Storkens återkomst

En bok för dig som tror på storken

STORKENS ÅTERKOMST

Sven Persson & Per Blomberg

En bok för dig som tror på storken

STORKENS ÅTERKOMST

FOTOGRAFISK NOTERING Vid fotografering av boplatser i det vilda har stor vikt lagts vid att störa de häckande paren så lite som möjligt. Boplatser i vars omgivning människor frekvent rör sig har använts. Långa teleobjektiv och att inte vistas i närheten under störningskänsliga perioder har varit en självklarhet.

Vill du uppleva och fotografera stork på nära håll föreslår jag ett besök till något av Storkprojektets uppfödningshägn i Fulltofta, Hemmestorp eller Karups Nygård. I dess närhet finns även frihäckande storkar och som accepterar ditt besök så länge du uppträder lugnt och försiktigt.

Sven Persson/N

En bok för dig som tror på storken – STORKENS ÅTERKOMST Första upplagan, 2017 © Sven Persson och Swelo Mediaproduktion AB, www.swelo.se Alla rättigheter förbehållna. Kopiering, spridning på internet eller mångfaldigande på annat sätt utan förlagets medgivande är förbjudet.

Foto: Sven Persson, www.svenpersson.se Text: Per Blomberg, www.ekid.se Textbearbetning och korrektur: Martin Borg, www.martinborg.se Grafisk form: Louise Persson, www.swelo.se Tryck: Göteborgstryckeriet, 2017 ISBN: 978-91-639-1813-1 Nordiska Miljömärkningen Svanen

• Färgkod PMS 354, Fyrfärgskod C-91%, M-0,0%, Y-83%, K-0,0%.

MILJÖMÄRKT Trycksak 3041 0250

• Standardfärger enligt SS 019100 – 019103 Blankt papper: 1080G10Y Matt papper: 354U-1070G NCS: 0879-G07Y NCS: 1368-G04Y

• Miljömärket bör ej understiga 8 mm och ska minst ha den storleken att texten ”MILJÖMÄRKT” och underliggande licensnummer är tydligt läsbara.

• När märket understiger 2 cm i diameter kan den förklarande undertexten utelämnas på produkten (Trycksak), om den finns med märket på förpackningen.

Text på märket: • Texten ”MILJÖMÄRKT” följer märkets rundade form på ovansidan.

• Texten ”MILJÖMÄRKT” med versaler och teckensnitt Helvetica, rak, halvfet. Teckentäthet och teckengrad anpassas till märkets storlek.

• Texten under märket ”Trycksak” skrivs horisontellt under siffergrupperna (341 000).

Teckensnitt helvetica, rak används med versal som begynnelsebokstav, f ö gemener, och anpassas i storlek till märket • För tryckning på Svanen på andra nordiska språk studera Regelverket för nordisk miljömärkning.

Denna bok har medfinansierats av Region Skånes Miljövårdsfond

En bok för dig som tror på storken

STORKENS ÅTERKOMST

”Nästan allt hvad storken företar sig sker under ett klapprande läte, som för honom väl närmast är hvad sången och locktonerna äro för andra fåglar. Klapprandet gör han sin kärleksförklaring, och klapprande svarar honom hans utvalda; han klapprar af glädje och klapprar af förargelse och sorg; klapprande tar han sitt bo i besittning om våren och klapprande tar han afsked af det, innan han om hösten beger sig på resa söderut.”

Hugo Granvik, 1917

Storkens återkomst Uppväxt i en takvåning Att överleva vintern En katastrofal tillbakagång Storkprojektet Storklandskapet

16 46 82 112 122 162

I 15

Storkens ĂĽterkomst

Återigen står storken på de skånska gårdarnas tak och bygger sitt bo. Efter att i 60 år ha räknats som utdöd i Sverige är den nu officiellt en svensk vild häckfågel igen.

Hundratusentals timmar idogt arbete av hundratals entusiaster har gjort att vi återfått en av landets mest kända och omtyckta fågelarter.

