Inblick 2021

Å R S M A G A S I N

S T I F T E L S E N

2 0 2 1

F Ö R

Å B O

A K A D E M I

Målet är att styra cellsignalen Ronald Österbackas forskarteam skapar hårdvaran för den självläkande kroppen.

I det här numret 4 6 10 16 20 26 32

6

Ledaren Träffar stödet rätt?

Skapar hårdvara för hjärtplåstret Avtryck i det okända Han läser staden Varför kostar forskning?

Från boktorn till digitala licenser

Linda Annunen

Redaktion: Stiftelsen för Åbo Akademi / Lasse Svens, Heidi Furu och Å Communications / Sanna-Maria Sarelius, Veronica Aspelin, Sam Sihvonen Skribenter: Heidi Furu, Sebastian Dahlström, Sanna-Maria Sarelius, Veronica Aspelin Ansvarig utgivare: Lasse Svens Grafisk form och layout: Å Communications / Sam Sihvonen Stiftelsen för Åbo Akademi sr Observatoriet, Vårdberget, 20700 Åbo

Tryck: Paino-Kaarina Oy

PÅ PÄRMEN: Professor Ronald Österbacka • Foto: Heikki Räisänen

I N B L I C K

20

Jason Finch

44

Laura och Tommi

2 0 2 1

36 38

Elias Tillandz-priset

44 48

Kärlek över gränserna

52

Den dolda instrumentsamlingen öppnas upp

Elden som förlöser och förstör Teologi är alltid mer än teologi

Forskning som förbättrar världen

I N B L I C K

2 0 2 1

Ledaren

Å

r 2021 är året för forskningsbaserad kunskap.

Det här lyfter vi på Stiftelsen för Åbo Akademi gärna fram eftersom vi är en betydande forskningsfinansiär. Stiftelsen för Åbo Akademi har i över 100 år understött vetenskaplig forskning, akademisk utbildning och kultur på svenska i Finland.

Vår viktigaste uppgift är att understöda Åbo Akademi, och forskningsfinansieringen är en betydelsefull del av detta.

Vi bidrar till att ÅA uppfyller sin strategi.

Precis som övriga externa finansiärer betonar vi allt mer betydelsen av genomslagskraft och samhällsrelevans.

Vi har en bra dialog med ÅA kring principerna för hur bidragen riktas och transparens kring processen. Vi vill se till att pengarna går till sådana ändamål som stöder både stiftelsens

och universitetets värderingar.

Vi stöder forskningen på flera sätt: i form av finansiering för spetsenheter, verksamhetsbidrag samt stipendier för forskare. Vi bidrar även indirekt genom fastigheterna som finns till forskarnas förfogande.

Ett framgångsrikt exempel på att finansieringen från SÅA har betydelse på lång sikt är forskningen i marinbiologi som i dagens läge har en stark profil vid Åbo Akademi. Stiftelsen har understött Östersjöforskningen vid ÅA med över 6 miljoner euro i tjugo års tid. Insatserna från stiftelsen var viktiga under begynnelseåren, och har med tiden lett till att profilområdet Havet lyckats väl med att få även övrig extern finansiering.

De allmännyttiga stiftelsernas roll i det finländska samhället ska inte underskattas. År 2020 finansierade finländska stiftelser och fonder vetenskap

med 279 miljoner euro, konst med 72 miljoner euro och övrig samhällelig utveckling med 150 miljoner euro.

Stiftelsen för Åbo Akademi förvaltar ett kapital på cirka 870 miljoner euro bestående av aktier, fastigheter och ränteplaceringar. Idag förvaltar stiftelsen mer än 400 fonder och vår målsättning är att fortsättningsvis få nya donationer. På kampanjsajten Skapaframtid.fi som lanserades år 2020 kan du läsa både om hur tidigare donatorer motiverar sina beslut att donera och vad donationerna möjliggör för bidragsmottagarna inom deras vetenskapsområde eller konstgren. Vi upplever att vi har ett ansvar inför våra donatorer och allmänheten att berätta hur medlen används och öppna ögonen för vilken oerhört viktig samhällelig insats som görs via donationerna.

Lasse Svens Skattmästare

Foto: Jenni Virta

5

I N B L I C K

2 0 2 1

Träffar stödet rätt?

Stiftelsen för Åbo Akademi vill säkra att donatorernas vilja följs och att rätt saker görs på rätt sätt. Genomslagskraft är ett sätt att utvärdera om finansieringen når önskade resultat. >>>

Text: Heidi Furu • Illustration: Johanna Bruun • Foto: Jenni Virta

7

I N B L I C K

S

tiftelsens forskningskoordinator Linda Annunen har jobbat med att ta fram en process för hur Stiftelsen för Åbo Akademi ska jobba med genomslagskraft.

Vi ber henne reda ut begreppen och berätta varför stiftelsen fokuserar på genomslagskraft.

Vad är skillnaden mellan genomslagskraft och samhällsrelevans?

– Begreppen genomslagskraft och samhällsrelevans är nära kopplade med varandra, men inte samma sak.

Genomslagskraft uppnås då ett resultat av en finansiering eller annan satsning når samhället på ett sätt som vi själva definierat och satt som ändamål för verksamheten. Här styrs vi av stiftelsens strategi och strategiska målsättningar. Genomslagskraft är inget som sker i misstag, utan det handlar om att nå ett uppställt mål.

– Samhällsrelevans däremot handlar om hur forskningsresultaten kommer ut i samhället och påverkar vardagen, till exempel genom politiska beslut.

Inom forskningen nås många fina resultat som inte direkt är planerade.

De här resultaten är värdefulla, men då är det inte frågan om genomslagskraft utan samhällsrelevans eller effekter.

Genomslagskraft handlar uttryckligen om att nå en målsättning.

Vilka målsättningar har SÅA för forskningsfinansieringen?

– Vi ska se till att pengarna går till sådana ändamål som stöder både stiftelsens och Åbo Akademis strategier, samtidigt som processen för forskningsfinansieringen är strukturerad, rättvis, transparent och framgångsrik.

Vi är inte någon vakthund som vill mäta vetenskaplig kvalitet eller hur framgångsrik forskningen är. För oss handlar genomslagskraft om att utvärdera om processen har gått rätt till och om vi har gjort rätt satsningar

utgående från våra värderingar som är hållbarhet, öppenhet, samhällsrelevans och kvalitet. Frågan vi ställer är om vi genom en satsning har nått det vi önskar med vår verksamhet.

– För oss som stiftelse är det ytterst viktigt att respektera donatorernas vilja.

Då en donator har riktat pengar till ett specifikt ändamål ska vi se till att pengarna används till just det ändamålet.

En viktig del av vår genomslagskraft är att vi är ansvarsfulla och ser till att pengarna används rätt. Genomslagskraft handlar också om att vi har transparenta strukturer. Till detta hör att det finns öppna utlysningar, fasta tidtabeller och tydlig kommunikation kring processerna inom forskningsfinansieringen och dessutom att vi behandlar alla ansökningar rättvist.

Hur samarbetar stiftelsen med forskare gällande genomslagskraften?

– Nästan alla större forskningsfinansiärer frågar om samhällsrelevans i dagens läge. Begreppen genomslagskraft och samhällsrelevans är därför bekanta för många som söker finansiering. För en forskare kan det ändå vara utmanande att säga exakt hur den egna forskningen har påverkat världen. Då kan vi från stiftelsens sida komma in och hjälpa forskarna. Vi är inte här för att evaluera genomslagskraften, utan vi vill skapa genomslagskraft tillsammans med forskarna. Vi förväntar oss inte att forskare kan servera oss fina formuleringar om genomslagskraften, vår uppgift är i stället att börja utreda vilken samhällsrelevans och genomslagskraft deras forskning har. Sådant kan ta flera år i anspråk.

– I vissa fall är det lätt att säga på vilket sätt forskningen förbättrat världen.

Vacciner är ett bra exempel på detta.

Coronavaccinerna togs fram under stor tidspress med hjälp av stora riktade globala satsningar. Forskarna kom ut med forskningsresultat som ledde till produkter som förbättrade världen helt

2 0 2 1

konkret eftersom vaccinerna lett till att vi kan umgås mer normalt trots pandemin. Men i de allra flesta fall är genomslagskraften inte så här tydlig.

Vem ska ha nytta av den forskning som SÅA finansierar?

– Jag skulle vända på frågan och i stället fråga på vilket sätt forskningen ska komma till nytta. En av våra främsta uppgifter är att stöda ÅA, vilket betyder att ÅA:s framgång är vår framgång.

Pengar är den resurs som behövs för att kunna göra forskning, och det är en positiv effekt om en satsning vi gjort leder till att forskaren får en prestigefylld satsning från en annan finansiär.

Stiftelser har en viktig roll i att de är smidiga aktörer som snabbt kan reagera då det uppstår behov.

– Man kan säga att all forskning påverkar samhället på något sätt, vilket betyder att all forskning har samhällsrelevans. Forskningssamfundet drar nytta av att ny forskning görs, och allmänheten gynnas av att vi får mera forskningsbaserad kunskap. Men all forskning når inte lika effektivt ut i samhället, och där hoppas vi kunna bidra. Kommunikationen är nyckeln här.

Traditionellt har det ofta handlat om att forskare berättar om sin forskning i media eller skriver populärvetenskapliga texter. Men det finns många fler sätt att påverka än att ställa upp på intervjuer och skriva blogginlägg eller debattartiklar. Vilka sätt som passar bäst beror också på forskningsinriktningen.

– Samtidigt är det viktigt att se värdet även i de mindre satsningarna, inte enbart stora satsningar såsom spetsenheterna. Mindre doktorandstipendier kan ge möjlighet för en ny forskargeneration att växa fram då forskare får finansiering i startskedet av sina karriärer.

9

I N B L I C K

2 0 2 1

SKAPAR HÅRDVARA FÖR HJÄRTPLÅSTRET Ronald Österbacka leder spetsforskningsenheten BACE som jobbar med cellsignalering. >>>

11

I N B L I C K

2 0 2 1

”Då vi kontrollerar och aktiverar celler börjar vi på något sätt kontrollera livet. Då väcks etiska frågor kring vad kan vi göra innan det går för långt.”

Text: Heidi Furu • Foto: Heikki Räisänen

F

orskarna inom BACE jobbar samtidigt väldigt smått och väldigt stort.

Målet är att styra signaleringen inne i cellen och påverka cellens funktion.

Det säger sig självt att detta är smått.

För forskarna i laboratoriet handlar det till exempel om att kontrollera konformationen av ett protein på en elektrod eller detektera en enskild molekyl i en vattendroppe. Implikationerna däremot är stora. I förlängningen handlar det om livet självt, och om att skapa hårdvara för en självläkande kropp.

– Då vi kontrollerar och aktiverar celler börjar vi på något sätt kontrollera livet.

Då väcks etiska frågor kring vad kan vi göra innan det går för långt, säger Ronald Österbacka som är professor i fysik och forskningsledare för BACE, Center of Excellence in Bioelectronic Activation of Cell Functions.

