Page 1

The  Bluedevils  Of    Marrakech  

www.inspiringtravels.com/2011/07/22/marrakech-‐historical-‐landmarks-‐sites/

Eric  Nilsson  


1. Meningen med livet? Sevillas kyrkogård 11.46: Alexia drar sitt ljusbruna hår över sin blanka panna och torkar de fallna tårar under sina blåa rayban-‐glasögon på hennes sminkade kinder. Hon går fram till familjegraven där hennes två barn Luna och Gonzalo och även hennes man Pablo som gick bort förra året vilar. Hon ber en bön. Varför hade allt gått åt skogen jobbet, familjen och hennes liv. Hon tänker på hur Luna och Gonzalo dog i bilolyckan, -‐ Slump men var det verkligen det, tänker Alexia. Hon gråter lite till och sen går hon till den röda Seat-‐bilen och öppnar den blanka dörren som skiner i solljuset. Bilens säte är väldigt varmt men hon bryr sig inte. Alexia bestämmer sig för att lämna allt, för att flytta till sin kärleksfulla syster som Alexia brukar se som en mamma, hon vill inte längre bo i Sevilla det får henne att bli påmind av sin familj. Alexia kör förbi katedralen där hon brukade vara på gudstjänst med Luna och Gonzalo. Alexia orkar inte mer hon måste bort ifrån Sevilla. När hon stannar bilen så är hon vid det trånga, gråa trapphuset och så slår hon in koden på den röda larmade dörren; 113324, och nu så blev hon åter påmind om sin familj, och tänker först var jag en, sen blev vi två, efter det blev vi tre, och fyra med Gonzalo, sedan fyra, tre, två ett... Nu var hon ensam igen. Alexia går upp för den kalla marmor-‐trappan. Första våningen, hon kommer ihåg första gången hon och Pablo kom och skulle flytta in. Då det var en kort, gammal tjock tant med grått hår. Hon röt högt och tydligt. -‐ Idiota! Och hötte med högernäven åt en brunhårig man i 40:årsåldern. Mannen skrek då, -‐ Herregud! Hur jobbig får man vara! Och knuffade sig förbi Alexia och Pablo och hastade ner för trappan. Tanten som de kallade henne för innan de senare skulle få reda på vad hon egentligen hette, stirrade ner i marken framför dem och frågade argt; -‐ Är ni de nyinflyttade? -‐ Ja, svarade Pablo. -‐ Vilket välkomnande! Tillade Alexia sarkastiskt. -‐ Förlåt, sa Tanten. -‐ Jag heter Carmenzita men ni kan kalla mig för Carmen, och idioten som var här alldeles nyss heter Pedro. Carmen ville bjuda in dem på kaffe, men Alexia och Pablo hade inte tid för det då. Alexia går vidare upp för trappan och är uppe vid lägenheten 54 b, hennes lägenhet. Hon låser upp den bruna trädörren med ett rostigt stålbrevinkast på, hon går in. Åt höger är toalettdörren där det står TOALETT med Gonzalos barnhandstil, han som hade


