Page 1

Stockholm, utställningen och sommarnöjen

Villa Björkudden

Levnadsöden och framtidsdrömmar 1897-2016

1


Innehåll

Villa Björkudden förädlas av Sisyfosgruppen – ett företag som bygger på en gammal grekisk myt. Sisyfos har trotsat den mäktige överguden Zeus. Som straff för sin hybris döms han till att rulla en tung sten uppför ett högt berg. För att klara uppgiften tvingas han använda alla sina krafter. När stenen knuffats upp på toppen av berget rullar den ner på andra sidan och Sisyfos får börja om från början. Detta arbete får han fortsätta med i eviga tider. Man brukar säga att ett arbete som man inte ser något slut på är ett ”Sisyfosarbete”. Men Sisyfos kommer på ett sätt att undgå sitt straff. Genom att bestämma sig för att detta kroppsarbete är det roligaste som finns misslyckas Zeus med att straffa honom. I Camus bok är det vi människor som knuffar på stenen. Livet har, precis som stenrullandet, inget varaktigt värde. Det är vi människor som måste skapa ett värde i våra liv. Vi kan välja att tycka att det vi gör har ett värde, på samma sätt som Sisyfos valde att sätta värde på sitt arbete. Att tvingas välja och ta ansvar för sitt liv är ett huvuddrag i existentialismen.

Förord: Levnadsöden och framtidsdrömmar

sid 5

Tidslinje

sid 8

1897 Stockholm, utställningen och sommarnöjen

sid 10

1898–1908 Johan Sjöqvist, Östermalms byggpatron

sid 22

1908–1943 Steinwalls skärgårdspalats

sid 34

1944–1945 De som kom över havet

sid 52

1949 När Villa Björkudden blev ferieskola

sid 66

Förädlingsarbete/detaljer

sid 78

Före- och efterbilder

sid 82

Byggarbete

sid 86

Slutord

sid 90

Villa Björkudden, Levnadsöden och framtidsdrömmar 1897–2016. Text: Hampus Sahlqvist, Bibbi Fagerström, Olle Larsson, Sisyfos. Textredigering: Johanna Lundeberg, Ordaglad. Foto: Anneli Lindh, Care of Lindh. Arikivbilder från Stockholms Stadsmuseum (sid 13, 15, 21, 25, 52, 55), Sjöhistoriska museet (sid 50, 51). Övriga foton: Privata bilder från Birgitta Steinwall, Bibbi Fagerström och Helga Nõu. Form: Taeko Östergren, Grafish. Tryck: Norrmalms tryckeri. Typsnitt: Brödtext är Cochin, ritad av Georges Peignot 1912. Mellanrubrik är Base 12 Serif, ritad av Zuzana Licko 1995. Maj 2016.


Villa Bjรถrkudden

Levnadsรถden och framtidsdrรถmmar 1897-2016


4


Förord

Levnadsöden och framtidsdrömmar Villa Björkudden berättar historier. Historier om människoöden, om drömmar och framtidstro. Om krig och fred, om fester och lycka och om tunga stunder. Sisyfosgruppens ansvar är att bevara och berätta husets och platsens fantastiska historia. Vi vill också använda historierna och platsen som inspiration för att skapa ny historia. Vi som förtrollats av husets magi vill återupprätta Villa Björkudden och bosätta vårt nätverk och vårt varumärke Sisyfos på Tynningö.  I den grekiska mytologin fanns en kung vid namn Sisyfos. Efter ett nederlag fick han som straff av guden Zeus att rulla en sten uppför ett brant berg. Varje gång rullade stenen ner igen och arbetet tog därför aldrig slut. Det eviga straffet blev en symbol för uthållighet och tröstlösa projekt. Historien har också en annan sida. Stenen var inte Sisyfos första utmaning; han hade i omgångar trotsat Zeus och bland annat lyckats lura sig ut ur Hades Dödsrike. Sisyfos hade bestämt sig för att aldrig låta sig straffas och fann en lösning också i stenutmaningen. Eftersom han ändå skulle rulla stenen för evigt hade han inte något annat val än att hitta glädjen i utmaningen och att ställa in sig på att detta var det bästa och roligaste som fanns. Genom att acceptera sitt öde och hitta glädjen i ögonblicket lurade han Zeus en sista gång. Straffet förvandlades till en belöning! Vi har i dag frihet att själva välja våra liv och forma vår framtid. Det är inte bara en förmån utan också

ett ansvar, och vi behöver utmana oss själva och sätta egna mål för att utvecklas och växa.   Svårt är roligt, enkelt är tråkigt. Det är Sisyfos motto.  Ur Villa Björkuddens fascinerande historia har vi valt fyra historier som vi berättar i den här boken. De har en gemensam nämnare i drömmen om det goda livet och en bättre värld, en framtidstro som inspirerar oss och ger kraft: Johan Sjökvist, Världsutställningen och det nya Stockholm. Georg Steinwall, det glada 20-talet och reaktionen på krigets utmaningar. Helga Nõu, de estniska krigsflyktingarna och deras resa från hem mot en osäker men bättre framtid. Grethe Fagerströms tankar kring utbildning och hur den auktoritära skolan ersattes av en ny pedagogisk människosyn.  De är alla personer som har skapat historia och utifrån sin tid och position gjort avtryck in i vår tid. I boken möter ni dem, deras vänner och släktingar samt deras idéer och ideal. En spännande beskrivning av 120 år av Stockholmshistoria. Villa Björkudden är en viktig plats i historien, i dag och i framtiden.

Välkommen! Olle Larsson Sisyfosgruppen

5


PLATSEN, DU OCH HISTORIEN

6

et finns platser där historien är mer synlig än på andra. Där tidslager avtecknas så tydligt att de själva kan berätta en historia som sträcker sig långt utanför väggar och tomtgränser. Platser där känslan av tidigare skeenden är så tydlig att det är som att stå på en klarfrusen å och betrakta tiden som har passerat och känna närvaron från alla de människor som har passerat. Villa Björkudden på Tynningö är en sådan plats. Här syns spår långt mycket större än dess storslagna fasad, som skulle passa i Humlegårdens villastad. Här finns berättelsen om födelsen av det nya Stockholm, Sverige och längtan efter ett fritt liv. Det är en historia som delas lika av de mest olika. Här har ferieskolbarn, punschstinna konstnärer ur sekelskiftets guldår och flyktingar från andra världskriget passerat och lämnat sina spår. Detta är inte ett hus, detta är deras historia som vi har förälskat oss i och som nu också blir din.


7


Tidslinje

Övre del: Sofiero Björkudden 1:12 och 1:29 Historiskt relevanta årtal för fastigheten Nedre del: I Stockholm, Sverige och världen

1543 Copernicus förklarar sin heliocentriska världsbild som har solen i centrum.

Medeltid Tynningö känt som Thyninge.

1400 Ön tillhör Stockholmsborgare, övertas senare av Gustav Vasa.

8

Medeltid

1879 Munthe säljer fastigheterna Sofiero (Tynningö 1:12) till Gustaf Åkerstedt som senare säljer vidare till sidenfabrikör A N Berglöf.

1400

1252 Stockholm anses officiellt vara grundad.

1500

1874 Munthe köper området och döper det till Höganäs.

1560 Erik XIV förlänar ön som säteri till Jakob Bagge, en flygelbyggnad till säteriet finns kvar intill färjeläget än i dag.

1600

1523 Gustav Vasa väljs till kung den 6 juni.

1400-talet Renässans. Symmetriska geometriska former. Pelare, statyer och allt som får människor att tänka på antiken var ett måste.

Sena 1500-talet till tidiga 1700-talet Barocken. Prålig, fyllig och överdådig estetik.

1700-talet Rokoko. Kännetecknas av strävan efter lätthet och behag, böljande former och pastell.

1897 Stockholmsutställningen hålls på Djurgården i Stockholm. Den nuvarande byggnaden uppförs intill Djurgårdsbron som administrationshus för utställningen.

1800 Ön styckas i mindre jordbruk för självägande skärgårdsbönder.

1800

1700

1723 blir det lag på att föräldrar ska lära sina barn att läsa.

1517 Martin Luther offentliggör sina teser med kritik av kyrkan och avlaten, vilket inleder reformationen.

1890 Fastigheten överlåts från dödsbo till byggmästare Johan Sjöqvist.

1800-talet Den industriella revolutionen inleds i mitten av seklet i Storbritannien.

1735 Första utgåvan av Carl von Linnés bok Systema Naturae.

Sena 1700-talet Gustaviansk tid. Går bort från det fylligt behagliga. Rätvinkligt, geometriskt och strikt.

1842 Introduktion av fyra år lång skola med grundläggande utbildning i Sverige, folkskola.

1895 Operakällan öppnas av George och Gustav Steinwall.

1800-talets första hälft. Karl Johan. Kraftiga färger, mörkt trä och gärna mycket, mycket guld.

Sena 1800-talet Jugend/Art Noveu. Kännetecknas av organiska, slingrande växt­former.


1943 Georg Steinwall död sedan fem år tillbaka. Steinwalls dödsbo säljer fastigheten till Maria Lövgren. 1944 Året efter försäljningen säljs fastigheten till Gustaf Åkerström.

1898 Byggnaden flyttas till Tynningö och uppförs på fastigheten Sofiero 1 Björkudden av byggmästare J. Sjöqvist. Byggnaden får gissningsvis sin källare här, då huset placeras i en sluttning. 1908 Gustaf och Georg Steinwall köper fastigheten tillsammans.

1900

1944−1945 Huset används som flyktingförläggning. 1949 Lärarparet Mauritz och Grethe Fagerström köper fastigheten, som är kvar i familjens ägo till år 2015.

1916 Georg köper ut sin bror Gustaf och äger därefter fastigheten ensam.

1950−1967 Mauritz och Grethe Fagerström bedriver ferieskola på Sofiero Björkudden.

1940

1920

1936 Folkskolan blev obligatoriskt 7-årig i Sverige.

1960

1980

2015 Fastighetsförädlingsföretaget Sisyfos köper huset.

2000

1950 Riksdagen 2001 Två flyg1989 1973 beslutar om plan kraschar in Oljekrisen Berlinmuobligatorisk i World Trade ren rivs. drabbar nioårig grundCenter den världen. skola. 11 september. 1919 Sverige inför lika och 1967 Sverige allmän rösträtt för kvinnor. går över till 2004 Sveriges 1995 Sverige blir högertrafik. befolkning Fram till 1920-talet utvandrar medlem i EU. 1917–1955 Motboken passerar 1,5 miljoner svenskar från används i hela Sverige. 9 miljonerSverige främst till USA. strecket. 1905 Albert Einstein framlägger sin relativitetsteori.

1800-talet Nyrenässans. Inriktning som tar upp former och motiv från renässansen.

1914–1918 Första världskriget.

1900-talet Modernism. Fokus på människans behov och det industriellt producerade.

1939–1945 Andra världskriget.

1920–1930 Art decó. Framhäver det individuella, dekorativa och exklusiva. Kännetecknas av geometriska former: klot, polygoner, rektanglar, kvadrater och solstrålemotiv.

1930–1960 Funktionalism, s.k. funkis. Kännetecknas av släta, ljusa, oftast putsade och odekorerade fasader, platta tak och lådaktiga hus.

1970–1980 Postmodernism. Stil som struntar i modernismens stilregler för hur hus ska se ut. Materialen ofta är betong och glas.

9


Arkitekten Fredrik Dahlberg ritade administrationsbyggnaden (längst till vänster) till Stockholmsutställningen 1897. Med den vackert putsade och målade fasaden lyckades man lura både besökare och arkitekturvetare att det inte alls var byggt med restplank och trästomme utan i tegel och granit.

10


1897

Stockholm, utställningen och sommarnÜjen


U

nder 1800-talets senare hälft händer något i Sveriges städer. Demokratiska reformer och en liberaliserad ekonomi bäddar för en ekonomisk tillväxt som vi varken förr eller senare har fått se. Denna tillväxt kommer att ta Sverige från primitivt bondeland till en expansiv industrination på mindre än ett halvsekel. Det är en historia om enorma framgångar men också om misär och motsättningar. Här lades grunden till det välstånd som kom att prägla Sverige in i modern tid. De som föddes under 1800-talets första hälft levde i en spännande tid. De föddes i ett Sverige utan elektricitet, utan tåg och utan egentlig industri, ett Sverige där kyrka och kung var en oemotsagd auktoritet. När de såg tillbaka efter ett långt liv – dit alla som fyllt femtio kunde räkna sig – kunde de se ett samhälle som förändrat sig på alla punkter, och det oerhört snabbt.

