Page 1

Mikaelikyrkan i Arvika Västra församling På nionde söndagen efter Trefaldighet år 1642 antecknades beslutet att bygga en ny kyrka i Arvika socken. Petrus Erici Uranius var kyrkoherde under denna tid. Han var med om att ta beslutet och eftersom grunden till den nya kyrkan lades omkring 1647 kunde han följa byggnationen några år innan han avled 1653. Den större av två gravhällar inne i kyrkan, under läktaren, har legat över Petrus Erici familjegrav. Det dröjde ända till 1680-talet innan kyrkan av sten stod klar. Vid denna tid byggde man också klockstapel/torn av trä. Det nuvarande stentornet som är hopbyggt med kyrkan tillkom först 1799. Före stenkyrkan fanns på platsen en träkyrka som sannolikt hade sitt ursprung i medeltiden, före 1500-talet. Exakta läget är inte känt, men vaga muntliga traditioner har nämnt ett läge helt nära den nuvarande stenkyrkan. Inga säkra uppgifter föreligger beträffande ännu äldre kyrkor, men traditioner pekar ut ett par platser. Till de mer handfasta indikationerna på kyrka i Arvika under medeltiden hör olika föremål som har sitt ursprung riktigt långt tillbaka i tiden. Liljestenen, som avritades av antikvitetsintendenten vid Vitterhetsakademien Nils Gabriel Djurklou vid hans resa i västra Värmland 1867, är ett intressant exempel. Liljestenen är numera försvunnen men understryker Arvikas samhörighet med det tidiga stiftet i Skara, Sveriges första, bildat i början av 1000-talet. Forskning har tagit fart kring liljestenarna som hittills daterats till 1200-talet, men kan vara ännu äldre. Den medeltida dopfunten av täljsten, numera hos Historiska museet, Stockholm, pekar även den på att kyrka fanns i Arvika på 1200-talet. I Erland von Hofstens Värmlandsbeskrivning från 1700-talet berättas att Arvika kyrka var helgad åt Sankt Mikael: ”...Arfwika trä Kyrkia tå hon war, kallades Sancte Michel; warandes ther som man minnes Engelens Michels bild, trampande draken under sina fötter; therföre och hålles ännu ther i Socknen effter gamla vanen Kyrckmessa som the kalla, thet är, folcket biuda hwar andra til gäst, pläga hwar andra, äro lustiga och glada, ty the hålla tå sin Michelmässohelg...” Arvika kyrkas anknytning till ärkeängeln Mikael är intressant. Han figurerar nämligen i tidig kristen skaldediktning och klostret Mont-Saint-Michel, grundat som benediktinkloster år 966 på Frankrikes nordvästra kust, är exempel på den utbredda kulten av S:t Mikael. I missionstidens Norden tillhörde han de populäraste gestalterna.

Syftet med projektet är att synliggöra kyrkohistoria och lokalhistoria genom info-material och t ex studiecirklar, föredrag, bygdevandringar och rundtursupplägg samt att dokumentera eventuellt tidigare okänt material. En viktig uppgift för projektet är att se närmare på muntliga traditioner och andra spår av historia. Förhoppningsvis leder det till kunskapsförnyelse och bidrar till ökat intresse för bygdens kulturarv. Denna folder lyfter fram intressanta frågeställningar och ämnen som kan studeras vidare. Den som vill veta mer är välkommen att kontakta Arvika Västra Församling. Arvika Västra Församling Arvika Pastorat Box 111, 671 23 ARVIKA Tel 0570 - 72 82 00 E-post: arvika.pastorat@svenskakyrkan.se

”Producent: COMCON, Arvika. Foto: Arvikafotografen. Tryckeri: Arvika Grafiska i Värmland AB. 2007.”

Kyrkvägar till historien


Traditioner om äldre kyrkplatser Namnet Kyrkebyn avser en medeltida gård med Arvikas sockenkyrka på ägorna. Första gången Kyrkebyn uppträder i skriftliga källor är i ett diplom från 23/11 1362. Namnet bekräftar med andra ord att kyrkan redan då låg nordväst om Kyrkviken.

