Page 1

Drömmen om allt

www.telegraph.co.uk/

Klara Axelsson Nordén 2014


Kapitel 1.  Mannen,  kaffemaskinen  och  Kongo  Kinshasa     Det  går  inte  att  ta  fel  på  hennes  spanska  drag,  de  kastanjebruna  ögonen,  hennes  sneda   tand  som  gör  hennes  leende  alldeles  fullständigt  med  dem  blodröda  läpparna  och  det   mörka,  långa  håret  som  fladdrar  i  vinden  när  hon  snabbt  rör  sig  framåt  med  de  korta  lite   runda  benen.  Här  i  Turkiet  tar  ingen  fel  på  att  Animone  är  spanjorska,  uppväxt  i  Spanien   men  flyttade  i  tidig  ålder  till  Kroatien,  efter  att  ha  bott  där  i  några  år  tog  de  bilen  och  flyttade   till  Antiokia  i  Turkiet.  Men  nu  är  hon  en  vuxen  rund  liten  kvinna  påväg  till  bilaffären  för  att   köpa  en  svart  skyddsäker  Jeep.   -­  Åh,  tänkte  hon,  att  jag  äntligen  ska  få  starta  mitt  nya  drömliv.     En  bit  in  i  affären  som  ska  förändra  hennes  liv  för  alltid  stöter  hon  på  en  maskin  som  hon   aldrig  sätt  förr.  En  metallbox  med  små  knappar  gjorda  av  plast,  ett  litet  hål  där  man   förmodligen  ska  ställa  en  kopp.  Eftersom  Animone  inte  har  lärt  sig  att  läsa  turkiska  än  även   om  hon  bott  i  landet  i  över  tjugo  år  så  kan  hon  inte  läsa  den  lilla  lappen  som  sitter  på   maskinens  topp.  Hennes  nyfikenhet  för  hennes  beniga  hand  mot  en  liten  knapp  på   metallboxen,  det  långa  taniga  fingret  sträcks  ut  och  nuddar  försiktigt  knappen  utan  att  veta   vad  som  kommer  hända.  Animone  känner  hur  knappen  trycks  in  och  hon  ser  en  mörkbrun   sörja  rinna  ner  som  en  stråle.  Hon  tar  av  någon  anledning  fram  sin  handflata  och  sätter  den   rakt  under  sörjan.  Animones  snabba  reaktionsförmåga  gör  så  att  hennes  hand  snabbt   dras  bort.  Hon  lägger  handen  i  den  precis  vattnade  orkidén  i  den  blåa  och  vackra  krukan   för  att  få  hettan  att  avta.  En  lång  man  med  en  blå  skjorta,  en  svart  kavaj  och  ett  glatt  leende   som  förmodligen  jobbar  i  bilaffären  kommer  in  med  stormsteg.   -­  Kan  jag  hjälpa  till  med  något?  Säger  mannen  med  hopp  i  rösten  om  att  få  något  sålt.   -­  Ja  tack,  jag  skulle  vilja  köpa  en  skyddsäker  Jeep,  er  bästa,  lade  hon  snabbt  till  med  ett   tillgjort  leende-­  Följ  med  mig,  svarar  mannen  med  fortfarande  lika  entusiastisk  min.     Mannen  rör  sig  snabbt  med  dem  långa  benen  så  Animone  som  är  lite  mer  rund  av  sig  får   nästan  småspringa  för  att  hinna  med.  De  går  ut  ur  rummet  där  Animone  precis  doppat  sin   hand  i  krukväxten.  Animone  och  den  anställda  mannen  kommer  in  i  ett  rum  med  små  nätta   bilar  som  knappt  klarar  av  lite  regn,  det  är  absolut  inga  bilar  för  Animone.  De  fortsätter  att   snabbt  röra  på  sig  till  rummet  intill.  Animone  är  så  andfådd  efter  hennes  lilla  springtur  att   hon  knappast  orkar  gå  en  meter  till.  Men  där  i  det  stora  rummet  med  dem  mer  rejäla   bilarna  ser  hon  Jeepen  som  kommer  förändra  hennes  liv.  Den  är  inte  svart  men  den  är   perfekt,  den  har  en  speciell  mörk  nyans  av  silver  och  den  är  stor,  gigantiskt  stor.     -­  Den  vill  jag  ha,  säger  Animone  snabbt  och  säkert.   -­  Ja,  jag  kan  övertyga  dig  om  att  det  är  en  av  våra  bästa  bilar  för  tillfället.  Den  har  en  stark   och  hård  yta  som  skyddar  bilen  mot  skott,  bildörrarna  är  lätta  att  öppna,  vilket  kan  vara  bra   ifall  du  måste  ta  dig  ut  snabbt  och  enkelt.  Bilen  är  perfekt  för  en  lång  och  farlig  resa,  säger   mannen  och  hoppas  på  att  Animone  ska  köpa  bilen.  


-­ Jag  älskar  den!  Jag  hoppas  bara  att  jag  har  råd,  säger  hon  med  en  mer  ängslig  ton  på   rösten.    

-­ Bilens  ordinarie  pris  är  550  tusen  kronor  men  eftersom  jag  gillar  att  sänka  priser  så  kan   du  få  den  för  470  tusen  kronor,  nästan  100  tusen  kronor  billigare.  Vad  säger  du,  om  du  kan   och  har  tid  så  kan  du  få  köpa  den  idag.   Animone  blev  tyst  ett  tag,  köper  jag  inte  bilen  så  kommer  min  dröm  aldrig  bli  sann.   Antingen  så  köper  jag  bilen  och  blir  den  lyckligast  spanjorskan  i  Turkiet  eller  så  fortsätter   jag  att  leva  ett  ensamt  liv  i  mitt  trånga  och  fula  hus  och  sakta  börjar  tyna  bort.     -­  Jag  måste  ha  den  här  bilen,  vad  ska  det  annars  bli  av  mig?  Säger  hon  snabbt  och  säkert   till  mannen.     -­  Toppen,  då  kan  du  vara  snäll  och  följa  med  mig  till  kassan,  säger  mannen  och  hans   ansikte  spricker  upp  i  ett  stort,  glatt  leende.   När  de  med  lite  mer  lugn  takt  beger  sig  bort  mot  kassan  så  känner  Animone  i  hela  kroppen   att  hon  gjorde  rätt  val.  Kassan  befinner  sig  i  slutet  av  affären  vid  ett  litet  bord  med  en  dator   och  en  liten  apparat  som  man  snabbt  och  lätt  ska  kunna  dra  sitt  kort  igenom.  Animone  tar   smidigt  upp  plånboken  ur  fickan  och  kortet  flyger  ut  ur  facket  och  landar  i  hennes  hand.   -­  Det  var  kul  att  göra  affärer  med  er,  säger  mannen  med  glad  röst  under  tiden  som   Animone  drar  kortet  genom  apparaten.     -­  Tack  själv,  jag  är  verkligen  nöjd  med  mitt  köp,  säger  Animone  med  en  vänlig  röst.     Efter  att  Animone  och  mannen  som  heter  Simon  hade  pratat  om  hur  bilen  fungerar,  vad   som  är  speciellt  för  just  den  här  bilen  och  viktiga  saker  som  alla  måste  gå  igenom  innan   man  köper  en  bil  så  rullar  hon  ut  från  affären  med  sin  nya  fina  bil.   När  Animone  trycket  på  gaspedalen  så  känner  hon  hur  lätt  bilen  går  att  köra  även  om  den   är  stor  och  kanske  lite  klumpig  så  går  det  som  på  vatten  när  hon  kör.  Sätet  där  framme  är   mjukt  och  skönt,  Simon  berättade  att  det  har  en  speciell  funktion.  Om  hon  stöter  på  något   som  gör  att  hon  snabbt  måste  ta  sig  ut  så  vinklas  stolen  så  hon  snabbt  kan  ta  sig  ut  och  fly   där  ifrån.  Ratten,  ja  ratten  var  nog  något  av  det  bästa  med  bilen  tycker  hon.  Det  känns  som   att  bilen  svänger  av  sig  själv,  allting  går  så  lätt  med  den  nya  bilen.       Animone  svänger  in  på  parkeringen  vid  hennes  hyreshus  och  parkerar  bilen  lätt  på  hennes   nya  parkering  nummer  åttioett.  Eftersom  Animone  var  väldigt  säker  på  att  hon  skulle   komma  hem  med  en  ny  bil  så  hade  hon  redan  betalt  en  parkering,  vilket  kanske  inte  var  så   smart  eftersom  hon  snart  ska  ge  sig  av.   Animone  hoppar  ut  ur  bilen  och  springer  upp  för  stentrappan  till  det  fula,  röda  lilla   tegelhuset.  Hon  fipplar  upp  nyckeln  och  vrider  om  den  i  låset,  dörren  är  så  gammal  så  det   gnisslar  något  så  fruktansvärt  när  hon  svänger  upp  dörren.  Hon  går  med  bestämda  steg  in   mot  sitt  sovrum  där  hon  förvarar  de  flesta  kläderna  och  hon  drar  snabbt  ut  den  röda    gamla  


