” och eftersom rövarna betalar för sig är allt rätt och riktigt. I Disneys värld finns ingen industriell produktion. Rikedomar hittar man främst med hjälp av skattkartor eller andra ledtrådar genom äventyr i exotiska länder. Där ligger skatterna, ofta artefakter från en svunnen civilisation, och väntar på att någon ska hitta dem - rikedomar behöver aldrig utvinnas, det är inte genom arbete man producerar. Man får aldrig veta något om hur dessa föremål tillverkats och när de väl förts hem till Ankeborg omvandlas de till pengar och ”fråntas alla spår av den hantverksmässiga form som skulle kunna knyta den till människor, platser och tidpunkter”. Hos Disney ”smälts historien ner i dollarns smältdegel”. Det är alltså inte genom arbete samhället blir rikare och därför finns i Disneys serier inte heller någon egentlig arbetarklass, påpekar Dorfman och Mattelart. När arbetarklassen dyker upp är det antingen som landsbygdens och tredje världens jordbruksarbetare eller som kriminella stadsbor. Farmor Anka och hennes dräng Mårten Gås är exempel på de förra, proletärerna i Björnligan på de senare. I övrigt är figurerna huvudsakligen sysselsatta inom servicesektorn - försäljare, frisörer, kypare etc. -, ingen tillverkar något. Kalle är ständigt på jakt efter jobb men det beror inte på att han måste betala mat och husrum, istället arbetar han för att ha råd med lyxkonsumtion eller presenter till Kajsa. Dorfman och Mattelart ser ett samband mellan de frånvarande föräldrarna och arbetarnas frånvaro inom produktionen: ”Den samtidiga avsaknaden av direkt biologisk produktion och direkt ekonomisk produktion […] samverkar för att förstärka en dominerande ideologi, som också söker eliminera arbetarklassen, föremålens verkliga producenter och därmed också klasskampen.” I Disneys värld köps och säljs varor ständigt, men det är ”konsumtion befriad från produktionens arvssynd, precis som sonen är befriad från den sexuella arvssynden som representeras av hans far och precis som historien är befriad från klassens och konfliktens arvssynd”. Kult. 2002.02

Den värld som Disney skildrar är en värld där samhällets bas har suddats ut. De grundläggande materiella förhållandena syns inte till och därför har ”konflikter […] aldrig någon social bas utan uppfattas i termer av goda mot onda, sådana som har tur mot såd[a]na som inte har det och intelligenta mot dumma”. Kvar finns bara överbyggnaden och det går därför inte, menar Dorfman och Mattelart, att se de verkliga orsakerna till varför folk beter sig som de gör. När i en serie ett demonstrationståg med plakat för ”FRED” och ”KÄRLEK” - sannolikt en bild av hippies - marscherar förbi Kalles saftstånd och erbjuds gratis saft släpper de genast sina plakat. Deras ideal var inte förankrade i några samhälleliga missförhållanden - sådana finns ju inte hos ”den infernaliske Disney”. Inte heller inbördeskrig och revolutioner har någon social grund, en gerillasoldat frågar sig i en serie varför de ”jämt och ständigt håller på med dessa dumma revolutioner” och banaliserar på så vis ett historiskt skeende. Så Kalle Anka är minsann inte oskyldig, konstaterar Dorfman och Mattelart. Att ge honom makt ”är detsamma som att främja underutvecklingen”. Är det här då en rimlig analys av Disneys serier, och vad kan vi lära av den? Även om Dorfman och Mattelart ibland svävar i väg väl högt på spekulationens moln förefaller de ändå ha gott om belägg för sina grundläggande påståenden. Bokens exempel - hämtade ur Disneys tidningar, vilket ibland nästan är svårt att tro - förstärker detta intryck. Vad man har med sig efter läsningen är något som borde vara självklart men som är lätt att glömma: mänskligt handlande har nästan alltid rationella orsaker och vill vi förstå våra medmänniskor måste vi leta efter dessa.

19


Moralpanik mot ”serieeländet” I början av femtiotalet växte kritiken mot serietidningarna till moralpanik. Man menade att de förstörde barnens goda smak och omdöme. Det var samma sorts panik som tidigare riktats mot dansbanorna och senare skulle riktas mot videovåldet. Text: Urban Jarvid Illustration: David Billström

