Läsbiten Den våg av indignation mot Henrik, som Märtas versroman tycktes ge legitimitet åt bland aktiva feminister, träffade honom i form av ibland mycket hatfulla angrepp av personer med vilka han inte tidigare haft någon beröring. I olika intervjuer uppgav han att dessa angrepp varit och var honom fullkomligt betydelselösa, medan han däremot tog Märtas ställningstagande på djupaste all- var. De böcker, den dramatik och de porträttaforismer han skrev under sina fem sista levnadsår avslöjar dock, liksom åtskilliga av hans teckningar, att han tagit mycket illa vid sig av den hatvåg han under denna tid utsattes för. I den på självbiografiskt material byggda romanen TTT (1979) gick han till motangrepp. Romanens huvudperson, konstnären, författaren och fyllhunden Tor Torsten Torsson, gift med författarinnan Anne, är till den grad lättigenkännlig att själva förklädnaden mer framhäver än döljer att Tor Torsten Torssons verkliga identitet. Tor Torsten Torsson citerar sin hustru Anne, som visserligen säger att det finns godhet (s. 8) men som framför allt lägger på minnet de fylleperioder, han själv helst vill glömma. Torssons nom de guerre, ”Tott”, kommer sig av att han, som tonårig frontsoldat överlevt det totala kriget, funnit det vara sin plikt att, liksom van Gogh, leva totalt: Därför blev han konstnär. Det trodde han i alla fall. Vad annat kunde han ha blivit med ett uselt studentbetyg och en osorterad begåvning och en stark motvilja mot att ännu en gång tvingas underordna sig, att vara undersåte. Han ville vara översåte. En fiskgjuse som på orörliga vingar flöt på himlen blickande ner i den kryllande avgrunden. (s. 11 f.)
Attityden, som också var Henriks egen, innebar inte att han inte skulle ha insett att en människa aldrig själv helt bestämmer över sitt liv. Den innebar – tror jag – en psykisk protest mot en intellektuellt olöslig motsättning. Då han frågade efter de krafter som ytterst orsakat honom dessa trauman, når han därför inga större djup. Han griper till föreställningen om en förbannelse som vilar över familjen, om ett livsöde han kämpar emot men står maktlös inför. Först då han i Renault, mon amour. En autobiografi (1983) – den sista bok han själv gav ut – skapar den slående bilden av sitt liv som snigelns glittrande spår över den grå stenen tycks han nå en lugn resignation inför livets ändlighet. Den svenske filosofen Svante Nordin särskiljer i en uppsats fyra olika typer av föreställningar om
världens gång: slumpen, ödet, för- synen och nödvändigheten. För att vara en modern, sekulariserad människa förefaller Tikkanen att ge ödet – och stundtals försynen – ett överraskande försteg framom slumpen och nödvändigheten. Kamplusten bevarade Henrik ända till slutet. Så också i det ”testamente till livet”, ett kollageartat tvprogram som tv-redaktören Arvo Ahlroos spelade in med honom strax före hans död hösten 1983. ”Nu kan jag dö i frid” ska han ha sagt till Ahlroos, sedan han sett programmet. Programmet är en film om och huvudsakligen av Henrik Tikkanen, filmad i det rena och enkla skärgårdslandskap som han dyrkade. Här rekapitulerar han än en gång strider och trauman i sitt liv. I bokform och försedda med undertiteln Puhetta ja kuvia elämästä ja kuolemasta, rakkaudesta, sodasta ja rauhasta (Livet och döden, kärleken, kriget och freden i ord och bild) utgavs dessa texter senare av förlaget Tammi år 1993. Delar av Henriks textmaterial är bearbetningar eller varianter han tidigare publicerat på svenska och det är kanske därför boken aldrig har översatts till svenska. Det är skada att inte så skett, för just denna bok är en utmärkt sammanfattning av Henrik Tikkanens erfarenheter, problem och livshållning. Den dolda verkligheten – porträttaforismerna I sin bok Tecknaren Tikkanen citerar Kruskopf några av de aforistiska kommentarer Henrik Tikkanen tryckte i katalogen för sin stora retrospektiva utställning på Amos Andersson 1979. En av aforismerna gäller självporträttet som genre. Den lyder: Konstnären är själv sin tåligaste modell. Oändliga är försöken att tränga in bakom fasaden, men sanningen är ouppnåbar, bilden är felvänd i spegeln.
Så uttryckte sig Tikkanen alltså om svårigheten att som tecknare skapa det perfekta självporträttet. Den lilla aforistiska reflexionen är ett utmärkt exempel på hans visuella skicklighet som ordkonst- när. De sista fem orden ”bilden är felvänd i spegeln”, handlar rent konkret om porträttlikhet, men gäller främst svårigheten att i själv- porträttet fånga den sanna bilden av konstnärens ”inre människa”. I en av sina porträttaforismer säger Henrik att genialitet är att ensam upptäcka vad alla kan se. Språket med sin förmåga att beskriva även sådant som inte kan ses med ögat, erbjuder sig som ett verksamt instrument att fånga verklighetens icke-materiella dimensioner. Svenskbygden 1-2013 • 61