Litteratur dem. Isa föddes den 1 december 2005 och Julia är född den 30 november 2006. – Och i går morse var det den vanliga rutinen då? – Ja, jag skulle jobba helgen och eftersom Moa varit med sin pappa på Liseberg på lördagen träffade jag ungarna bara som hastigast innan jag gav mig iväg till jobbet på söndag morgon. – Vem är pappa till flickorna? undrade Hassim. – De har olika pappor. Isas och Julias pappa är ute ur bilden sedan länge. Ungarna var små när jag lämnade honom och Moas pappa bor på Antenngatan … det är ganska nära oss. Emma kände irritation över att bli utfrågad. Hon hade lämnat en av Moas tröjor till polisen för att sökhundarna skulle ha något att gå efter. Och dessa hade också ställt en massa frågor i går kväll men Moa var fortfarande inte hemma. Hon tog ett djupt andetag. – Säg mig varför sitter ni här och ställer en massa frågor som jag redan svarat på en gång? Borde ni inte vara ute och leta efter min flicka? – Just i detta nu är det en stor sökinsats på gång med både hundar och helikopter. Vi är många men vi har olika uppgifter, svarade Hassim. – Har Moa en mobil? undrade Rebecka och ville tillbaka till samtalet de haft om familjens vardag. – Nej, hon vill så gärna ha en men jag är också rädd, eftersom det är många små barn som blivit rånade på sina mobiler. Så det är väl ett sätt att skydda henne, tänker jag. Men vad Emma inte sa var, att just nu ångrade hon sig och öns20 kade att hon hade köpt en. – Har de två andra flickorna mobil? frågade Rebecka. – Ja det har de. – Så var gjorde ni när ni vaknade i går morse? – Vi är inga frukostmänniskor och därför låter jag ungarna ta vad de vill ha när de blir hungriga, sa Emma och kände att hon skämdes över den meningen. Det fick det att låta som att hon struntade i barnen, men så var det inte alls. Det här sättet hade funkat bäst efter att hon prövat olika metoder för att få dem att äta över huvud taget. – När pratade du med Moa senast? – Det var strax innan jag gick till jobbet. Jag började åtta och då låg alla kvar i sina sängar eftersom det var söndag och de var lediga från skolan. – Var Moa vaken då? – Halvvaken skulle jag nog säga, sa Emma och slog ut med armarna i en uppgiven gest. Jag gick in, pussade henne på kinden och sa; mamma älskar dig och sov inte för länge. Samma gjorde jag med de andra två och sedan gick jag. – När kom du hem? – Var väl hemma omkring fyra-tiden tror jag. Det brukar jag vara när jag jobbar den tiden på söndagar. – Var någon av de andra flickorna hemma då? – Ja, Isa var hemma och städade sitt rum. Och strax efter att jag kommit hem kom också Julia. Hon hade med sig en kompis och de började hjälpa till med städningen. – Vad gjorde du under tiden som flickorna städade? – Gjorde i ordning middagsmaten. Vi har en gyllene regel och det är att vi alltid ska träffas vid fem och äta middagen tillsammans. – Och det har fungerat? undrade Rebecka. – Jadå, fram till i går. Då inte Moa kom hem, sa Emma och brast ut i gråt. Hon reste sig hastigt och lämnade dem. De kunde höra hur hon gick in i badrummet och satte på kranen. – Du har inte fått något meddelande om att Moa har hittats? frågade Rebecka och vände sig mot Hassim samtidigt som hon höll ett öga på dörren. Hassim skakade på huvudet. Badrumsdörren öppnades och Emma återvände till bordet i köket. Rebecka mötte blicken från hennes rödgråtna ögon och kunde inte föreställa sig smärtan hon kände just nu.
– Var är Isa och Julia nu? Är de i skolan? – Nej, jag tyckte inte att det var nån bra ide utan jag ringde en av mina närmaste väninnor, Birgitta, som brukar hjälpa mig med att hålla ett öga på barnen. De är hemma hos henne just nu. – Var bor hon och har du hennes telefonnummer? Emma gav dem uppgifterna och Rebecka skrev ner dem i sitt block. – När klockan hade passerat fem och Moa inte syntes till, vad gjorde du då? frågade Hassim. – Jag frågade Isa och Julia om de hade sett Moa? – Och vad svarade de? – Isa hade träffat henne och Greta, som är Moas bästa kompis, och båda hade haft sina cyklar. Men Julia hade inte sett henne efter att hon själv lämnat hemmet. – Vet du vilken tid Isa träffade dem? Eller Julia? Emma skakade på huvudet. Rebecka frågade också efter telefonnumret och adressen till Greta. Hon hade bara telefonnumret, men trodde att Greta bodde någonstans i närheten av dem, eftersom Moa och hon brukade följas åt till Björkåsskolan, där de var elever och också hade sitt fritis. – Vad gjorde du mer än att fråga dina barn? – Jag ringde till alla som kunde tänkas ha träffat Moa, men ingen hade sett henne. – Moas pappa också? – Jo jag ringde, men då fick jag veta att det numret hade upphört och att han inte uppgett något nytt. Så då tog jag med mig våran hund och promenerade dit. – Jaså har ni hund? Var är den nu? undrade Hassim. – Bingo är tillsammans med Isa och Julia hemma hos Birgitta. – Träffade du din före detta man då? frågade Rebecka. – Jodå, Marcus var hemma och även hans nya fru. Men han ville inte släppa in mig. Vidania och jag går inte så bra ihop nämligen, sa Emma och hoppades att hon inte lät alltför sur. Men han påstod att han inte sett till henne på hela dan. Och inte heller Vidania hade sett henne enligt Marcus. – Vad gjorde du sedan och vad var klockan då? frågade Rebecka och lade märke till att Emmas händer var vita, som om de vore blodlösa. – Jag gick hem igen, men tog en annan väg eftersom jag samtidigt försökte hitta Moas cykel, och då var väl klockan strax efter sex tror jag. Det blir ju mörkt omkring åtta-tiden och jag vet att Moa aldrig frivilligt skulle vara ensam ute vid mörkrets inbrott. Hon är så mörkrädd den lilla, sa Emma och snyftade till. – Vad gjorde du när du kom hem? – Då hade jag blivit misstänksam mot Marcus; att han kanske trots allt hade Moa hemma hos sig så jag ringde polisen och berättade om hans beteende; att han inte ville släppa in mig. – Har ni bråkat om vårdnaden? – Ja, men det kom först efter att han gift om sig. Jag fick ensam vårdnad när vi skildes och det var vi båda överens om. Men Vidania har anklagat mig för att vara en dålig mamma; att barnen är undernärda och inte får tillräckligt med mat hemma hos mig, vilket är en lögn. Jag var också väldigt smal under hela min uppväxt men åt som en häst, och ungarna har väl ärvt mina anlag då, sa Emma och kände sig plötsligt både trött, ledsen och arg på samma gång. – Vet du om polisen var hemma hos Marcus efter att du ringt dem? undrade Hassim. – Ja, de ringde mig och hade också fått en konstig känsla när de varit där och ringt på. Han hade inte verkat skärrad över att hans dotter var försvunnen och inte heller erbjudit dem att gå in och titta. Så de skulle ringa till några kriminalare som skulle ta kontakt med Marcus igen, svarade Emma och tårar fyllde hennes ögon …
SVERIGEMAGASINET
77