Forskarteamet som jobbar med cellsignalering är därför tvärvetenskapligt.

Där ingår såväl fysiker som cellbiologer och teologer.

Ett av målen inom forskningsprojektet är att skapa en bioelektronisk aktiveringsplattform som kan styra cellsignaleringen och påverka cellfunktionen.

Ett annat mål är att forskarna ska lära sig att kommunicera bättre, både inom det tvärvetenskapliga teamet och med den stora allmänheten.

– Kommunikationen blir extra viktig i och med den etiska dimensionen. Vi vill bli skickligare på att popularisera vår forskning och reflektera över hur vi pratar. Vi är medvetna om att vi kanske låter lite som om vi försöker kontrollera livet med våra experiment, och därför är självreflektionen viktig.

I dagens samhälle ställs fakta allt oftare mot åsikter.

– Förhoppningsvis kan bättre vetenskapskommunikation ledda till en

minskad polarisering. Det sägs att det är viktigt att kunna tänka själv och dra egna slutsatser, men om man inte har bakgrunden är risken stor att tankegångarna leder i fel riktning.

Här kommer vetenskapskommunikationen in. Forskarna tränas i att berätta om sin forskning så att även den som inte har en naturvetenskaplig bakgrund begriper vad det handlar om. Österbacka som forskar i elektrooptiska egenskaper i organiska molekyler är van vid att åhöraren inte har den bakgrundskunskap som behövs för att förstå vad forskarna egentligen gör. Även inom det tvärvetenskapliga forskarteamet accentueras betydelsen av att kunna prata om forskningen på ett språk som kan förstås också av den som inte är expert på området.

– Jag blir ofta låst i de dagliga diskussionerna med våra cellbiologer då vi inte kan varandras vokabulär, och det är svårt för mig att tänka själv om jag inte får förklarat för mig vad jag behöver förstå. Det här är en av orsakerna till att vi valt att ta med kommunikationsbiten i vårt projekt.

Tar fram hårdvaran för hjärtplåstret Forskningen inom BACE går ut på att försöka skapa en plattform för att kontrollera och detektera aktivering av cellfunktioner.

– Vi utnyttjar organiska elektroniska komponenter och biologiska molekyler, små proteinsekvenser som kallas peptider. Vi vill kommunicera med cellen från den bioelektroniska plattformen och försöka åstadkomma att cellen gör någonting i tid och rum när vi så önskar. Österbacka själv drivs som forskare av en grundnyfikenhet, målsättningen för honom är att förstå hur saker fungerar.

– En annan målsättning är att på sikt

ta fram hårdvaran för idén om att skapa det självläkande hjärtat.

Forskarna inom BACE har ett nära samarbete med Cecilia Sahlgrens spetsenhet CellMech, Center of Excellence in Cellular Mechanostasis, som har som framtidsvision att förstå förutsättningarna för det självläkande hjärtat.

– Man kan tänka sig att vi med hjälp av organisk elektronik kan skapa ett hjärtplåster som både kan mäta aktiviteten i cellerna i ett hjärta som fått en infarkt, och aktivera cellerna att göra det som behövs för att få hjärtat att självläka.

Nu har ungefär hälften av projekttiden gått, hur långt har ni kommit i forskningen?

– De första naturvetenskapliga artiklarna som direkt härstammar från projektet har skickats in.

Samtidigt har forskarna fått lära sig att de inte kan styra processen i cellerna på det sätt som de planerade.

– Vi gjorde peptiderna vi jobbar med så långa som vi kunde, men de var ändå för korta för att åstadkomma den aktivering vi var ute efter. Vi kan styra dem och göra dem aktiva eller inaktiva, men det räcker inte.

För den som inte är insatt i cellens funktioner kan det vara svårt att ta till sig resonemanget. Österbacka jämför därför med något mycket vardagligare – en gräsklippare.

– Man kan tänka sig att vi har en platta där våra biomolekyler sticker upp som en gräsmatta medan cellen kan liknas vid en gräsklippare. Grässtråna måste vara tillräckligt långa då gräsklipparen kör över gräsmattan för att gräset ska klippas. Nu är våra peptider, alltså gräset, så kort att man inte ser någon skillnad då man kör över med gräsklipparen.

>>>

13

I N B L I C K

2 0 2 1

Det är svårt att på kemisk väg syntetisera längre peptider, alltså odla längre gräs. Därför har forskarna i stället gått in för att modifiera cellerna på annat sätt. Forskarna jobbar nu vidare med att utnyttja en starkare bindningsapproach med hjälp av modifierade celler.

Medan forskarna inom BACE jobbar med att förändra gräset jobbar andra forskare parallellt med att förändra gräsklipparen.

– Cellbiologerna i Cecilia Sahlgrens team bygger om gräsklipparen så att den klarar av att känna av och klippa det kortare gräset, medan vi försöker skapa ett nytt gräs. Man kan säga att vi har ett mjukt gräs och ett hårt gräs som vi jobbar vidare med i aktiveringsprocessen.

jobbar vi vidare för att med vårt nya gräs och bättre gräsklippare kunna aktivera cellerna både i tid och i rum vilket är vårt mål.

Det har visat sig att en aktivering också kan skapas med hjälp av magnetfält.

– Vi har spännande resultat på gång.

Nu kan vi aktivera cellerna genom att binda peptiderna till en magnetisk partikel och föra en magnet över cellodlingen. Men vi kan inte avgränsa aktiveringen till ett visst område. Nu

Flexibel finansiering

Ett annat konkret resultat av forskningen hittills är en ny typ av känsliga sensorer som gästprofessor Luisa Torsi har utvecklat under det senaste året.

– Om vi vet vilken biomolekyl vi är intresserade av att mäta räcker det med att det finns en molekyl i en liten vattendroppe, då kan vi mäta den med hjälp av den ultrakänsliga bioelektroniska sensorn. Man kan jämföra denna känslighet med att kunna mäta krusningen av en fallande vattendroppe en kilometer bort på ytan av en sjö, säger Österbacka.

Forskningsprojekten inom bioelektronisk aktivering har finansiering från Finlands akademi, EU och Stiftelsen för Åbo Akademi.

– BACE har den finansiering som möjliggör de snabbaste förändringarna i vår

verksamhetsmiljö. Finansieringen från Stiftelsen för Åbo Akademi är extremt viktig för oss, den ger en bra möjlighet att jobba flexibelt. Den gör det möjligt att vid behov köpa nya material eller formulera om våra målsättningar, förändra processen eller byta fokus.

Finansieringen från SÅA har använts till löner, anskaffningar av instrument samt till intensivkurser för magisterstuderande och doktorander och kommunikationsworkshoppar där forskarna lär sig kommunicera med olika målgrupper.

Ett konkret resultat av arbetet med kommunikationen är projektet Forcing the Impossible, Avtryck i det okända som Laura Hellsten leder (se nästa artikel).

Spetsforskare inom olika områden samarbetar med konstnärer som har tolkat vetenskapskommunikationen och skapat konstverk baserat på sina tolkningar. Konstverken och de vetenskapskonstnärliga samarbetena har framförts under hösten.

Så stödjer stiftelsen spetsforskning Stiftelsen för Åbo Akademi stödjer årligen fyra spetsenheter vid Åbo Akademi med 250 000 euro per enhet i deras strävan mot internationellt erkännande. Dessutom riktas 250 000 euro till att stödja annan spetsforskning enligt aktuella behov.

BACE (Center of Excellence in Bioelectronic Activation of Cell Functions) är en av forskningsgrupperna som har spetsenhetsstatus under perioden 1.3.2019–28.2.2023. Stiftelsen har beviljat spetsenheten finansiering för sammanlagt 1 miljon euro under fyraårsperioden. År 2020 använde spetsenheten BACE sitt forskningsbidrag till löner för doktorander och postdoktorala forskare, kommunikationsworkshops, förnödenheter samt avskrivning för en mätstation för singelmolekylsensorer.

Spetsenhetens direktör är Ronald Österbacka, och de övriga forskningsledarna är Cecilia Sahlgren, Luisa Torsi, Mikael Lindfelt och Laura Hellsten. Omkring 20 personer jobbar inom spetsenheten, och därtill är cirka 20 studerande inom olika ämnen knutna till spetsenheten.

”Finansieringen från Stiftelsen för Åbo Akademi är extremt viktig för oss, den ger en bra möjlighet att jobba flexibelt.”

15

Text: Veronica Aspelin • Foto: Linda Svarfvar

Spetsforskning fick form i animation och silverkonst Vad uppstår i mötet mellan en biologiprofessor, animatör, fysikprofessor och silversmed? Det här visade spetsforskningsledarna Cecilia Sahlgren och Ronald Österbacka samt konstnärerna Antonia Ringbom och Ru Runeberg prov på i Åbo Akademis tvärvetenskapliga och -konstnärliga projekt Avtryck i det okända.

>>>

I N B L I C K

2 0 2 1

17

Cecilia Sahlgren och Antonia Ringbom

H

ur ser en cell ut och hur påverkar Notch-proteinet cellkommunikationen? Vad sker vid en blodpropp och hur fungerar en bioelektronisk aktiveringsplattform? Och vad har bananflugan och zebrafisken med allt detta att göra?

ningsenheterna CellMech, BACE, DemSwed och FutuDem. Projektet inleddes hösten 2020 och resultaten presenterades under Forskarnatten som inföll i september i Åbo domkyrka.

Vårt samarbete, som tog form i en animation och två silverkonstverk, visades även upp under symposiet Aboagora i augusti, berättar Sahlgren.

Det här var några av de frågor illustratör Antonia Ringbom och silversmed Ru Runeberg ställde professor i cellbiologi Cecilia Sahlgren och professor i fysik Ronald Österbacka under deras samarbete inom ramen för Åbo Akademis tvärvetenskapliga och -konstnärliga satsning Avtryck i det okända.

De fyra samt projektforskare i teologi Laura Hellsten var också initiativtagare till själva projektet, som därefter administrerades av Hellsten.

Obekant mark

– Vi hade av eget intresse fört dialog kring detta redan ett år innan Avtryck i det okända tog fart, men genom projektet fick vi ett tydligare mål med processen. I satsningen deltog universitetets fyra forskningsprofiler samt spetsforsk-

”Du måste förklara för mig som för ett barn”, uppmanade Antonia Ringbom Cecilia Sahlgren under ett av deras många samtal kring cellernas mekanismer. För att kunna illustrera och animera celler, Notch-proteiner och deras funktioner, behövde Ringbom dels förstå processerna, dels hur allt faktiskt ser ut i praktiken.

– Jag visste väldigt lite om cellbiologi från tidigare, så det här samarbetet bygger på ihärdig kommunikation oss konstnärer och professorerna emellan.

Först snappade jag upp mera konkreta fenomen, såsom bananflugans betydelsefulla roll i cellbiologisk forskning och zebrafiskens duglighet vid mikrosko-

piska undersökningar. Så småningom kom vi in på en mera abstrakt nivå, där spetsforskningsledarna redogjorde för sina upptäckter i detalj, berättar Ringbom.