nog så man ska betrakta tidningen Illustrerade klassiker som 1956-1976 publicerade tecknade versioner av skönlitterära klassiker. Tidningarna innehåller gott om uppmaningar att läsa originalböckerna och det hävdas även att de som läser illustrerade klassiker är bättre i litteraturvetenskap och har en utstakad väg till den goda läsningen. 1954 var också det år då Fredric Werthams bok Seduction of the innocent publicerades. Bevisningen var dålig men hans budskap om att serierna gjorde barn till brottslingar blev enormt spridd och ledde till införande av USAs seriecensur (den s k ”Comics code”). 1948-1949 UTKOM de första numren av Kalle Anka & Co, Seriemagasinet och Stålmannen. Tillsammans med KarlAlfred var de Sveriges första serietidningar. De gjorde enorm succé och det utkom fler och fler publikationer av samma sort. Delar av etablissemanget var kritiska redan på ett tidigt stadium. Bland annat ansåg man att serierna hotade att förstöra barnens känsla för vad som var realistiskt. Möjligen kunde tidningarna också väcka latent kriminalitet genom sin fixering vid våld och brott. Seriernas språk ansågs utarmande och deras sexualmoral dömdes ut. Det hela utvecklades till moralpanik, ett begrepp som har formulerats av Cohen. Han anser att sådana då och då uppstår mot moderna fenomen och bl a utmärks av den ensidiga debatten. Egentligen är inte en moralpanik en strävan att definitivt göra sig av med hatobjektet utan snarare ett sätt att samla sina argument och visa sin åsikt. Det handlar om att förstå och vänja sig vid fenomenet. Moralpaniken stod på sin spets 1954 då det fanns opinion för en seriecensur. De flesta debattörer ville dock inte gå så långt. Det talades även om att arbeta för att få fram bättre serier för att utnyttja seriemediets genomslagskraft. Det är 20

Åtminstone en liknande bok (Barn-serier-samhälle av Nils Bejerot) kom ut i Sverige och recenserades lyriskt. Det hände att böcker som tillbakavisade seriekritiken inte recenserades alls. En grupp som framstod som särskilt engagerad i frågan var lärarna. Debatten i deras tidningar har granskats av Anna Jarlén i C-uppsatsen Med stålmannen i katedern (1999). Hon fann två stora orsaker till lärarnas engagemang. Dels ville man markera sin ställning som fostrare till goda värden och motverka den betydligt mindre nogräknade nöjesmarknaden. Dels kunde de använda situationen för att argumentera för en skolbiblioteksreform. Argumenten var etiska (barnen skulle fostras till goda demokratiska medborgare och inte förstöras av färgglad propaganda), estetiska (serierna kunde leda barnen bort från den goda litteraturen och därmed förstöra deras bildning och kulturella kapital) och ekonomiska (skolan skulle lära barnen ”sparandets glädje”). De estetiska argumenten var vanligast. Mot slutet av femtiotalet tog debatten slut och man sökte nya ”folkjävlar” att rikta moralpaniker mot. Kult. 2002.02


tema.serier

När serier blir finkultur - Roy Lichtenstein och popkonsten Med popkonsten på 1950- och 60-talen kommer tecknade serier för första gången att på allvar sätta sina avtryck inom konsten. Det var framför allt Roy Lichtenstein som kom att använda motiv och formspråk hämtat från seriernas värld. Roy Lichtenstein M-maybe (A Girls Picture) 1965 Museum Ludvig, Köln

UNDER 1950-TALET började flera brittiska och amerikanska konstnärer att i sina verk experimentera med motiv och uttryck lånade från populärkultur och massmedia, en typ av konst som snart kom att döpas till ’popkonst’. Nu har förmodligen konsten i alla tider lånat från populärkulturen, även om konstnärerna kanske inte velat låtsas om det. Popkonstnärerna närmade sig dock populärkulturen och dess bildflora på ett nytt sätt och såg däri estetiska värden att ta på allvar. För flera av popkonstnärerna låg det förstås nära till hands att låta sig influeras av tecknade serier. Särskilt berömd för att använda seriernas formspråk blev den amerikanske konstnären Roy Lichtenstein (1923-1997). Lichtenstein var förvisso inte den förste att använde sig av serierutor i sina bilder. Redan 1952 hade Philip Pearlstein gjort en ”expressionistisk” oljemålning föreställande Stålmannen, och bl a Richard Hamilton och Robert Rauschenberg hade låtit infoga serierutor och omslag till serietidningar i sina collage. Kult. 2002.02

