Page 1

KON TUR


2 Nr 2 /2012 ”Va!en.

”High "ve på Högbergsgatan.

Jag försökte just dricka vatten ur en flaska. Tragiskt nog hade jag glömt att skruva loss korken. Det här med att dricka var ingen stor framgång precis. Jag tror jag ska göra ett nytt försök om en stund.”

Jag var med om något så sjukt idag. Ni vet när man talar om att ha så bråttom att man bara hinner med en high five. Eller gör ni? Kanske det bara är jag och mina vänner som säger så. Oberoende har jag hittills bara skämtat om det här. Men hör och häpna. Idag hände det på riktigt.

”Helsingfors. Det händer att jag glömmer bort hur vackert Helsingfors egentligen är. Det händer ganska ofta faktiskt. Men ikväll slog det mig igen. Jag insåg plötsligt att jag verkligen gillar den här staden. Den är fin trots att, eller kanske just på grund av att den ställvis kan se ganska trasig ut. Det vackra finns i det som inte är perfekt. Och livet i det som ännu inte är fullbordat. Så ungefär.”

”Grannen. Förra vintern och våren stördes jag upprepade gånger av oväsen från grannen. Nu har lätena tystnat. Istället får jag lyssna på en gråtande baby. Uppenbarligen lyckades grannarna slutföra sitt projekt. Grattis.”

Citat från

Jag är på väg uppför backen på Högbergsgatan. Plötsligt ser jag en kompis komma rusande ner för backen. Hon har bråttom till spårvagnen och säger något som jag inte helt uppfattar eftersom jag lyssnar på musik och dessutom blir överväldigad av det magiska i situationen. Hon lyfter sin hand samtidigt som jag lyfter min och vi gör en perfekt high five. En sådan som man bara ser på film. Det var precis som jag hade drömt att det skulle vara. Det känns som om jag varit med om nåt stort. Att jag kan stryka något från min lista liksom.”

Läs mera på http://kaffepausen.ratata.fi/

Ka#epaus e

70 % va!en; det består vår planet, våra kroppar och vårnumret av Kontur av. På följande sidor får vi olika infallsvinklar på förhållandet människa-vatten, och lite övrigt. Här intill publicerar vi några inlägg ur Rolf Blaubergs blogg Kaffepausen., och till höger intervjuas Emmi Itäranta som skrivit romanen Teemestarin kirja. Sara Rönnqvist skriver om att bo vid havet – med hög igenkänningsfaktor – och Anna von Bondsdorff delar med sig av sina tankar efter ett år i Ghana med begränsad tillgång till rent vatten. Dessutom får vi läsa Ida Fellmans novell som vann tredje pris i Solveig von Schoultz-tävlingen 2011 samt Sanna Tahvanainens kåseri om att leva tillsammans med drottning Victoria. Och ja, 33,3 % av redaktionen är ny: Lena Malm står för fotografier och layout. Kontur har alltså sitt eget lilla kretslopp: Lena jobbade med tidskriften också i början av millenniet.

Redaktionen i vårregn

MEDVERKANDE

REDAKTION

Rolf Blauberg arbetar som modersmålslärare och skriver bloggen Kaffepausen.

Redaktörer Jemima Koli Sonja Mäkelä

Sara Rönnqvist praktiserar vid Finlands kulturinstitut i Köpenhamn.

n.

Ida Fellman arbetar på Svenska Yle Arkivet. Anna von Bonsdorff studerar filosofi och litteratur i Helsingfors. Sanna Tahvanainen är författare.

Upprymd kvinna vid va!en

H

avet gnistrar så att det riktigt gör ont i hjärtat. Jag sitter i en vit plaststol på en terrass 800 meter över havet vid Liguriens kust. Hav och himmel flyter ihop och jag tänder till. Jag känner en ilning gå genom kroppen och känner temperaturen stiga. Jag är upprymd och fri. Min pappa berättade en gång att det är viktigt för honom att få ha sommarstuga vid öppet hav. Det inger en känsla av frihet hos honom. ”Jag påminns om att jag kan åka vart jag vill och att världen ligger öppen för mig. Jag väljer ändå att stanna här och göra det jag gör.” Min pappa behöver havet för att vara just min pappa och varje dag ta itu med sina plikter och måsten osv. Havet påminner honom om den frihet han har, fastän hans vardag är rätt inrutad. Jag behöver också havet. Det påminner mig om livets alla vändningar. Oftast ser jag möjligheterna, när jag blickar ut mot horisonten. Havet lurar på mycket som vi inte ser på ytan. Faror, men också många överraskningar. Det kan vara skönt, piskande,

Grafisk form samt foto Lena Malm Kontakt redaktion@kontur.fi www.kontur.fi Detta nummer är presslagt 24.4.2012.

Sara Rönnqvists tankar om och vid havet.

iskallt och varmt. Lite som livet. När jag sitter på en sten och tittar på vågsvallet vid Monå strand eller slås av en storslagen havsutsikt uppe på en italiensk takterrass, får jag lust att dyka i med huvudet före och se vad där finns. Som barn gick jag med kavata steg ut i vattnet och kastade mig vågat ut i vågorna, fastän jag inte kunde simma, medan min storebror osäkert vadade i vattenbrynet. Jag kommer ihåg då jag var sju år och morfar hade fått en ny snurra till sin båt. Vi åkte ut på äventyr i ösregn och höga vågor. Snurran skulle testas, oavsett vädret. Båten slog hårt mot vågorna, med jag vet inte hur många hästkrafter, och iskalla stänk piskade mina kinder. Mamma var nervös, och jag förstod att jag skulle hålla i mig ordentligt. Så här i efter hand, vill jag ändå minnas en härlig ilning genom kroppen. En ilning som jag numera får av att titta ut på havet, storm eller inte. Havet gjorde mig upprymd redan då. I litteraturen förknippas havet ofta med äventyr. Jag ser framför mig Tove Jansson i sin gula regnrock och sydväst långt ute i Finska viken i full storm, eller mumintrollen då de är ute på äventyr i sitt skepp och lägger till vid hatifnattarnas ö. Pippi på de sju haven osar också äventyrslust. Havet kallar på en ut, bort. Havet är oförutsägbart och omvälvande. Som livet.