Ringbom har producerat över hundra animationer genom åren och några av dem även i utbildningssyfte. I Avtryck i det okända gavs hon och de övriga konstnärerna full tolkningsfrihet, trots att verken baserade sig på vetenskapliga forskningsframsteg.

– Syftet var inte att skapa ett skolboksexempel för hur celler fungerar utan att ge forskningen ett nytt uttryck och sammanhang, tillgängligt för flera, säger Ringbom.

I Ringboms animation får tittaren följa en dramatisk kärlekshistoria som omfattar både ett brustet hjärta och yttre cellstimulering för att läka det trasiga organet. Den heta romansen passade ypperligt in i symposiet Aboagoras tematik, som i år gick under ”eld”.

Animationen finns nu tillgänglig att se på YouTube-kontot The Cell Fate Lab under titeln Notch up a Broken Heart.

ende forskningsprocess, och gav dem dessutom fria händer att tolka deras redogörelser. Professorerna lät Ringbom och Runeberg ge deras vetenskapliga framsteg nytt liv, samtidigt som konstnärerna bidrog med nyttiga forskningsfrågor.

Notch-proteinet som stimulerar celler till självläkning, men beslöt mig istället för att skapa ett hjärta av silver. Jag

Givande utbyte

Tillgänglig vetenskapskommunikation Professor i cellbiologi Cecilia Sahlgren beskriver samarbetet med konstnärerna som både tankeväckande och lärorikt.

Under hela sin akademiska karriär har hon aktivt arbetat för en mera öppen och tillgänglig vetenskap, men sällan har det varit så uppenbart hur abstrakt och exkluderande hennes forskningsområde är för många.

– Jag tror att de flesta forskare behöver bli bättre på att popularisera vetenskapskommunikation och inte minst vi som forskar i naturvetenskaperna.

Under mina samtal med Antonia och Ru förstod jag hur svårbegriplig cellbiologin är för den som saknar förhandskunskaper i ämnet, konstaterar Sahlgren.

Det föll sig naturligt för spetsforskningsenheterna CellMech och BACE att samarbeta i Avtryck i det okända, i och med vetenskapsgrenarnas nära koppling. Medan Sahlgren och CellMech undersöker cellernas mekanismer forskar Österbacka och BACE i hur yttre stimulans påverkar cellreglering. Ringbom och Runeberg utnyttjade bägge vetenskapsområden i sin konst.

– Precis som Antonia fastnade jag för historien om bananflugans avgörande roll i cellbiologisk forskning, och lät denna stå som frontfigur i ett av mina silverkonstverk. Jag lekte även med tanken på att avbilda det betydelsefulla

placerade organet på en bioelektronisk aktiveringsplattform, såsom professor Österbackas team gör för att styra cellsignaleringen, säger Runeberg.

Runeberg saknade tidigare erfarenhet av motsvarande samarbetsprojekt och gläds över det givande utbytet spetsforkningsledarna och konstnärerna emellan. Förutom ny kunskap i cellbiologi och fysik har han tack vare Ringbom fått ökad kännedom om animering.

Sahlgren och Åbo Akademi-professorn i fysik Ronald Österbacka bjöd modigt in konstnärerna i en fortfarande pågå-

– I Avtryck i det okända förenades våra olika världar och den gemensamma insikten är nog hur lika våra strävanden faktiskt är.

Vi vill alla synliggöra det abstrakta och göra det vi brinner för mera tillgängligt för allmänheten, avslutar Sahlgren.

Stiftelsens stöd till spetsforskning • Stiftelsen för Åbo Akademi har understött spetsforskning vid Åbo Akademi sedan år 2006.

• I januari 2019 utsågs Cellular Mechanostasis (CellMech), The Future of Democracy – Center of Excellence in Public Opinion Research (FutuDem), Center of Excellence in Bioelectronic Activation of Cell Functions (BACE) och Demographic change and ethnolinguistic identity in an intergenerational perspective: The Swedish‐speaking population in Finland (DemSwed) till spetsenheter under perioden 1.3.2019–28.2.2023.

• Stiftelsen tilldelar enheterna årliga anslag på 250 000 euro, totalt 1 miljon euro.

• Avtryck i det Okända finansierades av Stiftelsen för Åbo Akademi och Svenska kulturfonden. Sahlgrens, Österbackas, Ringboms och Runebergs samarbete understöddes därtill av EU:s ramprogram för forskning, Horizon2020.

19

HAN LÄSER STADEN – från gatans asfalt till det som finns i våra tankar >>>

21

”När jag kommer till en ny stad försöker jag snabbt lämna turiststråken och ta mig till mindre gator och vanliga kvarter.”

Text: Sebastian Dahlström • Foto: Outi Törmälä

I N B L I C K

2 0 2 1

Jason Finch, biträdande professor i engelska språket och litteratur vid Åbo Akademi, skulle vandra längs Houstons gator, han skulle fotografera, föra anteckningar och tala med folk han möter i Bradford, gräva ner sig i stadsarkivet i St. Louis och analysera hur Birmingham omnämns i skönlitteratur och på teaterscener. Men så slog pandemin till, och det fick bli en bok i stället – i väntan på att forskningsresor ska bli möjliga igen.

D

är dikter följer metrik och rim följer städer de mönster som ritats upp i detaljplaner.

Både i staden och i den skönlitterära texten finns regler vi känner igen, regler som hjälper oss att navigera. Nyckeln till litterära stadsstudier är att se det gemensamma i språkliga och urbana uttrycksformer.

– När jag kommer till en ny stad försöker jag snabbt lämna turiststråken och ta mig till mindre gator och vanliga kvarter. Ibland behövs tålamod innan staden öppnar sig, det första intrycket är inte alltid sanningen.

Jason Finch minns barndomshemmet i 70-talets London, där han bläddrade i en stor bok. Här presenterades världens storstäder: London, New York, Moskva. Hans intresse för geografi väcktes tidigt.

När Finch senare studerade litteratur vid universitetet insåg han hur vanligt det är att i forskningen sammanföra litteratur med historia, och hur förhållandevis ovanligt det är att koppla litteratur till geografi. Här fanns en lucka att fylla.

– Litteraturens förhållande till rummet, det spatiala, blev något jag ville undersöka djupare. Och det har jag gjort under hela min karriär.

Fragila städer som globaliseringen kört förbi Biträdande professor Finch är för närvarande forskningsledig från sitt

jobb vid fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi. Tack vare stöd från H.W. Donners forskningsfond för engelska språket och litteraturens framtid kan han ägna sig åt forskningsprojektet Fragile Cities, Transatlantic and Post-industrial: A study in Urban Humanities.

I forskningen vill Jason Finch fördjupa sig i de brittiska städerna Bradford och Birmingham, samt deras amerikanska motsvarigheter St. Louis och Houston.

– Bradford i Storbritannien och St. Louis i USA var rika och prominenta industristäder för 100 år sedan.

Då flockades immigranterna, men idag flyttar folk bort och städerna krymper.

Det här är ett narrativ som fascinerar Finch. Birmingham och Houston bär på liknande historier, även om de fortsättningsvis är framgångsrika storstäder.

– Men de innehar ändå en kulturell andra plats, i förhållande till exempelvis Los Angeles eller London.

I vinter hoppas Finch på att äntligen få bege sig ut på sina planerade forskningsresor till de här städerna, förutsatt att coronapandemin tillåter resande.

Tills dess lägger han sista handen vid sin nyskrivna bok Literary Urban Studies and How to Practice It som han har skrivit under pandemin.

En handbok i att läsa staden – Jag vill nå forskare som är nya inom fältet och ge dem verktyg för att lära ut

tankesättet inom litterära stadsstudier.

Precis som titeln säger är boken inte enbart samlade referat av tidigare forskning, utan innehåller också verktyg för hur man kan tänka som forskare inom ämnet, säger Jason Finch.

I korthet handlar det alltså om hur man läser en stad med samma metodik som man i litteraturforskning läser skönlitterära verk.

– Litterära stadsstudier bygger broar mellan humaniora och samhällsvetenskap. Samtidigt rör man sig också ibland utanför det rent akademiska.

Jag frågar om det helt enkelt handlar om att ringa in stadens känsla.

– Du är på rätt spår, säger Finch. Men samtidigt måste man balansera stadens mångfald. Invånarna ser alla på sin stad från olika perspektiv, och har olika känslor för den. Dessutom kan delar av staden, som enskilda kvarter, ha en alldeles egen känsla. Utmaningen är att sammanfatta allt det här.

Kollektivtrafiken som stadens blodomlopp Vid sidan av arbetet med boken och forskningen kring de brittiska och amerikanska städerna driver Jason Finch även den finländska biten av det europeiska forskningssamarbetet PUTSPACE. Här fokuserar man på kollektivtrafikens roll i staden.

– Kollektivtrafik är det som håller städer samman, och får städer att växa.

>>>

23

Hittills har forskning kring kollektivtrafik främst riktat in sig på ekonomisk statistik och antal användare. Men samtidigt finns det mycket mera att undersöka kring kollektivtrafik. Vilken roll den spelar som en offentlig plats för möten och kulturell mångfald, till exempel. Även i det här internationella projektet finns H.W Donners forskningsfond med som finansiär.

– Det handlar om att undersöka kollektivtrafiken med litterära stadsstudiers metodik, att ge den ett humanistiskt ansikte. Städer är också mentala bilder, och existerar som konstruktioner i folks medvetanden. Den är kollektivtrafikens roll i den här dimensionen vi vill ta fasta på, förklarar Finch.

I många fall blir kollektivtrafiken en viktig symbol för hela staden.

– Som till exempel New Yorks gula taxibilar, eller Londons röda stadsbussar. Eller de gula stadsbussarna i Åbo, för den delen.

Londonbon som blev Åbo-patriot Vid sidan av broarna över Aura å är det just de gula stadsbussarna som Jason Finch starkast minns från sina första år i Åbo. Fortfarande är det de gula bussarna som tar honom och hans familj från hemmet i förorten in till centrum.

Finch visar den grafiska novellen LINES av den italienska forskaren och konstnären Giada Peterle. Den ingår som en del i PUTSPACE-projektet.

– Den tecknade serien undersöker kollektivtrafikens betydelse i Åbo, från spårvagnarnas tid fram till dagens bussar. Det är ett spännande exempel på hur man kan blanda konst med akademisk forskning, säger Finch.

Idag beskriver sig Jason Finch som en stolt Åbo-patriot, väl hemmastadd i staden.

– Min bild av Åbo har vuxit. Särskilt gillar jag att utforska Åbos grönområden. Staden och naturen ligger i fin balans.

Såvida pandemiläget tillåter ser Finch fram emot att genomföra de planerande forskningsresorna till USA och Storbritannien, till de fragila städer han vill förstå på djupet.