Text: Peter Igelström

Även Andy Warhol gjorde under en period målningar som byggde på serierutor, bl a ur Dick Tracy. Men onekligen är det Lichtenstein som starkast kommit att förknippas med ”serietidningskonst”. Lichtenstein hade på 1950-talet närmat sig den abstrakta expressionismen, den då dominerande konstriktningen i USA, men snart kommit till insikt om att allt i denna väg redan var gjort. ”I ren förtvivlan”, har han själv hävdat, började han därför teckna Musse Pigg, Kalle Anka och Snurre Sprätt. En bidragande orsak till dessa motivval kan ha varit hans båda söners serietidningsläsande. I början av 60-talet börjar Lichtenstein även utöver rena motivlån från seriernas värld experimentera med ett måleri som efterhärmade den grafiska trycktekniken i serietidningar och reklambilder, bl a inleder han nu en svit med förstoringar av tuggummipaket och enskilda serierutor. Som regel förändrade Lichtenstein sina seriemålningar mycket 21


tema.serier

Roy Lichtenstein As I Opened Fire 1964 Stedelijk Museum, Amstedam

lite i förhållande till förlagorna, och i tekniskt avseende strävade han efter att göra dem så lika tryckalster som möjligt, målande rasterpunkt för rasterpunkt. Paradoxalt nog är det just denna opersonliga stil som utgör Lichtensteins kännemärke.

”POW!” Snart övergav Lichtenstein Disney-figurerna och började istället måla motiv från amerikanska krigs- och kärleksserier. Ofta föreställde målningarna flygstrider, våldsamma slagsmål eller blonda skönheter oroligt väntande på sina hjärtevänner. Målningarna är ibland kryddade med ”ljudeffekter” och till synes helt banala repliker i pratbubbleform. En knytnävsknock i en målning ackompanjeras följdriktigt av ett ”POW!” samt repliken ”Sweet dreams, baby!”. I en annan målning uttrycker en drunknande flicka i en tankebubbla: ”I don’t care! I’d rather sink than call Brad for help!”. Denne Brad är för övrigt den ständigt omnämnde hjälten i flera av dessa bilder. Replikerna är för det mesta något modifierade i förhållande till serieförlagorna för att framhäva eller skapa någon viss 22

innebörd. Ibland syftar de på något internskämt från de konstkretsar Lichtenstein umgicks i, exempelvis Mr. Bellamy från 1961, där en ung officer tänker: ”I am supposed to report to a Mr. Bellamy. I wonder what he’s like.” För de invigda anspelade detta på Dick Bellamy, en gallerist känd för att satsa på nya konstriktningar. Att få sin konst uppmärksammad av Bellamy innebar för många konstnärer skillnaden mellan succé och fiasko. En annan självironisk målning har Lichtenstein döpt till Masterpiece, en dubbeltydig titel, där ”mästerverket” i själva verket visar sig vara en målning vi inte får se och om vilken en beundrande ung kvinna utbrister: ”Why, Brad darling, this painting is a masterpiece! My, soon you’ll have all New York clamoring for your work!”.

Ironisk blinkning Parallellt med seriebilderna fortsatte Lichtenstein att måla bruksföremål hämtade från postorderkataloger och tidningsannonser. Det är ibland frestande att dra slutsatsen att han med sina tvättmaskiner, soffor, kotletter, kylskåp, sockor och sophinkar velat kritisera konsumtionssamhället. För det mesta brukar dock popkonsten frånkännas sådana Kult. 2002.02


tema.serier

”Men den ironiska udden var minst lika mycket riktad mot konstvärlden som mot populärkulturen eller konsumtionssamhället. Var det något Lichtenstein ville så var det att punktera myten om Konsten.”

samhällskritiska avsikter, och istället bara sägas vilja skildra den moderna massmediala verkligheten såsom den är. Samtidigt är ironi ett genomgående medel hos Lichtenstein, vilket bland annat kommer till uttryck i hans målningar anspelande på de annonsbilder där kvinnor närmast reducerats till ett bihang till hushållsredskapen. Ironin går även igen i vissa seriebilder genom kontrastverkan mellan den överlastade känslosamheten och det industriella framställningssättet, vilket distanserar betraktaren från motivet. Ibland ligger det även något av ironi över Lichtensteins titelval. I en del fall skulle, av titlarna att döma, vissa verk kunna hänföras till vilken 1800-talsmålning som helst, såsom Landscape eller Still-Life with Silver Cord. I andra fall blir titeln något av en mot betraktaren riktad ironisk blinkning, såsom i den nämnda Masterpiece. I ytterligare andra fall blir det uppenbart att Lichtenstein helt lämnat bildkonstens traditionella motivval, såsom i Washing Machine, Electric Cord, Whaam och Mad Scientist. Men den ironiska udden var minst lika mycket riktad mot konstvärlden som mot populärkulturen eller konsumtionssamhället. Var det något Lichtenstein ville så var det att punktera myten om Konsten.

Efter det att han slutat måla seriemotiv fortsatte Lichtenstein med att tillämpa sin typiska rasterpunktteknik på verk av Monet, Cézanne, Picasso och Mondrian m fl. Han gjorde således ingen skillnad på om det var Monets bilder av katedralen i Rouen eller seriefigurer han återskapade i sina målningar. För honom var en reklambild av en sophink, en seriefigur, eller en kubistisk målning av Picasso samtliga först och främst en bild, och det var således mer som förenade dem än som skilde dem åt.