Havsbrus kan samtidigt inge en känsla av lugn och trygghet. Bruset lär påminna människan om miljön och tryggheten i livmodern. Vattnet, eller snarare ljudet av vatten, söver och vaggar, liksom bruset under människolivets första stadier. Kan så vara att det är min tid som foster som får mig att dras till vatten, men det är ändå känslan av upprymdhet och lust som kommer över mig, var gång jag har med vatten och havet att göra. Hur härligt är det inte att simma naken en sval sommarnatt mitt ute i gråblåa Östersjön, eller se hur vita vågsvall sköljer över en kilometerlång sandstrand en sensommardag. Jag har alltid bott på platser som legat vid kusten. Alltid sökt mig till platser som ligger havet nära. Mitt promenadstråk i Helsingfors gick alltid längs med Havsstranden. Mitt sista halvår i Vasa tillbringade jag mest på balkongen på sjätte våningen på Strandgatan med utsikt över ett glittrande Kvarken. Jag får lätt klaustrofobi av att tänka att jag skulle bosätta mig i t.ex. Tammerfors eller Rom. Jag behöver havet. Min kropp består upp till 70 procent av vatten. Vatten är nödvändigt för att jag ska kunna leva. Men mitt behov av vatten är nästan lika mycket psykiskt som fysiskt. ¶


3

Te

I framtiden är vatten och kunskap en lyxvara

Emmi Itäranta är på besök i Finland över påsken och jag har föreslagit att vi träffas på Théhuone i Helsingfors. Det är ingen unik idé visar det sig eftersom hon även tidigare har fotograferats på samma ställe i samband med att hon berättat om sin debutbok Teemestarin kirja (Temästarens bok). De senaste fyra och ett halvt åren har hon bott i Canterbury i England där hon studerat och sedermera arbetat vid Kents universitet. Hon understryker att hon inte arbetar som forskare utan som kontorsassistent, eftersom det är har hänt att det senare antagits per automatik. Vid universitetet har hon deltagit i ett magisterprogram i litterärt skapande. Det var under arbetet med avhandlingen pro gradu i teatervetenskap som hon lärde sig att det strikt akademiska sättet att forska och behandla kunskap inte var hennes tillvägagångssätt. Intresset att fortsätta studera vid ett universitet väcktes åter i och med programmet. Inte minst titeln på boken indikerar ett intresse för tetraditioner. — Jag hade redan tidigare intresserat mig mycket för den japanska tekulturen, dess estetik och filosofi, men i och med arbetet med boken gjorde jag mycket bakgrundsforskning om olika tekulturer och traditioner, främst japansk och kinesisk, säger Emmi Itäranta.

Text: Jemima Koli | Foto: Lena Malm

tanken var att skilja åt vatten från dess vardagliga självklarhet

Itäranta ville leka med tanken om att placera en av de sista representanterna av den här traditionen i framtiden. Men istället för te som en lyxvara, som den brukat vara, så skulle rent vatten vara det. En av spänningsskaparna i verket är den hemliga källa med rent vatten som temästaren av den här fiktiva traditionen bevakar. Det är uppenbart att skrivarbetet har krävt en hel del bakgrundsforskning, men jag påpekar att det är tydligt att det är främst filosofin bakom teceremonierna som lyser fram genom berättelsen och inte en idé om en bred kunskap om tesorter, detaljer och så vidare. Itäranta gläder sig över kommentaren: — Jag tänker att jag skulle ha hamnat i svårigheter om jag skulle ha börjat skriva om teceremonier i detalj och därför fick det bli en fiktiv tekonst som kommer i uttryck i verket. Berättelsen utspelar sig i en oviss framtid i ett Finland som är en av de enda säkra platserna kvar att leva på, i en värld med akut vattenbrist och ett samhälle lett av armén. Då är det mer än naturligt att det också är en framtida möjlig tetradition som representeras i berättelsen, en blandning av olika traditioner. Även om det akademiska forskandet inte visade sig vara Itärantas hjärtesak, är bakgrundsarbetet det i högsta grad. — Jag tyckte om bakgrundsarbetet. Jag läste mycket, såg på filmer, besökte teceremonier. Jag kunde hålla på och forska och ständigt lära mig nytt även om det aldrig skulle bli någon bok som resultat av det.

Vatten Den ena huvudpersonen i boken är Noria, som ska ärva temästaryrket av sin far. Som en andra huvudperson kan man se elementet vatten: det strömmar genom berättelsen och är en central källa för det litterära språket. Manuskriptet som vann Teos tävling hade namnet Veden muisti (”vattnets minne”), men man bestämde sig för att byta namnet delvis på grund av att den finska översättningen av Rebecca Skotts Ghostwalk fick samma namn. Vattnet var hemskt viktigt från första början, säger Itäranta. Hon fascinerades av tanken om vattnets betydelse i olika kulturer och mytologier, att det i nästan varje kultur, om inte i alla, finns ett eget gudaväsen för vatten. Vatten får alltså både en materiell och en andlig betydelse. Jag undrar om hon kan berätta lite närmare om vad som är tanken med vattnets minne. — Tanken är inte att personifiera vatten som en andlig varelse, utan att skilja åt vattnet från dess vardagliga självklarhet. I berättelsen ville jag ha med en fiktiv tanke om vattnets medvetenhet, även om det inte behöver vara någonting som jag själv tror på. Noria upplever flera situationer som om de utspelades under vatten: hennes temästarskap gör att hon har ett lugn över sig då hon betraktar sin omvärld och det som sker i den. Andning och att stanna upp präglar skildrandet, vilket gör att tempot är ganska långsamt även om det handlar om ett science fiction-äventyr. — Jag hade inte som avsikt att skriva en långsam text, men när den visade sig bli sådan så bestämde jag mig för att hålla fast vid det. Kanske det också hade att göra med att förväntningarna på att en text i den här ska ha ett högt tempo. Att skriva science fiction eller fantasy var inte heller den ursprungliga planen, men texten på sätt och vis formades till det. Då vaknade också tanken att förena genren och långsamheten.

Skrivandet Namnet byttes från att indikera vattnets minne till temästarnas böcker, några av de få saker som i den fiktiva framtiden förmedlar kunskap om det förflutna. Om vattnet är ett viktigt element i romanen så är också berättandet, kunskapsförmedlingen det. I romanen väcks frågor om vem det är som får kontrollera andras tillgångar till sådant som vi i vårt samhälle upplever som självklart. — I verket har historien avbrutits: människorna kontrolleras genom att de fråntas kunskap om det förflutna och vad som sker i världen samt genom att deras rätt till rent vatten begränsas. Vattnet symboliserar kontinuitet, det är samma vatten som rör sig på vår planet sedan urminnes tider. Skrivandet har hört till Emmi Itärantas liv på flera sätt, hon har bland annat arbetat som journalist, kritiker, dramaturg och manusförfattare. Fiktivt skrivande har varit en del av hennes liv de senaste 20 åren, sedan avhandlingen blev klar för 10 år sedan har hon skrivit aktivare för bordslådan tills nu. Itäranta skriver på två språk, engelska och finska. Också Teemestarin kirja är skriven på båda språken, även om den inte publicerats på engelska. Jag inflikar att det kunde finnas potential till det då vi ju redan har den finska författaren Hannu Rajaniemi som skriver science fiction på engelska och som har blivit en bestseller. Itäranta kommer antagligen i fortsättningen också att skriva sina verk på båda språken, även om det är arbetsdigert och tidskrävande. — Jag är med i två mycket bra skrivargrupper, en i England och en i Finland. Båda fungerar så utmärkt att jag får lov att fortsätta skriva på båda språken. På sätt och vis hjälper det också då man finslipar texten då man får lov att väga varje detalj, men det är petigt också. För att skapa en fiktiv värld i framtiden har Itäranta också fått vara kreativ med att hitta på nyord. — Vissa ord fungerar bara bättre på engelska, det gäller också några nyord som jag kommit på. Som exempel nämner Itäranta ”passpod”, som hon anser att uttrycker bättre det digitala pass som på finska fick bli att heta ”viestin” och ”fish fires”, nyord för norrsken som i boken heter ”vedenvalkeat”. Det finns kanske en chans att vi får höra mera om vad som sker i den värld som skildras i Teemestarin kirja: — Jag brukade förhålla mig skeptisk till fortsättningar, men nu börjar jag ha förståelse för att författare skriver sådana. Det har att göra med nyfikenhet och en vilja att ytterligare förstå och utforska den värld och de personer man skapat. Det återstår att se om det blir en fortsättning. ¶


