Issuu on Google+

Vandringen    

www.amzungo.com  

     

Filip  Linke    


KAPITEL  1  Neymar  Da  Silva       Neymar  sitter  i  sitt  slitna  hem  på  en  stol  intill  ett  bord.  Det  är  inbördeskrig  i  Brasilien  och  han   tänker  på  om  det  aldrig  kommer  att  ta  slut.  Han  är  bara  16  år.  Han  undrar  vad  han  ska  göra  med   sitt  liv.  Han  kollar  ut  i  fönstret  och  där  hör  han  hur  tre  lite  äldre  personer  pratar  om  att  det   kommer  gå  en  båt  från  Fortaleza  till  Cádiz.   -­  Jag  är  ändå  för  gammal  nu  det  är  ingen  idé,  det  är  bättre  att  dom  unga  får  chansen  att  åka  till   Europa.  Säger  en  av  dom  gamla.     -­  Jag  tycker  också  det,  vi  behöver  inte  ta  plats  när  vi  ändå  snart  kommer  dö.  Säger  en  annan.   Neymar  reser  sig  från  stolen  tar  sin  blåa  hoodtröja  och  springer  bort  två  kvarter  till  sin  kompis   Mohlango.  Hans  snaggade  huvud  glänser  i  solen  samtidigt  när  han  springer  så  snabbt  så  den   slitna  hoodtröjan  nästan  flyger  av.  Han  kommer  fram  till  Mohlangos  lägenhet  och  bankar  på   dörren.  Ingen  öppnar,  han  bankar  tre  gånger  till  så  det  nästan  känns  som  om  dörren  kommer  att   gå  sönder.  Han  klättrar  ut  genom  ett  fönster  och  balanserar  vid  väggen  tills  han  ser  ett  öppet   fönster  till  Mohlangos  lägenhet.  Han  klättrar  in  i  lägenheten  och  landar  med  en  duns.     -­  Mohlango!  E  du  där??,  ropar  Neymar.   -­  Jag  är  här  inne.  Säger  Mohlango.   -­  Varför  öppnade  du  inte?  Frågar  Neymar.   -­  Jag  trodde  det  var  soldater  som  kom.  Säger  Mohlango  tyst.   -­  Okej  men  jag  har  en  riktigt  bra  nyhet!  Säger  Neymar  med  en  glad  röst.   -­  Och  vad  är  det  för  bra  nyhet  då?  Frågar  Mohlango   -­  Det  kommer  gå  en  båt  från  Fortaleza  till  Cádiz!!  Vi  kan  komma  till  Europa!  Skriker  Neymar.   -­  Du  kan  åka  dit.  Jag  följer  inte  med.  Säger  Mohlango  tyst.   -­  Varför?  Fattar  du  inte  vi  kan  äntligen  få  ett  bra  liv.  


-­  Det  är  inte  det.  Jag  måste  försöka  hitta  min  familj,  jag  kan  inte  åka.   -­  Så  jag  ska  åka  själv?  Säger  Neymar  frågande.   -­  Ja  det  får  bli  så.  Min  farbror  har  ett  hotell  där  han  bor  i  Cádiz  om  du  lämnar  det  här  brevet  kan   du  få  bo  hos  honom  och  kanske  få  ett  jobb.  Säger  Mohlango  samtidigt  som  han  skriver  ett  brev.    När  Mohlango  har  skrivit  klart  brevet  ger  han  det  till  Neymar  som  går  ut  ur  lägenheten  utan  att   säga  någonting.  Neymar  går  till  sin  lägenhet  och  packar  mat  och  kläder.  Han  tänker  hela  tiden   hur  han  kommer  klara  sig  utan  Mohlango  och  utan  någon  alls.  Han  har  inte  ätit  någonting  på  hela   dagen  och  klockan  närmar  sig  2.  Han  är  verkligen  vrålhungrig  så  han  tar  fem  mackor  och  trycker   in  dom  i  munnen.  