År 1954 häckade det sista vilda storkparet i Sverige. Från att ha funnits i tusental bara hundra år tidigare minskade antalet häckande par dramatiskt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Jordbrukslandskapets förändring med utdikning av våtmarker och omvandling av ängsmark till åker var troligen den viktigaste orsaken till tillbakagången.

Storken hade blivit en slitstark symbol för Skåne och det skånska landskapet. Vi bär alla med oss en bild av bördiga slätter med hamlade pilevallar och kringbyggda korsvirkesgårdar med halmtak där storken tronar i sitt bo högst upp på nocken. I många år var storken försvunnen och hälsade bara på då och då. Närmaste häckningsplatser fanns i Danmark, Polen och i de baltiska länderna och det var därifrån de besökande storkarna kom eller dit de var på väg. Storken är en social fågel och häckar helst tillsammans med andra storkar. När inga andra storkar häckade i Sverige var det därför inte heller lockande att slå sig ner.

Det kändes väldigt tomt i Skåne utan storken som bofast invånare och ideella krafter började redan på 1970-talet ett tålmodigt och långsiktigt arbete för att återfå arten. Världsnaturfonden var en drivande part för att sätta igång Storkprojektet i Skåne 1989. Föreningen hade under flera år drivit kampanjer för att bevara och återskapa våtmarkerna i landskapet. Storken är en viktig symbol för våtmarkslandskapet och genom den stora uppskattning som många känner för storken är den också en viktig ambassadör för en lång rad arter som är beroende av våtmarker och ett varierat kulturlandskap.

STORKENS ÅTERKOMST

I 17

De stora framgångarna har skett tack vare en omfattande uppfödningsverksamhet i hägn, stödutfodring och återetablering av vildhäckande par i frihet. Storkprojektet har idag resulterat i att hundratals friflygande ungstorkar släppts ut på sensommaren och flertalet av dem flyttar söderut.

Den här boken är en berättelse om den fantastiska storken och dess liv samt det spännande arbetet med att återfå den som vild häckfågel i Sverige.

En ståtlig fågel Storken spatserar stolt på slåttervallen med sina smala röda ben, smäckra hals och långa röda näbb. Den cirka meterhöga fågeln har skarp kontrast mellan den vita fjäderskruden på huvud, hals, rygg och buk och de svarta arm- och vingpennorna. Det vilar en lugn värdighet i storkens gång och rörelser. I Skytts härad, i Skånes sydvästra hörn, berättades förr en historia om att storken tidigare varit en präst som missbrukat sitt ämbete och till straff blev en fågel utan tunga, en bevingad ”klapprare” (syftar på ljudet storken gör med näbben). Kanske är det storkens gång som för tankarna till en präst som skrider fram till altaret i enmansprocession.

Man kan tro att den vita fjäderdräkten skulle varna bytesdjur men mot den ljusa himlen är den ett bra kamouflage. Storken lever enbart på andra djur och fångar nästan allt den kan komma över. Daggmask, sorkar, grodor och stora insekter har störst betydelse under vistelsen i Sverige men ibland slinker det även ner djur som mullvadar, ormar och fågelungar.

När storken flyger breder den ut sina långa vingar som når över två meter mellan vingspetsarna. Den stora vingytan passar utmärkt för glidflygning och storken utnyttjar gärna uppåtgående termikvindar för att vinna höjd. Det är imponerande att se en stor flock storkar kretsa på uppvindarna med sina breda vackert tecknade svarta och vita vingar samt med den långa halsen och benen som sticker ut som ett långt streck mitt på vingarna. Det är få andra fågelarter som kan misstas för den vita storken. Tranorna är större och mycket mörkare liksom gråhägern som även böjer halsen i en s-form när den flyger. Störst risk för att förväxlas med en vit stork löper den svarta storken som dock är en mycket sällsynt besökare i Sverige.

