Issuu on Google+

Extispicia Inälvor som gränssnitt för kodhantering

Marco Muñoz 25% Seminarie KONSTNÄRLIGA FAKULTETEN Göteborgs Universitet Digital Gestaltning -2007-


Extispicia Inälvor som gränssnitt för kodhantering

Innehållsförteckning

I.

Introduktion

II.

Tecknens produktion, Extispicia som karta

III.

Divination

IV.

Metafor och Extispicia. Olika lager av koder

V.

Litteraturförteckning

VI.

Appendix

2


I. Introduktion

V

åra liv passerar i en förkroppsligande process i ett moderliv av tecken. Vi är kopplade till världen genom sinnenas navelsträng. Livmodern av tecken expanderar när vi försöker tolka symboler omkring oss. I varje försök att definiera tecken uppstår nya tecken i oändliga kedjor. Mellan subjektet och världen används olika gränssnitt liksom vid produktionen och tolkningen av tecken. Vanligtvis använder vi våra kroppar eftersom de är de omedelbara gränssnitten mot det yttre. Ibland har vi använt oss av naturen, himlakropparnas position och ibland andra kroppar, levande eller offrade. Vi har trott att den yttre världen speglas i organismernas inre, i vårt inre. Gränssnitt, interface, är det som hjälper oss att organisera och hantera tolkning och produktion av tecken genom en kod. Det är just gränssnittet som är området för min forskning. Dess definition, identifikation, egenskaper och verkan. Gränssnittet är inte mediet eller kanalen. Det är det som medlar mellan subjektet och objektet/ mediet och används för att hantera koder. Det kan vara allt ifrån tangentbord till språkets eller beteendets regler eller, som i detta fall, en del av en kropp i ett offer. Jag har inför detta 25%seminarie koncentrerat mig på förståelsen av de koder som hjälper oss att förena olika domäner, att skapa komplexa system av ickeverbala utryck, som metaforer. För att förstå dessa utryck har jag som utgångspunkt använt extispicia, tydning av inälvor framförallt i Medelhavets kulturer och Mesopotamien under antiken. Inälvor, särskilt levern, fungerar i detta fall som gränssnitt mellan människan och alltet, som en karta. Levern verkar som en förbindelse mellan olika domäner: vetenskap, konst, religion, medicin, astrologi, och framför allt som en koppling mellan tid och rum. Några förekommande punkter i texten är: analogier som används i olika domäner genom kartor; en betraktelse av mänsklighetens historia som ett nät av förbindelser, av några återkommande metaforer; presentation av problemen med att resonera omkring evolution. Konsten eller kommunikationen förändras konstant, men utvecklas inte i evolutionär ordning. På samma sett är vetenskapen inte en konsekvens av de primitiva myterna och ritualerna. Texten indelas i tre avsnitt som snabbt skissar mänsklighetens historia som ett nät av förbindelser snarare än en kronologisk utveckling. Den baseras på hur vi historiskt har skapat kartor och olika navigeringssystem. Texten försöker vara en karta av en karta, på samma sätt som vi använder ett tecken för att definiera andra tecken (jfr. Pierce) Jag betraktar exta, inälvor, i extispicia som en atlas, en samling av kartor. Delen som behandlar historien om kartor vill påvisa mänsklighetens konstanta nyfikenhet över sin plats i universum utifrån en filosofisk synvinkel. Hela texten skulle kunna ha som utgångspunkt Vermeer, vilken fascinerades av tidens astronomer och geografer. Vermeers tavlor är allegorier över de tvådimensionella representationerna av människans kunskap. Dessvärre har många av de tekniska uppfinningarna för mätning och geografisk framställning militära eller kommersiella ändamål: romerska imperiets expansion, Alexander den stores och Napoleons fälttåg, kolonisationen av Amerika och Afrika och handeln med Asien. Kartor speglar vår världstolkning samtidigt som de bestämmer på vilket sätt vi applicerar innehåll till tecken. En karta är en förhandling eller överenskommelse mellan konst, religion och vetenskap. Tanken är att resa från mitten av 1900 talet till skapandet av

3


de första kartorna. Hade jag börjat resan utifrån en nutida uppfinning som GPRS, hade risken att fastna i teknologiska detaljer varit alltför stor. Här vill jag istället framhäva den metaforiska betydelsen. På samma sätt hade försöket att omfatta de konstnärer som efter andra världskriget betraktar sin konst som en symbolisk ceremoni över betydelsefulla moment i våra liv, som betraktar konst som en ritual som i vissa fall t.o.m. kan ersätta religionen (t.ex. Joseph Beuys, Lousie Bourgeois, Mona Hatoum, Antonio Tapies och i synnerhet Herman Nitsch ), varit en alltför stor uppgift som skulle kräva en egen analys. Första delen, som sträcker sig från andra världskriget till renässansen, handlar om hur vi skapar och tolkar tecken för att producera ickeverbala komplexa system av kommunikation, om hur vi expanderar semiosis. I andra delen, från renässansen till antiken, förklaras hur vi tolkar olika tecken, och hur vetenskapen har försökt avskilja sig från magi och religion. I tredje delen behandlas slutligen hur extispiciaritualen etablerade sig under antiken och i Mesopotamien. Hur vi efter tecknens produktion associerar dem genom metaforerna. Jag använder extispiciapraktiken som ett metaforiskt exempel på ett navigeringssystem. Extispicia fungerar som gränssnittet. Parallellt med denna text tillverkar jag tre konstverk som visas från den 26 oktober till 17 november 2007 i Göteborg. Utgångspunkten i verken är också extispicia och omfattar samma frågeställningar som ovan, men svarar med sitt eget språk. Det skulle vara motsägelsefullt om textens förhållande till verken skulle vara en illustration eller vice versa. Varje språk har sina egna förtjänster och brister. Verk och text försöker inte komplettera eller översätta varandra. Tambiahs varningar om översättningar av kulturer kan vara användbara i sammanhanget: Now, the maxim ”translating it into our own system of concepts” is not self evident, nor does it easily guide us out of the woods. For one thing, there is a world of difference between establishing a one-to-one correspondence between a concept or a practice in another culture and one in our own, and mapping a phenomenon in another culture onto one of our own (…) “That is, we have to create a new unity for the concept of intelligibility, having a certain relation to our old one and perhaps requiring a considerable realignment of our categories… ” (Tambiah.1990: 123)


II.Tecknens produktion, Extispicia som karta

”mänsklighetens historia kan vara historien om några metaforer.”

D

en här resan börjar i Mexico City. Där finns en man som kontrollerar universum. Mannen håller i sin utsträckta hand en kristallkula. För att kontrollera framtiden måste vi först förutsäga den. Mannen använder sig av tekniken för att se in i framtiden. Han har lärt sig av historien och vet att han kan påverka den värld han vill leva i. Omkring mannen med kristallkulan roterar vetenskapen, politiken och historien och mannen står i en dialektisk konflikt mellan två världsåskådningar: kapitalism och kommunism. Året är 1934 och muralmålningens upphovsman heter Diego Rivera. Diego Rivera målade Man controlling the universe i Fine Arts Palace i Mexico City men ursprungligen var motivet tänkt för Rockefeller Center i New York. Vilken annan plats skulle kunna vara bättre än just kapitalismens centrum för att beskriva spänningarna i en värld delad i två politiska läger? Rivera befinner sig på toppen av sin karriär och vill inte missa tillfället att delta i debatten mellan konsten och makten. På högersidan i muralmålningen målar Rivera som en varning kapitalismens och religionens ohyggligheter. På den andra sidan, den vänstra, gestaltas Lenin som frälsaren för arbetarna. En svart, en kines och en ryss. Riveras beskrivning är enkel: på ena sidan kristallkulan finns allt det goda och på den andra allt det onda, pars familiaris och pars hostilis. Och i mitten mannen som väljer sin framtid. Därav originaltiteln till muralmålningen i Manhattan Man at the crossroads. Ilskan som Rivera orsakar hos beställaren, den dåvarande rikaste mannen i världen, är ohejdbar. Man at the crossroads jämnas med marken den 9:e februari 1934. Rivera får inte chansen att dokumentera sitt verk innan det förstörs. Nelson Rockefeller förbjuder tillträde för fotograferna, för att inte lämna spår av denna förolämpning på kapitalismen. Tack vare snabbheten hos en av Riveras medhjälpare lyckas man dock fotografera en del av muralen som senare skulle komma att återuppstå i Mexico City. Denna gång har mannen tagit ett till steg mot sitt öde. I Riveras andra version av målningen förutspås ytterligare olyckor för mänskligheten. På mannens högra sida, ser vi hur Darwins teorier utnyttjats av nazistiska soldater som marscherar mot ett av tidernas grymmaste slakterier. New York- polisen kontrollerar demonstranterna medan Rockefeller skålar med societeten i mitten av förfallet. På andra sidan, mannens vänstra, uppenbaras löftet om en mer rättvis värld. Vem är siaren i muralens centrum som använder sig av sin omgivning och dåtid för att blicka in i framtiden? En magiker, en vetenskapsman, en konstnär? Resan fortsätter baklänges. Rivera visar oss en karta. Han säger var vi befinner oss och varnar oss för den väg som vi vill gå. Riveras karta utformas av allting som är omkring oss, politiken och historien är fundamentala för honom, för att veta var vi är och vilka vi är. Rivera är inte ensam med sina varningar. På andra sidan atlanten börjar Pablo Picasso att känna av konflikterna i Europa. Han lever i exil i Paris. Det spanska inbördeskriget har brutit ut och kommer att kräva över en miljon människors liv. Till och med Picasso, konstens rebell och revolutionär, värderar

5


sina föregångares konstverk högt. Särskilt besatt av Goyas ”svarta” målningar och Los desastres de la guerra (Disasters of War), smugglar han ut del Pradomuséets skatter från det blodiga Spanien. Picasso vet att hela den mytologiska och rituella brutalitet som vi anstränger oss för att förtränga lever sida vid sida med oss, mitt bland oss. Detta är tydligt för honom i Spanien. Landet av kommunister och anarkister, av dödsföraktande spektakel och religiösa flagellanter. Landet som strävar efter modernitet men också ”la España negra”. När landet delas visas motståndaren ingen nåd. Franco säger sig vara beredd på att mörda halva Spanien om så behövs. 26 april 1937 bevisar han det. Minotaurus som skrämt Picasso i hans mardrömmar dyker upp i en by i Baskien. Mardrömmen blir verklighet. Efter att femtusen bomber släppts följer en attack med kulsprutegevär mot de överlevande på gatorna: barn, kvinnor, gamla människor. Picassos deltagande i Parispaviljongen 1938 sker nästan obemärkt. Guernica var mer än en beskyllning av eventuella obarmhärtigheter från Italien och Tysklands sida. Guernica var en profetia. 1940 ockuperar Tyskland Frankrike. Ännu mer tydlig i detta sammanhang är Salvador de Dali. Oneromantik är förebud om framtiden genom tolkning av drömmar. 1936 målar Dali Construcción blanda con judías hervidas (Soft construction with boiled beans). Dali ser också den mytologiska råa kannibalismen i Goyas svarta måleri. Han föreställer sig hur Saturnus äter upp sina egna barn som en symbol för massakern mellan spanjorerna. I mitten av tavlan reser sig den motbjudande gestalten, halvrutten av kriget, slukandes sina barn. Målningens undertitel är Premoniciones de la guerra civil (Premonition of Civil war). Sex månader senare har förebudet blivit verklighet. Dali, Picasso och Rivera befinner sig alla vid tidpunkten för modernismens misslyckande. Konstnärer, vetenskapsmän, magiker och präster tolkar tecken och organiserar dem genom en kulturell kod. De förmedlar dem genom ickeverbala texter, skapar kartor, hittar riktning. När de har tillräckligt med information kastar de sig ut i det okända, gör förebud. Varje konstverk är en tes, en karta, ett omen. Genom Dali konfronteras vi med en oändlig dröm när vi tolkar ett tecken. Tolkningen av detta tecken omvandlas omedelbart till ett annat tecken och dess tolkning i sin tur till ett annat och så vidare i oändlighet. Det är som att vakna inuti en annan dröm. Objektet som vi vill komma åt är en verklighet i vilken vi aldrig vaknar. Tolkningen är skapad av människan som en kulturell enhet som refererar till någonting annat. Den reproducerar sig, skapar oändliga kedjor av tolkningar. Ibland kan vi röra dem, lyssna på dem, känna på dem, men när vi försöker definiera dem går vi in i en labyrint, ett nät av signifikanter som förklarar sig sinsemellan. En semiosis. Att försöka komma ut från labyrinten är att lämna semiosen.