12

En stor del av denna utveckling utgick från en ny grupp. De bodde i städerna och saknade ofta epitetet ”von” som den gamla eliten, adeln, hade. Men med deras ökade välstånd växte också en identitet som tog intryck av vanor och smak. 1800-talet var borgarnas, eller bourgeoisiens sekel, där männen hade titlar som direktör, disponent och källarmästare och där status manifesterades i säsongens fester, kultur och antal rum i fil i våningen på Östermalm. Det var ett samhälle och en utveckling med starka regler, skrivna och oskrivna. Det fanns också en skillnad mellan det som gällde utåt och hur det egentligen låg till, en dubbelmoralens gyllene tid. Som ett svar till allt detta föddes den samtida konsten. En klass med nya pengar men som lekte gammal adel. Det är mot bakgrund av detta som man kan förstå vad ett sommarnöje är. Själva bruket av att ha två boenden i Stockholm var inget nytt bland dem som hade råd. Ofta hade man ett litet torp utanför staden – vilket ofta kunde vara så nära som i Skanstull. Det var för att fly den stinkande staden på somrarna och få chansen att odla på egen täppa som detta eftertraktades av många. Ett fåtal hus från denna första tid


Stockholm, utställningen och sommarnöjen

finns kvar, till exempel det slottslika Svindersvik i Gäddviken som man passerar på vägen till Tynningö. Men det skulle dröja till den andra hälften av 1800-talets ekonomiska boom och ångbåtarnas inträde innan öarna i Stockholms skärgård började tas i anspråk av en sommarfirande stadsbefolkning. Många köpte loss mark från gamla gods och skärgårdsbönder som såg ett ringa värde i mark de inte kunde bruka. Ända fram till 1950-talet sålde Nordiska Kompaniet öar för några tusenlappar. Allteftersom tekniken förbättrade ångbåtarnas fart rörde sig bebyggelsen succesivt ut mot havsbandet, från Lidingö och ut mot Möja och Dalarö. Sommarvillorna uppfördes nästan alltid i trä och med generöst tilltagna verandor i flera väderstreck, fullkomligt översållade av lövsågade snickerier som om de ville imitera träden de omgav sig av. Det var från den växande och allt mer ohälsosamma staden ut till den friska luften som människor säsongsvis sökte sig. Detta nästan bokstavligt eftersom man formligen flyttade ut en stor del av inredningen från bostaden inne i staden ut till sommarhemmet. Kajen framför Grand Hôtel såg under några veckor varje år ut som en möbelauktion, full av stressade herrskap som skulle få med chiffonjéer och fästmanssoffor på de nedtyngda färjorna. Säsongen varade från april till sen september, tack vare att de arbetande männen kunde pendla in till staden. Sommarnöjena, som bostäderna kom att kallas, bildade små egna universum, långt mer älskade av sina boende än stadsvåningarna som i jämförelse med dem framstod som instängda och trista.

Dasstunnorna tömdes i de sjöar som fanns i Stockholm. I bakgrunden skymtar Norra reals gymnasium. Träsksjön framför är helt försvunnen.

Även i sommarbostaden var representationen utåt fortfarande av största vikt. Salong och matsal härmade innerstadens inredning och funktion. Som ett komplement till detta fanns ofta ett litet lusthus, en bit ifrån själva huset, där man ostörd av väder, vind och tjänstefolk kunde få en passande festplats i det gröna. Just mängden verandor och lusthus blir mindre märklig om man betänker modet som gällde

13


för de boende, även om de var på semester. Stärkkragar, kritade skor och korsetter lämpade sig illa för en berghäll. Där fanns möjligheterna att förhålla sig till andra konventioner och att umgås med lokalbefolkningen. Under åren kring sekelskiftet hände något, stilen gick över i böljande jugend eller nationalromantiskt hållna rödmålade drömmar. Nu slutade man anlägga de parker som dittills omsorgsfullt anlagts kring huset, man började i stället gå ut i naturen. Vid sekelskiftet, då Villa Björkudden fick sin nuvarande plats var hela innerskärgården avstyckad från skärgårdsborna, detta bäddade för den formliga explosionen av fritidsbebyggelse efter andra världskriget.

14

Då hade många av de gamla sommarnöjena, eller grosshandlarvillorna som de kom att kallas, antingen blivit omoderna eller oekonomiska, och de stora tomterna styckades till ett gytter av småhus. Efter en lång svacka för de gamla sommarnöjena växte från och med 1980talet ett nytt intresse fram. Men många villor var och är fortfarande i ett utsatt läge, och det är genom kulturintresserade eldsjälar som vi kan fortsätta att njuta av dessa underbara konstverk längs Stockholms vattenfarleder, en spegling av ett sedan länge flytt Stockholm men som lade grunden till det liv och den livsstil vi har i dag.

Björkudden en udda fågel
 Jämfört med omgivande hus från samma tid står Villa Björkudden ut i mängden på flera vis. Dels saknar det stora verandor och dels fick den tidigare helt reveterade fasaden, vilket innebär att den är byggd av trä men täckt av kalkputs för att se ut som sten, villan att se ut som ett ståtligt stenhus. Utseendet på huset som formellt kallas nygotisk stilarkitektur skvallrar om det sena 1800-talets formsökande, och även för den som inte känner till husets märkliga saga är det tydligt att det inte alltid har hört hemma på sin vackra udde.


Stockholm, utställningen och sommarnöjen

Tidig jugend har organiska slingrande, böljande växtformer. Keramik och glas formas som frukter och fröhus. Lampfötter som tallstammar etc. Långsmala, finlemmade kvinnogestalter förekom på bilder och sträckte ut sig på keramik och glas. Här nedanför Frukter av Alfons Mucha, 1897.

Aldrig har det producerats så många riddarrustningar, tunga divaner och flamländska renässansmöbler som under samma period som vi fick tåg, el och centralvärme. Under hela det sena 1800-talet förekom nämligen en livlig lek med tidigare århundrandens stilar. Det var ett historiebruk som skulle kännas främmande för oss i dag men som man ansåg gav karaktär och smak och som berättade om en svunnen tid. Det var också ett sätt att hantera den moderna tiden, att klä den i en äldre dräkt. Detta inte bara hyllades utan kritiserades också hårt i sin samtid där man menade att man måste hitta sin egen tids stil för att kunna ge uttryck åt en ny människa. Kring sekelskiftet ledde detta fram till en ny konströrelse, art noveau eller jugend. Med sirliga blomsterimitationer och omfamnande av skönheten gick man bort från efterapandet. Villa Björkudden är ett uttryck för stilarkitekturens sista skälvande tid, och det är passande nog också byggt som ett slags kuliss. Arkitekten bakom huset, Fredrik Dahlberg, ritade det som administrationsbyggnad till Stockholmsutställningen 1897. På ritningarna syns att det från början var tänkt att bli i dubbla storleken men även i det skick det slutligen kom på plats var ståtligt. Med sin vackert putsade och målade fasad lyckades det lura både samtida besökare och arkitekturvetare att det inte alls var byggt med restplank och trästomme utan i tegel och granit. En modern arkitekt med tankar om ”sanna material” hade bestämt skakat på huvudet. Men denna form av ”bländverksarkitektur” som efterapade riktig, fast bebyggelse var ett klassiskt inslag på världsutställningarna över hela Europa och Nordamerika. En företeelse det finns försvinnande lite bevarat av i dag.

15


Fredrik Dahlberg - noggrannhetens arkitekt

V

illa Björkuddens arkitekt, Fredrik Dahlberg är det få som känner till i dag, trots att han var en av Stockholms mer framstående arkitekter och under sitt liv kom att få möjlighet att utveckla sin verksamhet med den allmänna smaken. Under hans första verksamma år på 1880-talet till sekelskiftet dominerades beställningarna av hus i nyrenässans med fornnordiska inslag. Hyreshuset han ritade på Valhallavägen 1894–96 skulle passa som tysk fursteborg.

16

Med sekelskiftet förändrades smaken från den han själv specialiserat sig på, nu skulle nationalromantik och jugend dominera. Det var en stil med lika referenser till historien och inspiration från den nya stilen. Nu skulle man bygga äkta material, det vill säga hus som inte kläddes in i tjocka lager puts som i sin tur formades till önskat utseende, utan här dominerade tegelfasader och granit. Med flera villor i lärkstaden i Stockholm kom Fredrik att lyckas följa med också i denna stil. Hans största bidrag till världsutställningen är det hus vi nu har på Tynningö, som är något av en brytpunkt eller milstolpe i denna utveckling mellan stilarkitektur och jugend. Han kom hela livet att vara en nitiskt noggrann arkitekt, med sinne för detaljer och beställarnas ibland något udda önskemål. Det mest kända huset han kom att rita är det som står på Skeppsbron 44 och har en särställning i Stockholms stadslandskap. Huset beställdes av den stormrike direktören

Carl Smith och gavs en storslagen exteriör med utstickande fartygsstäv i fasaden och en enorm sfär. Men det är varken detta eller restaurang Zum Franziskaner i dess bottenvåning, med de ännu bevarade inredningarna ritade av Dahlberg, som är föremålet för dess berömmelse. Ovanför porten in till trapphuset möter man ett ledset mansansikte som stirrar ned, och därunder något som har formen av ett kvinnligt sköte. Mansansiktet ser onekligen mycket ut som beställaren Carl Smith. Historien som sedan dess spunnits kring denna märkliga fasad handlar om otrohet. Carl sägs ha blivit bedragen av sin fru vid tiden för byggnadens fullbordande, varför han lät arkitekten rita in denna allt annat än subtila symbol för sitt förakt och förtvivlan. Därför förtjänade huset sitt nuvarande smeknamn Hanrejen på Skeppsbron 44, och Fredrik Dahlberg skrev in sig i stadens minne. Ingen har kunnat bekräfta om historien stämmer, men det är ett av de mer extrema exempel man kan tänka sig på önskemål från en beställare. I dag är fastigheten byggnadsminne.


Stockholm, utställningen och sommarnöjen

Världsutställningen 1897 och drömmen om en bättre värld


Som att gå rakt in i en sagovärld. Stockholmsutställningen visade en lekfull blandning av tinnar och torn som för tankarna till en annan värld.

Stockholmsutställningen 1897, eller Världsutställningen som den kallades då, var verkligen en lysande dröm om framtiden, i gips och trä. Det var inte den första eller den sista utställningen av sitt slag i Sverige men den kom i storlek och genomslag att få en särställning i historieskrivningen. Varför är lätt att förstå när man ser bilderna. Tronande kupoler och minareter som för tanken till Tusen och en natt, hundratalet utställningspaviljonger för fantastiska varor, ett sagotorn byggt av punschflaskor för Cederlunds och en enorm obelisk i formen av ett stearinljus, Liljeholmen 100 procent stearin. Då har vi inte ens gått in i den uppbyggda kopian av Gamla stan, ”med tidsenligt slagsmål på Stortorget kl. 1.”

Bakgrund Innan vi går vidare vill vi fördjupa bilden. Världsutställningar spårar sina rötter till den franska revolutionen. Med drömmar om frihet, jämlikhet och broderskap kastade sig Europas då folkrikaste land in i en blodig omvälvning under det sena 1700-talet. Ur denna turbulens föddes många nya tekniska innovationer, liksom i England, hemlandet för den industriella revolutionen. Den folkvalda kommittén ville nu visa medborgarna att revolutionsprojektet som en del av den industriella utvecklingen hade framtiden för sig. Det började i Paris men det verkliga startskottet för världsutställningarnas tidevarv var The Great Exhibition of works of Industry of All Nations 1851 i London. Där kläcktes idén av Drottning Victorias man, Prins Albert, att visa upp de framgångar och framsteg som dittills skett genom den industrialisering som Storbritannien gick i bräschen för. Världsutställningarna blev från London en egen genre av event där en ny tid av unga arkitekter, tekniker och konstnärer samlades för

17


att visa upp sitt land i allt den förmår frambringa av modernitet och kultur. Det var här som mycket av tidens tekniska innovationer och stiltrender tog form, och dömdes ut. Kanske mer än något annat fångar dessa extravaganta uppvisningar den enorma optimism och tilltro till människans förmåga som denna utställningarnas gyllene epok. Det första världskriget brukar sättas som ett definitivt avslut på detta. Det förekom flera inflytelserika utställningar efter detta, men kriget kom att ta bort mycket av entusiasmen. Nu visade det sig vad firade tekniska framsteg och nationell tävlan kunde leda till.

