Page 1


Haningeskolan context projects passage exhibition


Haningeskolan (The Haninge School) Haningeskolan is a project by the Design Process Studio, KTH School of Architecture taking place in Haninge between January 28 and May 31 2013. Once upon a time architects aim was to intervene – to plan and design the world according to human needs – today architects are content with simply describing the world, re-acting to market forces instead of taking action for the construction of a better society. During the spring semester of 2013, students from the Design Process Studio have been working in and with Haninge, a municipality some thirty minutes south of Stockholm. During the autumn we had discussions around a loose kind of collaboration with artists Eva Arnqvist and Johanna Gustafsson Fürst within their forthcoming project “Kanske en lekplats i mitten.” (Maybe A Playground in the Middle.) Through them we were offered space to work in Haninge, both at the youth centre Lakeside and at the Haninge house of culture. We organized a lecture series were we invited practices Studio Basar from Romania, STEALTH from Serbia/Holland, Svensk Standard, Anna Högberg and Eva Arnqvist and Johanna Gustafsson Fürst to present alternative strategies for how to work with public space. Alongside with the students individual work, we have had workshops, reviews and seminars trying to identify possible projects, both for actual interventions in the public realm, as well as theoretical and more traditional design based works, focusing on site-specific possibilities for Haninge. We decided to collect this different inputs and to work under the name Haningeskolan (The Haninge School), the activities by Haningeskolan have also worked as a plug-in within the art project “Kanske en lekplats i mitten.” at the Haninge Art Centre. Here the School of Architecture could be seen as an exhibited art object were all tutorials, lectures and studio work took place in the exhibition open to a general audience. At the same time we have produced an exhibition on architecture, planning and the social dimension of contemporary society. As a continuation of the course Public Intervention, every Friday we turned a passage between a public square and a shopping mall into an architectural hackspace were we have tested spatial and programmatic reconfigurations of public space under the headlines Architecture, Music, Sport. Through a collaborative process the students have decided and developed different programs and activities for each Friday. Together

we have then developed architectural proposals for how to engage with the space, and then built whatever equipment, furniture and sets needed to support each event. The design could be understood as a kind of mobile infrastructure for the enhancement of public space. For the final part of the project this infrastructure has been transformed and used as an exhibition design were a collectively curated selection of individual student works and investigations are being displayed. During this time in Haninge we have been concerned with creating a hopefully more nuanced and down to earth view on what architectural vision, construction and building could be. Not by being modest but instead by speculating on 4000-year futures, the rise of the sport cabins, a suprematist view on architecture, vague space, illegal city-plans, shipwreck methodologies, constructed islands, publishing, lakeside bath cabin, a communal brewery, the architecture of reserves and extreme localism. What is Haningeskolan all about? Introduction As a reaction to the lucid and ambiguous nature of Haningeskolan I have tried to formulate some concepts, speculations and reflections. They are not reactions to a specific situation in Haninge, they are not written in order to propose solutions or provide answers, they are supposed to be read as an attempt to formulate problems and questions. Most of them are centred on subjective readings of what could be described as a Swedish condition. Being born in the late sixties, my childhood coincided with the pinnacle and culmination of the welfare state under social democratic rule. I grew up in an area planned and built as a part of the million program, rows of identical prefabricated concrete single family houses built on the most fertile farmland in the country. Never before in Europe had such a largescale villa area been constructed. Hundreds and hundreds of new families settled in the clay, everywhere new lawns, kids, fresh asphalt and the latest Volvo model. This ambition for a model society could stand as a representation of Sweden in these times, a state-built suburban middle-class neighbourhood, a society operating through an alloy of capitalism and Social democracy.


Identification At the end of the sixties and beginning of the seventies Susan Sontag lived in Sweden working as filmmaker. In 1969 she wrote a text called Letter from Sweden, were she explores the character of Swedes, Sweden and Swedish-ness. She writes: “Swedes have, compared with many other European peoples, a relatively weak drive toward differentiation as individuals, which is not compensated for by participation in organic structures of community. Individuality, regarded as a value in itself, is the preeminent form of the high voltage energy available in capitalist society. With their limited appetite for individuality, the Swedes appear to be functioning with a deficit of energy.” She continues: “For most Swedes, human “contact” is always, at least initially, a problem. Being with people feels like work for them, far more than it does like nourishment. Street life itself in Stockholm is based on the principle of avoidance. First rule: avoid being on the street unless necessary. Second rule: if on the street, avoid contact with other people.” She concludes: “It is necessary to observe that the advent of a totally secular, “enlightened,” society operating under capitalism and Social Democracy hasn’t fundamentally altered the Swedish problem. It has not awakened the Swedes from their centuries’ old chronic state of depression, it has not liberated new energy, it has not - and cannot - create a New Man. To do that Sweden needs a revolution.” Any observation of this nature undoubtedly reflects a time-bound social and political context, a letter from Sweden in 2013 would certainly be of a very different sort, but if we understand revolution as a state of emergency and rapture. We are still waiting. Instead we have seen a process of transformation, like a car crash

unfolding in ultra slow motion. The New Man that has arrived did not come from a proactive and emancipatory political awakening, but has emerged more from a sort of forty year long acid bath. With a preference for consensus and avoiding conflicts at all costs I still see a society that struggle to embrace individuality, which reluctantly has come to accept wearing the costumes of individuality, sitting in our ACNE-jeans, in our IKEA-homes watching black and white documentaries about Olof Palme. Unproductive Public Space This also becomes clear in how public space has evolved. It is clearly difficult to create public space for people that, if Susan Sontag is right, try to avoid contact, or at least are very awkward about sharing space. Perhaps this could be a way to understand some of the reasons why so many opinion makers, politicians, architects, urban planners and others have such big problems with the urban spaces from the sixties and seventies. Spaces that to such a great extent are unclear in their nature, is it a street, a square, a park? Do they belong in the sphere of the public, the common or the private? Instead these are spaces that need to be interpreted, re-interpreted, and negotiated and to be acted upon. Spaces were we are unable to rely on preset instructions for behaviour in the same way as in the town square or in the street. Maybe it is not the spaces from this era that are dysfunctional but rather the fact that they compel us to become agents for the production of the public and the common, agents for the sharing of space, agents for being non-swedish? These urban spaces were constructed in a time when cities were based on the needs of its citizens, when politicians still talked about housing as a fundamental right. A city re-organized in order to minimize the negative impact of the market economy. Politicians and city officials were actively trying to counter economic segregation through rent control and large investments in housing and infrastructure. Cityplanning based on the dream of a better society, on the possibilities that we could become better as humans, more decent in relation to each other. In our current market economy these spaces, and the ideas that lies behind them, are of course completely useless. It is not only almost impossible to attach commercial value to them; they also remind us