6


Gemensamt inom olika domäner i produktionen av dessa kartor, från modern tid till civilisationens begynnelse, är förståelsen av de fysiska och mentala processer som vi utövar för att tilldela värde (innehåll, mening) till vår omgivning. Tecknens potential att kommunicera detta värde och dechiffrera och manipulera koderna, sökandet och byggandet av strukturer i förhållandet med omgivningen och hur vi tolkar och producerar tecken. Tecken bestäms av det sätt på vilket de produceras. Medan koderna klargör hur signifikation fungerar, hur något står för något annat, förklarar en teori om teckens produktion hur tecken skapas och tolkas, hur kommunikation sker. En ritual, en tes eller ett konstverk innebär ett eller flera meddelanden och kan därför tolkas som en text. Ett konstverk är ett laboratorium av de semiotiska funktionerna. I tredje avsnittet får vi se hur Extispicia liksom ett konstverk, kan läsas som en estetisk text som bär med sig olika meddelanden. Dessa meddelanden innehåller och producerar olika typer av tecken. Ansträngningen som prästen, konstnären eller vetenskapsmannen gör för att dechiffrera detta tecken kräver igenkännande av spår. Igenkännandet sker när ett naturfenomen förstås av mottagaren, konstnären, som uttryck för ett innehåll. Detta tack vare ett tidigare kodifierat samband, i detta fall syntaxen, som konstnären eller prästen har att arbeta med. Processen är enligt Eco stimuleringar som genom en perceptiv modell skapar en abstraktion. Stimuleringarna får semantiska värden som är godtyckliga för att skapa ett uttryck. Det är den transformation av stimuleringarna som sker när de kommer till den perceptiva modellen som är det centrala, eftersom det är här som vi ger innebörden till tecknen enligt våra egna kulturella referenser. Detta skapar en semantisk modell samtidigt som vi skapar nya koder för tolkning. Det är så vi producerar och validerar olika sorters tecken. (Eco 1976:246-54) Även om Dali, Picasso och Rivera alla befinner sig vid tidpunkten för modernismens undergång, har den existentiella reflektionen för att veta var vi befinner oss och vart vi är på väg, inte alltid varit fatalistisk. Om det i Guernicas centrum finns ”det onda ögat” och Picasso som kur mot detta använder konstens låga, så har hos Diego Rivera tekniken och vetenskapen ett positivt värde och står i centrum för hans världsåskådning. Några år tidigare föreslog andra konstnärer annorlunda metoder. För Paul Gauguin är inte vetenskapen, utan naturen, medlet. I mitten av hans vision sätter han människan, fri, naturlig, med ett äpple i sin utsträckta hand. Djurens inälvor är inte utspridda såsom hos Picassos häst. Geten hos Gauguin lever i harmoni med människan, den religiösa skulpturen orsakar ingen konflikt såsom hos Rivera. Inte heller är verket delat i två motsatta sidor. Gauguins karta läses från vänster till höger och har ett cykliskt narrativ. På högersidan ser vi ett nyfött barn som symbol för återskapelsen, en symbol som för oss tillbaka till tavlans begynnelse på vänstersidan. Målningen D’où venons nous? Que sommesnous? Où allons-nous? (Where Do We come from? What Are We? Where Are We Going?) blir färdig 1897.

7


Gauguin tar sin tillflykt till Haiti från en värld som har kommit att för��ndras i en hastighet aldrig tidigare sedd. Fotografiet har börjat revolutionera sättet att se på världen och oss själva. Samtidigt utvecklas teodoliten och avancerade system för lantmäteri vilket kommer möjliggöra skapandet av kartor med mer preciserade skalor. De religiösa, romantiska och metafysiska förklaringarna på vårt ursprung kommer att ersättas av biologiska teorier. Darwin publicerar 1859 The origin of the species och 1871 Descent of Man. Realismens konstnärer förvandlar måleriet till ett fysiskt språk, svaret på de religiösa mysterierna finns omkring oss. Courbert säger oss 1866 vilket som är världens verkliga ursprung. Han visar oss kvinnliga genitalier fortfarande svullna och röda, bröst fortfarande styva. För Courbert är framtiden det viktigaste, köttet går före själen. Vanligt folk från byar närvarande på begravningar. Människans framtid och dåtid är inte längre utformad av planeternas rörelse och inte heller av guds makt. Under andra halvan av 1900 talet måste de religiösa sanningarna samsas med de nya vetenskapliga rönen. Slutligen kommer gud att dö i antikrists händer 1895. I Courberts målningar har människan ingen guide i himlen utan letar efter svar i vardagslivet.

Courbert skulle angående sin målning Un enterrement à Ornans (Burial at Ornans) uttrycka: ”I verkligheten är detta romantikens begravning”. Napoleons fälttåg har ett definitivt inflytande på utformandet av nationalromantiken. Den europeiska kartan återbildas snabbt och Napoleon vill ha kontroll över sina nya territorier och militära framgångar. Tekniker för att mäta genom triangulering och trigonometriska höjder utvecklas. 1811 realiseras av geometrikern Jean Baptiste Biot en vetenskaplig metod för mätning av breddgraderna, i samband med att Napoleon invaderar Ryssland. Samtidigt som världen förändras gör konstnärer observationer, men inte som historiska illustrationer. W. Turner avbildar striden i Waterloo men utan heroiska känslor. Även om England vinner striden så finns det i Turners målning, liksom egentligen i krig, ingen vinnare. De lemlästade kropparna läggs i högar på båda sidor av trupperna. Turner är ännu mer slagkraftig i sin målning The black sheep 1825. Alla åkte inte likt Gauguin till Karibien för att hitta den rousseauanska skönheten. Astronomen James Cook kommer till Västindien för att mäta avståndet till Venus men detta inte bara av personligt intresse. Det brittiska imperiet behövde både vetenskap och handel i en period av expandering baserad på astronomiska kunskaper. Återigen inte bara påvisar konstnären det barbariska i mordet av 135 slavar för försäkringsersättning, han blickar också in i katastrofen med hopp om framtiden. Slaveriet i England avskaffas 1833. Inte heller för Goya innebär Napoleons nya karta en lättnad. Los fusilamientos del 3 de mayo 1808 ( Third of May 1808 executions), målad 1814, är kulmen av krigets vedervärdigheter. I Goyas bilder av katastrofer och tortyr finns ingen religiös tröst. Mellan1810 och 1820 producerar han en serie gravyrer kallade los Desastres de la guerra (The Disasters of War), till vilken verket Tristes premoniciones de lo que ha de acontecer (Sad foreboding of what had to happen) hör. När Goya blickar in i framtiden i sitt sovande samvetes tysta natt, vet han vilka monster som väntar. Om han i Los caprichos förlöjligar absurditeten i inkvisitionens grymhet,

8


erbjuder fransmännens ankomst honom ett ännu mer infernaliskt spektakel. Krigets ohyggligheters spektakel. Även efter engelsmännens seger vet Goya att kyrkans återkomst till makten kommer att skapa en nödvändig miljö för fler kommande mardrömmar. Mellan 1810 och 1812 målar han el Coloso (The Colossus). Längre bort i det kaotiska spanska landskapet ser vi den gigantiska tragediens gestalt som hotfullt vaktar på en by. Några år innan exilen i Frankrike 1825, uttröttad av landets konflikter, skapar Goya skräckinjagande muralmålningar i sin Quinta. Bland dem finns en mural över Saturno devorando a su hijo (Saturn Devouring His Son) och Duello a garrotazos (Duel with Clubs). Två män sitter fast i jorden, är från samma land och är dömda. Robert Hughes säger ”Nothing can stop this unappeasable feud. One thinks of Bosnia, of Northern Ireland – a condensation of all civil wars into this one murderous pair, Cain and Abel, or perhaps more properly Cain and Cain, in their grubby clothes”. (Hughes 2003:382)

Koderna medlar mellan tecknens beståndsdelar och subjektet, och mellan subjektet och världen. Referencial fallacy innebär att det mellan tecknens betydelse och världens tillstånd inte finns någon direkt koppling. Det var Pierce som felaktigt hävdade att innehållet korresponderar med ett objekt eller tillstånd i världen. Betydelsen kan även användas för att ljuga. Präster och konstnärer kommunicerar, betecknar, och utbyter kulturella värden. Religionen t.o.m. organiserar ett samhälle baserat på dessa betydelser, oavsett om tecknen har någon riktig korrespondens med världen eller med det gudomliga. Kommunikationen möjliggörs genom kodernas existens och inte de ”reella” objekten. Trots att tecken som i extispiciapraktiken via inälvor överförs från Gud /gudarna till prästerna kan korrespondera med vissa objekt, är de inte förutsättningar för funktionen eller användningen av modellen. Uttrycken designerar inte reella objekt utan överför kulturella enheter. För att kontrollera tecknens förhållande till världens tillstånd använder vi ytterligare uttryck. På samma sätt menar Goya i sina caprichos med gudar och demoner eller Picasso med sina minotaurer, egentligen hur världen skulle kunna se ut, en möjlig värld. Eco menar att i en teori om koderna behöver vi inte använda oss av den möjliga världen.

9

Within the framework of a theory of codes it is unnecessary to resort to the notion of extension, nor to that of possible worlds; the codes, insofar as they are accepted by a society, set up a cultural world wich is neither actual nor possible in the ontological sense; its existens is linked to a cultural order, wich is the way in wich society thinks, speaks and, while speaking, explains the “purport” of its thought through other thoughts. Since it is through thinking that a society develops, expands or collapses, even when dealing with ‘impossible’ worlds (i.e. aesthetics texts, ideological statements), a theory of codes is very much concerned with the format of such `cultural´worlds, and faces the basic problems of how to touch contents (Ibid 61f)


Konstnären skapar kartor genom att tolka tecken omkring sig och organiserar informationen genom kulturella koder. Varje konstverk är en karta, ett omen. Några år tidigare i England tolkar William Blake händelserna omkring sig som förebud för kommande händelser. Blake skriver dikter, profetior och gör gravyrer. /.../ he spoke to England with the voice of prophecies authentic as that of his Hebrew predecessors, and with no less immediacy on national events, passing on what the Irish mystic AE called ’the politics of time’, the judgment of ‘the politics of eternity’. If Blake was a mystic and visionary his was no private world – on the contrary his judgments are on public events, on institutions both civil and religious, on false ideologies, on the exploitation of women and children, on the Industrial Revolution, on the atrocity of war (Campbell i B1ake 1971:xiv)

Även om Blake var starkt influerad av religion, Milton, Swedenborg och nyplatonism, var han också besatt av Newtons system.”The Newtonian system had, Blake held, externalized the ’outer’ spaces of the universe from the living and universal Imagination.”(Ibid )Blakes gravyr Newton, förmodligen från 1795 (daterad 1804), är en grafisk framställning av två världar i konflikt. Både Blake och Newton var troende men båda utvecklade sin egen syn på religionen och enligt Blake var dessa motsatta. Blake kom även att skapa en egen mytologi. Newtons matematiska demonstrationer stred emot Blakes skapelseprinciper, vetenskap vs fantasi. Blake avbildar Newton besatt av geometriska former som förklarar men inte producerar. Blake anser Newton vara miserabel mitt i sitt förnuft. Vi får intrycket av att Blake vill återkalla stunden när den romerska soldaten halshögg Arkimedes uppslukad av geometri. Detta är början på empirismen som skulle splittra den europeiska filosofin i olika läger. Newton är oumbärlig för att förstå varför vi ser och hur vi representerar det vi ser. Vi kan föreställa oss hur han sticker föremål bakom sitt eget öga och gör sig själv blind några dagar genom att se in i solen för att övertyga sig om falskheten i de cartesianska vortex. Han separerar färgerna i ljusstrålar och förfinar teleskopet som på 1600 talet kunde vara ohanterligt med sina tvåhundra fot höjd. Newton hjälper till att sätta de sista spikarna i den Aristoteliska läran vilket förändrar den vetenskapliga tanken. Det fanns en del hos Newton som Blake hade kunnat uppfatta som fantastiskt, men som han aldrig fick kännedom om. Den hermetiska filosofin och Prisca Sapientia upptog den största delen av Newtons tid och tankar. I hans sökande efter världens styrande system förutspådde han slutet på världen år 2060. Den optiska revolutionen och förståelsen av vår ställning i förhållande till universum kommer att göra slut på gamla trossystem. Astrologi kommer att upphöra att läras ut på universiteten, samtidigt som framsteg inom optiken väcker liv i andra filosofiska frågeställningar. Spinoza, som slipade linser tills han spräckte sina lungor, är ett bra exempel. Debatten om huruvida våra sinnen kan bli lurade av de finaste linser öppnar frågan om hur vi uppfattar verkligheten. Till skillnad från djuren talar människan genom teckens produktion, konst och vetenskap om gud, sina döda, det som har hänt eller ska hända i morgon. Hon varnar med signaler, gör kartor och navigationssystem. Människan är ett djur som vet hur man gör saker som är avlägsna i tid och rum, eller icke-förnimbara, närvarande för sinnet. För att göra detta använder hon tecken. Semiotiken behandlar detta för människan djupt karaktäristiska. Genom att försöka definiera teckens innehåll, utökar vi semiosen. Beståndsdelarna i tecknet, uttryck och innehåll, är inte oföränderliga. Vi gör konstant överenskommelser om nya innehåll för tecknet i ett kulturellt sammanhang, på samma sätt som vi använder oss av olika uttryck för samma tecken. Det är vi som modellerar dem genom dess användning. För att kunna använda tecken skänker vi dem uttryck och innehåll och etablerar förhållanden mellan dem genom koder. Också dessa koder är resultat av våra egna regler i en social kontext .Reglerna för koderna kan vara semantiska, syntaktiska och behavioristiska. Koderna reglerar också produktionen och tolkningen av


