Page 1

Examensarbete, Stureakademin 2009

Frimurare och terrorister - om klarspr책k och bildspr책k i riksdagspartiernas pressbilder

Henrik Sundbom

1


Inledning Bilder är till för att göra världen tillgänglig och föreställbar för människan. Men i samma stund de gör det ställer de sig mellan människa och värld. De är tänkta som kartor, men blir i stället skärmar. I stället för att presentera världen för människan, så representerar de den; de sätter sig själva i världens ställe, så till den grad att människan lever som en funktion av de bilder hon producerat. Hon dechiffrerar dem inte längre, utan projicerar dem åter på världen ”därute” utan att ha dechiffrerat dem. - Vilém Flusser

Innehåll: Inledning

2

Semiotik

4

Moderaterna

6

Kristdemokraterna

9

Miljöpartiet

12

Vänsterpartiet

14

Slutord

17

Använda bilder:

18

I Sverige, ett land med fri press, är politikernas möjligheter att påverka hur de framställs i tidningarna ytterst begränsade. Naturligtvis ges politikerna ofta mer eller mindre fritt spelrum på debattplats, och många ledarredaktioner är nära knutna till olika partier. Men när politiken refereras på nyhetsplats är politikerna helt utlämnade till journalisternas goda vilja. Ingen politiker har rätt att styra hur en tidning väljer att vinkla en nyhet eller vilka ord som citeras. Blotta tanken på att textmaterial producerat av ett politiskt parti skulle publiceras på nyhetsplats är svindlande. Min erfarenhet är att en stor del av samhället präglas av en bristande medvetenhet om bilders många bottnar och dolda budskap. Människor som är extremt medvetna om alla nyanser och tolkningsmöjligheter i ett ord, kan vara fullständigt omedvetna om hur mycket som kan avslöjas i en bild. Den urvalsprocess och den medvetet kritiska hållning som gäller för text, gäller ofta inte bilder. Det är inte ovanligt att nyhetsartiklar illustreras av de pressbilder som partierna själva tillhandahåller – ett förfarande som 2


vore otänkbart om det handlade om text. I den föreliggande texten har jag roat mig med att undersöka vilken bild fyra av våra riksdagspartier förmedlar av sig själva, genom de pressbilder som tillhandahålls via partiernas centrala hemsidor. För partierna utgör pressbilderna en mer eller mindre vidöppen propagandakanal, men förstår de att utnyttja den? Jag har tagit mig an bildmaterial från Moderaterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ur ett framför allt semiotiskt perspektiv. Analysmetoden bygger i stort på boken Seendets språk (Hansson, Karlsson och Nordström 2006). Urvalet beror till stor del på att jag uppfattar dessa fyra partier som riksdagens poler, och förväntade mig därför en större skillnad i resultat än om till exempel enbart allianspartiernas bildmaterial analyserats. Socialdemokraterna hade gott kunnat ta Miljöpartiets plats, men föll på eget grepp: på partiets centrala pressida finns bara bilder på partiledaren och partisekreteraren. Detta medför, förutom att det skapar bilden av ett extremt toppstyrt parti, att underlaget för en undersökning är för litet. Kristdemokraterna och Moderaterna har ägnats en aning mer utrymme än Vänsterpartiet och Miljöpartiet om man räknar tecken och bilder, vilket närmast kan förklaras med att dessa två partier tillhandahåller ett betydligt större bildmaterial än sina antagonister på vänsterkanten. Semiotik brukar beskrivas som läran om tecken, och är ett utmärkt verktyg för att ta reda på hur saker och ting kan förstås – och missförstås. Semiotiken är ingalunda en analysmetod som gör anspråk på att vara objektiv, kvantitativ eller exakt, utan syftar snarare till åskådliggöra hur olika tecken kan tolkas. Som analytiker har man helt fria händer att peka ut och avgränsa de tecken och teckenkedjor som man finner intressanta. Tveksamheter måste ibland tillåtas, för att analysen inte skall begränsas till att sparka in vidöppna dörrar. Denna text bör alltså, med detta i åtanke, knappast ses som obestridbara tolkningar utan snarare som ett underlag för diskussion om bilden som kommunikationsmedel. Som en påminnelse om att dechiffrera bilderna innan vi projicerar dem på världen.