Parförhållanden Storkar håller ofta ihop i samma par under många år men är också benägna att byta partner. Om den ena partnern dör hittar den överlevande ofta snabbt en ny. Det förekommer också strider mellan hanar där den nya hanen kan gå segrande ur striden och ta över boet och honan. De vassa näbbarna kan göra stor skada i stridigheterna och det händer att storkar dör. Äggen far ofta illa under tumultet och storkhonan lägger sedan en ny kull.

Storkparet ruvar äggen tillsammans och föder upp två till fyra ungar som lämnar boet i slutet av juli. Det är ett hårt arbete för de båda föräldrarna och då ungarna växer som mest får de ägna hela de långa försommardagarna åt att samla föda. Om föräldrarna är skickliga och det finns god tillgång på bytesdjur och vädret inte är för dåligt kan de lyckas få upp till fyra ungar flygfärdiga. Om förutsättningarna är sämre så blir det bara ett par eller i värsta fall ingen unge som överlever.

18

I STORKENS ÅTERKOMST

Föräldrarna stannar sedan oftast en månad längre än ungarna vid boet och tar hand om varandra och förbereder sig för den långa flytten. Storkparet flyttar var för sig till övervintringsplatserna som kan ligga på olika ställen. Först kommande år är det möjligt att de träffas igen vid samma bo om inte något oförutsett inträffar.

En långflyttare Det fanns tidigt uppteckningar från Mellanöstern där pilgrimer till den heliga staden Mecka noterade stora flockar storkar som flyttade under vår och höst längs Medelhavets östra stränder. Det skulle dock dröja tills tekniken att ringmärka fåglar utvecklades och det var först under början av 1900-talet som kunskapen om fåglarnas flyttvanor blev mer kända.

Idag har modern teknik med satelliter, GPS-sändare och radiosändare gett oss helt andra möjligheter att kartlägga fåglars flyttvägar och vanor. Många nordeuropeiska storkar flyttar så långt som till Sydafrika på vintern, en resa på imponerande 1 300 mil enkel väg. Egentligen är det mindre än halva året som storkarna naturligt befinner sig i Sverige och den andra halvan är de på flyttning eller i övervintringslokalerna.

Storkparet möts på häckningslokalen i slutet av mars eller början av april efter att ha varit åtskilda under vintern. Ganska ofta håller samma par ihop i flera år men om den ena partnern förolyckas hittar den andre snart en ny. Paret hälsar hjärtligt på varandra med ett intensivt klapprande med näbbarna och bakåtböjningar av huvudet. De parar sig många gånger om dagen de första veckorna då hanen flyger upp på honans rygg.

STORKENS ÅTERKOMST

I 19

Storken i sägner och myter Det nordeuropeiska namnet stork tror man är släkt med ordet stark och visar på vilken betydelse storken hade för människor. Vanan att bosätta sig nära människan, fågelns storlek och intressanta liv har gjort att den förknippas med många sägner och myter.

Den mest kända är förstås att storken kommer med nyfödda barn. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. En bidragande orsak kan ha varit att storken återvänder till norra Europa nio månader efter midsommar då barnafödandet av någon anledning är högre än annars. De gamla sägnerna om storken som kommer med barnen populariserades under 1800-talet av bland andra den kände danske barnboksförfattaren H C Andersen. Han gav ut en historia som heter just Storkarna.

Barbro Soller skriver i boken Storken i Vattenriket (Kristianstad Vattenrike) att det har funnits en tradition i norra Europa att lägga en sockerbit i fönstret för att storken skulle komma med barn eller syskon. I Schlesien i Mellaneuropa satte man ut en barnbädd i fönstret för att locka storkarna att komma med barn. Man trodde även att ett storkbo skyddade huset mot eldfara och såg boet på taket som en försäkring.

Dessa sägner har även diskuterats av psykoanalysens fäder Sigmund Freud och Carl Jung. Jung minns att han fick berättat för sig när han var liten att hans lillasyster kom med storken.