Arvika kyrka omkring 1905. Vy från kyrkoherdebostället. Hitom sockenmagasinet går vägen västerut åt höger mot Sulvik. Arvika kommuns fotoarkiv.

Som på många andra orter finns traditioner om ett annat, tidigare läge för kyrkan. I det här fallet vid Vik respektive Dottevik på östra sidan av Kyrkviken. Där kan ha funnits en gårdskyrka ägd av en storman. När sedan en sockenkyrka etableras sker det med församlingens gemensamma ansträngningar, inte minst med tiondet som ekonomisk grund och tidsmässigt befinner vi oss då fram mot 1200-talet. Sockenkyrkan blir en angelägenhet för hela församlingen och kan mycket väl motivera en annan, kanske mer lättillgänglig och central placering på nordvästra sidan av Kyrkviken. Sedan gammalt har en folklig förklaring till namnet Arvika kopplats till just en flyttning av kyrkan från den östra sidan av Kyrkviken till ”Are vika” (till ”andra sidan viken”). Men traditionerna har ytterligare en förklaring till hands: Sulvik var för länge sedan en viktig medelpunkt. På edet mellan Glafsfjorden och Ränken hölls nämligen välbesökta marknader sedan urminnes tider. Dit kom då även norrmän sägs det. Och från Sulvik räknat var nuvarande Kyrkviken den ”Are vika” (andra viken = nr två) bland Glafsfjordens vikar.

Mikaelikyrkan i Arvika Västra församling är Arvikas gamla sockenkyrka

Häradskarta uppmätt 1883 - 1895 (konceptblad till ekonomisk karta).


Etymologiska förklaringar kan också tillhandahållas. ”Ar” är genitivformen av fornsvenskans ”å” och ”vika” har föreslagits innehålla en böjd dialektal form ”veke” i betydelsen ”krökar”. Som en parallell brukar Arboga framhållas. Man kan fråga sig vilket av de två tillrinnande flödena till Kyrkviken som avses, den mindre Kyrkebyälven som även benämnts bäck eller den större Gateälven som också kallats Vikarälven och Viksälven. Kanske skall man inte helt bortse från möjligheten att Kyrkviken före kyrkans tid kallats Arvika. En benämning som skulle kunna syfta på ”viken med ån/åar, eller där ån/åar mynnar ut”. Håkon Håkonssons saga nämner ”bygden Arvik” år 1225. Socknen Arvika förstås existera genom omnämnandet av en kyrkoherde Björn i ”Aruikum” i medeltida diplom 1354.

Apostlafigurer, från vänster Petrus med nycklar, Andreas med X-format kors, Johannes med kalk, Matteus med bok och Jakob den yngre med klubba. Träskulpturerna kommer troligen från den läktare som byggdes på 1750-talet i Mikaelikyrkan och smyckades av Isac Schullström. Bild från Kyrksalen på Såguddens Museum i Arvika.

Kyrkogården Kyrkogårdens äldsta del fanns söder och öster om kyrkan. Utvidgning har dock skett efter hand och kyrkan omges i dag av en av länets största begravningsplatser. På de olika delarna av kyrkogården speglar inte minst gravvårdarna respektive tids stilideal och utförande. På kyrkogården finns sedan 1700-talet gravplatsen för präster och medlemmar av släkten Lagerlöf. Bland övriga personer som ligger begravda här finns skalden och språkforskaren August Hjalmar Edgren (1840 - 1903) med familj, professorn i kyrkohistoria Hjalmar Holmquist (1873 – 1945), Johan Ludvig Hård af Segerstad (ägare till Vik) med hustru, författaren, jägaren och bruksbokhållaren Gustaf Schröder (d. 1912), konstnären Gustav Fjæstad (d. 1948), professor Lars Zetterquist (d. 1946) och skulptören Christian Eriksson (d. 1935). På kyrkans norra sida, mitt för bildhuggaren Christian Erikssons gravplats är hans skulptur Ödmjukheten placerad. Den utfördes i koppar av Ragnar Myrsmeden och avtäcktes 1955. Christian Erikssons gravhäll utformades av vännen Ragnar Östberg, Stockholms stadshus skapare. Den smyckades med en lagerkrans som skars i trä av sonen och bildhuggaren Matts Eriksson och sedan göts i brons.