Utöver uppenbart bildsemiotisk analys, har jag beskrivit hur partierna strukturerat sina bildmaterial, och utifrån detta försökt åskådliggöra interna hierarkier och maktstrukturer. Ett exempel på detta som inte framkommer i texten är den bild av Socialdemokraterna som ett toppstyrt parti som uppstår genom att de väljer att varken presentera riksdagsledamöter, Europaparlamentariker eller partistyrelse i sitt bildarkiv. En annan intressant iakttagelse utanför undersökningen hämtas från Folkpartiet, som markerar ett skarpt ställningstagande för Europa genom att placera kandidaterna till årets Europaparlamentsval där man normalt skulle vänta sig att hitta partiledare och statsråd. Även politikernas klädsel, och hur klädvalen skiljer sig mellan partierna har blivit föremål för analys. Den mörka kostymen är en så stark symbol för maktens korridorer, att man genom att studera hur de olika partierna förhåller sig till denna klädkod kan utläsa en hel del om deras attityd till makt och roller. Kläder är inte bara symboler som för med sig olika associationer, utan bidrar också till att bygga upp personernas och partiernas ethos. Det har skrivits hyllmeter om bildjournalistik, politikens visualisering och skönhetens betydelse för politisk framgång. Likaså är semiotisk och retorisk analys av reklam, propaganda och journalistiska bilder vanligt förekommande. Men att grotta ned sig i just partiernas egenproducerade pressbilder på det här sättet tycks vara unikt. •

3


Semiotik

När en konstnär skall måla ett stilleben, kan denne välja att antingen måla av ett befintligt motiv, och komponera sin tavla genom att experimentera med perspektiv, utsnitt, vinklar och komposition. Men stillebenmålaren kan också välja att själv sätta samman motivet. Några gamla flaskor och krus, frukt, blommor och en dödskalle bildar under konstnärens inflytande en utstuderad komposition, där varje enskilt element finns med av en anledning. I det första fallet talar man om enkel iscensättning – konstnären iscensätter verkligheten på sin duk. I det andra fallet talar man om dubbel iscensättning – konstnären iscensätter först verkligheten, för att sedan iscensätta den i form av en målning. När en fotograf och dennes modell tillsammans skapar ett fotografi, handlar det således om dubbel iscensättning. Modellen börjar skapa bilden redan när han eller hon väljer kläder på morgonen och sätter på sig eventuella attribut eller symboler. Därefter väljs en miljö att använda som bakgrund till bilden, vilket sätter en stark prägel på hur bilden så småningom uppfattas av sina mottagare. En bild som är tagen i skogsmiljö uppfattas annorlunda än en som är tagen i en neutral fotostudio. Men även en studiobild kan vara noga iscensatt. Kanske finns där något attribut – en blombukett, en stol eller en färgad fond. Sådana faktorer bidrar till hur bilden uppfattas genom 4


sin blotta närvaro, men också genom hur modellen förhåller sig till dem. Även modellens pose och kroppsspråk sänder naturligtvis starka signaler till betraktarna. Slutligen väljer fotografen ett utsnitt och en vinkel, ställer in kameran och trycker av. Bilden efterbehandlas kanske i ett bildbehandlingsprogram. Kanske framhävs någon utvald färg, eller också görs bilden svartvit. En pressbilds tillkomst – som för ett ovant öga kanske ser ut att ske genom ett snabbt knapptryck – föregås alltså av en mängd olika val. Och även om alla ställningstaganden inte sker aktivt eller medvetet, påverkar de den slutgiltiga produkten och den bild som till sist kommer att förmedlas i media. Det kanske allra tydligaste exemplet på aktivt arbete med iscensättning bland de politiska pressbilderna, hämtas från Centerpartiet, som valt att avbilda flera av sina statsråd i miljöer som har med deras ansvarsområden att göra. Följaktligen ser vi till exempel jordbruksminister Eskil Erlandsson i en ladugård i stället för i en fotostudio eller på ett kontor. Semiotikens huvudsakliga användningsområde är att studera tecken. Ett tecken kan sägas bestå av två delar: å ena sidan det betecknade och å andra sidan det betecknande. Detta kan också beskrivas som uttryck och innehåll. Symboler är tecken som kräver förståelse av en specifik kod för att uttrycket skall sättas i relation till innehållet. För att man skall förstå att tecknet som bildas av bokstäverna HUS betecknar just ett hus, måste man ha tillgång till en kod. I detta fall består koden av det svenska språket. Svårare blir det när symboler är mer komplicerade och subtila än ett skrivet ord. Olika koder kan göra att tecken tolkas på olika sätt, och den som använder ett tecken kan aldrig veta vilken kod mottagaren tar till för att göra sin tolkning. Beroende på mottagarens erfarenheter, kan tecknets uttryck alltså kopplas samman med ett helt annat innehåll än vad sändaren hade för avsikt. I Indien är det till exempel vanligt att måla svastikor på husfasader för att nå lycka och framgång. Men om man ser tecknen som europé, utan att känna till den kulturella koden, är det svårt att inte förknippa uttrycket med det innehåll vi är vana vid – nazism. I analysen av politiska pressbilder, handlar en stor del just om hur