of a time that needs to be forgotten. As a natural extension of this shift – from social engineering to market economy – from the fulfilling of needs to the production of desire – our current city plan is called The Walkable City. An idea of public space built on the resurrection of the spaces of the traditional city, the block, the street and the square. The ambition is to create a more comprehensible city structure, a multi-centred urban fabric that everywhere consists of a vibrant, integrated, mix of housing, business, culture and service. But the sheer amount of these historic Unproductive Public Spaces, the urban fabrics from the post-war era still stands there as a reminder of what ones was and what we have become. Resilience – Resistance Parallel with the Occupy movement’s camp outside the Central Bank of Sweden, NK the most luxurious department store in Stockholm made a design exhibition, focusing on socially conscious design. At the same time as the occupy movement was evicted, two hundred meters away we had the opportunity to buy a ceramic piggy bank in the form of a street beggar. We often hear about resilience in relation to policy makers looking for more effective strategies to develop greater capacities to cope with impacts of both climate change and energy scarcity, but also in a wider sense finding new approaches to address the increasing vulnerabilities of urban systems in the wake of growing socio-economic problems. It suggests that contemporary planning methods and policies are inadequate in preparing cities for the future in an increasingly neoliberal world. It argues that resilience thinking can form a basis for an alternative approach to planning. But is it not also so that exactly resilience – the ability in a material to absorb energy when it is deformed elastically, and release that energy upon unloading – is one of the key concepts that are absolutely fundamental to neo-liberal hegemony? And are not the forms of resistance that we have seen precisely the kind of energy that our current culture is so exceptionally good at absorbing. There is a Swedish saying that goes: To walk around with a smile on your face, and a clenched fist in your pocket. Maybe it is time to rethink this strategy, maybe it is time to start walking around with a clenched fist in our faces and put the smiles in our pockets. Tools versus Platforms Nicholas Carr is an American writer on technology business and culture. Referring to IT-technologies he describes the difference between tools and platforms: “There are tools, and there are platforms. Tools tend to be simple things. They help you get some particular task done — they lend you their power when you need it — but they otherwise pretty much stay out of your life. They’re like little amplifiers of the self. Platforms are more complicated. They may help you do some of the same things that tools help you do, but, in granting that assistance, they demand that you become entangled in a bigger scheme, a scheme of someone else’s devising. Rarely do you know fully what the scheme consists of, what its ends are, or how it will develop in the future. A tool holds no secrets; a platform holds many. You use a tool; a platform uses you.” Google was once a tool-maker. Now, it’s a platform-builder. Like Facebook. Like Apple. Like Microsoft. Like Twitter. Like all the rest. Tools are threats to platforms because they give their owners ways to bypass platforms. If you have a good set of tools, you don’t need a stinking platform. The tool gives you a choice. It grants you self-determination.

Tools are doomed—not doomed, necessarily, to disappear, but doomed to be on the periphery, largely out of sight. “We’re living in a new kind of computing environment,” said Google engineer Urs Hölzle in announcing that Google Reader would be swept away in a “spring cleaning.” He’s right. The tool environment is gone. The platform environment is here. Consider yourself entangled. I would argue that the city of the post-war, welfare state era – even though highly problematic and instrumental to certain expressions of power – should be read as a set of tools. The dreams that it was possible to construct a new society and a new man thorough science and rational structures, the ideas of the time that implied that it was possible to build ready-made, pre-fabricated societies that could deliver from the day of inauguration, failed to deliver. The entire project – understood as urban fabric, as spatial configuration – was considered a failure from the start. It was a condemned failure before anyone moved in. But I would argue that even though it could be seen as a failed platform, it is still working as a set of tools. What has happened instead after all this time is that we now see strategies for neighbourhoods and whole cities understood and branded as platforms, a cityscape full of human resources, as many encounters as possible that can be commercialized in an indefinite numbers of ways. Everyone constantly on the move, engaged in a floating state of productivity. New workforce constellations always ready to be put into operation. Political diversity is expanding endlessly. Cultural differences are sub-divided into more and more possible identities. The environment constructed in such a way that as many encounters as possible happen at any given moment. - Tor Lindstrand


Tumba

Huddinge

Rönninge

Sickla

STOCKHOLM

Flemingsberg

Orminge Kovik

NACKA

BOTKYRKA

HUDDINGE

Trångsund

Gustavsberg Bollmora

Skogås

Sofielund

Saltsjöbaden

Brunn

Handen Vendelsö Hållsättra

Haninge centrum

Tungelsta

Västerhaninge

Ingarö

Jordbro

TYRESÖ

Hemfosa

HANINGE

Årsta havsbad

Dalarö

Muskö

Ornö

Utö

N 1km


Context Haninge is a municipality at the southeastern edge of the Stockholm county, and part of a expanding region with about 2 million inhabitants. Historically the county was founded in the early 18th century and was separated from the centre of Stockholm. It was primarily a rural area surrounding the capital. During the post war development in Sweden the urban area went through a rapid urbanization and through large scale planning processes and infrastructural investments, the present political geography started to form. The city of Stockholm was included in the county and in 1971 the municipality of Haninge was founded. Haninge is a very diverse and fragmented place, with a wide range of urban situations ranging from large scale modernist suburbia to small coastal settlements. The region is defined in a very clear centre-periphery condition, where a octopus-shaped public transport system connects the edges with the centre. Most of the urban development is connected to the commutator line that connects Stockholm to Nynäshamn, and along this line the outlines of the suburban Haninge is clearly visible. The economical and urban development of the municipality is symbiotically connected the regional context and through this, different historical urban conditions is clearly readable. Today there is a large planning consensus based on the idea of producing more city, less sprawl, more density and less traffic separation. There is a regional development plan(RUFS) that identifies the central parts of Haninge as a strategic node for urban development, based on models of the 19th century inner city. Today there are several ongoing projects planned and constructed in Handen, projects that are part of a new urban landscape that is emerging in the region, sharing the same generic idea of city, as a form and as an identity. Our work in the studio has been focusing on finding local situations and qualities and to use observations to produce much more diverse answers and proposals to what Haninge can become. The projects are investigations on what other types of architecture that can emerge by looking at site specific conditions and themes. Is suburbia and periphery conditions that can create a architectural potential and what role does small scale informal institutions like the former music venue Ultrahuset or the hamburger restaurant of Vegabaren play in shaping of local culture and community? What are the role of the coastal settlements of Årsta havsbad and DalarÜ today and how can Jordbro be developed based on local needs and potentials? Is it possible to imagine a planning based on long term geological transformations of the landscape or instant urbanism that exists only for a day? In what way should the landscape be protected and how could the idea of nature formulate architectural concepts? What types of maps and drawings can we produce that both illustrates what exists but also opens up for further speculations? These types of open questions has been the starting points for the projects described in this book and it could be read both as individual proposals as well as a collective document. The ambition is to use architectural thinking to address a wide range of topic and situations to provide a more open fragmented story, depicting both what Haninge is and what it can become. - Erik Wingquist


