__MAIN_TEXT__

Page 16

f

LÄST & SETT

Måste vi till och med dö fint? Har vi den lugna och behärskade döden som ideal? Det undrar Pebbles Karlsson Ambrose som själv inte kunde vara storsint när hennes pappa dog oväntat, fult och brutalt. Ofta när vi ser på en film där någon dör, då ligger den döende där på sin bädd i slutet och är så snäll. Den säger kloka, fina saker och glömda är alla världsliga fåniga bråk. Alla anhöriga hinner ta ett tårfyllt farväl och allt gammalt groll är nu borta, ingen är bitter och den döende så storsint. I filmens förskönade värld, ja. Men i verkligheten kan döden vara både ful, brutal och hemsk. Folk skiljs åt av döden som bittra fiender eller så är åtminstone saker ouppklarade. Själv hade jag en hel del problem med min och min pappas relation när han dog. Han blev mördad i sitt hem 1992 och fallet blev aldrig löst. Mycket blev hängande i luften som sedan aldrig kunde redas ut. Jag var arg: på honom, på mig själv, på situationen. I flera år. Jag var inte så där logiskt fin och storsint. Jag var förbannad och besviken. Historikern Bo Eriksson har skrivit i en bok om att den här synen på döden, den om att döden ska vara fin och i dödsögonblicket fylld av goda tankar, fanns redan i början av medeltiden. När kristendomen mötte fornnordisk tro, berättar han, uppstod två nya ”dödsideal”. Han kallar dem för ”den heroiska döden” och ”den tämjda döden”. 16

Den heroiska döden var den där hjältar föll på slagfältet, våldsamma dödar – sådana som i fornnordisk tro var en biljett till Valhall. Även kristna martyrer kunde möta döden på detta modiga manér. Den tämjda döden är den jag har skrivit om ovan. Den döende skulle visa lugn och behärskning och om den tänkte goda och kristna tankar precis i dödsögonblicket så ökade chanserna att den fick det bättre på andra sidan. Tydligen finns från tidig medeltid flera sådana ”exemplariska” dödar beskrivna, särskilt bra på det här var kungar, biskopar och helgon. De fixade sina testamenten och fick sista smörjelsen. Ordning och reda.

man ansvar för de som lämnas kvar när man dör, över deras sinnesfrid? Får man, som jag, bli arg på någon som inte har vett att dö ordentligt, ”som man ska”? Får man vara helt ologisk inför döden? Är det tabu att tänka helt sjuka grejer? Och måste vi bara säga fina saker om folk som har dött även om de under sitt liv gjort helt puckade saker? Vågar du säga högt, de knasiga sakerna du tänker, eller måste vi betrakta döden med en sorts helighet? Vad är egentligen okej? Och apropå fina filmdödar. Det är rätt vanligt, tycker jag, att när en äldre klok man dör, som lämnar kvar en son – ja, då är det sonen som ska ta över hela ansvaret, oavsett hur gammal han är. Nioåriga barn ska tydligen ta hand om sin vuxna mamma och äldre kvinnliga syskon. Det är faktiskt inte ens filmfint, jag blir bara heligt förbannad på den döende karaktären. n

Jag var arg: på honom, på mig själv, på situationen. I flera år. Jag var inte så där logiskt fin och storsint. Jag var förbannad och besviken. Andra dödar verkade inte vara lika bra, helt enkelt. Men det fanns även ”nesliga” dödar, ett exempel är ur Snorres edda där någon skulle gå ut och göra sina behov, gick fel och drunknade i ett mjödkar. Jag tycker ibland att samhället ställer konstiga krav. Måste vi till och med dö fint? Eller ”får” man dö plötsligt hur som helst? Har

PEBBLES KARLSSON AMBROSE Författare, just nu aktuell med boken Vid vansinnets rand, som bygger på bloggen med samma namn som du hittar på 1177.se

SEPTEMBER 2015 MEMENTO

Profile for Memento

Memento #3 2015  

Ett fritt nummer av Tidningen Memento - Sveriges enda tidning från begravningsbranschen.

Memento #3 2015  

Ett fritt nummer av Tidningen Memento - Sveriges enda tidning från begravningsbranschen.

Advertisement