Det  hjälper  inte,  han  är  fortfarande  väldigt  hungrig  men  han  har  ingen  mat  kvar   hemma.  Han  springer  till  torget  där  dom  säljer  massa  frukt  och  grönsaker.  Han  smyger  fram  och   tar  3  äpplen  och  2  päron.  Precis  när  han  ska  ta  en  tugga  märker  en  på  torget  honom  och  börjar   jaga  honom.  Han  springer  snabbt  till  en  stupränna  och  klättrar  upp  på  ett  av  taken,  snabbt  lägger   han  ner  frukten  i  ryggsäcken.  Han  fortsätter  springa  och  hoppar  ner  på  ett  skjul  och  sen  ner  på   marken.  Han  står  vid  gränsen  av  staden  Bagé  och  kollar  mot  sin  lägenhet.  Han  står  länge  och   kollar  minst  åtta  minuter.  Längst  bort  ser  han  Mohlango  som  står  och  vinkar.  Neymar  blir  så  glad   så  han  nästan  börjar  gråta  när  han  vinkar  tillbaka.  Sen  vänder  han  sig  om  och  börjar  gå  ut  från   sin  hemstad  där  han  har  varit  hela  livet,  han  har  inte  ens  gått  utanför  Bagés  gränser.  Och  nu  ska   han  igenom  hela  Brasilien  för  att  komma  till  Europa.  Han  vänder  sig  om  en  sista  gång  för  att  se   Mohlango,  men  han  syns  inte  till.  Han  kollar  ut  på  landsbygden,  tar  ett  djupt  andetag  och  börjar   gå  mot  Fortaleza.                                                                                                              KAPITEL  2  Juan  Farfán   Juan  står  intill  en  vägg  för  att  hitta  ett  perfekt  tillfälle  att  ta  frukt  från  ett  av  stånden.  Han  har  tagit   frukt  ända  sen  han  var  8  år  och  nu  är  han  16.  Han  ser  ett  där  det  inte  står  någon  vid.  Han  smyger   fram,  tar  lite  frukt  och  sen  springer  han  iväg  igen.  Han  tar  en  tugga  och  sen  lägger  han  ner  resten   i  ryggsäcken.  Efter  en  stund  sätter  han  sig  på  gatan  och  tigger.  Han  vet  att  det  kan  vara  farligt  att   vara  hemlös  i  Brasilien  men  det  är  värt  det.  Han  sitter  i  tre  timmar  och  har  bara  fått  fyra  mynt.   Han  kan  inte  köpa  någonting  för  dom  pengarna.  Det  brukar  vara  så  här  för  Juan.  Han  får  max  tre   mynt  per  dag  så  fyra  mynt  på  tre  timmar  var  väldigt  mycket.  Han  hör  att  det  kommer  väldigt  höga   smällar  från  andra  sidan  staden.  Han  tror  militären  kommer,  eller  så  är  det  någon  som  skjuter  lite   bara.  Han  ser  att  det  kommer  folk  som  springer  en  bit  bort.  Han  reser  sig  hastigt  och  kollar  ner   mot  gatan.  Han  ser  ingenting  komma.  Hans  kompis  Oscar  bor  på  andra  sidan  staden  där  Juan   hörde  skotten  komma  ifrån.  Han  ska  springa  dit  för  att  fråga  vad  som  lät.  Han  gick  i  en  halvtimma   och  han  kom  tillslut  fram.  Han  går  till  området  där  Oscar  bor.  Han  ser  Oscar  och  det  ser  ut  som   att  han  försöker  gömma  sig.   -­  Oscar?  Vad  gör  du?  Säger  Juan  frågande.  