lärt sig skriva för inte så längesen. Alexia drar undan Pablos gamla nike-‐gympaskor med blåa svoschar. Hon går in i hennes sovrum, tar det röda övertäcket och kastar över dubbelsängen. Alexia öppnar den gråa garderoben med draperiet på, kollar efter sin vita hood-‐tröja med röd trashad text på och så tar Alexia sina t-‐shirts, jeans och shorts. Hon packar allt i en röd liten resväska, Alexia lägger där med kläderna sin windows-‐laptop i väskan också. Alexia sätter sig på sängen tittar ut genom fönstret och ser rakt ner på en trång asfaltgata vid namn “Calle de España”. Det är en pojke och hans mamma som är på väg till den lilla matbutiken, just då stannar pojken helt upp och kollar rakt in i Alexias ljusbruna ögon. Hans ögon är klar-‐ljusblåa och hans hår är kolsvart, pojken har brun tröja och vita byxor, han såg ut att vara högst 11 år. Ändå ser det ut som han vet exakt vad Alexia varit med om, det ser ut som han känner samma sak som henne. Pojkens Mamma drar honom i armen och blänger på Alexia stenhårt och kollar på pojken och säger något. De går raskt iväg till butiken och går in i den. Alexia tar upp sin vita IPhone ur fickan på sina ljusblåa jeans, hon slår in koden och går ut på Internet och beställer en sista minuten-‐resa till Marrakech, Marocko. Hon ringer sin syster och telefonsvararen går på. -‐ ¡Hola! Du har kommit till Ana Garcia, jag kan inte svara just nu så säg vad vill efter pipet! Vale, jag får väl överraska henne, tänker Alexia och ler lite för en gångs skull. Alexia packar det sista och låser lägenheten, hon springer ner för trappan, går ut till stora vägen. Hon står på trottoaren, Alexia viftar med vänsterarmen och skriker -‐Taxi! Alexia hoppar in i första bästa taxibil. När de är framme så checkar hon in till flighten till Marrakech. Alexia sitter och väntar ett tag och kollar på alla gråtande barn och stressade föräldrar. -‐ Flight 346 is open, I repeat flight 346 is open! Alexia skyndar till portarna och visar biljetten för flygplatspersonalen och går in till flygplanet hejar på flygvärdinnan trevligt. Hon sätter sig i sätet nummer 21 C och tar upp en tidning och börjar läsa. Flygresan går lugnt och bra, när de är framme så tar Alexia ytterligare en taxi och kör in till Ana’s kvarter, Taxischaffören stannar vid Anas villa, Alexia tackar och tar sin väska. Hon knackar på den röda dörren och till sin förvåning märker hon att dörren är vidöppen, Alexia smyger in och hennes hjärta dunkar mer och mer. Hon går in i köket och hittar Ana uppstyckad mot vägen med minst fem köksknivar i sig, Alexia blir så chockad att hon svimmar. Ana är död! SLUT PÅ KAPITEL 1


2. En desperat agent San Francisco 16.25: Marc flyttar på de påskrivna pappren och lyfter upp locket på sin vita mac-‐dator; inga mail. Han suckar och ropar på Liz och frågar henne. -‐ Finns det några nya uppdrag? -‐ Men ni har väl redan det fallet med den där mannen från Pittsburgh som fejkar sin död hela tiden. Svarar Liz och gick närmare Marc och satte sin armbågar på Marcs vita skrivbord med mycket saker som låg rörigt över bordet. -‐ Vi kommer ingen vart med det, det finns inget bevis på något brott. Säger Marc och suckar. -‐ Jag hörde något om i Marakesh i Marocko, men det fallet tillhör ju “internationella F.B.I.” . Säger Liz utan att förstå att Marc skulle ta fallet i vilket fall som helst. -‐ I take it! Ropar Marc och rusar iväg och han knappt få med sig sin bruna läderportfölj med datorn och andra viktiga saker. -‐ Men, sa Liz och suckade. Marc trycker på hissknappen nummer 1 så många gånger så att man skulle kunna tro att knappen går sönder. När Marc är nere på centralvåningen, entrén har en röd sammetmatta som täcker hela golvet. Hans arbetskamrater ser honom och frågar -‐Hey, Andrews vad gör du här nere, skulle inte du typ jobba med mappen om “Rick Walters, Pittsburgh”. -‐Kan inte prata just nu! svarar Marc och försöker låta stressad för att försöka skaka av sig dem. -‐ Okay, okay, svara bara på frågan buddy. Säger hans arbetskamrat Ray. -‐Ja, eh okej, jag skulle meh, mer säger inte Marc han bara springer ut mot gatan. Marc kollar sig omkring, det är mycket folk och mycket trafik, människor överallt. Han tar vänster rusar förbi människor och kommer fram till sin röda glansiga Ferrari-‐sportbil, Marc hoppar in i bilen och kör iväg. När han märker att han inte blir jagad längre kör han till F.B.I.:s privata flygplats. När han är framme hoppar han ur bilen , det är så stillsamt här ute, utanför staden. Ja, det märks väldigt mycket att han är utanför San Francisco. Marc går fram till tjejen med svart hår och blåa ögon som jobbar där. Marc drar sitt visitkort i den svarta apparaten med en massa knappar i olika färger på grön, röd, blå och gul och en skåra som man ska dra sitt kort i. Där har F.B.I.:agenter fri tillgång till alla flygplan på hela fältet. Han ser ett tvåsitsflygplan blå med vita streck på, det flygplanet tar Marc. Förstås måste man ju ha gått i en kurs men det hade inte Marc gjort.


