Ordkonsthäfte Pargas och St. Karins läsår 2020-21 DEL 2

Ordkonstens småa vikingar

Denna sköld tillhör Astrid.

Hon bor i ett hus vid vattnet. med sin båt brukar hon fara runt och fiska.

Denna sköld tillhör Njal som är en viking från Kattegatt. Han bor nära skogen och gillar mycket att segla med sin båt.

Andrea

Eric

Denna sköld tillhör vikingen Maja. Hennes hus finns bakom stranden. Med sin båt fiskar hon och seglar till platser med 100 fler fiskar.

Karoliina

Denna sköld tillhör Liv. Hon är en viking och bor i ett hus nära havet. Huset hon bor är jättelitet och inte i så bra skick. Båten är den viktigaste hon äger, hon går ut och fiskar med den.

Ylva

En raket full av ordkonst flyger till rymden!

Wilhelm

En spännande resa till Island kan man hinna med på ordkonstverkstad!

Venla

Coronavirus Coronan förändrade världen, tog oss en och en.

Följer du med på färden blir mitt hjärta tungt som sten.

Det blev en pandemi, dela världen levde i skräck.

Ingen sjukdom är smärtfri, den kan rentav vara fräck.

Emma

Galaxy dryck Kan bota alla sjukdomar, också Covid-19.

Ingredienser: Norrsken Månstenar Mörkret Luften från Jupiter Solljus, robotljus och månljus Fullmånens energi Vatten Något av alla årstider Blanda med en blå fjäder av en uggla.

Det smakar kakao.

Pihla

Tandfé: tal till påskfesten

En gång var jag ute och hade en lös tand. Jag tyckte att sådant med tandfe och sånt var strunt. Men när den lossnade, tänkte jag försöka.

När jag skulle och sova satt jag tanden under dynan och tandfen kom sen efter typ tre timmar. Men jag vaknade direkt när tandfen var där.

När jag vaknade försökte tandfen gömma sig, men jag tog i den och den klöste mig. Jag sade: ”AJ!” Det tog ont. Jag var rädd att den skulle döda mig eller något men jag klarade mig bra. Sen flög den iväg och jag fick som tur 400 euro.

Louise Kära lyssnare Jag har en gång hjälpt tandfen. Det var ganska tungt att flyga runt mitt i natten. Men också spännande. Jag frågade tandfen varifrån han fick alla sina pengar. Och han sa att i félandet så används tänder till smycken och annat sådant. Så han säljer alla tänder han samlar. Vissa barn försöker fånga tandfen andra bara sover. Vissa är rädda för tandfen eller så vill dom vara tandfen. Men mer en så vet jag inte för jag har bara hjälpt tandfen en gång. Men en sak vet jag: tandfen är rik.

Alfons

Kära lyssnare! Jag är Tindra Tandfe!

En gång då jag skulle söka en tand från en 8-årig pojke, vaknade pojken och tog alla mina pengar. Jag har alltid mina fickor fulla med pengar, inte en enda gång hade ett barn vaknat! Så den där lilla pojken vaknade, tog mina pengar och nu kan jag mer aldrig hämta tänder från barnen!

April, April, din dumma sill, jag kan lura dig när jag vill, vart jag vill, hur jag vill, men bara den första april!

Okej, ja ni vet.

Barnen har på riktigt aldrig vaknat och jag har mina pengar, allt är som vanligt.

Med skojiga hälsningar Tindra Tandfe.

Mida

Kära lyssnare, tittare, tanter, gubbar, barn, bebisar och… och allt där emellan.

Nu ska jag berätta när jag en gång var praktikant hos vår kära...

TANDFE!!

Ja, kom ihåg att det var JAG som var praktikant hos tandfen. Jag skulle komma med när hon tog en tand. Jag var ganska ivrig och så pratade jag ganska mycket. Ungefär lika mycket som jag gör när jag äter för mycket glass. HAHA! När vi kom till rummet pratade jag så himla mycket så tandfen använde sin magi och gjorde sig stor och trollade fram en trampolin nedanför höghuset och sedan kastade hon ner mig. Sedan fortsatte hon med sitt och jag blev där nere och hoppade på trampolinen! KUL VAR DET IALLAFALL! Tack för mig! Hejsan svejsan!

Linn

Hej, pås... pao... påsloas... fest...

Nej jag menade påskfest.

En gång ett barn (du vet nog själv om det är du) bet mig när jag skulle ta en tand bort. Hen bara bet mig så där!

Det var inte något så hemskt kul. Nu när det är pårona... nej corona extra... Nej jag menade coronavirus. Nu har vi inte fått hämta tänder men tillsammans kan vi alla strida mot corona om vi gör det kan vi kanske nästa år får tänder.

Anton

Kära vänner och vänner!

Vi har haft ett svårt år. Därför vill jag berätta om den gången jag startade ett krig. Jag skulle ta tillbaka den kinesiska pandan från en djurpark i Ryssland. Då kom den ryska militären och krigade mot Kina. Det var så andra världskriget började.

Hejdå!

Emma Barnet vaknade då jag en gång tagit tanden och satte pengen. Jag flög och flög men barnet såg mig och skrek på mamma och pappa. Men när de kom var jag redan borta.

Naaja

Kära lyssnare Jag skall idag berätta om en gång då jag skulle hämta en tand av ett barn som hette Benjamin.

Jag höll på att försöka ta tanden från under hans dyna då han vaknade och skrek ”Aaaaak, tandfe, jag visste att jag skulle få se dig!” efter det blev vi bästa vänner... typ... men då var han 5 år och nu är hans 10 år, det var 5 år sedan...

Jag skulle vilja säga till er alla att man inte behöver vara rädd för människor för att alla inte är som de som fanns för länge sen och torterades oss. Här var mitt ärende. Så hejdå och ha en bra fortsättning på dagen.

Fanny H

Kära lyssnare. Jag är en tandfe som bor i munnen på barn och gör hål i deras tänder. Jag är elak och stygg fe. Jag gillar er andra som är vanliga tandfen men jag gillar ändå mest mej själv. Vissa kallar mej självisk men det stämmer inte alls! Jag gillar också nog andra men Jag själv är bara best. Nu börjar mitt tal ta slut men ni ska alla komma ihåg att bara tänka på oss själva. Hej då!

Fanny G

Kära lyssnare, Nu skall jag berätta för er om en gång när jag skulle hämta en tand. Det var en mörk och stormig natt, då jag skulle hämta tanden långt hemifrån. Jag flög över hav och land, över sjö och strand.

Till sist kom jag till Landet med de hoppande fåren. Där landade jag på ett stort näckrosblad. Under ett blad låg det en liten sovande flicka med långt ljust hår som böljade ner i vattnet. Hon hade just tappat sin första tand. Jag tog tanden och satte en guldpeng på dynan där tanden låg. Sen flög jag tillbaka till tandfeernas land genom den stormiga natten. Sen kom det en blixt och slog ner i mig och så måste jag ringa 121 till tandfeernas ambulans. Det var en spännande resa!

Elin

När jag hämtade en flickans tand var den: Blodig Smutsig otvättad Tanden såg ut som om man aldrig hade tvättad tänderna!

Jag ville inte ge en enda cent till flickan!

Nästa natt for jag till en ny flicka, hon hade en fin tand, bra tvättad.

Katariina

Jag berättar om den ena gången då jag hämtade tanden från ett 7-årigt hem. Det var en vacker natt och då jag hämtade tanden märkte jag att jag hade slut på pengar. Jag grävde i mina fickor, men jag hittade bara ett äggformat godis av choklad. Det var en påsk för länge sedan. Då lämnade jag ägget på barnets bord och startade traditionen med påskägg. Tack!

PS: det här skedde för väldigt länge sedan.

Elev åk 6

Kära lyssnare En gång när jag var och ta en tand från ett barn var hans pappa där. Han tänkte göra mitt jobb. Jag grälade med pappan och sa att jag faktiskt får lön för det här. Pappan såg skrämd ut så jag lämnade honom och bara flög iväg irriterad.

Pihla

Kära lyssnare En natt skulle jag hämta en tand av Lisa. När jag kom till huset gick jag till Lisas rum. Men när jag skulle ta tanden bet Lisa mig. Det var inte så roligt med det.

Men jag tog tanden och Lisa fick en peng.

Sofie

Kära lyssnare Jag vill berätta det här för er. En gång när jag hämtade en tand av en ungefär 15-årig och gav en peng, vaknade han och jag fick panik. Jag flög iväg men han fick fast mig och låste mig i en liten fågelbur. Som ni vet har jag ett ärr på ena benet, det fick jag den natten då jag lyckades smita iväg. Ärret kom då ena benet blev rivet av en tagg på buren. Så snälla lyssnare, ge aldrig en peng åt honom för han är elak. Han heter Tom Ridel, rör dig aldrig i närheten av hans by.

Ella

Kära tanféerna En gång i tiden när jag hämtade tanden av ett barn, föll pengen på barnets ansikte. Jag kunde inte röra vid henne så jag bara flög iväg...

Frida Kära kollegor Jag vill säga det här till alla så ingen gör samma sak som jag en gång gjorde.

En dag när jag var ute och samla tänderna så tappade jag tänder i en fontän. Då fick jag spark.

Nu är jag arbetslös och söker nytt jobb.

Tack att jag fick i alla fall komma på denna fest.

Axel

En ny Rävsundsbro, på ordkonstvis!

Visst är våra broar mera kreativa än stadens arkitekternas?

Vem går på vatten utan att röra på sig?

Bron

Kanske staden får nya idéer?

Vad finns i slutet av regnbåge?

E

Varför sitter du alltid i båten och läser din språkkurs?

Jag vill lära mig språket flytande!

Barnasinne i planering!

När slutar vatten rinna neråt?

Vad är den som går på vatten utan att röra på sig?

När det når botten.

Äventyrsberättelser Solen skiner efter regnet

Kap.1 Det var en mörk och hemsk natt. Jag och min kompis gick på ett äventyr. Vi var egentligen rädda med for ändå. Vi åkte med bil till stranden. Vi hade simdräkter med oss. Sedan gick vi och simma.

Stranden var tyst och stilla, det var otäckt! Havet var mörkt och otäckt. Men vi vågade fara till vattnet. Vi var mycket modiga.

Vi var 10 år gamla. Det var en sommarlovdag. Vi såg något stort. Vi blev jätteskrämda. Ingen kunde gissa vad som hände sedan.