tecken och symboler kan uppfattas. En modell kan välja att bära en symbol – till exempel en palestinasjal – som ett politiskt ställningstagande. Men för mottagaren kan symbolen föra med sig andra laddningar och associationer. Palestinasjalen associeras kanske inte bara med solidaritet med det palestinska folket, utan också med våld, antidemokratiska rörelser och terrorism. Den typen av kulturellt betingade associationer brukar kallas för syntagmatiska konnotationer. På samma sätt kan val av kläder eller miljö uppfattas som värdeneutrala för det enskilda fotografiet, men när bilden så småningom placeras i ett större sammanhang bidrar valen till mönster och normer. Genom att studera dessa – eventuellt omedvetna – mönster kan man synliggöra dolda eller outtalade värderingar och strukturer. Ett fenomen som är ovanligt på ett partis fotografier kan enligt samma princip ändå vara avgörande för partiets image – av den enkla anledningen att fenomenet inte förekommer alls hos andra partier. Man kan alltså säga att en bild skapas vid tre tillfällen – vid den första iscensättningen, vid den andra iscensättningen och vid perceptionstillfället. Vid alla dessa tillfällen förändras hur bilden uppfattas, och det är inte alls säkert att den där spexiga slipsen med krigsfartyg på uppfattas som det var tänkt från början. •

5


Moderaterna

Moderaternas pressarkiv är hierarkiskt strukturerat enligt modellen Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Riksdagsledamöter, Statsråd, Partistyrelsen och Europaparlamentariker. Strukturen ger bilden av en organisation där makten är utspridd över hela organisationen, men ändå med en tydlig koncentration hos partiledaren och partisekreteraren som är de enda företrädare som förärats med egna sidor. Företrädarna presenteras i regel med namn, men inte med någon närmare information om titel, anvarsområden eller uppdrag. Vi får alltså veta att Gunilla Carlsson är statsråd eftersom hennes bild finns på denna undersida, men inte att hon är just biståndsminister. Detta kan tolkas på två sätt. Antingen antar man att sidan i första hand besöks av den faktiska målgruppen – journalister – och bortser från alternativa användningsområden som skolarbeten. Man kan också tänka sig att Moderaterna faktiskt förutsätter att samtliga besökare – även sådana som inte besöker sidan i egenskap av journalister – känner till politikernas uppdrag. En sådan tolkning skulle innebära ett visst mått av övertro och hybris från partiet. På undersidan med bilder av partiets Europaparlamentariker finns bilder på Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic och Charlotte 6


Cederschiöld. Cederschiöld är inte längre Europaparlamentariker, men finns alltså fortfarande representerad med bild. Det gör däremot inte Anna Maria Corazza Bildt, trots att det i skrivande stund gått två och en halv månad sedan hon kryssades in i parlamentet, och pressbilderna borde ha skiftats för länge sedan. Väljer man att inte se frånvaron som ett tecken på släpphänthet och glömska, är det lätt att tolka det som att Corazza Bildt medvetet stängs ute. De allra flesta av bilderna på partiets riksdagsledamöter är mycket traditionella, svartvita porträttbilder tagna i studio. Några undantag finns, bland annat ett antal bilder som föreställer partiets företrädare i arbete. Några avbildas talandes i telefon eller sittandes vid en dator. Ytterligare några bilder är tagna med Stockholms stadshus skymtande i bakgrunden, och någon enstaka bild är tagen utomhus i parkmiljö och någon med bokhyllor som fond. Flera av bilderna av Europaparlamentarikerna är tydligt fotograferade på plats i Bryssel. Denna iscensättning ger intrycket av ett strikt, traditionellt parti med visst fokus på städer. Frånvaron av lekfullhet och variationer understryker bilden av ett ansvarstagande parti. De flesta av riksdagsledamöterna avbildas stående eller sittande i en stol. Bilderna på politiker i stolar är komponerade på två olika sätt. Antingen är politikern fotograferad framifrån eller snett framifrån så att man tydligt ser honom sitta bekvämt i stolen. Eller också är bilden tagen med stolens ryggstöd i förgrunden, framför politikern. Det första alternativet förekommer enbart på bilder av manliga politiker, medan det andra förekommer ungefär dubbelt så ofta på bilder av kvinnliga politiker som på manliga. Att placera en modell bakom ett objekt, är ett beprövat sätt att markera lägre status. Mannen som sitter bekvämt till rätta i fåtöljen kan däremot konnotera till klassiska bilder av bekvämt tillbakalutade manliga direktörer och makthavare. Detta kan, om än oavsiktligt, ge bilden av ett parti där kvinnan är underordnad mannen. En annan pose som är vanligare bland manliga modeller än bland kvinnliga, är att sitta med huvudet bekvämt lutat mot ena handen eller med handen mot hakan. Ställningen för tankarna till Rodins staty Le Penseur 7