4

Mötesprocesser »… as if you didn’t know that it would sting, kissing the beehive …»

Text: Ida Fellman Om vi ser det här som en process, så är varje delskede i uppbyggnaden lika viktigt. På den här bilden ser ni att man kan likna hela processen vid en lök. Power Point-diat föreställde nu en lök. Han stängde av konsultens röst, tittade på Mikael som fnös och himlade med ögonen. Hon satt bredvid honom som vanligt. Hade den där slitna, noppiga, bruna, spända klänningen. Alldeles för kort. Hon måste dra ner den hela tiden där hon satt i den moderna designsoffan. Liksom ledigt, avslappnat, men egentligen var hon mycket väl medveten om sig själv och om honom. Klänningen, som hon förstås var extra söt i. Enligt sig själv. Hur hon alltid poängterade att hon hade köpt också den på loppis, för två euro. Och hur hon aldrig köpte nya kläder. Närmare fyrtio, gift, med tre barn i skolåldern. Och ändå alltid se ut som en tioårig skolflicka. Och hur många gånger hade hon inte sagt det, lite skämtsamt, självironiskt. Då var det meningen att man skulle fnissa och se vänlig ut. Och se på henne. In i hennes gröna ögon. Om man nu såg något, hennes glasögon var alltid flottiga och smutsiga. Och tänk att en vuxen kvinna inte hade lärt sig att sminka sig. Kletig mascara skuggade ögonen. Och brunkräm på finnarna som dök upp ibland. Hur hon försökte dra i sitt lockiga, trassliga hår för att dölja finnarna. Och när hon talade dolde hon dem med handen, så att han inte skulle se dem. Då bad han henne alltid upprepa vad hon sagt, att ta bort handen från munnen så att han kunde höra vad hon sade. Och hon tittade ner i bordet. Som om de där finnarna förtog hennes skönhet plötsligt. Och hur hon lyste upp om man gav henne uppmärksamhet. Ögonen glittrade, hon såg ut som om man hade gett henne en gåva. Om han fräste till slocknade ljuset, bra att inte underläppen började darra. Som ett litet barn som hade fått skäll. Och så tog hon åt sig, började be om ursäkt. Och tvinnade sig in i sina förklaringar, medan hon tvinnade händerna om vart annat. Att knäet skulle värka så förbannat. En molande smärta, ständigt. På axeln hade klänningen ett hål, huden skymtade genom. Ljust mot det bruna. Att känna med sitt finger genom det hålet. – Vi säger att processen har gått vidare in under det understa skalet på löken. Där hittar vi målet, kärnan. Pudelns kärna Åh, dessa konsulter, med sina metaforer. Lökens kärna. Pudelns kärna. Det kröp i hela kroppen. Knäet värkte. Han stönade irriterat till. Kände hur hon fnissade och sträckte på sina strumpbyxben, det vänstra benet rörde vid hans värkande knä. Hennes ben i strumpbyxan. En stor reva på strumpbyxbenet vid vaden. Och tittade inte där en massa hårstrån fram. Hon kunde inte ens raka benen ordentligt. Att bara gå i en noppig klänning, med ett rejält hål på axeln. Bara göra det. Om hans drömmar inte vore så utslitna. Så klichémässiga. Att ta henne mot kopiatorn. Att trycka hennes kropp mot sig, hålla den tätt, borra in näsan i hennes hår. Hårt, hårt, hårt. Vid lunchen spillde hon alltid mat på sig. Medan hon pratade på. Ville att alla skulle engagera sig i hennes diskussioner, om tv-program, filmer, psykologi, thailändska prostituerade och omskärelse. Hade det inte varit ekologiska mensskydd också? Inte förvånande. Och alltid med den där lite urskuldande »titta – är jag inte lite söt ändå»-minen, medan hon diskuterade om mäns våld mot kvinnor. »Hur kan någon man vilja gå ner i en källare och ligga med en förtryckt thailändska på en snuskig madrass», och så tittade hon rakt in i hans ögon. Uppfordrande, men samtidigt flirtande. Men hon kunde inte säga knulla. Lite pryd samtidigt. Ibland kunde han skymta en sorg i hennes ögon bakom de flottiga linserna. Osäkerhet. Och den darrande underläppen. Tårar glittrade till i hennes ögon som blev ljusröda. Ett barn som var osäkert på att vara älskat. Och som ville ha bekräftelse till varje pris. Den noppiga, bruna, klänningen var säkert av något konstmaterial. Den var full av hennes långa, lockiga, ljusa hårstrån. Och mjäll. En doft av svavel bekräftade det. Svavel och toffe. Mjällschampo och något barnsligt balsam. Han lutade sig långsamt framåt och andades in. Svavel, toffe, hår och svett. Hålet på axeln. Lockande. Precis lagom stort för hans pekfinger. Huden där inne. Han inbillade sig att han såg fräknar genom hålet. Han kom ihåg den heta sommaren, när hon slamsade in i ärmlösa sommarklänningar. Utan BH. De nakna ljusa axlarna, nästan vita, men fulla av fräknar. Stora fräknar och små fräknar. Bruna, ljust bruna. Han försökte koncentrera sig på datorskärmen och på sitt arbete. Och när hon hjälpsamt böjde sig mot honom, ville hjälpa honom med datorn. Utan att han hade bett henne. Håret nuddade vid hans arm. Det ena bröstet rörde vid hans axel. Doften: svavel, toffe, svett och något annat. Kvinna kanske, en annan kvinna. Hon kom alltid släpande med skruttiga påsar med kakor, muffins, bullar, kex. Hembakta. Hon var ju så duktig. Än var det hennes födelsedag, än hennes namnsdag (mellannamnet som man så klart inte visste om). Bakverken var goda, men kändes ohygieniska. Och för varje tugga han tog blev hennes närvaro starkare. Förväntan, som ett litet barn stod hon där igen. Degen växte i hans