Haningeskolan context projects passage exhibition


Nature and Culture Felix Butler

Mapping of Nature When compared to similarly sized municipalities in terms of population, Haninge has a rather high density of nature reserves. It also has a broad diversity of different types of nature; from pine forests to the oldest rock formations on the planet, and from archipelago to meadows and sandy beaches. The municipality is home to Tyresta National Park, which covers approximately 2 000 hectares and was inaugurated in 1993. The western parts are dominated by old-growth pine forests. Since its opening, the park is a proud representative of primeval forests, and a unique landscape only to be found in this part of the world. The park is located in the municipalities of Haninge and Tyresö, and is maintained by Stiftelsen Tyrestaskogens nationalparksförvaltning. I looked at the presence and distribution of protected nature during the first weeks of this project, and concluded that despite its dominant role in the physical character of the municipality, nature is not recognized as the main argument for attracting new residents. It is also unclear how well acquainted the citizens of Haninge are to their nature reserves. Because of this, I choose to present my mapping on a fictional collection of postcards with the intent of spreading knowledge about the nature of Haninge. Where does the concept of protecting nature come

The passage by Poseidon’s square Mikaela Samuelsson

The passage is a public place in the center of Haninge next to Poseidon’s square where many people pass by every day. It was built in 1987 as a part of a residential building by Coordinator Arkitekter. It is a fascinating space because it is hard to define and it doesn’t fit into the concept of a successful image of a city. It is something else, something ugly and inconvenient and that’s why it’s interesting. The revolving doors in the passage are the most frequently used entrance to the shopping mall. The management of the mall sees the passage as a problem but they can’t do much about it since their property ends by the revolving doors. The residential building above is owned by Stena Fastigheter but they claim that the passage is a public space and therefore should be taken care of by the municipality. The municipality in their turn claim that Stena Fastigheter should take care of the passage. The two shops, the kiosk, Jonas Godis and the food and flower shop, Haninge Delikatesser, are not a part of the shopping mall. If they were they would probably be replaced by more established brands. Architecturally the space is interesting with its particular shape, its skylights and the transitions between exterior and interior space.

from? Large areas in our municipalities enjoy some kind of protection, and we seldom ask ourselves how, or why other areas doesn’t. National Parks The existence of National Parks has its roots in the national romanticism movement of the 19th century. The of its kind was Yellowstone National Park, inaugurated in 1972, and stretching into Wyoming, Idaho and Montana. Sweden’s and Europe’s first nine parks were created in 1909. Seven more opened between 1918 and 1962, and an addition of twelve 1982-2002. The latest one is Kosterhavets National Park, a marine reserve which was created in 2009. National Parks are stateowned. According to Naturvårdsverket, the purpose of a national park: “is to preserve a greater continuous area of a certain type of landscape in its original condition, or in a significantly unchanged state”. Furthermore, “a national park shall be composed of representative types of landscapes that has been unaltered and preserved in their natural condition. Strong experiences of nature should be provided by either scenic or unique environment.” The latter reflects the ambition of encouraging people to get outside, and visit the great variety of settings in the Swedish nature. Over time, the process of establishing national parks has gone through a lot of change. The current criterias from 2008 has a strong connection to international practice.


National Parks shall: • Represent unique or common types of landscape individually and together in a system across Sweden • Cover a minimum of 1 000 ha • Essentially and in general consist of nature of primeval character • Be a grand and spectacular representation of its kind, and an interesting attraction • Posses high natural values • Be carefully protected, so that opportunities for scientific research, recreation and tourism can be offered without any damage to its values Nature Reserves Among the several different modes of legally protecting the environment, the nature reserve is the most commonly implemented in Sweden. Today, there are more than 3500 reserves, covering 9% of Sweden’s land area. 75% of these are located in the mountainous areas of what is called “fjällvärlden”. Together with National Parks, Nature reserves cover approximately 10,6 % of Sweden. The creation of a Nature Reserve can be issued by either the municipality or the provincial government (länsstyrelse). Unlike a National Park, where all land is state-owned, ownership of a nature reserve varies, it is often private or municipal.

The initial phase starts with an inventory of species and the overall condition of a proposed area. The area is then defined geographically on maps, as a basis for further negotiation and discussion. Dialogue and exchange of knowledge is of big importance to the local authorities because of the occurrence of private ownership. Prior to negotiations and signing of contract, the state will appoint an independent appraiser to investigate the lands loss of value after its transition into a reserve. One of the most important parts of the process is the creation of a “maintenance plan”, which is individually designed for each reserve. While explaining the purpose and ambitions, it also describes how to manage the reserve in a sustainable way, and how to preserve its values. Common examples of management are selective logging and grazing. After this, the boundaries of the reserve are marked by posts which are equipped with the official Swedish sign for nature reserves. The area is also provided with information boards with maps and facts about the local nature and attractions. In some cases, these are supplied with information leaflets. The province or the municipality are responsible for the management and maintenance of the reserve, and in most cases the landowners and local entrepreneurs are hired in an attempt to support the local economy. Frequently visited reserves are sometimes equipped with a “Naturum” which provides additional information, exhibitions and other services such as cafés.

HANINGE KULTURHUS BIBLIOTEK


5g.)5,=21


Conclusion National Parks and Nature Reserves symbolise our wish to preserve and keep in touch with an idea of nature, an idea that probably has changed a lot over the course of history. Among the first Swedish attempts to establish a National Park, one resulted in a complete failure. Before Ängsö was given state protection, it was a place of open meadows with a rich presence of flowers, butterflies and pollinating insects. With the protection, the site quickly transformed into the opposite - a dark place densely populated by fir. Why? The absence of grazing animals, which populated the area before its promotion, meant that nobody was clearing away the saplings. Once this connection became clear, livestock was again introduced to the area, and it changed back into the place it was intended to be. But wasn’t Ängsö just a failure because it didn’t correspond to our concept of nature? We have to consider our own role in all of this. Why is it that we almost never appear in our own image of true nature? If we ignore the division of things into nature and culture, is it possible that a city can be something equally pristine as nature inside a national park? Isn’t the coming of cities as much an expression of physical law as an anthill? Following this concept, it would be interesting to discuss whether there is a need of expanding our protection of environment into parts of the built one. There is of course already means for preserving