Kap.2 Jag och min kompis gick till stranden för att simma. Det sägs att det bor en varelse i vattnet. Den är farlig och den biter!

Den vaknar på dagen och dens ögon lyser i mörkret. Den skrämmer förstås folk som simmar. Men folk som inte sett den tror inte på det.

Varelsen är grön, den bor långt borta i havet. Jag och min kompis tror att den är bara ledsen för att hen har inga vänner.

Så vi tänkte att om vi träffar monstret i vatten vi kunde vara dens vänner.

Denna dag gick vi och simma för att hitta monstret.

Jag är bra på att få vänner. Jag inte på att hitta saker, tack och lov att min kompis är bra på det. Jag är rädd för spindlar och ormar men min kompis är inte alls rädd. Sedan såg vi en skugga bakom oss.

Du, läsaren, hur skall denna sluta?

Cia

Den hemliga meddelande

Kap.1 En dag var jag och min vän helt uttråkade och vi ville göra något som ingen någonsin gjort förut. Vi letade efter fakta på nätet om monstret Turpius. Där stod att ingen hade någonsin besökt sjön Turlikus där sjömonstret bor. Det tar inte länge att fara sjön Turlikus så vi bestämde oss för att fara dit med cykel.

När vi kom fram så blev vi förvånade för det var så vackert. Vi hade förväntat oss att det skulle ha varit mörkt och dystert.

Men vi såg blommor, fina träd och massor av fina färggranna fiskar.

Vi tänkte, hur kan det finnas ett monster på ett så här vackert ställe? Men när vi skulle fara bort så var vår åsikt helt tvärtom.

Kap.2 En dag cyklade jag och min vän till en sjö där det sägs bor ett monster. Sjön heter Turlikus.

Monstret sägs vara en blandning av get, kamel och fågel och den är väldigt färgglad. Den kan spruta blixtrar ur näsborrarna och bajsar regnbågar. Fast jag och min kompis tror inte på detta. Vi är inte rädda för det men vi har andra rädslor. Vi är båda rädda för mörkret men vi är jättebra på att brottas.

Vi började plocka de fina blommorna och tog ett bad i sjön.

När vi skulle fara bort från sjön, hittade vi en lapp med något hemligt meddelande. På lappen stod: (se bilden) Vi hörde ett väldigt högt ljud och plötsligt bakom oss fanns det en stor skugga.

Kap.3 Ljudet vi hörde var väldigt högt och dystert. Skuggan var väldigt stor och när vi svängde om oss så var sjömonstret Turplus bakom oss. Vi skrek båda så mycket att nästan hjärtat ploppade ut ur bröstet. Min kompis svimmade och jag blev i panik, jag försökte bära min kompis bort från monstret men jag orkade inte. Jag började leka död så att monstret skulle strunta i oss och fara bort.

Men monstret satt sitt huvud nära min kompis då vaknade hon och monstret gick tillbaka till sjön. Jag och min kompis tänkte att monstret måste ha goda krafter och hjälpte henne. Vi hoppade på cyklarna och cyklade hem och bestämde oss att prata mera om saken följande dag för att klockan var redan 21:00 då.

Hemma berättade jag till mina föräldrar och de ringde journalisterna. Jag fick berätta allt som hade hänt för journalisterna, min mamma ringde min kompis och hon kom till oss. Vi hamnade i tidningens framsida, jag och min kompis blev kända och fick ihop 200€ för att alla ville ha fakta av oss och betalade för det. Vi delade på pengarna så att båda fick 100€. Nu är jag och min kompis 21 år och ingen annan har sätt monstret sedan den dagen vi träffade den. Vi två är de ända som har sett sjömonstret Turplus.

Frida

Xi

Kap.1 Jag bromsade med cykeln och hoppade av. Jag hörde Lyra bromsa bredvid mig. Hon hoppade också av cykeln. Ute var luften frisk och kall. Solen sken och inga moln syntes. Jag och Lyra var på en utfärd till skogen. Vi skulle gå till den stora gläntan och bada i dammen.

Vi låste cyklarna och började gå. Det ryktades att det bodde en sjökatt i dammen, men det var såklart bara en legend. Då vi kom in i skogen skymde träden solen, bara lite ljus sipprade fram mellan löven. Ljuset glittrade mellan trädstammarna och gjorde så att vattnet i pölarna glittrade. Vinden blåste sakta.

Då vi kom fram till gläntan var vattnet i dammen stilla och mörkt och endast ett löv bröt ytan på vattnet. Hela skogen var tyst och fåglarna hade också tystnat. Vi trodde att det skulle vara en helt vanlig dag. Ingen var förberedd för vad som hände sen.

Kap.2 Den morgonen då vi cyklade till dammen var vädret soligt och skogen var tyst. Jag tänkte på legenden om sjökatten Xi, som sade att hon bodde i dammen. På nätet fanns det några suddiga bilder på katten, men de kunde vara tagna av vilket djur som helst. Jag klickade på en nätsida, men jag hade inget nät. Lyra sa att hon visste att Xi visade sig väldigt sällan och att ingen någonsin hade lyckats ta en bra bild på henne.

Xi hade senaste blivit sedd för 10 år sedan. Alexandra Hansen, en känd zoolog, hade påstått ha sett henne men jag och Lyra bara skrattade år det.

En sjökatt! Varför just en sjökatt? Katter hatar ju vatten! Vi tog fram Lyras telefon istället och sökte på ”sjökatten Xi”. Lyras telefonnät fungerade och vi hittade en sida som berättade hur man manade fram Xi. Så här stod det: ”För att frammana Xi måste man säga hennes namn två gånger vid midnatt.”

Lyra rös. Både hon och jag var rädda för mörkret. Lyra frågade om vi ändå skulle försöka mana fram henne. Om vi blev rädda kunde vi springa iväg, för det var vi bra på. Och om vi lyckades, så kunde Lyra förvandla sig till en katt, som var hennes speciella egenskap. Då kunde hon försöka kommunicera med Xi. Före kvällen gick vi hem och tog våra saker ur vårt sovrum. Vi bodde ensamma i ett litet hus, för vi hade ingen familj. Vi tog med oss ett tält, två sovsäckar och lite mat. Då vi kom tillbaka till dammen satte vi upp tältet och ställde väckning på 23.50. Jag sov nästan då jag såg en skugga utanför tältet. Den talade om att inte var ensamma.

Kapitel 3 Vi var i tältet då vi såg skuggan. Jag väckte Lyra och visade åt henne att vara tyst. Lyra förvandlade sig till en katt och smög ut genom tältets dörröppning. Jag hörde löven prassla ovanför tältet. Jag steg också ut ur tältet, men det hade bara varit en uggla som satt på vårt tält.

Då vi var ute tänkte vi ändå försöka mana fram Xi. Lyra förvandlade sig själv till en människa igen och började. ”Xi” sa vi.

En stund senare sa vi det igen. Lyra tittade försiktigt mot dammen, men vi såg inget. Lyra suckade. ”Jag visste att det här inte skulle fungera!” muttrade hon.

Då hon skulle gå tillbaka i tältet såg jag det. En stor och kraftig katt med lång svans som släpade efter den. Det var Xi, sjökatten. Jag skrek. Lyra vände sig om och blev blek. Xi gick rakt mot oss.

Sakta men säkert smög hon fram mot oss. Vi hörde inga ljud. Jag var snurrig och mådde illa. Illamåendet stärktes då katten kom närmare. Då hon var så nära oss att jag hade nästan kunnat röra vid henne blev jag så snurrig att allt blev svart. Vad hade vi givit in oss på?

Kapitel 4 Vi var vid dammen på natten. Jag öppnade mina ögon och såg två huvuden böjda över mig. Ett var Lyras, hon var en katt, och bredvid henne satt Xi. Jag skrek igen och försökte resa mig, men mitt huvud tålde inte det. ”Ingen fara”, sa Lyra. ”Xi är snäll och om en stund är du helt frisk. Hon helar dig!”

Efter en stund kunde jag faktiskt resa mig upp, och jag såg solen gå upp. ”Mår du bättre nu?” frågade Xi med en släpande, men ljus röst.

Jag spärrade upp mina ögon. ”Kan du prata?” ”Javisst.” Xi tycktes alltid prata med korta meningar.

Lyra berättade att Xi hade varit fast i sjön för någon för länge sedan hade bundit henne dit med magi, men då vi hade manat fram henne hade hon blivit fri.

Då vi hade pratat färdigt sa Xi hejdå, och hon gav oss en gåva. Det var en vacker sten som glittrade i soluppgången. Det var en sten som vi kunde kalla på Xi med om vi behövde henne. Xi försvann mitt i allt Jag och Lyra packade våra saker och gick hem.

Vem träffar Xi till näst? Det kan vara vem som helst!

Elev åk 6

Räddad av empati och vänlighet

Kap. 1 Det var en solig dag då två vänner som hette Odin och Svampis skulle fara och simma. De bodde i ett radhus nära Svartsjön. Svampis och Odin hoppade på deras cyklar och cyklade iväg mot svartsjön. De hade hört att flera personer hade försvunnit när de var och simmade i Svartsjön. Men de var för dumma för att lyssna på de historierna.

Svampis är inte bra på att springa men han kan flyga jättebra. Odin är inte bra på att dansa men kan läsa. Svampis är rädd för sniglar men gillar löv medan Odin är rädd för djupt vatten men gillar paj. En stor skillnad mellan oss är att Svampis har ingen familj medan jag har en.

Så när de kom fram till Svartsjön, bytte de om och for och simma. När de kom ut i vattnet så fick de en känsla att någon tittade på dem. När de tittade ner i vattnet så förstod de att det var för sent för att simma iväg.

Kap. 2 I sagorna sägs att Skrikfisken i början var en råtta. Men en dag så träffade råttan en häxa som inte tyckte om råttor. Så hon förvandlade råttan till en skrikfisk. Men hon var ingen bra häxa därför hade Skrikfisken ännu kvar sina öron. Råttan blev jätteledsen då det hände för att ingen vill vara kompis med en knasig fisk. Och det är därför som Skrikfisken ännu skriker idag.

Odin tycker att Skrikfisken skulle bara behöva lite kärlek. Skrikfisken är en stor fisk som bor i Svartsjön.

Kap.3 Vännerna Odin och Svampis cyklade till Svartsjön för att simma men när de simmar ut i vattnet och tittar ner i vattnet så förstår de sitt misstag. Odin och Svampis försökte simma iväg men varelsen som de hade sett under vattnet närmade sig snabbt och till sist fick den fast Svampis.