Jobbet med PUTSPACE-projektet fortsätter parallellt, och så hoppas han att både forskare och andra intresserade hittar hans bok. Och med hjälp av den på djupet förstå det virrvarr av asfalt, stål, betong, mångfald, symboler, ambitioner och drömmar som utgör varje stad.

H.W. Donners forskningsfond Professor Heinrich Wolfgang Donner (1904–1980) var en inflytelserik akademiker och anglicist. Sin passion för det engelska språket och litteraturen lät Donner leva vidare genom Stiftelsen för Åbo Akademi.

Vid sin bortgång testamenterade Donner en betydande summa till ämnet engelska språket och litteraturen vid Åbo Akademi. Idag kan såväl studerande, forskare som lärare inom ämnet tilldelas stipendier ur H.W. Donners fond.

Stipendier ur fonden kan bland annat användas för forskarvistelser utomlands, vilket hjälper forskare att ta sig ut på internationella arenor och på så sätt även förstärka Åbo Akademis konkurrenskraft.

”Det handlar om att undersöka kollektivtrafiken med litterära stadsstudiers metodik, att ge den ett humanistiskt ansikte”

25

I N B L I C K

2 0 2 1

VARFÖR KOSTAR FORSKNING?

Text: Heidi Furu • Illustration: Johanna Bruun • Foto: Linda Svarfvar

Stiftelsen för Åbo Akademi bidrar årligen med forskningsfinansiering till Åbo Akademi.

Vart går egentligen de här pengarna? Vad är det som kostar i forskningen? >>> 27

I N B L I C K

2 0 2 1

– Lönerna är den största utgiftsposten.

För att kunna producera forskning behövs forskare, och forskare behöver lön för att kunna leva, säger Stefan Willför, som är Åbo Akademis prorektor med forskningsfrågor på sitt bord.

I många fall har forskaren inte någon anställning som ger lön, utan lever på stipendier. Av de pengar som Stiftelsen för Åbo Akademi ger till forskningsfinansiering utgör stipendier till studerande, doktorander och post doc-forskare en stor andel.

– Ett forskarstipendium är en motsvarighet till en lön, det är ingen extravagans som man får utöver något annat. Forskarstipendiet går till att täcka forskarens hyra och mat, säger Ruth Illman som är föreståndare för Donnerska institutet och forskningsansvarig vid Stiftelsen för Åbo Akademi.

– Att söka om internationell finansiering är en komplicerad process som kräver stora resurser av både forskaren själv och ÅA:s infrastruktur. Vi har en enhet som kallas forskningsservice som hjälper forskarna med ansökningarna, säger Willför.

Därtill behövs fastigheter. Under pandemin har forskarna jobbat mycket på distans och märkt att förvånansvärt mycket kan göras hemifrån. Men behovet av gemensamma utrymmen kvarstår.

– Universiteten kommer också i framtiden att behöva rum där det finns specialutrustning som

En stor utgiftspost efter löner och stipendier är bibliotekstjänster.

– Forskare behöver tillgång till sådant som man inte hittar gratis på nätet. Ett vetenskapligt bibliotek med litteratur och prenumerationer på e-journaler är en förutsättning för forskning, säger Willför.

Dessutom krävs kvalitativa data att utgå från. Inom vissa forskningsområden används stora summor för att få tillgång till information från Statistikcentralen.

– Statistiken är grunden för en stor del av samhällsanalyserna och Statistikcentralen har pålitliga fakta. Forskning som inte grundar sig på kvalitativa och tillförlitliga material och data är nonsensforskning, säger Illman.

Finansiering krävs också för att forskare ska kunna söka forskningsfinansiering.

du inte har hemma, såsom mikroskop.

Men universiteten behöver också vara samlingsplatser där människor kan mötas. Vi kan ju inte bjuda hem den internationella professorn till vår egen soffa. En väldigt viktig del av infrastrukturen är att forskare kan skapa kontakter, träffa andra och få ut sin kunskap. Det kommer alltid att behövas mötesplatser på ett universitet, säger Ruth Illman.

Från stavmixer till dyra analysinstrument Vilken typ av utrustning som behövs under forskningsprocessen varierar stort beroende på område.

– Inom vissa områden klarar du dig med mindre resurser, medan andra områden kräver stora resurser för att nå den internationella toppen, säger Willför.

Naturvetenskaper, biovetenskaper och teknik är kända för att behöva värdefull utrustning. Inom biovetenskaperna kan prislappen på ett mikroskop vara i miljonklassen. Också cyklotroner, masspektrometrar och NMRapparater kan kosta från hundratusentals till miljoner euro. Dyr utrustning köps ofta in gemensamt med andra universitet och universitetssjukhus.

– Du kommer igång med forskningen utan att ha den dyraste utrustningen, men för att göra tyngre publikationer eller få forskningsfinansiering utifrån behövs ofta bättre utrustning, säger Willför.

Han har ett konkret exempel från sitt eget område, de förnybara materialens kemi.

– Då vi forskade i nanocellulosa i samarbete med skogsindustrin skulle vi först producera nanocellulosan, eftersom det inte fanns att köpa. Vi köpte en vanlig stavmixer för kanske 30 euro, och gav ut två publikationer med hjälp av den. Men nu använder forskarna inom projektet apparater som kostar några tiotals tusen euro. Vi konstaterade nämligen ganska fort att man behöver bättre utrustning än en billig stavmixer för att kunna upprepa experimenten på exakt samma sätt.

>>>

Ruth Illman och Stefan Willför

27 9 3

I N B L I C K

2 0 2 1

Även publicering kostar Då forskningen är gjord ska resultaten publiceras.

– Att publicera en artikel kostar i dagens läge allt mellan 0 och 3 000 euro. Priset varierar enligt de kontrakt biblioteket har med förlagen. Om en enskild forskare betalade dessa summor från sin egen lön är det inte många som skulle publicera resultaten, säger Willför.

Publiceringen är däremot ytterst viktig både för forskarens fortsatta karriär och för universitetet. Universiteten får statlig finansiering baserad både på antalet examina och mängden vetenskapliga publikationer. Publikationsverksamheten får allt större tyngd då universitetens resultat räknas ut.

– Om stiftelsens pengar kan bidra till att det publiceras mera på ÅA, och i högre rankade vetenskapliga tidskrifter, så får ÅA ännu mera pengar via den statliga finansieringen. Det är viktigt för oss som finansiär att vår finansiering genererar resultat som i sin tur ger statlig motfinansiering, säger Illman.

För forskaren själv ger publiceringen kredibilitet samtidigt som den öppnar dörrar till internationella nätverk och samarbeten.

– Det gynnar forskarnas personliga internationella synlighet, vilket kanske gör att de får flera expertuppdrag

utomlands och kommer in i internationella samarbeten vilket i sig kan generera nya möjligheter till fördjupad forskning och flera publikationer, säger Illman.

Nödvändiga nätverk Forskarens viktigaste arbetsredskap är den egna hjärnan, det är både Illman och Willför överens om. Men för att kunna förverkliga idéerna behövs nätverk. Oberoende av forskningsområde är kontakterna avgörande, och en del av forskningsfinansieringen går till att möjliggöra möten mellan forskare.

– Mobiliteten är mycket viktig. Väldigt få doktorander genomför sin utbildning utan att vistas vid något annat universitet. Det är ett sätt att knyta kontakter, säger Illman.

Nätverken får allt större betydelse redan då det gäller att välja forskningsinriktning.

– Man kan tycka olika om det, men man måste tänka mer strategiskt.

Naturligtvis ska vi forska i saker som vi brinner för och som är viktiga, men man måste också tänka på nätverken. ÅA har en nisch i det nordiska, och för oss är Norden en viktig arena där man kan bygga internationella partnerskap som allt mer efterfrågas i ansökningarna, säger Illman.

– Vi hoppas att vi från stiftelsen kan rikta medel som stärker ÅA på ett

strategiskt sätt så att ÅA kan bli framgångsrikt på de olika områden de väljer att satsa på och som genererar mera finansiering.

Dessutom har en stiftelse ett ansvar gentemot donatorerna.

– Stiftelsens medel är donerade av människor som har haft visioner och satt upp riktlinjer för hur pengarna ska användas. Stiftelsen följer givetvis donatorernas vilja i utdelningen, säger Illman. Alla stiftelser och fonder behöver vara transparenta i sin utdelning och se till att vi faktiskt åstadkommer det vi finns till för att göra och att pengarna används på ett sätt som genererar mervärde i samhället, säger Illman.

Samhällsansvaret innebär att en forskningsfinansiär ska ställas till svars för på vilket sätt finansieringen bidragit till att förbättra världen.

– Poängen med att vi forskar är att vi försöker lösa mänsklighetens stora utmaningar, och det går inte om det inte finns resurser för det, säger Ruth Illman.

– För att kunna lösa de riktigt stora globala frågorna behöver du lösa många mindre delfrågor, och koppla ihop dem så att du får den stora lösningen. Det här är en lång process som inte kan genomföras utan finansiering, säger Stefan Willför.

Stiftelsens för Åbo Akademi stöd för forskning Stiftelsen för Åbo Akademi bidrar ekonomiskt till att upprätthålla Åbo Akademi och stöder vetenskaplig forskning på flera sätt. År 2020 uppgick stiftelsens bidrag till Åbo Akademi till totalt 14,8 miljoner euro. Av den summan gick 1 miljon till spetsforskning och 1,3 miljoner till stipendier för forskare. SÅA stöder forskningen även genom projektbidrag och verksamhetsbidrag, samt indirekt i form av fastigheter.

31

I N B L I C K

2 0 2 1

Från boktorn till digitala licenser Text: Heidi Furu • Foto: Heikki Räisänen

År 1934 donerade makarna Branders 1 miljon euro för att bygga en universitetsbiblioteksbyggnad. 1997 donerade deras dotter Else grundkapitalet för Gösta Branders forskningsfond som idag är stiftelsens största fond. Den årliga avkastningen på närmare 2 miljoner euro ger forskarna vid Åbo Akademi tillgång till över 600 000 e-böcker och över 700 000 artiklar i elektroniska vetenskapsjournaler. >>>

D

å bokhandlare Gösta Branders på 1930talet såg behovet av en biblioteksbyggnad vid Åbo Akademi och donerade pengar för ändamålet hade han knappast kunnat föreställa sig hur verksamheten vid ett universitetsbibliotek ser ut 90 år senare.

Då fanns akut behov av både böcker och en plats att förvara böckerna. I dag är största delen av materialet som lånas ut digitalt, och licenserna som krävs för att forskare och studerande ska få tillgång till materialet slukar långt över en miljon euro per år.

Familjen Branders har haft och har fortfarande en avgörande betydelse för forskarna vid Åbo Akademi och för Åbo Akademis bibliotek. Vi träffar överbibliotekarie Yrsa Neuman vid Åbo Akademis bibliotek för att ta reda på vad ett universitetsbibliotek står till tjänst med i dagens läge och hur avkastningen från den Branderska fonden används. Neuman tillträdde som överbibliotekarie i augusti.

– Jag representerar en färsk nutid och en projicerad framtid för biblioteket genom min bakgrund inom arbetet med öppen vetenskap och digitalisering.