-­  E  du  helt  dum?!  Göm  dig!  Säger  Oscar.   Juan  springer  fram  till  Oscar  och  undrar  vad  som  hänt.   -­  Millitären  är  ju  på  väg  in  i  staden,  hörde  du  inte  alla  smällar?   -­  Jo,  det  var  ju  därför  jag  kom!  Säger  Juan.   -­  Göm  dig  här  snabbt!  Viskar  Oscar.   Juan  kryper  in  bland  stenar  och  tygbitar.  Dom  hör  hur  bilar,  pansarvagnar  och  soldater  åker  förbi.   Dom  hör  hur  folket  börjar  skrika  och  skjuta  mot  soldaterna  helt  plötsligt  hör  dom  en  smäll  ovanför   dom.  Dom  kollar  upp  och  ser  att  en  av  pansarvagnarna  har  skjutit  ner  ett  torn  som  ramlar  ner   rakt  på  dom!  Allting  blir  vitt.   Juan  vaknar  efter  en  stund  och  kollar  sig  omkring.  Han  har  ont  nästan  överallt  men  har  inte  brutit   något.  Han  skriker  efter  Oscar  men  han  hör  ingenting.  Han  känner  hur  tårarna  rinner  ner  från   hans  smutsiga  kinder  samtidigt  som  han  skriker  efter  Oscar.  Han  ser  Oscars  sko  och  tar  snabbt   upp  den.  Han  håller  i  den  och  kollar  på  den  väldigt  länge  innan  han  packar  ner  den  i  ryggsäcken   med  all  frukt  han  tog  förut  idag.  Han  tänker  att  han  måste  härifrån.  Han  måste  till  Europa.  Han   går  iväg  samtidigt  som  han  tänker  på  Oscar.  För  några  dagar  sen  sa  Oscar  att  man  kan  komma   till  Europa  med  en  båt  från  Fortaleza.  Dom  trodde  det  bara  var  ett  rykte  men  nu  måste  Juan  dit   för  att  komma  ifrån  Brasilien.  Juan  säger  tyst  för  sig  själv  att  det  är  värt  ett  försök  ändå  om  det  är   livsfarligt  i  djungeln  med  farliga  djur  och  soldater.     Han  kollar  in  på  en  stig  i  djungeln.  Det  är  ganska  mörkt  där  inne  för  solstrålarna  från  himlen  når   inte  marken  för  det  är  en  väldigt  tät  djungel.  Han  tar  ett  steg  in  i  djungeln  och  sen  börjar  han  gå.   Nu  har  han  en  vandring  genom  hela  Brasilien  framför  sig.  Han  är  helt  ensam  och  har  knappt   någon  mat,  men  han  är  fast  besluten  att  komma  till  Europa.                                                                                              Kapitel  3  Carlos  Roberto     Carlos  står  och  skjuter  på  ett  mål  på  fotbollsplanen.  Varje  dag  hör  han  hur  militären  skjuter  mot   folket.  Han  är  trött  på  allting.  Hans  pappa  är  sjuk  och  hans  mamma  och  hans  tre  bröder  försvann   för  ungefär  en  månads  sen.  Han  och  hans  pappa  är  fattiga  och  hans  pappa  Jùlio  har  en  sjukdom   som  han  kan  dö  av.  Carlos  är  ganska  ung  men  snart  vuxen,  han  fyller  17  om  tre  månader.   Carlos  brukar  gå  till  fotbollsplanen  för  att  få  annat  att  tänka  på.  Det  brukar  inte  hjälpa  men  när   han  har  på  sig  sin  svartvita  Atletico  Mineiro  tröja  med  Ronaldinho  på  ryggen  så  kan  det  hjälpa.   Just  nu  tänker  han  på  sin  pappa  när  han  sitter  och  kollar  när  några  ungdomar  spelar.  Han  tycker   dom  är  väldigt  bra  och  när  han  kollar  blir  han  helt  glad  i  kroppen.  Men  någonstans  känner  han   ändå  en  stor  sorg  för  sin  pappa.  Carlos  har  suttit  vid  sidan  av  planen  i  snart  två  timmar  och  helt   plötsligt  hör  han  hur  skott  och  smällar  kommer  bakom  honom.  Han  ser  hur  killarna  som  spelade   fotboll  springer  iväg,  hoppar  upp  på  sina  cyklar  och  cyklar  iväg.  Carlos  förstår  att  han  måste  hem   till  Jùlio.  Han  springer  över  planen,  över  vägen  och  igenom  staden.  Han  är  väldigt  snabb  och  är  