resväskan som  hon  säkert  har  haft  ända  sedan  70-­talet.  I  resväskan  lägger  hon  ner  allt  som   kan  vara  tänkbart,  dussinvis  med  desigualtröjor  och  byxor.  Eftersom  hon  förmodligen  aldrig   kommer  att  komma  tillbaks  till  Turkiet  så  packar  hon  ner  allt  som  hon  aldrig  skulle  kunna   klara  sig  utan.     Tankarna  snurrar  runt  i  Animones  huvud,  okej,  efter  att  jag  har  packat  klart  så  tar  jag  bilen   över  Turkiets  gräns  till  Syrien,  sedan  så  åker  jag  från  Syrien  till  Jordanien  och  därifrån  över   till  Afrika.  När  jag  är  i  Afrika  så  försöker  jag  hitta  den  snabbaste  vägen  till  Kongo  Kinshasa   och  sedan,  äntligen  kan  jag  få  starta  mitt  efterlängtade  reservat  för  bergsgorillor.  Det  ända   som  oroar  mig  är  att  ner  vid  Syrien  och  Egypten  så  pågår  det  ett  eländigt  krig,  jag  hoppas   att  jag  inte  får  allt  för  många  skott  på  mig,  tänker  Animone  och  småskrattar  lite  för  sig  själv.   När  packningen  är  klar  så  går  hon  och  äter  och  går  på  toa  eftersom  det  kommer  att  bli  en   lång  resa.   Bilen  står  lika  fin  som  i  affären  och  väntar  på  henne  när  hon  rullar  ut  resväskan  ur   hyreshuset.  Det  är  sol  ute  och  fåglarna  kvittrar  men  Animone  lägger  inte  mörke  till  det  ena   eller  det  andra,  hon  är  så  fokuserad  på  bilen  och  resan.  Bilen  glänser  i  solskenet  och  den   liknar  inte  någon  annan  bil  på  parkeringen,  den  är  stor  och  elegant  medan  dem  andra   bilarna  är  små  och  mesiga.     Animone  släpar  med  sig  den  tunga  stora  resväskan  och  en  stor  ryggsäck  fylld  med  mat,   vatten  och  annat  som  kan  vara  nödvändigt  på  en  sådan  här  lång  resa.  Väl  framme  vid  bilen   öppnar  hon  den  lätta  bagageluckan  som  nästan  bara  flyger  upp  av  all  fart.  Hon  slänger  in   dem  två  otympliga  väskorna  och  stänger  bagageluckan  snabbt  av  all  iver.    Animone   hoppar  in  i  bilen  och  sätter  sig  till  rätta  i  framsätet  framför  den  fina,  svarta  ratten.  Hon   öppnar  lyckan  som  befinner  sig  framför  sätet  bredvid  henne.  Ut  ur  lyckan  flyger  en  ihopvikt   karta  som  Animone  smidigt  fångar  upp  i  sin  hand.     -­  Okej  resan  bör  ta  ungefär  sju  timmar,  säger  hon  till  sig  själv  ganska  förvånad  över  att  det   inte  kommer  att  ta  längre  tid.     Resan  gick  av  stapeln  för  nästan  fem  timmar  sedan  nu  och  dem  mest  skrämmande   ställena  är  långt  borta.  När  Animone  körde  genom  Egypten  så  såg  hon  bara  några  få   militärer  och  några  demonstrationer.   Nu  när  hon  snart  har  åkt  igenom  hela  Sudan  så  börjar  hon  känna  sig  lite  hungrig  så  hon   parkerar  bilen  vid  vägkanten  och  tar  ut  den  stora  ryggsäcken.  I  ryggsäcken  hittar  hon  en   hyfsat  färsk  pastasallad  som  hon  gjorde  iordning  innan  hon  köpte  bilen  som  hon  nu  har   döpt  till  Marianne.  Pastasalladen  smakar  väl  helt  okej  men  det  är  ingen  höjdare,   Animone  känner  sig  färdig  och  kör  vidare.  Det  är  väldigt  vacker  natur  här  nere  i  Afrika,   vackra  träd,  stora  härliga  marknader  med  färsk  frukt,  gigantiska  berg  och  självklart  en  helt   klarblå  himmel.  Solen  skiner  men  det  är  ändå  en  väldigt  behaglig  temperatur,  inte   stekande  hett  men  inte  heller  iskallt  som  på  Grönland.     Resan  fortsätter  i  ytterligare  tre  timmar  och  äntligen  så  är  hon  framme  vid  sitt  hotell  i  Kongo   Kinshasa.  Eftersom  Animone  redan  har  planerat  hennes  första  aktivitet  så  hinner  hon  bara  


checka in  och  slänga  in  väskorna  på  den  härligt  mjuka  sängen  på  hennes  säng.   Animone  springer  snabbt  tillbaka  till  den  fortfarande  lika  fina  bilen.  Hon  kör  en  ungefär  två   mil  öster  ut  och  kommer  fram  till  en  djungel.  Animone  kliver  ut  ur  bilen  och  går  fram  till  ett   ställ  med  broschyrer,  i  broschyren  står  det  som  rubrik,  Guidad  tur  upp  i  bergen.  Hon  ska   nämligen  upp  i  bergen  för  att  kolla  på  bergsgorillor  eftersom  hon  måste  lära  sig  mer  om   dem  om  hon  ska  starta  upp  ett  reservat  här  i  Kongo  Kinshasa  för  bergsgorillor.    

                                         


Kapitel 2.  Lämna  allt  bakom  sig  

Zingoalla  kan  bara  inte  förstå  att  hon  för  bara  några  dagar  sedan  blev  utkastad  från  sin   indianklan.  Hennes  egen  pappa,  hövdingen  och  Zingoalla  hade  bråkat  och  ja  hon  kanske   hade  sagt  något  som  hon  inte  borde  ha  sagt  men  att  slänga  ut  henne  var  väl  ändå  lite  hårt.   Det  värsta  av  allt  var  ändå  att  se  hennes  mammas  vackra  ansikte  för  sista  gången.  Hennes   långa  svarta  hår  precis  som  Zingoallas  och  hennes  ögon,  de  var  nästintill  orangea  helt   tvärtemot  Zingoalla  som  har  gröna  ögon.  Hennes  mamma  som  hon  alltid  hade  stått  så   nära,  hon  hade  kunnat  berätta  allt  för  henne  men  nu  är  allt  borta  för  evigt.     Det  är  bara  att  släppa  allt  det  förflutna  och  leva  i  nuet,  tänker  Zingoalla  för  att  försöka  knuffa   undan  dem  hemska  tankarna.     Hon  är  tvungen  att  fokusera  på  att  hitta  mat  och  vatten  vilket  hon  är  väldigt  bra  på.  Tack   vare  att  hon  är  en  indian  och  har  levt  i  en  indianklan  i  hela  sitt  liv  så  är  hon  bra  på  att   överleva  i  Sydamerikas  tuffaste  vildmarker.  Hon  vet  hur  man  fångar  djur  och  gör  fällor,   Zingoalla  är  extra  bra  på  att  skjuta  pilbåge,  det  är  som  en  naturbegåvning.  Första  gången   för  tio  år  sedan  när  hon  var  fyra  år  och  och  testade  att  skuta  med  en  pilbåge  så  förvisso   siktade  hon  lite  skevt  men  hon  träffade  i  varje  fall  en  liten  ödla  som  hon  sedan  åt  till   kvällsmat.   Zingoalla  vill  glömma  allt  det  förflutna,  hon  tänker  därför  lämna  Sydamerika  så  fort  hon  kan   och  korsa  Atlanten  över  till  Afrika  och  till  Kongo  Kinshasa.     Hon  beger  sig  bort  mot  den  stora  hamnen  där  alla  handelsmän  befinner  sig  och  byter   varor.  Zingoalla  har  redan  en  färdiggjord  plan  för  hur  hennes  resa  ska  se  ut.  Hon  hoppar  på   en  båt  som  korsar  Atlanten  och  sedan  så  tar  hon  och  hyr  en  häst  som  ska  ta  henne  till  den   rätta  platsen  i  Kongo  Kinshasa.   Till  Kongo  Kinshasa  har  hon  alltid  velat  åka,  ända  sedan  hon  var  ett  litet  barn  har  det  alltid   varit  en  dröm.  Den  vackra  naturen  med  dem  vackra  träden,  djungeln  och  såklart  de  höga   och  vackra  bergen.  Hon  ska  ta  sig  till  ett  av  bergen  i  Kongo  Kinshasa  och  kolla  på  de   vackra  bergsgorillorna.  Det  är  också  något  som  Zingoalla  har  velat  se  i  hela  sitt  liv  ända   sedan  hon  hörde  talas  om  dem.     Zingoalla  står  på  en  av  de  stora  bryggorna  gjord  av  betong  och  känner  hur  dem  ståtliga   fjädrarna  som  sitter  på  ett  pannband  gjort  av  skinn  blåser  omkring  i  vinden.  Zingoalla   sträcker  ut  armarna  och  känner  hur  vinden  har  kontroll  på  hennes  smala  men  ändå   muskulösa  kropp.  Det  långa  svarta  håret  far  omkring  i  vinden  och  hennes  gröna  ögon   glittrar  i  solskenet.  Den  härliga  stämningen  avbryts  av  ett  högt  tjut  och  Zingoalla  ser  hur  den   gigantiska  båten  som  ska  ta  henne  till  Kongo  Kinshasa  fint  glider  in  i  hamnen.   Den  stora  båten  skrämmer  henne  inte  ett  dugg  utan  den  är  mer  som  en  hypnotisör  som  