Framtiden börjar från den expertis som

redan finns i att hantera information på olika sätt vid universitetsbiblioteket.

Lät bygga Boktornet Vi kommer snart in på framtiden igen, men först ska vi ta reda på hur allt började. Bokhandlaren Gösta Branders såg ett stort behov av ett universitetsbibliotek. Först donerade han en stor mängd böcker till akademin. Sedan finansierade byggandet av ett boktorn för att få plats för böckerna. Biblioteket var efterlängtat eftersom det blev ohållbart att förvara över 100 000 böcker i provisoriska bokstaplar i bottenvåningen i universitetets dåvarande huvudbyggnad. Branders fungerade också som ett slags ombud som uppmanade människor att donera sina boksamlingar till biblioteket. Syftet var att skapa ett finlandssvenskt nationalbibliotek.

– Förutom att ÅAB är ett universitetsbibliotek som stödjer forskare och studerande vid ÅA är vi ett offentligt vetenskapligt bibliotek, många som lånar material hör inte till ÅA:s personal eller studerande. Dessutom har vi en specialuppgift i att stödja finlandssvensk kultur genom att katalogisera särskilt finlandssvenskt tryck för sökbarhet på svenska, men också att bevara kulturellt arkivmaterial.

Många tänker sig traditionellt att ett bibliotek består av böcker. Men ett universitetsbibliotek idag är otroligt mycket mer än böcker.

– Tack vare det Branderska stödet har forskarna vid Åbo Akademi god tillgång till resurser, säger Neuman.

Långt över 1 miljon euro används årligen till elektroniska resurser, både tidskriftsdatabaser och andra databaser.

Dessutom har universitetsbiblioteken fått en allt viktigare roll också då det gäller att vägleda forskare inom öppen vetenskap, däribland både öppen publicering och forskningsdatahantering. Fortfarande behöver en forskare tillgång till tillförlitlig information för att kunna forska, men hanteringen av informationen har förändrats radikalt.

Neuman beskriver dagens bibliotek som en enhet för hantering av information som dess klienter behöver. Biblioteket har mellan 40 och 50 experter på olika former av informationshantering.

Bokmängden har vuxit, särskilt tack vare friexemplar, men också tack vare Branderska medlen. Biblioteket har idag hela 52 km tryckt material i sina samlingar.

Yrsa Neuman

33

Vägen mot open access Yrsa Neuman har forskat i open accesspublicering och hon kom till Åbo Akademis bibliotek hösten 2018 för att jobba med öppen vetenskap.

– Utvecklingen mot open access, alltså öppet tillgängliga forskningspublikationer, är viktig för universiteten och sköts ofta idag av universitetsbiblioteken tillsammans med forskarna.

Open access innebär att en forskningspublikation finns gratis tillgänglig, utan betalmur eller andra tekniska eller lagliga barriärer för tillgång eller vidarecirkulation.

det här möjligt för forskarna vid ÅA och i dagsläget finns det 9000 internationella tidskrifter som de får publicera open access gratis i tack vare read & publish-avtal. Åbo Akademi har i år tio sådana avtal.

– Akademiska publikationer fungerar så att den som skriver artikeln inte får några pengar. Universiteten betalar lön eller stipendier som finansierar forskarna, dessutom betalar universiteten i den

Den traditionella affärsmodellen för ett förlag bygger på prenumerationer.

Universitetsbiblioteken betalar för licenser som ger tillgång till att läsa journalerna. Ofta gäller licenserna stora tidskriftspaket som förlagen erbjuder.

Men idag finns också nya så kallade read & publish-avtal som samtidigt täcker rätten för de anknutna forskarna att publicera sina artiklar open access i dem utan att betala skilda open access-avgifter. Branderska fonden gör

Inom open access är affärslogiken en annan, och det finns flera olika modeller för hur förlagen kan täcka kostnaderna för utgivningen.

– Det har varit förbryllande för forskarna eftersom det finns en solfjäder av möjligheter. Under de senaste åren har både vokabulären och modellerna standardiserats, så att det blir enklare att förstå sig på open access.

En del open access-tidskrifter finansierar produktionen med avgifter som tas för att publicera material, så kallad APC, Article Processing Charge. I prestigefyllda tidskrifter kan summan för att publicera en artikel vara flera tusen euro.

– Vid ÅA har vi en pool för att täcka avgifterna för att publicera i open accesstidskrifter som inte tar ut prenumerationsavgifter men där det är en förutsättning att man kan betala APC för att få publicera. Meningen är att det ska vara möjligt att publicera i sådana tidskrifter som är tillräckligt bra, oberoende av forskarens finansieringssituation.

Situationen idag är ohållbar.

– Förlagen som publicerar forskningslitteratur gör enorma vinster, och prisen på prenumerationerna eller licenserna har stigit på ett sådant sätt att många stora universitetsbibliotek har svårt att ha råd med prenumerationerna.

Tillgång till vetenskapliga tidskrifter är en förutsättning för forskningen.

– Det är nödvändigt för forskarna att ha tillgång till publikationerna för att kunna göra ett bra arbete.

Målet med open access är i slutändan att komma bort från dagens läge där många forskningspublikationer ligger bakom betalmur.

– Men vägen dit är inte lätt, eftersom mycket ska förändras då hela ekonomin vänds om i ett läge då läsarsidan i ekvationen kanske inte står för kostnaderna. Förlagen behöver ändra på sina businessmodeller.

universiteten till förlagen är mångdubbla.

APC-poolen finansieras med Branderska medel och under 2021 har redan 40 forskare beviljats stöd och cirka 20 artiklar publicerats open access tack vare poolen. traditionella modellen för prenumerationerna.

Därtill sköter forskarna referentgranskningen av artiklarna utan ekonomisk ersättning från förlagen.

Största delen av de prenumerationsbaserade tidskrifterna kan publicera artiklar open access mot en extra avgift, modellen kallas hybrid open access.

– När förlagen därtill vill ta betalt av forskarna för att publicera artiklarna open access via hybrid open access betyder det att penningflödena från

Under den övergångstid som pågår, där den traditionella prenumerationsmodellen fortsätter att finnas till medan förlagen säljer open access-tjänster som tillägg blir det dyrt för universiteten.

I vissa fall är det möjligt för författaren att själv göra en version av sin text öppet tillgänglig på nätet. Det kallas parallellpublicering.

Så finns ännu tidskrifter som inte tar ut några avgifter alls, varken för prenumerationer eller publicering, utan finansierar sin utgivning på annat sätt.

– Många av dem är forskardrivna där det mesta arbetet görs på frivillig basis, och en del får stöd av olika fonder.

– Ett mål i utvecklingen vore enligt mig att flera tidskrifter skulle följa denna modell.

Ökade krav på öppen vetenskap – Kraven på forskarna att publicera öppet har ökat väldigt mycket. Forskarna behöver veta hur man gör, eftersom det finns så många olika valmöjligheter.

Biblioteken fått en ny uppgift att guida forskarna i valet av publikationsforum.

– Biblioteket har nu en ny förespråkande uppgift, att tala för open access och diskutera publiceringen med forskaren.

I och med open access ställs det nya krav på publiceringen och det gör det svårare än tidigare att hitta rätt forum för publikationerna. Vi på biblioteket finns här för att göra det lättare för forskarna. För publikationer som inte publicerats i en open access-tidskrift hjälper vi med parallellpublicering, det vill säga att göra publikationen öppet tillgänglig i vår forskningsportal enligt utgivarens regler. För en forskare finns det många fördelar med öppen vetenskap.

– Forskarna får flera citat och bättre spridning för det de skriver. Samhälleligt borde vetenskapligt arbete vara öppet och transparent då det mesta är offentligt finansierat.

Dessutom underlättas kommunikationen mellan forskarna.

– Om du som forskare undrar vad din kollega skrev om kan du titta på din kollegas profil på universitetets forskningsportal. Om hen har publicerat öppet eller parallellpublicerat i portalen finns det länkar till alla artiklar som du direkt kan läsa.

På Åbo Akademi hittar man dem på research.abo.fi.

Förutom att det finns krav på att forskningsresultat ska vara tillgängliga börjar det även finnas krav på att forskningsdata ska göras tillgängliga. Eller om inte data kan göras öppet tillgängliga så ska metadata vara tillgänglig, det vill säga informationen om att forskningsdata samlats in eller skapats.

– Biblioteket är värd för open scienceutvecklingen vid Åbo Akademi. Inom

de ramarna har vi en informationsspecialist som undervisar, ger råd och utvecklar infrastrukturen för att göra det lättare att göra rätt med sina forskningsdata. För att kunna göra forskningsdata öppet tillgängligt är det mycket viktigt att planera väl. Till exempel har lagstiftningen ändrats särskilt för den som samlar in data från människor, och det är viktigt att ha samtycken och avtal med informanterna i skick för att data ska kunna delas senare. Att forskningsdata börjar göras tillgängligt är en viktig del av transparensen inom forskningen.

Vill du veta mer om Branders?

Läs Olof Mustelins bok ”En osjälvisk längtan att skänka forskningen ett starkt stöd”.

Familjen Branders och Åbo Akademis bibliotek. ÅA:s förlag 2001.

Sjukskötaren och sjukhusbibliotekarien Else Branders var en av de mest förmögna finländarna vid sin död 1997. Hon testamenterade nästan hela sin förmögenhet till Stiftelsen för Åbo Akademi.

Fonden som möjliggör forskning Gösta Branders forskningsfond är den största fond som Stiftelsen för Åbo Akademi förvaltar. Den bygger på en donation av Gösta Branders dotter Else Branders (1901–1997). Hon var vid sin död en av de mest förmögna personerna i Finland och testamenterade så gott som hela sin förmögenhet till stiftelsen. Hon var sjukskötare men arbetade sedan 1937 som sjukhusbibliotekarie vid Röda Korsets sjukhus i Helsingfors. 1943–1978 fungerade Else, i sin fars efterföljd, som ombud i Helsingfors för Åbo Akademis bibliotek och hon ordnade bokdonationer men också särskilt donationer till ÅAB:s omfattande bildarkiv.

Fonden är den viktigaste för Åbo Akademi när det gäller informationsförsörjning för forskning och undervisning. Fonden finns för inköp och friköp av litteratur och för projekt som gagnar biblioteket.

Makarna Branders donerade år 1934 en miljon mark för ett universitetsbibliotek, med önskan om omedelbara åtgärder. Redan tidigare hade bokhandlaren Gösta Branders (1869–1955), som byggde upp och ledde Akademiska bokhandeln, donerat en stor mängd böcker till akademin. Åboarkitekten Erik Bryggman ritade akademins biblioteksbyggnad, Boktornet, som överlämnades till Stiftelsen för Åbo Akademi år 1935, ett år efter att grundstenen lades. Paret Branders donerade ytterligare 18 miljoner mark till en byggnadsfond för bibliotekshusets tillbyggande. Tillbyggnaden stod klar 1957 enligt ritningar av Woldemar Baeckman. Utan privata donationer hade bygget inte varit möjligt.