Alla myter var dock inte positiva utan det fanns även berättelser av mer negativ karaktär. En polsk folksaga berättar att Gud gjorde storkens fjäderdräkt vit medan djävulen satte dit svarta vingar och därmed gjorde den både god och ond. Det finns också sägner nedtecknade i Tyskland som berättar att handikappade barn hade blivit tappade av storken på väg till hemmet. En havande moder som blev sängliggande hade blivit ”biten” av storken.

Tidiga skriftliga källor Den äldsta kända beskrivningen av vit stork kommer från ett 3 000 år gammalt poem från södra Indien. En nästan lika gammal uppteckning finns från det gamla Egypten där storken var känd som Ba vilket betyder själ. På hebreiska heter storken Chasidah som betyder barmhärtig eller snäll. I Grekland ansågs storken ta hand om sina gamla föräldrar och den antika grekiska äldreomsorgslagen hette Pelargonia efter det grekiska ordet för stork. Även den romerska kulturen tog till sig den grekiska storkmytologin. Storkens ankomst till romarriket angavs i skriftliga källor vara tidpunkten då vårbruket började i vinodlingarna. I vikingatid fanns en storkgud Höner som kallades långben och träskkungen. I Yggdrasil står: ”…faller grener ner i fensalar, de gyttjiga dammarnas salar som är Höners land. Där plockas de av storkarna som flyger med dem till kvinnor som trängta efter att smekas av barnahänder. Höner sänder dem själen och Oden anden”.

Eftersom inga arkeologiska fynd av stork finns i Norden från denna tid är det möjligt att sägnen blivit inspirerad från andra delar av Nordeuropa eller från den närbesläktade svarta storken.

20

I STORKENS ÅTERKOMST

Att storken levererar de nyfödda barnen är en omtyckt månghundraårig historia. Upprinnelsen till myten är storkens vana att vistas i våtmarker. Där fanns också Höner, fruktbarhetens gud. Han tog hand om de nyfödda barnen och såg till att de fick en själ. Först då var de färdiga att överlämnas till storken som flög iväg med knytena till längtande mammor. Storken verkar alltid ha varit omtyckt av människan. Troligen har det samband med att den gärna häckar på hustaken och orädd rör sig bland gårdarnas människor och djur. Det anses vara lycka att ha storkar häckande på sitt tak!

Under 1800-talet blev det vanligt med trycksaker som jultidningar och julkort. Att storken och jultomten förekommer i dessa sammanhang, ibland tillsammans, visar att de båda är välkomna att leverera sina ”gåvor”.

STORKENS Ã…TERKOMST

I 21

”Sedan urminnes tider har den hvita storken (Ciconia alba) varit en af de fåglar, som människan lärt sig värdera högt, och med jubel hälsar man alltjämt den första storken såsom en af vårens budbärare. Men icke blott, då han återkommer från sin långa resa, ser man i honom ”lyckobringaren” utan han är alltid föremål för stor uppmärksamhet och iakttages under hela våren och sommaren med aldrig svikande intresse.

Kring honom har fantasin spunnit sina sagor” Hugo Granvik, 1917

24

I STORKENS Ã…TERKOMST

Ernst Norlind gick under namnet storkamålaren och är den konstnär som mest kommit att förknippas med storken. Ernst föddes 1877 och studerade konst i Dachau och Paris.

1907 gifte han sig med Hanna Larsdotter som ärvt Borgeby slott utanför Bjärred i Skåne. Deras hem besöktes av många av dåtidens kända författare och konstnärer. 1914 målade Ernst den uppmärksammade affischen för Baltiska utställningen i Malmö med storkmotiv. Delar av Borgeby slott är idag museum där man kan se Ernst verk och arbetsplats.

STORKENS ÅTERKOMST

I 25

Storken är ett efterlängtat vårtecken på de gårdar den slår sig ner och bygger bo. Klapprandet från näbbarna hörs i vårkvällen och blandas med andra ljud från våtängar och vallar. Här blandar sig även åkergrodor, storspovar, sånglärkor, koltrastar med flera i vårens konsert.