Monstret försökte dra ner Svampis under vattnet men Svampis kunde flyga så han slet sig loss ur monstrets grepp och flög iväg. Svampis hade dragit upp monstret ur vattnet och då såg de hur fult monstret var. Och när Odin sade åt monstret att det var fult så började det att gråta.

Då sade monstret att den i början var en råtta och att en ondskefull häxa som inte tyckte om råttor hade förvandlat honom. Och då sade de andra att de skulle söka rätt på häxan och fråga henne om hon skulle kunna förvandla tillbaka råttan.

Odin och Svampis satte på sig sina vanliga kläder och sprang till deras cyklar. Skrikfisken hade sagt att häxan bodde i Åbo och både Odin och Svampis visste att det var ganska långt till Åbo så de började cykla genast. Det tog dem nästan två timmar men till slut var de framme. De cyklade fram till koordinaterna som Skrikfisken hade gett dem och sedan kom de till ett skrämmande och gammalt hus. De ringde på dörrklockan och då öppnade en gammal gumma.

Kap.4 Odin och Svampis cyklade till Svartsjön för att simma och då träffade de Skrikfisken. I början hade Skrikfisken varit en råtta men sedan hade en ondskefull häxa förvandlat råttan till en skrikfisk och nu står Odin och Svampis bakom häxans dörr.

Dörren gled upp och där står en ful och gammal gumma. Hon frågade Odin och Svampis om vad de gjorde och då svarade de att de var här för att be henna att förvandla tillbaka Skrikfisken till en råtta och då svarar hon nej. Men sedan använder Svampis sina hypnotiska krafter och säger att häxan skall flyga dem till Svartsjön och hon lyder.

Häxan säger att de skall åka på hennes kvast, de kliver på och flyger iväg. Det går supersnabbt att flyga på häxans kvast och de kommer snabbt fram. När de är framme så går de av kvasten och leder häxan till skrikfisken. Häxan går fram till skrikfisken och förvandlar den tillbaka till en råtta.

Cyklarna lämnade de hos häxan och de vågade inte fara efter dem. Svampis skickade tillbaka häxan till sitt hus i Åbo.

Hon minns inte alls allt som har hänt.

Råttan blir jätteglad och sedan dess så har det varit gott och tryggt att simma i Svartsjön.

Odin

Jakten mot nattens hemlighet

Kap. 1 Det var en mörk kuslig natt. Jag och Whitey var ut och jaga nattnymfer. Vi hörde prassel och trodde att det var en nymf, så vi gick mot ljudet.

Vi gick genom skogen. Vita och silvriga träd svischade förbi när vi sprang. Nymferna stannar bara en minut per plats så vi hade bråttom.

Vi kom till Dödsklipporna och såg skymten av nymfen, så jag sprang neråt. Whitey sa att jag inte får gå dit. Men nymferna kom ut bara en gång i månaden så jag struntade i vad han sa. Jag sprang nedför knakande gamla trappor och kom ner på den mjuka sanden.

Vad jag såg i grottan där intill, kommer jag ALDRIG att glömma.

Kap. 2 Jag och Whitey jagade nattnymfer i skogen. Skogen var silvrig av snö. Några säger att i Dödsklipporna bor ett monster.

Jag tycker att det är ganska barnslig att tro på sådan, varför skulle ett monster, en drake, bo i vår strand?

Vi har hört att det finns ett slags kinesiska drakar som heter Lugnar i Bonzon, vårt land. Dessa är långa, utan vingar och attackerar mest med klor och tänker.

Jag är Pihla, 12 år gammal. Jag är jätterädd för mörkret och gamla dockor. Bland mina svagheter finns att vänta för länge, bananer -jo du läste rätt- och tro eller inte tro det, ekorrar. Jag gillar djur, färger, att läsa, ritning och småkryp. Rita, spela kortspel, slåss och simma är jag bra på. Och förstås är jag bra på att jaga nymfer. Jag lever med Whitey och har ett djur (det variera vilket djur den får skepnad av) som heter Naomi. Jag kan prata med drakar.

Whitey är 16 år gammal. Jag tror inte att han är rädd för någonting, han säger på skämt att han är rädd för mig. Hans svaghet är religion, tror jag. Han säger att han gillar djur, att simma, bergsklättring laga mat, skriva och spela piano. Det jag vet är att Whitey är bra på att spela piano, laga mat men också lösa mysterier, matte och att slåss. Han bor med mig och Naomi. Han har också ett eget djur som heter Alfa och bor med oss (eller mera nog med Whitey).

När jag kom på den mjuka sanden jag hörde att Whitey sprang ner för de knakande gamla trapporna ännu. Han kom ikapp mig. Han tog tag i min för stora gröna munkjacka ”Kom bort från vatten!” Sa han.

Det mörka djupa vatten hade en månstråle som sken rakt på det. Jag tittade upp på den stora ljusnande måne.

Han sa igen ”Kom bort!”

Jag drog min hand bort från hans grepp. Det var då jag såg spår i den mjuka sanden. ”Vad är det där för spår?” Frågade jag.

Då plötsligt hörde vi ett djupt ljud komma från grottan.

Kap. 3 Jag och Whitey var på stranden, vi hade just hört ett djupt ljud från grottan. Jag var i shock, himlen som just var vacker med många ljusa stjärnor kändes nu som ögon som stirrade på mig. Natten som just var tyst och lugn kändes nu som vinden hade blivit arg. Mörker som just kändes ljus var nu mörkare som kol.

Jag såg en svans sticka ut från grottan, den rörde sig. Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig eller höra någonting. Jag vet inte vad Whitey gjorde då. Jag tror att han hade snubblat på en rot som låg i sanden. Hela stranden som just var mjuk, såg ut att vara vass som små spikar. Plötsligt, svansen var borta.

Jag kände varma andetag ovanför mig. Jag kände hur en droppe blod rann ner för min panna. Jag fick mod och tittade upp, jag sväljde och med darrande huvud tittade upp. Jag såg ett par djupt svarta ögon titta ner på mig. Hornen lyste blått, blodet rann ner för drakens mun. Den stod på bakbenen så att den var 8 meter hög. Klorna var lika vassa som knivar, jag visste att så här skulle jag dö.

En kraftfull vattenkraft kastade mig upp i luften åtminstone 4 meter. Jag landade på sanden så att sandkornen flög över allt. Jag kunde inte se Whitey, det kan vara att jag inte såg honom för att jag hade just fått en kraftfull träff i huvudet.

Lungen, hoppade, den kom upp i ungefär 15 meter. Den landade bredvid mig med ett duns. Då stängde jag ögonen och vänta att få de vassa klorna i mig.

Kap. 4 Jag låg på stranden, Lungen stod över mig med sina vassa klor. ”hej då, världen” sa jag.

Jag hörde ett svisch. Sen föll ett varmt fluffigt ting på mig. Jag öppnade ögonen och såg att draken låg på mig, det var en pil med vita och svarta fjädrar i Lungens hals. Whitey sprang till mig och frågade om jag var okej. Jag hade några sår och mina kläder var rivna, men jag var okej.

Whitey förklarade att han hade skjutit en pil som gjorde bara så att draken sov. Han berätta också att Lungar var väldigt sällsynta för de var ofta blivit skjutna ner av misstag. Om man skjuter en drake i Bonzon får man stora böter och man blir i fängelse i 10 år. Vi bar Lungen till vårt hus. Vi satt draken i ett av våra stallar för drakar. Vi ofta räddade drakar och sköte över dom tills de var friska och kunde bli fria igen.

Whitey tog hand om mina sår, och jag bytte kläder. Jag gick till stallen var draken låg. Den hade just vaknat och var yr.

Jag kastade en rå oxe till den och tittade på när den åt oxen. Jag tänkte på att det där skulle ha hänt till mig om inte Whitey skulle räddat mig. Nästa dag försökte jag prata med mig. Lungen var inte pratsam och ignorera mig nästan hela tiden. Efter några veckor släppte vi ut den.

Den lämna en klo till oss som tack för hjälpen och en förlåtelse över att försöka äta mig. Klon var nästan lika stor som en telefon. Så jag kan bra ha den i mitt skåp. Några nätter kan jag ännu höra hur Lungen svischar igenom mörkret, ännu idag är jag ganska rädd för att gå ut och jaga nattnymfer.

Pihla

Vår Italienresa

Kap.1 Fluffy, Muffy, Lulu och jag är på väg att resa till en avokadoträd i Italien där min monsterkompis Avosisiloch bor. Resan gick jättesnabbt, ingen var trött men alla hade jättevarmt för det var den 9.8.2000, mitt på (den italienska) sommaren.

Dessutom hade ingen med sig vatten, men vi hade med coca-cola så vi klarade oss väldigt bra hela vägen dit.

Jag flyger på Muffys rygg hela vägen till Italien. Avosisiloch bor i Sicilien i en avokadoträd.

När vi kom fram kände jag plötsligt att något bett mig i ryggen. Jag fick kalla kårar och frös direkt. Jag var livrädd och trodde att jag skulle dö den dagen.

Kap.2 Då vi reste till Sicilien var det en solig dag och jag flög på Muffys rygg. Det var underbart att flyga på hans rygg.

Folk tror att Avosisiloch är aggressiv, att han biter och inte tycker om honom förutom jag. Han är min kompis! Det är dumt att de tycker så för att han är såååå gullig.

Min svaghet är Avosisiloch, medan min styrka är att vara snäll och inte vara rädd för något. Min familj består av mig, min hund Alma, mamma, pappa, min syster och min bror. Jag är bra på att klättra för min morfar är en apa.

Plötsligt medan jag läste en bok en skugga bakom oss förstärkte känslan att vi inte var ensamma.

Kap.3 Kom ihåg att min svaghet är Avosisilochs gullighet och mina styrkor är att vara snäll och är inte rädd för något. Min ickerädd-för-något styrka hjälpte mig så jag vågade titta vad skuggan bestod av. Skugga var Avosisiloch som hade vidöppen mun och var färdig att äta upp mig. Jag trodde det var mins sista dag på jorden.

Men sen visade det sig att han bara ville hälsa på mig och deras monsterras hälsade på folk genom att ha vidöppen mun för att få deras uppmärksamhet, på det sättet kunde de säga hej och kanske prata med dem de känner. Men det som är sorligt är att Avosisiloch och hans kusin var de ända kvar av deras ras. Vårt även tyr blev bara mer och mer spännande.