Kyrkvägar till historien

Mikaelikyrkan Arvika Västra

”Bygden Arvik” omtalas 1225, en kyrkoherde Björn i Arvika 1354.

ARVIKA VÄSTRA FÖRSAMLING Arvika Pastorat


Efter hand kom nya idéer, material och föremål in i landskapet. Åldrar och tider förändrades och bygder etablerades utefter den livgivande vattenvägen. Det kan påpekas att området ofta framträder som ett gränsland mellan kultur i norr och kultur i söder: gräns för hällkistor, fångstgropssystem, fynd av guldskatter och en zon för kontakter med samer (skridfinnar) som enligt nyare rön förekom så långt i söder som ner mot mitten av Värmland och Osloområdet.

GUNNARSKOG NY ARVIKA

ÄLGÅ GLAVA

HÖGERUD

GLAFSFJORDEN STAVNÄS BYÄLVEN GILLBERGA

N

LÅNGSERUD SVANSKOG KILA TVETA

SÄFFLE/BY BOTILSÄTER ÖLSERUD

MILLESVIK

RN

Vattenlederna var äldre tiders kulturvägar. Här har människorna färdats sedan tidernas morgon med hela sin föreställningsvärld, bland annat beträffande kulten kring livet och döden.

EDA

KÖLA

NE

Edskogsleden från Norge in i Sverige över värmlandsgränsen anses vara en av åtminstone ett par mycket gamla färdvägar i detta område mellan länderna. Tillsammans med Glafsfjorden och Byälven utgör sträckningen en central förbindelseled mellan Norge och Vänern.

NORGE

Kristnandets vägar: Edskogsleden, Glafsfjorden, Byälven och Vänerns stränder

ESKILSÄTER

Den 25 januari 1225 passerade norske kungen Håkon Håkonsson Ny kyrka med sin krigshär på flera tusen man. Från Kongsvinger följde man sjösystemens isar över Eda ner mot Arvika, Älgå och Glava.

Kulturspridningen följde människornas vägval på vatten och land. Samma väg kom också kristendomen. Kyrksocknarna uppträder från 1200-talet som pärlor på de trådar som kommunikationslederna utgör. I området finns rika traditionsskatter och kulturarv i form av bl a sägner, ortnamn, föremål, minnen och minnesmärken. Dalgångarnas bygder och Värmlandsnäs framstår som en tidigt kristen del av Värmland, där kristnandet kom dels från Norge, dels från Västergötland. Återigen framträder en kulturgräns i landskapsdelen!

Tidiga kyrkor i Köla och Eda I Köla och Eda finns traditioner om att kyrkorna byggts 1024 resp. 1054. På Edas kyrkogårdsmur anges dock år 1024 även för Eda. Dessa första kyrkbyggnader kan ha varit privatägda kyrkor.

I Norge blev kristendomen antagen i beslut på Mostertinget år 1024. Samtidigt uppmanades till kyrkobyggande. Det är märkligt att då byggs enligt traditionen kyrkor i Köla och Eda – som ett svar på uppmaningen vid Mostertinget.

Kila vid Byälven är en värmländsk kyrkplats som förmodas ha haft en äldre kyrka av stavkyrkotyp.

Adam av Bremen skriver omkring år 1070 att nu är värmlänningarna kristnade. Det ska ha skett under ledning av biskopen Adalvard i Skara.

I Gillberga och på Värmlandsnäs finns flera stenkyrkor av en typ som förknippas med Västergötlands tidiga romanska kyrkor.


Altaruppsats Tillverkad 1765 av bildhuggaren Isac Schullström. Altaruppsatsens mittparti visar Kristus på korset, omgiven av Maria och Johannes. På ömse sidor står Moses och Johannes döparen mellan vridna kolonner.

Nuvarande altaruppsats i Mikaelikyrkan. En äldre finns hos Historiska museet i Stockholm dit den bortskänktes 1875. Den var tillverkad 1685 av Måns snickare och Anders Målare.

Nedtill kan läsas: ”Till Guds namns ära och Kyrkan till prydnad är denna Altartafla byggd år 1765, då Andreas Lagerlöf var Kyrkoherde och Bengt Bäckman Comminister i Arvika, och 100 år derefter eller år 1865 renoverad, då Contrakts prosten, magister Lars Peter Gagner var Kyrkoherde och Joh. E. Brink Comminister, härstädes.”