tecknet. De kan också hjälpa oss att översätta mellan olika uttrycksformer (t.ex. från visuellt till verbalt och viceversa). De medlar mellan subjektet och världen genom att ge innebörd till impulser. De inrättar regler för hur gränssnittet mellan dessa (subjektet -världen och subjektet -uttrycket) verkar. Liknande Newtons mörkrum där han delar ljusstrålar, designar Johannes Vermeer ett rum för att ena ljusstrålarna. Vermeer är djupt fascinerad av kartor och kämpar för att montera stativ inuti sin snillrikt utformade Camera obscura. Tiden hos Vermeer kommer in genom de öppna fönstren och han vill försäkra sig om att det är där, och bara där, som tiden och rummet korsas. Både i Soldat und lachendes Mädchen (Officer and a Laughing Girl) från 1656 och Die Allegorie der Malerei (The Art of Painting) använder Vermeer kartor som bakgrunder. På en av dem kan vi till och med läsa på latin ”Den nya och exakta kartan över Holland och Frisland”. Holländarna var särskilt stolta över sina skickliga kartritare. Ännu mer tydliga är Vermeers metaforer om kartorna och planeterna som människans guide i De geograaf (The geographer)1668-1669 och De astronoom (the astronomer) 1668.Vermeers tavlor förmedlar lugnet efter Rembrants stormiga barockism. Det behövs inga fler militäriska nattvakter. J de Meers kommer att framhäva de holländska segrarna genom sina historiska atlas, och framförallt stoltheten över att ha uppfunnit trianguleringen. 1615 revolutionerar lantmäteriet de geografiska måtten genom trigonometri. I Holland finns en man som mäter universum. Mannen håller i sin utsträckta hand en kompass. Mannen använder sig av tekniken för att förstå sin tillvaro. Han har lärt sig av historien och vet att han kan påverka den värld han vill leva i. Omkring mannen med kompassen roterar vetenskapen, politiken och magin och mannen står i en dialektisk konflikt mellan två världsåskådningar. Vi ser hur olika koder skapas och tolkas mellan andra världskriget och renässansen. Vi producerar tecken på det sätt som vi förstår vår omgivning. Våra kroppar fungerar som det första fysiska gränssnittet mot det yttre. Sedan organiserar vi tecken genom koderna och frambringar kartor, konst, förebud för att tala om det frånvarande. Under renässansen åtnjöt divination och magi en viss auktoritet till dess att kyrkan bestämde sig för att omdefiniera vetenskap. Olika sätt att tolka tecken delade den kognitiva processen mellan vetenskap och magi. Spådomen överlevde under medeltiden i form av hedniska ritualer från antiken och etablerades som konst under renässansen. Detta berörs i nästa kapitel

11


III. Divination

S

tjärnor, planeter, växter, fåglar, allt som flyter, allt statiskt, allt det synliga, allt omkring, allt det inre, allt vid liv, så som i himlen så och på jorden, levande eller döda djur, allt överflödar av tecken. Omedelbara tecken, synliga och taktila tecken, tecken som döljer andra tecken. Tecken som förökar sig, som gömmer sig, byter plats med varandra. Allt tecken i oändliga kombinationer med andra tecken genom tid och rum. Nu, liksom för flera tusen år sedan, skapar och tolkar människan tecken. I hennes letande efter förståelse och tolkning av omgivningen ger hon betydelse till allt som finns och inte finns. För att förstå det som ska hända analyserar hon det som har hänt, framkallar analogier och förknippar dess betydelser. Människan nöjer sig inte med tecken omkring henne, flygande fåglar, ljud, eller planeternas position, hon letar även i tingens och varelsernas inre, hon letar inom sig själv. Hon genomför obduktioner, blodsoffer och slakt, ritualer som kommer att överleva fram till våra dagar bl.a. genom kristna symboler, traditioner, själva språket. Även om människan tycks veta betydelsen av det omkring henne, nöjer hon sig inte med att veta vad som är eller inte är, vad som var och inte har varit. Hon ska närma sig stupet och kommer att försöka förutse det som ska ske och det som inte ska ske. ”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända: intet nytt sker under solen.”(Ecclesiastes 1:9) Tiden fortsätter baklänges. De nya uppfinningarna som hjälper människan att förstå sin plats i universum, framgångarna inom astronomi och kartografi, gör slut på ett system av idealiska förhållanden. Under renässansen finslipar människan sina kunskaper på så vis att kroppen, mikrokosmos, står i perfekt förhållande till universum, makrokosmos. Detta gör det möjligt att förutspå sfärernas rörelser och därför även vår framtid. Aristoteles felfria sfärer rör sig i harmoniskt välstämda cirklar som ljuder av himmelsk musik. Galileo publicerar 1610 i Siderus Nuncios, bilder av månens ojämnheter och Robert Hook´s Micrographia från 1665 visar oss en osynlig undervärld av insekter i vår egen värld. Om det inte längre finns perfekta sfärer, och det i vår värld lever andra mikroorganismer, är det onödigt att skapa förhållanden mellan alla delar i universum. Melancolia från 1505 av Albrecht Durer uttrycker utmärkt denna känsla av onödighet. Den sovande ängeln mellan de geometriska figurerna vet att människan finner sig allt ensammare ju mer hon tror sig veta sin plats. Till och med melankolin som sjukdom skulle inte längre förstås som ett personlighetsdrag producerat av levern. Inte bara observationer av världen och universum reformeras. Anatomiska atlas visar oss hemligheter som vi inte anat om oss själva. Om melankoli och andra sinnesstämningar erkänns som en konsekvens av leverns bristande funktion, är det tack vare sitt symboliskt anatomiskt centrala värde i våra liv. Även om Da Vinci 1507 redan hade skissat de viktigaste organen i det arteriella systemet, är levern, och inte hjärtat, fortfarande livets och blodets förmedlare. 1540 konfronterar Vesalius en tusen år gammal tradition ärvd från Galenus. Under en serie av presentationer i Bologna, med inälvorna i händerna, uppmuntrar han eleverna att uppdaga


blodomloppets hemligheter. Känn för er själva! - utmanade Vesalius. ”Skelettet tronar ovanför dissektionsbordet och myllret av studenter på titelbladet till Vesalius banbrytande foliant om människokroppens verkstad, De Humanis Corporis Fabrica”. Under den sista dagen av hans 26 demonstrationer, talar Vesalius ”medan han blottlägger hjärtat och dess rörelser och känner dess värme: ’ni ska själva känna pulsen med den ena handen och med den andra hjärtats rörelse. Säg mig vad det är för rörelse, om artärerna blir sammanpressade, när hjärtat utvidgas eller om de på samma gång har samma rörelse.’” (Tankens bilder.1997:113) Galileo samlar andras kunskaper och astronomiska uppfinningar och tar sedan själv åt sig äran. Han har också vettet, eller kanske fegheten, att ångra sina åsikter, vilket gör att han slipper brännas på bål. Därför kan vi än idag se hans mumifierade finger pekande mot himlen i Florens. Keplers mor har inte lika stor tur utan tillbringar 14 år i fängelse åtalad för häxeri. Detta trots att Kepler efter Tycho Brahes död arbetar som kunglig matematiker i Rudolf II: s imperium och skapar horoskopen åt Prags adel. Astronomer från Kopernikus till Galileos tid bidrar till att visa ojämnheter i Aristoteles kristalliska sfärer, ändå är renässansen en period under vilken astrologi, magi och alkemi praktiseras flitigt. Var ligger gränsen mellan studierna av de hemliga kunskaperna och inkvisitionen? Historien om den mäktiga familjen Medici, med vilka Galileo får problem och därför blir tvungen att lämna Toscanaregionen, kan ge oss några svar. Marsilio Ficino arbetar under 1461 som översättare under beskydd av Cosimo di Medici. Bara en text så fascinerande som Hermetisc Corpus av Hermes Trismegistus får Ficino att avbryta sin översättning av Platon, beställd av Medici, och istället ge sig direkt på att översätta denna nya mystiska bok som lovade att avslöja de gömda sanningarna om livet och universum. Det är möjligt att en så kristet religiös och intolerant miljö tilltalades av Trismegistus lära eftersom det ansågs finnas en koppling mellan Moses och Hermes. På så vis skapas en förbindelse mellan den judiska kristna traditionen och Egypten och det antika Grekland. Augustinus hade tidigare hävdat att Hermes var samtida som Moses. Gränsen mellan religion, magi och vetenskap är skör, lockande och farlig. Inte bara de nyplatonska teorierna blandas med renässanstänkandet. Kabbala, alkemi och astrologi vinner en viktig plats i kungahusen. Genom magi blir det möjligt att spegla kosmos hemligheter i människan. Andra författare är viktiga under renässansens alkemi, såsom Proclus och nyplatonikerna. Idén om att genom magi kunna ha inflytande över den fysiska världen hjälper till att fullborda komplexa arkitektoniska verk. Platonikernas logos som kunde få statyerna att tala gör att man konstruerar uppfinningsrika byggnader där, genom magins inspiration men med fysiska medel, vackra och komplexa trädgårdar och hydrauliska system skapas. Det byggs även hus med tjocka murar konstruerade med akustiska spiralformade hål som sträcker sig från ett rum till ett annat och slutligen till statyernas huvud. Så skapas den första telefoniska kommunikationen som kunde sträcka sig mer än 200 meter. Alkemin inspirerar den vetenskapliga fantasin. Paracelsus har stora framgångar inom medicin men blandar också talismaner, gifter och planeternas inflytande i sina försök att kurera. Himlakropparnas inflytande är av stor vikt för renässansens tankesätt. Människans plats i tid och rum avgörs av hennes förhållande till universum, tack vare läsningen av andra böcker från antiken, Almagest och Tetrabiblos författade av den grekisk-egyptiske astronomen Klaudios Ptolemaios. Allt i världen, den sublunariska världen, är föränderligt och står under planeternas inflytande. När matematikern Gerolamo Cardono, påven Gregorius VIII:s skyddsling, får läsa Tetrabiblos, menar han att vi måste ändra våra astrologiska idéer. Särskilt är vi tvungna att hitta förbindelser med tidigare händelser. Tack vare analys och uppsamling av händelser skapas vackra gravyrer med detaljerade system, epokens ornament, metaforiska illustrationer och, framförallt, framställningar av förhållanden mellan planeter och deras inflytande på människan. Även om astrologin är accepterad i de höga intellektuella kretsarna, så är den också ständigt utsatt för kritik. Giovanni Pico della Mirandola, Lorenzo de Medicis skyddsling, skriver boken Oratio de dignitate hominis, vilken anses vara en symbol