Kap.4 Igår så träffade jag ett monster vid namnet Avosisiloch. Men idag tar min resa tyvärr slut. Det har varit jätterolig men nu är det dags att fara hem. Jag kanske, bara kanske, tar med mig Avosisiloch, men jag måste fråga honom först, för han har ju bott här i över 65 miljoner ås så vi får se vad han säger. ”Jag skulle vilja komma med dig Ella!!!” ”Det blir säkert roligare i Brasilien när du är där.”

Nu äntligen uppfylls min dröm jag får flyga, jeeeeeeeeeee!

Dagen efter så hade han packat sina saker och var färdig att fara till Brasilien med mig. Så jag satte mig på Flyffy, för att Muffy behöver en liten paus, medan Avosisiloch flyger på Lulu.

Nu är vi hemma och allt är bra igen. Och vi skall köpa en mega avocado åt Avosisiloch. Så hejdå, alla lyssnare, hoppas vi syns igen!

Ella

Picknick i stranden

Jag och min kompis Ellen skulle ner till stranden och bada.

Det var en vacker dag och vi skulle gå på picknick ner till stranden. Vi skulle så klart också simma. Vi skulle träffas vid stadsparken och ta med våra cyklar, cykla sedan tillsammans ner till stranden. Jag skulle ta med mellanmålet och Ellen skulle ta hennes picknickfilt som hon fick som födelsedagspresent.

Det som hände senare den dagen skulle vi aldrig glömma.

Vad tror du hände sen?

Elin

Under den lysande stenen

Kap.1 En gång var jag och min kompis hemma hos mig, mamma var i butiken, så vi var ensamma hemma. Vi bodde i ett egnahemshus. Vi fick tråkigt och valde at gå och simma. Det var en solig sommardag. Som tur var stranden nära.

När vi kom fram så såg vi en lysande sten under vatten. Mamma hade sagt att under den lysande stenen finns det ett monster men vi trodde inte på det.

Vi tänkte att vi går och se närmare. Ingen kunde gissa vad som hände sen.

Kap.2 En dag när vi fick tråkigt gick vi till stranden. Min kompis sa att hon ser att det i havsbotten.

Jag sa till min kompis att det sägs att om man ser en lysande sten skall man fort gå bort. Min kompis sa att vi borde gå fort hem men jag tror inte att det stämmer. Min kompis Fluffy lämnade mig ensam i stranden.

Min kompis svaga sidan är att hon blir lätt rädd för saker och ting. Mina svagheter är att jag inte vågar vara ensam. Min kompis är bra på att springa liksom när det händer något, när man måste snabbt bort.

Jag är bra på att hoppa. Jag tycker om otäcka saker men min kompis inte så mycket. Allt denna dag var liksom vanligt tills jag såg något komma ut från vatten.

Kap.3 När jag såg något komma ut från vattnet blev jag jätterädd och började springa. Min kompis Fluffy hade redan sprungit bort, jag försökte gömma mig.

När jag hade hittat ett stort träd i stranden för att gömma mig försökte jag ringa först mamma, sen pappa och min kompis, men ingen svarade. När jag hade varit bakom trädet i 6 min ringde min kompis till mig. Jag var så glad! ”Är du ännu i stranden?” frågade min kompis. ”Ja” svarade jag.

Min kompis blev orolig när min telefonsbatteri slutade och hon bystämde sig att komma till stranden. När hon såg mig där, såg hon också vattenmonstret. ”Kom fort bakom trädet” sa jag.

Min mamma ringde till min kompis och vi sa att hon skulle komma fort till stranden men före vi hann säga allt vi ville, så bröts internet. Monstret kom mot oss och tog i oss. Vi var rädda för livet.

Kap.4 När internetet bröt sig tänkte vi att vi skulle dö. ”Nu springer vi härifrån!” sade min kompis till mig. ”Men vi kan inte bara lämna den här platsen utan att vi varnar andra!” sade jag.

Vi flyttade oss bakom en stor sten men var ännu rädda. Min kompis frågade om jag hade med mig ett snöre. ”Nej, värför skulle jag ha med mig ett snöre?” svarade jag. ”Gå du och varna alla som kommer därifrån, jag varnar alla som kommer härifrån.”

Monstret kom upp på land och vi gömde oss bakom en stor buske. Min kompis tog i min hand och drog mig upp på bergen. ”Men ska vi inte varna andra?” sade jag.

Medan min kompis skulle säga att hon ville gå hem kom min mamma och kastade stenar på monstret och monstret gick tillbaka till vattnet.

Många år senare, när vi blev stora och vi båda hade barn sade till våra barn att de aldrig skall gå till stranden utan oss

er

Sofie

Kraken

Kap. 1 Det var en mörk natt. Solen lyste ljust och glimtade i vattnet. Jag tittade mot horisonten med min kompis Kalle, vi var ensamma på havet. Vår trålare var i dåligt skick. Vi behövde snabbt pengar för att fixa vår båt.

Plötsligt täckte någonting månen. Vi svängde oss och förstod att vi inte någonsin borde ha åkt ut på natten.

Kap. 2 Jag är mitt i havet men min kompis Kalle, på vår trålare. Jag såg bara horisonten och havet som lyste av månskensljus.

Det här är skrämmande för jag har hört om skrämmande historier av en bläckfisk, en stor bläckfisk. Den drar båtar ner under ytan, det finns inga bevis på det men människor har sett stora tentakler som rörde sig snabbt.

Min kompis Kalle är livrädd för bläckfiskar sedan den dagen för att han tycker också att de är skrämmande. Jag tycker om dem, i alla fall som kokta...

Men när jag satte min hand i vattnet hände det någonting jag aldrig trott på kunde hända.

Kapitel 3 Mitt i allt var den där, Kraken, den stora bläckfisken jag hörde talas om.

Jag drog min hand bort från vattnet och tittade mot den. Jag sade (skrek?) till Kalle att köra men ingen svarade. Båten stod stilla. Kalle log på marken i hytten. Han hade svimmat. Jag tänkte att jag borde gömma mig men någonting fick mig att inte kunna gå.

Mitt i allt hörde jag ljud. Båten startade. Ingen var i hytten. Kalle vaknade. Båten körde rakt mot stenar.

Kapitel 4 Jag och Kalle hoppade ut och klarade oss. Det var tyst. Omkring oss bara skuggor, fötterna nådde marken, vi måste vara på en ö.

Mitt i allt såg jag Kraken igen. Den kom rakt mot oss. Jag hoppade på den, som om den vilde jag är skulle rida på den.

Och den liksom viste vad och vart jag ville. Jag tog Kalle med och försökte få motorn igång. Den startade till slut. Kraken var väldigt nära oss. Vi kom fram till hamnen var Kraken lämnade oss. Båten tog in vatten.

Nu, varje gång jag rör havet, känner jag samma obehagliga känsla som jag kände när jag satt handen i vattnet den natten...

Julius

Allting är såsom det skall vara

Kap.1 Det var en gång en dag så solen gassade på och Bidi Bodo och jag var på väg till Blomlandet.

Vi gick och så hörde vi någon som ropade. Det var den 15:e juni, den varmaste dagen denna sommar.

Vi skulle egentligen inte vara så sent ute på kvällen. Det var solnedgång då allting hände.

Kap.2 Vi hade kommit fram till Blomlandet. Vi borde inte ha varit här för att det kunde finnas ett monster eller så sades det.

Visa sade att monstret hette Giroposo, vissa trodde inget alls på det. Jag trodde inte alls på det. Bidi Bodo och jag har två olika personligheter. För det första BB är en rymdvarelse och jag är en människa. Jag trycker inte om att vänta o han tycker inte om att läsa. Jag är rädd för köttätandegrodor och han är rädd för kylan.

Blomlandet ser vackert ut, där växer tulpaner och liljor. Det doftar jättegott här. Vi tittade omkring oss då rasslade blomlandet ner.

Kap.3 Vi hade varit i blomlandet. Då någonting rasslade till. Då kom monstret. Det så mycket större ut en på alla bilder vi hade sitt. Det reste sig upp från marken. Det anföll oss. Bidi blev biten av monstret.

Vi funderade på att springa iväg. Men just då så ställde sig monstret i vägen. Jag fattar inte hur jag inte kunde ha trott på monstret. Då såg jag Bidi. Han låg död på marken. Men jag måste fortfarande kämpa.

Så fick jag en idé. Jag såg en pinne. Jag klättrade upp på monstrets rygg. Så stack jag in pinnen i hans mun. Jag var livrädd. Jag skulle just klättra ner när monstret började röra på sig. Det sprang ner till vattnet och simmade hem till sig.

Hemma tog Monstret fram en kniv. Då lyckades jag smita. Jag simmade och simmade. Och monstret kom efter. Jag kom till staden. Jag hade inte tänkt på att monstret skulle förstöra allt.

Kap. 4 Jag simmade så snabbt jag kunde. Monstret jagade mig genom staden. Jag var livrädd. Jag han komma hem. Men monstret försökte förstöra huset. Så jag sprang till källare. Jag hann tänka tusen tankar.

Nu hörde jag steg utanför dörren. Det var monstret. Han gick förbi in i en eltråd. Och så sprack han.

Nu har det gått ett år efter den dagen jag såg monstret. Jag på saken lite annorlunda nu. Jag trodde först inte att Bidi Bodo hade dött. Det tänker jag inte på så mycket mera. Men annars så skrattar jag åt monstret och kniven. Jag hade skrivit när allting en bok. Och jag har blivit berömd.

Men annars är allting såsom det skall vara. Vi har haft begravning för Giroposo och Bidi Bodo som dött. Men annars är allting såsom det ska vara.

Fanny G

Havets Mysterium

Kap.1 Det var en normal dag. Jag var ut och gå i en okänd stad, vet inte vad staden hette. Staden är stor, byggnaderna är gamla och allt är så vackert.

Jag såg min vän Harri på staden. Harri är min vän, han går på min klass.

Harri hade tidigare skämtat om att det finns en stad som är förtrollad. Han sa att om man läggen en hand på en viss lyktstolpe skulle staden sjunka. Vi båda skrattade då och bara fnittrade för att det lät så roligt.

Nu gick jag fram till honom och sa ”hej”. Vi pratade det en kort stund. Plötsligt började staden sjunka. Det tog inte många minuter och vi var redan under havet.

Jag gick snabbt in i en luftboll. Klockan var 11 på morgonen. Jag har svårt att andas. Allt blir mörkt, jag har svårt att se.- allt är så annorlunda nu.