Plagierad av massmedia Vad säger då Lichtensteins måleri om tecknade serier? Främst kanske de visar på den höga graden av stilisering i 1950- och 60-talets krigs-, deckar- och romantikserier, vars stil i allmänhet uppfattas som realistisk. Men alltifrån hur eldsflammor till hur ett öra avbildas visar sig vid närmare betraktande vara i högsta grad stereotypiserat. Samtidigt var Lichtenstein helt uppenbart fascinerad av denna stilisering av verkligheten och beundrade dess ändamålsenlighet. Genom sina bilder bekräftade han serietidningsestetikens värde och jämställde den på sitt sätt med vilken annan stil som helst.

Kult. 2002.02

...om du vill gå till en riktig skivaffär!

Platensgatan 8

tel. 13 46 66 23


[Intervju]

Hanna Hallgren Att vara akademiker och poet Text: Samuel Isacson Foto: Karin Andersson

Förhållandet mellan forskarsamhället och de sköna konsterna förefaller inte alltid vara så intimt. Kult. har träffat Hanna Hallgren som för en tillvaro i båda sfärerna.

HANNA HALLGREN visar sig vara en person med många strängar på sin lyra. Hösten 2001 antogs hon som doktorand på Tema Genus vid Linköpings universitet och debuterade med sin första utgivna diktsamlig Ett folk av händer på Bonniers. Vid sidan av detta har hon även frilansat som kulturjournalist och skrivit i bl a Aftonbladet och Östgöta Correspondenten. Jag frågar henne hur hon tycker det litterära klimatet är i Sverige när det gäller lyrik och vilkoren för unga litteratörer inom genren. Hanna har medverkat i debatten om förlagens hållning till den nya lyriken. Hon menar att den underutgivning som de stora förlagen stått för är svår att försvara - de skulle ha råd att ge ut fler än de cirka 0-3 debutanter som får chansen varje säsong. Tyvärr täcker inte heller de små förlagen upp särskilt bra där de stora försummar. Underutgivningen behöver inte heller vara en garanti för ett kvalitativt bättre utbud utan är snarare en fråga om kulturpolitik. Hanna jämför med Norge där förhållandena är helt andra. Där ges lyriken större plats i kulturens finrum. De ekonomiska förutsättningarna är gynnsammare än här, med större 24

statliga understöd och bättre betalning till författarna. Där tillämpar man närmast överutgivning, men å andra sidan får man ett mer levande och omväxlande klimat för poesi. Vi kommer osökt in på frågan hur man läser och tillägnar sig litteratur. Jag frågar om lyrikens lite undanskymda plats är en indikation på att dagens publik helst läser extensivt och snabbslukande istället för intensivt och reflekterande. Hanna menar att lyrik borde vara lämplig läsning för den som har ont om tid då det ju i regel är fråga om kortare texter. Men för att få någon verklig behållning av en dikt måste den ”läsas så att man kan bära med sig den”, tillägger hon, vilket kräver en viss långsamhet i läsningen. Det är ett problem när man läser litteraturvetenskap på universitetet; man plöjer snabbt igenom stora textmassor som det sedan erbjuds standardtolkningar av vilket lätt kan kännas torrt och ta död på entusiasmen. Många kan nog känna igen sig i en sådan beskrivning, inklusive jag själv. Några självklara lösningar finns kanske inte. Hanna tror dock att universiteten har mycket att lära av den verksamhet som bedrivs vid skrivarskolor och av de som själva skriver skönlitteratur. Kult. 2002.02