väldigt  bra  på  volter  och  parkour.  Han  kommer  in  till  sin  pappa  som  ligger  i  sängen.  Han  känner   sig  lite  bättre  men  han  är  fortfarande  väldigt  sjuk.     -­  Carlos,  kom  hit.  Säger  Jùlio  med  låg  röst.   -­  Vad  är  det?  Säger  Carlos   -­  Jag  vill  inte  att  du  ska  bli  skadad  eller  dö  i  värsta  fall.  Så  jag  har  hört  att  man  kan  komma  till   Europa  med  båt  från  Fortaleza  till  Cádiz.  Säger  Jùlio.   -­  Jaa!  Utbrister  Carlos.  Kom  så  packar  vi!   -­  Jag  kommer  inte  följa  med.  Du  får  åka  själv.     -­  Varför?  Säger  Carlos.   -­  Jag  är  ju  sjuk  och  kommer  inte  kunna  följa  med.     -­  Okej.  Men  jag  går  och  packar  nu.  Säger  Carlos  med  sorgsen  röst.  Men  samtidigt  förstår  han   sin  pappa.   Carlos  har  inte  så  mycket  att  packa  men  han  tar  lite  kläder  och  frukt.  Frukt  är  nästan  det  ända   han  och  hans  pappa  kan  äta  för  det  är  det  billigaste.  Han  tar  också  med  sig  sin  Atletico  Mineiro   tröja,  sin  Real  Madrid  tröja  och  sin  Manchester  United  tröja.  Det  känns  som  om  han  inte  kan  leva   utan  sina  fotbollströjor.  Han  packar  ner  sin  VM-­boll  från  2010  också.  På  något  sätt  känns  det  inte   verkligt  för  Carlos.  Att  han  ska  ta  sig  till  Europa  helt  själv.  Utan  pappa  utan  kompisar  utan  någon   alls  bara  helt  ensam.  Han  rycker  till  och  springer  till  fönstret  och  kollar  ut.  Nästan  inga  civila  syns   till  på  gatorna.  Bara  soldater  och  pansarvagnar.  Han  vågar  inte  kolla  längre.  Han  måste  vänta   några  dagar  innan  han  kan  gå  mot  Fortaleza.     Klockan  är  mycket  och  han  går  och  lägger  sig  i  sin  säng  bredvid  Jùlio.  Han  somnar  nästan  med   en  gång.  Dagarna  går  och  kriget  i  staden  börjar  lugna  sig.  I  stadsdelen  där  Carlos  bor  är  det   inget  krig  längre.  Det  är  mer  i  andra  stadsdelen  dom  håller  på  att  skjuta  på  varandra.  Carlos  har   precis  vaknat  och  han  tar  ett  äpple  och  går  ut.  Hans  snaggade  huvud  glänser  i  solen  när  han   kollar  ut  på  gatan.  Varje  morgon  springer  Carlos  en  parkourrunda  i  ungefär  en  halvtimma.  Han   börjar  springa  och  hoppar  upp  på  en  mur  och  gör  en  bakåtvolt  ner.  Ungefär  så  håller  han  på  hela   tiden  bara  det  att  han  hoppar  på  tak  också.  När  han  kommer  tillbaka  hem  är  det  dags  att  lämna   staden.  Han  säger  hejdå  till  Jùlio  samtidigt  som  tårarna  rinner  ner  från  hans  svettiga  kinder.  Han   går  ut  mot  stadens  gränser  samtidigt  som  han  har  sin  fotboll  vid  fötterna  och  passar  den  mot   väggen  och  tillbaka.  Han  trixar  upp  bollen  så  han  greppar  den  med  händerna  och  fortsätter  gå  ut   mot  vildmarken.  Han  går  ut  från  sitt  hem  till  sitt  livs  största  äventyr.      