Jag kände mig rädd men samtidigt lite förtjust för att jag kände att det här är en bra början till en saga. Det var varmt i vatten, för att det varit en vacker sommardag. Staden, fastän den var liten, kändes den massiv under vatten. Då plötsligt hördes det ett swish.

Kap.2 Jag gick i en okänd stad då jag plötsligt såg min vän Harri.

Det var sommarlov och vi hade inte setts på en tid.

Harri frågade hur det gick i livet.

Jag svarade att allt var bra. Jag svarade också att jag tycker om att röra på mig men jag gillar varken fisk eller oliver. Jag svarade så där bara på skämt för att jag ville skämta med honom.

Då sa han ”jag hatar grönsaker, matte och modersmål”. Vi skrattade.

Jag frågade ”vad tycker du om då?”

Han svarade ”jag tycker om pizza, skidning och skrinning.”

Då sade jag ”det tar sjukt i mitt ben, kom vi tar en paus!”

Jag hade gått hela dagen.

Det var ok för Harri. Jag lutade på en lyktstolpe och råkade lägga en hand på den.

Allt runt oss var som vanligt tills det blev vått om fötterna... Det är något mystiskt på gång.

Plötsligt är vi under vattnet...

Kap.3 Staden har börjat sjunka. Allt är helt mörkt jag ser inget. Jag försöker simma men jag lyckas inte jag vet inte vad jag skall göra. Staden sjunker och sjunker för varje sekund går den bara mera nerför. Om jag inte skulle veta att det inte är dag skulle jag tro att det är natt. Jag börjar få rysningar på grund av panik jag försöker ropa på mamma men jag lyckas inte få ett enda litet ljud. Då plötsligt ser jag en stor figur simma runt i stora cirklar.

Jag tänker på Harri, jag hoppas att han inte har blivit skadad. Jag är jätterädd jag försöker gråta men jag kan inte göra det, jag är ju modig. Figuren kommer närmare och närmare mig. Jag funderar vad det är för en. Då plötsligt känner jag något mot min rygg. Jag försöker svänga om mig men då fattar jag att det är redan alldeles för sent. Jag känner saker jag aldrig förut har känt.

Kap.4 Jag är under vattnet i en stad. Jag har sett en jättestor skugga. Jag är i fara jag kan inte göra något. Det är något som hotar mig. Jag tänker på min mamma och resten av min familj. Jag vet att jag kommer att dö. När jag tänker att jag dör vilken sekund som helst, plötsligt kommer min mamma in i mitt rum och jag vaknar. Mamma säger att: klockan är 8.45 och skolan börjar om 15 minuter. Då stiger jag upp och snabbt lägger på mig kläder. Jag hoppar i bilen och tar min väska på mig. Jag äter morgonmål, som mamma lagat, i bilen. Mamma gnäller på mig hela väg till skolan. När vi är framme på skolgården märker jag att ingen är på skolgården. Jag hoppar ur bilen och springer mot ingången. Jag rycker i dörrhandtaget men inget händer. Då kommer jag ihåg att det är 3.6 och skolan slutade 1.6. När jag kommer in tillbaka till bilen gapskrattar min mamma. Mamma och jag körde till centrum och hon köpte oss varsin glass.

Anton

Det varma monstret

Kap.1 Jag, Li-Alice och Oh skulle leka i en park. Det var kallt men ljust. Efter en stund ville jag och Li-Alice gå hem. Oh ville inte bli ensam så han följde med oss hem. När vi var hemma fick vi kvällsmål och gick i säng. Följande dag berättade Oh att han drömde om godis och att han egentligen få se på tv.

PS: han får aldrig se på tv:n för att han är stygg.

Vi bor i ett höghus som är världens lyxigaste. Det var sommar. Ingen kunde förutspå vad som hände sen!

Kap.2 Fast det var sommaren kom det ändå mycket regn. Det bara öste idag. Jag och Li-Alice hatade regn, Oh gillade den.

Blommorna växte så det knakade. Jag har 3 favoritblommor: en gul, en röd och en rosa. Rosablomman kallade jag för en Bernman, gulablomman Emelie och rödablomman Struntsamma. Samma sak som mitt hårband, roligt eller hur?

Jag är en sådan som kan prata i evigheter, jag älskar godis och min favoritsötsak är choklad! Oh är känslig och väldigt oansvarig. Li-Alice är bra på att ha kul! Hon har alltid något att prata om. Jag är också tyvärr väldigt bra på att retas.

Denna dag allt runt oss var som vanligt, så plötsligt började solen skina. ”Wow! Underbart!” Sade jag.

Ingen kunde gissa vad mer skulle hända den dagen.

Kap.3 Miljön blev mycket finare med solen. Allt var bra runt omkring. Och jag är väldigt glad för att det blev soligt och fred. Jag hörde fågelkvitter medan balkongdörren var uppe. Det blev jätteljust ute av den vackra solen. Och så tänker jag att gå ut och sola.

Men när jag for ute så såg jag något. Jag såg någon som var utan hår och den var jättegullig men jag blev osäker när den såg ut som att den inte skulle vara människa. Jag gick ner för trappan och ut. Sen gick jag såklart och kolla vad det är.

När jag var ute var den där varelse borta. Jag gick och letade efter den snabbt så att jag inte tappade bort den. Men jag såg den inte någonstans. Sen hörde jag ett konstigt ljud som kom bakifrån mig. Jag svängde mig långsamt och såg att det var den där varelse. Den skrämde mig så mycket att jag blev så rädd. Jag sprang in som en galning och spydde när jag är tillbaka vid köket.

Jag tänker ge saken ett smeknamn. Den får heta: Monstret.

Monstret var ännu ute men springer jättesnabbt fram och tillbaka som om jag skulle vara dens fånge och att den vaktar mig genom att jag inte får fara ut. Jag försöker inte ens fara ut. Varför skulle jag när jag vet att det där monstret är där?

Men han är på ett sätt så gullig! Kan inte stå emot! Jag måste säga det till mamma. NEJ! Det kan jag inte! Jag gör det inte.

Jag hör att Oh springer upp för trappan, rakt in i mitt rum. ”Louise!” ”Ja, Oh?” ”Jag har varit till affären SJÄLV och köpt mjölk!” ”Okej.” ”Vadå okej? Är det något, Louise?” ”Nej då. Inte alls! Allt är bara bra. Oh. Ja? Kan du gå och köpa lite hotdogs? Snälla?” ”Okej då.” ”Bra!” ”Hejdå, Louise!” ”Hejdå, Oh! Ses senare!”

Jag tar en titt ute igen och Monstret är borta.

Kap.4 Mitt i allt kändes det jättevarmt. Jag tänkte ifall det kunde beror på att jag kom nära den där figuren. Det var säkert så.

Jag vill gå ut igen. Man jag var mer orolig än tiidgare. Jag tänkte att ifall jag skulle gå för nära kunde jag typ brinna upp eller nåt. Jag bara fortsatte gå ut medan jag tänkte. Sen när jag var tillräckligt nära, stanande jag upp. Jag ville inte gå närmare eftersom det började bli lite för hett igen. Jag tänkte att jag kunde dö om jag gick ända fram. Varför kunde jag inte bara pröva på något så livsfarligt? Jag är ju en väldigt nyfiken typ. Jag testade att gå tre meter framåt men det var ingen bra idé. Det blev JÄTTEVARMT. Jag prövade ändå att gå en meter till och då… då försvann den där figuren mitt i allt och jag skyldes ner av typ 10 kg svett.

Det kändes som om det skulle vara sommar i en vinter. Jag sprang snabbt in innan jag skulle bli sjuk av att bli för varm och för kall på samma gång. Mamma undrade vart jag var. Jag svarade bara att jag hämtade tejp från min kompis för att jag inte hittade det här hemma. Mamma svarade bara att vi har tejp på köksbänken i köket. Sen for jag in i mitt rum. Vad hade egentligen hänt mig?

Louise

Monstret Kap.1 Det var höst och regnet öste ner, när Minea, jag och Soso kom hem från en löpträning. Minea och jag bor i ett egnahemshus. Ett tegelhus. Vi har skogen som bakgård.

Just nu vill vi bara komma in i en varm skön dusch. Kanske se på en film, sätta på sig pyjamas och mysa. Det är det enda vi vill just nu.

Klockan är ju faktiskt 21.00 så man vill ju inte sätta på sig andra kläder än en mjuk pyjamas. Soso ville vara fara hem efter duschen eller se på en film. När de var klara for de till duschen men våra föräldrar var redan där så de fick vänta. Sedan var det våran tur.

Vi såg inga tecken på det som var på väg att hända.

Kap.2 Det var höst och regnet öste ner när Minea, jag och Soso kom in i huset.

Det sägs att en flicka en gång hade gått in i duschen och sedan spårlöst försvunnit. Soso, Minea och jag pratade om det när vi tränade. Ingen av oss trodde att det var sant. Minea tyckte att det säkert var någon konstig person som hade hittat på det för att skrämmas. Jag däremot vet inte vad jag skall tro. Jag blir enkelt rädd.

Vi ville ha någonting att prata om, så vi pratade om vad vi skulle vilja äta.

Alla vi tycker om chips, men jag är den enda som tycker om choklad. Jag tycker också så jättemycket om Soso. Han är aldrig rädd och får mig alltid att skratta. Minea är ganska rolig men också konstig. Hon är den enda av oss som är höjdrädd. Det MInea också är rädd för är djupt vatten.

Alt verkade som vanligt tills en skugga bakom oss förstärkte känslan att vi inte var ensamma där.

Kap.3 Vi var alla 3 i duschen när vi märkte en skugga.

Jag var den första som for i duschen. Jag duschade inte i en kvart som jag brukade göra, eftersom det fanns andra som också ville fara i duschen. Så jag duschade istället i ungefär 5 min eller så. Efter det så for Soso i duschen. Eftersom han inte direkt duschar varje dag så ville han aldrig komma ut vi måste nästan dra ut honom från duschen. Sedan skulle Minea duscha. Soso och jag gick ut ur badrummet för vi behövde ju egentligen inte stå där. Så vi gick till mitt rum för att byta kläder. Efter att vi hade gjort det så gick vi till köket för att göra lite smörgåsar och sätta godischips och choklad i skålar. Vi hann inte så långt innan vi hörde ett skrik. ”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! HJÄLP! FÖRSVINN! MEN FÖRSVINN DÅ!”