Upplevelsen av texten skulle behöva få en större roll. Hon tycker själv att hon har stor nytta av sitt eget skrivande när hon läser och inte minst när hon har recenserat litteratur. Genom att själv författa lära man sig att ”läsa som en hantverkare”, säger hon. Hur skulle hon då själv vilja beskriva sin poesi? Textlaborationer kallar hon sin metod för diktningen. ”Det är ett effektivt sätt att avdramatisera skrivandet. Processen snarare än prestationen sätts i fokus. Det är som inom naturvetenskapen. Man vet att det ofta kan gå åt helvete när man labbar. Men misslyckandet kan vara en väg som leder till bra resultat.” Hon drar också paralleller till musiken som är en viktig inspirationskälla och en modell att jobba utifrån. En ny diktsamling som förhoppningsvis snart kan bli förlagd beskriver hon som ett tredelat partitur. Att ”känna sig rätt stämd” eller ”ratta in sig på rätt våglängd” är nödvändigt för skrivandet säger hon, för att spinna vidare på de musikaliska analogierna. Hanna ser det som förmånligt att ha det skönlitterära skrivandet som något vid sidan av studier och övrigt arbete, såtillvida att det inte krävs något skönlitterärt brödskrivande och hon kan tillåta sig att vara exklusiv om hon vill. Det ger en ”kameleontisk identitet”, hon låser sig inte i en roll och ser det som en möjlighet att bygga broar mellan skönlitteraturen och den akademiska världen. Litteratur och teoribildning från den senare sfären ger ofta inspiration till diktningen. Hon citerar den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sagt att ”dikten skall vara halvvägs en teori - halvvägs en sång”. Doktorandtjänsten på Tema Genus känns stimulerande. En framtid inom universitetsvärlden är möjlig men inte helt självklar. Hanna verkar ha en sund och balanserad syn på karriären. Hon vill kunna få tid över till att skriva skönlitteratur. Att skriva en roman hör till planerna men det får nog skjutas på framtiden, någon gång efter doktorandstudierna. Avhandlingsarbetet ligger fortfarande på ett ganska tidigt stadium. Det tänkta ämnet är hur man förstod och uppfattade den lesbiska kroppen under sjuttiotalet i Sverige, med kopplingar till skönlitteraturen och tidens kvinnorörelser. Kvinnokroppen har vanligtvis setts som en motpol till manskroppen och den lesbiska kroppen har ofta maskuliniserats. Forskningen om dåtidens kvinnorörelser är inte så stor som man kanske kan tro, säger hon, så det torde bli ett tacksamt ämne att forska om. Men innan den kommer har det förhoppningsvis getts ut ytterligare en diktsamling. Kult. Kult. 2002.02 2002.02

25 13


Illustration: Kajsa Sjökvist

NOVELLTÄVLING Kult. utlyser novelltävling tillsammans med Ink. bokförlag

Eftersom vi är övertygade om att det finns många som skriver noveller, eller kanske funderat på att skriva en novell men inte kommit till skott, ger vi nu alla skribenter chansen! Överge byrålådsskrivandet och skicka in din bästa novell till Kult.

Reglerna är enklast möjliga: Alla som inte är med i juryn (eller redan är publicerad författare) får delta. Ett bidrag per person. Novellen får vara max 1000 ord. Skriv helst på dator eller skrivmaskin. Om du skriver för hand, skriv läsbart. Ämnet är helt fritt! Du får skriva precis som du vill: humoristiskt, allvarligt, med knorr på slutet eller utan, dystert, glatt, personligt, påhittat, fantasifullt, argt… du väljer själv. Enda kravet är att det ska vara en skönlitterär text. Det kan vara en nyskriven novell eller en som legat i skrivbordslådan ett tag. Såklart kan man vinna fina saker. Förstapristagaren får sin novell publicerad i Kult. 2002.04 som utkommer i september. Dessutom ett exemplar av Ola Juléns diktsamling Orissa och andra böcker. Andrapristagarens novell publiceras i Kult. 2002.05 som utkommer i oktober och hon eller han får dessutom en bunt böcker. Tredjepriset består av ett gäng böcker samt att få sin novell publicerad i Kult. 2002.06 som utkommer i december. 26

Så här gör du med ditt bidrag: Underteckna ditt bidrag med en signatur, t ex ”Novellisten”. Lägg ditt bidrag i ett kuvert (vi vill ha utskrifter, inga disketter). Ta ett annat kuvert som du lägger en lapp med ditt namn, telefonnummer och mailadress i. Klistra igen och skriv din signatur (igen) på utsidan av kuvertet. Lägg detta kuvert i kuvertet med novellen. (Krångligt? Läs en gång till.) Klistra igen och posta till Kult. c/o Look, Mårdtorpsgatan 7, 584 32 Linköping. På det här sättet blir du anonym och kommer att bedömas helt objektivt! Vi sprättar bara de kuvert vars signatur vinner första, andra eller tredjepris i novelltävlingen (samt eventuella hedersomnämnanden). Bidraget ska vara Kult. tillhanda senast första juni! Vinnarna kontaktas via mail eller telefon. Juryn består av: Bokförlaget Ink.s representant, Hannes Nordholm Hanna Hallgren, poet och doktorand på Tema Genus Kult.s representant, Johanna Look, redaktör SeKeLs skrivarcirkel Suttungs representant, Andreas Hedberg Välkommen med ditt bidrag! Kult. 2002.02


[Utställning]

Kärlek, makt och systerskap Text: Andreas Hedberg Foto: Anna Burén

Lagom till den internationella kvinnodagen invigdes på Arbetets museum i Norrköping utställningen ”Kärlek, makt och systerskap - 30 år av kvinnokamp”. Förutom att fira jubiléet (internationella kvinnodagen firades för första gången 1972) vill man ”berätta kvinnorörelsens historia och förklara bakgrunden till kvinnornas ilska och uppror”.