Stockholms tur, igen

18

Inför utställningen 1897 var arenan annorlunda. Stockholm var en synergi mellan industri och kultur med familjenamn som Tamm och Thiel bakom finanser och praktiskt genomförande, Arthur Hazelius, Nordiska Museets och Skansens grundare, stod för det historiska och nationella. Platsen för utställningen ansågs som lämplig, det var en chans att få bort ”denna vanprydande del af Kungl. Djurgården”, som C. Ludvig Looström, medlem i utställningens centralkommitté, skrev. En huvudanledning till placeringen var närheten till Östermalm, Stockholms då modernaste stadsdel som ömsat skinn från sitt gamla namn och skepnad, Ladugårdslandet. Det är från årtiondena före utställningen som denna nya fashionabla stadsdel växte fram. Det blev ett nytt attraktivt och framför allt fashionabelt alternativ till ett allt smutsigare och kontoriserat Norrmalm. Flera av husen, som var helt nybyggda kom också att hyras ut som hotellrum för tillresta turister. Efter att man inventerat intresset hos industrier, stat och näringsidkare ritade man upp en plan över det flera hektar stora området. Flera av Sveriges ledande arkitekter bjöds sedan in för att på kort tid, 30 dagar, tävla med ritningar om att få utforma de många byggnaderna.

Huvudarkitekt på utställningen, Ferdinand Boberg. Känd även som arkitekt bakom bl. a. NKhuset, Rosenbad och Gävle brandstation.


Stockholm, utställningen och sommarnöjen

Ferdinand Boberg korades till huvudarkitekt men området kan ses som ett riktigt allkonstverk med en hel rad olika kreatörer inom denna ram, i flera månader arbetade ett team på åtta arkitekter och en liten armé av assistenter i arvfurstens palats, som i dag används av UD, med att förfärdiga de många ritningarna.

19


Öppnandet Dagen före utställningen stod den där, en helt ny stad, dominerad inte av en kyrka utan av industripalatset som med sin enorma kupol och fyra minareter påminde om en moské. Runt denna bjässe till byggnad bredde ett hundratal mindre och större paviljonger, gallerier och kiosker ut sig av alla slag. Flera restauranger, kaféer och, självklart, en kärleksgrotta komplett med kanal och gondoler. I det som skulle bli Villa Björkudden, administrationsbyggnaden, huserade de utländska utställarnas kommissarier, vaktmästare och lotteriflickor.

20

Stockholmsutställningen kom genom sin storlek, innovationskraft och marknadsföring att bli själva sinnebilden för utställningsföreteelsen för svenskar. På öppningsdagen var representanterna för den gamla makten, kung Oskar II, där. Så också August Palm, det då nygrundade Socialdemokratiska arbetarpartiets starke man. Även om de med största sannolikhet inte talade med varandra – ogillandet var ömsesidigt – närvarade båda vid den högtidliga öppningen. När utställningen avslutas kunde man räkna ihop besöksantalet till 1 900 000, och ur alla samhällsgrupper.

Efter utställningen Det stora flertalet av utställningsbyggnaderna plockades ned och materialet återanvändes. Några få av husen blev kvar på lejonslätten, en av kioskerna används i dag som pompös kolonilott i Tantolunden – och så har vi vårt Björkudden. Men det är inte allt! Utställningen kom också att leva kvar på ett fysiskt sätt hemma hos många stockholmare. De sista dagarna utbröt en ivrig souvenirjakt, som gjorde vakterna förtvivlade och formligen renrakade området på föremål små nog att stoppa ned i en väska. Många årtionden efter utställningens slut hände det att stadsmuseet fick sådana ”souvenirer” till skänks. Ett minne av den strålande sommaren 1897, Villa Björkuddens födelseår.


Stockholm, utställningen och sommarnöjen

Morhiska kaffehuset.

Maskinhallen.

21

Ballonguppstigning från utställningsområdet. (Foto: Halldin, Oscar (Karl) 1873–1948)

Trädgårdsutställningens paviljong.


22


1898–1908

Johan Sjöqvist, Östermalms byggpatron


H

us rör sig ogärna av sig själva, och detta gäller lyckligtvis också Björkudden, så hur kom det sig att denna stolta utställningsbyggnad letade sig ut i Stockholms Skärgård?

Husets första ägare efter utställningen hette Per Johan Sjöqvist. Denne byggmästare från Sunne socken i Värmlands inland skulle vid sin död ha format det Stockholm han verkade i till oigenkännlighet. Han var specialist på stora, tekniskt innovativa projekt och samarbetade ofta med Skånska Cementgjuteriet, våra dagars Skanska. Den som gör ett överslag i hans meritlista känner snabbt igen flera byggnader: S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen, Hamburgerbryggeriet i Vasastan och det underbart vackra Konstnärshuset på Smålandsgatan. Under den tid han var yrkesverksam kom Stockholm att mer än tredubbla sin befolkning, en utveckling som fått sitt motstycke först i modern tid. 24

Sjöqvist utbildade sig vid Tekniska skolan i Stockholm på 1870-talet, en föregångare till våra dagars Konstfack som inte ska förväxlas med KTH. Han lyckades få plats som ritare, ett slags teknisk assistent, hos den namnkunnige Axel Kumlien, mannen bakom Grand Hôtel i Stockholm samt oräkneliga järnvägsstationer. Via ytterligare läroår som verkmästare lyckades han till slut få sitt åtråvärda godkännande av byggmästarnämnden 1892. Då hade han redan bosatt sig på den då växande stadsdelen Östermalm, som också är platsen där man kan återfinna flertalet av hans bevarade byggnader. Han inte bara byggde hus utan ägde också själv ett flertal. Redan år 1890 hade han så pass många på det växande Östermalm att han dokumenterade sitt innehav. Albumen, som finns bevarade i fastighetsägarnas arkiv och sammanställdes av fotografen Axel Lindahl, visar en lång rad präktiga kåkar. Känslan av nybygge är stark och man känner nästan lukten av krut och murbruk i fotografiernas stolta ödslighet. Han ville ha sina hus ”som monument i ödemarken”. Flera av

Per Johan Sjöqvist, byggmästare som var specialist på stora, tekniskt innovativa projekt.


Johan Sjöqvist, Östermalms byggpatron

husen satte han sin personliga prägel på. Högst upp på stenfasaden på Birger Jarlsgatan 2 & 4 har han låtit hugga in sitt eget monogram i en vapensköld. Samma monogram återfinns på den stora spisen i Björkuddens trapphus. Krönet på hans karriär får nog sägas vara inledningen till Strandvägen, hus 1–3 i det monumentala kvarteret Bodarna. Tomten till huset, som senare följdes av flera i samma stil vilket gjorde hela kvarteret till en helhet, fick en jugendutsmyckning med stor inspiration hämtad från det kungliga Drottningholms slott. Det var inte bara vackert, modernt och befolkat av flera Dramaten-kändisar. Det rättade också till skylinen i Nybroviken genom att elegant och fullständigt täcka för det mycket kritiserade Hovstallet. Sjöqvist flyttade själv in i en av de finaste våningarna i huset, där nu Royal Bank of Scotland har sitt Sverigekontor. När han gick bort på sensommaren 1923 lämnade han bakom sig ett Sverige i förändring och en stad han själv till stora delar format.

Ett enhetligt kvarter på Strandvägen hjälpte till att dölja det då så kritiserade Hovstallet och att forma en ny skyline över Nybroviken.

25


Expeditionen blir ett sommarnöje När Stockholmsutställningen gick av stapeln var Johan Sjöqvist i sina mest aktiva år. En av hans nära bekanta och vänner i byggmästareföreningen var ansvarig för det enorma projektet. Kanske var det genom honom han fick upp ögonen för det anslående huset vid den nybyggda Djurgårdsbron. Efter utställningen, när allt skulle tas bort, auktionerades stora delar av byggnaderna ut. Material var fortfarande vid denna tid dyrare än arbetskraft så det saknades inte spekulanter. Det enorma industripalatsets hissar gick till ett hyreshus, virket till byggnadsställningar och maskinhallen gick till ett pappersbruk. Sjöqvist slog till på den eleganta expeditionsbyggnaden för 1 500 kronor, visserligen en spottstyver mot vad produktionskostnaden på 26 058 kronor hade varit – men nu behövde han också flytta den. 26

Redan 1890 hade Sjöqvist ärvt tomten Sofiero 1 & 2 på Tynningö, våra dagars Björkudden, från en släkting. Men han hade ännu inte byggt något på den. När han nu hade hittat ett passande hus gick det snabbt. Hantverkare och arbetsledning saknade byggmästaren inte och under vintern efter utställningen satte arbetena i gång. Putsen knackades ned, de många brädorna och byggnadsstommen demonterades, numrerades och packades in. Spikar fönsterbågar och foder togs till vara. Ute på tomten hade sprängningsarbetena börjat. På Djurgården hade huset stått på en grund av bräder, klädd med gips så att det såg ut som rustika stenblock. Nu gjordes detta ordentligt och en stadig grund av granit och tegel murades upp för mat- och vinkällare samt förråd. Till den stora byggnaden skulle brygghus, badhus, trädgårdsmästarbostad, drivhus samt bostad åt tjänstefolk byggas. Det är vackra byggnder som ännu finns kvar runt om Björkudden. Med våren och islossningen kunde man lasta ned det nu nedmonterade huset på pråmar. Bogserade av ångfartyg tog man sig upp genom den smala Djurgårdsbrunnskanalen och ut mot Tynningö.


Johan Sjöqvist, Östermalms byggpatron

Nu kunde återuppförandet börja. Helt likt sitt gamla utseende blev det inte; den del av huset som legat in mot utställningen vändes nu ut mot vattnet så att det mäktiga tornet skulle synas så bra som möjligt, ingången lades mot landsidan så att besökaren fick chans att gå runt och beundra huset i hela dess sträckning. Nya öppningar togs upp i huset för tre stora loggior, ett slags inverterade uterum, varav två ännu är bevarade, i tornet. Väggarna i nedervåningen kläddes med vackert målade paneler och pappspända tapeter. Det enorma trapphuset, som ännu bevarar något av Stockholmsutställningens storslagenhet med sitt fyra meter höga fönster med målat glas, kompletterades med en stor öppen spis med ägarens monogram. På övervåningen kläddes nästan samtliga rum av pärlspont, ännu en av 1800-talets innovativa industriprodukter som vi i dag tar för given.

27


28


Johan Sjöqvist, Östermalms byggpatron

Huset har, typiskt för sin tid, en rikemans- och en tjänstefolksdel. Den förra för gäster till ägarna och med storslagna rum i fil. Den senare bestod av en mindre trappa som sträcker sig i hela byggnadens höjd, varifrån man når källare, kök, linneförråd och vind. Därifrån kunde man praktiskt verka utan att vara i vägen för dem man passade upp på. Detta var med andra ord långt innan man gjorde matlagning och köket till den sociala medelpunkten i ett hem. Här var friheten från det praktiska ett mått på framgång. Anläggningen inskränkte sig inte bara till byggnader. En omsorgsfullt anlagd park med rundlar, kantskurna gräsmattor, importerade träd samt björkar omgav huset på två sidor. På husets östra sida, mellan köksingången och tjänstebostäder anlades odlingsbäddar och rabatter för att under den långa sommarsäsongen kunna förse huset med grönt på tallriken och i vaserna. När allt detta var fullbordat, på kort tid och med anslående effektivitet, kunde familjen förlägga sina somrar i detta vackra hem, helt passande den entreprenör och byggmästare som bebodde det. Det var en tid präglad av sönernas livliga seglingsintresse med många vändor ut till regattorna i Sandhamn. Arvid, som själv skulle bli en firad arkitekt, och hans tvillingbror Fritz ställde faktiskt upp i sommarolympiaden 1912 i 8-metersklassen. De gjorde bra ifrån sig, med en femte plats. Familjen Sjöqvist innehade Villa Björkudden i drygt tio år. När barnen själva flugit ur boet bestämde man sig för att lägga ut det till försäljning. Manegen var då välkrattad för de nya ägarna, krogkungarna Steinwalls från Operakällaren.

29


30


Johan Sjรถqvist, ร–stermalms byggpatron

31


32


Johan Sjรถqvist, ร–stermalms byggpatron

33


34

Georg Steinwall med son.


1908–1943

Steinwalls skärgårdspalats


B

röderna Georg och Gustaf Steinwall köpte gemensamt Björkudden 1908. Då hade de gjort sig ett namn inom Stockholms krogelit och ville ha ett sommarhus för familj och fester. Deras släkthistoria börjar inte, som namnet kanske antyder, i något tysktalande område utan i Västerbotten. Namnet togs av en förfader i familjen som antagligen var inspirerad av en term från sitt yrke; han var lantmätare.