lockar fram  alla  Zingoallas  inre  känslor.  Hon  blir  så  arg  att  hon  med  ett  stort,  elegant  hopp   lyfts  upp  från  bryggan  och  landar  på  båten.  Den  stora  båten  var  knappt  helt  framme  vid   kanten  av  bryggan  innan  Zingoalla  tog  sitt  jättehopp  från  bryggan.  Hon  känner  hur  det  ilar  till   i  hennes  taniga  fot  när  Zingoalla  landar  på  båtens  hårda  durk.  Den  är  i  varje  fall  inte  stukad,   tänker  Zingoalla.   -­  Okej,  båten  avgår  om  fem  minuter  och  innan  det  så  måste  jag  hitta  ett  gömställe  så  dem   inte  kommer  på  mig  för  att  tjuvåka.  Jag  är  i  varje  fall  på  båten  och  för  varje  sekund  som  går   så  kommer  jag  närmre  och  närmre  min  slutdestination,  säger  Zingoalla  till  sig  själv  till  sig   själv  med  ett  oroligt  tonläge  i  rösten.   Hon  springer  snabbt  och  smidigt  runt  till  andra  sidan  av  båten.  Det  ekar  ifrån  båtens  röda   durk  när  hon  klampar  över  det.  Väl  framme  på  andra  sidan  så  hittar  Zingoalla  ett  mörkgrönt   gammalt  skynke  som  hon  virar  om  sig.  Sedan  så  kryper  hon  in  i  en  liten  håla  där  en  av   passagerarnas  resväska  ligger.  Det  är  trångt,  mörkt  och  fuktigt  i  den  lilla  hålan  men  varför   skulle  det  spela  så  stor  roll  när  hela  ens  liv  har  rasat  ihop.     Zingoallas  nyfikenhet  för  hennes  hand  emot  en  liten  resväska  som  ligger  instängd  i  en  av   de  mörkaste  och  smutsigaste  hörnen  i  den  lilla  hålan  men  först  så  plockar  hon  fram  något   ur  sin  egna  väska.  Väskan  är  sliten  men  den  duger  gott  och  väl  för  Zingoalla.  Ur  hennes   bruna  väska  som  en  gång  var  alldeles  kritvit  tar  hon  upp  ett  stearinljus  och  två  stenar.   Stenarna  är  till  för  att  skapa  eld  men  det  är  inte  vanliga  stenar,  schamanen  från  hennes   gamla  klan  har  strött  ett  magisk  eldstoft  över  stenarna.  Stenarna  är  därför  helt  kolsvarta  nu   med  gröna  prickar  på  sig  lika  stora  som  prickarna  nyckelpigor  har  på  deras  blodröda  skal.   Zingoalla  tar  ett  stadigt  grepp  om  dem  två  eldstenarna  och  gnider  dem  hårt  och  länge  mot   varandra.  Det  tar  ungefär  två  minuter  innan  en  grön  flamma  flyger  upp  ur  den  grönprickiga   stenen  som  hon  håller  i  hennes  vänstra  hand.  Zingoalla  tar  tag  i  det  nästan  helt  nerbrunna   stearinljuset  och  håller  det  emot  den  stora  gröna  flamman.  Det  sprakar  till  och  sedan  så   slocknar  den  gröna  flamman  från  stenen  och  bildar  istället  en  en  brandgul  flamma  på  den   lilla  vimpeln.  Den  lilla  hålan  som  var  helt  kolsvart  för  någon  sekund  sedan  är  nu  upplyst  av   stearinljuset.  I  hålan  som  Zingoalla  sitter  i  ser  hon  nu  att  det  finns  en  mass  vis  av  rör,  kranar   och  rattar.  Ett  av  rören  har  gått  sönder,  där  sätter  hon  stearinljuset  så  hon  slipper  hålla  i  det   när  hon  tar  en  noggrannare  titt  på  väskan.  I  det  nya  ljuset  så  ser  Zingoalla  att  den  lilla   väskan  är  röd  med  två  fack,  dragkedjan  är  sliten  och  grå.  Hennes  hand  närmar  sig  väskan   och  dragkedjan,  ytan  på  dragkedjan  är  grov  men  ändå  blank.  Zingoalla  tar  ett  stadigt  grepp   om  dragkedjan  och  försöker  öppna  det  yttersta  facket  men  dragkedjan  är  trög  och  det  går   inte  att  få  upp  facket.  Hon  plockar  istället  fram  sin  bruna  väska  igen  men  den  här  gången   så  tar  hon  inte  fram  eldstenarna  utan  Zingoalla  tar  fram  en  liten  fickkniv.  Kniven  fick  hon  av   sin  pappa  när  hon  var  sju.  Handtaget  på  kniven  är  noggrant  gjort  av  hennes  pappa,  dem   små  skårorna  i  handtaget  är  så  vackra  så  Zingoalla  nästan  börjar  gråta.  Nästan  allting  i   hennes  omgivning  får  Zingoalla  att  tänka  på  hennes  familj,  det  är  jobbigt  men  så  snart  hon   har  kommit  fram  till  Kongo  Kinshasa  så  borde  hon  ha  glömt  allt  det  förflutna.    


Zingoalla försöker  på  nytt  att  bryta  sig  in  i  väskan  och  det  här  försöket  lyckas  mycket  bättre   än  det  förra.  Med  hjälp  av  den  lilla  fickkniven  så  skär  hon  lätt  och  smidigt  upp  facket.  Det   första  hon  ser  i  facket  är  gröna  papperslappar.   -­  Det  måste  vara  pengar,  ropar  Zingoalla  glatt.   Även  om  hon  aldrig  varken  har  sett  eller  hållit  i  pengar  så  var  det  Zingoallas  första  intryck   av  dem  gröna  papperslapparna.  Papperslapparna  är  exakt  lika  stora  och  det  finns  fem   stycken  högar  av  pengar  i  väskan.  Zingoallas  första  reaktion  är  att  ta  en  av  buntarna  med   pengar  och  stoppa  i  hennes  väska.     -­  Jag  behöver  dem  och  personen  som  är  ägare  av  sen  här  väskan  verkar  ändå  vara  väldigt   rik.  Med  tanke  på  hur  mycket  pengar  det  ligger  i  det  lilla  ytterfacket  så  undrar  jag  vad  det  är   som  ligger  i  det  stora  facket,  säger  Zingoalla  till  sig  själv  med  fundersam  röst.     Efter  hennes  lilla  samtal  med  sig  själv  så  är  Zingoalla  tvungen  att  skära  upp  resten  av   resväskan.  Där  finner  hon  diamanter,  smycken  gjorda  av  guld  och  silver  men  det  som   fascinerar  Zingoalla  mest  är  ändå  en  grön,  mycket  vacker  smaragdsten.  Hon  är  bara   tvungen  att  ta  med  sig  den  på  sin  resa  till  Kongo  Kinshasa  som  en  lyckoamulett.  I  botten  av   det  stora  facket  så  finner  hon  även  ännu  mer  pengar  och  tre  stora  rubiner  men  vart  allt   kommer  ifrån  har  Zingoalla  ingen  aning  om.   Zingoalla  börjar  känna  sig  trött  efter  den  än  så  länge  långa  dagen.  Hon  somnar  in  med   huvudet  på  väskan  och  stearinljuset  slocknar  och  det  blir  mörkt  igen.     Resan  har  pågått  länge  nu  och  båten  är  snart  framme  vid  hamnen  i  Kongo  Kinshasa.   Zingoalla  vaknar  med  ett  ryck  av  ett  högt  tjutande  ljud,  det  är  båtens  signal  att  de  närmare   sig  land.  Zingoalla  slänger  ner  fickkniven  och  eldstenarna  i  sin  väska  och  smyger  ut  ur   hålan.  Hon  springer  lika  smidigt  och  fort  som  förra  gången  över  till  andra  sidan  där   avstigningen  kommer  att  ske.   Zingoalla  står  och  håller  sig  i  den  vita  relingen  och  äntligen  så  ser  hon  det  vackra  landet   stiga  upp  ur  det  turkosa  vattnet.  Ytterligare  ett  tjut  hörs  av  båten  och  dem  har  kommit  fram   till  en  hamn.  Hamnen  är  betydligt  mindre  än  den  i  Brasilien  men  den  är  väldigt  charmig.   Dem  små  fiskebåtarna  guppar  i  vattnet  och  ovanför  på  bryggan  lastar  fiskemännen  av  sin   nyfångade  fisk.  Zingoalla  ser  även  en  gullig  liten  marknad  med  härligt  färska  frukter,  fisk   och  smycken  gjorda  av  diamanter  som  säkert  kommer  ifrån  det  kända  berget  i  Tanzania.   På  den  lilla  marknaden  så  står  det  även  afrikanska  kvinnor  och  säljer  keramikkrukor,  man   ser  att  dem  har  lagt  ner  mycket  tid  på  att  få  fram  dem  unika  mönstren  som  varje  kruka  bär.     Båten  parkerar  på  den  största  parkeringen  i  hamnen  och  Zingoalla  hoppar  av  båten  med   väskan  på  axeln.  Zingoalla  börjar  röra  sig  mot  marknadens  fruktdel  för  hon  ska  köpa  lite   frukt  för  pengarna  som  hon  tog  ur  den  röda  resväskan.  Mannen  som  står  vid  fruktståndet   granskar  noga  Zingoalla  med  en  bestämd  blick.  Han  vill  förmodligen  inte  sälja  något  till  mig   eftersom  jag  är  en  indian,  tänker  Zingoalla  men  där  har  hon  fel.  