Kapitel  4  Händelsen   Carlos  sitter  längst  bak  i  bussen  och  funderar  på  hur  det  kommer  bli  i  Spanien.  Om  han  kommer   fram.  Han  kollar  ut  och  ser  bara  skog.  Han  har  varit  borta  från  sin  pappa  Jùlio  i  ungefär  fem   dagar.  Han  längtar  väldigt  mycket  efter  sin  pappa.  Men  han  kan  ju  inte  åka  tillbaka.  Vägen  är   väldigt  dålig.  Bussen  stannar  vid  en  bro.  Busschauffören  hoppar  ut  ur  bussen  och  börjar  gå  ut  på   bron.  Carlos  tror  att  han  kollar  om  bron  är  stabil  för  han  lutar  sig  över  räcket  och  kollar  ner.  När   busschauffören  har  kollat  klart  går  han  till  bussen  igen  och  börjar  köra.  Bron  är  väldigt  lång  och   bussen  går  långsamt  så  det  kommer  ta  en  stund  att  komma  över.  Ungefär  halvvägs  på  bron  så   hörs  det  ett  brak.  Carlos  kollar  ut  och  ser  att  bron  håller  på  att  rasa!  Bussen  åker  ner  i  vattnet   och  han  hör  bara  skrik  tills  vattenytan  når  bussens  tak.  Carlos  kraschar  ett  fönster  och  lyckas   simma  ut  och  upp  till  ytan.  Han  kollar  sig  omkring  men  han  ser  ingen.  Helt  plötsligt  ser  han  två   huvuden  som  sticker  upp  ur  vatten  ytan.  Alla  tre  tar  sig  till  land.  Carlos  får  veta  att  dom  andra  två   heter  Juan  och  Neymar.     -­  Varför  åkte  ni  med  bussen?  Frågar  Neymar.   -­  Jag  ska  ta  mig  till  Fortaleza  för  att  komma  till  Europa.  Säger  Juan   -­  Jag  ska  också  till  Europa!  Säger  Carlos  med  förvånad  röst.   -­  Men  vi  kan  väl  ha  sällskap  till  Spanien  för  jag  ska  också  dit.  Säger  Neymar  med  glad  röst.   Alla  tre  börjar  gå  mot  Fortaleza  samtidigt  som  dom  berättar  om  vad  som  hade  hänt  innan  dom   hade  bestämt  sig  att  komma  till  Europa.  Efter  fyra  timmar  så  måste  dom  äta  något  men  dom  har   bara  en  frukt  kvar.  Dom  delar  upp  den  i  tre  lika  stora  delar  och  trycker  i  sig  sin  bit.  Juan  tar  en   böjd  pinne  som  ser  ut  som  en  pilbåge.  Han  tar  ett  kraftigt  snöre  som  han  har  haft  i  ryggsäcken   och  binder  fast  det  på  pinnen.  Han  gör  också  många  vassa  pinnar.  Neymar  och  Carlos  tittar  bara   på  samtidigt  som  dom  pratar  om  hur  hungriga  dom  är.     -­  Kan  ni  hjälpa  mig?  Istället  för  att  prata  om  att  ni  är  hungriga!  Säger  Juan  irriterat.   -­  Okej,  Okej  ta  det  lugnt.  Säger  Carlos   Alla  tre  börjar  göra  pinnar  till  vassa  pilar.  När  allting  är  klart  börjar  solen  gå  ner.  Neymar  och  Juan   ska  stanna  kvar  och  göra  eld  och  sätta  upp  tält  av  det  dom  har.  Medan  Neymar  och  Juan  stannar   kvar  ska  Carlos  ut  och  jaga  djur.  Carlos  springer  in  i  djungeln  och  gömmer  sig.  Det  första  han   ser  är  en  orm  som  slingrar  sig  vid  hans  fötter.  Han  står  helt  stilla  av  skräck.  Han  ser  att  ormen  är   flera  meter  lång,  Carlos  tror  att  det  är  en  stor  anakonda.  När  ormen  slingrar  sig  iväg  följer  han   efter  för  att  se  om  den  också  jagar.  Efter  en  timma  stannar  ormen  och  är  helt  blick  stilla.  