Verticality Week

The Verticality Week was arranged by the KTH School of Architecture to give first year students insight into how the studios in the fourth and fifth year work. Together with a class of first year students we made models of the passage in scale 1:2. Johanna and Eva held a workshop where we made protest signs. It was decided that the signs should be made as a rough sketch of a manifest (in loss of a better word) for Haningeskolan. With these models and protest signs held high, we then ended the week by participating in a manifestation. Marching around Handen, accompanied by a brass orchestra.

old buildings, but they are always connected to the culture/nature perspective. But maybe there are different structures inside the city (physical or social, or perhaps a combination of both) that are eligible to enjoy protection so that they can be allowed to remain in their current condition. Most people would probably agree on that protecting nature is more important than ever. But simultaneously with a raised awareness of how human impact on nature affects our way of life, cities are growing and with it the need for fast development. This also raises the question of how we relate to the green, uninhabited enclaves that our cities doubtless will approach more invasively, or aggressively. Regardless their importance, these zones have their origins in a outdated perspective on nature and human which is partly based on aesthetics, and ideals from new romanticism with no real suggestion of co-existence. If future urban development completely discards the perspective of nature vs/or culture, it will most likely result in environments (for good and bad) completely alien to modern day man. Will there be a clear border between soft and hard? Will green bleed into the gray, if we reevaluate the hierarchies that has shaped our current perspectives on man and nature?


Vykort och Arkitektur I föregående text snuddade jag kort vid vykortets förmåga att sprida information. Men vad är egentligen ett vykort och hur ser dess historia ut? När man sätter sig in i ämnet så förstår man att det finns ett intimt band mellan vykortet och arkitekturen. Ett modernt vykort består av en rektangulär bit kartong eller tjockt papper, med ena sidan prydd av ett motiv och den andra med plats för text, adressat och frimärke. Under de cirka 170 år som har passerat sedan det första vykortet skickades så har principerna för hur text och bild ska komponeras ändrats flera gånger, liksom vykortets popularitet och spridning. Enligt Nationalencyclopedin så har vykortet sina rötter i 1700-talets gratulationskort, samt handräckningskortet som var populärt följande sekel. Två milstolpar under artonhundratalet är motivets inträde 1870, samt det definitiva genombrottet i och med världsutställningen i Paris 1889. Vid det senare tillfället såldes kort med det nyuppförda Eiffeltornet på framsidan, och dem blev en braksuccé. Nu inleddes vad som brukar kallas “vykortens gyllene era”. Mellan 1903-1904 skickades 800 ton vykort globalt, vilket motsvarar ungefär 7 miljarder kort. Bara i Tyskland skickades 1 miljard vykort 1903. Året därpå nådde de sin höjdpunkt i Sverige, med 48,7 miljoner skickade kort.

Vykortskännaren Leif-Olov Stenborg skriver att vykort ifrån denna epok främst präglades av två kategorier. Den första är de så kallade topografiska vykorten, som har lokala motiv på gator, torg, byggnader, kyrkor och skolor. Ofta sparades sådana kort i vackert utsmyckade album, och är idag mycket populära bland samlare på grund av ett utbrett och ökande intresse för hembygdshistoria. Särskilt högt i kurs står motiv av järnvägsstationer, som kan gå för höga priser på aktion. Den andra kategorin är reportagevykortet, som fick stor spridning kring förra sekelskiftet. Eftersom fotografiet ännu inte fått en självklar plats i dagspressen, så intogs nischen av vykort med fotografier av stora händelser. Ofta kunde man köpa vykort av till exempel bränder eller andra olyckor redan dagen efter de hade inträffat. Reportagevykortens popularitet började dala på 1950-talet, men har gjort sporadiska återkomster vid enstaka tillfällen, till exempel vid Tjörnbroraset 1980 och ubåtsskandalen utanför Karlskrona följande år. Det finns en självklar koppling mellan vykortet och arkitekturen. Byggnader, städer och gator pryder en majoritet av alla vykort som cirkulerar i posten och som bilder på internet. I många fall är detta ett medvetet val, Australien ståtar till exempel gärna med


sitt operahus i Sydney och som vi tidigare har förstått så hade världsutställningen i Paris 1889 en viktig del i vykortets genombrott, med Eiffeltornet som det självklara motivet. Även i de fall då vykortsfotografen inte har haft för avsikt att porträttera byggnader, utan kanske en specifik situation eller atmosfär, så är det ganska sannolikt att situationen äger rum i en stad eller by, och att atmosfären präglas av någon form av rumslighet. I denna diskussion kan man undra om inte vykortets förhållande till arkitekturen är detsamma som fotografiets? Idag, när varje människa bär på en mobil med kamera, så förknippar man nog oftast vykort med en fotograferad framsida av Frihetsgudinnan eller en solig gata i Sydeuropa. Men historien gör klart att det främst handlar om ett motiv, fotograferat, målat eller framställt med någon annan teknik. Det handlar i grunden om VAD vi vill visa upp, inte hur (med vilken teknik). De exempel på motiv som givits har ett gemensamt - de är ikoner: byggnader och konstruktioner med vars hjälp vi omedelbart kan identifiera en plats. Och även om vi inte kan placera det vi ser geografiskt, så säger bildvalet väldigt mycket om hur tex en stad eller kommun vill profilera sig. Vykortet med en pojke vid sjön Rudan i förgrunden har självklart till syfte att framhäva den nya stationen längs Nynäsbanan. I en tid av modernisering och utbyggnad av järnvägsnätet, var det lika självklart för Handen att ståta med det nya som det är för Malmö


stad att pryda sin hemsida med Turning Torso. Motivet säger otroligt mycket om sin tid, nästa vykort visar likt så många andra ifrån miljonprogrammets glansdagar, ett nytt och modernt centrum med shopping, administration och kyrka. Vad skulle Haninge kommun vilja visa upp av dagens Handen? Det känns av flera anledningar osannolikt att man skulle trycka upp vykort av till exempel Poseidonhuset. Den första anledningen är att vykortet spelar en betydligt mindre roll idag än vad det har gjort förut. Den andra är att de förslag på förändring som vunnit laga kraft pekar i en helt annan riktning än de befintliga strukturerna som dominerar centrum idag. Kanske skulle vykort som ofiltrerat visar dagens situation bli ett värdefullt samlarobjekt i framtiden? I en tid då framtid och förändring brakar fram som en ångvält är det kanske viktigt att dokumentera och sprida det gråa och slitna, som kanske känns som en del av det förgångna men som likväl är samtida. För trots att våra valmöjligheter idag är större än tidigare, med ett ökat utbud inom alltifrån service till vård, så kan samhället på vissa sätt förefalla med likriktat än någonsin. Gäller detta även för stadsplanering? Kvartersstadsidealet betraktas av många som nyckeln till att skapa det liv som punkthus och lameller har dödat. I de flesta svenska städer där nya stadsdelar växer fram, så följs detta mönster; kvartersstrukturer med handel eller service i markplan. Resultatet är inte nödvändigtvis en aktiv och sorlande stadsdel, men kan