Storken i fablernas värld Det finns många berättelser om storkar i de fabler som nedtecknats och som säger en del om vilken karaktär människor tillskrev storken. Fabeln om räven och storken finns upptecknad från åtminstone tidig medeltid och berättar om räven som bjöd in storken att äta med honom och erbjöd en skål med soppa. Den luriga räven kunde lätt slicka i sig soppan medan storken med sin näbb inte kunde äta. Storken bjöd då in räven till en måltid som serverades i ett smalt krus som var lätt för storken att komma åt men inte för räven. Den moraliska slutsatsen brukar vara att den som lurar någon får vara beredd att själv bli lurad: ”Du skall göra mot andra vad du själv vill att de skall göra mot dig.”

En annan fabel med ursprung i Grekland handlar om bonden och storken. Bonden sätter ut fällor för att fånga tranor och gäss som äter upp säden han sår. Istället fångar han en stork som ber om nåd eftersom den inte varit delaktig i ätandet av säden.

Bonden svarar att eftersom storken blev fångad i sällskap av tjuvar skall han gå samma öde till mötes som de. Den moraliska slutsatsen är att dåligt sällskap ger dåliga konsekvenser.

Ytterligare en fabel är den om grodorna som önskade en kung. I den äldsta källan, av den grekiske författaren Phaedrus, ber en grupp grodor den antika grekiska guden Zeus att skicka dem en kung. Han sänder en trädstam som skrämmer dem när den landar i dammen. Efter ett tag kryper grodorna upp på den flytande trädstammen och ser att den inte är farlig. Då gör de narr av sin nya kung. Grodorna ber att få en riktig kung. Då skickar Zeus dem en stork (berättas även med orm och häger) som börjar äta av grodorna. Ännu en gång klagar de till Zeus som svarar att de nu får ta konsekvenserna av sin önskan. Phaedrus råd är att vara nöjd med överheten av rädsla för värre konsekvenser.

Dessa fabler har sedan återberättats i konsten under århundradena. Bland annat i den berömda slottsparken Versailles utanför Paris återfinns många statyer inspirerade av dessa fabler.

Linné namngav Carl von Linné är troligen fortfarande Sveriges internationellt mest kände vetenskapsman trots att det snart är 240 år sedan han levde. Han var den förste att introducera ett nytt sätt att systematiskt namnge alla arter med ett tvådelat namn, släkt och art.

Hans banbrytande verk gav han namnet Systema Naturae och detta system används fortfarande för namnsättning av alla arter på jorden.

Latin var det vetenskapliga språket på denna tid och Linné gav 1758 den vita storken namnet Ardea Ciconia. Familjenamnet ändrades av den franske zoologen Marthurin Jaques Brisson två år senare till Ciconia ciconia och blev referensart för storkarna.

Ciconia betyder just stork på latin och namnet återfinns i flera latinska språk. Alla sju arterna storkar i världen heter därför Ciconia och vår europeiska stork fick dessutom artnamnet ciconia. Även artnamnet alba (vit) förekommer fram till början av 1900-talet.

I Europa finns ytterligare en storkart, den svarta storken Ciconia nigra. Båda dessa arter har ett liknande skelett och det är svårt att avgöra vilken av dem som det äldsta kända fossila fyndet vid Victoriasjön i Kenya härstammar från. Lämningarna beräknas vara någonstans mellan 6 och 24 miljoner år gamla.

STORKENS ÅTERKOMST

I 27

”Om eld utbröt i huset, på hvilket storken bodde, skulle han med näbben taga vatten från närmaste grop och spruta det öfver sitt bo och öfver det brinnande huset samt därmed släcka elden. Därför, ve den, som dödade en stork och besudlade sig med hans blod! Sjukdom och armod blefve hans lott! Ve den, som röfvade en af hans ungar! Från härden toge då storken glödande kol och kastade eldbränderna mellan sparrarna på taket, så att hela gården snart stod i ljusan låga.”