-­ Vad  du  ser  ledsen  ut,  är  något  på  tok,  undrar  fruktmannen  med  en  undrande  röst.   -­  Nejdå,  allt  är  bara  bra,  säger  Zingoalla  med  en  ansträngd  röst  i  hopp  om  att  fruktmannen   ska  tro  på  hennes  fåniga  lugn.  Jag  undrar  om  jag  skulle  kunna  få  köpa  lite  frukt,  säger   Zingoalla  med  ett  långt  mellanrum  från  hennes  första  mening.   -­  Ja  men  självklart,  säg  bara  vad  du  vill  ha,  svarar  den  afrikanska  mannen  glatt.   -­  Jo,  jag  skulle  vilja  ha  tre  bananer,  två  persikor  och  ett  kila  gröna  vindruvor,  svarar   Zingoalla.   Med  mannens  stora  och  klumpiga  fingrar  så  börjar  han  att  plocka  ihop  allt  som  Zingoalla   önskade.  Han  lägger  allt  i  en  stor  påse  med  en  grön  fin  färg  och  räcker  den  till  Zingoalla.   -­  Tack,  säger  Zingoalla  vänligt  och  ler  med  hennes  hundvalpsögon.   -­  Ingen  orsak,  ha  en  fortsatt  bra  dag,  säger  mannen  nöjd  med  att  ha  sålt  frukt  för  femtio   kronor.     Hon  fortsätter  att  gå  med  väskan  proppfull  med  frukt  mot  en  hästuthyrning.  Det  är  bara   några  meter  till  kvinnan  och  mannen  som  hyr  ut  hästar  men  när  Zingoalla  är  framme  så  ser   hon  istället  ett  stort  berg.  Framför  berget  så  står  det  massa  turister  och  på  en  skylt  så  står   det:  Guidad  tur  upp  i  bergen  för  att  titta  på  bergsgorillor,  med  tydliga  bokstäver.   -­  Jag  måste  vara  framme  vid  mitt  mål!  Utropar  Zingoalla,  gladar  en  någonsin.     Istället  för  att  hyra  en  häst  så  ska  hon  upp  i  bergen  för  att  titta  bergsgorillor.     Zingoalla  beundrar  en  av  turisterna,  det  är  en  rund  liten  kvinna  med  disigualkläder.  Kvinnan   står  och  läser  en  broschyr  om  den  guidade  turen,  hennes  bruna  hår  fladdrar  till  av  en   vindpust.  Den  runda  lilla  kvinnan  fångar  upp  Zingoallas  blick  och  dem  får  ögonkontakt  i   några  sekunder  men  Zingoalla  vrider  snabbt  bort  sitt  huvud.    

                 


Kapitel 3.  Djungelmannen  på  jakt  igen       Där  står  han  med  dem  skogsgröna,  intensiva  ögonen  och  fokuserar  på  den  lilla  okapin.   Eftersom  djuret  är  utrotningshotad  och  bara  finns  i  Kongo  kinshasas  djupaste  regnskogar   så  har  Ky  inte  hjärta  till  att  döda  den.  Han  vet  att  han  måste  hitta  mat,  vad  som  helst  går  bra   till  och  med  människor  eftersom  han  är  en  kannibal.     Det  börjar  bli  sent  och  Ky  måste  snabbt  tillbaka  till  kannibalernas  läger  innan  dem  vildaste   och  farligaste  nattdjuren  går  ut  på  jakt.  Han  vet  efter  alla  sina  tjugo  inte  så  lugna  år  i  den   vackra  djungeln  att  natten  är  den  absolut  farligaste  tiden  under  dygnet.     När  Ky  var  fyra  år  så  var  han  inte  en  ilsken  kanibal  utan  han  levde  i  en  mysig  liten  trähydda   några  mil  väster  ut.  Ky,  hans  stora  och  muskulös  pappa  och  hans  vackra  mamma  var  ute   på  jakt  dem  hoppades  på  att  för  en  gång  skull  kunna  fånga  något,  det  var  då  det  hämska   hände.  Solen  hade  börjat  gå  ner  i  väst  bakom  bergen  men  hungern  gjorde  så  att  dem  inte   gav  upp,  samtidigt  smög  det  en  stor,  smidig  leopard  bakom  dem  påväg  att  gå  till  attack.   Ky  hade  redan  som  en  liten  fyraåring  väldigt  bra  hörsel  och  hörde  hur  det  kom  ett  svagt   prasslande  från  en  liten  lövhög  några  meter  bort  men  när  han  vände  sig  om  så  var  det   redan  försent.  Hans  pappa  var  inte  beredd  med  det  vassa    spjutet  och  inte  heller  Kys   mamma  med  elden  som  hon  höll  i  hennes  taniga  hand,  dem  blev  dödade,  alla  förutom  Ky.   Han  kan  fortfarande  se  det  hemska  minnet  i  huvudet,  lika  detaljerat  som  om  det  skulle  ha   varit  igår.  Ky  sprang  snabbt  hem  med  hans  muskulösa  och  brunbrända  ben  till  deras  lilla   trähydda.  Han  packade  allt  som  var  nödvändigt  i  en  grön  liten  korg  gjord  av  palmblad  och   gav  sig  av,  han  ville  inte  se  något  av  det  förflutna  igen.  Han  sprang  och  sprang  tills  att  en   man  med  bara  ett  skynke  omkring  sig  tog  tag  i  hans  taniga  arm  som  än  idag  är  skaft  till   hans  stora  hand  med  dem  långa  smala  fingrarna.  Mannen  drog  med  Ky  till  en  brinnande,   sprakande  brasa,  runt  om  brasan  satt  det  fler  mörka  personer  endast  med  skynken  virade   omkring  sig.  Mannen  vände  sig  mot  honom  och  Ky  kommer  än  idag  ihåg  dem   smärtsamma  och  hårda  orden  han  sade,  "antingen  så  dör  du  eller  så  blir  du  en  av  oss,  en   kanibal".     Ky  har  äntligen  tagit  sig  fram  igenom  den  svåra  terrängen  till  kaniballägret,  där  han  för   drygt  sexton  år  sedan  behövde  ta  det  svåraste  beslutet  han  någonsin  tagit  i  sitt   händelserika  liv.   Ledaren  som  en  gång  utpressade  honom  är  nu  gammal  och  ligger  i  sin  hängmatta  och   förväntar  sig  varje  dag  att  de  andra  kanibalena  ska  komma  med  mat  till  honom  som  slavar.     Ky  som  för  det  mesta  jagar  själv  är  den  som  får  in  minst  mat  av  alla,  han  brukar  ofta  gå  till   San  som  brukar  fånga  in  minst  tre  stycken  okapiner  om  dagen.  En  okapin  får  Ky,  en  till   ledaren  och  den  sista  tar  San  själv.     En  mörkhyad  man  med  ett  skynke  omkring  sig  och  två  stycken  streck  på  kinderna  precis  


som Ky  kommer  snabbt  gående  mot  honom  med  bestämda  steg.   -­  Du  kommer  väl  ihåg  att  vi  ska  till  skogsgläntan  vid  berget  imorgon,  säger  mannen  vid   namn  Rok  med  en  lika  hård  och  bestämd  röst  som  alla  andra  i  lägret  använder  sig  av.   -­  Vad  är  det  du  menar,  ingen  har  sagt  något  till  mig,  svarar  Ky  med  ett  förvånat  tonläge  i   rösten.   -­  Imorgon  så  kommer  det  första  gänget  att  gå  på  en  guidad  tur  upp  i  bergen  för  att  titta  på   dem  korkade  bergsgorillorna.  Vel,  killen  i  vårt  gäng  låtsas  vara  guiden  och  leder  dem  rakt   in  i  vår  fälla,  svarar  Rok  och  rynkar  hans  stora  panna  som  om  Ky  inte  fattar  någonting.   -­  Det  är  väl  ändå  lite  brutalt,  eller?  Frågar  Ky.   -­  Hallå,  vi  är  kanibaler!  Jag  kan  bara  inte  förstå  att  du  inte  har  kommit  i  in  i  vårt  liv  efter  hela   sexton  år  som  kanibal  men  du  måste  lova  att  komma  till  mig  tidigt  imorgon  bitti.   -­  jag  gör  som  du  vill,  på  ett  villkor!  Jag  dödar  ingen,  det  sköter  ni,  säger  Ky.   Rok  nickar  som  ett  svar.     Efter  det  märkliga  samtalet  med  Rok  så  börjar  Ky  att  beger  sig  till  sitt  tält  som  liknar  ett   triangulärt  indiantält.  Kys  tält  är  nog  det  minsta  av  dem  alla  eftersom  han  är  lägst  rankad  av   dem  alla  kannibalerna.  Det  är  ledaren  som  bestämmer  vilken  position  som  varje  person   har  i  kanibalfänget  och  självklart  har  han  satt  sig  själv  i  det  bästa  tältet  där  de  som  är  högst   rankade  befinner  sig.   Väl  inne  i  tältet  så  ser  han  att  en  av  männen  ifrån  kanibalgruppen  ligger  under  några   palmblad  bara  några  centimeter  ifrån  Kys  palmsäng.  Han  bryr  sig  inte  just  nu  utan  lägger   sig  bara  bredvid  honom  och  somnar  snabbt  in  i  en  djup  sömn.   Ky  drömmer  om  hur  hans  liv  hade  sett  ut  om  han  inte  var  kanibal.  Han  ser  två  söta  små   afrikanska  barn  med  vackert  lockigt  hår  framför  sig,  en  pojke  och  en  flicka.  En  vit  kvinna   som  endast  är  brun  tack  vare  den  starka  solen  i  Afrika  står  i  det  lilla  köket  och  lagar  till  en   antilop.  Antilopen  var  förmodligen  bara  en  liten  unge  och  hann  inte  springa  undan  när  de   var  ute  och  jagade.  Hur  kunde  det  bli  så  här?  Tänker  han  i  den  fantastiska  drömmen  som   börjar  närma  sig  sitt  slut.     Ky  vaknar  till  med  ett  ryck,  ledaren  vill  ha  ut  alla  i  den  tropiska  regnskogen  för  att  kunna   träna  innan  de  ger  sig  ut  på  kanibaljakt  vid  gläntan.  Bara  hundra  meter  bort  från  det  lilla   lägret  har  klanen  gjort  upp  en  träningsplats.  De  har  bundit  fast  tjocka,  starka  lianer  i  en  brun   stor  stock  som  sitter  fast  tjugo  meter  upp  i  den  kvava  luften  mellan  två  stycken  trädklykar.   Med  hjälp  av  lianerna  så  tränar  de  både  magen  och  armarna  när  de  häver  sig  upp  och  ner   för  lianerna.  Även  om  man  kanske  inte  kan  tro  det  så  sitter  man  i  nittio  grader  i  dem   djupaste  regnskogarna  i  Afrikas  hjärta,  Kongo  Kinshasa.  Redan  innan  Ky  hade  blivit  en   kanibal  så  hade  de  byggt  upp  en  fin  jämn  vägg  av  smala  grenar  som  det  sedan  band  ihop   med  hjälp  av  vass,  gräs  och  lianer.  Emot  den  väggen  så,var  det  perfekt  att  stå  i  nittiograder   och  självklart  så  gör  de  även  armhävningar,  situps  och  mycket  mer  för  att  bli  stora  och  