mun, blev klibbig och svår att svälja. Han tackade alltid. Ibland berömde han något. Oftast om det inte smakade så gott. Hon såg glad ut, lite förvånad. Om han tyckte bullen var extra god försökte han säga ett kort och avvisande tack. Hon väntade och tittade. De gröna ögonen bakom de smutsiga linserna. Besviket, hon ville att han skulle säga något mera. Han svängde sig från henne och rörde vid musen så att datorskärmen tändes. – Om du, Peter, skulle säga vad du associerar till när du hör ordet lök ... Peter mumlade något, som ingen hörde. I alla fall inte han. Hennes ben lutade mot hans knä. Han ville flytta sitt knä. Längre ifrån. Närmare. Hon tryckte benet mot hans knä. Tittade upp. – Förlåt, viskade hon. Ville se honom i ögonen. Förlåt. Hon sade förlåt säkert fem gånger per dag. Han ville skrika. Förlåt, förlåt för vad då? Du kan inte be om förlåtelse av mig. Jag kommer inte att ge dig den. Hon krävde så mycket. Särskilt när hon försökte att inte kräva något. Han sitter nära, nära, nära, där, kom närmare, kom närmare, jag vill att han skall komma mig närmare, inte så nära, sitt inte så nära. DET ÄR JAG SOM SITTER SÅ NÄRA, JAG NÄRA, NÄRA, NÄRA. SLUTA, SLUTA, SLUTA En kylig och fuktig dag, hennes röda kinder, rödflammig i hela ansiktet. Det burriga håret i två flätor. En massa lockar som slitit sig. Stod som en gloria runt henne. En halsduk i starka klara färger. Hon såg så glad ut. – Jag har stickat den själv. – I löken hittar vi det vi skall starta från. Vi kan ta ett varv till där alla fritt får associera till föregående workshopdeltagares ord. Om jag säger lök vad säger Tina? Hade de verkligen inte kommit längre ännu? Han tittade på klockan. En halv timme hade gått. Tina sträckte på sig på andra sidan bordet. – Öh, purjo. Bra, sade konsulten, vad säger då Christer: – Process (han fittades väl). Benedict: – Lök. Alla fnissade lite. Turen kom till henne. Hon såg ut som om hon verkligen tänkte efter: – Mull, därifrån kan något växa. Konsulten nickade ivrigt. Så tittade hon på honom, blinkade för att säga: där lurade jag honom. Konsulten såg på honom: Nå. – Lera svarade han, allt stannar upp. Hon såg ivrig ut, fnissig. Som om de två hade något gemensamt. JAG ÄR SÅ DUM, SÅ DUM, SÅ DUM. DU, JAG, JAG, JAG, JAG. HAN TYCKER JAG ÄR SÅ DUM. VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR ÄR JAG INTE TYST – På agendan inför processen och förändringsövningarna vill jag nu att ni alla går fram och skriver ert ord med valfri tusch på valfritt papper. På bordet låg tjocka tuscher i olika färger. Han svepte sitt kaffe, kallt med vidbränd smak. Hon steg upp för att sätta undan sin kopp och råkade spilla en skvätt i designsoffan. Hon verkade inte ha märkt det. Skulle han säga något för att få henne att bli förlägen och ställa till en scen, när hon försökte att inte ställa till en scen. Han lät bli, den här gången. Måste ändå koncentrera sig på att ta sig upp från den alltför låga designsoffan. Ett ilande gick genom knäet när han steg upp. Han vinglade till mot bordet. Slog förstås knäet i stolsbenet. Han svor till. Konsulten tittade bekymrat och medlidsamt på honom. Hon hade gått fram till det brandgula papperet. Förstås. Mull stod där i mossgröna bokstäver. Han valde det vita papperet. Skrev lera med brunt. – Om vi nu tittar på de ord vi har skrivit kan vi då dra några slutsatser om vad ni har för visioner och strategier inför de förändringsprocesserna vi talat om? Om vi tar Tinas ord här: Purjo, skrivet i lila på ett ljusrött papper... Han försökte placera tyngden på sitt vänstra ben, värken i det högra knäet gjorde det svårt att stå. Vad hade de sagt om förändringsprocesserna? Han kunde inte minnas. Han längtade nästan plågsamt efter sin stol och sin dator. Att få vara ensam i kontorslandskapet. Jobba, koncentrera sig.

De hade gå på öl efter jobbet hela redaktionen. Hon blev full efter ett halvt stop. Talade ännu mera än vanligt, med blossande kinder. Han var väl också full för han blev rörd av allt hon sade. Alla drack för mycket. Ljummet öl och fadda jordnötter. Hon stjälpte ut ett stop i hans famn. Det var inte mycket kvar i det, men hon gjorde en enorm scen. Han följde henne till spårvagnen. Kunde inte låta bli att säga att hon såg söt ut. Hennes ögon blev stora bakom glasögonen, fylldes av tårar. Hon såg glad, skamsen och generad ut. Han kysste henne på håret, fick en lock i munnen. Den smakade ingenting. Hon vinkade som en treåring genom spårvagnsfönstret.


5 Ida Fellman vann tredje pris i Solveig von Schoultz-tävlingen 2011 med sin novell Mötesprocesser. Av någon outgrundlig anledning — den mänskliga faktorn? — föll hennes text bort ur dubbelantologin med de bästa bidragen ur nämnda tävling samt Arvid Mörne-tävlingen, om Schildts & Söderströms publicerade våren 2012.. Kontur har nu äran att publicera Fellmans novellen.

SNÖN, DOFTEN, FUKTIGT I SPÅRVAGNEN. INTE BÖRJA GRÅTA, JAG ÄR SÅ GLAD

– En vitlök ger styrka åt förändringsprocessen kan vi kanske säga,

Nästa dag på jobbet var de generade, men bakfulla och skrattade mycket. Hon var flammig på halsen. Hårstrået i födelsemärket på hakan var orakat som vanligt.

Konsulten började låta nästan desperat. Alla skruvade på sig och harklade sig. Minst en timme kvar av denna plåga. Men han visste att han inte kunde gå iväg. Det kunde se illa ut vid samarbetsförhandlingarna.