Det lät som om det kom från badrummet. ”MINEA!” sa Soso och jag i kör innan vi sprang till badrummet.

Där stod Minea i en kant av duschen. Det tyckte jag inte var så märkvärdigt, men när jag såg vad som kom upp ur avloppet så förstod jag varför hon stod så inklämd i hörnet. Monster som man skulle kunna kalla det kom närmare och närmare Minea. Ju närmare monstret kom så ropade hon allt mer. Mamma och pappa hörde ju såklart ingenting eftersom de såklart är nere i garaget för att pumpa cyklarna till cykelresan vi ska fara till i övermorgon. ”MEN STÅ INTE DÄR OCH GLO, HJÄLP MIG ISTÄLLET!” skrek Minea med all sin kraft.

Regnet öste ner mer och mer ju mer Minea skrek. Det tycker ändå jag att mamma och pappa skulle ha kunnat hört.

Ropet alltså. Nu var monstret fast i Minea och knuffade ner henne i avloppet. Hur hade vi ingen aning om. Genast efter henne for monstret ner i avloppet. Efter ungefär en halv minut efteråt kom mamma och pappa in i badrummet de hade säkert hört Minea skrika. Fast nu är det ju för sent att rädda Minea.

Kap.4 Minea var helt enkelt nere i avloppet.

“Alltså... vad har hänt här?” sa mamma. ”Var är Minea?”

Det enda hon fick som svar var tysta tomma blickar från mig och Soso och en liten tår.

“Men hjärtat varför gråter du?” frågade mamma.

“Mi... Min... Minea är borta” snyftade jag.

“Borta? Vad menar du?”

Hon försvann ner i avloppet och… och nu är hon BORTA!!!”

Jag skrek ut det sista ordet med all den kraft jag hade. För fast hon är... eller var en sprallig och irriterande lillasyster så var hon ju ändå min syster. Då fick jag en genial ide.

“Jag hoppar i” sa jag.

“VA?” sa pappa, mamma och Soso i kör. ”Är du helt dum i huvudet eller? Vi vill inte mista en till person!” sade de.

“Så ni tänker att Minea är borta för alltid?! Kan ni inte lita på att jag kan rädda henne? Att jag är modig, stark! Ha lite självförtroende! Kan ni det?”

Ingenting hände på en lång stund innan jag for till mamma och kramade henne, sedan for jag till pappa och kramade honom och till sist kramade jag Soso. Sedan hoppade jag i det kalla avloppet. Det var mörkt och kallt och smutsigt. Om man ska vara exakt allt äckligt som finns i världen fanns här nere.

Då hörde jag ett ljud. Ett ljud som jag inte kan skilja på. Ett snyftande ljud som jag trodde kom från Minea. Jag sprang dit.

Där satt Minea med munkavle. Jag rev av munkavle och sprang med henne upp därifrån. Då märkte monstret det och sprang efter oss. Minea och jag klättrade upp för stegen och upp på dusch golvet. Monstret sträckte upp sin hand.

Då tog pappa sin älskade kniv som han alltid har i fickan och skar av monstrets hand. De brölade till och monstret föll till marken. Sedan tog vi hand om Minea.

Men vi var lite rädda för vi visste inte om monstret hade överlevt eller ej.

Linn

Ner till sjön Kap.1 Klockan var exakt 16.27 och 41 sekunder då min bästa vän Molly kom och knackade på. Hon hade det tråkigt och undrade om jag ville göra något roligt. Jag frågade mamma som satte på soffan och jobbade på datorn. Hon sa bara: -Jaha, javisst, det ska väl gå.

Det lät inte som om hon lyssnade men jag orkade inte försöka få henne att göra det heller. Jag lämnade bara en lapp på bordet. Så att hon inte skulle bli orolig då hon upptäckte att jag inte fanns i huset.

Det som inte är absolut bästa med Molly är att om hon säger att vi ska göra något roligt så vet hon inte ens vad vi ska göra. Plötsligt kom hon på det. Och ingen kunde gissa vad som hände sen.

Kap.2 Molly och jag hade just haft väldigt tråkigt, men nu kom min bästa vän på något smart.

-Vi skulle ju kunna gå ner till sjön och ta en titt.

Det tyckte jag att det var en bra idé. Vi ställde oss upp från gungan och klev ut på trottoaren. Medan vi gick ner kom jag ihåg att många säger att det bor ett monster på botten av sjön. Att det äter människor om det får tag i någon, men oftast äter det bara alger och sjögräs. Nej, att det läskiga monstret varulvsormen skulle existera i verkligheten, det kunde bara vara inte sant...

-Tror du på legenden om varulvsormen? Frågade jag ängsligt.

-Nej, hurså? Du gör väl inte det, vad?

-Såklart inte, sa jag, men egentligen var jag inte riktigt säker.

Nu var vi nästan framme. Vi fortsatte framåt tyst resten av vägen. Molly höll på att tugga på lakrits. Hon älskar salmiak men tycker inte riktigt om choklad medan jag gillar lakrits. Även om jag märkte att Molly sneglade på mig ibland, tittade jag inte tillbaka som jag brukar.

Ja, nu stod vi där. Vid sjön.

-Är du rädd? Undrade Molly.

-Jag vet inte, svarade jag.

Molly är en ganska tuff flicka.

Vi tittade ut över den. Solen höll just på att gå ner vid horisonten. Det var då vi upptäckte en skugga bakom som tillkännagav att vi inte var ensamma...

Hur slutar denna berättelse? Du får avgöra det!

Anna

Mr. M och de små monster med blodiga tänder

Kap. 1 En hel vanlig sommarkväll när jag och Mr. M var och simma i en damm mitt i skogen, plötsligt blev Mr. M hungrig. Mr. M hade glömt att äta morgonmål, det händer ofta! Jag måste gå och hämta mellanmål åt honom hemifrån. Men det jag såg när jag kom tillbaka till, vill jag aldrig mer se.

Kap. 2 Mr. M heter egentligen Mister Mato.

Jag och Mr. Mato var på en simtur vid en liten dam mitt i skogen. Mr. Mato blev hungrig så jag gick hem och hämtade mat.

Det sägs att det finns många små vita monster i dammen, men det tror jag inte på. Det sägs att om man tittar den i ögonen så kan man få en hjärtattack, dock funkar det inte alltid så. Jag tycker att det är bara någon gammal mormor som fått fnatt och hittat på det medan hon stickade och inte hade annat att göra.

Jag heter Vincent och tycker om att åka snowboard och om jag får säga så, är jag ganska bra på det. Jag är annars ganska modig men jag är livrädd för spindlar. Jag är enda barnet i familjen om Mr. Mato inte räknas. Jag tänkte glömma att säga att jag är helt usel på matte.

Nu är jag tillbaka med maten och vi sätter oss ner och har en picknik. Plötsligt hörde jag många små fotsteg.

Kap.3 Sakta svängde jag om mig, där stod många små vita monster som liknade mera vita marsvin med stora och blodiga tänder. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, sakta svängde jag mot Mr. Mato. Han darrade av skräck, och han verkade inte mycket klokare än jag. Men när min blick styrdes tillbaka mot monstren var de borta.

Det fick Mr. Mato att darra så mycket att han till slut svimmade. Jag tåg Mr. Mato i famnen och började springa iväg från monstren tills jag märkte att jag var omringad. De kastade oss i en stor bur, samtidigt pratade de något om att vässa knivarna.

Efter cirka 5 minuter kvicknade Mr. Mato till, han såg sig omkring och svimmade igen! Jag nöp mig själv i ärmen för att vara säker på att det inte var en mardröm, men det var inte en dröm.

Kap.4 Efter att Mr. Mato hade svimmat och de vita små monstren bara väst på sina knivar, svimmade jag också. Men när jag vaknade låg jag på min säng och Mr. Mato låg i min skrivbordslåda. När Mr. M till slut vaknade berättade att han mindes att vi skulle ha varit fången... vi förstod då att detta äventyr skulle ingen någonsin kunna förklara så vi bestämde att aldrig mera prata om det. Men en sak lärde vi oss: man skall aldrig fara till dammen, den där lilla dammen...

Vincent

Monstret

Kap.1 Det var 2015 oktober den 1:a. Klockan var 10.00.

Jag och Walter hade det tråkigt, vi bestämde oss för att fara till Bergen. Det är flera stora och ganska farliga berg. Det finns en stor och gammal sjö mellan dem.

Vi bor i en långt borta skog. Den här dagen var det kallt, minst -25 grader.

Vi hade hört att det fanns ett sjömonster där. Men vi var inte rädda för att vi kunde enkelt fara iväg med jetpacken. Men när vi kom tillbaka hem hade vi andra åsikter om saken.

Kap.2 Jag och Walter hade tråkig så vi for till bergen.

Vid bergen är det många stenar och inte alls träd. Där är jättekallt och stora grottor. Med stora djur som man inte vill se. omkring oss ser vi några grottor. Och en vulkan lite lava som rinner ner till havet och gör det bubbla. Jag älskar havet men Walter föredrar himmeln. Och vi äger ett flygplan och en ubåt och jetpacks, dykardräkter och så vidare. Walter hatar choklad och jag hatar chips. Walter han är bra på att flyga jetpacks och jag är bra på att dyka med dykardräkt. Folk säger att monstret är blåbrunorange. Visa säger att monstret är 9887 år gammal men det tror jag inte på eller Walter. Vi tror bara att det är en gammal folksaga. Men ingen vet helt säkert. Men det var då vi såg spåren på marken.

Kap.3 Vi var uppe på bergen och sen såg vi spår på marken.

Vi blev lite misstänksamma men vi var inte rädda. Men sen såg vi det monstret!

Det började jaga oss och vi slog till den. Men det blev bara mer arg, sedan försökte vi flyga iväg med en jetpack. Men det drog i den, sen sprang vi bakom en vulkan. Monstret skulle äta oss men den åt på misstag lite lava och fick sjukt i halsen.

Monstret for och söka halstabletter. Vi tog snabbt vår jetpack och flög upp på ett berg. Vi visste inte vad vi skulle göra men lite rädda var vi. Denna dag kommer vi minnas för livet.

Kap.4 Vi försökte flyga tillbaka hem men när vi höll på att fara så såg vi monstret. Vi försökte fly men det bara följde efter oss.

Sen sade det något. ”Snälla lämna mig inte. Jag vill bara ha en vän.” säger Monstret.