starka.   Mannen  som  tillbringade  natten  i  en  palmsäng  bredvid  Ky  har  också  vaknat  nu.   -­  Förlåt  att  jag  bara  lade  mig  i  ditt  tält,  är  det  okej?  Frågar  mannen  som  nästan  ser  exakt   likadan  ut  som  Ky.   -­  Det  är  ingen  fara  det  är  bara  kul  med  lite  sällskap.  Men  du  är  väl  rankad  till  att  sova  i   ledarens  tält?  Vad  gör  du  här?  Undrar  Ky  med  en  frågande  röst.   -­  Ledaren  tyckte  att  jag  inte  var  tillräckligt  stark  så  han  puttade  ner  mig  till  lägst  rankad.   Grattis,  det  är  inte  du  nu,  jag  har  tagit  den  platsen  som  du  alltid  har  behövt  ha,  säger   mannen  surt  med  en  bitter  min.   Efter  den  meningen  så  säger  Ky  inget  mer  än  att  bara  nicka  som  ett  svar.  Han  hade  tänkt   att  ta  följe  med  mannen  vid  namn  Pent  som  sov  brevid  honom  men  han  verkat  inte  vilja  ha   något  med  Ky  att  göra.  Ky  går  och  sätter  sig  vid  samlingsplatsen  runt  brasan.  Han  känner   hur  bänken  sviktar  sig  när  han  sätter  sig  på  den  och  han  hoppas  verkligen  att  den  inte  ska   gå  sönder.  Brevid  honom  så  ligger  det  ett  stort  grönt  palmblad  som  Ky  plockar  upp  med   hjälp  av  sina  stora  fötter  och  långa  tår,  det  är  sådant  som  man  lär  sig  när  man  är  kanibal.   På  bladet  ligger  det  fem  härligt  färska  och  feta  maskar  som  ser  så  oskyldiga  ut  eftersom   de  snart  kommer  att  bli  uppätna.  Han  tar  upp  den  största  och  håller  den  som  om  han  tänker   kasta  ner  den  i  halsen  på  honom  men  masken  sprattlar  till  och  hamnar  istället  i  Kys  långa   mörkbruna  hår.  Sitt  still,  tänker  han  tyst  för  sig  själv.  Med  hjälp  av  hans  långa  naglar  så   nyper  han  fast  om  maskens  tunna  skinn  och  låter  den  dingla  ovanför  hans  stora  mun  med   dem  nästan  helt  bruna  läpparna.  Ky  släpper  den  stora  masken  och  ser  nästan  i  slowmotion   hur  masken  vrider  och  vänder  på  sig  i  fallet  ner  till  det  stora  hålet  som  är  Kys  mun.  Masken   smakar  utsökt  så  han  är  tvungen  att  ta  en  till,  den  här  gången  plockar  han  upp  masken  med   foten  istället  för  handen.  Ky  sparkar  upp  foten  i  luften  och  gör  en  liten  lucka  mellan  sina  tår   och  låter  försiktigt  den  lilla  masken  långsamt  glida  ut  genom  glipan.  Masken  störtar  mot   honom  och  Ky  öppnar  sin  mun  beredd  på  att  fånga  upp  den  med  sin  stora,  rödfärgade   tunga  av  blod.  Av  ren  inbillning  så  ser  Ky  att  det  dyker  upp  ett  ansikte  på  masken,  öga,   öga,  näsa  och  mun  precis  likadant  som  Ky  har  i  sitt  brunbrända  ansikte.  Han  får  panik  och   stänger  hastigt  munnen.   -­  Det  har  börjat  komma  tillbaka  till  mig,  mitt  goda,  mjuka  barnhjärta  som  säger  till  mig  att   inte  göra  saker.  Först  okapin  igår  och  nu  masken,  vad  är  det  som  händer  med  mig?  Säger   Ky  tyst  och  förtvivlat  till  sig  själv.   -­  Ursäkta,  vad  sade  du?  Säger  ledaren  som  har  stått  bakom  Ky  och  granskat  honom  i   minst  en  halv  minut.   -­  Äh,  inget,  ingenting  alls,  svarar  Ky  fort  med  ett  tillgjort  leende  och  tvingar  i  sig  de  tre  sista   maskarna.   -­  Skynda  dig  till  gläntan  nu,  det  är  snart  dags  för  jakt,  säger  en  man  med  en  mycket  brysk   röst.   Ky  svarar  med  ett  nickande  och  skyndar  sig  efter  de  andra  med  stora  och  graciösa  steg.  


Man skulle  kunna  tro  att  Ky  är  en  friidrottare,  han  gör  allting  rätt.  Armarna  går  som  pendlar  i   perfekt  takt  med  benens  rytm,  han  är  därför  snart  ikapp  de  andra.     Väl  framme  vid  gläntan  så  delar  ledaren  ut  olika  uppgifter,  en  av  dem  ska  gillra  en  fälla  och   Pent  som  delade  tält  med  Ky  igår  natt  ska  skrämma  turisterna  så  de  blir  alldeles  förvirrade.   Ky  får  ansvaret  att  göra  signaler  ifall  att  någon  av  turisterna  blir  fångade,  det  är  ett  viktigt   uppdrag  eftersom  männen  som  ska  fram  med  knivarna  och  grenarna  ska  hinna  flå  dem  till   döds  innan  de  rymmer.     Det  som  ingen  av  turisterna  vet  om  är  att  den  enda  kvinnan  som  är  med  i  kanibalgruppen   är  guiden.  Idéen  kom  Ky  på  då  han  var  som  mest  inne  i  att  vara  en  kanibal.  Guiden   kommer  först  att  visa  bergsgorillorna  som  de  alla  är  ute  efter  att  så  de  inte  blir   misstänksamma.  Sedan  händer  det  fort,  kvinnan  lurar  in  dem  på  en  lite  mindre  stig  och   säger  till  turisterna  att  de  ska  få  se  boet  där  gorillorna  har  sina  ungar  och  självklart  vill   turisterna  se  dem.  Det  är  då  det  händer,  turisterna  går  rakt  in  i  den  väl  genomtänkta  fällan.     Ky  har  ställt  sig  vid  det  stora  signalhornet  och  är  beredd,  nu  är  det  bara  att  vänta.      

                         


Kapitel 4.  Kommer  vi  någonsin  se  varandra  igen?     Animone  står  och  tittar  på  den  unga  kvinnan  som  förmodligen  kommer  vara  deras  guide.   Hon  har  ljust  vackert  hår  uppsatt  i  en  hög  tofs,  ut  från  tofsen  så  har  hon  gjort  en  fin  men   ändå  lite  slarvig  fiskbensfläta.  Den  unga  kvinnans  mörkbruna  ögon  lyser  i  solens  starka   strålar  och  hennes  vita  tänder  glittrar  som  stjärnorna  en  stjärnklar  natt.  Kvinnan  är  inte  så   mycket  längre  än  Animone  men  hon  ser  ändå  stor  ut  inombords.  Hennes  självsäkra  min   gör  att  hon  ser  mycket  stark  och  påhittig  ut.  Kvinnan  har  på  sig  en  rutig  blus  med  blåa  och   röda  rutor.  På  hennes  blus  sitter  det  en  namnskylt,  på  skylten  så  står  det  Zinga.  Det  måste   vara  ett  afrikanskt  namn  för  det  har  jag  aldrig  hört  förr,  tänker  Animone  medan  hon  noga   inspekterar  den  unga  guiden.   Om  drygt  tio  minuter  så  är  Animone  ett  steg  närmre  sin  dröm,  då  den  guidade  turen  går  av   stapeln.  Hon  börjar  känna  sig  trött  eftersom  solen  ligger  på  och  det  är  minst  fyrtio  grader   varmt.  Upp  ur  väskan  tar  Animone  därför  fram  en  solhatt  där  det  står  något  på  afrikanska.   Solhatten  köpte  hon  i  en  liten  souveniraffär  under  ett  stopp  på  resan  ner  mot  Kongo   Kinshasa.  Animone  känner  direkt  att  huvudet  blir  svalare  och  att  det  blir  lättare  att  tänka.   Hon  vrider  och  vänder  på  huvudet  för  att  se  vad  det  är  för  några  som  ska  gå  på  den   guidade  turen.  Det  är  väldigt  många  familjer  med  barn  i  sjuårsåldern,  resten  är  pensionärer   men  det  är  en  flicka  i  kanske  tolvårsåldern  som  Animone  har  fastnat  vid.  Den  främmande   flickan  har  långt  svart  hår  och  ett  hårband  gjort  av  skinn  prydd  med  fjädrar.  Det  måste  vara   en  indian,  tänker  Aninimone  men  det  är  inte  därför  Animone  har  fastnat  med  blicken  på   den  unga  flickan.    