13


för renässanstänkandets humanism. Mirandola ställer sig kritisk till praktiserandet av astrologin men trots detta etableras den som ämne på universiteten. Kungligheter baserar sin planering av viktiga händelser på planeternas positioner och läkare använder sig av astrologiska kunskaper för att upptäcka och kurera sjukdomar. Renässansens astrologi kommer i konflikt med kyrkan när den utvecklats till ett divinatoriskt system. Om allt är utformat av cykliska mönster anser de sig kunna förutse framtiden, vilket står i strid med Guds vilja. Astrologin vill inte bara avslöja universums struktur för att förutse, utan är också intresserad av alltets korrespondens. Att uttrycka detta oförsiktigt fick Giordano Bruno att brännas på bål. Mnemoniks är en strategi för att skapa ett mentalt rum som organiserar och återkallar mentala bilder, för att genom rumsliga associationer minnas. Mnemonic ackrediteras till Simonides de Keos i antiken. Giordano Bruno utvecklar mnemoniks till ett komplext system där allt hänger samman. Astrologi, kabbalism, alkemi, nekromanci, allt förhåller sig likt kugghjul i ett universellt urverk där tid och rum förenas. Från musik till zodiak, från mineraler och botanik till det spirituella, från minne till spådom. Många av hans skrifter har man ännu ej lyckats dechiffrera. Den 17 februari 1600 bränns tillsammans med Bruno ett av de mest avancerade mentala systemen för association och minne. De astronomiska framgångarna bidrar naturligtvis till förbättringen av navigationskartor. Jordens rundhet är redan accepterad av sjömän och Christofer Columbus hejdas bara av ovissheten omkring vilka förnödenheter som skulle behövas för att segla jorden runt och komma till Indien. Sjömännen fruktar inte de okända haven eftersom kompassen redan är en välanvänd uppfinning. För att veta var de befinner sig på den geografiska längden använder de sig av sextanten och de första loduren ger sjömännen en relativt nära och pålitlig meridional ställning. Toscanellis karta från 1474 visar redan Asien och Europa mitt emot varandra delade av ett stort hav. I sökandet på Asien kommer portugiserna till nya platser i Afrika 1445 och spanjorerna kommer av en slump till en ny kontinent 1492. År 1500 har Juan de la Costa redan ritat en världskarta med Amerika på. Divinationen och astrologin under renässansen bidrar till observationer av världen genom experiment, vilket skapar konstverk med en naturalism och teknik aldrig tidigare skådad. De fungerar också som länken till antikens mentalitet där magi associerades mer med kunskap än med illusion. Magin återföds under renässansen, men praktiseras även i mer dolda former under medeltiden. Medeltiden varar tillräckligt länge för att platta till jorden. Människans ställning i universum är mellan de himmelska löftena i höjden och den infernaliska tortyren i jordens djup. Bakåt i tiden finns Genesis och i framtiden den yttersta domen som borde ha kommit år 1000. Ändå fortsätter de himmelska fenomenen att vara symboler för världens undergång eller olyckor. Framförallt tolkar man kometer som omen för pesten som härjar i Europa periodvis: 1362, 1371, 1383, 1385, 1400 och 1665. De tillfällen då man starkast kommer att tolka och dokumentera kometer som omen för pesten blir år 1664 och 1666 i London. Detta skapar under medeltiden en miljö av religiös fanatism och obskyra kulter. Kunskaperna koncentreras på att återhämta den skolastiska läran. Till och med magin, astrologin och vetenskapen har i Europa problem med att hitta näring. De intellektuella utbytena äger rum i de arabiska domänerna. Idrisis karta från omkring 1160 ritad utan parallella cirklar eller meridianer är ett bra exempel på det arabiska inflytandet kombinerat med de Ptolomeiska teorierna. Det verkar som att ju mer fanatisk religiositet, desto fler privata kulter med starka drag av vidskeplighet uppstår under medeltiden. Några divinatoriska praktiker från antiken börjar att anta nya former och hota den Eklesiastiska läran. Inkvisitionen lyckas skrämma många utövare men i de arabiska zonerna utvecklas dessa hedniska praktiker. Skapulimanti i Andalusien i Spanien är ett bra exempel. Divination genom läsning av tecken i skulderbladen hos ett får har praktiserats på platser från Kina till Nordamerika. Skulderbladets delar, ytans relief och zoner associeras med livet hos utövaren. I de medeltida manuskript med arabiska inskriptioner som har överlevt, ser vi de olika zonerna, deras namn och funktioner. Enligt karaktäristiken hos vissa delar kan man förutse kommande händelser, till

14


och med tidsperioden under vilken den berörda personens död ska komma att inträffa. Familjeförhållanden, hälsa, frågor om hemmet, till och med otrohet, allting associeras med de olika namnen i skulderbladet: the sea, the socket, the big kolumn, the small cartilage o.s.v. I skulderbladens bakre del har den divinatoriska utövaren en karta där vissa delar associeras med geografiska platser: Andalusien, Sevilla, Toledo, Jaen, Córdoba, och troligen andra namn om siaren befann sig i ett annat område. Tomas de Aquino fördömer detta praktiserande. Det är just den divinatoriska individualiteten, d.v.s. de personliga frågorna, som starkt kritiseras under renässansen – en period när astrologin har stort inflytande. Ytterligare en divinatorisk metod, ännu mer individuell i sin teknik och praktiserad nu som då på en folkigt populär nivå, är Kiromanti Denna är intressant i sammanhanget genom sin likhet med Skapulimanti och Hepatoskopi, men är i jämförelse med dessa två mer tillgänglig. Kiromanti har en viss respektabilitet eftersom Aristoteles nämnt den. Divination och kulter tenderar under medeltiden att blanda numerologi med religiösa symboler. Den heliga treenigheten korresponderar t. ex. med numret tre. Hieronymus Bosch, i likhet med andra konstnärer från sin tid, tvekar inte att måla triptyker. The garden of earthly delights, målad mellan 1480-1490, är ett bra exempel på denna epoks vision om tid och rum. Genom att stänga triptykens dörrar ser vi skapelsen avbildad, himlen som en kupol över den platta jorden. Genom att öppna dörrarna ser vi den ursprungliga synden på vänstersidan, dåtiden. I centrum, nutiden, ser vi den njutande människan och i framtiden, på den högra dörren, varnas vi om helvetet som straff på det syndiga livet. Trots detta blandar Bosch kristendomen med en egen tro. Det sägs att han var medlem i devotio moderna och anhängare av den mystiske Meister Eckharts idéer, vars nyplatonska inflytande ledde honom till åtal för häderi. Marilyn Stokstad pratar om en alkemistisk tolkning av symbolerna i triptyken. Hon jämför människans frälsning med framställningen av guld. Elementen som blandas är man och kvinna genom destillering i s.k. marrying chambers. Träden framställs som alambic som samlar in ångan. Allting framställs som en lek, där leken står för destillering. (Stokstad 1995:725) Både konsten, divinationen och människans förhållande till universum, förlorar sin astrologiska dimension tack vare den begränsade visionen av kosmos. Kartritare lägger, i likhet med människor i allmänhet, fokus på detaljer tillhörande de heliga platserna. Pilgrimerna ser mot stjärnorna för att finna guiden till Santiago de Compostela. Mysticismen är länken mellan medeltiden och den klassiskt grekisk-romerska tiden . Så småningom skulle kristendomen komma att ta över och mystifiera de romerska symbolerna. Teologi skulle ersätta den på naturens observationer baserade filosofin. Konstens uppgift blir att närma sig spiritualitet och bidra till allas omvandling till kristendomen. Den romerska tiden anpassas till den kristna. 391 e Kr förklarar kejsaren Theodosius kristendomen som statsreligion. Munken Dionysus Exigus föreslår att anpassa tideräkningen efter Jesus födelse istället för Roms grundande. Solens fest Dies Natalis Solis Invicti, den 25 december, ändras till firandet av Jesus födelsedag. Givetvis förbjuds de divinatoriska praktikerna, de romerska gudarna, och de hedniska ritualerna. Världen är inte bara platt utan också fyrkantig enligt Jobs uppenbarelser. De fyra hörnen gränsar mot etiopier, indier, kelter och skyter. Kartorna under kristendomen kompletteras av munkarnas fantasier och utformas varken med vetenskapliga aspirationer eller reella observationer. Biblioteket i Alexandria, fyllt med massvis av papyrus och kartor, förstörs, och Platons akademi stängs år 529. Under Romarriket baseras de geografiska visionerna på Ptolemaios kunskaper. Almagest är verket som kommer att markera synen på världen genom århundraden. Jorden är universums centrum omringad av luft och eldlager och sju planeter - solen och månen inräknade. Bilden av universum är komplett. Allt existerande i världen är kategoriserat av Aristoteles, beskrivningen av planeterna finns i Almagest och förhållandet mellan dem beskrivs i Ptolemaios Tetrabiblos. För att komplettera bilden av världen ritar Ptolemaios kartor baserade på Erathostenes och Herodotos historier. Geografiska kunskaper är oumbärliga för Romarrikets expansion. Mätningen

15


av tiden fulländas enligt jordbrukets behov och traditionella fester. Julius Caesar inrättar Julianokalendern år 45. Det politiska och militära livet förbinds med gudarna från den romerska traditionen. Även om olika författare kritiserar divinationen, är den en viktig del i det romerska imperiets politiska och militära liv. Romulus har en skola för divination. Extispicia praktiseras professionellt och prästerna följer generalerna i de militära fälttågen för att vara deras rådgivare under kampen. År 48 f Kr. drabbar Pompejus den store och Julius Caesar samman i striden som kommer att avgöra romarrikets historia. Bataljonerna har aldrig varit så nära, de kan se varandra, och inväntar den strategiska stunden för att attackera. Under den stora spänningen spelar siare en avgörande roll genom att berätta om universums tillstånd och därmed om segermöjligheterna. Siaren ser tecken i formerna på djurens inälvor, på ett liknande sätt som man gör i skulderbladet i Skapulimanti. Formerna associeras med geografiska platser och fiendens position. Gudarnas vilja visar dem vägen. Konstnärer gör skulpturer och byster av kejsare med gudarnas karakteristiker som propagandametod. Beställare försöker kontrollera den klassiska traditionens avbildningar utan att häda. De heroiska och erotiska eposen ger konstnären chansen att avbilda den nakna människan i komplexa kompositioner. Gudar och halvgudar ges både djuriska och mänskliga drag och har en specifik dom��n på jorden eller i himlen. Offer till Apollon och konsultation hos orakel respekteras. Fåglarnas flykt tolkas som avgörande i militärernas fälttåg. Symbolernas tolkning har en djup påverkan på romarnas mentalitet. Det sägs att symbolen på sköldarna hos Constantinus armé skrämde motståndarens vidskepliga soldater och ledde Constantinus till maktövertagande år 330. Förutom det stora grekiska inflytandet på romarna inom bl.a. filosofi, kosmisk kunskap, panteon, arkitektur och festtraditioner, så kommer en till civilisation att ha en central betydelse. Alfabetets bokstäver, gladiatorer, akvedukter, konsttekniker och divinatoriska traditioner, kommer alltsammans från etruskerna. Från denna period dateras ett av de mest kända bronsföremålen för hepatoskopi, piacenzalevern . Föremålet är en framställning av en fårlever med inskriptioner på etruskiska. Möjligtvis tappades skulpturen av en siare på flykt från et romerskt krig omkring år 100. Identifieringen av gudar och texten i föremålet har alltid varit omringat av mysteriet omkring språket och den etruskiska kulturens ursprung. Senaste rönet om artefakten hjälper oss att förstå tidens divinatoriska mentalitet. Forskaren L.B Van de Meers (hänvisas:) analys från1987 menar att det finns en division i levern i en pars familiaris och pars hostilis, vilket innebär att en del står för det gynnsamma och den andra för det ogynnsamma. Därför är det viktigt med den rätta orienteringspositionen under tolkningen. Det finns olika teorier angående huruvida den gynnsamma delen hör till höger eller vänster sida, Van de Meer hävdar att den gynnsamma sidan borde vara neråt och på östsidan. Namnen på de olika gudarna representeras i de olika delarna av levern. E.


Geolattis Heywood (hänvisas:) kastar ljus över många frågor. Han påstår att bronsskulpturen är gjord på så vis att reliefernas spel mellan ljus och skuggor som kastas över skulpturens yta, stämmer med de olika gudar som härskar i en bestämd tid. Det 20 cm långa föremålet sammanfattar många av människans kunskaper och sätter de i förhållande till varandra. Likt ett solur visar skuggorna vilken som är den härskande guden för tillfället. Erfarenhet och tradition nedärvd genom århundraden ger siaren tekniken och skickligheten att se samband mellan händelserna omkring honom. Allt är avgörande och sammanlänkat För siaren påverkar Gudarna och deras respektive planeter mikrokosmos. Genom att känna igen himlakropparnas väg, tror sig siaren kunna förutspå och i viss mån kontrollera framtiden genom att be om den rätta gudens hjälp. Denna bronsskulptur i naturlig storlek används förmodligen som en schematisk modell för att lära ut spådomens konst. Andra fungerar för prästerna som bevis på historiska händelser. Piacenzalevern kan vara länken mellan grekisk och orientalisk hepatoskopi. Även om det finns många obskyra hemligheter i leverns inskriptioner är det viktigaste att förstå de analoga processer och koder som användes för att förutse framtiden. Framförallt tolkar prästerna levern som en spegel av universum. Deras spåkonst byggde på analogier i två parallella världar, där makrokosmos har inflytande på människan och exta avslöjare deras relation. Genom dessa analogier sammanförs det visuella och det verbala, det konkreta och det abstrakta, det grafiska och det konceptuella. Levern har inskriptioner som ledde till astronomiska associationer som i sin tur stod för olika gudar. Prästerna bygger upp en hel vetenskap, använder sig av olika vokabulär och tolkar formen, färgen och oregelbundenheten i levern. I bronsföremålet finns inristat namnen på 28 gudar som den etruskiska panteonen bestod av när skulpturen tillverkades omkring år 150 f. Kr. Runt kanten av skulpturen finns 16 fält som korresponderar med de sexton himmelska regionerna. Siaren har också andra kompetenser, bl.a. inom medicin, politik, blixtens tydning eller astrologi, vilka också är betydelsefulla för tydningen. Vi vet att Jupiters namn förekommer inristat i föremålet och kan därigenom försäkra oss om att de himmelska regionerna associeras med olika gudar. Utseendemässigt är det relativt lätt att identifiera viktiga delar i levern: gallblåsan, portavenens flik eller andra kaviteter. Varje del hade en speciell konnotation, en flik kunde t.ex. stå för ”tronens bas”. Antalet flikar i levern var avgörande. Antalet var nästan alltid ett jämnt tal. Udda tal ansågs vara ogynnsamma förebud.