Vi funderar ”Men du ville ju äta upp oss.” svarar vi. ”Nej jag försökte bara få er att stanna för jag är helt ensam.” säger han.

Vi tycker synd om monstret. Och frågar om han vill bli vänner. Han säger såklart ja. Sen bygger vi ett hus åt oss här uppe på bergen. Och lovar honom att vi ska komma och hälsa på varannan dag. Men ingen annan än du som läser denna, vet om detta.

Alfons

Finnsej eller Finnsjo

Kap.1 Den 20.1.2020 kl.20.48-21.02 Jag och min kompis Lova är ute på länk. Vi går förbi Lillån och stannar en stund. Alla bybor varnas att det är farligt att stanna där för att Finnsej monstret bor där. Lillån är en liten å vid denna by. Den är vacker, men alla är rädda för den på grund av Finnsej. ”Den finns inte”, säger vissa, men vissa tror på Finnsej.

Den som troligtvis sett Finnsej (säkra kan man inte vara), har sagt att den är en blandning av orm, kanin, hund och fågel.

Men den som sett detta lever inte mer för att nästa dag efter att hon sagt att hon har sett Finnsej, försvann hon spårlöst.

Vi tror att hon blivit uppäten av Finnsej. ”Finnsej såg söt ut men var farlig”, hade hon sagt.

Men hur skulle ett monster kunna bo i en liten å? Nu var jag och Lova framme vid Lillån. De var livrädda båda två. De spanade efter Finnsej. De ville veta om det var sant.

Men såg inte mycket i kvällsmörker. Jag och Lova trodde inte på monster. Fast det sägs att Finnsej kan bli osynlig, så säkra var de inte att ett monster inte fanns där just då. Efter en stund spanande, såg vi en skugga. Då var vi inte mera så säkra på vad vi såg...

Den 5.2.2020 kl.11.25-12.32 Det var en solig vårdag. ”kommer du ihåg när vi senaste/igår stod vid Lillån?” frågade jag. ”Wuh wuh!” svarade Lova, alltså ’ja’ betydde det.

Vi var igen vid Lillån.

Det sägs att monstret Finnsej äter upp alla människor som r glada för att hen hatar glädje. Professor Guldving, som sägs vara den enda som har bevisligen sett monstret, var alltid glad och därför åt Finnsej upp henne. Men säkra kan vi inte vara eller åtminstone så tror jag inte på det. Hur skulle ett hemskt monster kunna bo i en liten å? Ån heter Lillån.

Jag har alltid varit en modig äventyrsälskare, som inte är rädd för något. Jag älskar äventyr mer än allt. Faktiskt så ler jag just nu för att jag är modig.

Jag är inte rädd för någon orm-kanin-hund-fågelmonster som skulle äta upp mig! Jag är inte säker om min kompis Lova för hon är en hund och kan inte prata. Men modig är hon! Och älskar mat.

Plötsligt kände jag en skugga som kom över mig.

Den 8.4.2020 kl.14.34-15.46 Kommer du ihåg när vi var allra första gången vid Lillån, och då när vi såg den där skuggan? frågade jag Lova som vanligt. ”Wuh, wuh!” svarade hon, som troligtvis betydde ja.

Vi var igen vid Lillån, jag kunde bara inte sluta tänka på monstret. Jag måste få veta om den fanns eller inte.

Men Finnsej kunde ju bli osynlig, så hon kunde ju ha stått bredvid oss hela tiden. Till och med nu. Sedan blev det tyst en lång stund… ”Wuh!” sa Lova och lät arg. ”Vadå, lilla Lova?” frågade jag.

Mera behövde hon inte berätta, det kunde hon ju inte, och nu såg jag monstret. Lova skällde och skällde och försökte skrämma bort Finnsej, men Finnsej var tydligen också modig. Finnsej hade faktiskt stått bredvid mig hela tiden, plötsligt hade hon blivit synlig igen. Nu stod jag där modig och visste ändå inte vad jag skulle göra.

Det var en varm och solig dag i april, och solen lyste i Finnsejs ögon så att hon såg ut som om hon skulle ha röda ögon. Vinden susade, och träden svajade och plötsligt föll min hatt och fördes med med vinden. Den kom rakt i Finnsejs ansikte. Det var tack vare Lova att vi var i liv just nu. Lova, som bitit ett stort hål i hatten, då hon var valp.

I Finnsejs ljusröda kaninöron hade hålet fastnat i, och resten av hatten var i hennes ansikte. På det sättet såg hon inget. Vattnet i Lillån glittrade så fint, då solen lyste i det. Plötsligt försvann Finnsej rakt framför mina ögon. Hon blev osynlig igen. Jag stod bara stilla, tills jag hörde vingar som flaxade. Men jag såg ingen fågel. Tills… ”Finnsej, du är där igen!” sa jag modigt.

Lova började skälla igen. För att Finnsej var en blandning av orm-kanin-hund-fågel så kunde hon flyga. Hennes hatt hade försvunnit, hon hade fått den loss. Hon såg ut som om hon skulle komma på oss. Med sin vassa näbb.

Det kom hon. Men hon rörde inte mig. Lova hoppade framför och sen kom Finnsej på Lova. Lova skällde och Finnsej skällde också. I sin blandning hade hon ju också hund. Det skällde och försökte döda varandra men ingen lyckades. Jag stängde ögonen, och ville inte se vad som skulle hända…

Den 8.4.2021 kl.14.34 Idag är det en speciell dag. Det är jämnt ett år sedan jag och Lova träffade monstret Finnsej. Idag är allt bra, vi klarade kampen med Finnsej. Det var Lova som räddade oss, om den här beaglevalpen inte skulle ha fötts, skulle jag inte vara här nu.

Jag minns hur Lova bet loss Finnsej kanin-liknande öra, så Finnsej blev så rädd att han skrek och försvann. Vi slapp på tidningen efter kampen men monstret, på Lillbyn Berättar-tidningen. Vi fick också veta att en bybo hade filmat oss från sitt höghus. Den videon fanns i tidningen (ja, vi har en modern tidning, sådan där man kan sätta videon).

Under detta år har Lova och jag blivit Lillbyns kändaste personer. Ännu bättre, hela Store-Skärgårdens kändaste.

I hela Store-Skärgården bor cirka 30.000 människor och Lillbyn är bara en liten del av skärgården. Bara vi går ut med Lova, ser vi varenda gång människor med stora planscher i händerna, som säger “Lova och Mida är bästa” eller något liknande.

Till Lillån har någon byggt en postlåda, som är menad för mig och Lova. Människorna skriver hur lyckliga dom är att veta att vi finns och hur bra vi varit. Därifrån hämtar vi post nästan varje dag, en stor, tjock hög. Till Lillån har nu byggts ett staket, så att inte någon skulle trilla ner i Finnsejs bo. I staketet har människor ritat bilder av Finnsej eller något som liknare.

Ingen har sett Finnsej efter kampen med mig och Lova. Just nu sitter jag i soffan med Lova, och ser på ett foto som höghusets gumma har tagit. Den bilden har fått plats i en ram och jag och Lova tittar på den varje dag. Jag och Lova är dom enda på hela jordkloten som lever efter att ha sett Finnsej på riktigt. Kanske Finnsej aldrig vågar mer komma tillbaka, efter att Lova bitit hennes kanin-öra...

Mida

När vi träffat Mia-monstret

Kap.1 En vanlig dag, mitt på dagen, var Mia och jag vanligtvis hos mig för det som var speciellt var att jag bodde jättenära Loch Ness sjön. Det blev plötsligt jätteskrämmande när vi hörde ett vrål.

Det var soligt, vi var ute och gå. ”skall vi fara till Loch Ness?” sa Mia. ”Ja” sa jag.

Sedan promenerade vi dit. Hundra meter från sjön hördes det vrålet. Men när vi hörde det var egentligen redan för sent.

Kap.2 En vanlig dag for jag med Mia till Loch Ness.

Men varför pratar alla vuxna om Mia-monster hela tiden? Jag kan ge ett exempel. Det sägs att när man går nära vatten så blir vatten bara mörkare och mörkare. Sedan slukar Mia_monstret upp dig.

Jag tror inte alls på det. Min kompis och jag är helt likadana. Vi tycker om samma saker och är rädda för Allt var som vanligt vid Loch Ness, tills jag satte handen i vattnet.

Kap.3 Jag satte handen i vattnet och sedan kände jag något hårt och blött.

Sedan började vatten bli mörkare och mörkare. Den kom en jättelik våg mot oss och så blev allt mörkt. Jag blundade.

Mia och jag var hela tiden rädda för att alla vuxna hade pratat om monstret som bor här.

Plötsligt, när jag öppnade ögonen stod Mia-monstret mittemot mitt ansikte. Nu började hon öppna munnen.

Vi var rädda för våra liv.

Kap.4 Vi var så rädda! Men just då kom pappa till stranden, med sig hade han ett svärd att sjasa bort Mia-monstret med. ”Kom!” sa han samtidigt som han sprang mot Mia-monstret och högg huvudet av henne.

Vi hade tur och kom ut levande från detta äventyr.

Naaja

Det var sommarlov Kap.1 En vanlig dag jag och Krista skulle gå och simma, men mamma sa att vi inte fick gå till sjön och simma.

Orsaken var att när hon var liten så gick min mamma till sjön och såg en jätteorm. Vi trodde inte på det så när mamma sov, sprang vi till stranden. Vi rörde vatten.

Det vi såg i vatten hade vi aldrig sett förut.

Kap.2 Det var en solig dag. Det var sommarlov.

Krista och jag tycker om att simma och vi var på stranden. Vi är båda rädda för spindlar men vi är bra på att springa och simma.

Här i stranden sägs det att det finns en jätteorm, ett sjömonster. Folk är rädda för det, de tror att den är ett monster som kan döda människor. Jag tror på det.

Allt var ok tills vi såg något i vatten.

Kap.3 Jag och Krista skulle gå och simma. Vi såg något i vatten. I vattnet fanns något som liknade en jätteorm.

Ibland kom den upp och ner. Sedan kollade den mot mig. Den kom närmare. Och närmare.

Hans huvud och lite av kroppen syns utanför vatten. Nu är den på landet och då ser jag hela kroppen.

Han verkar snäll, den bara stirrar på oss. Sedan kommer den ännu närmare. När jag modigt sätter handen fram, sätter den huvud på min hand.

Denna natt kommer vi att minnas för livet!

Vad hände den natten? Du får fantisera det...