När han sätter sig i planet så vinkar han adjö och tackar för sig, han startar planet sakta med knappen som ser ut som en startknapp. -‐Det är väldigt mycket knappar här, tänker Marc förvirrat. Det finns en liten blå spak, en röd rektangel-‐formad knapp som det står “DANGER! Only in the case of emergency.”, där är fyra gula knappar som det står 1, 2, 3, 4. Nu börjar flygplanet köra raktfram i körfältet som en bil, Marc tänker -‐Ja, men det här blir väl inte så svårt. Just då kommer han att tänka på -‐Oj hur ska jag komma upp i luften då ifall jag inte flyger innan det där stupet där borta så kommer jag att ramla och krossas. Paniken börjar komma, svetten börjar rinna och hjärtat börjar dunka mer och mer, snabbare och snabbare och hårdare och hårdare. Marc kör närmare och närmare stupet. Nu drar bara han i den blåa spaken på ett panikartat sätt, han flyger rakt upp i luften, -‐Yes! Tänker Marc tills att han åker rakt ner igen. Marc drar i spaken igen flyger upp håller inne den den andra gula knappen. Marc flyger över klyftan där han nästan krashade i, Marc börjar få kläm på flygandet nu och kollar sig omkring. Marc lyssnar, tittar och känner naturen runt om honom, det känns som det fullbordar honom. Marc har alltid trivts i naturen, enda sen han var en liten pojke har han varit det. Han bodde ju på landet förr, ja, innan det hände med hans föräldrar John och Mable, de är ju döda nu. -‐ En föräldralös agent är den bästa agenten. Samma mening spelas om och om igen i Marcs huvud. Det var hans boss som alltid sa så när Marc var ny i F.B.I., George menade ju bara väl när han sa det men det hjälpte aldrig Marc på något sätt. Marc ser ett stort Höghus där långt där nere och bortom horisonten är det skog. Det här fick han en kick av Marc triggades av sådant här, att flyga jorden runt med ett väldigt litet flygplan. Men den där drömmen att flyga runt halva jorden gick ju inte så långt, för nu tappa Marc kontrollen över planet och han faller rakt ner i hur hög fart som helst, allt blir svart. Marc vaknar upp kollar sig omkring och blinkar för att försöka vakna lite mer, det är ett sjukhus han hamnat i, men varför? Han försöker komma ihåg men kan inte. Marc ser ljusblå tapeter en brun trästol och ett träbord och en duk med samma färg som tapeten. Marc försöker vrida sig till dörren och att resa sig men ett stort sår på sidan av magen stramar och Marc blir förvånad. Han sätter sig upp i sängen och skiter i att det stramar. Marc går ut ur rummet och kollar sig omkring i korridoren, folk går förbi vissa är ledsna andra är glada. Då kommer en ung sjuksköterska som ser ut att mest vara 24 år kanske, med Marcs inte så bra observationer vet han inte. Hon har ljust hår och gröna ögon, på hennes namnbricka så står det “Angelica Carson”. -‐Hello, mitt namn är Angelica men du kan kalla mig Angie! Säger sjuksköterskan