JAG MÅSTE SLUTA, MÅSTE SLUTA. HAN TYCKER JAG ÄR DUM, DUM, DUM, JAG ÄR SÅ DUM, DUM, DUM, LITEN UNGE, JAG ÄR SÅ BARNSLIG, SÅ SÅ BARNSLIG. AAAAAAARGHHH – Purjon är ju en lök som är lång och innehåller mycket mull faktiskt, sade konsulten. Är mullen det som kan sätta käppar i hjulet på våra förändringsprocesser eller, han nickade åt hennes håll, något som något kan växa ur. Jag vill nu att ni skall sluta era ögon och röra er lugnt i rummet i en cirkel medan musiken spelar. När musiken tystnar skall ni stanna och öppna ögonen. Då kommer ni kanske att befinna er på en helt annan position i förändringsprocessen. Konsulten tryckte på play. Inget hördes, någon harklade sig. Så kom ett burkigt ljud: … we are the champions … Det var nog inte Queen precis. Deltagarna började sakta hasa runt. Ingen av dem blundade väl på riktigt. Han tänkte åtminstone inte sluta ögonen. Han passade på att söla lite vid hennes plansch när han såg att konsulten sträckte fram sitt finger för att stänga av musiken. – Nåja, nu står vi alla vid ett ord tror jag. Nej Benedict och Christer har visst inte hittat sina platser ännu, sådär. Okej om vi börjar vid ordet vitlök. Skrivet med blått på rött papper. Mikael vad tänker du om vitlök som en metafor för processen? Hon stod förstås vid hans plakat, det vita med lera i brunt. Han kom på sig med att undra hurudana underbyxor hon kunde tänkas ha på sig. Säkert utslitna, gråvita, med slappt gummiband och hål i grenen. Sådana han hängde upp varannan dag därhemma. På firmafesten hade de druckit rejält, spriten var ju gratis. Och så skulle man sjunga karaoke, som vanligt. Hon hade gått upp med tre andra kvinnor, han mindes inte ens vilka de var. De sjöng något självklart, kanske »I will survive», nej »Kevät» var det kanske. Jo. Hon sjöng inte särdeles bra, hördes bara nu och då i refrängen. »Sinä tarjosit salmiakkia, minä olin hölmö, panin peliin koko elämän, vaikka tarjosit vain salmiakkia …». Röd och generad hade hon kommit ner från scenen. Och han hade inte kunnat låta bli. Gick upp när det var hans tur. Tittade på henne under hela sången. Han sjöng bra, och stadigt. Kände hur kroppen växte. Hon tittade på honom hela tiden. Lyste. »And you fake, just like a woman, and you make love, just like a woman, and you ache just like a woman, but you break just like a little girl.» Vad han älskade det, det var så förutsägbart, så typiskt och hon sög i sig varje ord. Som om han talade till henne med denna, för honom, totalt sönderspelade låt. TUNG, TUNG, TUNG, TYNGD, HAN SER PÅ MIG, HAN SER MIG, SER, SER, TUNGT, TUNGT, TUNGT, TUNGT

Han började promenera hem med henne genom skogen efter jobbet. Vid hennes hus tog han bussen i stället för tåget hem. Han sade sig själv att det nog var hälsosamt också. Det var lätt och luftigt att gå. En vacker eftermiddag i oktober stannade hon upp och vände sig mot honom. – Förlåt, sade hon, förlåt att jag gör allt så rörigt. Han sade ingenting, lade bara sin tumme mot hennes läppar. Hennes överläpp var mycket fuktigare än den torra underläppen. Han tryckte tummen hårdare mot läpparna. Hon slöt ögonen, hon hade fräknar också på ögonlocken. Hennes andetag blev djupa och långsamma. Han kände den varma luften från hennes näsborrar. På överläppen fladdrade de små, ljusa fjunen. De stod så tills han tog bort sin tumme. Hon slog upp ögonen. Pupillerna bakom glasögonlinserna var stora och ögonen allvarliga. TRYCKET, VÄRMEN, TYNGDEN, VILL BITA DEN, MÅSTE BLUNDA, TYNGD I LÅREN, I UNDERLIVET, I MAGEN. ILLAMÅENDE, TYNGD, DET VIRVLAR RUNT I MAGEN, ÅÅÅH TA BORT, NEEEEEEJ TA INTE ... I november var det ovanligt kallt. De gick alltid raskt den mörka vägen mot hennes hem. De sade inte så mycket. Hon sträckte ibland fram handen som för att ta hans hand, men hon gjorde det aldrig. En eftermiddag förklarade hon att hon inte gillade skymningstiden på vintern. Rusningstrafiken, bilarnas ljus och mörkret som föll. När det var tillräckligt mörkt gick det an, men skymningen var tung. Hon lät allvarlig och ledsen. Han halkade i en brant nedförsbacke och steg fel med sitt svaga knä. Nästa dag värkte knäet så mycket att han tog tåget direkt hem i stället. Det var svårt att säga det åt henne. När knäet blev bättre föreslog han inte att de skulle återuppta promenaderna. Hon sade inte heller något om det. INTE MER, INTE, INTE, JAG MÅSTE SKÄRPA MIG, MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE ...

En yngre kollega skulle sluta och bjöd hela redaktionen på avslutningsfest. Man drack. Han drack. Man dansade. Han tittade på. Hon dansade vilt och ivrigt. Plötsligt stod hon framför honom. Hon flämtade, alldeles röd och svettig. – Kom och dansa. Jag älskar den här låten. Han pekade mot knäet, men steg upp i alla fall. När han gick bakom henne märkte han att hennes klänning var alldeles våt på ryggen. På dansgolvet lade han sin hand mot hennes rygg. Kallfuktigt under hans hand. Han tryckte sin hand hårt mot henne. Hon sjöng med och hoppade upp och ner i vild pogodans. Hennes glasögon trillade ner från näsan när hon kastade på huvudet fram och tillbaka. Han fortsatte röra hennes svettiga rygg medan hon skuttade upp och ner till musiken. Hon vrålsjöng i hans öra, men han uppfattade inte ett ord. »I wish I could believe in who you are. You held your cup in the air and you called it a guitar, you put your face on the glass and you called it great cinema.» SJÖNG JAG, JAG ÄLSKAR, ÄLSKAR, ÄLSKAR Hon kom hem till honom efter det. Han ångrade sig genast han frågat henne om hon ville komma hem till honom och lyssna på skivor. I ljuset från de glåmiga lysrören satt de båda tysta på de slitna blå plastsätena i lokaltåget. De borde ha tagit taxi, som han föreslagit, i stället satt de här i trettio minuter, med alla fulla, pinsamma, tragiska människor. Han blev irriterad på henne. De hade inte något att säga varandra, fyllan höll på att ersättas av bakfylla. Christina var bortrest. Det var första gången någon kom hem till dem, på det här sättet. De satt på soffan i vardagsrummet, ganska långt ifrån varandra. Han steg upp för att sätta på skiva efter skiva. De drack inte whiskyn han hällt upp åt dem. Han kände att det var omöjligt att komma upp till rusets glädje igen. Hon flyttade sig osäkert fram och tillbaka i soffan, och sög på en hårtest. KAN INTE SÄGA NÅGOT, HEMSKT, VET INTE VAD JAG SKALL SÄGA. MÅSTE NOG GÅ NU, NU, NU, NU ... När klockan blev fem föreslog han att de skulle ringa en taxi. Hon nickade. Tafatt kramade han om henne i tamburen. Han tittade på henne från balkongen Hon såg så liten ut på väg till taxin, vände sig om och vinkade med en stor ullig vante. Han gick tillbaka till soffan och svepte de båda glasen whisky. Han märkte att hon lämnat efter sig en mängd långa, ljusa hårstrån. Han suckade och gick efter en svamp som han fuktade och putsade soffan med. När han gjort det lade han sig ner på soffan och doftade på den. Han kände ingen doft av henne. Klockan var närmare sex och han somnade för några timmar. De nämnde inte incidenten på jobbet. Han försökte undvika henne, fräste till när hon föreslog lunch. Hon kom rödgråten från toaletten. Han kände hur det ilade till i magen av ömhet. Och av irritation. Hon försökte se tapper ut när han tittade på henne, men det fick henne att se ännu ynkligare ut. På eftermiddagen stod hon i korridoren och talade tyst och snabbt med en kollega. Han inbillade sig att de båda tittade kritiskt på honom när han gick förbi. INTE GRÅTA, INTE GRÅTA, JAG SKALL INTE GRÅTA, GRÅT INTE, SABLA UNGE, SLUTA GRÅTA, SLUTA NUUUUUU. JAG ÄR SÅ FANS IDIOTISK, IDIOTISK, SLUTA GRÅTA. JAG ÄR SÅ BARNSLIG, BARNSLIG, BARNSLIG, BARNSLIG. IDIOTISK Det enda han kunde göra var att fortsätta undvika henne. Han försökte ge henne så lite uppmärksamhet som möjligt. Att inte ens titta på henne. Hon ville ha hjälp av honom ofta, men han sade att han inte visste, att hon fick be någon annan. Hon försökte alltid vara tapper. Men ibland kunde han inte låta bli, han måste få luta sig över hennes bord. Hans arm var så nära hennes, hennes varma andedräkt mot armen. VÄRMEN, VÄRMEN, VÄRMEN, VÄRMEN Workshopen var äntligen över. Han linkade tillbaka till sin plats så snabbt han kunde. Hon hade sprungit iväg tidigare för att hämta barnen på eftis. Han hade en klump i halsen, det kändes som om han ville gråta, hade inte gjort det på säkert tio år. Han fnös till och skrev in sitt lösenord på datorn. Det plingade till i inboxen – det var en länk till Spotify. »The body breaks and the body is fine, I’m open to yours and I´m open to mine, the body aches and that ache takes its time, but you’ll get over yours and I’ll get over mine.»