Hugo Granvik, 1917

Storken är en stor och smäcker fågel med två meter mellan vingspetsarna. När den står upp är den cirka en meter hög. Fjäderskruden är vit med svarta yttre handpennor på vingarna. Fjädrarna blir ibland smutsiga och ger då ett beigeaktigt utseende. Näbben och benen lyser röda. När storken flyger så glider den ofta på de stora vingarna eller flaxar med lugna vingslag. Varma dagar bildas termik över land då luften stiger uppåt vilket storken utnyttjar för att vinna höjd och sedan glidflyga långa sträckor.

Utbredningen Den vita storken har ett omfattande utbredningsområde och häckar i stora delar av Europa, norra Afrika och västra Asien. Storkens starkaste förekomst finns i östra Europa med närmare 25 procent av populationen i Polen. Här genomgick inte landskapet lika stora förändringar som i västra Europa under 1800- och början av 1900-talet. De kommunistiska jordbruksreformerna som ödelade stora arealer i andra östeuropeiska länder fick inte heller lika stort genomslag i Polen. Hur dagens jordbrukspolitik påverkar storken i Polen vet vi ännu inte.

Den europeiska populationen har traditionellt flyttat till centrala och södra Afrika och har de senaste decennierna även börjat häcka i Sydafrika. Savannlandskapet i ett bälte söder om det torra landskapet i Sahara samt i östra och södra Afrika passar den vita storken bra. De skogsklädda delarna av mellersta och västra Afrika undviks däremot.

Den östra populationen i Turkestan anses vara en underart Ciconia ciconia asiatica och övervintrar i Iran och Indien. En närbesläktad art är den asiatiska storken Ciconia boyciana som har svart näbb och som finns i östra Kina, Korea och Japan.

Eftersom storken undviker öppet hav flyttar den europeiska populationen förbi Medelhavet i en västlig rutt via Gibraltar sund och en östlig rutt via Israel och Suezkanalen.

Danmark och Skåne utgör den nordvästligaste kanten på utbredningen medan arten fortsätter ända upp till Estland sydöst om Östersjön.

STORKENS ÅTERKOMST

I 31

Tillbakagång och återhämtning Den vita storken var en vanlig fågel i stora delar av Europa på 1700-talet och början av 1800-talet. Sedan började omfattande jordbruksrationaliseringar att påverka storkarna negativt. Våtmarker dikades ut och ängs- och betesmarker odlades upp. På 1930-talet fanns cirka 200 000 storkpar i Europa och minskningen fortsatte framför allt i västra Europa fram till 1970-talet då man uppskattar att populationen hade minskat till omkring 100 000 par. 1984 hade den ökat till 135 000 par.

Därefter har flera uppfödningsprojekt och minskad dödlighet under flyttning och övervintring gjort att populationen ökat. 1994 uppskattades att det fanns 166 000 par i Europa och 2004 hela 240 000 par. Störst har ökningen varit i västra Europa och särskilt på den iberiska halvön.

Uppfödningsprojekt likt det svenska pågår i flera västeuropeiska länder och positiva resultat har börjat visa sig i framför allt Tyskland, Holland och Frankrike.

Storken i Sverige I början av 1800-talet kan det ha funnits så många som 5 000 storkar i södra Sverige där flertalet häckade på Skånes slätter. Uppgifter finns att storken häckade så långt norrut som i Göteborg men då den undviker skogslandskap var det främst på de större slätterna den trivdes.

Skiftesreformerna och nya jordbruksmetoder förändrade landskapet dramatiskt och detta drabbade storken hårt. Den första räkningen av antalet storkar gjordes 1917 av Waldemar Bülow från Skånes Naturskyddsförening. Han dokumenterade att det då bara fanns 34 bebodda storkbon kvar där 23 storkpar tillsammans fick ut 79 ungar.