-‐Ehh.. Hej, får jag bara fråga, hur kom jag hit? Frågar Marc. -‐Du hittades i ett flygplan i floden vid Frihetsgudinnan. Menar Angie. -‐Vänta, va, är jag i New York? Frågar Marc. -‐Ja, men du måste ha slocknat när du föll med planet. Svarar Angie. -‐Bra! Men går det något flyg här ifrån till Marrakech här ifrån tror du? Säger Marc. -‐Jag vet inte, man skulle ju kunna fråga personalen, men du går ingenstans efter den skadan. Säger Angie. -‐Tack för ditt samarbete, jag ska ta på mig kläder nu, hejdå. Säger Marc och gör exakt det han sa. Marc tar på sin vita skrynkliga skjorta, och sina mörka mjuka smokingbyxor, Marc stoppar högerarmen i högerärmen och tvärt om med vänster på sin kavaj. Han löper iväg i korridoren lite haltande eftersom att inte fått på sig ena skon. Marc är snart ute ur byggnaden och kollar sig omkring, tar upp sin mobil tre missade samtal från Ray Lewis, och ett från Elizabeth Brown. Marc lägger ner mobilen i samma ficka som hans läderplånbok och håller i sakerna för att inte New Yorks ficktjuvar ska komma åt dem. Han går raskt förbi folkmassorna och kollar alltid runt sig för att han inte känner till New York så värst bra. Marc går fram till en tant som sitter på en gul bänk, -‐Ursäkta mig, men vet du möjligtvis vart Flygplatsen är? Frågar Marc artigt. -‐ Ja, sätt sig här så ska jag berätta. Säger tanten och Marc gör som hon säger. -‐Du ska med den där bussen. Säger tanten med en skrovlig och darrig röst, hon pekar på en buss som är på väg till den busshållplatsen där borta. -‐Okej, Tack! Hinner Marc precis säga innan kutar iväg mot bussen. Marc hinner med bussen exakt och han pustar ut, han tänker -‐Yes, precis i tid, som alltid Agent Andrews! Men till sin förvåning märker han att sin mobil borta, åh nej, just det var den sluga gamla tanten. Bussresan går bara bra och lugnt. Nu var de framme vid New York Airport. Turister rusar och lunkar till flygplatsen, och där emellan försöker Marc trycka sig förbi. Marc kommer till slut in i flygplatsen och går till personalen och frågar -‐Finns det något flyg till Marrakech ännu? -‐Ja, gate 241 is still open! Svarar tjejen i kassan med bred amerikanska. -‐Bra! Säger Marc. Han springer det fortaste han kan till biljettkassan, och de säger -‐Nej vi kan inte ta med dig, du har ingen biljett! -‐Det här är min biljett. Säger Marc och visar upp sin F.B.I.-‐bricka. -‐Okej kom då. Säger personalen som har helt ändrat åsikt när han visade brickan.


Marc sätter sig på ett säte och knäpper fast sig. -‐Skönt flyga men inte behöva styra, tänker Marc och somnar snart. SLUT PÅ KAPITEL 2