kännas minst lika sömnig som det gråaste miljonprogramsområde. I vissa delar av Västra Hamnen i Malmö tycks näringsidkare ha svårt att etablera sig, och de tomma butikerna ackompanjeras emellanåt av trasiga fasader. På andra ställen är det bättre fart på handeln, men lokalerna hyrs av samma företag som man hittar i likadana hus, i likadana kvarter. Det känns märkligt, eftersom mångfald ofta beskrivs som något eftersträvansvärt när det gäller utbud. Kanske kommer en samlare någon dag i framtiden tycka att ett vykort från Handen år 2013 känns extra värdefullt. Vem bryr sig om att föreviga detta centrum på ett vykort, då de förändringar som komma skall är ett tecken på att man morfologiskt tar avstånd ifrån det befintliga? Idag är varje person en conquistador, som med internet utforskar varje vrå på vår planet. Kommer det vara till historien vi vänder oss, efter det exotiska, när alla andra platser känns bekanta? Kommer osannolikheten driva upp priset på ett tråkigt vykort ifrån 2013? En unik produkt i en digital tid.


Årsta Havsbad Gusten Hemström

HSB:s chefsarkitekt Sven Wallander hade som vision att även folk med små inkomster skulle få möjligheten att hyra eller förvärva en sommarstuga vid sidan av den ordinarie bostaden i Stockholms stad. Här skulle det finnas möjlighet till bad och avkoppling i vacker natur. Möjligheter till trädgårdsodling, bärplockning och fiske till husbehov, som hade en relativt stor betydelse för mellankrigstidens folkhushållning, fanns också med i bilden för det tänkta sommarstugeområdet. Idén var att sommarstugorna skulle kunna ägas med tomträtt med lägsta möjliga arrendeavgifter.

lådor, som hyrdes ut säsongvis som alternativ till tältning. Anläggningen byggdes upp helt på kooperativ basis, till självkostnadspris utan något vinstintresse från HSB:s sida. Årsta havsbad blev ett internationellt mycket uppmärksammat exempel på 1930-talets socialt betonade bostadsbyggande.Stugorna skulle ge ett enkelt skydd för vistelse i naturen och inte förgripa sig på den. 30-

Arkitekten Osvald Almqvist gjorde en plan för området med tomter på 500–900 m² som arrenderades ut. Det fanns ett tiotal stugmodeller att välja mellan som serietillverkades på HSB:s fabrik och HSB:s svarade för att stugorna fick ett enhetligt utseende med gulmålade lockpanel och gröna pinnstaket runt tomten. Stugorna fanns i olika utförande, beroende hur mycket stugägaren själv ville satsa i arbete och material.

användningen av byggnaden. Utformningen kännetecknas också av att den är lågmäld och odekorerad. Stugorna var ursprungligen placerade mitt på tomten med en bred förgårdsmark, trots att det kunde leda till grundläggningar med hög höjd. Förgårdsmarken är bred och domineras av grönska. Uthusen placerades på baksidan av huvudbyggnaden. Bebyggelsen skulle underordna sig naturen, vilket fick följder för utformningen som reglerades av HSB.

Stugvarianten “sommarbonad” avsåg ett helt oisolerat hus. I varianten “bättre ombonad” ingick en fyllning av torvströ i väggarna. 1934 kostade en fullt färdig “bättre ombonad” stuga på 16,5 m² 800 kronor i kontantinsats vid tillträdet. Därefter erlades en amortering med 200 kronor per år i 14 år och sedan 105 kronor per år i 16 år. Totalt hade stugköparen på detta sätt efter 30 år betalat 5 280 kronor för sin stuga. Förutom sommarstugorna fanns ett antal så kallade “campingstugor” som bestod av mycket enkla masonitklädda

talsbebyggelsen präglas av den tidiga svenska funktionalismen där utformningen utgick från


Waterfront Rudan’s Lake Pavilion Ali Kamoun

Mini saga around Summer Pavilion by lakeside

Big investment for Haninge

As Haninge located in south east of greater Stockholm, large area of the municipality lies on the sea that makes Haninge is municipality of archipelago.

This was a big investment and construction in/for Haninge, but as connection point between out and inside, rather than it was temporary job maker for local settler, who mostly been poor families, they could work for many years by hands and with primitive tools for low wage but that was enough to feed them up and their families.

Relation and contact between the water and the ground has long history, not only because it was usual and used to built by the seashore and close to the water, There are many sagas around it, but which is might calls Highlighted history began when the king Carl VX (1826-1872) visited Nynäs to investigate new harbor proposal in Nynäs which named Nyänshamn today. When the proposal approved that led to extremely development when the water connected to ground and linked to Stockholm by railway through Haninge. Railway linking the seashore and Stockholm It has been taken many years to the proposal of new harbor in Nynäs to go from idea to reality. The main idea is to make new harbor for Stockholm to be main and mainly harbor out of Stockholm. No doubt there been need to communication way to transport goods from and into Stockholm, Therefor work with railway started in last of 1890, Couple years later in 28 December 1901 was Commuter train in use between Nynäs and Stockholm.

Handen station 1901 view from the lake

View from Rudan lake showing Handen station in 1940

Peasant farmers society dominated in entire Haninge 1825


King Carl VX (1826-1872) visited Nynäs in 1862 to investigate the new harbour proposed outside of Stockholm. The visit became a turning point in Haninge history and development, simply Haninge boom.

Österhaninge station in 1901

Work by hands. Nynäsbanan in 1890

First running test Nynäsbanan

A typical family from Haninge in 1902. Farming society relied on farming production.


History of rising and boom The period after railway became prosperity for local dwellers. Earlier was profound change in the middle of 1800, new healthy research was published in the media, included elements and facts that the fresh air in countryside is reason to get recover and getting healthier, this is an ordinary knowledge today but at that time Stockholm was so polluted due heating system which relied on coal, and people had been kept indoor to keep themselves warmer, that made them less healthier. When this research reported to media, Haninge became desirable for wealth families. Healthy for wealthy Welathy men with their families could reach Haninge easily, they could spent recreation weeks and holidays hosted and served by dwellers for a charge. That could bring something else to dweller to be another economic resource. Many had to live together in crowed house just only to keep so many houses vacated as they could in other to rent them to wealthy gusts from Stockholm. History of Sumer cottage Actually, Haninge was fabulous recreation area only a pit away from Stockholm, closer to the water, as archipelago included many of lakes and green area such as forests and farms. People who could afford summer holidays in Haninge was most of them with high income at that time, but later on idea about having own summer cottage started to separated its self among people, to live and have your won middle in the nature and close

Left: Life in the countryside was harder and primitive but more healthier than Stockholm. Right: Hospitality and home service for guests from Stockholm during summer, offered temporary jobs within Haninge.