35

I N B L I C K

2 0 2 1

Text: Veronica Aspelin • Foto: Hanna Oksanen / Turun yliopisto

Elias Tillandz-priset till förtjänstfull forskning om hållbar bioteknik Elias Tillandz-priset delas årligen ut för bästa vetenskapliga artikel som publicerats av forskarna vid BioCity Turku.

I år gick priset till professor Yagut Allahverdiyeva-Rinne och hennes forskningsgrupp som har klarlagt cyanobakteriernas möjligheter att fungera som levande cellfabriker som producerar nyttiga kemiska föreningar med hjälp av solljus. illandz-publikationspriset har fått sitt namn efter Elias Tillandz (1640– 1693), professor vid Akademien i Åbo. Tillandz införde de empiriska vetenskaperna i Finland och publicerade den första egentliga vetenskapliga artikeln i Åbo. Åbo Akademis kansler Carl G. Gahmberg valde ut pristagaren år 2021 på förslag från hela forskarkåren vid BioCity Turku. I priset ingår ett stipendium med stöd av Stiftelsen för Åbo Akademi. I år överräcktes priset för 17:e gången i samband med BioCitysymposiet torsdagen den 19 augusti 2021.

– Jag gratulerar BioCity Turku för så många fina artiklar. Det var inte lätt

att avgöra vilken av dem som var bäst.

När jag fattade mitt beslut lade jag särskild vikt vid att forskningen skulle vara innovativ. Något som också var viktigt är att forskningen verkligen har bedrivits i Åbo. Den prisbelönta forskningen har avsevärda förtjänster och med hjälp av den kommer man i framtiden potentiellt kunna producera olika plaster på ett sätt som är mycket mer skonsamt för miljön, summerar Gahmberg.

Cyanobakterier kan upprätthålla långvarig etenproduktion I och med de globala utmaningar vi står inför med beaktande av t.ex. klimatförändring, energisäkerhet och sinande naturresurser har det uppstått ett behov av en övergång från en linjär fossilbaserad ekonomi till en hållbar cirkulär (bio)ekonomi. För att vi ska kunna ta steget över till en cirkulär ekonomi behöver nya tekniker för att producera förnybara bränslen och kemikalier vidareutvecklas.

Eten är en av världens viktigaste organiska nyttokemikalier. Den används i tillverkningen av plast, fibrer och andra organiska material. År 2022 kommer det att behövas mer än 185 miljoner ton eten årligen.

En forskningsgrupp vid Åbo universitet under ledning av professor Yagut Allahverdiyeva-Rinne har fångat etenproducerande cyanobakterier på en polymerfilm, varvid bakterierna producerade eten under en sammanhängan-

de period på hela fyrtio dagar.

– En så här långvarig etenproduktion med hjälp av bakterier är exceptionell och möjliggörs av en polymerfilm som skyddar cellerna. En sådan syntetisk biofilm begränsar kraftigt cellernas tillväxt och får en betydande del av de fotosyntetiska metaboliterna att delta i etenbiosyntesen i stället för att cellerna bildar biomassa. Etengas frigörs från biofilmen och den kan i framtiden samlas in från bioreaktorns gasfas, berättar Allahverdiyeva-Rinne.

– I vår forskning använde vi oss av den redan tidigare genetiskt modifierade cyanobakterien Synechocystis sp. PCC 6803 som bildar ett etenproducerande EFE-enzym. Närvaron av EFE i cyanobakteriecellerna möjliggör etenproduktion med hjälp av cyanobakteriens metabolism, solenergi och koldioxid som fås ur luften, tillägger Allahverdiyeva-Rinne.

Forskningen öppnar nya möjligheter att utveckla effektiva fotosyntetiska cellfabriker nedsänkta i ett fast bionedbrytbart material, vilka producerar eten. Resultaten hjälper dessutom uppskalningen av processen så att den fungerar industriellt.

Forskningen har bedrivits inom ramen för Nordaquas verksamhet. Nordaqua är ett nordiskt excellenscentrum som koordineras av Åbo universitet.

Den prisbelönta artikeln Towards sustainable ethylene production with cyanobacterial artificial biofilms finns att läsa i den vetenskapliga publikationen Green Chemistry.

37

I N B L I C K

2 0 2 1

ELDEN SOM FÖRSTÖR OCH FÖRLÖSER För Astrid Swan är cancern en ständigt närvarande del av livet och konsten. För Hanna Meretoja gav sjukdomen modet att leva på full låga. På Aboagora möttes de kring en modern lägereld för ett samtal om elden som förstör, förlöser och ger nytt liv. >>>

39

I N B L I C K

2 0 2 1

Text: Sanna-Maria Sarelius • Foto: Outi Törmälä, Linda Svarfvar

A

rtisten, genusforskaren Astrid Swan insjuknade i bröstcancer år 2014.

Hon var 32 år och hade gett ut flera hyllade album. År 2017 fick hon ett återfall och fick höra att hon lider av en obotlig form av bröstcancer. Två år senare gav hon ut sin debutbok och hösten 2021 är hon aktuell med ett nytt album och en doktorsdisputation.

– Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jobba mitt i natten. Eftersom jag är obotligt sjuk får jag jobba precis då det faller mig in, konstaterar hon med ett avmätt leende.

Professorn i allmän litteraturvetenskap Hanna Meretoja hittade en knöl i sitt bröst år 2019. Att insjukna i cancer väckte motstridiga känslor, en av dem var känslan av att vara för ung för sin sjukdom. Meretoja har gjort en akademisk kometkarriär och blev utnämnd till professor vid Åbo universitet som 39-åring.

– Bröstcancer? Är jag inte för ung för det, tänkte jag. Jag brukar skämta att jag har fått en gammal mans titel och en gammal kvinnas sjukdom.

För Meretoja hade insjuknandet också en förlösande effekt. Hon tog tag i sin gamla dröm om att skriva en roman, något hon alltid bävat för.

– Jag insåg hur mycket skammen styrt mig. Förut var jag rädd för att misslyckas: tänk om min bok sågas av recensenterna? Hur pinsamt skulle inte det vara för en professor i litteraturvetenskap! När jag insjuknade släppte skamkänslan.

Det allmängiltiga i det personliga Hanna Meretoja talar snabbt, pratet bubblar ur henne och tanken avbryts av skrattsalvor. Astrid Swan lyssnar, avväger och dröjer med orden. De

två hittade ändå snabbt en gemensam melodi då de ombads ställa upp som key note speakers på Aboagora.

Temat för seminariet var eld, ett element som ingendera har ett naturligt förhållande till.

– Vattnet är mitt element och jag har svårt att relatera till eld. Elden känns som en destruktiv och hotfull kraft för mig, den bränner och förstör, konstaterar Swan och Meretoja håller med.

I Hanna Meretojas kommande roman hittade de till sist en inramning för samtalet som de båda kände sig hemma i. Boken utspelar sig i skärgården under forneldarnas natt och den gav gnistan till ett samtal kring en modern lägereld i Sibeliusmuseum.

– Lägerelden har alltid varit en naturlig omgivning för historieberättande och vi har båda forskat i berättelser, konstaterar Meretoja.

De är båda vana att kunna uttrycka sig.

När de talar om cancer gör de det med en forskares skarpa blick, de dissekerar sjukdomserfarenheten systematiskt och pejlar analytiskt sina personliga upplevelser mot det allmängiltiga.

– Min sjukdom är konstant närvarande och den definierar vad jag kan göra.

Cancern ger mig en stämpel men jag tänker att den också lockar människor till mig och min konst. Jag har svårt att ge en intervju utan att tala om cancer, säger Swan.

Hanna Meretoja instämmer: – Jag vill inte bli förminskad till enbart cancersjuk, men jag tycker att det är viktigare att tala om min erfarenhet och försöka minska på stigmat kring cancer än att vara rädd för att bli presenterad i media som ”den där cancersjuka professorn”. Jag har råd att bjuda på den här personliga, sköra sidan av mig trots att jag inte är van vid att föra fram mig själv som person.

>>>

När de talar om cancer gör de det med en forskares skarpa blick, de dissekerar sjukdomserfarenheten systematiskt och pejlar analytiskt sina personliga upplevelser mot det allmängiltiga.

>>>

341 7

I N B L I C K

2 0 2 1

Sorgen som en konstant följeslagare Båda talar om vikten av att föra fram ett mer mångsidigt narrativ kring cancer och Hanna Meretoja lyfter fram några vanliga vanföreställningar: – Man talar om cancern som en kamp och betonar vikten av en positiv attityd. Jag utmanar den retoriken, eftersom insjuknandet i sig är så slumpmässigt och det handlar om ett fel i celldelningsprocessen. Om man säger att den cancersjuka själv kan påverka sitt tillfrisknande med sin attityd, vad betyder det för dem som inte tillfrisknar? Har de inte kämpat tillräckligt hårt?

Att få cancerdiagnosen var som en chock för henne, en upplevelse som går att likna vid att gå sönder. Men strax ville hon gå på djupet med känslorna och verkligen utforska tanken om att dö.

– Det finns en standardmall för hur

man förväntas reagera.

Man ska ”jobba sig” genom cancerbeskedet på ett visst sätt, men mina reaktioner passade inte alls in i den mallen. Jag sörjde fel och jag anpassade mig inte på rätt sätt, säger Hanna Meretoja.

Cancern lärde henne att allt går inte att planera och optimera.

– Jag hade gjort allt rätt: jag åt hälsosamt, motionerade, födde barnen vid ung ålder, ammade dem länge – och ändå insjuknade jag. Det kändes orättvist. Vi blir matade med budskapet att vi kan påverka våra liv med våra egna val, men cancer kan drabba vem som helst.

Astrid Swan

Hanna Meretoja

Astrid Swans reaktion till diagnosen var annorlunda. Hon tänkte i stället ”varför inte jag?”.

– Jag accepterade snabbt diagnosen men jag jobbar fortfarande med sorgen över allt jag förlorat vid ung ålder och kommer att gå miste om. Sorgen är en konstant följeslagare.

Att leva på full låga Meretoja vill lyfta fram också de positiva förändringar och insikter som sjukdomen gett henne. Hon nämner prioriteringar i livet och att få syn på andra människors omtanke som exempel. Att kun-

na stanna upp och säga ”jag älskar dig” till närstående i tid, men också avsäga sig ansvar och tacka nej till sådant som man inte har lust med.

– Före jag insjuknade hade jag en stark självcensur och gjorde mycket av ren pliktkänsla, det har avtagit med cancern. Jag värdesätter också insikten om att allt hela tiden är halvfärdigt i livet, det finns inget stadie då man är gammal och klok och färdig. Nu kan jag leva på full låga och jag vill hålla fast vid den känslan.

Swan säger att hon kan ha samma tankar men att hon sedan drabbas av ont samvete över att uppleva cancern som något positivt: – Cancern har gett mig en frihet som jag uppskattar, men sanningen är att den också kommer att ta mig bort från mina närmaste. Jag tror inte på ödet men jag har godkänt att det här är min stig.