3. Hopplös och Pappa-‐lös Utanför staden Marrakech 17.45: Amir blöter ner en blå trasa med mörkblåa mönster och vita små kameler på, i handfatet på gårdens toalett. Han går till den gröna soffan där Amirs sjuka mamma Fatima ligger, men han vet inte vad hon har för sjukdom. Amir stryker den blöta trasan över Fatimas svettiga panna och så sätter han sig bredvid henne. Fatima hostar högt och det får Amir att må dåligt. -‐Tack, mitt hjärta. Kraxar Fatima och kollar in i Amirs mörka bruna ögon. -‐Du måste göra tio sådana träfigurer du vet, sådana där som Gaël brukade göra, ja, när han var här. Säger hon och suckar. Amir vet att det var nåt sorts gäng som hade tagit pappa, han hatar det gänget. Men han älskar sin pappa Gaël och måste få tillbaks honom. -‐Snälla, du måste få träfigurerna du gör sålda, för din mammas skull. Säger Fatima och ler. Hon får alltid sin vilja igenom, alltid, Amir kan inte komma på en enda gång när hon har gett sig. Amir kramar sin mamma och sedan så går han till hallen och tar på sig sina sneakers han fått av Gaël, Amir öppnar dörren och går ut. Amir sätter sig på den lilla stentrappan som är precis utanför den vita ytterdörren. Amir andas in den mjuka och varma luften här utanför Marrakech, det är 28 grader varmt och mer än vad det brukar så här på året. Amir studerar den lilla gården, här finns ett litet grått stenhus som var Gaëls arbetarrum. Amir ser en stor grusplan och en metallgrind som alltid gnisslar på natten så att han måste lägga en stor röd tegelsten för att grinden inte ska röra på sig. Amir reser sig ifrån trappan och går mot stenhuset, gruset knastrar när Amir sätter sina Adidas-‐skor med röda streck och vit bakgrund i gruset. Han öppnar den bruna trädörren, Amir går in och observerar det lilla rummet med dunkelt ljus, han finner ett brev på det lilla skrivbordet med samma färg som dörren. Amir sätter sig på stolen med något ljusare färg på, där bredvid bordet och han öppnar det ljusblåa brevet med en brevkniv som också ligger på bordet. Brevet är ifrån Gaël Salah står det, alltså hans pappa. Amir läser, “Till min snart 17 årige son Amir Salah. Hej Amir först vill jag bra säga att jag mår bra och att jag lever. Jag har blivit kidnappad av ett gäng som kallar sig för Blue Devils, jag har sett otäcka saker här i källaren. Allt ifrån små flickor till män som är äldre än mig. De personerna som har oss här har jag bara sett några gånger, men en av dem


heter tydligen Don. Personerna här pratar alla möjliga språk; spanska, engelska och italienska. Jag tror att kidnapparna är ifrån USA, Spanien, Algeriet och här ifrån. Ja, men jag skriver detta brevet för att du är mitt enda hopp, du är den som kan rädda mig här ifrån. Jag hann se lite när vi körde hit, jag såg marknaden. Hämta INTE Fatima. HJÄLP!” -‐ Jaha, okej vad var det där? Frågar Amir tyst för sig själv och funderar. Han sätter armbågarna på bordet och lutar huvudet på sina händer. “Jag hann se lite när vi körde hit, jag såg marknaden.” Endast den meningen behöver Amir just nu, han förstår att han måste bli klar med träfigurerna för att kunna ta sig till marknaden utan att Fatima får reda på det. Amir tar snabbt fram en träbit av ett okänt träslag och tar ett tvivlande grepp om hans pappas kniv och såg. Amir börjar såga av den hårda och gråbruna barken på träbiten, han börjar titta efter ritningar och handböcker. Amir hittar en blå tunn bok som har vit text på sig. Det står på mandarin och Amir kan inte tyda tecknen, men när han öppnar boken så hittar en ritning och text på brittiska. “How to do a wooden figure” står det som rubrik på sidan. Amir läser och fattar inte hur han ska kunna göra figuren, Amir vänder och vrider häftet. Han bestämmer sig för att göra några skulpturer av sin egen fantasi, Amir gröper ut som en liten inbuktning på sidorna på trät och sedan så låtar han stammen vara. Amir jobbar fort med stadig hand i dunkelt ljus och i ensamhet. Han skaver runt stammen tills den är lika rund som en cirkel och sedan så skaver Amir även av så att träbiten blir rund ovan på också. Amir låter bara händerna jobba tänker inte alls på hur ljusbruna träskulpturen ska bli, utan Amir har bara tankarna på sin pappa. -‐ Skulpturen blev ju ganska så fin ändå! Tänker Amir nöjt och smilar lite grann med sitt skeva leende. Nu till den andra träbiten, denna gång går det mycket bättre och snabbare eftersom att Amir är väldigt stadig på sin hand, han gör fort en figur utav byggmaterialet men skulpturen ser inte likadan ut som den förra figuren. Skulpturerna ställer han på den svarta metallhyllan bland andra saker som papper med texter på, dukar och glas. Plötsligt hör han ett avlägset ljud av fotsteg och han tror direkt att det är Fatima men när han hör att en vas går i kras där utanför dörren väcker det upp hans misstankar. Amir smyger sig fram mot dörren som har en plansch på sig och på planchen står det “WORK HARD! Never give up.” på. Amir får tag i en träslev och håller den tätt intill sig. -‐ Är det någon där? Frågar Amir darrigt och tveksamt. Personen på andra sidan dörren sparkar upp dörren, när dörren faller ner på marken så pyser dammet upp, det får Amir att börja hosta lite tyst. Men nu så börjar han också att nysa;