17


Spådomen etableras som en viktig konst i det politiska och religiösa livet i antiken. Genom Homeros får vi höra hur präster tog med traditioner från Babylonien till Grekland. Haurispicia spelade, bland andra spådomsformer, en viktig roll i den politiska och religiösa kulturen i Babylonien, och kom till Grekland genom legionärer, vilket nämns i Iliaden. Men konst liknande den divinatoriska praktiken har spårats redan i den gamla egyptiska och persiska kulturen. Både grekerna och romarna ackrediterade denna typ av associationer. Haurispicia var också en etruskisk tradition och assimilerades senare av olika medelhavskulturer. Augurens/ prästens uppgift var att tolka gudarnas vilja. De rådfrågade gudarna angående politiska eller militära frågor genom att offra djur i olika ritualer och examinera deras inre organ. Mytologiskt sett blev Haurispicia utlärt genom Prometheus (Aischylos nämner i tragedin Prometheus hur han lär ut spåkonst). Prometheus är titanen som står på människans sida. Han ger dem elden, kunskapen och till och med kommunikativa medel och blir bestraffad för detta. Prometheus lever blir i all evighet hackad på av en örn. Prästerna använder olika koder för att tyda inälvornas tecken. Olika kulturer utarbetar sina egna koder som varierar från fall till fall. Vi kan spåra likheter genom de Homeriska texterna och beskrivningar i tragedier. Senare ska vi se hur babylonierna använde sig av ett omen -kompendium för att bekräfta sitt utfall. En spådomsritual i antikens Grekland kunde se ut på följande sätt: en procession leder djuret till den förutbestämda platsen som är altaret. Rökelser och aromer inbjuder deltagarna att lämna den jordiska världen, elden brinner, musik, extasiska rytmer och flöjttoner ljuder. Ordet extas är en sliten metafor som formades av de grekiska ordet extasis - att gå eller stå utanför sig själv. Det finns en cirkel som skiljer det jordiska från det heliga, därför bör deltagarna vara ”rena”, vanligtvis fastande och klädda i vitt när de går in i cirkeln. Bödeln närmar sig med kniven gömd för offrets syn och skär en del av djurens päls som kastas i elden. Lukter blandas, musiken intensifieras, ett högt kvinnoskrik hörs, djuren skärs, blodet rinner, blodet måste fläcka altaret, blodet spills. Djurens inälvor extraheras och blottas, varje organ har en specifik plats och funktion i spådomen innan de inre organen ska brännas i elden och förvandlas till församlingens måltid. Siaren examinerar tecknen beroende på det kunnande som han besitter; lungor, hjärta, tarmar, och vanligtvis levern. Siaren stödjer sitt vänstra ben mot en sten. Han håller levern i den vänstra handen medan han räknar dess flikar med den högra. Siaren tyder. Vi kan föreställa oss de röda inälvorna, blöta, varma och ännu bultande under den fokuserade åsynen av prästen som tolkar gudarnas avsikter. I antikens Grekland kallades det gudomliga rum där tecknet uppträdde för tempel. M. Pallotino hävdar att siaren vände ansiktet med levern i handen mot nordväst. Präster ritade ut två kardinala linjer (cardo, decumanus) som korsades där tydningen skulle äga rum. Detta visar oss relevansen av förhållandet med makrokosmos. Spådomsprästerna använder sig av ett metaforiskt system för att förutse framtiden. Extispicia konceptualiser tiden som en fysisk och cyklisk entitet. I det offrade djurets lever skapas de rumsliga analogierna. Prästerna orienterar levern så att dess former stämmer med bekanta geografiska platser. Stjärnornas positioner är viktiga för att skapa noggranna jämförelser. Varje del i levern korresponderar med en Gud, som i sin tur representeras av en himlakropp. Den antika världen har väldiga kunskaper i matematik. På det sättet kan de med precision beräkna stora avstånd och uppmäta enorma ytor för odling och beskattning. Genom att applicera liknande metoder på tidsaxeln tror de sig också kunna beräkna vad som ska ske i framtiden. Det sägs att det enda romerska bidraget till matematiken var mordet på Arkimedes år 212. Arkimedes, astronomen Phidios son, beräknade jordens omfång till 55 000 km eller 30 000 stadier. Detta låg närmare det verkliga måttet än de 40 000 stadier som Aristoteles beräknat. Euklides metod för att lära sig geometri hade inte ”kungsvägar”. Euklides var Arkimedes och Erathostenes vän som med hjälp av en gnomon (instrument som beräknade sol skuggor) beräknade jordens omfång till 25 000 stadier eller 37 200 km - väldigt nära de 40 000 km som är jordens omfång.

18


Även om Aristoteles hade kalkylerat jordens omfång fel, baserades hans bevis, till skillnad från Pythagoréernas, på observationer av naturen: havets buktning, stjärnorna, solhöjden i olika orter, skuggor vid månförmörkelser. Pythagoréernas broderskap var delvis hemligt. De letade genom nummer efter universums innersta harmoni. Jorden borde vara sfärisk därför att denna form är den mest harmoniska. Synen på universum och människan kompletteras med Protagoras idéer vilken i traktaten Verdad postulerar människan som måttet på allt. Aven om Protagoras inte gärna vill uttrycka sig om gudarnas existens, kommer de att ha en central roll i grekernas mentalitet. Grekisk kultur kommer att räknas som ursprunget för den occidentala kulturen och man kommer att kämpa för att assimilera dess mytiska dåtid, för att tämja det vilda. De filosofiska skolorna kommer att leva sida vid sida med en kultur full av riter och offer, politiker som konsulterar präster och pilgrimsvandringar till orakel. Om Homeros står för den poetiska visionen av myterna, kommer det bland hans rader letas gömda symboler och omen, s.k. homeromanti, på samma sätt som görs med kabbalan och gamla testamentet. Extispicia praktiseras flitigt och siaren har en viktig roll både i det privata och politiska livet. Man blundar för länken med öster. Det är en konstant kamp för att tämja den vilda i människan. Man tror att det går att döda minotauren med ordning och förnuft. Men den kommer att förfölja henne, den kommer att vakna upp och vara starkare när vårt samvete sover, såsom Picasso och Goya gestaltade det. Filosofens ro och sysslolöshet kommer att vila på slavarnas arbete. Aristoteles slaktade kropp kommer i förbund med de judiska kristna traditionerna att vara människans mest accepterade spirituella guide i över 16 sekler. Allt är fullt av tecken och Gud är överallt. Thales från Miletos, hävdade att ”allt är fullt av Gudar”. Michael Wood säger i The Road to Delphi att: “David Hume thought that the abstract idea of God was civilized, while the concret idea of god was primitive. Friedrich Nietzsche thought the reverse. But the point of Thales´ frase is not to argue for polytheism, or to get us to argue against it. The point is to ask us to think of the world as haunted by the divine, and to see how the divinity can talk to us through the world. If the divinity is the single Jewish or Christian or Islamic God, he can and he will talk to us through the world, but he also talk in other ways : through direct revelation, for example.” (Wood 2003:9)

I människans desperata försök att kontrollera tillvaron skänker hon betydelse till allt, frågar hon orakel, ser hon tecken i naturen (mantik), i åskan (keroskopi), i fåglarnas flykt (hornitomantik), till och med i drömmarna (oneiromantik). Om allt som lever och rör sig gömmer hemliga tecken, så utsänder också det som är dött tecken (nekromantik). Av alla spådomens former, är en av de mest komplexa och utarbetade tydningen av framtiden genom inälvor (extispicia). Extispicia är gränsen mellan det levande och det döda, mellan naturen och vetenskapen. Prästerna från Etrurien (Hauruspex) utvecklade till och med anatomiska modeller i lera för att lära ut spådomens konst. Tarmar, lungor, blod och särskilt levern innehöll inför prästernas ögon sanningar om framtiden. Tydningen av levern kallas för hepatoskopi. Levern i brons som hittades i Piacenza, Italien, står på höjden av spådomens utveckling i Europa, en utveckling som senare avtar genom kristendomens dominans. Abraham vägrar att offra sin son. De olympiska gudarna skapar och förlänger människans konflikter. De kommer att kämpa för att stå emot genom förnuft eller be om hjälp hos orakel och genom divinatoriska ritualer. Den homeriska världen expanderas och är inristad i Akilles sköld. Världen som en platt skiva gränsas norrut av dimman, söderut finns det varma Nubien, från öst till väst bestämmer Medelhavet dess utsträckning. På andra sidan disken finns chimärer och allting vilar i en stjärnkupol. Slaget vid Thermopyle år 434 f Kr är ytterligare ett stigma i västerlandets tänkande och självständighetskänsla. Det förstärker identiteten i väst och hjälper till att bekräfta occidenten som annorlunda i motsats till orienten Trots detta uppstår inte det homeriska miraklet ur Mykenes kultur i vakuum. Västhistorien

19


kommer att ha svårt att erkänna det ständiga utbytet med öst, inte bara inom konst och teknik. Mesopotamiens inflytande är enormt. Den Babyloniska litteraturens gudar antar nya former hos Hesiodos och Homeros: Kumarbi blev Kronos. Burkert beskriver: ‘craftsmen of the sacred,’ itinerant seers and priests of purification, transmitted not only their divinatory and purificatory skills but also elements of mythological ‘wisdom’. Indeed Homer, in an oftenquoted passage of the Odysseym enumerates various kinds of migrant craftsmen. (Burkert 1987:)

Hos Homeros får vi också höra om präster som utövar spåkonst. Priamos, kung av Troja, konsulterar sina präster. Skeppen ligger fortfarande vid kusterna och akajerna väntar otåligt på att penetrera Trojas portar. Det är de sista dagarna innan Priamos son Hectors död och murarnas fall runt ”staden av de breda gatorna”. Dock litar prästerna på gudarnas förebud, auspicius, litar på sitt system. Gudarna borde vara på deras sida enligt tydningen av innanmätena från de offrade. Tolkningen av leverns position är inte en tillfällighet, den är av en grupp personer accepterad som en kod. Här möter vi en av semiotikens naturliga gränser: fysiska fenomen som kommer från en naturlig källa i vilken vi observerar liknande konsekvenser. Men det viktigaste: att dessa konsekvenser måste ha en kulturellt godkänd association och systematisk kodifiering, (Eco 1979:36) d.v.s. enbart när en grupp människor, i detta fall prästerna, bestämmer sig för att använda någonting – inälvorna från vissa djur - som bärare av någonting annat, haugorius. Perserna tar över den babyloniska kalendern efter att ha blivit erövrade 539 f Kr. Judarna gör samma sak efter fångenskapen 587. Mesopotamien får 1500 f Kr en kalender baserad på 12 lunariska månader. Det numeriska systemet baseras på 60 enheter, vilket överlevt fram till våra dagar med cirkelns 360 grader och tidens indelning där 60 sekunder är en minut o.s.v. Arvet efter den babyloniska astrologin och zodiaken kommer till Indien, Arabien och Europa. Ändå är detta annorlunda än Almagest - traditionen. Fransesca Rochberg säger att: The legacy of Babylonian astronomy in Greek, Indian, Arabic, and European astronomy was demonstrable, but differences were also discernible between Babylonian astronomy and its western descendants. Babylonian astronomy did not rely or depend on a sperical cosmological framework, nor did it make use of geometrical models of a celestial body in motion around a central earth, although celestial coordinates, primarily degrees of ecliptlical longitude and latitude, were used. Its goal was not to device a model of a planets motion such that visible synodic phenomena, such as first and last visibilities, stations and retrogradations, would be secondarily derived from the model. (Rochberg 2004:24)

Babylonierna samlar under tusentals år utkast till praktiken i ett omenkompendium. Detta översätts och kompletteras av de nya skribenter som även är präster, astronomer, eller har andra kunskaper. Etruskerna, som intresserar sig för att påverka förebuden, strävar efter att hitta de astrologiska sambanden. Hos grekerna, och senare romarna, hittar vi istället olika typer av dokumentering av själva ritualen. Prästernas uttryck och innehåll ändras kulturellt från Mesopotamien till Romarriket, men några av de grundläggande koderna har kvarstått ända fram till våra dagar, i traditioner, ceremonier och språk. Vissa koder satte det vi nu betraktar som olika domäner i förhållande till varandra: den medicinska, religiösa eller magiska. Prästernas koder kunde däremot sträcka sig över olika domäner utan konflikt. Särskilda koder har överlevt och används inom områden som konst, vetenskap och magi.