Steinwalls i Stockholm, en märklig historia

36

Vägen från övre Norrland börjar med deras farfar, Mathias Wilhelm. Äventyrslysten, hetlevrad och ansedd som sällsynt vacker gick han vid femton års ålder till sjöss, nyfiken på världen bortom Skellefte älv. På Medelhavet hade handelsfartyget han mönstrat på oturen att bli kapat av Barabeskpirater. Dessa proffskapare hemmahörde i olika nordafrikanska områden längs hela Medelhavet och utgjorde en vanlig plåga för sjöfarten, jämförbar med våra dagars piratverksamhet i Röda havet. Man tog besättningen till fånga i hopp om att utkräva en tribut av svenska staten, som i sin tur visade sig ovillig att betala. Det var Mathias hemförsamling Skellefteå som i stället fick skapa ihop till lösensumman, vilket tog lite mindre än tre år. Under tiden hyrde piraterna ut honom som slav till de danska och amerikanska konsulaten i Alger. När väl frigivningen kom fortsatte han sin karriär på sjön, blev framgångsrik skeppare och gifte sig rikt. 1841 var han med i den sammanslutning av boende i Skellefteå församling som i en skrivelse till kungen bad att få anlägga en stad där. Förfrågan beviljades och han räknas därför som en av stadens grundare. När han lade om sin verksamhet till land blev han en framgångsrik handlare inom läder och trävaror och kom på så sätt lägga grunden till en betydande förmögenhet.


Steinwalls skärgårdspalats

Men hans sinne för affärer kompletterades inte med ett mjukt sinnelag, när han dog fanns bara yngsta sonen kvar i hemmet för att vårda sin pappa, som hade blivit en omtalat otrevlig arbetsgivare. Sonen, Mathias Leonard, flyttade snart ned till Stockholm där han investerade sitt fadersarv i sågverksindustrin. Bröderna Georg och Gustaf höll samman både privat på Villa Björkudden och i arbetslivet där de drev Operakällaren.

Mathias utvidgade verksamheten och blev en av stadens största agenter, det vill säga företrädare för olika företag i staden. Samtiden fäste stor uppmärksamhet med vilken entusiasm och omsorg han lade ned på sina åtta barn, som han såg till fick gedigna utbildningar. Äldsta sonen Johan fick gå i hans fotspår medan de två andra sönerna Georg Wilhelm och Bror Gustaf fördjupade sig grundligt i hotell- och restaurangvärlden. Det var en slitsam utbildning för båda. Servicevärlden var inne i en stor förändring och de båda bröderna fick chansen att gå i lära på flera finkrogar och hotell runt om i Europa. Det var, då som nu, en mycket praktisk utbildning där man fick jobba sig upp från de lägsta sysslorna, som smörgåsnisse, och sedan långsamt arbeta sig upp. Med tiden skulle ett förhållande utkristallisera sig där Georg hade ansvar för personal, räkenskaper och mottagande och Gustaf för kök och bordsservering. Detta visade sig vara en alldeles särskilt gynnsam kombination. Kort efter det att bröderna tagit över Operakällaren gifte sig Georg med den äventyrliga Esther Myrstedt. Själv från en fin familj bjöd hon både sin familj under uppväxten och sin blivande make besvär med sin ”livlighet”. Definitionen av en god hustru var snäv och tillät inte självständighet. Kvinnan, tänkte man, skulle vara undergiven mannen, och en gift kvinna var fram till 1921 inte ens myndig. Ofta blev Esther klandrad av sin make för att vara alltför gladlynt, framåt och förbehållslös, egenskaper hon med tiden skulle behöva lägga band på. Sin känsla för humor lät hon däremot ingen dämpa och hela livet skulle hon vara känd i släkten för sin slagfärdighet. Gustaf Steinwall fann också kärleken, två gånger. Efter att ha levt ungkarls-

37


liv längre än sin äldre bror, en anledning till att de så länge delade Villa Björkudden, gifte han sig med Inez Erica Vasseur 1910. När parets enda son, Gösta, var fem blev huset väl trångt och Gustaf köpte ett eget sommarhus. 1922 gifte han om sig med Dagny Feuk, som han kom att leva med fram till sin död 1936. Gemensamt för både Esther och Dagny var att de kom att överleva sina män många år, Dagny till 1958 och Esther till 1965. De kom att föra vidare många historier om de excentriska bröderna, av vilka flera återfinns här.

Bröderna, källaren och succén Det var med medel från fadern och halvbrodern som Georg och Gustaf kunde ta över de nybyggda lokalerna för Operakällaren, arvtagaren till det gamla operahusets krog ”Opris”. 38

Det var en ung duo som antog utmaningen, 30 respektive 28 år, och publiken var till en början ytterst skeptisk om dessa outsiders skulle klara av att axla arvet från den kända krogen. Operahusbygget var ett av sin tids största, och dyraste, och det var inte bara en utan tre separata verksamheter, som 1905 blev till fyra när Operabaren invigdes, de skulle driva. Interiörerna var exklusiva och varierande. De hörde närmast hemma i ett palats och inte i en krog. Bröderna uppvisade också en särskild näsa för publicitet när den konstnär de städslat för dekorationerna i stora matsalen, Oscar Björck, bjöd på stor skandal. Målningssviten gavs temat av ett baccuståg, en religiös rit för att fira den antike vinguden. Motivet åskådliggjordes med en mängd nakna och festglada flickor vars avsaknad av kläder genererade fler spaltmetrar än någon av bröderna någonsin skulle haft råd med. Saken löste sig med ett kungligt ingripande, där kung Oscar såg till att konstnären lät gräset på målningarna anta en ”mer passande” höjd. När så källaren öppnade den 4 april blev det en anstormning av nyfikna som ville prova taffeln och, som vi kan anta, kasta förstulna blickar uppåt väggarna.


Steinwalls skärgårdspalats

Öppningen gjorde ingen besviken och duon Steinwall skulle komma att dominera Stockholms, och i viss mån hela Sveriges, krogliv fram till dess att de drog sig tillbaka 1932. Att gå på Operakällaren blev liktydigt med en riktig Stockholmsvistelse, och Stockholms restauranggående befolkning uppskattade särskilt den välförsedda vinkällaren och de alltid förstklassiga menyerna. Ibland var de före sin egen tid. Till exempel försökte de från början att införa rökförbud inne i själva restaurangen, med motiveringen att det förstörde inredningar och mat.

39

Operabarens och Operakällarens vackra inredning påminde mer om ett slott än om en plats för mat och dryck. Redan i början av 1900-talet var restaurang och bar populära platser för såväl Stockholms krogelit som konstnärer.

Foto: NOBIS Hotels, Restaurants & Conference


Resultatet blev i stället att besökarna trängde in sig i kafédelen, som i sin tur fick en sådan Lützendimma att man snart fick överge försöken. Det skulle dröja över 100 år innan det återinfördes. Efter några år blev det uppenbart att etablissemanget saknade en bar, det närbelägna Hôtel Rydberg samt Grand Hôtel hade redan slagit på stort med väl tilltagna amerikanska barer. Då en hörnlokal mot Jacobs kyrka blev ledig 1904 slog man därför till med att bygga ut och året efter öppnade Operabaren, i böljande jugendstil. Succén blev ett faktum och ett vattenhål främst för Stockholms konstnärskoloni.

40

Bland de många besökarna kan nämnas vännen och konstnären Anders Zorn, som hade så bestämda uppfattningar gällande hur han ville ha sina drinkar att han trakterades inte bara med glas utan fick ett helt drinkmixset då han besökte dem. Operabaren har fortsatt att vara omåttligt populär och även efterkommande ägare har förstått att bevara dess underbara inredningar, i stort sett oförändrade fram till i dag. Genom hela sina karriärer stod de upp för ett serviceideal som var tidlöst och ödmjukt, själva kallade de sig alltjämt källarmästare som ansågs väl anspråkslöst i sin samtid. De kom också att vara med och skapa grunden för dagens krogvärld. Som ett resultat av en turbulent arbetsmarknad och ett totalt alkoholförbud organiserade sig Sveriges restaurangägare i Svenska Restauratörsföreningen. En av förbundets mer uppmärksammade gärningar var att man inför alkoholförbudsomröstningen 1922 engagerade konstnären Albert Engström, en av Georgs goda vänner. Resultatet blev Sveriges mest kända affisch med undertexten ”Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå kräftor om du inte röstar nej den 27 augusti”. Folkomröstningen, där nejsidan vann med knapp majoritet, var avgörandet som gjorde att Sverige i stället utvecklade systemet med motböcker, som fanns kvar till 1955.

Affisch från folkomröstningen om totalförbud mot alkoholdrycker 1922, skapad av Albert Engström.


Steinwalls skärgårdspalats

Steinwall bakom Sveriges första vinmärke

E

n historia som reflekterar brödernas inflytande på svensk kultur handlar om portvin. Pappa Mathias Leonard Steinwall var en av Stockholms större importörer av alkoholsorter av bättre typ. Här krängdes konjak, sherry, single malt och inte minst Very Old Superior Red Port Wine. Detta portvin i mellanklassen introducerades i mitten av 1800-talet av Grönstedts Vinhandel och blev snart portvinet framför andra. Namnet var dock krångligt och blev snart myck-

et mer välbekant under sitt smeknamn Grådask, efter den smutsgrå etiketten. Det skulle dröja fram till 1905 innan man officiellt registrerade namnbytet och därmed skapade Sveriges första inhemska vinmärke. I den Steinwallska släkttraditionen ska det ha varit ingen mindre är Georg som låg bakom detta snilledrag. Men liksom övriga av landets sprittillverkare och -importörer tvångsinlöstes bolaget av staten som ett led i att minska drickandet i landet.

41

Omsorgen som man lade ner på att göra vackra, och samtidigt personliga, menyer visste ingen hejd.


Björkudden, det steinwallska skärgårdspalatset

42

Georg och Gustaf Steinwall köpte gemensamt Björkudden 1908. De hade befäst sin plats i den absoluta gräddan av Stockholms krogelit, och de ville nu ha ett sommarhus som speglade familjens behov och ställning. En plats att synas och bjuda till stort kalas lika mycket som nöjesbostad för familjen. I Höganäs, den delen av Tynningö där Villa Björkudden ligger, med omnejd hade redan ett flertal av Stockholms bättre familjer bosatt sig, och närheten till staden lämpade sig väl. Att driva restaurangrörelse var något som krävde det mesta av de båda brödernas tid och uppmärksamhet, Georg klagade hela livet på att det förstörde familjelivet! En annan anledning till brödernas val av sommarhus var seglingen, några år tidigare hade de som medlemmar i KSSS köpt en vacker segelbåt vid namn Hermenoine, som förlänades egen igenkänningsflagga. Den finns nu i återskapat skick och kan ses i rökrummet på Björkudden. Man byggde vidare på den befintliga anläggningen och snart fanns där nästan en liten by. Där fanns badhus med omklädningsrum för herrar och damer samt badsump som skyddade mot insyn och vågor. På en höjd bredvid fanns också det stora lusthuset, som flyttats hit från ett okänt äldre hus. Det användes ”enkom för punsch och biljard”. Brevid detta ståtade en masthög flaggstång som tjänade som riktmärke från havet lika mycket som huset. Det var viktigt att flagga rätt och punktligt, upp klockan 8 och ned klockan 21, annars väntade böter och, ännu värre, dåligt anseende. I mitten av anläggningen och omgärdat av omsorgsfullt krattade grusgångar och klängrosor stod det ståtliga huset, eller skärgårdspalatset som det kallades. Bröderna byggde ut ena loggian, det som i dag är rökrum, med ytterligare en inglasad veranda för ruggiga dagar, då lusthuset låg för långt bort. Bakom huset fanns bostäder för tjänstefolk, trädgårdsmästare och gastarna, personalen till den stora segelbåten. Här fanns också en rymlig mat- och vinkällare, båthus,

Bröderna Gustaf och Georg Steinwalls motoryacht, som de använde för resorna fram och tillbaka till stan.


Steinwalls skärgårdspalats

brygga och orangeri med vinstockar, tomater och färska snittblommor. Övrig yta upptogs av snirklande park, kombinerad tennis- och krocketplan samt drivbänkar. Det stora huset var hjärtat i sommarlivet och det finns sparat åt oss i dag i minnesanteckningarna från ett av Georgs barnbarn. Det stora huset hade 22 rum, kreneringar på balkongerna och ett högt torn där det spökade - trodde vi barnbarn. Barn framför lusthuset på Björkudden, troligtvis taget 1912. Det var inte bara de vuxna som bjöds in i sommarhuset. Först barnen och sedan barnbarnen spenderade stora delar av sina somrar härute.

