Svensk Framtid 2/2015

Page 24

24

SVENSK FRAMTID

№2

Utbildningen ska höja andras kunskap

Hela gruppen samlad.

Solen lyste vackert över det grönskande sjölandskapet i Vichtis. Demo Finland hade samlat en grupp på sexton aktivister, ungdomsarbetare och ungdomspolitiker från Nepal, Bangladesh, Slovenien och Finland. Under tolv dagar skulle gruppen lära sig att bättre förstå globala utvecklingsfrågor utifrån ett ungdomsperspektiv, dela erfarenheter och utveckla sin kompetens som trainers. Närmare bestämt var det en utbildning för utbildare.

Text / Lena Höglund och Maria Henriksson Foto / Nina Pozun

R e da n u nd e r gr u pp e n s namnlek och första diskussion stod det klart att alla deltog i seminariet utgående från olika bakgrunder och med olika förhoppningar. Deltagarna från Bangladesh ville berätta om sitt självuppoffrande arbete för mänskliga rättigheter i sitt hemland och de ville gärna lyssna till experter inom mänskliga rättigheter. Gruppen från Nepal, som med tanke på katastrofen på hemmaplan inte var fullständigt närvarande, kunde inte konkretisera det sammanhang de representerade. Slovenerna bestod av ungdomsarbetare, som ville lära sig mer om ungdomars plats i beslutsfattande, men framförallt, om metoder för trainers. Vi finländare på plats representerade politiska ungdomsorganisationer och relaterade seminariet till politiskt beslutsfattande och hur ökad kapacitet kan förbättra påverkningsmöjligheterna för unga. Den mest tydliga skillnaden låg alltså mellan oss tre finländska deltagare och resten av gruppen: vi tre trodde på politiken som ett forum där också unga kan delta i demokratiskt beslutsfattande. Balansen i evenemanget var alltså beroende av att vi tre finländare var på plats. Gruppens diversitet var redan från början en skrämmande utmaning, men också en enorm möjlighet. Speciellt de kulturella presentationerna av de olika grupperna stärkte gruppandan bland deltagarna. Förståelsen för skillnaden

mellan att fungera som föreläsare, diskussionsledare och trainer var kanske den största insikten bland deltagarna. Seminariet bestod av ett första skede, där deltagarna fick lyssna på en rad föreläsare och experter från finska Utrikesministeriet, Rädda Barnen, Satakunta och Changemaker. Somliga deltagare kom till insikt om att medlemmar i deras organisationer inte skulle ha lärt sig mycket av dylika föreläsningar och att kvaliteten i föreläsningarna berodde på föreläsarens kapacitet att anpassa informationen till sin publik och kunna svara på frågor. Under det andra skedet av seminariet delade deltagarna exempel på aktiviteter i den egna organisationen, vilket för många av deltagarna gav en bättre förståelse och mer uppskattning för de andra organisationerna. Till exempel människorättsorganisationen från Bangladesh lyckas attrahera nationell TV till sina dramatiseringar av kränkande rättsprocesser – vilket i en europeisk kontext är imponerande publicitet. Kampanjer på sociala media har däremot inte samma popularitet i Bangladesh. Upplevelsen av att dela och ta till sig upplevelser tog tid, men lade grund för det tredje skedet av seminariet. Seminariet kulminerade nämligen med att deltagarna delades in i två grupper, varav en begav sig till Tammerfors och den andra till Åbo – för att på egen hand dra varsitt en-dagsseminarium. Vardera gruppen hade ett dygn på sig att välja tema och förbereda seminariet. Båda grupperna lyckades med sina seminarier och an-