’

6

Text: Anna von Bonsdorff Foto: Lena Malm


A drömma om en tvämaskin Anna von Bonsdorff våndas över att vara tillfällig gäst i andra omständigheter med möjligheten att omboka sin flygbiljett tillbaka till överflödet.

D

et är inte direkt något obekant faktum att vattentillgången i världen är ojämnt fördelad, eller att rent vatten inte är något man bör slösa med, men tyvärr är det inte heller något som jag reflekterar över precis varje gång innan jag vrider på en kran. Jag minns en lågstadielärare som sade sig tro att nästa världskrig kommer att bryta ut på grund av oenigheter kring hur rent vatten ska distribueras, och att det dessutom knappast kommer att dröja särskilt många decennier innan det kriget bryter ut. Det här bekymrade såklart mitt unga jag för stunden, samtidigt som det föreföll rätt enkelt att vifta bort ett så pass abstrakt, avlägset hot. Mer än ett decennium av den förutspådda tidsfristen har passerat sedan läraren vädrade sina tankar inför min lågstadieklass, men huruvida den här teorin stämmer återstår ännu att se. Hur som helst, idén om att försöka hushålla någorlunda sparsamt med vatten hänger samman med övriga idéer om miljömedvetet och hållbart leverne, något som de flesta finländare lär sig i ett rätt tidigt skede av livet, även om idéerna inte alltid omsätts i praktiken. För min egen del blir vetskapen om planetens ohållbara tillstånd lite av ett gnagande ont samvete som gör sig påmint var gång jag duschar en aning för länge eller råkar diska med vattnet rinnande. Trots det onda samvetet tror jag att det främst är svårt att hushålla sparsamt eftersom vattentillgången i den finländska vardagen närmast tycks vara oändlig och eftersom förbrukningen inte leder till några direkta, observerbara konsekvenser. Skamligt nog vet jag inte ens hur många liter vatten jag i genomsnitt kranar bort under en dag. En motsats till den vardag där ständig tillgång till rent vatten är garanterad fick jag uppleva då jag tillbringade ett knappt år i Ghana som volontär hösten 2008 och våren 2009. Medan många saker skilde sig från den bekanta finländska vardagen kändes andra fenomen inte särskilt främmande vad livet i Accra vid den västafrikanska Atlantkusten beträffade. En del omställningar fick jag i alla fall vänja mig vid, varav den mest påtagliga förändringen gällde tillgång till vatten. För första gången var vattentillgången i min vardag faktiskt begränsad på ett alldeles konkret vis. Det fick mig att både justera min inställning till bekvämlighet och att reflektera över min egen vattenkonsumtion. I Accra delade jag hushåll med fyra andra personer; en tysk och en kinesisk-brittisk volontär, en ghanan och en nigerian. Vi utgjorde en brokig sammansättning som inte riktigt återspeglade en gemytlig Tillsammans-stämning á Lukas Moodysson, men det fungerade i alla fall. Huset vi bodde i var beläget i ett medelklassområde i staden. Visserligen var det utrustat med vanliga bekvämligheter så som badrum med dusch och toalett, men duschen gick för det mesta inte att använda. Vattnet i vår del av Accra var i regel avstängt under veckorna och för det mesta var det bara på söndagarna som det verkligen hände något då man skruvade på kranarna. Däremot fanns det inte någon garanti för att det verkligen skulle finnas rinnande vatten varje söndag. Varje gång då vattnet rann gällde det att fylla på ett antal stora plasttunnor som stod ute på den inhägnade innergården. Vattnet i tunnorna, som vi dessutom delade med familjen i grannhuset, skulle räcka till en hel veckas vattenkonsumtion, huvudsakligen improviserade duschar, toalettspolning och klädtvätt. På ett mycket överskådligt sätt fick jag uppleva att det faktiskt bara fanns en begränsad mängd vatten att tillgå. Då jag i vanliga fall kranar vatten vet jag inte hur mycket som hinner spolas ned innan jag stänger kranen. Men med hela veckans totala vattentillgång fullt synlig och överblickbar blev jag direkt mer medveten om hur mycket jag förbrukade, och till vad. Insikten om att leva med en begränsning av det här slaget och framför allt avsaknaden av garanterad, regelbunden vattentillförsel slog mig först hårt. Veckans uppsamlade, totala vattentillgång såg vid en första anblick inte så övertygande ut. Hur skulle det räcka? Och än viktigare, vad skulle ske ifall det inte räckte? Jag finner det närmast komiskt att jag, då jag insåg hur det förhöll sig, först av allt greps av en slags irrationell känsla av osäkerhet och avsaknad av kontroll. Hur kommer det sig att avsaknaden av garanterat överflöd väcker osäkerhet hos den som är van vid dylikt? Vad är det för en underlig hamstermentalitet som slår till? Behovet av garanterade tillgångar tycks hänga samman med kontrollbehov och bekvämlighetsgaranti. Ändå är största delen av världens befolkning tvungen att leva utan dylika garantier. Småningom upphörde även jag med att se vetskapen om den ibland oregelbundna vattentillgången som ett verkligt orosmoment. Eftersom oförutsedda händelser ständigt inträffade var det ingen idé att oroa sig på förhand. Dessutom gick det aldrig någon riktig nöd på oss i huset. Så vitt jag minns var det bara en gång som alla vattentunnorna stod tomma en dag eller två. Det är underligt att just den något osäkra tillgången till vatten i början kändes besvärlig. I jämförande syfte passar jag på att dra en parallell till elektricitet. I stadsdelen där jag bodde uppstod det ibland elavbrott som kunde räcka ganska länge, till och med flera dagar. Elavbrotten, även de längre, upplevde jag aldrig som något problem eller orosmoment. Snarare kunde ett elavbrott under kvällstimmarna vara rätt stämningsfullt. Röster och rörelser dämpades i det kompakta mörkret på kvällarna, stearinljus plockades fram och kommersen fortsatte i de små butikerna längs gatorna. Det allra besvärligaste och dessutom mest frekvent förekommande vardagsbestyret som jag fick vänja mig vid under månaderna i Ghana var att tvätta kläder. Allting tvättades naturligtvis för hand i plastämbaren ute på gården och var person i hushållet ansvarade för sin egen tvätt. Tvättandet var ett evighetsprojekt utan slut som upprepades varje vecka. För den som är ovan är det dessutom ganska tungt att tvätta för hand. Särskilt stora otympliga persedlar så som jeans och handdukar var besvärliga att ge sig i kast med. Inte blev processen roligare