-‐ Ah.. Nej, kom igen inte nysning. Tänker Amir och vill absolut inte dra till sig uppmärksamhet. -‐Ah. Ah, ahtjooh! Nyser han. Den första mannen skriker -‐Jalla, jalla, jalla! Tre kraftiga män löper in och en av dem slår till Amir hårt i ansiktet och allt blir svart… SLUT PÅ KAPITEL 3

4. Attentatet Marrakech villaområde: Alexia öppnar sina bruna ögon och kisar runt omkring sig hon finner sig i sin systers hus. Minnena börjar komma tillbaka, -‐ Just det Ana är mördad. Tänker Alexia chockat och sorgset. Alexia som är en djupt troende katolik tror att Gud har något emot hennes familj, eller att herren sätter henne på sådana stora prövningar att hon inte av klarar dem. Alexia tycker att inte någon människa på jorden skulle klara sådana här förluster, om inte förstås den människa som har förlorat personer är sjuk. -‐ Men jag är ju inte sjuk. Tänker Alexia och känner sig som världens mest sorgsna människa. Alexia hade ju tänkt att det här skulle bli hennes nya liv, men nej. Istället så skulle hon märka att alla hennes nära och kära är döda. -‐ Kunde allt verkligen vara slump, nej absolut inte Ana men de andra? Tänker Alexia hoppfullt om att det inte är Guds verk. -‐ Men jag har ju aldrig någonsin tagit kontakt med de andra föräldrarna till barnen, det stod ju att skolbussen hade krockat, jag måste ju iallafall ringa Gonzalos bästa kompis Júlios mamma Bruma. +34 67 23 04 512 tror jag det var. Tänker Alexia och slår in numret. -‐ ¡Hola! Det är Alexia Garcia. Är det Bruma Alvarez? Hälsar Alexia genom luren. -‐ ¡Hola! Ja, det är det, hur mår du? Frågar Bruma trevligt. -‐ Nej, inte alls, jag mår riktigt uselt. Svarar Alexia som också mår dåligt. -‐ ¿Que? Varför då? Vad är det? Frågar Bruma helt ovetande om att Alexia mist sin syster och sina barn. -‐ Vad, är inte du det, du vet med Júlio och så? Frågar Alexia som tror att Júlio är död. -‐ Vadå, Júlio sitter ju här precis bredvid mig. Svarar Bruma tveksamt och ovetande. -‐ Vah! Undrar Alexia hur överraskad och spärrar upp ögon på Ana’s vackra och klassiska spanska möbler. -‐ Ja, men iallafall hur mår Gonzalo och Luna també? Frågar Bruma tveksamt med Andalusisk brytning på sin katalanska, eftersom att Bruma vet att Alexia kommer ifrån Barcelona. -‐ Vad i!? Frågar du hur de mår!? Mina barn är döda för fan och det vet du!! Jag trodde förut att hela Gonzalos klass var döda, och jag blev förvånad när du sa att Júlio