INVIGNINGSTALARE PÅ vernissaget var bl a jämställdhetsminister Margareta Winberg och LOs förbundsordförande Wanja Lundby-Wedin. Dessutom uppträdde det smått legendariska proggbandet Röda bönor som när det begav sig var ledande inom 1970-talets feministiska musikrörelse. Ceremonin färgades framför allt av det förflutna. De som var med när de begav sig fällde en och annan tår av nostalgi under allsången till välkända kampmelodier och samtliga talare var noga med att påpeka nödvändigheten i kampens kontinuitet. ”Vi har lyckats röja en stig men vi måste göra den bredare”, menade jämställdhetsministern. Entrén till utställningshallen flankeras av enorma porträtt av kvinnorörelsens pionjärer. Här hänger t ex Mary Wollstonecraft, Ellen Key och Alva Myrdal. Därefter följer röda fanor, mahjongkläder i glasmonter, samlingar av tidningsurklipp, hyllor med feministisk litteratur, demonstrationsbanderoller etc. Det är inga stora samlingar och vandringen genom utställningshallen är snabbt avklarad. Och hur upprörd man än blir av svenska ishockeyförbundets ordförande Rickard Fagerlunds uttalande om att kvinnor bör koncentrera sig på att se vackra ut och ägna sig åt mer ”kvinnliga” sporter än ishockey, så lämnar man museet utan starka bestående intryck. Kult. 2002.02

”Hockeytjejer borde syssla mer med ’kvinnliga’ idrotter som ridsport. Kvinnor ska vara vackra och pyssla med kvinnliga saker istället för att spela ishockey.” Richard Fagerlund Utställningens problem är att den, liksom invigningen, i alltför stor utsträckning låter sig färgas av det förflutna. Som nostalgitripp för de redan invigda fungerar den säkerligen utmärkt men om man vill lämna över stafettpinnen till en ny generation kvinnosaksaktivister och påpeka vikten av fortsatt kamp, så krävs mer än svartvita porträtt av nedgrävda tanter och inglasade klänningar i blommigt plyschtyg. Dagens nyfeminism hade definitivt kunnat få mycket mer plats på utställningen. Vi gör inga stigar bredare genom att fälla en tår och återuppliva gamla minnen, här krävs framåtanda och gemenskap över generations- och könsgränserna. [För övrigt] Utställningen ”Kärlek, makt och systerskap” på Arbetets museum pågår till den 30 november. Fri entré. Öppet alla dagar 11-17. www.arbetetsmuseum.se 27


Text: Andreas Hedberg och Samuel Isacson

[På spaning]

De Geer-hallen - en fabrik med skönklang Nu har turen kommit till Norrköpings konserthus, De Geer-hallen. Kult.s reportrar begav sig till grannstaden för att inspektera vad konserthuset kan erbjuda en student. DET VAR ROLIGARE förr. Vid premiären av Stravinskijs Våroffer i Paris 1913 fick polis tillkallas för att lugna den uppretade publiken och hjälpa de stackars musikerna att oskadda lämna lokalen. Så går det inte längre till. När Kult.s utsända tog tåget till Norrköping för att lyssna till stadens symfoniorkester i De Geer-hallen hördes mer artiga applåder än ilskna burop från den välansade publiken. Norrköpings symfoniorkester gör sig för övrigt, enligt vår uppriktiga mening, mycket sällan förtjänt av ilskna burop. För den som uppskattar klassisk musik (och vem gör inte det?) är kvällsturen till grannstaden väl värd både det minimala besväret och den överkomliga penningsumman. Bara att promenera längs strömmen i stadens gamla industrilandskap är en upplevelse utöver det vanliga. Norrköpings synnerligen vackra konserthus, beläget precis vid vattnet i stadens centrum, var en gång i tiden pappersfabrik och ritades av Ivar Tengbom, som för övrigt också är mannen bakom det stramt klassiska Stockholms konserthus. De Geer-hallen är uppkallad efter den svenske industrialismens fader tillika en av industristaden Norrköpings viktigaste finansiärer, Lous De Geer, som kom till Sverige från Holland 1627. Efter ombyggnaden till konserthus syns knappt några spår av den gamla pappersfabriken. De Geerhallen är uppförd i en stil som känns typisk för det sena 1900-talets arkitektur med stora glasytor och ljus, luftig interiör. Själva konsertsalen är byggd som en teatersalong med stor parkett och tre balkonger. Hur roligt tycker då två jättehippa ungdomar att det är att gå på klassisk konsert bland välfriserade herrar och chicka borgarkärringar? Svaret på den frågan är: jätteroligt! Vi är av den åsikten att de gamla döda mästarna fortfarande rockar och Norrköpings symfoniorkester gör så gott som alltid 28