Jag minns så väl det stora huset. Man gick in efter att ha passerat den kombinerade tennis- och krocketplanen, vid vilken hängde ”morfars gunga” enligt mitt och kusinernas senare språkbruk. Så kom man in i en halvt inbyggd glasveranda där det dracks efter middagen. Vidare gick man in i en mycket stor hall med dubbeldörrar full av sittgrupper, öppen spis samt trappa upp till övervåningen och ett jättefönster i många färger. Till vänster i hallen låg Georgs arbetsrum och bibliotek, till vänster låg Ellens salong med många vackra möbler och rakt fram kom man in i matsalen. Den användes endast vid dåligt väder. Gick man ut genom denna kom man ut till utomhusmatsalen med tre väggar och öppen ut mot ”lilla farleden till Stockholm”. Satt man med ryggen mot farleden hade man ändå fin utsikt ty på väggen mittemot fanns en enorm spegel, som gav full information om vad som hände ute på fjärden. Gick man genom den stora hallen på övervåningen, det fanns även en mindre trappa för tjänstefolket, fanns där ett stort antal sovrum. På höger sida om trappan fanns det allmänna gästrum. Därefter Ellens svit för hennes man samt motsvarande för hennes syster Margareta, gift Hamilton, med tre barn samt barnsköterska. Vidare fanns där ytterligare rum som fallit ur mitt minne. Vinden var jättelik men ej inredd. Där spökade det ej, men vi barn trodde det! Därifrån kunde man på rangliga och öppna trätrappor klättra ända upp i tornets spets. Tog man där bort en lucka hade man fantastisk utsikt över stora delar av skärgården.

43


Barn och barnbarn hade alltid en plats på Björkudden, men huset fungerade också som nav i brödernas två huvudsakliga passioner: segling och fester. Dessa två hobbyer kom att prägla livet därute, där middagsbesöken inte sällan inbegrep över 20 personer. Med Sveriges då kanske högst skolade kockar och helt säkert bäst utrustade vinkällare till hands kunde resultatet inte vara annat än storartat. Det ser man om inte annat om man studerar de två menyerna som sparats åt eftervärlden: Madeira från 1848 till desserten – och det slutar inte där. Nedpräntat med en utstuderat driven handstil står här fantastiskt namngivna rätter, viner som redan då såldes för fyrsiffriga belopp. Läckerheterna kompletterades med anvisningar till personalen: ”Whiskyn skall hällas upp på karaff innan serveringen och damerna i sällskapet bjudas vatten ’då och då’.”

44

Att bjudas ut till Björkudden var en ynnest, mer att likna med kontinentens finkrogar än vanlig skärgårdsidyll. Huset fungerade som en inofficiell bakficka till Operakällaren, dit stamgästerna ofta bjöds. Resan ut skedde bekvämt med familjens stiliga motorjakt och att ha blivit utbjuden till Villa Björkudden var en fjäder i hatten, ett bevis på att man gjort insteg till de renommerade och berömda. Det var en bit internationell lyx, en aning av det stora livet som på något vis fastnat i det kollektiva medvetandet. Talar man i dag om Björkudden med dem som bor däromkring står fortfarande ”Steinwalls tid” i klart minne som en guldålder. Det var en tid som varade fram till 1930talets mitt. Georg Steinwall gick bort 1938, efter ett lika hektiskt som rikt liv. Två år innan hade även hans bror Gustaf gått bort. Georgs dödsbo sålde fastigheten till Maria Lövgren i april 1943. Hon sålde i sin tur till Gustaf Åkerström i december 1944 som upplät fastigheten som förläggning, ett nytt kapitel i husets mångskiftande historia. Esther Steinwall i sommarkläder på Villa Björkuddens brygga. I bakgrunden ror en av gastarna ut till den stora segelyatchen Herminoine.


Steinwalls skärgürdspalats

45


46


Steinwalls skärgårdspalats

Högst upp till vänster: Georg Steinwall med döttrar,1920-tal. Längst ner till vänster: Bröderna Steinwall med vänner och gastar på väg ut mot Sandhamn, påtagligt nöjda över att ha öl med sig. Bild till höger, uppifrån: Georg, Esther och barnen ute på sommarsegling, sent 20-tal. Georgs vita hjässa visar hur sällan man tog av sig hatten, ens på sommarstället. Lunch nere i familjens stora segelyacht Herminoine, 1920-tal. På lustfärd med Herminoine. Mamma Esther styr och äldste sonen Carl Georg sitter med armen om sin syster Ellen. Bakom i proper fluga sitter yngsta sonen Erik Wilhelm, född 1907.

Esther Steinwall, iförd sonens sommarhatt, fikar utanför Villa Björkudden tillsammans med Ellen, iförd pappa Georgs alldeles för stora KSSS-hatt.

47

Läckerheterna kompletterades med anvisningar till personalen: ”Whiskyn skall hällas upp på karaff innan serveringen och damerna i sällskapet bjudas vatten ’då och då’.”


48

Familjen Steinwall med vänner dricker portvin och konjak (en gissning baserad på flaskorna) framför huvudingången till Björkudden. Längst till vänster ser man ingången till loggian. De två herrarna till vänster är ej identifierade. Pojken i seglarkläder, ej identifierad, har en sjömanshatt med en märklig detalj. På den står det ”SMS Deutchland”. Detta var den tyska marinens stora skrytbygge före första världskriget och ger en obehaglig föraning om vad det är som väntar Europa bara några år efter att bilden tagits. Det visar också att pojkars fäbless för att leka krig är långtifrån nytt. Brevid honom står äldsta sonen i familjen, Carl Georg, med en präktig ”hattbränna” och randig sommarkostym. De vuxna till höger i bild utgörs av Georg Steinwall och Esther uppsluppna av umgänget. Av de två flickorna är den främre sannolikt Ellen Steinwall. Av pojkarna i förgrunden är den vänstra familjens yngsta son Erik Vilhelm, den högra okänd.


Steinwalls skärgårdspalats

49

Barn, antagligen sönerna Steinwall med vänner, tjänstgör som gastar på Herminione. Sommarbild med familjens mindre segelbåt, Iverna, som speciellt äldste sonen, Carl Georg, ofta var ute med på sommrarna. Bild från regatta i Sandhamn. Båtarna lade till med aktern in mot den vackra sandstranden. Sammankomsterna var riktiga festligheter, vilket syns på de fulla flaggspelen i masterna. 1910-tal.


KSSS och segling Tittar man på foton på ägarna till sommarnöjen liknande Björkudden ser man snart hur ofta de eleganta herrarna i bild har en vit kaptenshatt på huvudet, ofta med en präktig krona över tre blå S. Kungliga svenska segelsällskapet, eller KSSS som det brukar kallas, är klubben bakom märket. Det räknar sina anor till 1830-talet då några av stadens rikaste elit efter kontinentalt mönster ville tävla i segling. Kappsegling blev en av våra första organiserade idrotter, och KSSS är faktiskt den äldsta föreningen efter Upsala simsällskap. Kappsegling sågs redan från början som något exklusivt och potentiellt farligt, närmast jämförbart med våra dagars formel 1. Det var under den skäggstoltserande Oskar II som sällskapet kom under kungligt beskydd och hade en social glansperiod. Under en kortare tid hade sällskapet sitt klubbhus i Björkuddens närhet, på Tynningö. 50

Det märkvärdiga huset med punschveranda i två våningar ovanpå byggnaden är vid sidan av Björkudden öns märkli-

Familjens mindre segelbåt Iverna seglandes förbi Villa Björkudden. Det händer fortfarande att viken används som vändplats i segeltävlingar. (Foto: Bertil Anderson 1914)

gaste byggnad. Snart flyttade dock sällskapet vidare, ut till Sandhamn, och blev ett nav för sommarfirande ur Stockholms överklass. Det är också under denna period, 1800-talets senare decennier, som segelbåtstekniken gjorde stora framsteg och öppnade sporten även för dem som inte fått utbildning genom flottan. Detta breddade medlemsbasen till att inkludera alla som vistades säsongsvis i skärgården. Den allmänna höjningen i levnadsstandarden i Sverige efter sekelskiftet och motorbåtens entré lade grunden för att ännu fler skulle söka sig ut i skärgården. KSSS ledde den utvecklingen och har på så vis varit en av de faktorer som skapat den sommarnöjeskaraktär som skärgården har än i dag. Sällskapet har dock inte sjunkit i fråga om att vara en symbol för status och aktivt leverne. Fortfarande är sällskapets emblem en kär accessoar på allt från tröjor till manschetter i Stockholms överklass, och dem som önskar höra dit.


Steinwalls skärgårdspalats

Familjeflottan

T

ill en början var båtlinjerna många och ångbåtsbryggorna långt fler än i dag. Ända fram till 1880-talet var de flesta sommarfirare i skärgården långt ifrån att ha något så arbetskrävande som en egen båt. Detta förändrades gradvis mot det gytter av båtar vi har i skärgården i dag och tack vare tekniska framsteg men inte minst grundandet av segelsällskap. KSSS befäste segling som något modernt. Med regattor, fantasifullt anordnade fester och ett stenhårt varumärkesbyggande gjorde man konsekvent segling inte bara till en sport utan till en livsstil. Att ha en kaptensmössa med deras emblem blev snart lika åtråvärt och självklart som att ha en sommarkostym, det förmedlade tillhörighet och exklusivitet. Hur det sedan stod till med själva seglandet kunde variera. Bröderna Steinwall däremot satsade mer än de flesta på de båtar de ägde själva och gemensamt. Ritningarna från flera av dem finns kvar än i dag i Sjöhistoriska museets arkiv. De vackert tecknade arken visar bland mycket annat en smäcker segelbåt, ämnad för tävling, och en gedigen motorjakt. Jakten tjänade för att snabbt och bekvämt kunna transportera källarmästarna mellan stad och skärgård och kan närmast beskrivas som en bardisk med köl. Interiörsritningarna visar en vackert panelklädd salong med stoppade säten, inte helt olik Operabarens ombonade känsla. Segelbåten, en smäcker 18-fotsbåt med namnet Iverna var långt ifrån de fullutrustade plastbåtar

man ser överallt i skärgården i dag. Den användes flitigt av Georgs son som tävlade med den på KSSS kappseglingar. På somrarna gav han sig ofta ut med en granne på sommarstället, båtbyggarsonen Bertil Andersson. Mest imponerande av alla båtar bröderna ägde är ändå Herminione, en skärgårdskryssare med 150 kvadratmeter segelyta, sin tids vrålåk. Av alla bilder som finns bevarade hos Sjöhistoriska museets arkiv finns det en av särskilt intresse. Här kan vi se Georg med hela familjen ute på nöjesseglats, moderiktigt klädda. Betänker man hur dåligt det var ställt med simkunnigheten i Sverige är det förunderligt vilken avslappnad inställning man hade av att vara ute till sjöss utan flythjälpmedel. Flytvästar som kunde bäras hela tiden låg många decennier fram i tiden.

51


Flyktingar från Baltikum i mindre segelbåt angör vid krigsfartyg 1944. Foto: Petersens, Lennart af (1913-2004)

52


1944–1945

De som kom Ăśver havet


T

ynningö och Villa Björkudden bär på historier som kommer från 1900-talets stora svallvågor. Deras spår finns på väggarna, på sparade minnesanteckningar och inte minst i våra statliga och kommunala arkiv. Men de finns också kvar i berättelserna, dem som alla människor bär på om sin familj och om sig själva. Berättelser som kompletterar de skriftliga spåren, ger dem liv och mening på ett sätt som inga brandförsäkringsprotokoll i världen kan göra.

54

När vi nu pratar om lämningar i arkiv kan vi snabbt konstatera att Villa Björkudden har lämnat spår i handlingar och protokoll på de mest oväntade ställen. Ett dessa avtecknar sig i förteckningen över statens utlänningskommissions utlänningsläger för baltiska flyktingar som finns bevarad i fem exemplar på Riksarkivet i Stockholm. I dokumenten, utan närmare omnämnande, står Tynningö präntat med prydliga bokstäver. Ett namn i en lista. Och samtidigt en förteckning som rymmer tiotusentals livsöden.

Flykten Estland, ett av våra mindre grannländer på andra sidan Östersjön vann för första gången sin självständighet i dyningarna av första världskriget och det ryska tsardömets sammanbrott. Från att ha fått ett internationellt erkännande 1920 och drygt två decennier som egen stat invaderade Sovjetunionen och sedan Nazityskland landet. Den korta sovjetiska ockupationen hade kommit som en chock för många och få hade hunnit ta tillfället att fly. Ockupationsmakten spillde ingen tid utan satte omedelbart i gång med avrättningar och deportationer av verkliga och inbillade hot. Många trodde att tyskarnas inmarsch skulle innebära en lättnad men i stället kom den med en annan form av förtryck. Efter den seger som nazisterna hoppades skulle komma mot Sovjet planerade man att i Baltikum fördriva befolkningen och i stället bosätta en tysk majoritetsbefolkning där.


De som kom över havet

Men segern kom inte. Efter krigsvintern 1942 stod det allt mer klart att kriget inte skulle gå att vinna.

Baltiska flyktingar ombord på fartyg 1944. Människor tog sig över i alla upptänkliga farkoster, många i små ekor och överlastade fiskebåtar. Flera tusen gick under på resan och för dem som överlevde väntade en hård tid. Foto: Petersens, Lennart af (1913-2004).