These are typical images of construction in Haninge. It is usual to build in the middle of nature and close to the water. Properties surrounded by picturesque nature.


to water became gradually popular. However Water and nature was beneficial exploitation which generate other activity such as Laundries that many of people in Haninge worked with for decades. Nature exploitations and laundries History and the story of nature and water did not end. Water and nature meant and played big role in Haninge history, Early in 1900 after Railway construction and about the health research, new activity due to hygienic and fresh air, start to take both place and form in locations near to water. Laundries, Many people as individual or firms managed to adapt their life to the ambient and the ambient to their life and services in other to find more life and economic resources. Washing up the clothes using hygienic water which was easy to reach and cheap to use, many of these activities were small and owned by families theirs selves or rather as workers. By last of 1930 was up to 140 laundries founded in Ă–sterhaninge only. Biggest firm was Ă–sterhainge Company there over 23 staff had been working by Rundans lakeside along with recreation area where people been swimming and sunbathing. Basically, most people used other kinds of transportation than Railway. The cost of railways made it impossible to small companies and individuals to transport their cleaning to Stockholm by train, they used for instance horses and later on in 1930 when cars became more in use could some of them used them to drive into Stockholm until customers houses, moreover buses had been used

as well since they came out by 1930s. Inspiration and working further I am so fascinated in the History in general, in deed. With Haninge I got started with the history as my works point, to discover hidden and shown aspects of the archipelago municipality. With the Railway as link that linked the land with the sea, the seashore and water where summer houses and cottages been desirable, recreation and laundries side by side. All of these factories led to think about making desirable and popular stuff has root from the past, found in the present and continuing through the future. I am willing to work with nature and be embedded in the nature. I got the idea that Haninge municipality is archipelago, which means water, land and islands, Haninge as rich with nature life. Water and nature always primarily and indivisible part of my project, and to relive smell of the past, I devoted my project to highlight nostalgia to the history of Haninge which was an incentive to work with all these aspects.

Transporting cleaned clothes by cars, 1930

A family working in their laundry. The water brought by hands.


Bus line Stockholm Dalarรถ in 1930 In the beginning people used to move out around Stockholm, looking for summer cottages for holidays. But by the time, it became usual and popular to have won summer cottage.


Steps back towards present My enthusiasm toke me to Rundan Lake. Place where almost every aspects of Haninges History are exist with its fragrant. There where the water lies along commuter train station, Where biggest laundry was standing, people coming from anywhere to swimming sunbathing and enjoying long and nice summer days. That evoked my sense to build a small Pavilion- summer cottage

Discretion: Details and Materials in the place, using the wood as natural material and place it in between land and water, make it in transparence and opened case. Making a public space by this kind of stuff that people considered by people as private, encourage people to be within this process, Private to public by the history to be everlasting in our memories.

Small Pavilion-summer cottage made of wood, with opened vertical frame, rows of wooden pillars separated by small gaps in between. Wooden foundation embedded to structure and downwards to the ground jointed with concreted foundation fixed in underground.

Intervention 1 – Speed Dating in architecture The first intervention in the passage was speed dates with architecture students for 15 minutes. The public of Haninge could come with questions relating to architecture and we would discuss solutions with them. Each participant could sign up for a time to sit down with two of us for 15 minutes. We had a sign with information about Haningeskolan and our intervention. Two students kept close to the sign to answer people’s questions and invite them to participate. We also served free coffee to people who stopped to talk. The speed dates took place round two tables with two architects at each table and room for one or two participants. On the tables we had papers, pens and maps of different places in Haninge. Each speed date was suppose to last for 15 minutes (this was regulated by an egg timer), starting with us writing ours and the participants name, where they live in Haninge and what question or topic they wanted to discuss. Then we would talk with them, sketch and discuss solutions. They could ask us anything they liked from how to renovate their kitchens to what they would want public spaces in Haninge to be like in the future. When we started we noticed pretty quickly that people didn’t want to sit down and talk to us in the way we had planned. But if we let them stand and talk more informally over a cup of coffee they were much more willing to participate. This resulted in that we didn’t produce so much material as we had hoped. It was also hard to

get people to talk about architecture and city planning in a way where we could offer solutions. It usually took some effort from us to steer a more general conversation about Haninge into architecture. Even though the first intervention didn’t work out the way we planned it was a good way for us to test the space. We found out that it was much easier than we thought to take over the passage and use it in a different way.


Side elevation

Plan 1:200

5g.)5,=21

Plan


Front elevation

Back elevation

Sektion 1:200


Embedded to nature


Tre stopp i Haninge Tove Mattsson

Sektionen genom stationerna Handen, Jordbro och Västerhaninge Centrum är en undersökning av dessa platser. Ungefär 35 000 av Haninge kommuns ca 79 000 invånare bor i någon av dessa tre orter, det vill säga nästan hälften av Haninges befolkning. När jag har undersökt och jämfört Handen, Jordbro och Västerhaninge har jag framförallt tittat närmre på stationerna. Det är dom som på flera sätt binder samman dessa tre samhällen med varandra. Stationerna är troligen några av de mest besökta platserna i Haninge, men till ytan utgör de en väldigt liten del av Haninge. Det är en plats man ofta besöker men sällan stannar till på. Målet är oftast att ta sig därifrån och de blir lätt stökiga och nedsmutsade. Kanske gör det inte något. Ingen verkar ändå bry sig om dessa vardagliga platser som för många tas för givet. Ändå kan jag inte tro annat än att stationerna undermedvetet gör ett intryck på oss. De säger oss något om området vi befinner oss i. Både det man ser runt omkring perrongen, men också själva stationen i sig. När man kliver av i Handen urskiljer man direkt Handens två sidor, naturen och de postmodernistiska tegelbyggnader som är så vanligt förekommande i cen-

trala Handen. Stationen upplevs som lite större än de övriga och man kan ana att detsamma gäller samhället runt omkring. Jordbro präglas av mängden hyresrätter, en del från miljonprogrammet, som man kan skymta från perrongen. På andra sidan ligger det ett industriområde som kallas Jordbro företagspark och som till största del utgörs av Coca-cola industrilokaler. Jordbros station är ganska sliten och simpel, lite som bostäderna öster om spåren. I Västerhaninge finns en hel del enfamiljshus utspridda på båda sidor av pendeltågstationen, och centrumet är det första man möts av när man kommer ut från perrongen. Den uppvärmda stationen med möjlighet att sitta inomhus i väntan på tåget kan upplevas som mer omhändertagande än de perronger där man tvingas vänta utomhus, som i Jordbro och Handen. Man kan konstatera att alla stationer har sina egna karaktäristiska drag, men det är framförallt genom att jämföra det dom har gemensamt som olikheterna blir tydliga. En undersökning jag gjorde var att ta foton på samma typ av förrättningar och objekt, exempelvis en blomsterhandel, en anslagstavla och en pressbyrå för att se vad som skiljer dom åt. Jämförelsen är helt beroende av vilken skala man väljer att utgå från.