7

av att flera grannar passade på att ta en extra sväng förbi gårdsplanen för att få se en obruni (vit person) tvätta, roade av ens bristande tvätteknik. Trots den lustiga synen delade grannarna mycket välvilligt med sig av goda råd, men även om jag slet och kämpade blev jag aldrig någon expert på hantverket. Snarare tyckte jag av att mina plagg inte blev riktigt rena och jag drömde om den bekvämlighet som en tvättmaskin skulle innebära. I ärlighetens namn placerade sig tvättmaskinen mycket högt upp på listan över sådant jag saknade allra mest under min tid i Ghana. Nu vet jag exakt hur jobbigt, om än långt ifrån omöjligt det är att tvätta en dryg veckas klädombyten för hand och kan dessutom uppskatta ungefär hur många plastämbar vatten som går åt till det. Det var då och där, böjd över min tvätt, som jag började tänka på tvättmaskinen som höjden av vardagslyx. Största delen av världens befolkning klarar sig trots allt utan den här uppfinningen. Dricksvattnet hivades däremot inte upp ur tunnorna på gården, utan det inhandlades i affär. Dricksvatten såldes över allt i halvliterspåsar av plast. Då jag under en första promenad i området där jag skulle bo såg mig om efter en skräpkorg tyckte en av mina grannar att jag, eftersom jag faktiskt befann mig i Ghana, lika gärna kunde sätta igång med integrationsprocessen direkt, vilket i det här sammanhanget innebar att kasta min tomma vattenpåse på gatan. Riktigt så integrerad var jag ändå inte beredd att bli. Tomma vattenpåsar förpassades dessvärre snabbt ut på gatan och spåren av förbrukade vattenpåsar syntes över allt, var man än rörde sig i landet. I Ghana har jag sett de vackraste stränderna någonsin, men även de mest nedskräpade. En upputsad badstrand för turister och semesterfirare kan förvandlas till en lokal avstjälpningsplats några kilometer längre bort. Havet ger och havet tar. Eller, havet förväntas snarare ta hand om en stor mängd skräp. Jag vrider och vänder och våndas av tanken på att trots mina månader i Ghana känns

Turisten betalar för sin frihet, estetiserar sina upplevelser och flyr djupare engagemang i de platser hon besöker, eftersom ett djupare engagemang också skulle medföra moraliskt ansvar.

livet där ändå inte på riktigt, inte för mig. Till slut vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att jag faktiskt bara är en tillfällig besökare, till det orättvisa i att jag endast gästar en vardag som styrs av andra villkor, omständigheter, förutsättningar, och begränsningar än vad min finländska motsvarighet styrs av, vad gäller tillgångar och välfärd. Egentligen kan jag omboka min flygbiljett när som helst och resa hem igen, tillbaka till överflödsgaranti och mångdubbel bekvämlighet. Ghana blir mer av en tillfällig upplevelse än något som jag verkligen är förankrad i, för dörren att återvända till tvättmaskiner, till ständigt rinnande vatten och andra former av överflöd står hela tiden vidöppen för mig. Jag kommer att tänka på sociologen Zygmunt Baumans bok Postmodern etik där han skriver om vagabonden och turisten som moderna människotyper och om människans postmoderna tillstånd. Den postmoderna individen är ”fysiskt nära, andligen avlägsen” enligt Baumans träffande sammanfattning. Vagabonden, och framför allt turisten, är människotyper som jagar runt i jakt på upplevelse, men som inte engagerar sig djupare än så i platserna de besöker. Det är ett enkelt sätt att resa på, eftersom det inte berör en personligen. Turisten betalar för sin frihet, estetiserar sina upplevelser och flyr allt djupare engagemang i de platser hon besöker, eftersom ett djupare engagemang också skulle medföra moraliskt ansvar. Här har Bauman fångat något av den konflikt jag upplever vad gäller obalans och någon form av oförenlighet av de olika vardagsvärldarna jag hoppat mellan. Jag kan prova på hur det är att leva i Accra (eller var som helst) på lokala villkor, jag kan lära mig att klara mig med mindre, reflektera över hur jag använder naturresurser och leva mer sparsamt, men samtidigt har jag också möjlighet att avsluta experimentet precis när jag känner för det, eftersom det är just ett experiment för mig så länge jag upplever att jag hör hemma någon annanstans och därmed kommer att resa tillbaka hem en dag. Och den här möjligheten att enkelt byta värld i en handvändning är fruktansvärt orättvis. För att avslutningsvis återgå till min bortskämda längtan efter den där hushållsmaskinen som skulle ha besparat mig så många timmars möda, besvär och svordomar kan jag avslöja att en av de första sakerna jag gjorde när jag kom tillbaka till Finland var att fylla en tvättmaskin med mina röddammiga sommarkläder. Det var nästan ofattbart enkelt. Adjö plastbaljor och den hopplösa kampen mot envisa fläckar – jag minns fortfarande lukten av det specifika fläckborttagningsmedlet som min tyska volontärvän hade hämtat med sig hemifrån. Det mest tragiskomiska med att äntligen få trycka igång tvättmaskinen som jag längtat efter under alla månader utomlands var att det ett ögonblick rent av kändes spännande att stirra på kläderna som började rotera i tvättrumman. Åtminstone var det ett fascinerande ögonblick, även om underhållningen inte höll i sig särskilt länge. ¶