***   Zingoalla  har  tittat  ned  i  marken  sedan  hon  fick  ögonkontakt  med  den  runda  lilla  kvinna.   Hon  känner  hur  någon  vaksamt  tittar  på  henne  och  Zingoallas  nyfikenhet  för  hennes  blick   upp  mot  människorna  igen  vare  sig  hon  vill  det  eller  inte.  Det  är  den  runda  kvinnan  som   iakttar  henne.  Zingoalla  vill  bara  titta  bort  men  så  fort  hon  får  ögonkontakt  med  kvinnan  så   förstår  hon.  Det  liknar  precis  hennes  mamma,  lite  rundare  bara  men  annars  är  de  på   pricken  lika.  Zingoalla  tänker  noga  efter  om  hennes  mamma  möjligtvis  har  en  syster  och   längst  bak  i  huvudet  så  dyker  minnet  upp.  Hon  var  liten  när  hennes  mamma  berättade  om   hennes  familj.  Zingoallas  mormor  och  morfar  hade  fått  två  barn  men  de  ville  inte  att  de   skulle  växa  upp  tillsammans.  Den  ena  hamnade  i  Sydamerika  och  den  andra  hamnade  i   Spanien.   -­  Vad  är  det  hon  heter  nu  igen,  Anino?  Amone?  Nej  jag  kommer  faktiskt  inte  ihåg,  säger   Zingoalla  tyst  för  sig  själv./RC   Zingoalla  funderar  ett  bra  tag  på  vad  hon  ska  göra,  hon  kan  inte  bara  klampa  fram  och  


säga att  hon  är  hennes  syster  dotter.  Om  jag  gör  det  så  framstår  jag  som  någon  som  tror   att  den  kan  göra  precis  som  den  vill.  Jag  måste  vara  diskret,  tänker  Zingoalla  samtidigt   som  tusentals  av  tankar  flyger  omkring  i  huvudet  på  henne.     Zingoalla  har  bestämt  sig,  hon  måste  på  något  sett  försöka  få  kontakt  med  damen  men   hur?  Hon  tar  några  försiktga  steg  mot  kvinnan  som  hon  tror  är  hennes  spårlöst  försvunna   moster.     När  Zingoalla  bara  är  några  meter  ifrån  damen  så  ser  hon  hur  damens  runda  huvud  sakta   men  säkert  vrider  på  sig  mot  hennes  håll.  Zingoalla  blir  helt  stel  i  hela  kroppen,  hon  kan  inte   röra  på  sig  och  hon  har  ingen  aning  om  vad  som  kommer  härnäst.    

***   Animone  närmar  sig  indianflickan  med  bestämda  och  säkra  steg  även  om  hon  inte  är  helt   säker  på  att  det  som  hon  gör  är  rätt  så  fortsätter  hon.  Animone  har  fäst  blicken  på   indianflickan  och  tvingar  sig  själv  att  fortsätta  men  det  är  svårt  eftersom  tankarna  yr  runt  i   huvudet  på  henne.Tänk  om  det  verkligen  är  hon,  min  försvunna  systerdotter.  Ända  sedan   min  syster  skickade  brevet  och  bilden  på  hennes  nyfödda  dotter  så  har  jag  velat  träffa   henne,  tänker  Animone  djupt  inom  sig.   Animone  tittar  upp  och  ser  att  flickan  har  märkt  att  hon  är  på  väg  mot  henne.  Indianflickan   vänder  sig  om  igen  och  börjar  gå  åt  andra  hållet.  Animone  lägger  benen  på  ryggen  och   rusar  snabbt  efter  flickan.  Hon  kommer  snabbt  och  smidigt  fram  och  greppar  tag  om   flickans  arm.  Flickan  vänder  sig  förtvivlat  om  men  är  ändå  lycklig  och  tittar  på  Animone.   -­  Jag  är  här,  din  moster  Animone,  säger  hon  med  hopp  i  rösten  om  att  hon  har  tagit  rätt.   -­  Just  det!  Det  är  ditt  namn  men  hur  vet  du  att  jag  är  Zingoalla,  din  systerdotter?  Säger   Zingoalla  fundersamt.   -­  Du  förstår  att  när  du  föddes  så  skickade  din  mamma  mig  ett  brev.  Brevet  var  vackert   skrivet  med  snirkliga  svarta  bokstäver  på  ett  mycket  gammalt  papper.     -­  Vad  stod  det  i  brevet?  Undrar  Zingoalla  och  avbryter  Animone.   -­  Om  du  så  gärna  vill  veta  det  så  ska  jag  självklart  berätta  det  för  dig.  Så  här  stod  det:       Kära  syster,  det  var  så  länge  sedan  vi  sprang  runt  på  ängen  utanför   mammas  och  pappas  hus,  bara  du  och  jag.  Jag  saknar  verkligen  den   tiden  men  det  var  så  länge  sedan  nu  och  jag  har  en  ny  familj.  Jag   fick  en  dotter  igår,  Zingoalla  heter  hon.  Hon  har  smaragdgröna  ögon   precis  som  hennes  pappa,  röda  läppar  precis  som  jag  och  ett   födelsemärke  på  magen  precis  som  du.  Eftersom  du  bor  så  långt  bort  så   blir  det  svårt  för  dig  att  träffa  min  dotter  men  jag  vet  att  ödet   kommer  föra  er  samman.    


Med vänlig  hälsning     Ama-­Tiza    

***  

Zingoalla börjar  gråta  och  det  känns  som  om  någon  har  huggit  henne  med  en  kniv  rakt  i   hjärtat.  Alla  tankar  på  hennes  mamma  får  henne  att  längta  hem,  hem  till  Brasilien  och   Sydamerika  där  nästan  alla  i  hennes  släkt  finns,  den  härliga  känslan  av  att  rida  barbacka   på  en  hästrygg  och  den  härlig  doften  i  de  tropiska  skogarna.  Även  om  Zingoalla  har  en   stark  hemlängtan  så  är  hon  överlycklig  att  hon  får  träffa  sin  moster  men  det  är  fortfarande   många  frågor  som  är  obesvarade.   -­  Fanns  det  något  mer  i  brevet?  Frågar  Zingoalla  med  en  darrande  röst  efter  att  ha  gråtit  så   mycket.   -­  Längst  ner  i  kuvertet  så  låg  det  ett  rektangulärt  litet  kort  på  dig.  Jag  har  kvar  det,  det  ligger   i  min  rosa  plånbok,  säger  Animone  med  svag  och  osäker  röst.   -­  får  ja...  Men  mer  än  så  hinner  hon  inte  säga  förrän  Animone  öppnar  munnen  igen.   -­  Det  är  en  sak  som  jag  måste  berätta  för  dig.  Jag  och  din  mamma  bodde  med  varandra   som  vanliga  syskon  fram  tills  att  vi  var  sju  år.  När  din  mormor  och  morfar  särade  på  oss  så   sade  de  att  vi  aldrig  någonsin  skulle  få  ha  kontakt  med  varandra  och  inte  heller  med  den   andras  släkt.  Vi  var  tvungna  att  lova  det  för  de  hotade  med  att  de  skulle  döda  oss.  Jag  är   jätteglad  att  jag  har  hittat  dig  men  efter  den  guidade  turen  så  får  vi  aldrig  mer  se  varandra.   Är  det  okej?  Säger  Animone  med  en  skakig  och  osäker  röst  samtidigt  som  hon  tar  av  sig   pärlhalsbandet  som  hon  bär  runt  sin  hals.     En  man  går  förbi  i  all  hast  samtidigt  som  Animone  tänker  sätta  på  sin  systerdotter   halsbandet  men  det  är  försent.  Zingoalla  är  redan  försvunnen  och  Animone  tappar   halsbandet  ner  på  marken.    

