tresseorganisationer och frivilliga sammanslutningar fungerar som en demokratiskola4 där medborgaren får tillfälle att träna sina demokratiska färdigheter och stärka intresset för politiken. Först i ”den lilla demokratin”, som förälder i föräldraföreningen eller som ungdom i ungdomsorganisationen, för att sedan ta steget till ett engagemang i ”den stora demokratin”; genom politiskt arbete i förhållande till den offentliga politiken i kommuner, landsting och riksdag. Det civila samhället fungerar som en demokratiskola, men här utvecklas också ojämna styrkeförhållanden. I den ena studien efter den andra konstateras att det politiska medborgarinflytandet och civilsamhället är ojämlikt, på så sätt att några grupper i samhället uttrycker sin vilja och blir hörda i långt högre utsträckning än andra, och kanske på bekostnad av de ”politiskt svaga” grupperna. Man kan i detta sammanhang tala om enskilda individer eller grupper med varierande grad av politiskt självförtroende eller politiskt kapital. Med det menas medborgerlig kompetens och medborgerligt engagemang, vilket reflekterar individens eller gruppens uppfattning om vad man i politisk bemärkelse kan åstadkomma. Som vi uppfattar det kan politiskt kapital vara exempelvis en uppövad förmåga att tala vid föreningsmöten, att behärska mötesteknik och att ha en retorisk förmåga. I SCB-rapporten ”Föreningsliv i Sverige” (2003) definierar man förmågor och erfarenheter som att kunna överklaga, att ha diskuterat med andra, att ha talat vid möten, att ha agerat kollektivt, att ha röstat, att känna förtroende för politiker och att ha reagerat enskilt på orättvis behandling som mått på politiskt kapital.
Mellanmänsklig tillit, deltagande och systemförtroende Det finns också demografiska förklaringar till att det lokalpolitiska engagemanget kan vara starkt – eller tvärtom bristfälligt. I en tid när befolkningen blir allt mer rörlig och oftare bryter upp från hemmiljön minskar andelen människor som har en långvarig historia med förankring och politisk insikt om bakgrundsförhållanden i hemkommunen. Än mer svagt motiverade till lokalt politiskt engagemang är de grupper som har begränsad fritid, eller som inte naturligt omfattas av det lokala civilsamhällets nätverk, som till exempel sammanslutningar och organisationer genom barn- och familjebaserade aktiviteter. Dessa människor riskerar att i mindre utsträckning få tillgång den mellanmänskliga tillit som utvecklas i närmiljön, och att kanske få färre möjligheter till socialt utbyte, hjälp och stöd i vardagen. Till det mest grundläggande i en människas liv hör behovet av andra människor. Mänsklighetens historia kan i så måtto beskrivas som en oändlig historia av olika mer eller mindre lyckade försök till att såväl bemästra fientlig samexistens och intressemotsättningar, som att försöka finna gemensamma lösningar och samarbetsformer med andra människor. Bo Rothstein försöker med sin bok ”sociala fällor och tillitens problem” (2003) förklara hur sociala nätverk och mellanmänsklig tillit byggs upp och upprätthålls i ett samhälle, dvs. det Rothstein definierar som det sociala kapitalet. Han menar att, det sociala kapitalet som omfattar mellanmänsklig tillit också har sin motsvarighet i förhållande till samhällets institutioner och politiska system. Bo Rothsteins (2003) idé om systemförtroende har sin utgångspunkt i ett ”worst case” där männis-
4
10
SOU 2000: 1, se också Vogel, Amnå, Munch och Häll (2003).