Alvarez din son sitter bredvid dig!! Skriker Alexia helt rasande i telefonen till Bruma som känner sig skyldig för att hon inte visste och hon brister ut i gråt. Tårarna börjar rinna ner för Alexias ljusa kinder. -‐ VAAH! Vad pratar du om det hade jag ingen aning om! Hur?! Säger Bruma hur överraskad som helst och lika förtvivlad som Alexia när hon fick veta om det. -‐ Ifall inte de andra barnen dött, har jag ingen aning. Säger Alexia svagt helt paralyserat och blir som förstelnad, Alexia kan inte släppa blicken från sina fötter med blåa strumpor och lila smilisar på. -‐ Meh, eh.. Ehh.. Aahh, uh alltså jag vet inte.. Får Alexia fram som nu kan ifrågasätta alla förklaringar som hon fått dels av skolan och bussförlaget om hennes barns död. Alexia säger hejdå direkt och lägger på. Hon får plötsligt en impuls om att ringa Luna och Gonzalos gamla skola. Hon ringer numret men telefonsvararen går på och Alexia stänger ner samtalet. Alexia som absolut inte kan arabiska ringer polisen. -‐ Salam! Vad kan jag hjälpa er med? Frågar mannen på arabiska med mörk röst i andra änden av luren. -‐ Salaa.. Försöker Alexia med knacklig och osäker röst, hon fortsätter. -‐ Sorry, I can not speak arabic. Alexia försöker få engelskan att låta så bra som möjligt. Tillslut så brister hon ut i gråt hon kan inte få tårarna att sluta rinna. -‐ Okej, det är lugnt jag kan engelska också. Säger mannen lugnt med bra uttal. -‐ Så, vad är det då. Lägger mannen till. -‐ Min syster är död, hon är brutalt mördad. Jag är i villaområdet väst om Marrakech. Huset har nummer 32. Säger Alexia med gråten i halsen. -‐ Okej, vi kommer, tag det bara lugnt och sansat. Säger mannen som inte låter det minsta stressad. ******************** Okänd källare under Marrakech marknad: Amir öppnar sina tunga ögonlock långsamt och får syn på en svarthårig medelåldersman som sitter bredvid honom i en kall och grusig källare, först orkar han inte få fram ett ord. Men sedan känner Amir att han måste öppna en konversation. -‐ Hej... Pustar Amir och hoppas att den smutsiga mannen inte ska svara, för att Amir känner sig trött och konstig i huvudet. Mannen vrider sitt huvud långsamt till Amirs håll, mannen stirrar på han så att Amir ryser. -‐ Heejjj. Suckar mannen till Amir långsamt. -‐ Vad heter du? Säger mannen långsamt med skrovlig röst.


-‐ Amir.. Du? Får han fram. -‐ Vadå jag? Frågar mannen undrande. -‐ Vad heter du? Frågar Amir suckande, som tycker att mannen inte fattar någonting. -‐ Jaa.. Jag, j-‐jag het-‐ter Memeth. Ja, d-‐det heter jag. Stammar mannen som heter Memeth, Memeth blinkar långsamt. -‐ Ehh.. Ohkeej? Säger Amir som tycker att mannen är lite konstig. Men fortsätter ändå. -‐ Vad är det här för ställe? Frågar Amir, han tittar men kan knappt se någonting i den mörka källaren. -‐ En källare.. Säger mannen nu väldigt långsamt. -‐ Nänä, det ser jag inte. Säger Amir ironiskt och så fortsätter han. -‐ Jag menar varför är det bara du och jag här, vad har vi gjort? -‐ Ja, jag vet inte varför du är här men jag blev intagen som en slav. Jag tror de heter "The bluedevils of Marrakech". De vill ha in en hopplös gammal gubbe som jag för att göra ett självmordsattentat på sig själv. Men jag var inte rätt man. Och då så blev jag kvarlämnad här. Det är The bluedevils of Marrakech som har utvecklat sufismen här i Marocko till en global våldsam liga. Det var den 12 Maj 1997 jag först fick höra om det.. Pladdrar Memeth på och Amir tappar koncentrationen på Memeths berättelse långsamt ord efter ord. Tillslut lyssnar Amir inte längre.Han ser hur den smala svarthåriga mannen utan tröja röra munnen snabbt. Han tycker Memeth är mycket piggare än precis innan. Nu har Amir precis rymt och kommit ut från gården där de blev inlåsta. Amir springer så fort han kan igenom den gråa grinden ut till gatan. Han tror inta att någonsin sprungit så här fort. Amir är framme vid folkmassorna på marknaden. ************************ Marc blir väckt av en svarthårig tjej som upprepar meningen -‐ Were in Marrakech now. Hela tiden med svår arabisk brytning. -‐ Ahh. Eh, okay. Säger Marc. Marc checkar snabbt ur från flygplatsen och tar en taxi till marknaden. När de är framme vid marknaden tackar Marc för skjutsen artigt och betalar taxichauffören. **************************