             


Kapitel 5.  När  det  oväntade  inträffar     Ky  sitter  bakom  det  stora  signalhornet  gjort  av  elfenben  och  är  på  sin  vakt.  Han  har  smörjt   in  sig  med  grodlera,  en  grön  lera  som  är  perfekt  att  ha  som  kamouflage.  Ky  smälter  därför   in  i  den  vackra  gojibuskens  gröna  och  stora  blad.  Han  börjar  känna  sig  hungrig  och  närmar   sig  gojibuskens  saftigt  röda  bär.  En  efter  en  plockar  han  av  bären  och  stoppar  in  de  i  sin   stora  mun.  Samtidigt  som  han  sväljer  så  känner  han  hur  en  härligt  söt  smak  sprider  sig  i   munnen  på  honom.     -­  De  är  påväg!  De  är  påväg!  Skriker  en  av  männen  som  likt  Ky  har  smörjt  in  sig  med   grodlera  och  har  virat  skynken  runt  omkring  sig.   -­  Har  den  guidade  turen  gått  av  stapeln?  Frågar  Ky  med  osäker  och  skakig  röst.   -­  Ja,  den  startade  för  cirka  femton  minuter  sedan,  svarar  mannen  med  lycklig  röst.   Ky  ser  hur  mannen  snabbt  och  smidigt  hoppar  tillbaka  till  sin  position  bland  de  färgglada   blommorna  och  de  gröna  buskarna.  Om  de  startade  för  en  kvart  sedan  så  bör  de  vara  här   om  max  tio  minuter,  tänker  Ky  med  en  viss  oro.  Även  om  Ky  har  gjort  det  här  många   gånger  så  känner  han  ändå  att  det  här  kanske  inte  är  det  rätta.  Han  kanske  borde  fly  från   kanniballägret  och  leva  ett  gott  liv  istället  men  om  ledaren  skulle  få  reda  på  det  så  skulle   han  bli  vansinnig  och  skicka  män  för  att  döda  honom.     De  ovetande  turisterna  borde  komma  när  som  helst  nu  och  gå  in  i  djävulens  cykel  som   kanibalernas  kallar  den  hemska  fällan  för.    

***   Zingoalla  sitter  tyst  för  sig  själv  och  lutar  sig  mot  ett  grönt  och  vackert  litet  träd  bara  några   meter  från  platsen  där  den  guidade  turen  redan  har  startat.  Hon  tänker  absolut  inte  följa   med  och  se  bergsgorillor  och  verkligen  inte  träffa  Animone  igen  det  skulle  bara  kännas   konstigt.  Även  om  Zingoalla  blev  jätteglad  när  hon  träffade  sin  moster  så  spelar  det  ingen   roll  nu.  Alla  i  min  släkt  bara  sviker  mig  och  hur  ska  det  kunna  löna  sig?  Visst,  livet  är   orättvist  men  det  kan  väl  inte  bara  vara  en  slump  att  det  just  är  jag  som  får  universum  emot   mig.  Frågor  och  tankar  flyger  omkring  inuti  Zingoalla  och  det  känns  som  att  hon  ska   explodera.   Zingoalla  reser  sig  snabbt  upp  och  känner  att  hon  bara  vill  försvinna.  All  adrenalin  gör  så  att   hon  får  jättemycket  energi  och  hon  känner  bara  för  att  springa.  Den  tropiska  skogen  ligger   bakom  henne  och  den  gula  grusytan  framför  henne.  Zingoalla  har  bestämt  sig  och  tittar  en   sista  gång  ut  mot  hamnen,  marknaden  och  havet  innan  hon  snabbt  hoppar  över  en  rutten   brun  stock  och  springer  in  i  den  fantastiskt  vackra  skogen.   Det  känns  som  om  hon  aldrig  får  slut  på  energi,  det  går  så  lätt  och  så  fort.  Zingoallas  långa   hår  flyger  i  vinden  eftersom  hastigheten  som  hon  håller  är  riktigt  hög.  Hon  känner  sig  så  fri,  


fri från  alla  hemska  som  har  hållit  henne  fängslad.    Zingoalla  springer  fram  genom  den   blommande  naturen,  de  vackra  gröna  träden  och  buskarna  med  härligt  färska  bär  och   frukter  på.  Hon  hinner  knappt  se  alla  små  djur  och  växter  som  hon  springer  förbi  för  hon  ör   så  fokuserad  på  att  bara  springa  tills  att  hon  inte  orkar  mer.  Zingoalla  ser  en  gulgrön  buske   med  stora  blåa  och  rosa  blommor  på  bara  några  meter  framför  sig.  Busken  är  stor  och   befinner  sig  mittemellan  två  stora  tjocka  trädstammar  som  sedan  ör  följt  av  mindre  träd   uppradat  som  en  mur.  Det  ända  sättet  för  Zingoalla  att  ta  sig  igenom  muren  är  att  chansa   på  att  hon  kommer  igenom  den  lilla  glipan  mellan  den  stora  vackra  busken  med  de  vackra   blommorna  och  den  vänstra  trädstammen.  Det  som  Zingoalla  inte  har  märkt  än  är  att   busken  som  hon  snart  kommer  glida  igenom  är  fylld  med  stora,  vassa  taggar.  Hon  ökar   tempot  när  hon  bara  har  några  få  steg  ifrån  glipan  och  sedan  lyfter  hon  elegant  från   marken.  Men  Zingoallas  vänstra  ben  börjar  kännas  tungt  efter  den  långa  sträckan  som  hon   sprang  så  benet  lyfts  bara  upp  några  decimeter  från  marken.  Hon  landar  sittande  på  en   liten  gräsplätt  en  meter  från  busken.  Zingoalla  försöker  resa  sig  upp  men  det  går  inte,   hennes  ben  gör  alldeles  för  ont.  Hon  vänder  sig  om  så  hon  ligger  på  sidan  och  det  enda   hon  ser  är  rött  blod.  En  av  taggarna  har  borrat  sig  rakt  in  i  en  av  hennes  blodkärl  i  vaden.   Zingoalla  sträcker  sig  efter  en  buske  och  rycker  av  de  största  bladen  och  lindar  dem  runt   hennes  vad.  För  att  få  bladen  att  var  på  sin  plats  så  rycker  hon  loss  rötter  från  marken  och   och  knyter  dem  runt  bladen.   När  bandaget  äntligen  är  på  så  hör  Zingoalla  hur  en  gren  knäcks  ungefär  hundra  meter   bort.  Hon  vrider  snabbt  på  sitt  huvud  och  ser  en  mörkhyad  man  som  endast  har  skynken   virade  omkring  sig.  Mannen  står  brevid  en  gojibärsbuske  och  håller  något  som  ser  ut  som   ett  horn.  Det  här  kan  bara  innebära  en  sak!  Jag  kan  knappt  gå  och  jag  sitter  precis  bakom   en  kanibalfälla,  tänker  Zingoalla  samtidigt  som  hon  slås  av  panik.     -­  Bara  mannen  inte  blåser  i...  Men  mer  än  så  hinner  Zingoalla  inte  säga  förrän  mannen   sätter  munnen  mot  signalhornet  och  blåser.    

***   Animone  tittar  sig  omkring  och  ser  de  vackra  färgerna  från  skogen  och  blommorna.  De  får   inte  prata  under  den  guidade  turen  för  då  kan  de  störa  djuren  och  framför  allt  reta  upp   gorillorna.  Guiden  vinkar  till  sig  turisterna  och  visar  med  kroppsspråket  att  de  ska  in  på  en   stig  för  att  kolla  på  bergsgorillornas  ungar.  Bara  ett  par  meter  in  på  stigen  så  hör  Animone   ett  högt  gnisslande  ljud.  Män  med  skynken  kommer  utrusande  ur  skogen  med  piskor  av   lianer.  Guiden  rufsar  till  sitt  hår,  smetar  jord  i  ansiktet  och  visar  sina  vassa  huggtänder.   Animone  ser  hur  de  andra  turisterna  börjar  springa  runt  av  ren  panik  men  istället  fångas  de   in  en  efter  en  av  kanibalerna.  Animone  tittar  bakom  sig  och  börjar  springa  i  full  panik.  När   hon  sedan  vänder  sitt  huvud  om  så  ser  hon  att  hon  håller  på  att  springa  mot  en  ful  


apliknande man  med  sträck  i  ansiktet  och  även  han  är  en  kanibal.  På  hans  mage  så  ser   Animone  att  de  med  stora  och  suddiga  bokstäver  står  ett  K  och  ett  Y.  Hon  tittar  sig  snabbt   om  och  ser  att  det  på  varje  kanibal  står  bokstäver  på  deras  magar.     Animone  försöker  att  tvärstanna  men  det  är  svårt  och  för  varje  sekund  som  går  så  kommer   mannen  närmre  och  närmre  henne.  När  Animone  har  fått  stopp  på  farten  så  ser  hon  att   mannen  ör  borta.  Hon  vänder  sig  om  och  ska  springa  ner  för  stigen  till  hamnen  när  hon  ser   att  mannen  bara  har  bytt  plats  och  är  nu  en  halv  meter  ifrån  henne.  Animone  vänder  sig  om   ännu  en  gång  och  känner  sig  lite  yr  efter  alla  hastiga  vändningar.  Animone  är  påväg  attt   springa  när  hon  känner  att  det  tar  stopp  och  hon  faller  pladask  ner  på  mage.  Mannen  har   taget  ett  fast  grepp  runt  hennest  ankel  och  verkar  verkligen  inte  vilja  släppa.    