Om man zoomar ut är dom alla ganska lika. De har en varsin pressbyrå, ett centrum och en station. Men tittar man närmre ser man att pressbyrån är större i Västerhaninge än i Jordbro och blomsterhandeln i Handen ingår i en större och mer välkänd blomsterkedja, medan den i Jordbro har ett litet utbud av blommor och ett företagsnamn man aldrig hört förut. Man kan fråga sig var arkitekturen finns på en pendeltågstation. På de stationer jag har tittat på har arkitekturen främst en funktionell funktion. Den utgörs till största del av sittbänkar, vindskydd, papperskorgar, informationsskyltar och biljettautomater. Men även här kan man hitta små skillnader om man tittar nära. Vilka material används? Är det kakel på väggarna eller kanske betong? Finns det en rulltrappa ner eller upp till spåren, eller får man ta trapporna? Har biljetthallen ett café och finns det kanske en läskmaskin vid spåren? Dessa detaljer på stationerna tror jag i många fall kan vara en avspegling av platsen de omges av. Man kan tänka sig att det finns ett samband mellan vilken station kommunen väljer att lägga mest pengar på och stationens estetik och underhåll. Jag får känslan av att Jordbro inte är lika prioriterat

som Handen om man jämför det man ser på de olika stationerna. Går man ut från perrongen och in i områdena får man detta bekräftat. Sektionen jag gjort är en produkt och en sammanställning av den information och det material som jag har samlat på mig om dessa tre stationer och områden i Haninge. Jag har tittat på ritningar, flygvyer och bilder för att ta reda på hur stationerna ser ut. Jag har även gjort en hel del platsbesök där jag bland annat intervjuvat människor som bor och arbetar i dessa orter. Allt för att skaffa mig en tydlig bild av vad det är för ställen.


Handen

1.

Jordbro

Västerhaninge Det här är en undersökning jag gjorde där jag jämförde Handen, Jordbro och Västerhaninge med varandra genom att ta bilder på vardagliga saker som går att hitta på alla tre ställen. Men det är framförallt i det dom har gemensamt som olikheterna blir tydliga.

2.

1. Station 2. Pressbyrå 3.

3. Köpcentrum


Handen

Jordbro

V채sterhaninge

1.

2.

1. Bost채der 2. Blomsterhandel 3.

3. Anslagstavla


Handen Sektion (med vy) mot Öst 1:400 Handen är vad man skulle kunna kalla Haninges centrum. Här ligger Haninge kommunhus och ett relativt stort köpcentrum. Stationen och språren delar upp Handen i två områden som står i hög kontrast till varandra. På östra sidan av spåren finns två stora klossar till byggnader som reser sig som en stor vägg mot perrongen. Det är det första man fäster ögonen på när man kliver av tåget. Vänder man sig om i andra riktningen ser man det som Haninge kommun gärna marknadsför sig med, naturen! Övre Rudasjön ligger alldeles intill spåren och bakom och runt omkring breder skogen ut sig.

Handen

"Det borde göras tennisbanor utomhus, i anslutning till sporthallen. Det finns gott om utrymme där, och det borde inte vara alltför dyrt. Det vore bra för ungdomarna!"

"Jo, jag har sett det nya förslaget på det som ska byggas nere vid terminalen. Jag vet inte vad jag tycker om det. Även om man skulle motsätta sig så känns det inte som att man skulle kunna göra någon skillnad. Den lilla människans åsikt har ingen betydelse när politikerna väl har bestämt sig"

"På 80-talet hade de något program där de unga fick köpa billiga lägenheter vid Vallavägen. Det var perfekt för ungdomarna då, de fick en bra start i vuxenlivet. Sen kunde de sälja lägenheterna dyrt när de flyttade. Något sånt borde man göra igen!"

"Har ni tillstånd för det här?"


Marie-Louise, pensionär Brandbergen Bor i hyresrätt 1. Jag trivs bra, men det är lite otryggt på kvällarna. Det är för mycket bus kring centrum. 2. Mindre bra är att det är så uppdelat mellan svenskar och invandrare. Man borde mixa mer inom områdena, så det inte blir segregerat. 3. Ungdomsverksamhet skulle behövs.

Ung man, studerande Handen Bor i hyresrätt 1. Jag trivs bra. 2. Det saknas lite butiker i centrum tycker jag. Mer hitech. Någon elektronikaffär. 3. Mer ungdomsaktiviteter.

Handen Handen

"Jo, det är väl trevligt att de bygger fler lägenheter, det behövs för de unga. Men de borde ta bort krogen uppe vid Systembolaget, det stör på kvällarna. Det är vi många som tycker." "Den här passagen in i centrumet är "Gratis kaffe? Ja, det låter trevligt, men jag har lite shopping att göra. Jag kanske kommer förbi sen…"

"Det här med stadskärna i Haninge Centrum, jag vet inte… Det här är ju en skärgårdskommun egentligen"

katastrof. Smutsigt, mörkt och ingen som tar hand om det. Borde inte kommunen göra det?"


Jenny och Daniella, jobbar i Handen Centrum Handen Bor i hyresrätter 1. Vi trivs bra här, allt man behöver finns. 2. Det är långt från stan, och lite dålig kollektivtrafik. Pendeln går så sällan. 3. Större utbud av aktiviteter för ungdomar. Man vill ju inte direkt gå på krogen i Haninge… Och så känns det inte så kul på kvällarna, lite otryggt. Speciellt vid pendeln.

Handen


Gamze, mammaledig Bor i Handen, har tidigare bott i Jordbro Bor i hyresrätt 1. Jag trivs bra. Det är lugnt, nära till stan. Centrumet är bra. 2. Jag kan inte komma på något, jag tycker det är bra här. 3. Kanske fler ställen att fika. Port 73 är ju på gång, det är bra.