(Tänkaren) och är en tydlig symbol för eftertänksamhet och bildning. En övervägande majoritet av de moderata politikerna är strikt klädda i mörka kostymer eller dräkter. Många av kvinnorna är klädda i blus, kavaj och enkla smycken, medan männen ofta förekommer i olika kläder på olika bilder. Mycket vanligt är att samma politiker på en bild är iklädd mörk kostym, skjorta och slips och på en annan jeans och skjorta, kostym utan slips eller med kavajen nonchalant slängd över ena axeln. Allra tydligast blir dessa dubbla roller hos Fredrik Reinfeldt, som poserar i kostym och slips på fyra bilder, i en vardaglig bomullskostym med uppknäppt skjorta på två och i skjorta och pullover på två. Ett sådant avsteg från den traditionella politikeruniformen är svårt att föreställa sig från till exempel en fransk eller amerikansk president, och en tydlig symbol för Nya Moderaternas ambition att göra högerpolitiken mera folklig. Vid sidan av Moderaternas partisymbol, väljer en del av de moderata politikerna att bära andra symboler som kan tolkas som aktiva ställningstaganden i olika frågor. Bland de kvinnliga politikerna dominerar Moderatkvinnornas symbol, på kavajslaget eller i form av en brosch. Flera politiker bär EU:s flagga i någon form, och en företrädare bär den försovjetiska belarusiska flaggan på kavajslaget. Flaggan används som symbol för demokrati och yttrandefrihet i diktaturen Vitryssand, och konnoterar engagemang i demokrati- och Östeuropafrågor. En företrädare bär en slips med ett mönster bestående av militärfartyg och U-båtar, vilket kan tolkas som en symbol för ett engagemang för ett starkt försvar. Flera av politikerna bär också någon form av lokala symboler, t.ex. en liten dalahäst, på slaget. Detta kan ses om en symbol för lokalt engagemang. Några bär Rotarys kugghjul och på en riksdagsman syns tydligt en ring med Frimurarnas röda malteserkors. Även Sveriges emblem med tre kronor mot en mörkblå botten förekommer på slipsnålar och som manschettknappar. Dessa symboler förstärker bilden av ett parti som månar traditioner. Rotarys och Frimurarnas märken kan uppfattas som symboler för slutna gemenskaper i en vidare bemärkelse. • 8


Kristdemokraterna Kristdemokraternas sätt att organisera sina pressbilder är fullständigt unikt jämfört med andra partiers. På ingångssidan till arkivet möts man direkt av en lista på 103 kristdemokratiska politiker, de flesta presenterade med namn och titel. Namnen är sorterade i bokstavsordning, och ingen skillnad görs således mellan statsråd, riksdagsledamöter och kommunalråd. På den långa listan av namn återfinns inte bara förtroendevalda politiker, utan även vissa sakkunniga och tjänstemän. Valet att lista samtliga politiker – utan inbördes ordning – ger bilden av en extremt platt organisation där alla har samma möjligheter, oavsett titel. Ställer man den kristdemokratiska modellen mot övriga riksdagspartiers, framstår partiet som platt och demokratiskt i sin struktur, medan övrigas interna hierarkier framhävs. Kristdemokraterna framstår också som ett bredare parti, i och med att politiker som sorteras bort i andra partiers urval – exempelvis kommunalråd – ges utrymme även på partiets centrala webbplats. Kristdemokraternas pressbilder är betydligt friare i sin utformning än Moderaternas. Där Moderaterna valt bygga upp ett seriöst och klassiskt intryck genom att låta en majoritet av bilderna gå i gråskala, är så gott 9