***   Ky  känner  hur  den  runda  damen  sparkar  och  sprattlar.  Han  tittar  på  damen  som  ser  ut  som   spanjorska  och  känner  hennes  lidande  i  sitt  eget  hjärta.  Allt  det  här  känns  så  fel  men  han   kan  ändå  inte  släppa  taget,  det  skulle  aldrig  ledaren  godkänna.     Ky  hör  hur  någon  ropats  hans  namn  och  han  vänder  och  vrider  på  huvudet  för  att  se  vem   det  är  som  ropar  och  var  ifrån  det  kommer.  Till  sist  ser  han  en  av  de  stora  männen  peka  på   hans  byte,  en  ihjälslagen  man.  Blodet  bara  sipprar  ut  från  både  huvudet  och  benen.   Mannen  är  blå  nästan  överallt  på  kroppen  så  han  måste  ha  blivit  slagen  och  det  tydliga   blodränderna  på  hans  rygg  måste  vara  av  piskan.  Kanibalen  som  fångade  in  honom  ler   mot  Ky  och  Ky  försöker  le  tillbaka  men  det  ör  svårt  när  man  inte  menar  det.  Mannen  släpar   sitt  byte  tillbaka  till  lägret  och  är  förmodligen  klar  med  dagens  jakt  och  ska  påbörja  en   utsökt  middag.   Ky  tittar  ner  på  kvinnan  som  han  håller  fast  och  han  ser  att  hon  är  avsvimmad.  Hon  måste   ha  sett  samma  syn  som  jag  precis  såg,  tänker  Ky.  Om  kvinnan  inte  hade  svimmat  av  så   hade  Ky  fått  ta  upp  en  sten  och  dunkar  den  i  hennes  huvud  men  bara  så  hårt  så  hon  skulle   svimma.  Nu  när  hon  väl  är  avsvimmad  så  ska  hon  bort  till  tortyrkammaren.  Ky  lufter  upp   spanjorskan  och  slänger  över  henne  som  en  säck  på  hans  högra  axel.  Han  börjar  gå  up   före  en  liten  backe  men  han  känner  inte  det  minsta  att  det  ör  tungt  även  om  kvinnan  är  rund   och  väger  än  hel  del.  Väl  uppe  för  backen  så  kommer  han  fram  till  två  män  som  noga   granskar  kvinnan  så  de  kan  vara  säkra  på  att  hon  verkligen  är  avsvimmad.  När  kontrollen   är  klar  så  bär  Ky  vidare  på  kvinnan  och  lämnar  av  henne  på  ett  bord  gjort  av  stammar  vid   två  män  där  djävulens  cykel  startar.  Sedan  går  Ky  tillbaka  till  det  stora  signalhornet  som   bara  ligger  sju  meter  bort  från  tortyrkammaren.  Han  hör  hur  en  kvist  bryts  bakom  honom   och  han  vrider  på  huvudet.    

***


Ånej nu  är  det  kört!  Var  den  där  eländiga  kvisten  tvungen  att  ligga  just  där?  Tänker   Zingoalla  samtidigt  som  oron  börjar  sprida  sig  i  hela  kroppen  på  henne.  När  Zingoalla  tittar   upp  igen  så  ser  hon  hur  en  av  kanibalerna  börjar  närma  sig  henne  med  snabba  steg.  Hon   försöker  resa  sig  upp  i  hopp  om  att  hennes  ben  har  läkt  sig  men  precis  som  Zingoalla   hade  förutsett  så  går  det  knappt  att  lyfta  på  benet.  Hon  försöker  istället  häva  sig  fram  med   hjälp  av  sina  armar  som  en  orm.  Det  går  inte  så  fort  men  fram  kommer  hon  i  varje  fall.  Det   är  många  jordiga  och  bruna  rötter  som  är  lätta  att  gripa  tag  i  och  dra  sig  framåt.  Zingoalla   siktar  på  att  gömma  sig  bakom  ett  uråldrigt  stort  träd  men  det  kommer  att  bli  svårt  att   komma  undan  kanibalen.  Eftersom  kanibalen  redan  ser  henne  så  kommer  det  bli  ett  svårt   hinder  att  lura  bort  hans  uppmärksamhet  så  han  inte  ser  när  Zingoalla  gömmer  sig  bakom   trädet.     Hon  ser  en  stor  rot  som  sticker  upp  från  det  stora  trädet.  Det  är  den  sista  roten  som  hon   behöver  ta  tag  i  innan  hon  kommer  fram  till  trädet.  Den  stora  bruna  roten  är  hal  och  svår  att   få  ett  fast  grepp  om.  Till  slut  så  känner  hon  att  hon  har  ett  tillräckligt  bra  grepp  om  roten  så   hon  lätt  kan  dra  sig  fram  till  trädet.  Zingoalla  vrider  på  huvudet  och  ser  kanibalen  bara   några  meter  bakom  sig.  Det  här  kommer  aldrig  att  fungera,  jag  kommer  att  dö!  Dö  den   hemskaste  döden  man  någonsin  kan  tänka  sig.  Om  jag  dör  nu  så  är  min  högsta  önskan  att   jag  i  mitt  nästa  liv  ska  få  leva  med  en  fin  familj  och  dö  en  naturlig  död,  tänker  Zingoalla.      

*** Ky  närmar  sig  den  indianliknande  flickan  med  stormsteg.  Hon  ser  livrädd  ut,  flickan  är   alldeles  blek  i  ansiktet  och  hennes  ögon  är  uppspärrade  till  max.  Vad  är  det  hon  är  så  rädd   för,  tänker  Ky  som  har  glömt  bort  att  han  är  en  kanibal.   Ky  hoppar  över  en  brun,  rutten  stock  och  står  nu  öga  mot  öga  med  flickan.  Ky  öppnar   munnen  och  försöker  kommunicera  med  flickan  men  hon  verkar  inte  förstå.  De  pratar  inte   samma  språk  så  Ky  måste  försöka  förklara  med  hjälp  av  kroppsspråket  att  han  inte  vill   skada  henne  utan  vill  varna  henne  och  be  henne  sticka  härifrån.  Han  försöker  göra  en  gest   genom  att  peka  ut  mot  skogen  men  flickan  sitter  bara  och  skakar  av  rädsla.  Ky  försöker   med  allt  som  han  kan  men  flicka  förstår  ingenting.  Till  sist  så  tar  han  tag  i  flickans  arm  och   börjar  dra  henne  ut  ur  skogen.  Ky  märkar  att  flickan  haltar  och  tittar  ned  på  hennes  ben.   Flickan  har  ett  palmbandage  som  är  alldeles  rött  av  blod.  Han  tittar  sedan  allvarligt  på   flickan  och  sätter  sig  på  knä  för  att  ta  bort  det  blodiga  bandaget.  Flickan  har  lugnat  ner  sig   men  Ky  hör  hur  hon  kvider  smärtsamt  när  han  virar  bort  bandaget  från  hennes  brunbrända   ben.  När  bandaget  är  borta  från  hennes  ben  så  går  Ky  in  i  skogen.  Han  kommer  tillbaka   med  två  stycken  ganska  långa  pinnar  som  han  ger  till  flickan.  Den  indianliknande  flickan   börjar  äntligen  förstå  vad  Ky  menar  och  tar  tag  i  pinnarna.  Pinnarna  är  perfekta  att  använda   som  kryckor.  Ky  tittar  på  flickan  samtidigt  som  hon  försöker  ta  sig  igenom  den  svåra   terrängen.  Det  ser  ut  som  att  hon  börjar  få  ont  i  händerna  men  det  kan  Ky  inte  göra  något   för  det  som  är  viktigt  nu  är  att  flickan  lämnar  den  farliga  skogen.    


***   Zingoalla  tittar  upp  på  kanibalern  och  förstår  verkligen  inte  varför  han  vill  hjälpa  henne.   Kanske  vill  han  inte  vara  kanibal  längre  eller  så  lurar  han  med  mig  till  någon  konstig  fälla,   tänker  Zingoalla  samtidigt  som  de  hemska  tankarna  flyger  omkring  inne  i  hjärnan  på   henne.  Zingoalla  vänder  bort  blicken  från  mannen  och  tittar  istället  rakt  fram.  Hon  ser  ljus   det  är  solsken,  äntligen  är  hon  fri.  Zingoalla  ler  och  ökar  farten  ordentligt  men  det  är  svårt   eftersom  hon  har  börjat  få  blåsor  på  händer.  Zingoalla  känner  hur  den  främmande  mannen   tittar  glatt  på  Zingoalla  och  ler  med  sina  gula  men  ändå  fina  tänder.     Hon  tar  ett  sista  hopp  på  träkryckorna  och  är  ute  ur  den  läskigt  vackra  djungel.  Zingoalla   känner  den  härliga  doften  av  frihet  och  hav.  Zingoalla  sluter  ögonen  och  känner  hur  solen   tar  med  hennes  själ,  hem  till  sin  familj.  Den  härliga  stunden  avbryts  när  Zingoalla  kommer   på  att  hon  måste  tacka  den  främmande  mannen.  Hon  vänder  sig  om  men  kannibalern  är   inte  kvar.  Det  ända  som  finns  kvar  av  honom  är  ett  litet  knyte  av  brunt  skinn.  Zingoalla   plockar  upp  knytet  och  fäster  det  vid  hennes  byxa  där  det  egentligen  ska  sitta  ett  skärp.   Samtidigt  som  hon  försöker  fästa  knytet  på  hennes  byxa  så  ser  hon  något  som  glimmar   ungefär  tjugo  meter  bort.  Zingoalla  springer  dit  i  all  hast  samtidigt  som  hon  känner  hur   hennes  ben  värker.  Hon  sätter  sig  på  knä  och  ser  att  det  glittrande  föremålet  ör  ett   pärlhalsband.  Zingoalla  plockar  försiktigt  upp  det  och  borstar  bort  all  grus  och  sand  från   halsbandet.  När  sanden  är  borta  så  ser  hon  att  det  står  Animone  inristat  på  pärlan.  Det  är   då  hon  kommer  på  att  Animone  fortfarande  är  fast  bland  kanibalerna.  Zongoalla  tar  en   sista  blick  in  i  skogen  och  känner  hur  hennes  hjärta  hårt  dunkar.    

Drömmen om allt av Klara Axelsson Nordén  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you