”Jag tror inte på ödet men jag har godkänt att det här är min stig.”

43

I N B L I C K

Lassi och Vigny

2 0 2 0

KÄRLEK ÖVER

I N B L I C K

2 0 2 1

Text: Veronica Aspelin • Foto: Rewan Kakil, Saara Janhonen, Heikki Räisänen

GRÄNSERNA Fotoutställningen Kärlek över gränserna lyfter fram sju unika par vars kärleksrelationer sträcker sig bortom etnicitet, tro, könsnormer och funktionsvariation. Berörande svartvita porträtt med tillhörande citat öppnar upp för personernas erfarenheter av fördomar, stigmatisering och förtryck, både inom den egna och partnerns kultur, mot dem som individer och mot deras förhållande.

I

juni 2021 hade utomhusutställningen Kärlek över gränserna vernissage på Kloster-Mellangatan i Åbo. Fotoutställningen visades fram till medlet av augusti och behandlade högaktuella teman såsom mångkulturalism, förtryck och stigmatisering inom och över de etniska gränserna, i kontexten parförhållanden.

– Idén bakom utställningen bottnar i vår egen relation och det stigma vi har fått utstå som individer och som par.

Jag har blivit kallad för ’matupatja’ och ’suvakkihuora’ av finländska män, för att jag som finsk kvinna sällskapar med en man från Kurdistan. På nätet läser jag kommentarer om att sådana som jag borde våldtas av invandrare och på stan har jag blivit stoppad av finländare som undrar om jag behöver hjälp med att fly från min partner. Män av min mans kultur har istället anklagat mig för att vara bland annat otrogen och alkoholist.

Det här berättar Saara Janhonen som tillsammans med sin partner Rewan Kakil står för utställningens fotokonst och koncept, utarbetat i nära samarbete med projektledare Nana Blomqvist.

I Kärlek över gränserna delar Janhonen och Kakil sin egen berättelse genom fem fotografier och citat, men också sex andra pars erfarenheter av mångkulturella relationer.

Från idé till verklighet Utställningen Kärlek över gränserna förverkligades i anslutning till Hub Turkus pågående projekt Gränsöverskridande dialogkultur, vars syfte är att stärka demokratiarbetet inom utbildningsväsendet och tredje sektorn.

Projektet har tagit uttryck i form av föreläsningar och workshopar, bland annat kring ämnena medieläskunnighet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Nana Blomqvist fungerar som projektledare för Gränsöverskridande

dialogkultur och har själv ägnat sin akademiska och professionella karriär åt bland annat dessa ämnesområden.

– Tanken var att jag under projektet skulle föreläsa för lärare, ungdomsarbetare och representanter från tredje sektorn, men med anledning av coronapandemin ställdes flera av mina utbildningstillfällen in. Istället sökte jag nya tillvägagångssätt för att sprida kunskap. Rewan hade tidigare fotograferat för ett av mina projekt och när han och Saara introducerade sin utställningsidé för mig ansökte jag genast om finansiering, berättar Blomqvist.

Regionförvaltningsverket beviljade arbetsgruppen merparten av de medel som behövdes och tack vare ett ytterligare stöd à 3 000 euro från Stiftelsen för Åbo Akademi kunde utställningen förverkligas utomhus. Stiftelsens bidrag användes för de vädertåliga fotoramarna byggda av Hasan Al-Rubaye, Jenny Wiiks grafikerarvode och för vernissagen som hölls i juni.

– Jag såg flera fördelar med att arrangera utställningen under bar himmel.

Lösningen var trygg ur ett coronaperspektiv, den lockade besökare till ett av Åbos vackraste kvarter och var tillgänglig en stor del av dygnet, utan krav på bemanning. Den utrustning stiftelsen investerade i kommer också att utnyttjas i kommande utställningar, säger Blomqvist.

>>> 45

Laura och Tommi

”Vi vill alla bli sedda för just dem vi är”

Mångkulturell kärlek De sju par som medverkade i Kärlek över gränserna delade sina erfarenheter av fördomar och förtryck baserat på bl.a. etnicitet, hudfärg, kön och funktionsvariation. För finländska Lassi och kongolesiska Vigny handlar det om att hon är svart och han vit, men också om att han sitter i rullstol.

– I deras berättelse syns spår av det postkoloniala kulturarvet där hudfärg likställs med en viss status. Samtidigt utsätts Lassi för ableism, diskriminering av personer med funktionsvariation. Faktumet att han sitter i rullstol gör att han förlorar en del av sin manlighet i samhällets ögon, och blir en ”plånbok på hjul”, som han själv uttrycker det. Lassis fru Vigny stämplas som en hora, ute efter hans pengar och ett uppehållstillstånd i Finland, förklarar Blomqvist.

Signaturerna ”I” och ”L” delar sina erfarenheter av att vara homosexuella män i Finland och att dessutom sällskapa med en man av annan etnicitet och tro. Muslimska ”I” upplever ett utanförskap i form av sin sexuella läggning men också av att inte tillhöra landets majoritetsbefolkning.

– Han bryter mot flera patriarkala

samhällskoder och fördöms både av personer i sin egen kultur och av sin finländska partners kristna community. Parets situation är så laddad att de har valt att förbli anonyma, säger Blomqvist.

minoritetsstress, patriarkal hederskultur och polarisering. Endast genom att belysa dem, sprida kunskap om deras förekomst och i vissa fall även ta till lagstiftning kan vi aktivt arbeta för att motverka dem, konstaterar Blomqvist.

Gemensamt för de medverkande paren är en önskan om att fritt få uttrycka sin kärlek, utan att misstros för att utnyttja sin respektive för egoistiska syften, eller att förhållandet exotiseras.

– Vi vill alla bli sedda för just dem vi är – alldeles vanliga förälskade par, säger fotokonstnärerna Janhonen och Kakil.

Blomqvist får medhåll av fotokonstnärerna som också vill fortsätta arbeta kring temat.

– Förhoppningsvis kan de här verken ställas ut i andra sammanhang framöver. Konst är ett språk vi alla talar och genom foto och rörligt bild vill jag fortsätta väcka känslor, skifta perspektiv och bygga broar, avslutar Rewan Kakil.

Behov av fortsatt dialog Kärlek över gränserna togs väl emot bland utställningsbesökarna som uppfattade fotokonsten som rörande, stark och tankeväckande. När utställningen plockades ner i augusti fick de sju kärleksparens berättelser leva vidare i nya format.

– Jag kommer att utveckla ett undervisningsmaterial baserat på utställningens tema och innehåll i samarbete med en av Hub Turkus pedagoger, riktat till högstadie- och gymnasielärare, ungdoms- och integrationsarbetare.

De här berättelserna förkroppsligar strukturella samhällsproblem såsom rasism, förtryck, ableism, homofobi,

Nana Blomqvist

I och L

H­óng Có och Nátalie

Saara och Rewan 47

”

Teologi teologi är alltid mer än Text: Kristiina Teppo • Foto: Heikki Räisänen

>>>

I N B L I C K

2 0 2 1

49

Polin-institutets forskningschef Mika Vähäkangas och koordinator Laura Wickström ser på teologisk forskning som ett gränsöverskridande fält där forskare från olika vetenskapsgrenar möts. Nu har de siktet inställt på forskning av toppkvalitet med internationell framgång.

M

öblemanget, den ståtliga kristallkronan och freskomålningen som svävar över besökarna i Runda rummet i Åbo Akademis fastighet Teologicum inspirerar till diskussion om allt mellan himmel och jord – bokstavligt talat.

Här möts också Polin-institutets nyanställda forskningschef TD Mika Vähäkangas och institutets koordinator FM, PM Laura Wickström för ett samtal om Polin-institutets framtid.

Wickström är doktorand i religionsvetenskap med ett särskilt intresse för islam. Under utbytesstudier i Tyskland åren 2004–2005 fördjupade hon sig i islamsk rätt och sharia – forskningsområden som vid den tiden fortfarande var rätt okända i Finland. Wickström jobbade även som forskningskoordinator vid Finlands Mellanösterninstitut i Beirut åren 2015-2016. För närvarande forskar hon i islam och miljöfrågor inom ramen för sin doktorsavhandling.

Som första anställd vid Polin-institutet delar hon sin tid mellan forskningen och koordinatorsjobbet.

– Så fort jag såg rekryteringsannonsen kände jag igen mig och visste att det var det här jag ville göra. Tidigare har motsvarande uppgifter skötts av institutets tidigare föreståndare Anni Maria Laato och av Polin-direktionen, men ingen har gjort det på heltid. Från och med i år är Mika och jag anställda specifikt för uppdragen som koordinator och forskningschef. De som byggt upp grunden för institutet vid sidan om sitt egentliga arbete är värda en eloge, säger Wickström.

Till Wickströms arbetsuppgifter hör att skapa en så gynnsam forskningsmiljö som möjligt för institutets forskare samt att sköta om administrativa uppgifter.

Hon tillträdde tjänsten i april 2021, medan Mika Vähäkangas tillträdde som forskningschef i september samma år.

Vähäkangas har en bakgrund inom

missionsvetenskap och har doktorerat i teologi vid Helsingfors universitet.

De senaste åren har han arbetat vid Helsingfors universitet, Makumira University College i Tanzania och sedan 2009 innehar han professuren i missionsvetenskap med ekumenik vid Lunds universitet.

Forskningens mångfald en rikedom Laura Wickström upplever Polininstitutets olika forskningsgrenar som berikande och ser flera fördelar med att själv ha en bakgrund inom både statsoch religionsvetenskap, trots att hon jobbar för ett teologiskt forskningsinstitut.

– Visst finns det skillnader i till exempel i forskningens frågeställning, metod och syfte, men jag skulle inte säga att det finns någon polarisering mellan teologi och religionsvetenskap eller andra forskningsgrenar, menar Wickström.

Enligt Mika Vähäkangas är det numera omöjligt att hantera teologi som en separat bubbla där allt kretsar kring kristendomen.

– Teologi är alltid mer än teologi, och enligt mig måste all teologi också inkludera möten med andra religioner. Om man forskar i kyrkohistoria måste man samtidigt forska i historia.

Teologisk forskning kan också relatera till språkvetenskap, arkeologi och så vidare, förklarar Vähäkangas.

Polin-institutets direktion fastställer ramarna för forskningsinstitutets verksamhet. Finansieringen och valet av forskningsprojekt är transparent.

Oftast är det doktorander och andra forskare inom fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi som fyller kraven för understöd.

– Polin-institutet eller dess direktion är ingen familjeverksamhet. Direktionen består av både externa sakkunniga och anställda vid Åbo Akademi, säger Vähäkangas.

Vågar ställa svåra frågor Kyrkans roll i samhället har förändrats som ett resultat av politiska omvälvningar, nya ideologier och rådande samhällsstruktur. Varken Vähäkangas eller Wickström kan dölja sin entusiasm över att få diskutera forskningstrender och aktualiteter inom teologi, andlighet och kultur.