som alla Kristdemokraternas bilder i färg. Färgbilder uppfattas ofta som personliga och varmare än bilder i gråskala. En del bilder är tagna i studio, men de flesta är fotograferade utomhus eller på företrädarnas arbetsplatser. Bland utomhusbilderna utmärker sig två huvudgrupper: bilder tagna i naturskön omgivning och bilder tagna i stadsmiljö i direkt anslutning till Riksdagen. Naturbilderna, som är något vanligare på kvinnliga politiker, bidrar till ett naturnära intryck, och ger bilden av ett parti som inte bara fokuserar på städer. Utomhusbilderna i direkt anslutning till Riksdagen, liksom bilder där modellen poserar i exempelvis Riksdagens talarstol, markerar tydligt makt och roll. I en studiobild kan man som regel inte se vilken roll i samhället modellen har, men visas personen i en miljö som är så djupt rotad i vårt kulturella kodsystem som plenumsalen, kan man utan problem se att en riksdagsledamot är just riksdagsledamot utan att egentligen veta det. Förekomsten av dessa bilder blir intressantast när de ställs i kontrast till bildmaterialet från Moderaterna, där i princip alla bilder är studiobilder. En lockande tolkning är att Kristdemokraterna varken är lika etablerade eller stora som Moderaterna, och känner ett behov av att betona sin maktposition. Några bilder är tagna mot en bakgrund av doriska kolonner. Denna fond ger ett starkt intryck av värnande om historia och antik kultur. Just doriska kolonner har historiskt använts för att markera stabilitet och hjältedåd. En av Kristdemokraternas pressbilder föreställer en kvinnlig politiker som poserar med ett barn på sin arm. Detta förekommer inte hos något annat parti. Denna bild av en kvinnlig politiker som i första hand moder placerar hjärnan snabbt i det syntagm som består av vårdnadsbidrag och välkomnanden av Anna Anka in i politiken. Små pusselbitar, som tillsammans riskerar skapa en (oavsiktlig) bild av antifeminism. Kristdemokraternas pressbilder präglas av friare former och kompositioner än man är van vid i klassiska porträttbilder. Motivet är inte sällan snedställt eller förskjutet i bilden, och fotografen använder ofta spännande linjer och former i bakgrunden för att skapa en tilldragande komposition. Bilderna blir levande och tilltalande, möjligtvis på bekostnad av det starka fokus på modellen som en traditionell porträttbild ger. 10


De kristdemokratiska politikerna förhåller sig också något friare till traditionella klädkoder än sina moderata kollegor. Kvinnorna bär mer sällan mörk kavaj än sina moderata kollegor. Och fast än en övervägande del av männen bär kavaj, är materialen grövre, ljusare eller mer mönstrade än vad som förväntas av en mörk kostym. Material som manchester och tweed konnoterar snarare universitet än Riksdag. Ett tydligt undantag från dessa generella riktlinjer för den kristdemokratiska estetiken, utgörs av några bilder på Ella Bohlin. På en bild poserar Bohlin framför en grov trävägg, hårt sminkad och iklädd ett vitt linne. Bilden har djupare skärpedjup än vad som är normalt på pressbilderna i övrigt, och är tydligt vinjetterad i ett bildbehandlingsprogram. Bilden konnoterar snarast till reklam- eller modebilder. På en annan bild poserar Bohlin tillsammans med Göran Hägglund. Bohlin upptar förgrunden och står något till vänster i bilden. Bakom henne till höger står Hägglund, och bildens fokus gör honom extremt oskarp. Den suddiga gestalten i bakgrunden kan väcka tanken att Bohlin har Hägglunds stöd, och att hon ses som en politiker på samma nivå som partiledaren. Men oskärpan på Hägglund kan lika gärna associeras till en allestädes närvarande övervakare, och fungera som en symbol för kontroll och bakbundenhet. Bilden av Ella Bohlin som en marionett förstärks av att hon avbildas på fler fotografier än någon annan av partiets företrädare, och är den enda kristdemokrat som avbildas tillsammans med någon annan på sina bilder. Vid sidan av de starka symboler som finns i bakgrunden till bilderna – natur, plenumsalen, talarstolar etc. – förekommer några andra symboler som politikerna väljer att bära på sin klädsel. Partisymbolen, förstås, och många av kvinnorna bär halssmycken i form av kors. Lokala symboler som Karlstads glada sol och dalahästar förekommer, och ger ytterligare kraft åt bilden av Kristdemokraterna som ett parti med stark lokal anknytning. En företrädare bär ett halssmycke i form av Afrika, vilket väcker associationer till global solidaritet och biståndspolitik, men i den kristna kontexten också till mission och i vidare mening imperialism. • 11


Miljöpartiet

I Miljöpartiets pressrum är fotografierna ordnade hierarkiskt under rubrikerna språkrör, partistyrelseledamöter och riksdagsledamöter. När man senare klickat sig fram till en nedladdningsbar bild uppdagas ytterligare ett alternativ: Grön ungdoms språkrör. Miljöpartiets urval av bilder uppvisar ett par markanta skillnader jämfört med övriga partiers. För det första är det bara Miljöpartiet som ger sitt ungdomsförbund utrymme i partiets centrala bildarkiv, vilket ger en klart ungdomlig framtoning. För det andra finns partiets representanter i Europaparlamentet inte med i bildmaterialet. Detta kan tolkas som ett aktivt ställningstagande om att den nationella politiken är viktigare än Europapolitiken. Den tolkningen får stöd av att riksdagsledamöternas valkretsar anges – ett tecken på lokalt engagemang. Miljöpartiet informerar inte bara om företrädarnas valkretsar, utan också om deras uppdrag och ansvarsområden. På majoriteten av partiernas sidor med pressbilder måste användare gissa sig till vilken politiker som ansvarar för vad – ibland till och med vem som har vilken position – men hos Miljöpartiet är detta mycket tydligt. Språkrören benämns familjärt som Peter och Maria på flera ställen. Detta ger ett inbjudande och informellt intryck. 12