Walter Burkert (Burkert,1998:158) hävdar att tecknens tolkning har varit fundamental i alla de gamla religionerna. Konsten att tolka tecken kallades på latin för divinatio, ”divine activity”. Han säger att de gudomliga tecknen redan i Mesopotamien observerades och sedan rapporterades till kungen, men att det var etruskerna som fick äran för utvecklingen av tolkningen av de gudomliga tecknen. Han gör en indelning av tecken mellan naturliga och artificiella beroende på deras ursprung (jfr Ecos typologi). Med detta menar han de som kom från naturen och de som kom från ett offrat djur. Osäkerheten och överraskningen av resultaten från spådomen var en mycket viktig del i divinatio. Varje civilisation utvecklade hepatoskopi enligt sin kulturs normer. Människan har genom kulturen och språket skaffat sig en bredd av tolkningsmöjligheter. Trots detta säger Burkert att det alltid finns en möjlighet att tro att alla signaler är tecken, vilket han kallar superstition, vidskeplighet. Detta sker framförallt i nödsituationer. Han gör en historisk jämförelse med den viktiga roll som orakel och synska personer spelade i kristider (Burkert 1998:161). Han fortsätter genom att hävda att divinatio spelade en särskild roll i offerritualerna. Spådomens validering av tecken användes inte enbart i religiösa sammanhang, den hjälpte även människan i svåra situationer genom att stimulera och ge riktningar. Den betydelse spådomarna fick under oroliga perioder visar hur människans fruktan och tvivel har skapat ett behov av ritualer och tecken att lita till. Å andra sidan menar

21


Ludvig Wittgenstein att detta behov kvarstår. Enligt honom har den ”civiliserade” människan samma symboliska och rituella tendenser som den ”primitiva”. Detta är något som hos Stanley J. Tambiah kallas en synkronisk istället för evolutionär inställning One could almost say that man is a ceremonial animal. (...) one could begin a book about anthropology like this: When one observes the life and behaviour of men on the earth, then one sees that men, with the exeption of the actions which one could call animal-like, the absorption of food, etc.,etc.,etc., also carry out actions which have completely different (unique) character and which one could call ritual actions. Now, however, it is nonsense to procees so that one would say, as characteristic of these actions, that they are actions which originated from mistaken views about the physics of things (…) On the contrary, that which is characteristic of ritual action is surely not a view, or opinion, whether it is now correct or false, although an opinion – a belief – itself also can be ritualistic, can belong to the rite. If one holds it to be self -evident that man is gratified by his fantasy, then one must consider that this fantasy is not like a painted picture, or a plastic model but a complicated construction of heterogenous components: words and images. Then one would not place operations with written and spoken signs in opposition to operations with “mental images” of events. We must plow through the complete language. (Tambiah 1990:60f)

Många av kartorna som ritas mellan renässansen och antiken visar på spänningen mellan vetenskap och tro. Att kristendomen etableras som religion i Europa har en avgörande betydelse för åtskiljandet av magi, vetenskap och religion. Några koder etablerar sig i vårt vardagsspråk, i vårt metaforiska system. I de mesopotamska kulturerna kommer religion, ritualer och vetenskap att samverka på ett annat sätt. I nästa avsnitt behandlas hur mesopotamerna utvecklar extispicia, hur levern fungerar som gränsnitt och hur praktiken kan ses som en samling av kartor. Samtidigt ser vi hur metaforerna opererar i kartornas skapande.


IV. Metafor och Extispicia

“Quizá la historia de la humanidad es la historia de unas cuantas metáforas” La esfera de Pascal Borges

B

orges menar att mänsklighetens historia kan vara historien om några metaforer. Metaforer som hjälper oss att förstå både det förflutna och det kommande, att visualisera det som inte är närvarande i nuet. Metaforerna gör universella storheter nära till hands. De överför mening mellan olika sinnesintryck och domäner. De hjälper oss att strukturera verkligheten genom vårt minne. Borges anser att de riktiga metaforerna varken uppfinns eller produceras utan alltid har existerat. Under babyloniernas storhetstid tror man att gudarna kan skriva i himlarna och i djurens inälvor liksom skribenterna gjort på lertavlor. Om man tolkar dessa skrifter rätt kan man förutse händelser. Så börjar skribenter att systematiskt samla olika omen. I Mesopotamien är man övertygad om att gudarna är ansvariga för omen. Den officiella kompilationen av himmelska omen kallas Anuma Anu Enlil och konsulteras av prästerna i kombination med iakttagelsen av planeterna. Det finns också en terrestrial kompilation av omen, och en extispiciakompilation av omen, Barutu. Från piktogrammet utvecklar babylonierna efter en flera tusen år lång process ett avancerat skriftsystem. När abstraktionsnivån är tillräckligt komplex kan de genomföra avancerade matematiska beräkningar, skriva lagar, litteratur, vetenskap. Det verkar som om de vill dokumentera allting. Stora byråkratiska system samlar år efter år historiska händelser, astronomiska eller medicinska kunskaper, brev, dikter o.s.v. Sedan grundandet av de första städerna för omkring 6000 år sedan, har människan inga problem med att framställa omgivningen genom skulpturer och tvådimensionellt. Hon kan kopiera naturen på ett realistiskt sätt eller representera den symboliskt. Abstraktionen av denna symbolism skapar fullständiga skriftsystem baserade helt och hållet på tecken. Liksom gudarna väljer hon materialet att skriva på. Papyrus, skinn eller lera. Gudarna väljer naturen. Genom att observera naturen upptäcker människan att fenomen upprepas periodiskt och kan därför försöka förutse dem. Hon analyserar omgivningen och i sin fruktan använder hon den vetenskap som finns närmast tillhands i hopp om att kunna kontrollera framtiden. Hon förbryllas av solens uppgång och livets början, liksom av skymningen och sin egen död. Hon känner hur tiden för med sig med alla sorters händelser. Från det Akkadiska Imperiets fall till andra världskriget, ser hon hur Kronos slukar

23


sina barn. Men historien om den visuella framställningen genom koder begränsas inte till att lösa den rumsliga problematiken. Det är också en kamp att inkludera tidsaxeln i gestaltningen. Vår position i universum i förhållande till tid och rum är resultatet av förhandlingar mellan teknologi och myter, vetenskap och magi, det hedniska och det religiösa, Dionysus och Apollon. Konsten har genom tiderna bidragit till att visuellt representera denna spänning. I protasis av extispicia förekommer ofta metaforer som innefattar djuregenskaper. Själva ritualen baseras på ett djurs innanmäten. Människor och djur har alltid levt tillsammans, hjälpt och samtidigt hotat varandra. Genom tämjandet av djur skapades ett ömsesidigt beroende. Människan ser i djuret sitt eget varande. Alltsedan särskiljandet av människan som egen art, förnekar och bekräftar hon ständigt djuret, dyrkar det likaväl som hon jagar och äter det. När hon ser sig själv i djuret och offrar det, ligger det nära kannibalismen. Homeros nämner kannibalismen redan i Odyssén och Theophastrus kritiserar den i On Piety som beskriver hur människan i en offrande ritual hittar den vilda ersättaren för den kannibalistiska instinkten, en kvarleva från svåra hungertider. Det är på dessa spänningar som människan baserar sina analogier när hon ser sitt liv speglas i djurets kropp. De viscerala likheterna i de inre organen hos skadade soldater och bilder från slakterier har både skrämt och fascinerat människan. Det är med djuret som hon berikat sitt språk. Människan skapar bestiarier. De hybridiserade kombinationerna är inte enbart lingvistiska. Den egyptiska, babyloniska och grekiska konsten är full av fantastiska figurer, till hälften häst, lejon, fågel, till hälften människa. En del fiktiva, en stor del verkliga. De språkliga bilderna som refererar till himlakroppar är också återkommande: The image of the heaven as a stone surface upon wich a god could draw or write, as a scribe would a clay tablet , complement the metaphoric trope of the heavenly. In their discussion of the term lumāšu “constellation,” used in a sense of a form of writing with astral pictographs or “astroglyphs.” As they have been called ,(…) [the] summerian mul “star” (or mul-an. “heavenly star”) “ can refer both a star in the sky and to cuneiform sign on a tablet” (…) Tme metaphor of the heavenly writing therefor related to the constellation to cuneiforms signs from wich one could read and derive mening, and thus expressed that idea that written messages were encoded in celestial phenomena. (Rochberg 2004:2)

Specifikt för babylonisk extispicia var att baruprästen använde sig av lertavlor med olika omenkompendium som de konsulterade för att jämföra och komplettera sitt exta utfall. Följande omen är ett extrakt från lertavla nummer 5, Pantakalti, i kompendiet Babylonian Liver Omens: Be ta sa me. Ni gis tukul pu-ut tu –lu-ú sar-ra ina é.gal-sú hi.gar mes-su (--------) eme musen tés-mu-ú ki-nu-um summa elene bab ekalli kakku k~ima lisan issuri tesmu k-imu If an enveloped Weapon erupts from the center of the Palace Gate : For the prince they will rebel against him in his palace. (Westenoltz 2005:335) Kompendiet kommer från Assurbanipals bibliotek i Ninehve, men finns numera i British Museum. Det ger oss ett exempel på den syntaktiska uppbyggnaden i den Mesopotamiska litteraturen. Strukturen är kausal och liknar den i de religiösa krönikor eller lagar. Omen bildas av två meningar: den första, protasis, är tecknet eller signifier medan den andra, apodosis, är tolkningen eller signified.


Första satsen eller protasis, kan hämta sin analogi i de fysiska egenskaperna hos exta (inälvor), himlakroppar observationer, fysiska deformationer, symboler i naturen, kroppsdelar o.s.v. Beroende på var symbolerna kommer ifrån, samlar och systematiserar skribenter omen från det förgångna från generation till generation. Skribenterna kategoriserar, kompletterar och korrigerar dem. Ovanstående omen är t.ex. ett exta-omen. Möjligtvis härstammar det från ett försök till kanonisering beställt av kung Assurbanipal ca 776 f Kr. Orden ” Palace Gate” refererar till en del av levern och apodosis är en varning till prinsen. Denna kanoniska samling kallas för Barutu och har att göra med observationen av exta, mer specifikt levern. Tecknen som förbinds med naturfenomen eller mänskliga aktiviteter kunde samlas i Suma Alu. Tecken som har att göra med himmelska fenomen samlades i kompilationen Enuma Anum Enlil, och omen från fysiska deformationer i Baru. Suma Alu betyder t.ex “if a city is located” och fick sitt namn efter den första satsen i lertavlan, enligt sedvanligt bruk. Enuma Anu Enlil betyder ”When Anu Enlil”, där Enlil står för en himmelsk Gud i en viss position. Innan analysen av ovanstående exta-sats kan det vara värt att göra en jämförelse med ett omen från Suma Alu, t.ex. den i linje nr 4. A ram with four horns was seen in Der: A woman was bearded and had a curly mustache ; (she) has a penis and vagina.

Det är anmärkningsvärt att denna, liksom andra protasis i kompilationen, kan vara omöjlig, eller en möjlig värld. Det finns andra protatis som säger ”an ox had sex with a donkey: a fox had sex with a dog” Ann K.Guinan säger att: It is generally claimed that the omen compendium developed as a result of a shift from the original empirical, or at least, observational basis of divination to a theoretical orientation. The scribes were driven by a desire to be comprehensive and systematic: as they added omen to fill perceived classification gaps the scope of their inquiry expanded over the entire range of divinatory possibilities. The compendia became increasingly extensive as they developed over time. By the first millennium the scribes appear driven to record every possible permutation, to combine every sequence of signs with every available context. To follow contradictory lines of reasoning, recording omens that are observed and contrived, possible and impossible, real and surreal, historical and ahistorical, logical and patently absurd. These first millennium texts are often taken to be prototypes of arcane scholarship and, unlike the “historical” apodoses, of limited value for advancing our understanding of the conceptual basis of Mesopotamian divination. (Guinan, A severed head laughed in Ancient Magic 2002:10)

Detta hjälper oss att förstå kodernas struktur i tolkningen av tecken. Protasis kan vara utformad av ”reella element”, ting eller händelser i världen assimilerade med våra sinnen men kombinerade med varandra. Förnimmelserna är blandade på så vis att de skapar nya möjligheter, vilket gör att de får surrealistiska drag. Man är inte ute efter att beskriva tingen eller världens tillstånd. Satserna bygger mer på att hitta en struktur i universum än att göra en korrekt förutspåelse. Guinan fortsätter: Anyway they are approached, the omen texts are paradoxical. If omens are recorded in order to formulate repeatable connections, then divination invalidates its own premise: the more predictable and regular the phenomena, the more diminished its divnatory significance; should an omen succeed in making repeatable predictions, it would no longer be an omen. The signs are understood to be sent by a deity, yet at the same time they appear to be predicated on the assumption of interconnections in the universe which are coherent, systematic, and accessible to human scrutiny. In fact, the omen text appears to define an autonomous signifying structure operation independently from the will of a god. If the omen texts are understood to be systematic explanations of phenomena, then, paradoxically, they are an attempt to systematize the anomalous. (Ibid:20)