Minskningen fortsatte och 37 år senare häckade det sista paret. Storken fanns inte längre som svensk häckfågel.

Storkprojektet År 1989 startade Storkprojektet med målet att återfå storken som svensk häckfågel.

Skånes Ornitologiska Förening, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen gjorde gemensam sak för att bygga det första hägnet vid Karups Nygård i Sjöbo kommun och de första avelsstorkarna hämtades från IVL (Institutet för Vatten och Luftvårdsforskning, numer Svenska Miljöinstitutet) i Aneboda i Småland där uppfödning pågått sedan 1979. Kungen och landshövdingen invigde hägnet den tolfte maj och redan dagen efter lades de första storkäggen på skånsk mark på 35 år.

Ett idogt arbete har pågått sedan 1989 för att återfå storken till Skåne med Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening som huvudmän och en lång rad aktörer och volontärer som stött och verkat för att projektet ska lyckas. Fem projektledare har varit anställda under åren som tillsammans med en ledningsgrupp lett arbetet. Projektet har mött stora utmaningar som krävt omfattande ansträngningar att övervinna vilket nu ger utdelning. 2014 häckade det första helt vilda paret som fötts i frihet i Skåne, flyttat och återvänt för att häcka. Storken räknades därmed inte längre som utdöd i landet!

32

I STORKENS ÅTERKOMST

Vid Hemmestorps mölla på gränsen mellan Sjöbo och Lunds kommuner intill Klingavälsån finns ett av de större hägnen i Storkprojektet.

De storkpar som släppts fria för att häcka slår sig ofta ner och bygger bo i anslutning till eller på hägntaken för att vara nära de andra storkarna.

Dimman ligger vackert över de fuktiga ängsmarkerna i Klingavälsåns dalgång i södra Skåne. Här hade storken sitt starkaste fäste under början av 1900-talet och här häckade det sista paret 1954.

Vid Klingavälsån började Storkprojektet sin uppfödning och utsättning av storkar och det är också här som storken idag har sin viktigaste förekomst.

Klingavälsån slingrar sig fram över den flacka Vombsänkan och omges av omfattande fuktängar där storkarna har gott om föda. Stora delar av Klingavälsån rätades ut i början av 1900-talet men har hundra år senare restaurerats och återfått sitt slingrande lopp. Våtmarkerna kring ån omges av omfattande slåtterängar och vallar på friska ängar där utbudet av bytesdjur är rikt.

STORKENS ÅTERKOMST

I 35

Storklandskapet Det räcker inte att föda upp och hjälpa storkarna att åter bygga bo och häcka i Skåne.

För att de skall kunna överleva i vilt tillstånd måste de kunna hitta mat och för att hitta mat måste landskapet ge goda förutsättningar för deras föda att bli riklig. Det gamla storklandskapet som gjorde att storkarna kunde häcka i tusental i början av 1800-talet finns kvar i några fragment, till exempel längs Klingavälsån och i Kristianstads Vattenrike. Det är också framför allt här som Storkprojektet bygger upp en ny storkpopulation.

Men samtidigt behöver även andra delar av landskapet utvecklas för att förbättra förutsättningarna för storkarna. De senaste decennierna har många nya våtmarker skapats i landskapet och stöd betalas ut för att artrika ängs- och hagmarker skall få finnas kvar. Nya naturreservat slår vakt om de finaste markerna och storkarna blir allt bättre på att hitta föda i det nutida landskapet.

Storken är en fågel som fascinerar och berör människor. Dess liv nära människan gör att många får lära känna storken och kan uppleva dess spännande liv. Fåglarnas flygförmåga har alltid förundrat människan och när storken glider på sina stora vingar ovanför oss kan vi inte annat än fascineras och drömma oss bort till exotiska vinterkvarter och strapatsrika resor. Detta är en syn som blir allt vanligare i takt med Storkprojektets framgångar.