De allra flesta av Miljöpartiets pressbilder är tagna i en neutral fotostudio. De bilder som är tagna utomhus är i stadsmiljö, men inga bilder har naturen som fond. Den iscensättningen leder naturligtvis till ett ifrågasättande av vilken miljö Miljöpartiet egentligen värnar om, och öppnar paradoxalt nog för tolkningen att Miljöpartiet är ett parti som bryr sig mer om städer än om landsbygden. Samtliga Miljöpartiets bilder är i färg, och de flesta är traditionella porträtt- eller halvbilder. Några helbilder förekommer dock. De allra flesta avbildas stående, ofta med händerna i sidorna eller med armarna korslagda över magen. Båda dessa poser har i konsten använts för att symbolisera makt och status. På några av bilderna av Maria Wetterstrand poserar hon utanför Riksdagen, och bilderna är tagna ur grodperspektiv med ett relativt generöst utsnitt. Även grodperspektivet används flitigt, både genom konsthistorien och i propaganda och reklam, för att ge en respektingivande bild av modellen. Dessa platsval, ställningar och kompositioner kan ge bilden av att Miljöpartiet gör sitt yttersta för att förknippas med makt och maktens roller. Det är signifikant att just Miljöpartiet och Kristdemokraterna – Riksdagens yngsta partier – ligger så nära varandra på den punkten. Bland Miljöpartiets företrädare finns två tydliga grupper av politiker klädmässigt. Å ena sidan finns de som anammat maktens klädkod, och poserar i mörk kostym eller mörk dräkt med kavaj. Å andra sidan finns de som väljer att klä sig avvikande från normen. En stor del av männen klär sig till exempel i kavaj och polotröja – en kombination som är extremt ovanlig his andra partier – eller kavaj och T-shirt. Bland kvinnorna dominerar grövre, naturfärgade material. Denna skillnad i klädsel jämfört med Moderaterna och Kristdemokraterna kan uppfattas som en symbol för att man tar avstånd från maktens traditionella normer. Men den avslappnade klädseln kan också uppfattas omogen och hota partiets trovärdighet. På miljöpartisternas kavajslag finner man, utöver partisymbolen, oftast kvinnoförbundets märke. Men unikt för Miljöpartiet är att kvinnoförbundets symbol också bärs av män – även om de inte är särskilt många. Detta signalerar naturligtvis att Miljöpartiet är ett parti där jämställdhetsfrågor

prioriteras högt av alla, oavsett kön. Unikt för Miljöpartiet är också att det förekommer att riksdagsledamöter bär ungdomsförbundets logotyp, ett svart fotavtryck. Känner man inte till innebörden av symbolen, kan den konnotera till globala fotavtryck eller för den delen – motion. Den kanske vanligaste symbolen som företrädarna väljer att iscensätta sina pressbilder med, är en knapp med texten ”nej till EU.” Detta, tillsammans Europaparlamentarikernas frånvaro, ger bilden av en typ av EU-skepsis som inte ens går att utläsa av Vänsterpartiets bildmaterial. Andra symboler som förekommer är isbjörnen – som associerar till global uppvärmning och smältande isar – och dalahästar, vilket kanske snarast är ett tecken på lokalpatriotism i Dalarna, då dessa tycks förekomma i alla partier. • 13


Vänsterpartiet Det första man ser när man går in på Vänsterpartiets avdelning för pressbilder, är en gruppbild av Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas partiledare. Länken Rödgrönt samarbete leder till en sida med fler gruppbilder. Att det första och högst prioriterade i Vänsterpartiets pressarkiv är det rödgröna samarbetet skapar en bild av ett parti som i första hand existerar genom sina relationer med andra, och som är beroende av en allians för sin överlevnad. Först efter de gemensamma bilderna med Mona Sahlin och Miljöpartiets båda språkrör kommer enskilda bilder på partiordförande Ohly. Något motsvarande står bara att finna hos Socialdemokraterna, men där presenteras gruppbilderna först efter bilder på partiledaren och partisekreteraren. Inget av partierna i den borgerliga alliansen presenterar liknande bilder. Vänsterpartiet skiljer sig från andra partier, genom att fokus snarare ligger på funktion än på person. När man klickat sig in på en sida, exempelvis sidan Partistyrelsen möts man av miniatyrbilder, utan någon som helst information om personernas namn eller övriga åtaganden. Under rubriken Centrala företrädare samsas en handfull riksdagsledamöter, kommunalråd och tidigare Europaparlamentariker. Först när man tar fram bilden i sin egentliga storlek visas en bildtext, men den kan 14


