Page 11

VARGTIMMEN

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.” Mitt under de mörkaste timmarna på natten, vargtimmen, försöker Johan undvika sina demoner. Han sover inte, han vill vänta till gryningen, då kan de inte göra honom något, säger han. Hans fru Alma hittar, och läser, Johans dagbok som vittnar om våld,

otrohet och demoner. ”Du sover inte, va? Du får inte somna nu, det är snart gryning.” I Bergmans film släpps publiken in i tankarna på karaktärerna, och rädslans och ångesten skildras på ett nästintill övernaturligt vis. Denna film är, med alla sina olika nivåer, antagligen också den svåraste att få över till en teaterscen och jag kan också tänka mig att alla, förutom Bergman själv, kommer att misslyckas med det. Malin Stenberg, regissören till 2011 års Vargtimmen, försöker, och misslyckas med att återskapa Bergmans surrealism i den alltför moderna tolkningen och försöken att skapa en konstnärlig känsla med hjälp av projektorer och tv-skärmar är förvisso relativt nyskapande i sammanhanget, och det är just stämningen i pjäsens intro som ligger närmast Bergmans surrealism med en filmsekvens av en snötäckt skog där en ensam pojke iklädd en grå hoodie, med en skrivmaskin fastknuten på ryggen cyklar fram på en ensam skogsväg. Men i övrigt känns det hela tyvärr en aning för krystat och demonstrerar inte på långa vägar de djupa känslorna som manuset från början förmedlar.

Nej, det enda bra med den här pjäsen skulle vara Lina Englund som spelar Johans fru Alma gjorde en helt fenomenal skådespelarinsats, och hon verkade vara den enda på hela scenen som hade fått grepp om den verkliga känslan i manuset. Vi ville känna dunkande ångest, höra pulsförändrande musik och få en närmare koppling till Bergmans original. Istället fick vi suckar av uttråkning, höra en liten basslinga här och där och känna Bergmans fenomenala regi rinna ut i sanden tillsammans med allt som hade kunnat få den här pjäsen att bli det minsta sevärd.

RECENSION

Vargtimmen på Dramaten, som från början är en film av Ingmar Bergman med premiär 1968, är kanske en av de mest hypade pjäser på länge i Dramatens repertoar, inte minst bland den unga publiken. Med musik från Karin Dreijer Andersson (The knife/Fever ray) blev pjäsen snarare marknadsförd som ett visuellt konstverk som skulle kittla både öronen, ögonen och hjärnan än en vanlig pjäs. Men trots all uppståndelse var plattfallet ett faktum. Sågningar till höger och vänster och en stor, fet nolla i betyg av DN:s recensenter.

♥ ♥♥♥♥

Ellinor Ekström

I rollerna_Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar Regi_Malin Stenberg Scenografi_Andreas Nilsson Kostym_ Anna Heymowska Ljus_ Jenny André Musik_Karin Dreijer Andersson Peruk och mask_Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg

mat

ån Dra

fr Bilder

I♥ 11

iLove Nr5  

Ett lite tunnare nummer, men naggande gott. Bör komma ut idag, tisdag!

iLove Nr5  

Ett lite tunnare nummer, men naggande gott. Bör komma ut idag, tisdag!

Advertisement