Carlos   kollar  in  mot  djungeln  och  hör  och  ser  några  kaniner.  Innan  ormen  hinner  döda  någon  av   kaninerna  tar  Carlos  fram  sin  pilbåge  och  skjuter  två  stycken.  Han  tar  snabbt  upp  dom  döda   kaninerna  och  springer  tillbaka  till  Neymar  och  Juan.  När  Carlos  kommer  tillbaka  har  Juan   somnat  men  Neymar  sitter  uppe  och  täljer  en  pinne.  Carlos  kommer  fram  och  väcker  Juan.  När   Juan  ser  kaninerna  blir  han  så  glad  att  han  skulle  kunna  äta  dom  med  en  gång.  Neymar  tar  


kaninerna  och  sätter  dom  över  elden  på  en  pinne  och  snurrar  pinnen  så  att  kaninerna  blir  lika   varma  på  alla  ställen.  När  allting  är  klart  äter  dom  upp  kaninerna  ganska  snabbt.  Direkt  efter  det   säger  Neymar:   -­  Är  det  någon  som  vet  var  vi  är  någonstans?     -­  Jag  tror  vi  är  ganska  nära  Curitiba.  Säger  Juan  som  har  en  karta  med  sig  av  någon  konstig   anledning.   -­  Haha,  varför  har  du  en  karta  med  dig?  Säger  Neymar  samtidigt  som  både  han  och  Carlos   skrattar.   -­  Det  kan  vara  bra  att  ha,  du  frågade  ju  var  vi  var  och  då  kunde  Jag  ju  svara  för  att  jag  hade  en   karta.  Säger  Juan.   -­  Du  har  nog  rätt.  Säger  Carlos,  men  vi  måste  sova  nu  vi  ska  ju  fortsätta  gå  imorgon.   Alla  tre  lägger  sig  och  sover.  Nästa  morgon  vaknar  alla  och  packar  ihop  tälten.  Dom  börjar  gå  in  i   djungeln.  Juan  är  ganska  rädd  med  tanke  på  alla  soldater  och  farliga  djur.  Neymar  går  först  och   Carlos  går  sist.  Neymar  stannar  upp  och  Juan  krockar  i  honom  så  båda  nästan  ramlar.     -­  Vad  gör  du?  Frågar  Juan   -­  Tycker  inte  ni  att  det  luktar  konstigt?  Säger  Neymar.   Juan  och  Carlos  luktar  för  att  kunna  känna  lukten  som  Neymar  pratar  om.   -­  Jag  känner  den  också  nu.  Säger  Carlos  samtidigt  som  han  håller  för  näsan.   Alla  tre  går  en  liten  bit  på  en  stig  som  nästan  inte  syns,  lukten  blir  starkare  och  starkare.  På   vägen  ser  dom  varifrån  lukten  kommer  ifrån.  Den  kommer  ifrån  ett  dött  djur,  det  går  inte  att  se   vilket  djur  det  är  för  det  ser  ut  som  att  ett  rovdjur  har  ätit  på  det.  I  djuret  ligger  det  en  lapp,  nästan   som  ett  brev.  Juan  tar  upp  brevet  och  läser:    Jag  har  levt  här  ute  i  djungeln  i  flera  månader  nu.  Jag  såg  det  här  djuret  och  jag  tänkte  att   om  någon  går  den  här  vägen  så  kunde  dom  hitta  det.  Det  var  därför  jag  valde  att  skriva  ett   brev  och  lägga  det  i  det  här  döda  djuret.  Hoppas  du  eller  ni  hittar  mig.  Jag  kommer  att   vandra  norr  ut  mot  Fortaleza.  Och  en  sak  till,  ni  eller  du  måste  akta  er  för  i  den  här  djungeln   finns  det  en  tiger.  Det  var  troligen  den  som  dödade  djuret.  23/6  -­  2013   -­  Diego   -­  Vad  sa  du  det  var  för  datum?  Frågar  Neymar   -­  23/6.  säger  Juan   -­  23/6?  Det  var  ju  i  förrgår.  Säger  Neymar    