Alexia hoppar in i den annorlunda polisbilen, för att hon får skjuts av en trevlig polis in till marknaden. När de är framme kör mannen till en risig parkering och lämnar henne där. Alexia fortsätter gå till ett stånd med rött tygtak. *************************** Plötsligt ser hela marknaden inklusive Amir, Alexia och Marc en man på ett upphöjt ställ. Han öppnar upp sin jacka. Det hänger sprängmedel och dynamit i jackan, just då tycker Marc att det är som allt blir tyst. Amir får första impuls att springa till närmaste hus och flänga upp dörren, han håller upp dörren för en man med svart hår som kanske är 32 år. En ung kvinna med brunt hår rusar så fort hon kan, Amir hinner bara se hur mannen kastar sig till kvinnan och räddar henne. Amir hör bara hur explosion utvidgar sig utanför betonghuset. Alexia känner hur hans starka armar håller fast henne hårt. Hon gråter snyftande för att hon är i chock. Alexia trodde att hon skulle dö på grund av en explosion Marc vet just nu inte ifall hon tycker han är konstig eller att hon bara är rädd. Han släpper henne långsamt. -‐ Är du okej? Frågar Marc på spanska för att Alexia har tappat sitt pass på golvet i huset. Alexia får inte fram ett ord utan bara skakar och snyftar. -‐ Hej, Alexia jag heter Marc. Fortsätter Marc och dubbelkollar på passet som ligger på golvet. -‐ Hur vet du mitt namn? Får Alexia fram och reser sig lite upp mot den gråa betongväggen som de lutar sig emot. -‐ Där. Säger Marc och pekar på det öppna passet med rött omslag, Marc ler mot henne vänligt. -‐ Jaha. Säger Alexia lite stingsligt och plockar upp sitt pass. Efter att Alexia har hämtat sig efter sin nära-‐döden-‐upplevelse och att de har varit tysta i ungefär fem minuter så frågar Amir: -‐ Ska vi gå ut och se ifall det är okej där ute? Amir har knackig engelska med fel ordföljd. Marc tittar på Amir och bekräftar att han tycker det och sedan kollar han på Alexia. -‐ Okej. Säger Alexia och öppnar dörren långsamt och dörren gnisslar.


Hela kvarteret ser krossat ut, alla stånd är söndriga, det ligger minst tjugotal döda människor på det lilla torget och mannen med jackan. Alexia börjar genast gråta lite när hon ser alla människor, hon drar sin högerhand som ett kors på pannan, naveln och sina axlar. Amir stirrar lite längre bort vid parkeringen och ser sex polisbilar, tre ambulanser och ett TV-‐team. Han petar på Marcs axel och när han fångat Marcs uppmärksamhet så pekar han mot parkeringen. Marc nickar och de tre personerna går dit. De blir omhändertagna av ambulanspersonalen och intervjuade av TV-‐teamet. Efteråt så bara kysser Marc Alexia och hon tillbaka, Amir kollar på dem konstigt. -‐ Utlänningar. Säger han och skrattar, Marc skrattar också och håller om Alexia.


The Bluedevils Of Marrakech av Eric Nilsson  
Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you