Försvunnen liljesten Liljestenarna uppträder under något århundrade i det gamla Skarastiftet Västergötland, Värmland och Dalsland. Koncentrationen är störst i Västergötland med viss spridning utefter Vänerns stränder. Av totala antalet 400 - 500 st är en handfull kända från Värmland: Arvika, Älgå, Stora Kil, Hammarö och Ölme (stavkorshäll). Liljestenar har traditionellt daterats till 1200-talet, men under senare tid finns tankar att liljestenarna kan vara något århundrade äldre.

Djurklous teckning av den försvunna liljestenen i Arvika. Västra Värmlands enda kvarvarande sten – från Älgå – är utställd på Såguddens Museum, Arvika.

Liljestenen i Arvika observerades av N. G. Djurklou år 1867. Den låg då sönderslagen i två delar utanför ingången till kyrktornet. Tidigare hade den haft sin plats i koret vid predikstolstrappan. Som tur var ritade Djurklou vid detta tillfälle av stenen, sedan dess är den försvunnen.


Dopplatsen 1904 beslöt man köpa in en dopfunt för att kunna förrätta dop i kyrkan. Det hade inte varit möjligt på länge eftersom man saknat dopfunt sedan den gamla stenfunten skänktes till Etnografiska samlingarna i Stockholm 1875. Bildhuggaren Ola Eriksson i Taserud – en av bröderna i den kända möbelverkstaden – fick uppdraget att snida den nya funten som ritats av konstnären Bror Sahlström. Dopskålen av silver tillverkades 1905 av C A Kjernås.

Dopplatsen innanför den igensatta södra porten. Glasfönstret från 1946 är komponerat av Margit Ljung.

Dopfunt i täljsten från 1200-talet

Den gamla dopfunten av täljsten skänktes 1875 till Etnografiska samlingarna i Stockholm och förvaras nu av Historiska museet. Länge ansågs den försvunnen men återfanns magasinerad på 1970-talet. Dopfunten från Arvika har inventarienummer 23002. Se: www.historiska.se Funten har urtappningshål och dateras därför till tiden före år 1250. HISTORISKA MUSEET, Stockholm


Kyrkklockor

Storklockan från år 1780.

Storklockans ena text lyder: ”Denna klocka, som först blifwit guten i påfvetiden, blef omguten på Arwika församlings bekostnad år 1780, då Magister Daniel Ioh. Lagerlöf war Probst och Kyrkoherde, Sven Ullstedt Comminister, samt Nils Arnesson i Högwalta och Olof Persson i Kyrkebyn Kyrkowärdar”. Storklockans andra text: ”När du får höra klockans liud, så kom ihog att bedia Gud. Guten i Örebro af Olof Kiulander, och wäger 3.skepp: 14. L: 10.M:” Lillklockans något svårlästa text: ”In Dei gloriam et Ecclesiae edificationem fvsa svm Pastore et Praeposito M(agistro) Ioh. Walmenio. Anno 1674”. Båda klockornas texter är skrivna med versaler i upphöjd stil.

Lillklockan från år 1674.

Predikstol Predikstolen tillverkades av Isac Schullström år 1739. En textskylt från denna tid sitter ovanför ingången från kyrktornet till långhuset: ”Här ser tu Herdans namn, som främier Templets prydnad, Och Christi Hiord för ’an til tro och Guds ords lydnad. Hans lager grönskand stå i mångfaldt åhre tahl, Han härlig prydnad få i himlens ähre sahl!!! Åhr efter Jesu Christi börd 1739. ISAC SCHIULSTRÖM

Kyrksilver Den stora kalken har fått sin nuvarande form av Karlstadsmästaren Niclas Warneck år 1770. Kalk och patén till höger är kyrkans äldsta sockenbudstyg från 1768. En oblatask i mässing från 1700-talet finns på Såguddens Museum, Arvika.

Mikaelikyrkan  

Broschyr över Mikaelikyrkan (Karlstads stift). "Kyrkvägar till historien" är en serie broschyrer över kyrkor i västra Värmland.