-­  Han  kan  inte  vara  långt  borta,  är  det  värt  att  leta?  Säger  Neymar  frågande.   -­  Jag  tycker  inte  att  det  är  någon  idé.  Om  vi  hittar  honom  får  vi  göra  det  på  vägen,  han  gick  norr   ut  och  det  ska  vi  också.  Säger  Carlos  samtidigt  som  han  börjar  gå.   -­  Vi  kan  ju  inte  bara  gå  på  fattar  ni  väl,  vi  måste  vara  försiktiga.  Säger  Juan   -­  Vadå?  Hur  menar  du?  Säger  Carlos   -­  Det  är  ju  en  tiger  här  någonstans  vi  kan  inte  bara  springa  runt,  fattar  du  väl!  Säger  Juan  irriterat.     Okej,  du  har  nog  rätt.  Säger  Carlos  med  en  lugnande  röst.   Två  månader  senare  har  dom  precis  gått  igenom  staden  Juazeiro  Do  Norte.  Dom  har  gått   genom  nästan  hela  Brasilien.  Inom  några  veckor  ska  dom  vara  framme  vid  Fortaleza  och  efter   det  så  är  det  bara  några  dagars  båtresa  till  Cádiz.  Alla  tre  kommer  till  slut  fram  till  en  sjö.  Dom   har  inte  badat  på  hela  tiden  dom  har  varit  borta.  Carlos  blir  så  glad  så  han  går  ner  på  knä  och   skriker.  Alla  tre  springer  allt  vad  dom  har  och  hoppar  i,  Carlos  gör  frivolter  när  han  springer  ner  i   vattnet.  När  dom  kommer  upp  ur  vattnet  ser  dom  nästan  helt  annorlunda  ut  bara  för  att  allt  smuts   har  åkt  av  dom  när  dom  badade.  När  dom  har  torkat  sig  och  tagit  på  sig  kläder  fortsätter  dom  att   gå.  Efter  en  bit  in  i  djungeln  hör  dom  hur  apor  i  träden  skriker  nästan  som  varningssignaler.  Alla   tre  springer  lite  längre  in  i  djungeln  när  dom  kommer  till  en  öppen  äng  så  hör  dom  ett  högt  vrål   bakom  sig.  Dom  springer  in  i  en  buske  och  gömmer  sig.  När  dom  kollar  ut  ser  dom  en  tiger!   -­  Tror  ni  det  är  den  tigern  som  han  som  skrev  brevet  pratade  om?  Säger  Juan.   -­  Den  kan  omöjligt  följa  efter  oss  genom  nästan  hela  Brasilien.  Säger  Neymar   -­  Mm,  du  har  nog  rätt.  Men  var  är  Carlos!  Säger  Juan  nervöst.   Dom  kollar  sig  omkring  samtidigt  som  tigern  går  runt  för  att  leta  efter  något  att  äta.  Lite  längre   bort  ser  dom  Carlos  som  står  intill  ett  träd  och  gömmer  sig.  Tigern  kommer  närmare  Carlos  och   tillslut  kommer  tigern  fram  till  Carlos!  Carlos  börjar  springa  allt  vad  han  har  och  hoppar  över   stockar  och  springer  väldigt  snabbt.  Efter  ungefär  en  kvart  kommer  Carlos  till  busken  där  Juan   och  Neymar  har  gömt  sig.  När  Carlos  har  vilat  sig  en  stund  fortsätter  dom  att  gå.   Efter  tre  veckor  kommer  dom  äntligen  in  i  staden  Foraleza  och  nu  ska  dom  bara  hitta  båten  som   går  till  Cádiz.  När  dom  har  letat  efter  båten  i  ungefär  en  timma  hittar  dom  tillslut  båten.  Dom   springer  till  båten  som  går  om  nästan  sju  minuter.   Efter  ett  dygn  så  är  dom  ganska  långt  ute  på  havet  och  Carlos  sitter  på  en  bänk  och  kollar  på  ett   foto  av  hans  pappa,  mamma  och  hans  tre  bröder.  Han  tänker  på  dom  hela  tiden  och  han  tänker   att  när  han  kommer  fram  ska  han  skicka  brev  till  sin  pappa  och  fråga  hur  han  mår.  Klockan  är   väldigt  mycket  och  Carlos  ska  sova.  Efter  två  veckor  kommer  dom  fram  till  Cádiz  och  dom  går   igenom  staden  till  Mohlangos  farbror  som  ägde  ett  hotell.  Neymar  har  fortfarande  kvar  brevet  i   ryggsäcken.  Neymar  hade  berättat  för  Carlos  och  Juan  om  Mohlangos  farbror  och  brevet  han  