musiken rättvisa, vare sig det gäller elegant och välbalanserad wienklassicism, ogenerat känslosam senromantik eller högoktanig skandalmodernism. Kan studenter unna sig kultur av denna kaliber, undrar kanske vän av ekonomisk återhållsamhet? Det är just vad de kan, det! Alla stolta innehavare av giltig studentlegitimation blir, som det så vackert heter i De Geer-hallens informationsmaterial, ”bjudna på konserten och betalar endast en biljettavgift på 30 kr”. Den enda haken är att man inte kan boka någon plats och måste hämta ut biljetten på plats tidigast ett dygn innan konserten. Någon veritabel hake föreligger emellertid inte eftersom enstaka bra platser oftast går att få tag på i De Geer-hallens biljettkassa strax innan konsertens början. Alltså: unna dig ett besök i grannstadens konserthus, denna juvel i Östergötlands musikaliska stenkrona, om inte annat så för att drömma dig tillbaka till en tid då saker och ting var lite roligare. [För övrigt] De Geer-hallens hemsida: http://www.norrkoping.se/louisdegeer/ För aktuella konserter: http://www.symfoniorkestern.nu (normalt på torsdagar, ibland även lördagar). Som sagt: det kostar bara 30 kronor vid biljettköp tidigast dagen före konserten. Så kommer du dit: Ta pendeltåget från Linköpings Resecentrum till Norrköpings dito, promenera Drottninggatan upp, passera Strömmen, gå en bit till och ta sedan till höger (fråga någon snäll tant om du inte hittar). Kult. 2002.02


[Intervju]

Text: Andreas Hedberg och Johanna Look

Linköpingsbandet

Planet Superfly - Vi är Planet Superfly, skriker Jens. Nämnda band står på Flammans scen. Strax innan konserten fick Kult. tillfälle att snacka lite med killarna. PLANET SUPERFLY ÄR linköpingsbandet som fått flera svenska musikrecensenter att kräma på med superlativer. De gör musik med ”känsla och stor inlevelse”, enligt Revolver, och Groove’s Peter Sjöblom menar att bandet ”gör musik som inte riktigt liknar något annat i Sverige just nu”. Det är stora ord, och själva säger bandet att de faktiskt inte fått någon dålig kritik alls. Bandet bildades 1997 men har bestått i sin nuvarande konstellation sedan 2000. I själva verket har killarna spelat ihop sedan åttan när de fortfarande bodde i Åtvidaberg, men det är länge sedan nu. Idag består PSF av Jens på sång och bas, Joakim på gitarr, David på orgel och då och då gitarr, och på trummor Kristian, som även backar upp på sången. Det är Kristian som skriver musiken, sedan tar David över och skriver texterna. PSF har spelat in tre skivor, den senaste är på gång nu. Eftersom de inte ligger på något bolag än har de själva stått för produktion och distribution. Hur låter PSF? De säger att det är svårt att tycka till och sätta en etikett på sin egen musik, och om man gör det är det lätt att man får dras med den etiketten sedan. De medger Kult. 2002.02

Planet Superfly spelar på NH på Valborgsmässoafton. att mycket är hämtat från 60-talet men de är också inspirerade av svensk 90-talsindie. Efter en lyssning kan vi nickande hålla med, och konstatera att bandet ger en träffande beskrivning när de på sin nysnickrade hemsida kallar sin musik för ”indie-psych-music”. Visst för Davids orgel tankarna till 60-talets psykedelia och det är ofrånkomligt att dra paralleller till The Doors hammond. PSF har spelat på Arvikafestivalen två år i rad och spelade 2001 på en av Hultsfreds mindre scener. I år är det dags för Emmabodafestivalen. Killarna tycker att det känns bra, eftersom Emmaboda är den festival där man får bäst respons från publiken. Hur uppfattar de musiklivet i Linköping? De känner inte till några andra demoband från stan, och tycker att det knappt finns några ”vettiga” ställen att spela på. De är överens om att det behövs en scen i centrala Linköping, dit man kan gå och lyssna på bra musik. - Platens ombyggnation var ett lyft, menar Jens, men tyvärr tar de bara större band numera. Visserligen finns Herrgår’ns torsdagsspelningar, men de skulle gärna se en scen som riktar sig till alla, inte bara studenter. Så vad gör PSF om ett år? Då hoppas man ha ett hyfsat kontrakt. Till skillnad från många andra band har PSF inget emot att ligga på ett stort bolag, men de är kluvna eftersom det krävs att skivbolaget verkligen vill satsa. En del band blir signade men ”glöms” sedan bort av bolaget som prioriterar mer lukrativa artister. 29


[Musik]

Text: John Garmland

Deep Purple, Made in Japan (1972) På den här sidan kommer vi under året att presentera en rad skivor som spelat stor roll för den moderna musikens utveckling. Har du förslag på en skiva som borde vara med är det bara att skicka ett mail till redaktionen. Först ut är Deep Purples Made in Japan.