vara i stil med ”Alice Åström m fl.” Det är alltså omständligt, ibland till och med omöjligt, att ta reda på vilka som figurerar på bilderna och vilka uppdrag de har. Detta kan tolkas som ett tecken på obenägenhet att fokusera på individer, och en vilja att i stället betrakta företrädarna som delar av ett kollektiv. Samtidigt som upplägget är krångligt, kan frånvaron av text och den okonventionella navigeringen uppfattas som estetiskt tilltalande. Ett klick på Lars Ohly tar besökaren till en sida med bilder av partiledaren – såväl traditionella pressbilder som informella ögonblicksbilder med bildtexter som ”Lasse tar bussen” och ”Lasse på HBT-möte.” Att Ohly i bildtexter kallas för ”Lasse” är antagligen ett resultat av en ambition att vara informella och särskilja sig från andra partiers strikta framtoning. Men i sammanhang som ”Lasse tar bussen” finns en risk att det informella tar överhanden och blir löjeväckande istället för välkomnande. Bilderna på Ohly är väldigt variationsrika jämfört med övriga partiers bilder på partiledarna. Traditionella porträttbilder, tagna i studio eller ute i naturen, sida vid sida med fartfyllda bilder från demonstrationer, evenemang och vardagliga aktiviteter. Flera av bilderna kommer från hbtmöten, och Ohly poserar med en regnbågsflagga på en bild och kysser en man på en annan. Det sistnämnda måste betraktas som en extremt stark markering i hbt-frågor, och ett ogenerat utnyttjande av pressbilderna som propagandaredskap. Partiets på demonstrationer så vanliga röda fanor återfinns också på bilderna av Ohly, och konnoterar till sovjetiska och östtyska propagandabilder. Majoriteten av Vänsterpartiets pressbilder är tagna i studio mot röd eller vit bakgrund. De som inte poserar mot en röd fond, har istället satt på sig något rött plagg – en tröja, sjal, näsduk etc. Att så aktivt arbeta med partiets och ideologins färg i iscensättningen av pressbilderna är unikt för Vänsterpartiet. Den röda fonden i bilderna konnoterar även den till sovjetisk propaganda, där kommunistledarna ofta avbildades på röda fanor eller plakat. Ingen av partiets företrädare – inte ens Lars Ohly – finns avbildad iklädd mörk kostym eller dräkt med kavaj. På Vänsterpartiets 15


bilder är det istället T-shirts, grova skjortor, jeans och tröjor som dominerar klädseln. I den politiska kontexten kan detta naturligtvis ses som en symbol för arbetarklass och klasskamp, men också som ett avståndstagande från övriga partiers koder. Bilden av en alternativ partikultur intensifieras av att det till exempel bara är på Vänsterpartiets pressbilder politikerna dristar sig till att visa upp tatueringar. Ett annat plagg som enbart förekommer på Vänsterpartiets pressbilder är Palestinasjalen. Palestinasjalen för med sig diametralt olika konnotationer beroende på betraktarens erfarenheter och kodkännedom. Det som för vissa enbart är ett praktiskt plagg att bära i öknen, är för andra en symbol för solidaritet med det palestinska folket. Men för andra associerar sjalen till TV-bilder av självmordsbombare och stenkastning. Plagget för med sig (oönskade) syntagmatiska konnotationer till terrorism, antidemokratiska rörelser och våld. Andra symboler som förekommer är det romerska Venustecknet som används som symbol för kvinnlighet (och feminism) och en knapp med texten ”Ja till folkomröstning om EU-lagen.” Jämför man denna knapp med den ”Nej till EU”-knapp som förekommer bland Miljöpartister, förmedlar denna en betydligt positivare syn på EU, genom användandet av det positivt laddade ordet ”Ja”. En företrädare bär också ett smycke format som Kurdistan runt halsen. • 16