På andra sidan Östersjön, i Sverige, förstod man att det stundande tyska sammanbrottet i öst kunde resultera i att många sökte sig undan den väntade sovjetiska framryckningen. Genom de ester som lyckats fly under den första ockupationen var man väl informerad om vilket öde som väntade stora delar av befolkningen. Civilförsvaret och socialstyrelsen mobiliserades genom en utredning ledd av Folke Bernadotte, senare känd världen över för sina insatser med de vita bussarna. Den första evakueringen skedde under planerade former och inkluderade de estländska öarnas svenskspråkiga befolkning. Estlandssvenskarna var en minoritet som varit bosatt på de stora öarna Dagö och Ösel sedan medeltiden och återmigrationen till Sverige blev mycket uppmärksammad i pressen. Men i och med att den tyska arméns läge blev alltmer utsatt blev den stora flykten alltmer förestående. I en lika delar spontan som planerad flykt skulle 80 000 personer lämna landet undan de ryska styrkorna, 32 000 av dem till Sverige.

Mottagandet Den största delen av flyktingarna kom under en mycket kort period, till exempel nådde 6 000 personer Gotland under de två sista veckorna i september 1944. De nyanlända fördelades till läger runt om i landet men utlänningskommissionens 55 läger för baltiska flyktingar räckte inte på långa vägar. Civilförsvaret fick mobiliseras och på rekordtid stampade man fram 216 fler läger. Det blev en bred variation av byggnadstyper och institutioner som städslades för uppgiften. Kyrkor, skolor, badhotell och sommarvillor som Björkudden. Alla utrymmen med tak och sanitetsutrymmen kunde komma ifråga. Efter att först ha hoppats på att snart återvända till hemlandet insåg de flesta att detta inte skulle ske inom överskådlig tid.

55


Under hela den sovjetiska ockupationen av Estland, som inte upphörde förrän 1991, utgjorde den estniska minoriteten i Sverige en vital del av estnisk fri kultur och debatt. Flera stora namn i den estniska litteraturen är än i dag bosatta i Sverige, många av dem märkligt okända utanför den estniska gemenskapen. Det är en historia som är både enorm och svårgreppbar och som fortfarande pågår. Genom sin användning som flyktingboende under andra världskriget är Villa Björkudden en liten spegel, en ingång i denna lika fantastiska som hjärtknipande berättelse. Mycket av dokumentationen kring lägret är i dag bortgallrat, en del papper hittade säkert inte rätt från början. Men det finns de som var med. Där och då. En av dem är Helga.

Helgas berättelse 56

Helga Nõu, eller Helga Raukas som hon hette som flicka, kom till Sverige som liten flicka. Hennes liv är på sätt och vis en spegling av de möjligheter och prövningar som väntade för dem som nådde det nya landet. Helga föddes i en välutbildad medelklassfamilj: mamma Elsa var handarbetslärarinna och pappa Aleksander var skogsinspektör för norra Estlands statliga skogar, därtill fritidskonstnär. De bodde med tre barn, Helga hade två yngre bröder, i en fyrarumslägenhet i Tallinn när den ryska ockupationen nådde dem. Helga var bara ett litet barn men kriget och oroligheterna utgjorde ändå en påtaglig och obehaglig ny verklighet. Folk försvann och kommunistiska agenter fanns överallt. Hon var sju år när den ryska ockupationen avlöstes av den tyska. När kriget bröt ut åkte mamma Elsa med barnen till Tartu, där de i veckor tog skydd för bombningarna i morföräldrarnas källare, innan de sedan lyckades fly från staden till landsbygden. Längs vägen sågs hängda människor som pekats ut som kollaboratörer till ryssarna. Under tiden tvångsmobiliserades pappa Aleksander av ryssarna för att


De som kom över havet

skeppas över till Ryssland, men under överfärden torpederades båten Eestirand av tyskarna och strandade med stark slagsida vid ön Prangli. Därifrån lyckades han tillsammans med andra överlevande mobiliserade ta sig tillbaka till fastlandet som redan erövrats av tyskarna. Under tyska ockupationen bytte Aleksander Raukas till ett nytt, mindre uppmärksammat arbete i staden Pärnu i Rigabukten. Därifrån kunde familjen via radio följa hur Sovjetunionen drev tillbaka tyskarna västerut. Familjen hade en Europakarta i hemmet där de nålade in frontens rörelser med blå ylletråd. Sommaren 1944 stod det klart för alla att fronten snart skulle rämna och Sovjetunionen åter införliva Estland.

Under bron och över havet Genom en slump träffade pappa Aleksander en grupp män som i hemlighet byggde om en pråm för att fly. Med hjälp av övertalning, en guldbarometer, ett färskvattenkar och en låda brännvin lyckades han köpa sin familj plats på farkosten. Avresan var planerad till den 19 september. I sista stund skulle det visa sig – bara tre dagar efteråt föll Tallinn för den röda armén. Kvällen för flykten var allt förberett. Familjen packade så mycket kläder de kunde. Det hade redan blivit kallt och de hade inga illusioner om överfarten på ett höstblåsigt hav i en öppen båt. Helgas farmor vägrade att följa med. Med sina 75 år ansåg hon sig för gammal och skulle i stället stanna kvar för att se över familjens ägodelar tills de kunde komma hem igen. Den tyska vakt som stod på post på en bro vid flodmynningen betalades med en halv gris för att se bort när de passerade. Men nere vid vattnet stötte de på nya problem. Båten som legat på land, gömd för patruller och obehöriga, hade torkat ihop och läckte nu som ett såll. Flera andra familjer drog sig ur och vände hemåt. Helgas familj fick vänta och ösa, bland annat med familjens nattpotta. Sedan krånglade motorn av den dåliga krigsbensinen så att pappa Aleksander fick cykla hem och hämta en flaska sparad bensin av förkrigskvalitet.

57


58

Den nya bensinen hjälpte och snart kom de iväg, men nu flera timmar försenade. Vakten som mutats hade nu gått av sitt pass och de visste inte hur det skulle gå för dem nedströms. ”Halt!” skallade den nya vaktens rop när han fick syn på dem ovanför bron och sedan sköt mot dem med sin k-pist, precis som han hade order om att göra. Helga minns ännu hur kulorna visslade när de slog ned i vattnet runt om henne. Men båten träffades inte – kanske sköt han inte direkt på dem, det får vi aldrig veta. I varje fall lyckades de ta sig under och förbi bron. Väl medvetna om att patrullbåtarna snart skulle komma efter dem matade de på den tungt lastade båten, men tappade kursen i natten och gick på sandbankar söder om Pärnu där de fastnade under natten. Detta kan mycket väl ha räddat dem, patrullbåten som visste vägen jagade förgäves efter dem ut till havs. De fick kasta ut mycket av packningen för att till slut komma loss, och kunde med faderns landkompass styra ut mot havet söder om Ösel. Där mötte nästa hinder dem. En lång tysk konvoj – de evakuerade nu sina trupper i Estland – låg som ett pärlband framför dem. De chansade och åkte mellan två av skeppen på vinst och förlust. Ingen sköt. De var nu alla på flykt. Längre ut till havs hade de sitt sista möte med tyskar. Ett attackplan gick ned på låg höjd över dem och alla kände att slutet var nära. Piloten passerade när han tagit sig en titt och fortsatte bort, de hade klarat sig även denna gång. Men under nästa dag blev läget kritiskt. Den tungt lastade båten hade dragit mer bensin än beräknat under sjöhävningen och fann de inte snart land skulle de nu driva vind för våg. Molnen hopade sig och de visste att det snart skulle dra ihop till storm. Så plötsligt, långt där borta i södra horisonten såg de landet de var i sådant desperat behov av. De landsteg på Fårö. Dagen efter kom stormen, den som krävde livet på hundratals flyktingar i båtar och skepp liknande deras. De hade kommit fram.


De som kom över havet

59

Människor på flykt, 2014. Foto: Massimo Sestini/Eyevine/IBL Bildbyrå


Den första tiden, läger och förflyttning Efter många års krig kom Helga inte ihåg hur en fredstida stad såg ut. Mat, gatljus och skyltfönster – och så fick de varm choklad. Det var som att komma till himlen. Via Gotland skeppades de först till läger runt Västervik. Därifrån via Sörmland kom de att hamna på Lovön utanför Stockholm. Anläggningarna var alla av olika provisoriskt slag och flyttningarna många. Det fanns över tvåhundra läger bara för ester i Sverige. Man försökte så snart som möjligt att sätta arbetsföra människor i arbete och pappan fick tidigt under våren tjänst som skogstaxerare vid Domänverket att revidera kartor, en tjänst han skulle inneha fram till sin pension. Sammanlagt skulle familjen bo på över nio boenden under det första året efter sin flykt.

Ett slott i skärgården 60

Under familjens många förflyttningar var pappa Aleksander hela sommarhalvåret ute i fältarbete och brevväxlingen mellan föräldrarna tjänar som ett komplement till Helgas egna minnen. Från Lovön skulle familjen egentligen omplaceras ut till Vikingshill på Värmdö i juni -45. När de kom fram visade det sig att det var fullt, och familjen fick komma till närbelägna Tynningö. När de närmade sig destinationen möttes de av en närmast magisk syn. Det var ett slott inbäddat i grönska, helt olikt de boenden de dittills haft.

Livet i lägret De skulle få två fina sommarmånader i slottet, som Helga ännu kallar det. Familjen inkvarterades i ett stort rum på övervåningen, det gamla herrskapssovrummet med tapeter. Livet i lägret skilde sig mycket från det de upplevt tidigare. För det första var det mindre, endast 30-40 personer jämfört med andra läger där man kunde vara flera hundra. Rutinerna var dock lika hårda, och mamma Elsa skriver till Aleksander att den svenske föreståndaren var sträng. De fick arbeta hela dagen i hans


De som kom över havet

trädgård och han gav dem ledigt bara för matpauserna. Annars var kontakten med de svenskar som bodde runt omkring näst intill obefintlig, ingen kunde språket än. Förutom trädgårdsarbetet fördelades sysslorna för de vuxna i rullande schema med hjälp i köket, städning m.m. Helga, hennes bröder och de andra barnen fick gå i lägerskola, ledd av en estnisk lärarinna men för övrigt hade de mycket fritid. Sommaren var vacker och syrenblommorna har lämnat tydliga minnen. Här fick Helga sin första vän i Sverige, ett annat barn på förläggningen, Ingrid Kuldvere. De gick ofta längs stranden om kvällen och pratade om det liv som väntade dem. De har kontakt än i dag. Allt var inte arbete, på lägret fanns en rad färgstarka personligheter, bland annat två professorer och en i Estland välkänd sångerska. Dessutom hade flyktingarna själva redan i ett tidigare läger bildat ett dockteaterensemble, som också fördes över till Tynningö. I den märkliga blandningen av människor och boenden i de många lägren som Helga fick bo i har Tynningö med sitt slott och sin härliga natur fått en särskild plats i hennes minne.

Estniskt flyktingläger på Tynningö 1945. I mitten lärarinnan för estniska lägerskolan fröken Siim. Bakre raden längst till vänster Helga Raukas (gift Nõu). Mittraden tvåa från höger Arvo Raukas, bror till Helga Raukas. Sittande tvåa från höger Rein Raukas, Helga Raukas yngsta bror. Sittande längst till vänster Ingrid Kuldvere (gift Ungerson).

61


Efter Tynningö

62

Efter augusti 1945 förflyttades familjen igen, till sitt sista flyktingboende på Väddö Backe. Därefter lyckades familjen genom kontakter ordna eget boende på Adelsö. På ett år lärde Helga sig svenska och kom sedan, då familjen 1950 flyttat till Stockholmstrakten, att utbilda sig till mellanstadielärare, som var ett matnyttigt yrke. Själv hade hon helst velat gå på Konstfack, men föräldrarna ansåg konst som en alltför osäker bana. De hade erfarenhet av hur lätt allt kunde tas ifrån en och levde efter devisen ”Det materiella förgår, men det man har i huvudet består”. Hon gifte sig 1957 med Enn, också han est, och flyttade till Uppsala. Konst och litteratur fortsatte att spela en viktig roll i deras liv. I dag är de båda firade författare i Estland och delar boendet mellan Uppsala och Tallinn. Flykten har präglat bådas liv och varit återkommande teman i deras författarskap. I början på 2000-talet tog deras dotter Liia, som bor på Resarö, ut dem i motorbåt till Tynningö för att titta på slottet och återuppliva ett ljust lägerminne. Då pågick arbetet med att byta panel på fasaden och Helga slogs av hur litet och slitet huset framstod mot hur hon mindes det som barn. Men på den tiden var det också en av de första fasta punkterna i deras nya liv.