hade  fått  så  Carlos  och  Juan  vet  att  dom  letar  efter  ett  hotell  som  heter  Hotel  Monte  Puertatierra.   När  dom  har  letat  ett  tag  hittar  dom  äntligen  hotellet.  Alla  tre  går  in  i  hotellet  och  frågar  en  gubbe   som  sitter  där  inne  om  han  är  farbror  till  någon  som  heter  Mohlango.  Gubben  reser  sig  långsamt   från  sin  stol  och  säger:     -­  Vilka  är  ni  och  hur  vet  ni  det?  Säger  gubben   -­  Vi  har  flytt  från  Brasilien  och  jag  var  bästa  kompis  med  Mohlango  där.  Säger  Neymar  nervöst.   -­  Och  hur  kan  jag  lita  på  er?  Säger  gubben  misstänksamt.   -­  Han  skrev  det  här  brevet  till  dig.  Säger  Neymar  samtidigt  som  han  sträcker  fram  brevet  till   gubben.   Gubben  går  och  hämtar  sina  glasögon  för  att  se  bättre  och  sen  sätter  han  sig  bekvämt  i  en  fåtölj   som  står  i  receptionen.  Neymar,  Carlos  och  Juan  väntar  otåligt  på  att  gubben  ska  bli  klar.  Efter   en  stund  utbrister  gubben:     -­  Välkomna  mina  vänner!  Säger  gubben  glatt  och  ger  alla  tre  varsin  kram.   -­  Får  vi  stanna  här  nu  eller  vad  händer?  Säger  Carlos  samtidigt  som  han  kliar  sig  i  huvudet.   -­  Klart  ni  får  stanna!  Och  förresten  mitt  namn  är  Franco.  Säger  Franco.   Franco  nästan  springer  upp  för  trapporna  och  kommer  ner  om  först  fem  minuter  med  massa   kläder  och  en  nyckel.  Han  ger  kläderna  till  alla  tre  som  tar  emot  nycklarna  och  frågar  vad  nyckeln   leder  till.  Franco  berättar  att  det  är  till  hotellets  bästa  rum  och  det  är  deras  eget  rum.  Efter  en   halvtimma  kommer  dom  ner  för  trappan  och  är  precis  på  väg  att  gå  ut.   -­  Vart  ska  ni  någonstans?  Säger  Franco.   -­  Vi  ska  ut  och  leta  efter  något  jobb  så  vi  kan  tjäna  pengar.  Säger  Juan.   -­  Leta  jobb?  Säger  Franco  frågande.  Ni  ska  ju  ha  jobb  här,  ni  bor  ju  på  ett  hotell  och  jag  behöver   mer  anställda.  Säger  Franco  med  ett  leende.   -­  Får  vi  pengar  då?  Säger  Carlos.   -­  Klart  ni  får  pengar.  Ni  får  cirka  550€  i  veckan.  Säger  Franco.   -­  Tack  så  mycket  Franco!  Säger  alla  tre  samtidigt  som  dom  börjar  arbeta  på  det  trestjärniga   hotellet  Hotel  Monte  Puertatierra.   Veckorna  går  och  Carlos,  Neymar  och  Juan  har  aldrig  mått  bättre.  Carlos  håller  kontakten  med   sin  pappa  och  även  sin  mamma  och  sina  tre  bröder.  Neymar  håller  kontakten  med  Mohlango   och  Juan  har  fått  veta  att  Oscar  överlevde  attacken  så  Oscar  och  Juan  har  kontakten  med   varandra.  Den  här  resan  från  längst  ner  ifrån  Brasilien  till  Fortaleza  och  vidare  till  Cádiz  har  blivit  


den  största  resan  någonsin  för  alla  tre  och  resan  kommer  dom  nog  aldrig  att  glömma.  /RC      


Vandringen av Filip Linke