Slutord

Analyserna av partiernas pressbilder frammanar ethos och profiler som kanske inte alltid går hand i hand med det partierna själva önskar förmedla. Utan att gå in i en djupare diskussion om uttalade och dolda agendor, tycker jag mig ändå ha kommit nära detta mycket svåra ämne: I bland känns bilderna samstämmiga med den faktiska politiken, men ibland passar bilderna bättre ihop med fördomar om de olika partierna. Tydligt är att partierna skulle kunna arbeta betydligt mer aktivt med att anpassa sitt bildmaterial till politikens innehåll. Det är svårt att avgöra i hur stor utsträckning partierna faktiskt arbetat med bilderna som kommunikativa medel, och i hur stor utsträckning bilderna helt enkelt fått bli som de blev. Men man kan enkelt konstatera att samliga partier skulle kunna arbeta mer med sitt bildmaterial, inte minst i tider av ideologisk och politisk omdaning. Moderaterna kämpar till exempel hårt med trovärdheten som Det Nya Arbetarpartiet, men bildmaterialet skriker snarare konservatism och slutna sällskap. På samma sätt är det svårt att ta texter om Miljöpartiets nya, EU-positiva inställning på allvar när bilderna så tydligt skanderar ”Nej till EU.” Genom att studera bilder kan man åskådliggöra dolda värderingar.

Detta var en grundpelarna för den här undersökningen, och ovanstående är två bra exempel på det. Ett tredje är skillnaden mellan kvinnor och män i framför allt Moderaternas bildmaterial, som kanske inte är vad partiets ledning egentligen önskar förmedla. Att analyserna då och då går hand i hand med invanda fördomar om partierna är inte så konstigt. Å ena sidan är jag som analytiker naturligtvis präglad av de fördomar som finns, även om jag försökt att bortse från förutfattade meningar och belägga innehåll med uttryck, och på så vis ringa in symboler. Men fördomarna kan till viss del också härstamma från de fotografier partierna sprider ut. Stämmer inte en bilds budskap ihop med den text den är till för att illustrera, uppfattar våra hjärnor en diskrepans. Utan att vi reflekterar över bildens effekt på intrycket kan vi uppleva ett politiskt utspel som falskt. Det är till exempel svårt att tro på en politiker iförd en slips med stridsfartyg som talar sig varm för nedrustningen av försvaret, eller när en politiker, som identifierar sig så starkt med sina barn att hon poserar med dem på officiella pressbilder, talar om jämställdhet. Det kan avslutningsvis vara intressant att fundera på varför partierna väljer eller inte väljer att utnyttja den propagandakanal som pressbilderna skulle kunna utgöra. Överlägset bäst på att prägla bilderna med politiskt laddad estetik är Vänsterpartiet, medan övriga tycks förhålla sig mer passiva till möjligheten. Detta kan rimligen förklaras av socialismens propagandatradition. Det kan också finnas pragmatiska resonemang bakom försiktigheten i bilderna: Chansen att en bild som är tydligt värdeladdad publiceras på nyhetsplats är rimligen betydligt mindre än att en mer neutral porträttbild gör det. •

17


Använda bilder

Samtliga bilder är fria att använda i ickekommersiella sammanhang, och är hämtade från partiernas respektive pressarkiv. Adresserna till dessa är: Moderaterna: http://www.moderat.se/web/Pressbilder_1.aspx Kristdemokraterna http://kristdemokraterna.se/PressOchMedia/BilderOchLogotyper/Fotografier.aspx Miljöpartiet: http://mp.se/templates/Mct_177.aspx?number=166285 Vänsterpartiet: http://vansterpartiet.se/index.php?option=com_rsgallery2&Itemid=803

s.5 s.6 s.7 s.8 s.9 s.10 s.11 s.12 s.13 s. 14 s. 15 s.16

Eskil Erlandsson Centerpartiet, Foto: Anna Molander Björn Hamilton Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Margareta Cederfeldt Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Hillevi Engström Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Finn Bengtsson Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Lars Elinderson Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Mikael Cederbratt Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Patrik Forslund Moderaterna, Foto: Ulrika Vendelbo Cina Gerdin Kristdemokraterna, Foto: Kristdemokraterna Mats Odell Kristdemokraterna, Foto: Kristdemokraterna Ella Bohlin, Kristdemokraterna, Foto: Kristdemokraterna Ella Bohlin och Göran Hägglund, Foto: Kristdemokraterna Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Foto: Fredrik Hjerling Peter Eriksson, Miljöpartiet, Foto: Fredrik Hjerling ”Kyssen” Foto: Lena Gunnarsson Lars Ohly Vänsterpartiet, Foto: Jöran Fagerlund Josefin Brink Vänsterpartiet, Foto: Jöran Fagerlund Kalle Larsson Vänsterpartiet, Foto: Jöran Fagerlund ”Alice Åström m.fl” Foto: Jacob Johnson 18

Analys av pressbilder  

Analys av Moderaternas, Kristdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets officiella pressbilder 2009

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you