Det är inte lätt att påbörja ett nytt storkbo, särskilt inte på ett mycket brant plåttak på en skorstenskupa.

Det gäller att låsa de första kvistarna med varandra för att sedan successivt sticka in allt fler pinnar i bobygget. Här vid Flyinge kungsgård lyckades storkhanen faktiskt att bygga ett bo två år i rad genom att trava grenar ända från taknocken upp på skorstenen för att få fäste för boet. Det krävs många pinnar för att skapa ett bra storkbo och mycket tid och arbete sparas genom att ta över ett gammalt bo eller återanvända fjolårets.

Genom att sätta upp plattformar och vagnshjul kan vi hjälpa storkarna att snabbare få färdigt ett bra bo för ungarna att växa upp i.

Nästa uppslag: Flertalet storkar som är uppfödda i fångenskap och sedan släpps fria stannar kvar i Skåne över vintern. Storkarna är sociala djur och söker sig till hägnen för att få sällskap och mat under vinterhalvåret.

Denna stork söker föda på gödselstacken vid Flyinge kungsgård. Den varma hästgödseln ger både värme och möjligheter att hitta föda.

36

I STORKENS ÅTERKOMST

Storken vill häcka på en upphöjd plats som är skyddad från rovdjur och som är lätt att landa på och ger uppsikt över omgivningen. Närheten till människan bidrar också till att hålla rovdjur borta och storken söker sig gärna till andra häckande storkar. De största kolonierna som vi känner till i Europa, i norra Spanien, har över hundra storkbon på samma kyrktak.

STORKENS ÅTERKOMST

I 41

42

I STORKENS Ã…TERKOMST

Storkungarna växer fort under senvåren och försommaren. Föräldrarna får ägna allt mer tid att leta föda åt ungarna och sig själva. Maten transporteras i krävan, en stor säck på matstrupen, från vilken föräldrarna kan kasta upp fångsten för att ungarna lätt skall kunna tillgodogöra sig den. Ungarna har oftast ett bra toalettskick och backar vinglande fram till bokanten och skickar iväg en stråle. Efter ett tag blir sidorna på boet och taket runt omkring helt vitt av träck.

STORKENS ÅTERKOMST

I 43

Alla projektstorkar förses med en svart numrerad ELSA-ring på höger ben med uppgifter om vart den ska skickas och tre färgringar på vänster ben som gör det enklare att identifiera storkarna på längre avstånd. De olika färgerna motsvarar olika nummer i ett fyrsiffrig tal som är unikt för varje svenskfödd stork. Besökande storkar från andra länder saknar eller har andra typer av ringar. Det är därför ganska enkelt att notera vilka storkar som är svenska under flyttningen. Det är ovanligt att se en stork sitta på trädets tunna grenar då de inte kan gripa tag med klon. Därför föredrar storken tjockare grenar, tak, skorstenar, ledningsstolpar och gatlyktor för att slå sig ner.

STORKENS ÅTERKOMST

I 45

STORKENS ÅTERKOMST Under lång tid var den ståtliga storken en vanlig syn i det skånska slättlandskapet. Sittande i boet på ladugårdstaken och glidflygande uppe i skyn på sina breda vingar var den en självklar del av landskapsbilden och upphov till många myter och berättelser. Men förändringar påverkade storken negativt: våtmarker dikades ut, slåtterängar plöjdes upp och marker tilläts växa igen.

1954 häckade det sista paret i Sverige.

Många önskade storken tillbaka och i slutet av 1970-talet togs de första trevande stegen i ett uppfödningsprojekt. Många engagerade personer la ner otaliga ideella timmar som till slut gav resultat: idag finns över hundra frihäckande par i Skåne och dubbelt så många i olika uppfödningshägn. Sedan 2014 är storken åter en vild, svensk häckfågel.

Den här boken berättar historien om en av våra mest mytomspunna och karaktärsfulla fåglar och om hur den till slut återvände hem till Skåne.

9 789163 918131

Swelo Mediaproduktion AB