Roosa

Ett skrik som dödar

Kap.1 Jag och min hund Sötis hade det jättetråkigt när det var jättehett ute. Det var sommarens sista dag.

Det blev kväll och jag behövde föra Sötis ut på rast.

Vi for till stranden. Vi blev på stranden lite längre än vi brukade. Vi såg något förskräckligt! Stranden var fin och liksom vanligt. Ingen kunde gissa vad som hände sen.

Kap. 2 Jag och min hund hade kommit till stranden.

Folk säger att det finns ett monster som bor i denna strand.

Monstret är stort, säger man. Men jag tror inte på det. Jag sa till Sötis, ”tror du att monstret finns?”

Sötis är en bra lyssnare. Sötis tittar på mig och jag tittar på honom. Det var en fin kväll. Vinden blåste upp och kastade sand i munnen på oss, men det smakade inte som vanligt...

Kap.3 Monstret kommer! Sanden smakade som ett monster! Alltså som ett surt blåbär.

Vi såg en varelse som såg ut som en människo-björn-fick. Den såg hungrig ut, den slickade sina läppar... vi drömde den inte, den fanns på riktigt! Och fast den hade en stjärt, kunde den ändå gå på landet.

Jag sa till Sötis att nu var det tid att springa! Tur att vi bodde nära stranden. Vi sprang så hårt som bara möjligt. vi var hemma. Där hittade vi en slangbella som vi vann då vi var i Särkäniemi.

Vi satte in en kula och började skjuta mot monstret som hade följt oss till vårt hus.

Avståndet var för stort och det räckte inte för att döda monstret.

Vad kunde ännu hända?

Kap.4 Vi sköt och sköt men inget funkade! Vi hade redan stridit i många timmar. Men tur att mamma och pappa sov och hörde ingenting. Det var natt. Klockan var 1.

Monstret kastade sig på oss men vi hann springa undan. Sötis bett monstret i tassen. Monstret skakade i den tassen Sötis bett på så att hon skulle släppa loss taget. När Sötis släppte foten föll hon på marken. Jag sprang till henne.

Det såg ut som om hon hade brutit benen. Nu var jag så arg att monstret hade brutit Sötis ben! Jag skrek så högt att monstret dog. Vi hade klarat oss!

Katariina

Ingen kan döda mig Kap.1 En vanlig dag var jag på tur. Jag var i mitt rum och hade precis ingenting att göra. Sedan ringde jag till Grace.

Grace är min bästa vän sedan jag var född.

Vi visste inte vad vi skulle göra tills vi kom på att vi kunde gå till den övergivna stranden, som den kallades.

Vi gick dit även om man inte fick göra det, åtminstone enligt staden och de vuxna.

Där såg vi något som vi inte kommer att glömma, på den molniga dagen den 16:e juli...

Kap.2 Jag och Grace var på stranden. Det sägs att här fins det ett monster som brukar bita av fingrar kl.1 på eftermiddagen och precis samma tid på natten. Det sägs att den är 500 cm lång. Det sägs också att den äter fingrar. Frost Furie är monstret som alla pratar om och den lär bo på Bärtsonbrostranden, nära oss.

Jag tror kanske lite på det. Jag frågar också Grace och hon sa att hon tycker samma som jag. Jag är en typ som älskar choklad så, så mycket. Grace hatar choklad men älskar lakrits. Jag själv hatar lakrits. Vi båda gillar att shoppa kläder och annat.

Klockan var 15.36 då vi satt på en parkbänk på stranden. Det var soligt och fint.

Medan vi sitter och äta glass, en skugga bakom oss förstärkte känslan att vi inte var ensamma där.

Kap.3 I förra kapitel en skugga var bakom oss. Vi svängde oss om och såg Frost Furie. Det farliga monstret som alla pratade om. Vi kastade oss åt sidan och skrek ”hjälp”!

Monstret kastade sig på oss och så blev allt svart...

När jag öppnade ögon såg jag min mamma och Grace som stirrade på mig.

De sa, ”Phew, hon lever!”

Jag fattade ingenting tills jag mindes att jag och Grace hade träffat Frost Furie från nära håll. De regnade då vi hade slagsmålet med monstret och det regnar nu ännu.

Hur mycket tid hade det gått, undrar jag. Jag vet inte exakt då jag hade svimmat.

Då sa min mamma ”tur att du lever!”

Vad skulle ännu kunna hända? Vårt äventyr blev bara mer och mer spännande!

Kap.4 Grace hade tydligen burit mig från stranden. Hon berättar att monstret hade ännu en gång attackerat oss då jag hade svimmat. Då la jag märke att Grace hade några sår på sig. Mamma berättade att hon och Grace hade trott att jag varit död. ”Pfft!” sa jag. ”Ni kan såklart inte räkna med det!

Sedan var allt som vanligt igen. Förstås. För då var detta äventyr slut.

Fanny H

Monsterjägaren Kap.1 Det var i skymningen som allt detta hände. Jag stod i skogen och lyste på min monsterkarta men en gammal ljusstump som jag tänt. Tindra stod bredvid mig och stampade med fötterna i marken.

-Nelli, kan vi gå vidare någon gång då!?

-Vänta Tindra! Jag måste läsa kartan.

-Nelli! Har du hört om de där människorna?

-Vilka människor?

-De som försvann, fortsatte Tindra. Varför är vi här egentligen?

-För människornas skull, sa jag.

Jag tittade ner på silvermärket. Skulle jag våga berätta det för Tindra? Jag blundade, andades djupt och tog ett stort beslut.

-För människornas skull, sa jag igen. Och för att jag är en monsterjägare.

Kap.2 Tindra och Nelli är i skogen. Tindra undrar varför de är i skogen och Nelli berättar att hon är en monsterjägare. ”Tindra, min släkt har i århundraden jagat monster och spöken. Vi är här för att hitta ett spöke och förinta det. Men du skall veta att, ifall man hugger det i bitar, för varje bit, kommer det ett nytt spöke.”

Det sägs att monstret vi söker äter människor och djur. Jag tror nog att monstret finns, för jag är ju monsterjägare och jag har varit med om sådant förut.

Jag heter Nelli och är 10 år gammal. Jag har en kompis som heter Tindra. Hon är 8. Som sagt, jag gillar att jaga spöken och monster. Tindra däremot är inte riktigt som jag. Vart vi än går, tar hon det hela med lätthet.

Hon har alltid varit sådan.

Kap.3 Ljusskenet blev bara starkare. Tindra kröp snabbt upp i min famn, men ramlade av mig när jag steg upp.

Någon sjönk och jag kände mig yr. Jag började gå mot sången. Det gjorde inget fast jag inte hade strumpor på, jag kände bara att med sången var jag trygg.

Jag hörde att Tindra ropade på mig, men jag vände mig inte om, jag kunde inte. Musiken drog mig till sig och jag kände hur det letade sig in i mig... saktade började världen att mörkna på riktigt. Först grå, sedan svart. Jag kände att jag svävade och att någon lade ner mig på marken. Det kändes som att slutet var nära, som att mina tankar rann ut ur mig. Sedan blev allt svart.

Jag var död.

Kap.4 Nelli vaknade sjöblöt av svett. Hon hade haft en hemsk mardröm. Att någon hade sjungit henne till döds. Att det kom ett spöke. Att hon hade barnvaktad en 8-årig. Nelli försökte somna om. Det gick. Klockan var ett på natten.

Emma

På Titanic: mysteriet om Oceanens Hjärta Jag tror att en tjuv stal den. Nu är tjuven i fängelse och ingen kommer någonsin att hitta smycken.

Jag tror att den sjönk men båten, sedan åt en fisk upp det.

Jag tror att ägaren tappar bort det från fickan och Rose hittar den. Hon minns tiden med Jack.

Jag tror att smycket var i havets botten då fartyget sjönk.

Jag tror att fiskarna bor i den på havets botten.

Jag tror att smycket var på Roses hals då båten sjönk.

Jag tror att den är nu i ett museum.

Jag tror att den är nu gömd i Roses hus.

Påskäggsöverraskning

Sofia Gråberg är 25 år gammal. Från hennes påskägg kommer ett stort slott ut. Slottet har 4 stora flaggor med ett hjärta på. Hjärta var gjord av plast i kina. Hon tycker inte att gåvan ser fint ut och att den inte verkar fungera så bra. Därför tänkte hon kasta det i en blå roskis som finns i Malaysia och är också gjord av plats. Men eftersom hennes mamma köpt den till henne, skall hon spara den som minne.

Vincent

”Tack mamma, jag tycker inte om den men den verkar helt intressant och jag sparar den som minne.”

Kristelle och Andrea tycker att: Tack mamma!

Jeee juhu!

Grrr

Fyy

Ella är 14 år gammal. Ur hennes påskägg kom en kyckling.

Hon blev glad!

Oskar är 10 år gammal.

I hans påskägg finns det ingenting. Han blir arg!

Jee

Tack mamma!

Iiiiii!

Oj, nej!

Mia är 18 år gammal. I hennes ägg finns en orm. Hon blir jätterädd!

Alan är 7 år gammal. Ur hans ägg kommer en ballong. Han blir så glad!

Wilhelm tycker att:

X

Livia är 2 år gammal.

Ur hennes ägg kommer kusinen Hilda. Hon tycker det är wow!

Melvin är 5 år gammal. I hans påskägg finns det Ludwig, hans bror. Han blir sur.

Dennis är 43 år gammal. I hans påskägg finns det Wilhelm, hans son. Han blir glad!

Tanja är 39 år gammal. Ur hennes påskägg kommer en orm. Hon blir rädd!

Eric tycker att: Va! Hur? En kyckling!

Jessika är 11 år gammal. Ur hennes påskägg kommer en kyckling. Hon blir jätteglad!

Jes!

Max är 14 år gammal. I hans påskägg finns det choklad. Han blir jätteglad.

Hmp!

Robin är 6 år gammal. I hans ägg finns det en skalbagge. Han blir arg.

Oj nej!

Clara är 17 år gammal. Ur hennes påskägg kommer en giftig spindel. Hon blir jätterädd.

I denna antologin har medverkat: Pargas eftis: Karoliina Venla Kristelle Ylva Eric Wilhelm Andrea

St. Karins-grupp: Emilia Axel Odin Vincent Lulius Pihla Elin Sofie Cia Ella Frida

Pargas centrum: Emma Anna Naaja Roosa Fanny H Katariina

Skräbböle-grupp: Anton Linn Louise Fanny G Alfons Mida