Gruppbild från estniska flyktinglägret, 1945. Sittande längst till vänster professor Andrus Saareste, berömd språkforskare vid Tartu universitet. Sittande bakom honom Helga Raukas (gift Nõu). Sittande trea från höger Rein Raukas och fyra Arvo Raukas. Stående trea från höger Elsa Raukas. Sittande bredvid Helga Raukas, Ingrid Kuldver. Stående lägst till höger sannolikt professor Evald Blumfeldt, professor vid Tartu universitet.


De som kom รถver havet

63


Granne med lanthandeln

G

ranne med Villa Björkudden bodde familjen Johansson. Pappa Erik, mamma Ulla och sonen Göran. Från 1935 och i drygt 20 år drev familjen den lanthandel som låg tvärs över vägen. Där brukade flyktingarna handla bland annat cigaretter. Många av dem var duktiga hantverkare och Erik och Ulla köpte bland annat in ljusstakar som de hade tillverkat. Tanken var att sälja dem i affären, men de var inte alltid så säljbara utan det hände att Erik och Ulla tog hem dem från affären när de stått och samlat damm tillräckligt länge.

64

Flyktingarna fick också ta vatten från den borrade brunn som fanns tvärs över vägen. De hämtade vattnet i stora 50-literskrukor. Kapaciteten i Villa Björkuddens grävda brunn var antagligen inte tillräcklig. Ibland köpte flyktingarna också

ved av familjen. Det gick åt mycket ved när de eldade i kakelugnarna. Flyktingarna tog med sig sin bastukultur till Sverige. Nästan direkt när de kom till Villa Björkudden byggde de om den tidigare tvättstugan i badhuset till en bastu. Det gick fort och sedan rykte det nästan hela tiden från bastuns skorsten. Men det var inte bara estniska flyktingar som nådde Vaxholm och Villa Björkudden. Från Tyskland kom krigsinvalider som till exempel hade förlorat ett ben. Flera av dem var utbildade skomakare och startade ett skomakeri där de lagade skor och tillverkade proteser. Några av flyktingarna slog sig senare ner i Kumla och började där med skotillverkning.

Tynningös estniska flyktingläger – slottet för Helgas ögon. Alla bilderna tagna av Aleksander Raukas, far till Helga Raukas. 1945 i matsalen Tynningölägret. Längst till höger Elsa Raukas, mor till Helga Raukas (gift Nõu), tvåa från höger Helga Raukas. Samma tapeter som är bevarade i dag.


De som kom över havet

Marionetteatern på Tynningö

T

ynningö har en kort tid varit basen för en estnisk dockteater. Under den första tiden i lägren, när ovissheten och sysslolösheten var påträngande, formade sig idén bland en grupp människor, bland annat Helgas föräldrar, att skapa en marionetteater. Pappa Aleksander, som i sin ungdom bedrivit konststudier och målade hela livet, var med och skapade dekoren. Mamma Elsa som var handarbetslärare sydde upp dockor och kläder. Det började som ett sätt att fördriva tiden och roa barnen. Ganska snart växte emellertid intresset och en liten turnéverksamhet startade. I repertoaren ingick sagor som Rödluvan samt Hans och Greta. Trots att flera i teatertruppen, som bestod av 6–8

personer, slussades ut ur lägret till olika arbetsplatser, lyckades man hålla ihop verksamheten till och med Tynningölägret. Man översatte också pjäserna till svenska och fick chansen att spela på flera skolor i Stockholm. Arbetsmarknadsstyrelsen, som arbetsförmedlingen då kallades, var så imponerad att man började prata om att truppen skulle få ordentlig teaterutbildning. Men det blev inte så, alla hade ju redan utbildning och såg dockteatern som en hobby. Men teaterns korta verksamhet har lämnat oförglömliga minnen hos dem som såg föreställningarna. Helgas pappa dokumenterade den under sommarmånaderna 1945, då hela truppen och all utrustning fanns på Tynningö.

Dockteatern på Tynningö på turné 1945, utanför Bromma Läroverk. Första från höger Helga Nõus mor Elsa Raukas. Nr 1 från vänster Elmar Livet Nr 2 från vänster Rudolf Rünk, officer.

1945. Dockteatern på lägret. Rödluvan.

65


Elever samlade pĂĽ muren 1963.

66


1949

När Villa BjÜrkudden blev ferieskola


P

å Björkudden startade ferieskola med sommarundervisning sommaren 1950. Det var en internatskola för elever från hela Sverige. På skolan gick också dagelever, några kom från Tynningö och en del kom med egna båtar från andra öar. De allra flesta behövde hjälp med att få godkända betyg i ett eller flera ämnen för att bli uppflyttade i nästa klass, men det fanns även de som gick på ferieskolan enbart för att förkovra sig eller för att bättra på sina betyg.

68

Men vår historia startar långt före dess, år 1937 när Grethe och Mauritz befann sig på var sin sida om Öresund. Grethe studerade till barnläkare i Köpenhamn och Mauritz läste humaniora i Lund. De tillhörde studentföreningar på sina respektive universitet och under sommaren anordnades ett utbytesprogram mellan de båda universiteten och där de båda deltog. Första gången Mauritz såg Grethe bar hon den danska flaggans färger − hon hade röda långbyxor och en vit blus. Det var kärlek vid första ögonkastet, något som bekräftas av hans egna ord: ”Och vi såg solen gå ner och vi såg solen gå upp.” De gifte sig vid midsommar sommaren 1939. Grethe flyttade till Mauritz i Lund. Drygt två månader efter giftemålet bröt andra världskriget ut. Mauritz blev inkallad och placerad i Mellansverige. De lämnade Skåne och så småningom bosatte de sig i Uppland. Redan när Grethe och Mauritz träffades pratade de om att de båda ville ha många barn. 1941 föddes Åse, och därefter fick de Torbjörn, Annika, Bibbi och Peter. Från 1942 bodde också ett fosterbarn i familjen, en dansk, judisk pojke som hade åkt med en fiskebåt över Öresund.

Internatskola i Rimbo och Bergsbrunna Det var Grethes idé att de skulle starta internatskola. Grethe och Mauritz hade båda vuxit upp i kollektiva sammanhang. Grethe växte upp på en internatskola för blivande lärare, Jonstrup Seminarium utanför Köpenhamn, där hennes morfar var rektor. Inom området

Grethe och Mauritz på promenad i Köpenhamn.


När Villa Björkudden blev ferieskola

bodde seminarieeleverna, lärarna och övrig personal med sina familjer. Mauritz växte upp på Sankt Sigfrids sjukhusområde i Växjö, där hans pappa var rättare, en äldre titel för en förman på ett större jordbruk. Inom området fanns ett jordbruk, där patienterna arbetade. Läkare och uppsyningspersonal bodde med sina familjer inom sjukhusområdet. Med dessa erfarenheter föll det sig naturligt för Grethe och Mauritz att starta en internatskola, där de byggde upp en liknande tillvaro för sig och sina barn som de själva vuxit upp i. De startade Rimbo privata läroverk 1943, och verksamheten fortsatte sedan med Bergsbrunna enskilda läroverk 1953−65, dit de flyttade för att deras egna barn skulle få närmare till högre skolgång i Uppsala. För många elever blev internatskolan en fast punkt och ett andra hem, där Mauritz och Grethe också hade ambitionen att ge en allmän fostran till goda medborgare. De bildade tillsammans med Mauritz bror Kjell lärarkårens stomme. Det fanns också elever som enbart var dagelever. De hade kanske inte kommit in på något av de allmänna läroverken, eftersom det var svårt att komma in i realskolan och valde därför en privat skola. De allra flesta eleverna klarade sig med goda resultat. Grethe hade avbrutit sina barnläkarstudier när hon flyttade till Sverige, men läste senare bland annat barn- och ungdomspsykologi. Både Grethe och Mauritz hade ett socialt patos och var intresserade av ungdomar och pedagogik. De var framsynta och förstod att uppskattning och uppmuntran är nyckeln till en fungerande pedagogik. Kadaverdisciplin låg inte för dem. De ville att eleverna skulle förstå och inte bara plugga in saker. De hade en förståelse för lärande och social trivsel, det vill säga att om man har problem hemma kan det vara svårare att studera och man behöver vara motiverad för att lära sig. De såg varje elev och försökte få den att växa utifrån sina förutsättningar. Särskilt Mauritz ville att eleverna också skulle ha roligt. Det kan ha sin orsak i hans egna erfarenheter från en sträng och inte alltid så rolig

69


skoltid: Mauritz kom från en familj med nio barn. Familjen hade inte så gott om pengar och på den tiden kostade det pengar att gå i läroverket. Den som inte hade råd att betala men som hade läshuvud kunde få gå i skolan som frielev. Det gjorde Mauritz och några av hans bröder. Mauritz har berättat att det fanns hemska lärare som speciellt pekade ut dem som var frielever inför de övriga eleverna. De kunde säga: ”Du som får gå här gratis ska se till att sköta dig” eller: ”Du som är frielev ska väl inte …” och så vidare. Mauritz bestämde sig redan då för att han aldrig någonsin skulle behandla egna eller andras barn på det sättet.

Därför behövdes en ferieskola

70

Det var också Grethes idé att de skulle starta en ferieskola. I realskolan och gymnasiet var kraven stränga. Eleverna måste ha godkänt i alla ämnen för att få fortsätta upp i nästa klass. Om man fick underkänt i ett eller flera ämnen var man tvungen att läsa upp dem på sommaren. I augusti före skolstarten fick man sedan genomgå en tentamen i sin skola. Klarade man det provet med godkänt fick man fortsätta i nästa klass, annars måste man gå om ett år. Grethe och Mauritz hade haft ferieskola i Rimbo under ett par somrar, men de ville utöka verksamheten och eleverna hade dessutom klagat på att det bara fanns en liten sjö att bada i. Därför började Grethe och Mauritz se sig om efter något annat. Hösten 1949 köpte de Villa Björkudden och flyttade i och med det ferieskolan till skärgården. Det blev samtidigt ett sommarställe för deras egna barn.

Så fungerade ferieskolan Även på ferieskolan bildade Grethe, Mauritz och Mauritz bror Kjell lärarkårens stomme. Grethe undervisade i matematik, fysik och kemi, Mauritz i svenska och tyska och Kjell i latin och franska. Ferieskolan fungerade som ett familjeföretag. När de egna barnen blev äldre fick de i takt med stigande ålder också jobba på ferieskolan med olika praktiska sysslor. Trädgårdsmästarparet Ester och Oskar Carlsson


När Villa Björkudden blev ferieskola

följde med från skolan i Rimbo och arbetade på ferieskolan till 1965. Oskar var, förutom trädgårdsmästare, allt i allo. Han var mycket händig och reparerade saker, ofta på sitt alldeles egna, fiffiga sätt. Han tömde också dasstunnorna samt skötte växthuset, trädgårdslanden, gräsmattorna och grusgångarna. Ester arbetade en hel del i köket samt sysslade med sisyfosarbete som ogräsrensning i jordgubbslandet och på grusgångarna. De första åren handlades all mat i Johanssons lanthandel. Några år fanns också en mjölkbåt som lade till vid affärsbryggan och som levererade mjölk till ferieskolan. När lanthandeln lades ner inhandlades maten i stället från Vaxholm. När eleverna skulle komma ställdes rummen i ordning och dukar lades på borden. Flaggorna hissades på flaggstången uppe på husets tak så att de skulle synas för de elever som kom med Waxholmsbåt från Stockholm. Högst upp den svenska flaggan och under den vajade den danska. Elevrummen var möblerade med gröna militärsängar som kunde ställas ovanpå varandra och bli våningssängar. Där fanns också skrivbord med stolar samt byråar och bokhyllor. Alla rum på övervåningen var elevrum utom det lilla rummet till höger om trappan. Det kallades för ”isoleringsrummet” och användes enbart om någon blev sjuk – för att den personen skulle få lugn och ro och samtidigt inte smitta ner andra. På ankomstdagens första kväll, när eleverna kanske var lite vilsna, brukade Mauritz ta fram sitt munspel för att lätta upp stämningen.

Grethe och barnen första sommaren på Tynningö, 1950.

71


Tid för fritid

72

Undervisningen pågick under förmiddagarna. Eftermiddagarna var lediga. Då brukade de flesta bada eller ligga på bryggan. En del drog sig till badhuset för att sola där. Det var vikt för flickorna de gånger de ville bada för sig själva. Några spelade pingis i lusthuset. Måltiderna intogs vid långbord i matsalen. Den gamla järnvägsrälsen som var upphängd i den stora eken vid bryggan användes som gonggong, och vid matdags slog man på den med en liten järnstång. Signalen genljöd över hela tomten och alla kom släntrande från olika håll mot matsalen. Efter middagen var det läxläsning under två timmar. Nästan varje kväll var det dans i dagrummet och ibland på verandan. I dagrummet, till höger när man kommer in från huvudentrén, var det tillåtet att röka om man hade målsmans tillåtelse. Många elever rökte och eftersom huset ansågs vara extremt brandfarligt behövdes det särskilda rum för det.