25


Den babyloniska vetenskapen påminner oss i sin strävan att expandera kontexten om några problem som behandlas av Wittgenstein, där logiken inte har som funktion att beskriva världen utan snarare att visa eller begränsa världens möjligheter att vara. På samma sätt beskriver språket, som verklighetens spegel, inte bara alla de förnimbara fenomenen, utan alla de möjliga fenomen. Alltså hur tingen eller händelserna skulle kunna vara. Beståndsdelarna i språket kan kombineras med varandra för att expandera möjligheterna. På så vis avgörs strukturen och språkets begränsningar av logiken. Språkets alla möjliga former är gränsen för vår kunskap. Det verkar som om de babyloniska skribenterna från generation till generation ville sträcka sig till denna kunskapsgräns. Omen kan vara historiska eller divinatoriska. I de historiska omen syftar apodosis till sådant som redan har hänt, som det tidigare nämnda Akkadiska imperiets fall eller att protasis, levern, hade ett visst utseende när något inträffade. Divinatoriska omen syftar till att förutspå händelser beroende på vilket utseende eller vilka egenskaper (protasis) som exta har. Kombinationerna kan vara: 1. exta såg ut på det sättet när detta inträffade 2. om något kommer att inträffa kan exta se ut så här 3. om exta ser ut på det här sättet kommer detta att inträffa. Varje del i levern speglar den inblandades liv och delas i en vänster och höger samt över, neder och mittendel. Var och en av dessa delar har en negativ eller positiv laddning. Interpretantis aparatus, i detta fallet levern, blir gränssnittet, föreningen av sociala konventioner ackumulerad genom generationer, samlingen av olika koder som hanteras för att beskriva eller förutsäga en händelse. Tolkningen av tecken i levern blir ännu mer komplex eftersom det inte räcker med att veta vilka delar i exta som är positiva och negativa för att få ett sammanfattande resultat. Några delar i levern fungerar som en sorts joker och kan plötsligt ändra det negativa eller positiva utfallet av hela tolkningen. Deformationer och avvikelser är också centrala i tydningen. Även om vi vid ett första ögonkast skulle kunna koppla ritualens ursprung med någon praktisk funktion i samhället eller någon medicinsk förbindelse, så är ritualerna inte så självklart enkla. Några teorier menar att den har en praktisk funktion genom att via inälvornas avvikelser eller deformationer avslöja eventuella samband mellan platser där djuren har intagit föda och dess hälsa. Irregulariteterna tolkas som negativa tecken eller varningar för risken att befolka just de platserna. Medicinskt sätt kan ett sjukt djur ha anormala inälvor och därmed presentera negativa tecken även om djuret i övrigt ser friskt ut. Men även om det kan finnas en viss koppling mellan djurets hälsa och förebudet, så är inte detta samband det avgörande inom extispicia. Vi skulle bättre kunna förstå praktiken utifrån en epikureisk synvinkel där clinamen eller avvikelsen är en central symbol som sätter i gång en kedja av händelser i en annars enhetlig miljö. Detta kan hjälpa oss att i viss mån förklara det overkliga i några protasis. Teorin genljuder i modernt tänkande som hos filosofen Henri Bergson eller patafysikern Alfred Jarry. Sture Pik hänvisar i sitt intro till Jarrys pjäs Kung Ubu till Epikurus tankar: Genom sin tyngd faller atomerna oavbrutet genom universum. Om alla atomer föll absolut lodrätt skulle de aldrig komma i beröring med varandra, men om någon avviker det allra minsta åt sidan åstadkommer den en virvelrörelse bland atomerna och därur uppstår världen. Filosofen Bergson säger: ”Avvikelsen lyder ingen lag utan är en nyck hos atomen. Det är en rörelse helt utan orsak. Men eftersom den är så minimal kan man bortse från detta. Och då får man lätt en förklaring till världarnas uppkomst.” (Pik i Jarry, 1995:51)

Några andra exempel av omen enligt tolkning av leverns egenskaper är: Från Manzazu (the Presence) avsnitten text 6 (Koch-Westenholz 2000:122)


If the Presence is divided and split in three: As for the king the wall he made will be destroyed Från Padānu (the Path) avsnitten tablet nummer (Ibid :211) If there are four Paths and they lie separately: Fall of a large army. Den oändliga dröm av teckens betydelser som växer med varje försök att definiera dem begränsas bara av språkets alla möjliga kombinationer. När ett välfungerande signifikationssystem skapas och styrs av en kulturell kod behöver vi inte längre referera till objekt i världen. I varje omen möter vi den babyloniska vetenskapens strävan efter att utvidga språkets betydelser, hitta och skapa koder (några elastiska andra mer oföränderliga) i universums struktur i offerdjurens kroppsdelar lästa som tecken. Denna struktur begränsas enbart av språkets gränser, kunskapens gränser. Oavsett om syftet med utövandet är praktiskt, divinatoriskt eller magiskt, presenterar antikens extispicia en av de mer komplexa modellerna av koder och tecken förkroppsligad i exta . Mesopotamer försökte genom århundraden, från generation till generation, att expandera vetandets möjligheter genom hantering av koder. De försökte avslöja det icke förnimbara, undersöka språkets begränsningar, tala om det som inte kan talas om. Med Wittgenstein ord: The limits of my knowledge are the limits of my language. ................................................................... I ett omen är protasis tecknet som tolkas och baseras på recognition (igenkännande) av olika fenomen, från bl.a.: himlen, naturen, kroppen, mänskliga aktiviteter, och, särskilt relevant för oss, exta - inälvorna från ett offerdjur. Divinatorn börjar att examinera inälvorna i djuret uppifrån och ned. Han börjar med brösten för att fortsätta med lungorna, hjärtat, diafragman, levern, magen, och slutligen kolon. Här koncentrerar vi oss på den hepatiska zonen och dess detaljer. Hur associerar prästen de olika beståndsdelarna i levern med världens tillstånd eller förnimbara fenomen för att formulera en protasis? Den första och kanske något naiva tanken är att han hittar analogier genom fysiska liknelser, vilket påminner oss om kritiken som Eco ger Pierces ikonism, där signifikant äger få eller inga av egenskaperna av världstillståndet. De olika delarna i levern får sina namn enligt konventioner skapade av präster (barú) och har väldigt liten fysisk likhet i världen.Trots att vissa delar som till exempel den så kallade ”finger”, kan påminna oss om en tumme, behöver namnets ursprung inte nödvändigtvis härleda från en fysisk liknelse. Ulla Koch-Westenholz säger att: We have to accept that it is not always possible to determine with certainty the exact meaning of a given technical term. The problems facing us are of course multifarious. To mention some: During its long history the terminology extispicy inevitably changed. New terms for some of the phenomena deemed worthy of consideration by the diviner appeared, sometimes replacing older terms but often merely swelling the vocabulary of divination. Phenomena became obsolete, and new ones were introduced. The meaning of particular terms can – and did – change over time. Words from everyday speech used idiomatically as technical terms are often difficult to understand and may not necessarily have the exact same meaning in different technical contexts. Some terms were part of a special technical terminology which is not attested outside extispicy. For instance, patāru means “to split” in extispicy but “to loosen, untie, solve” in ordinary usage, while “to split” is normally letû. (Koch-Westenholz 2000:44)

27


Påståendet att det är felaktigt att tecknets betydelse är bundet till ett objekt kallas referential fallacy. Verifikationen av en sats eller ett påståendes utsträckning som sant eller falskt kallas extensional fallacy. Den historiska omenkompilationen om Akkadiens fall är ett exempel. Det faktum att det Akkadiska riket föll år 2200 f.Kr. är historiskt sant, men att som kompilationen påstå att staden störtades för att guden Anu Enlil var i en viss position är historiskt falsk, en myt. Å andra sidan fanns i den mesopotamiska kulturen koder som konnoterade den andra satsen som historiskt korrekt. För att förstå extispiciaritualen eller omenkompendiet behöver vi inte veta att inälvorna utseende eller protasis korresponderar med ett specifikt reellt fenomen. Det viktigaste är att veta till vilken kulturell enhet innehållet i varje uttryck korresponderar. Det förmodade objektet eller fenomenet till vilket uttrycket refererar är oviktigt. Det centrala är innehållet, den kulturella enheten. Den del som under slakteriet är viktigast att observera var inälvorna och då särskilt levern, en praktik som kallas hepatoskopi. De olika indelningarna av levern och deras namn är enligt Koch – Westenholz (ibid:45): 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19.

Manzāzu, the Presence Padānu,the Path Pu tabu, the pleasing Word Nasraptu, the dyeing Vat Ruqqu, the Narrow Place Dananu, the Strenght Bab ekalli,the Palace Gate Sulmu, the Well Being Padan imitti marti, the Part of the Right of the Gall Bladder Martu,the Gall Bladder Mahis pan nakri, the Defeat of the Enemy Army Nidi kussi, the Throne Base Ubanu, the Finger Sibtu, the Increment Niru, the Yoke Tib sari, the Rise of the Wind Tib sumeli. The Left Rise Nar amuti,the River of the Liver Kisirti imitti, The Right Ridge

Extispicia fungerar som en metafor. Påståendet att vetenskap i allmänhet är antimetaforisk, att vetenskapen kan börja med metaforiska modeller men att dess funktion är att avlägsna sig från dessa analogier och åstadkomma ett mer noggrant språk, leder till ett snävt logiskt-positivistiskt tänkande. Men varken vår erfarenhet, förståelse eller vårt litterära språk räcker till för att begripa vissa fenomen. Vi kan inte bara genom språket anförtro oss till verkligheten. Människan har genom alla tider skapat metaforiska modeller för att förstå eller förklara omgivningen, för att tolka vissa koder. Några är tydliga, andra laddade med mystik och ytterligare andra utelämnas i mörkret, öppna för individuella sanningar. Syftet med att skapa metaforer är att stabilisera en värld utformad av ett otillräckligt litterärt språk. Användningen av metaforerna i vårt vardagsliv begränsas inte till språket. Metaforerna manifesteras i våra tankar och handlingar. Lakoff & Johnson hävdar att våra konceptuella system är fundamentalt metaforiska. De förmedlar vår förståelse, vilket definieras som konceptuella metaforer, d.v.s. det som genom en källdomän och en måldomän utjämnar två olika konceptfält.(hänvisas:) Konceptuella metaforer ser korrespondenser mellan kartläggningar i olika domäner, ”time is the best healer”, förbinder den tidsmässiga med den medicinska domänen. På samma sätt konceptualiserar vi tiden som en fysisk entitet. Vi ser bakåt eller framåt i tiden. Att orientera oss och skapa ordning i tiden genom rumsliga associationer hjälper oss att minnas.

28


Vid överenskommelser om meningar är minnet viktigt eftersom dessa meningar måste kommas ihåg för att återanvändas. Däggdjur markerar sina revir för att signalera egendom, men framförallt för att orientera sig, liksom människan genom tiderna har staplat stenar för att orientera sig, inte bara geografiskt utan även tidsmässigt. Vi mäter tiden genom rumsliga medel; solen, stjärnorna och klockans visare. För Henri Bergson är tiden en metafysisk form i rummet. Man anser att skrivkonsten föddes genom behovet av bokföring. Detta kan iakttas i de tidiga sumeriska kulturerna där lertavlor användes för ekonomisk organisation men framförallt som en hjälp för minnet. Skrivkonstens syfte var också ett sätt för människan att orientera sig, skapa ordning i tillvaron. Både språket och skriften har som primär funktion en samordning av handlingar, men syftar också till att genom minnet eller fantasin referera till det frånvarande. Vi har sätt hur mnemomic är en strategi för att skapa ett mentalt rum som organiserar och återkallar mentala bilder. Vi kan föreställa oss en fiktiv framtid tack vare vår symboliska språklighet och vårt episodiska minne. Ett vanligt metaforiskt sätt att resonera om tiden är att föreställa oss att vi reser fram i en statisk tid, att framtiden kommer, dvs. att vi har framtiden framför oss. I andra kulturer däremot, t.ex. i antikens Grekland, strömmade tiden, så att det gick att överblicka det som hade skett framför sig men inte se vad som väntade eftersom ”framtiden” kom bakifrån. Extispicia präster tolkade tiden som dynamisk och tvåsidig, vilket tillät dem att blicka både framåt och bakåt i tiden. De ansåg sig också kunna ha ett inflytande både på framtiden och dåtiden. Assurbanipal dekorerade sina tempels väggar med passager ur Gilgamesh eposet, men det var han själv som avbildades som hjälte. Med tiden blev det osäkert vem som var vem. På samma sätt trodde prästerna sig kunna ändra framtiden.