– I mitt forskningsarbete har jag lagt märke till att de flesta människor vill ha fast mark under fötterna snarare än att ifrågasätta allt här i livet. Vissa traditioner vill vi helt enkelt hålla fast vid, även om deras uttrycksformer ändras. Också många nya religiösa format består av konservativt innehåll gällande till exempel liturgin, berättar Vähäkangas.

Vähäkangas går in på hur nationalism, pietism och romanticism har påverkat teologiska åsikter och kyrkans arbete.

Missionsarbetet är en mycket mera invecklad historia än vad allmänheten har uppfattat, till exempel bibelöversättningarna är på ett sätt en följd av tidens ideologi gällande nation och språk. Även begreppsdefinitioner ändras genom tiden och därför kräver forskningen klarhet angående dem.

Definitionerna av vad som exempelvis uppfattas som konservativt eller liberalt ser ganska olika ut på 1920- eller 2020-talet.

Borde teologin förnyas?

I och med sin bakgrund inom missionsvetenskap har Vähäkangas intresserat sig för varför kristendomen ser ut som den gör i Europa, versus vilka uttryck den tar i nyare afrikanska nationer. Enligt Vähäkangas kan dagens kyrkoorganisation inte längre fungera enligt den hierarkiska struktur som den hittills har gjort. Frågan kvarstår: om kyrkan borde förnya sig – hur borde den då se ut?

– Idag finns ett gap mellan kristendomen och de övriga delarna av livet.

Det återspeglas i språket, i musiken, i synen på sex – hur många ungdomar understöder till exempel tanken att sex är bara för äktenskapet, frågar Vähäkangas och fortsätter: – Eller att inte kunna ifrågasätta rådande åsikter på sin arbetsplats, det är helt enkelt inte i samspel med dagens samhälle.

Vähäkangas kritiska inställning till hur dagens teologi ser ut i praktiken verkar inte tolkas som att svära i kyrkan av Polin-institutet. Tvärtom, valet av Vähäkangas och Wickström tyder på en önskan om friska vindar inom det teologiska forskningsfältet.

Mika Vähäkangas och Laura Wickström vill satsa på att utveckla institutets dragkraft och internationella nätverk för att locka toppforskare. Båda enas i att det även måste finnas substans bakom den marknadsföringen, och att det inte räcker med att påstå att institutet siktar på toppforskning.

– Som forskningsinstitut bär vi ansvaret för att ställa svåra frågor och öppna upp nya tankespår. Vi måste tänka på framtiden, sammanfattar Vähäkangas.

Inez och Julius Polin -institut för teologisk forskning • Polin-institutet har namngetts efter affärsidkarna Inez (1885–1966) och Julius Polin (1869–1960), som under sin livstid aktivt främjade finlandssvensk kultur.

• Makarna Polins förmögenhet var placerad i en moderfond som delade ut understöd till oberoende dotterfonder. Dotterfondens Julius Polins förfäders minnesfond förvaltning handhades av Stiftelsen för Åbo Akademi.

• Enligt parets önskan skulle fondens medel användas till understöd av teologistuderande eller andra behov inom den teologiska fakulteten.

51

I N B L I C K

2 0 2 1

Den dolda instrumentsamlingen öppnas upp Finna ger både forskare och andra nyfikna möjlighet att bekanta sig med föremål i Sibeliusmuseums samlingar.

Text: Heidi Furu • Foto: Sibeliusmuseum

I Finna kan man bekanta sig med flera olika typer av harts ur violinbyggaren och cirkusartisten Carlo Bergmans samling, som är en del av Sibeliusmuseums instrumentsamling.

V

et du vad harts är och vad det används till?

Och vet du varför harts som tillhört en cirkusartist ingår i Sibeliusmuseums instrumentsamling?

Harts är ett ämne som behövs för att spela stråkinstrument. Om man inte dragit harts mot stråkens tagel kommer inget ljud ur violinen eller kontrabasen.

Det finns olika typer av harts, vissa används för stålsträngar medan andra används för strängar av syntetiskt material eller naturmaterial. Dessutom varierar typen av harts som används beroende på instrumentet, till exempel violin, cello och kontrabas.

– I år har vi för första gången någonsin katalogiserat och fotograferat harts i våra samlingar. Majoriteten av hartssamlingen har tillhört violinbyggaren och cirkusartisten Carlo Bergman, säger Unna Toropainen, chef för museerna vid Stiftelsen för Åbo Akademi.

Bilderna på harts är inte enbart intressanta för en musikforskare, vem som helst kan fascineras av de vackra små askarna och beundra de fina nyanserna som de olika typerna av harts har.

– Vi har för tillfället cirka 17 000 foton i Sibeliusmuseums fotosamling. Där finns bilder av musiker, kompositörer, körer, orkestrar och motsvarande, säger samlingsintendent Sanna LinjamaMannermaa.

Öppnar upp instrumentsamlingen I och med Finna blir såväl fotosamlingen som instrumentsamlingen synliga och tillgängliga. Hittills har en stor del av instrumentsamlingen varit helt dold, eftersom endast en del av instrumenten är utställda i museet åt gången.

Materialet i Finna visar på bredden i instrumentsamlingen.

– Förutom instrument ingår allt från pianopallar och notställ till stämtappar och trumpinnar, berättar Unna Toropainen.

Mängden information kring de olika posterna i Finna varierar. För vissa föremål finns utförlig information, för andra endast namn och mått. I Finna hittas också metadata, alltså information, om noter, fotografier, brev, affischer och konsertprogram som finns i samlingarna.

Ett exempel är bilden på syskonen Wolter och Greta Stenbäck (gift Dahlström) på nästa uppslag, tagen av fotografen Charles Riis & Co i Helsingfors.

Greta Dahlström (1887–1978) var musiklärare, körledare, kompositör och musikkritiker. Hon anses vara en av de viktigaste insamlarna av finlandssvensk folkmusik.

Dahlström var intresserad av musik sedan barnsben. Hennes systematiska insamlande och upptecknande av folkmusik inleddes ändå av en slump då hon på 1920-talet besökte ön Lom i den åboländska skärgården och fick höra en man sjunga en melodi hon

>>>

Finna.fi är en söktjänst som samlar material från hundratals inhemska aktörer på ett och samma ställe.

• De bilder ur Sibeliusmuseums samlingar som publiceras i Finna kan användas fritt, förutsatt man nämner källan och fotografen.

Sibeliusmuseums bilder publiceras i Finna under licensen CC BY 4.0.

• Material ur museet Ett hems samling, konstnärshemmet Casa Haartmans samling samt stiftelsens konstsamling kommer också att finnas i Finna.

53

inte hört tidigare. Det visade sig att mannen hade en bred repertoar som Dahlström blev intresserad av. Efter detta fick hennes vistelse på ön en ny betydelse, och hon började samla in folkmusik även av andra invånare på ön.

Dahlström ansökte om stipendium från Svenska Litteratursällskapet (SLS) och reste runt i Åbolands skärgård, på Åland, i östra Nyland samt i svenska Österbotten för att uppteckna folkmusik.

Förutom att Dahlström hade ett brinnande intresse för att bevara den försvinnande musiktraditionen hade hon en förmåga att medan hon lyssnade snabbt och noggrant anteckna musiken på notpapper. Hon använde ingen inspelningsteknik under sina insamlingsresor, med undantag för den sista musikinsamlingen hon gjorde år 1961.

Brodern Wolter Stenbäck (1884– 1956) var aktivist och anses vara den som initierade turismen till Lappland och Petsamo. Det är trots allt endast en liten del av Sibeliusmuseums omfattande arkivmaterial som nu blir tillgängligt i Finna.

– Några få procent av hela arkivmaterialet kommer i detta skede med i Finna eftersom endast en liten del av samlingarna är katalogiserade. Nu publiceras det som finns katalogiserat, totalt rör det sig om 57 000 poster, säger LinjamaMannermaa.

Katalogiseringsarbetet fortsätter och materialet i Finna utökas kontinuerligt.

– Finna underlättar forskarnas jobb eftersom man med en sökning kan hitta material från flera olika arkiv, bibliotek och museer i Finland. Det ger forskaren en bra helhetsbild, säger Linjama-Mannermaa.

Viktigt är också att man kan räkna med att informationen i Finna stämmer, eftersom de organisationer som deltar i Finna är pålitliga – främst arkiv och bibliotek. En annan fördel med Finna är att materialet är tillgängligt oberoende av var man befinner sig, vilket är betydelsefullt till exempel för släktforskare.

Finna ger samtidigt möjlighet att komplettera informationen om arkivsamlingen.

– Då folk bläddrar i Finna och hittar

Orgelmekanikminiatyren är ett ypperligt exempel på mångfalden i Sibeliusmuseums instrumentsamling. Orgelmekanismen är antagligen tillverkad av J. A. Zachariassen i Nystad en okänd bild kanske de känner igen personen. I Finna finns ett kontaktfält som kan användas om man har ytterligare information om till exempel en bild, eller om man upptäcker felaktig information som behöver korrigeras, säger LinjamaMannermaa.

Toropainen säger att det är en kulturgärning från stiftelsens sida att materialet nu blir tillgängligt.

– Samtidigt som Finna gör kulturverksamheten inom stiftelsen mer känd visar det att Sibeliusmuseum är ett hus fullt av musik med allt vad det innebär.

Greta Dahlström hade en stor betydelse för den finlandssvenska folkmusiken. Här ses hon tillsammans med sin bror, aktivisten Wolter Stenbäck.

Foto: Charles Riis & Co, H:fors.

Varje onsdag kl. 19

HÖSTEN 2021 3.11

JAZZ – KIELO KÄRKKÄINEN

10.11

KOMPOSITIONSKONSERT – TURKU UNDERTAKINGS

Kielo Kärkkäinen, Matti Salo, sång och gitarr, Sami Sippola, tenorsaxofon

Turku Ensemble & Friends • Matti Heininen

17.11 KLASSISK ONSDAG – SOUVENIRS

Teppo Ali-Mattila, violin / viulu, Marie Körkkö, piano

24.11

KLASSISK ONSDAG

1.12

ELEKTRONISK AFTON – KONEIDEN LAULU

8.12

KLASSISK ONSDAG

Mirka Malmi, violin, Tiina Karakorpi, piano, Susanna Välimäki, Nuppu Koivisto, programledare

Laura Naukkarinen, Tatu Metsätähti, Petri Kuljuntausta, elektroniska instrument och elektroakustiskt ljudmaterial

Miina Järvi, violin, Mihkel Järvi, piano

Biljetter 15 € / 12 € Konserterna börjar kl. 19, dörrarna öppnas kl. 18 Biskopsgatan 17 / Piispankatu 17 / 050 337 6906

Matti Heininen

Vill du veta mer om vad Stiftelsen för Åbo Akademi gör?

Läs vår e-årsberättelse på årsberättelse.stiftelsenabo.fi

Följ oss på sociala medier:

stiftelsenabo.fi