DEEP PURPLE VAR i slutet av 60-talet och början av 70-talet tillsammans med Led Zeppelin och Black Sabbath med om att skapa hårdrocken. Deep Purple var som mest framgångsrika mellan 1970 och 1973. De blev kända tack vare extremt intensivt turnerande. Konserterna präglades av världsrekordhög volym, tjugo minuter långa solon från de båda virtuoserna Ritchie Blackmore (elgitarr) och Jon Lord (elorgel) samt en upphetsad publik som slog sönder konsertlokalen. De blev bättre musiker för varje dag som gick och kvaliteten höjdes för varje skiva. 1972 släptes Machine Head som bland annat innehöll megahiten ”Smoke on the water”. Vid det här laget räknades Deep Purple som ett av världens största band. Konserterna började bli så ofattbart bra att det kändes lämpligt att spela in en liveskiva, om inte annat så för att konkurrera ut alla piratinspelningar som cirkulerade på marknaden.

”Made in Japan kallas ofta för världens bästa liveskiva och är så otroligt musikaliskt imponerande att väldigt få band ens kan fundera på att spela i samma liga.”

30

Resultatet blev Made in Japan. Låtarna hämtades från tre konserter i Japan i augusti 1972 och skivan gavs ut som en dubbel-LP till priset av en enkel i december samma år. Från introt till första låten ”Highway Star” till avslutningen i ”Space Truckin’” spelar Deep Purple en tung, dramatisk och gungande hårdrock som om det gällde livet och man lämnas helt utmattad efter en genomlyssning. Made in Japan kallas ofta för världens bästa liveskiva och är så otroligt musikaliskt imponerande att väldigt få band ens kan fundera på att spela i samma liga. Deep Purple stod här på sin absoluta konstnärliga topp. Skivan blev en enorm succé och pressen började skriva om ”Deep Purple-mania”. Efter Made in Japan blev det snart obligatoriskt för alla stora rockband att släppa en liveskiva, t ex Led Zeppelins The song remains the same och Uriah Heeps Live in January. Kort sagt är Made in Japan en milstolpe inom rockhistorien som alldeles för få känner till. Kult. 2002.02


rundgång mörkret smetas mot rutan, ljusen rinner över näthinnan monotoni fortplantas genom kroppen att utsättas för tankens rundgång är påfrestande den orsakar huvudvärk i halsen som inte går att bota med alvedon David Kjellin/Suttung

Poesi att brista Vårens knoppar brista, fler för varje dag. Kölden sitt fäste mista, värme till frusnas behag. Kunskapens knoppar brista friheten känns allt mer vag. Ännu en spik i vår kista, vetandets grymma drag. Tidens knoppar brista, ett för varje andetag men ett lär va det sista, så njut av varje dag.

Imre Nemeth

Suttung är SeKeLs skrivarcirkel. De träffas varannan torsdag för att ta del av varandras texter, som kan vara dikter, noveller, eller prosa. Kontakta urbja171@student.liu.se för mer information.

fast i ett ekorrhjul Fast i ett ekorrhjul Taskigt närminne Sjunker djupare och djupare Timme efter timme Kommer aldrig levande Ut ur denna djungel Trasslar in mig i snarorna Dras längre in i djungeln Surras hårdare vid hjulet Närminnet blir mindre och mindre Timme efter timme Kommer aldrig levande Ut ur denna djungel Trasslar in mig i snarorna Dras längre in i djungeln Surras hårdare vid hjulet Närminnet försvinner Sjunker djupare ner i träsket Timme efter timme Kommer aldrig levande Ut ur denna djungel Trasslar in mig i snarorna Dras längre in i djungeln Surras hårdare vid hjulet Närminnet är borta Timmen alltför kort Sjunker djupare ner i träsket Minut för minut Lena Petersson


Vi har allt Du behöver för Dina studier och mer därtill. Köp bok och kompendium på ett och samma ställe!!

Vi ägs av studenterna vid Linköpings Universitet

BOKAKADEMIN AB Bokhandel och tryckeri i ett!!

Kult. 2002.02  
Kult. 2002.02  
Advertisement