29


Olika lager av koder Ett konstverk eller en ritual är en text, resultatet av samexistensen av olika koder sända samtidigt. Koderna tolkas vertikalt och samtidigt istället för horisontellt och följande på varandra som Hjelmselv påstår.(Eco,1979: )Några definitioner av metaforer baseras på ett dialektiskt additivt system, d.v.s. de kombinerar, jämför eller överför innehåll mellan två element för att åstadkomma ett tredje. Eller, för att tänka från andra hållet: en levande metafor ska ge oss två idéer samtidigt när vi betraktar den. Så, när vi lägger ett lager av koder ovanpå ett annat ska vi framkalla ett tredje. I hepatoskopi t.ex., lägger vi ett lager av koder med de geografiska egenskaperna av en bestämd plats ovanpå de anatomiska koderna av egenskaperna i levern, och framkallar på så vis ytterligare en kod. Augurprästernas metaforiska system tillåter denna stapling av olika lager på varandra. De nya koder som bildats kunde sedan jämföras med andra koder för att leda fram till en ny bild, likt en atlas som vill visa strukturerna i universum och dess hemligheter. Levern står för nuet, och korsningen av cardo och decumanus för det rumsliga centrum eller jaget. Omkring exta föreställer man sig koncentriska ringar, där varje ring står för en kod, samtidigt som de står för en tidsintervall. Prästen vet inte vad som finns eller förväntas i de avlägsna ringarna men är medveten om att nuet och dåtiden (protasis) bestämmer det som ska hända (apodosis) (Retention påverkar protention med Husserls ord). Det finns betydligt mer information om hepatoskopi än annan inälvstydning, exempelvis av lungor eller tarmar. I den mesopotamiska kulturen jämför experter ofta examinationsutkastet med olika lertavlor med texter om förebud, omenkompendium. Efter att prästerna samlat tillräcklig anatomisk information, lägger de denna kod ovanpå en geografisk kod. Den mentala analogin läggs sedan ytterligare på ett lager av koder tills man har tillräckligt med information. Sista steget inom den babyloniska vetenskapen är att jämföra resultaten av tydningen med texterna som formats av en serie av konditionella satser, genom att blanda de anatomiska tecknen med dåtida kulturella referenser. Resultatet av inspektionen är protasis och själva förebudet apodosis. If the top of the left…* is split: terror, fear, If the top of the left…* is trimmed: defeat of the vanguar of the enemy army If the top of the left…* is split in the center: the treasure of the enemy will be delivered to you (* anatomiska delar) I verkligheten existerar inte tecken utan bara semiotiska funktioner. Prästerna stöter på olika signaler, men inte alla av dessa är ännu tecken. Lungornas konsistens, hjärtas färg, tarmarnas ställning, leverns flikar och så vidare är inte tecken förrän koden som ärvts från olika generationer under antiken sätter sändaren i förhållande till det sända. Vi skapar på detta sätt en organisk exposition som överför ett meddelande eller ett innehåll. När de gudomliga signalerna sätts i förhållande till det de vill säga, uppstår en semiotisk funktion. Därför existerar i verkligheten enbart bara semiotiska funktioner. (Eco1985:84). På samma sätt som köttet är gränsen mellan medvetande och universum, är det i det offrade djurets lever som olika system möts. Där har en ritual sammankopplat dem. Köttet är en container där hela kosmos korsas. Levern och dess riktning omvandlas till tecken i den semiotiska funktionen. Tecken som förenar gudarnas råd med människans fruktan. Tecken som inom litteraturen kom att föra en hel stad mot sin undergång (inte bara mytologiskt sett). Den semiotiska funktionen måste vara kulturellt godkänd och accepterad av en grupp människor för att vara tecken. Inälvorna hos vilket djur som helst betyder ingenting förrän de erkänns som tecken för någonting annat. Meningen finns i kontexten. Inom antikens spåkonst är vanliga människor visserligen medvetna om koderna, men det är bara prästerna som kan ge godkännande av tolkningen eftersom detta var är det


kulturellt accepterade ända fram till romarrikets fall. Språket främsta uppgift är att kommunicera det som är frånvarande, utanför nutiden och icke synligt i rummet. En signal är inte ett tecken. I en perceptionsprocess kan en signal vara en stimulus till en specifik respons, men den behöver inte betyda något. Tecknens produktion behandlar hur idéerna är en sammanfattning av det betydande objektet, inte var i hjärnan de elektriska impulserna från omgivningen omvandlas genom våra sinnen. Detta hör till den kognitiva neurovetenskapen. Den visuella perceptionen, t.ex. att retinan i ögat formas av 1000 miljoner receptorer som omvandlar fotoner till signaler som kodifieras till elektriska pulser genom ett neurosystem av mer än en miljon kanaler och omvandlas till färg, position och form i olika regioner i hjärnan utan att ljus går in i oss, är sekundärt i detta fall. Diskussionen om huruvida vi uppfattar världen på samma sätt som andra utgår från ett fenomenologiskt och inte biologiskt perspektiv. Det biologiska perspektivet kommer felaktigt att leda Descartes till det privata språkargumentet, där vi bara kan vara säkra på vår egen verklighet. Ett exempel: Walter Burkert hävdar att kosmos är utformat av ett tecknens universum och att tecken har att göra med det biologiska arvet. (Burkert 1998: )Vi vet att för att förhålla vår mentala värld till naturen använder vi våra kroppar, våra sinnen. Innan en fenomenologisk förklaring äger rum, bär våra sinnen information från den yttre världen till vår hjärna, på samma sätt som hos andra elementära varelser. Även om förökningen kan vara ett mål för alla levande varelser, så är det viktigaste målet överlevnad. Fysiologiskt sett har sinnet utvecklats av förmågan hos olika celler att skilja mellan fysiska och kemiska impulser som ljus, värme eller tryck som separeras genom olika sinnesorgan. Det är dessa externa förändringar i temperatur och rörelsen mellan ljus och skuggor som gör oss alerta. Hobbes kommer att säga i Leviathan att det är denna rörelse som skapar de sensoriska signalerna. Så småningom börjar vi kodifiera mellan dessa sensoriska förändringar, vilket kommer att utveckla vår erfarenhet. För Locke kommer medfödda idéer inte att finnas, han kommer att hävda i An Essay Concerning Human Understanding att all erfarenhet kommer från våra sinnen. Men till perceptionen liksom tolkningen av sensoriska data när vi känner igen någonting, applicerar vi en kulturell enhet och kan till och med omvandla den perceptiva erfarenheten till en verbal erfarenhet: ”Jag har sett någonting”. Verkligheten är inte given, vi skapar den själva kulturellt och varje förnummet och tänkbart objekt blir ett tecken. Burkert överskrider semiotikens gränser genom att påstå att det som ser ut som en typisk karaktäristik av en komplex mänsklig värld, hittar sina former i ett enkelt biologiskt perspektiv. Han förklarar hur de primitiva organismernas sensitiva organ fungerar genom att tolka naturliga signaler på ett instinktivt sätt och att detta har att göra med överlevnad. (Ibid:) Hans syn överstämmer med Leibniz i det att förståelse och spiritualitet är som störst hos människan och därefter i ordningsföljd hos djuren, växterna och tingen. Visserligen kan ett djur vara ett subjekt, men det är reflexionen omkring den egna subjektiviteten som gör skillnaden. Spådomsritualerna har ackompanjerat mänskligheten och hjälpt till att förutsäga och fylla luckor i förståelsen. Spådomsritualernas härkomst är dunkel och avlägsen som kulturernas ursprung. Vi känner till offret eller ritualen som neandertalaren utförde genom att gräva ner björnens ben. Om offrandet av djur från början var en konsekvens av och ett redskap i jägarsamhället, formades med kulturernas upprinnelse spådomskonsten så småningom till en del av ritualerna. Ritualerna praktiserades med häpnadsväckande likhet i hela den antika världen. Mellan Babylonier och Assyrier, i gamla Egypten, vid Judendomens och Islams begynnelse, och inte att förglömma Östasien och de gamla förcolumbianska kulturerna. Medan uttryck och innehåll är i konstant förvandling finns det några grundläggande koder som har kvarstått mer eller mindre oförändrade under årtusenden. Människans hjärna har varit densamma från över 150 000 år och för ungefär 40 000 år sedan började vi att framställa världen tvådimensionellt i t.ex. grottmålningar. Men det vi kallar vetenskap idag har inte utvecklats från det magiska eller mytiska tänkandet.

31


Det är trots detta felaktigt att tro att det mytiska tänkandet inte på ett teoretiskt logiskt vis kan skilja mellan tecknens uttryck och innehåll. Sett ur perspektivet av mänsklighetens historia skulle det vara fel att tala om att det skett någon visuell evolution. Liknande fenomen sker mellan primitiv tanke och modern vetenskap. Lévy-Bruhls kritik mot tidiga antropologer (bl.a. Tylor, Frazer,) kan appliceras på de visuella koderna:

32


(…)he was not speaking from the point of view of individualistic pshychology or the laws of universal individual endowment but (…) was referring to collective representations and the influence of collectivities on individuals (…) [and] deviated from them by not enterteining any thesis of continuos development from primitive thought to modern thought . Lévy-Bruhl would not accept Durkheim´s thesis that the ideas of force contained in a (primitive) religion were the precusors of the idea of causality in modern science. (Tambiah 1990:84) I civilisationens begynnelse finns en man som genom en ritual kontrollerar universum. Han tyder det icke närvarande i en organisk karta. Mannen håller i sin utsträckta hand en lever av ett lamm. Omkring mannen med levern i handen roterar vetenskapen, politiken och framtiden och mannen står i en dialektisk konflikt mellan två världar. Han har lärt sig av framtiden och vet att han kan påverka den värld han vill leva i. ............................................................................................

33


Litteraturförteckning

Bachman Emil, Att mäta himmel och jord: från pyramid till vädersatellit Övers. Sten Söderberg Stokholm,1973. Black, Jeremy, Maps and History:constructing images of the past. New Haven and London 1997 Bloch, Raymond, Spådomen under antiken, Övers Svensson, Pär, Italien 1998 Borges, Jorge Luis, Nueva antología personal, México D.F., 1998 Burkert, Walter, Creation of the Sacred – tracks of biology in early religions, United States of America. 1998 Burkert, Walter, Mystery Cults, United States of America. 1987 Burkert, Walter, Homo Necans, The anthropology of ancient greek sacrificial ritual and myth, Övers. Bing, Peter. United States of America. 1983 Blake, William, Poems and prophecies, Introduccion, Bibliography and chronology by David Campbell. London,1991 Danto, Arthur C., Connections to the world, United States of America. 1989 Diringer, David, The Alphabet, a Key to the Story of Mandkind, London, 1968 Eco, Umberto, Tratado de semiótica general, övers. Manzano, Carlos, México D.F., 2005 Eco, Umberto, A Theory of semiotics, United States of America. 1979 Jarry, Alfred, Far Ubus, Övers. Sture Pyk, Lund 1995 Homero, La ilíada, Övers. Segala, Luis, México, 1981 Hughes, Robert, Goya London,2003 Koch-Weztenholtz, Babylonian Liver Omens,Viborg, 1995 Morente, Manuel, Lecciones preliminares de filosofía, México D.F., 2003 Praaisma, Dowe, Metaphors of memory, United Kingdom, 1997 Robinson, Andrew, Skrivkonsten- uppkomst och historia, Övers. Retzlaff, Joachim, Slovenia 1998 Rochberg, Francesca, The heavenly Writing:divinatio,horoscopy,and astronomy in mesopotamian culture United States of America, 2004 Stokstad, Marilyn, Art History, New York 1995 Tambiah, Stanley Jeyaraja, Magic, science, religion and the scope of rationality, Cambridge, 1990 Xirau, Ramon, Introducción a la historia de la filosofía. México D.F.,1990 Wood Michael,Road to Delphi ,United States of America, 2003


VI.

Appendix

Extispicia The story of Mankind is a tale of interconnections. In neither visual art nor science is there such a thing as evolution of thought. It is a mistake for example to think that science is the evolutive consequence of ritual or myth. Extispicia was a ritual used to predict the future in ancient cultures and practiced as a science, especially in Mesopotamia, to collate many different disciplines, for example medicine, astronomy, and astrology. Extispicia is the inspection of the entrails (especially the liver) of a sacriďŹ cial animal. Extispicia helps us understand the way we try to assimilate our environment using metaphorical systems common in different domains of thought. In order to express this, we present three works in Autumn 2007 in Gothenburg:

1.The liver works as an interface for time and space in the ritual. The point of the sacriďŹ ce is the cross point of the future and the past, the presence and the absence. The installation Extispicia (2007 mixed media) encourages the viewer to ďŹ nd the interconnections in our perceptive world through associative ideas depending on the viewers position around the artwork.

35


2.Time and space are concepts treated in the second installation. The visitor is between a video projection and twelve high power fans. The wind acts as time passing through the viewer who at the same time sees images going by.


3.In order to use those metaphorical systems we establish codes in our cultures. Some of these codes are clear and easy to identify, others have been hard-wired for thousands of years in our conceptual systems. The third work ”tzompantli” develops some of these codes. An arrangement of bones. A repetition of patterns based on the sacrificial worlds of ancient cultures. www.tepez.com


extA