Ny grundskola markerade slutet År 1962 beslutade riksdagen att en ny grundskola skulle genomföras. Den nya grundskolan var obligatorisk och omfattade alla barn i nio år. Den skulle undanröja klasskillnader i samhället. Det blev ingen kvarsittning utan i grundskolan flyttades alla elever upp till nästa klass även om de hade underkända betyg. Realskolan med realexamen upphörde. Grundskolan genomfördes successivt över landet och var fullt genomförd i Sverige år 1972. Därmed behövdes ingen ferieskola längre, och de sista eleverna gick på ferieskolan i Villa Björkudden sommaren 1967.

Badande elever 1964.


När Villa Björkudden blev ferieskola

Vi ordnade dans nästan varje kväll och dansade till skivväxlare med Sinatra och Elvis. Jag fick hjälpa till med diverse. Varje lördag skulle grusgången krattas och dassen var det jag som tog hand om. Vi hade ingen kyl så jag fick köra in till Vaxholm med båten varje dag för att handla mat. Vi var dock helt självförsörjande när det gällde grönsaker och bär. Paret Carlsson som bodde i trädgårdsmästarbostaden var som ett par hustomtar som tog hand om alla odlingar. En av eleverna bytte en gång ut sockret till flingorna på morgonen, och det lade Mauritz genast märke till. Pojken fick då äta upp en hel tallrik med saltade flingor. Torbjörn Fagerström Elever lyssnar på 10 i Topp på bryggan 1962. Torbjörn ligger längst fram. Annika ligger på mage med papiljotter i håret.

73


74

När vi närmade oss Vaxholm var vi fyllda av förväntan, och exakt när bilens framhjul snuddade bron som går över Pålsundet började vi barn och pappa sjunga en egen text till melodin Gärdebylåten: ”Nu är vi i Vaxholm, nu är vi i Vaxholm, nu är vi i Vaxholm …” Det fanns ingen bilfärja på den tiden och vi tog alltid den vackra mahognytaxibåten över till ön. När vi närmade oss huset stod de som redan kommit dit på bryggan och mötte oss. Vi var alla ivriga att komma i land, och det hände att hunden var så ivrig att hon hoppade för tidigt, hamnade i vattnet och fick simma de sista metrarna. Mina minnen från ferieskolan är främst att vi barn levde tillsammans med eleverna. Jag brukade åka med min bror i båten till Vaxholm där mamma hade beställt färska småfranska på Zanders konditori. Vi åkte på förmiddagen när eleverna hade undervisning och kom tillbaka lagom till lunch. I dagrummet spelade vi kort och det var där jag lärde mig att dansa av min äldre bror och de äldre eleverna. När vi barn blev äldre fick vi olika arbetsuppgifter. Jag sommarjobbade som städerska, diskerska och kioskföreståndarinna. Att jobba i kiosken var enbart ett nöje. Kiosken var i källarrummet bredvid pannrummet. Jag hade öppet efter lunch och middag och öppnade då fönstret, som fungerade som kiosklucka. Det var speciellt populärt bland eleverna att köpa godis eller kakor inför läxläsningen. När sommaren var slut och taxibåten kom för att hämta oss tyckte vi alltid att det var så sorgligt. Bibbi Fagerström

Grethe med dansk studentmössa.

En elev lyfter Bibbi och Peter 1963.


När Villa Björkudden blev ferieskola

Det var populärt att vara på badhustaket. Peter, 1965.

Grethe och Mauritz med familj, juli 1983. Taget på gamla tennisbanan med huset i bakgrunden. Foto: Per Janse.

Ordning och reda

G

rethe och Mauritz var jämbördiga när det gällde ansvaret för skolan och eleverna. De resonerade om och bestämde saker gemensamt. Båda hade kontakt med eleverna och deras föräldrar. Som personer kompletterade de varandra. Grethe ville ha system och ordning i allt: papper, böcker och pengar. Hon var noggrann och planerande. Mauritz var mer spontan och en optimist. Han har själv sagt att han alltid har tagit livet som det kommer och tänkt att det väl alltid blir någon råd. Och det brukade ordna sig

till det bästa i slutändan. Han var en varm och glad person med ett bullrande skratt. Det var till exempel Mauritz idé att döpa alla hus på tomten efter de egna barnen: Åse-bo – det avlånga huset där det fanns grisar och skomakeri under flyktingtiden; Tobbe-torp – hönshuset som senare revs; Anne-häll – trädgårdsmästarbostaden; Bibbi-bad – badhuset och Peter-ping – lusthuset, där eleverna spelade pingis. Ett hus blev över och det döpte han till Smålandsstugan − som en påminnelse om sina egna rötter.

75


”Det var aldrig lätt att vara rektorns dotter. Jag var tonåring och så kom alla dessa fantastiska, trevliga, roliga ungdomar och snygga killar. I de yngre tonåren bodde jag tillsammans med eleverna och då gällde det att vara lojal mot dem för att inte bli utstött ur kamratgruppen. Pappa och mamma blev allt tröttare ju längre sommaren gick men jag kunde inte skvallra när jag visste att killarna skulle klättra uppför brandstegen till tjejernas rum eller att ett gäng skulle åka in till Vaxholm sent på kvällen. När jag deltog i busen fick jag finna mig i att, precis som övriga ungdomar, bli tillsagd av mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig blev hemma. Mina föräldrar kunde vara ganska ilskna och det berodde förstås på det stora ansvar de hade för ungdomarna och rädslan att något skulle hända dem.

76

När jag var 17–19 år fick jag bo i skrubben, den lilla pig-kammaren som ligger ovanför nedre tvättrummet och som har en lönntrappa. Det var härligt att få ett eget rum. Där kunde jag lyssna på radio halva nätterna och smuggla upp besökare via lönntrappan. Och där kunde jag tjuvlyssna på intressanta samtal som fördes i nedre tvättrummet. Annika Fagerström

Nedanför källaren 1962.

Elever spisar skivor framför huset 1962. Torbjörn tvåa från vänster. Annika längst till höger.


När Villa Björkudden blev ferieskola

Elever busar vid källardörren 1965. Vid väggen syns de stora vatten- och mjölkkrukorna.

Huset där dassen fanns.

Kollektivet på Villa Björkudden

I

mitten av 1970-talet hyrde familjen Fagerström ut delar av Villa Björkudden under somrarna. Tippi och Stig Unge fick tillsammans med åtta vänner tag på huset via en annons från Mauritz och Grethe, och de föll pladask. De delade huset med familjen Fagerström och hade övervåningen samt det lilla köket. Om de ville baka bröd fick de smyga in till Grethe och det stora köket, för där fanns det en ugn att låna. De flesta i kollektivet hade jobb i stan och pendlade från Tynningö. De tog sin cykel på morgonen, cyklade till bryggan på Tynningö, tog med cykeln på båten och när båten lade till vid Strömkajen cyklade de till sina jobb. De var stadsmänniskor och uppskattade därför den annorlunda tillvaron, som att få odla egna växter i trädgården, att gå ner till bryggan på dimmiga morgnar och dricka en kopp te till ljudet av Waxholmsbåtens tuta. Genom historien har Villa Björkudden varit samlingsplats för många fester, och kollektivet var inget undantag. De hade fest ofta, vilket i sin tur bidrog till mycket tomglas. Titt som tätt fick de

ta den lilla roddbåten, som hade en mycket opålitlig motor, och fylla den till bredden med tomglas. Sedan styrde de kosan mot Vaxholm och ungefär halvvägs dit dog ofta motorn, och de fick ro sista biten. När det var dags för midsommarfest röjde de undan på verandan och öppnade dörrarna till gaveln. De skurade golvet och hängde upp ljusslingor i taket. Ofta kom folk som ingen i efterhand kändes vid. En man som misstogs för att vara Tippis kollega kom dit under dagen på midsommarafton. Han tog på sig sina badkläder och lade sig ute på bryggan. Ingen hade bjudit honom, men ingen stördes av honom heller. Han visste att på midsommar var det fest på Villa Björkudden. Det regnade ofta in i stora salen på övervåningen och det blev en hel orkester när regnet klingade olika i de glasflaskor och hinkar som de placerade ut på golvet. Sommaren 1978 var så regnig att Stig fördrev tiden i väntan på bättre väder med att bygga ett litet flaskhus av Tynningöhuset. Det är ett kärt minne som fortfarande står på parets spiselhylla.

77


FÜrädlingsarbete/detaljer

78


79


FÜrädlingsarbete/detaljer

80


81


Fรถre och efter ...

82


83


Fรถre och efter ...

84


85


Bygg- och rรถjningsarbete

86


87


88


89


Slutord

90

Det är en ära att få bosätta Sisyfos i denna fantastiska byggnad. De historier och miljöer som vi upplever här, och närvaron och kraften från alla de spännande personligheter som format vår gemensamma historia, känns påtaglig. Det är kärnan i Sisyfos identitet att bevara, berätta och skapa historia. Att förädla platser och miljöer som ger upplevelser och inspirerar oss. De hjälper oss att välja väg på vår resa. Villa Björkudden med dess historia är otroligt viktig i framtiden. När jag läser om Johan, Georg, Helga, Grethe och alla människor i deras närhet och deras liv blir jag djupt berörd. Deras öden får liv genom vår gemensamma koppling till Villa Björkudden, och deras strävan om en bättre framtid blir till inspiration och motivation i våra ansträngningar. Historia skapar sammanhang och mening och ger oss en riktning när det är vår tur att skapa historia och vår framtid. Vi vill att Villa Björkudden ska upplevas och nyttjas av så många som möjligt. Värdet av Villa Björkudden ökar ju fler som besöker den, ett faktum som vi lärt oss i tidigare projekt. Wenngarns slottsområde – som övertogs av Sisyfosgruppen 2013 – renoverades och förädlades för att kunna öppna och välkomna besökare. Slottet skulle vara hjärtat i ett nytt bysamhälle. Från att vara stängt för besökare blev slottet ett besöksmål för över 200 000 om året. Vi ser Villa Björkudden som en nätverksresurs för människor i vår närhet. Det kan, precis som i dess historia, vara för fest, bröllop, möten, inspiration, lek eller bara som skydd eller tillflyktsort. Om ingen annan är där en junidag kan våra vänner förtöja sina båtar och

över en kaffe visa sina vänner en spännande miljö och en viktig del av svensk historia – om de hittar nyckeln! Vår dröm är att byggnaden ska användas året om och få så stor nytta som möjligt, resursutnyttjande är en av vår tids stora utmaningar i jakten på ett hållbart samhälle. Hur finansierar vi en nätverksresurs utan ett skattesystem? Vår tanke är att vi får betala utifrån betalningskraft. En skola eller ideell förening kan få låna Björkudden, och vi i företagsvärlden får betala vad vi tycker att det är värt. Vi tänker oss tre huvudmålgrupper: förening/skola, privat och företag. Modellen har inspirerats av Sverige, eller världen, när det är som bäst, alla hjälps vi åt utifrån våra förutsättningar. Upplevelsen kan starta redan vid Nybrokajen med en resa mot Björkudden genom den underbara skärgårdsmiljön. Upplevelsen på plats förstärks av god mat, musik och varför inte tidstypiska kläder eller aktiviteter på tema 20-tal. Totalupplevelsen kan ge en spännande inblick i Stockholms historia och även tilltala en internationell publik. För oss är Villa Björkudden en del av Stockholm som vi är stolta över och som vi vill bygga vidare på. Världsutställning och nybyggaranda. 20-talsdekadens med fest och glädje. Flyktingmottagande och en öppen famn. Lärande och barn – vår framtid. Villa Björkudden handlar om det öppna och generösa samhället, en förebild och inspiration som behövs i dagens samhälle. Vi är stolta över att få möjligheten bosätta Sisyfos här och bevara, berätta och skapa historia med er. Välkomna! Olle Larsson Sisyfosgruppen


Den här boken har kommit till tack vare flera engagerade och kunniga personer som generöst har delat med sig av sina berättelser och bilder.

Tack till Bibbi Fagerström med familj, Birgitta Steinwall med familj, Helga och Enn Nõu samt Anders Genfors, vars mormor var piga åt familjen Steinwall, för att ni delat med er av bilder, berättelser och minnen. Hans Langenstedt, vars insamlande av Tynningös 1900-talshistoria varit ovärderlig. Mai Raud-Pähn på Sverigeesternas arkivgrupp, som satte oss i kontakt med Helga samt gav bra researchtips. 91


Villa Björkudden - Levnadsöden och framtidsdrömmar  
Villa Björkudden - Levnadsöden och framtidsdrömmar  
Advertisement