p

Victorias hemligheter lötsligt en dag inser jag att jag aldrig skrivit om någon annan än mig själv. I roman efter roman och diktsamling efter diktsamling har jag själv gått igen som en vålnad som aldrig finner någon ro. Jag känner ett starkt behov av att göra någonting helt annat. Höja ribban för att kunna fortsätta att ha roligt på jobbet. Jag behöver inte söka efter någon eller någonting utanför mig själv att skriva om. Ämnet för följande bok tränger sig på mig med full kraft helt av sig själv. Drottning Victoria är knappast någon mes. Hon är bestämd och envis som få. Kräver att få bli stoff. Att skriva om någon annan är en upplevelse för sig. Tidigare har jag låtit bli, kanske för att jag varit rädd för att det inte blir tillräckligt intimt, att orden slutar att betyda något, om det inte är mig själv det handlar om. Ändå kan jag inte låta bli att skriva om drottning Victoria av England (1819–1901) när hon knackar på dörren en vacker dag. Jag är långt ifrån säker på att jag klarar av det, lider tidvis av en enorm ribbskräck, inser att jag ingenting kan om epoken, är ärligt talat inte ens särskilt intresserad av historia, men dras ändå till mitt stoff, för att sekunden efteråt förkasta det och ge upp innan jag ens skrivit en första rad. Det känns helt enkelt för svårt att gå in under huden på en annan människa, som dessutom levde i ett annat land, i en helt annan tid. Men så är känslan av oemotståndlighet där igen. Victoria bokstavligen lockar mig. Närmare och närmare. Det är alltid någon spännande liten detalj som fångar mig, precis när jag bestämt mig för att låta bli att försöka. Som att hon hade 132 dockor när hon var liten, men inga vänner. Som att hon inte fick gå i trappor själv innan hon blev drottning. Som att hon var kortare än jag och då är jag ändå bara en stump på 157,5 cm. Till slut inser jag att jag ingenting har att förlora på att åtminstone prova. Jag flyr från snö och mörker och sitter och skriver en vintermånad i en lägenhet i Aten. Dagarna går väl an, det är bara för mig att gå över gatan för att köpa färskt bröd till vrakpris, men det är värre med nätterna. Jag arbetar dagtid med romanens tredje och sista del, den som handlar om den åldrande Victoria. Det är mycket död och sorg. Mat och melankoli. Victoria smygäter om nätterna, sitter i sängen och frossar i maränger, allt för att bedöva sin sorg efter sin älskade avlidne Albert. Småningom sitter hon där ensam tillsammans med inte mindre än åtta dubbelhakor. Varje natt när det är dags för mig att gå och lägga mig växer de där hakorna fram på mig. Tänk dig, åtta hakor som dallrar strax under ansiktet. Inte direkt ett drömläge om man ska försöka somna. Om jag vänder mig om, följer en krans av dallrande löst skinn efter mig. Jag räknar hakor istället för får när jag försöker somna. Känslan av att kvävas är outhärdlig. De flesta nätter ligger jag vaken till fyra på morgonen och tänker: fan ta dig, Victoria. Men hon bara fortsätter att måda i sig maränger. Tupplurar på soffan blir min räddning. Väl tillbaka hemma hoppar en nerv under högra ögat, det ser inte klokt ut. Ådrorna känns fyllda med kvicksilver. Det är sömnlöshet i kombination med nervositet, antar jag. Jag som inbillade mig att jag skulle komma lättare undan om jag skrev om någon annan än mig själv, hade visst fel. Jag hade liksom trott att det inte skulle komma lika nära, smärta lika mycket. Att jag själv bara skulle vara ett kärl. Några veckor senare är det dags för mig att bada i viktorianism på plats i London. Suger i mig exteriörer, interiörer, små bisarra detaljer, som kan tjäna som ett slags kristyr när det är dags att finslipa romantexten. Jag väljer ett hotell som ligger nära Kensington Palace, där Victoria växte upp och där den nya permanenta utställningen Victoria Revealed visas. Jag sover förresten skamlöst gott om nätterna, inga dubbelhakor som spökar, eftersom jag är inne i en period av avhållsamhet när det gäller skrivandet. Ögat har slutat hoppa och kvicksilverkänslan i kroppen är borta. Dags för nya symptom! Dagen då jag ska besöka utställningen ger mig hjärtklappningar. Jag känner mig sjuk av nervositet. Hittills har jag varit ensam om min Victoria. I flera år har det bara varit hon och jag. Nu ska jag plötsligt nästan träffa henne. Och dessutom tillsammans med mängder av andra nyfikna. På väg ner för hotelltrappan visar klockan tjugo över fem på eftermiddagen, fastän jag kan svära på att jag precis ätit en sen hotellfrukost och att det ännu är förmiddag. Jag har fått på mig mitt armbandsur fel väg! Så nervös är jag. Men inte att undra på. Tänk om jag inte tycker om henne så som hon framställs i utställningen? Tänk om ingen annan är där? Om utställningen är en smaklös flopp? Jag skyndar mig över Kensington High Street, genom parkgrindarna, där två slitna telefonkiosker får ny rödfärg (det är OS i sommar!) och vidare mot Kensington Palace. Småungar spelar fotboll på gröngräset iklädda neonfärgade västar och jag hinner tänka på Crystal Palace, mitt favoritlag. Ser Victoria på långt håll bakifrån, sittande på sin tron, blänkande i vit marmor, förevigad av dottern Louise. Och så går jag in. Det är smockfullt med besökare. Jag skippar utställningen om Diana och går upp för trapporna och raka vägen in i kärleksrummet. Och jag behöver inte bli besviken. En matta med love love love och en läcker rumsdelare med kärleksord. Citat broderade på kuddar och sofftyg. Det visar sig att Victorias dagböcker är utställningens röda tråd. Hennes egna texter leder besökaren genom rummen. Tyger och ljussättning används effektfullt. I ena hörnet står Victorias bröllopsklänning och i det andra Alberts piano. Hans egenhändigt skrivna kompositioner ljuder varje hel-och halvtimme. De få överlevande av Victorias 132 trädockor finns utställda och likaså teckningar som hon gjort. Bland kuriosa som återfinns i vitrinerna finns Victorias silkesstrumpor och kära Alberts rakdon. Det är bisarrt och smakfullt på en och samma gång. På natten drömmer jag. Albert rakar sig. Jag går in i badrummet och ser på. Det roar mig. Jag har aldrig sett en man raka sig förut. Det raspande ljudet av rakkniven mot kinden, doften av raktvålen. En stund senare ber Albert mig sträcka fram benen. Så trär han på mig strumporna. De är vita och av tunnaste silke. ¶

SANNA TAHVANAINEN, 12 APRIL 2012, LONDON

Romanen Bär den som en krona utkommer hösten 2013

8

Kontur nr 2 - 2012  

70 % vatten = Afrika, te, drottning Victoria mm.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you