Handen

Handen


Jordbro Sektion (med vy) mot Öst 1:400 Jordbro är Haninges motsvarighet till Stockholms Tensta. Majoriteten av invånarna i Jordbro har utländsk bakgrund, och de flesta av hyreslägenheterna i Haninge finns här, varav en del är ganska nedgångna och slitna. Centrumet i Jordbro är nära konkurs och det verkar finnas få mötesplatser för framförallt ungdomar. Därför är det uppskattat att en ideell kulturförening, Jordbro Världsorkester, finns till för ungdomar och håller till i Jordbromalmsskolan som tidigare fick läggas ner. I liknelse med Handen har Jordbro två olika typer av områden på de olika sidorna av spåren. På östra sidan ligger bostäder och centrumet, och på västra sidan ligger ett relativt stort industriområde, Jordbro företagspark. Där finns det ett stort antal lager- och industrilokaler i varierande storlekar. Bland annat huvudkontor och produktionsanläggning för Coca-Cola, den enda fabriken i Sverige som producerar läsken.


Kaja, pensionär Brandbergen Bor i hyresrätt 1. Jag trivs! Centrumet är bra. 2. Vissa grejer saknas i centrum. Mer kreativ verksamhet! 3. Det skulle kunna vara ljusare, mer belysning så det känns tryggare. Det är lite tråkigt nu. Fler affärer. Något kafé där man kan ta en paus och sitta i lugn och ro.

Jordbro

Jordbro


Jordbro

Jordbro


Inger, pensionär Jordbro Bor i hyresrätt 1. Jag trivs bra här. Jag är hemma mycket, så jag känner inte av så mycket otrygghet. 2. Synd att skolan lades ned. Utbudet i centrum är inte så bra. Det känns lite dött där. 3. Man skulle kunna ta hand om gångvägarna bättre. Och göra det mer tryggt kvällstid.

Jordbro J


Hanna, studerande Jordbro Bor i hyresrätt 1. Jag trivs bra här! Det är nära naturen. 2. Affärerna i centrum, det är inte så fräscht. Nu när skolan lagts ned känns det öde. Det är mycket tystare, inget liv längre. 3. Man skulle kunna rusta upp centrum. Nu är det så mörkt, mer belysning så det känns tryggare.

Jordbro

Jordbro


Västerhaninge Sektion (med vy) mot Öst 1:400

Anonym man, pensionär Bor i Västerhaninge, har tidigare bott i Jordbro Bor i hyresrätt

Västerhaninge är inte lika uppdelat som Handen och Jordbro är. Västerhaninge Centrum ligger på öster sida och har en blandad bebyggelse av lägenheter och småhus på båda sidorna av spåren. Handelsområdet i Västerhaninge är aningen större än det i Jordbro och är inte lika nedgånget, men det är heller inte lika kommersiellt utvecklat som det i Handen.

1. Systembolaget! Centrumet är bra. Allt finns - vårdcentral, till exempel. 2. Jag har bott och jobbat i Jordbro i 28 år, och för mig har allting varit bra. Inga problem alls. Nära till vänner. 3. Kan inte komma på något.

Västerhaninge C

Västerhaninge C


Jenny, mammaledig Västerhaninge Bor i villa med familj 1. Jag har bara bott här i 6 månader, men jag trivs. Det är lagom stort, och nära till stan. Bra ställe att bo om man vill ha hus. 2. Ett minus är väl kanske att det är ganska litet utbud i centrum. Och att man måste ta bilen om man ska längre sträckor. 3. Det som skulle kunna förbättras är pendelns pålitlighet. Kanske en direktbuss till stan? Och mer lekplatser. Lite konst hade varit trevligt!

Västerhaninge C

Västerhaninge C


Lars-Åke och Birgitta, pensionärer Tungelsta Bor i villa 1. Vi bor i Tungelsta och trivs jättebra. Nära till natur och hav. Jättebra för barnfamiljer. Våra smultronställen är Gålö, skärgården, Dalarö och Nynäshamn. 2. Negativt är väl att det inte finns något postkontor. 3. Ett postkontor vore bra!

Västerhaninge C

Madelene, utbildad samhällsplanerare, jobbar på skola Tungelsta Bor i kedjehus 1. Jag trivs bra. Det som är positivt är naturen, och centrum. 2. Det finns en avsaknad av ungdomsverksamhet. Mer sånt skulle behövas. Centrumet känns lite förlegat också. Mer bostäder. Det vore kul om centrumet var lite mer levande i Västerhaninge. 3. Det vore trevligt med en biograf, och en simhall. Mer ungdomsverksamhet, kanske en skatepark. Frisörsalong i centrum!

Västerhaninge C


Title

Jacob Persson “When an artist uses a konceptuel form of art, it means that all decisions and all the planning is carried out in advance and that the performance will be somewhat mechanically. The idea is a machine that makes the art.“ – Sol LeWitt

Cubes: Public institution. ”62 variations of semi open / closed forms” A study in spatiality

Intervention 2 – The Music Festival The second intervention in the passage was a music festival. We built a small stage and placed chairs in front for the audience. This time we added electricity to the infrastructure so we could have a smoke machine and stage lights. We invited a couple of musical acts to perform and we served coffee and cookies to the audience. The concerts were all acoustic which worked pretty well inside the passage when the sound reflected on the walls and ceiling. First out were Mathias and his friend who played guitar and sang covers and some of their own songs. They were very appreciated and even got flowers from the shopkeeper in the passage. Then Jokke from the band Gullmarsplan performed. He grew up in Haninge and was really happy to play in his old hometown. A lot of his songs refer to places and people in Haninge which was very nice. Last out was Fredrik and Gusten who played bongos. Fredrik also plays drums in Yohios band (who placed second in the Swedish Eurovision Song Contest this year) which attracted a lot of fans who wanted to take pictures and talk to him. The festival was very successful in creating a warmer atmosphere in the passage. I think that it was easier for people passing by to participate in this intervention since they could stop and listen for a while without having to do something actively with us.


Fence: Public space ”62 variations of open & closed space” A study on division of a public room

Sektion 1:200


Plan 1:200

5g.)5,=21


Pipes: Public exhibition ”Building a space” A study in construction with economy as a basis


Masterplan: Public structure �living structure� A utopian vision. Spatial units, public space and economy.


Buss genom Haninge Stella Reijo

”Järnvägen vet endast av start och mål.” Wolfgang Schivelbusch Jag gjorde tre resor genom Haninge med buss, till och från platser i grannkommunderna som jag kände till väl sedan tidigare. Det var mitt sätt att få en relation till Haninge, en plats som tidigare bara varit några få utspridda punkter på en karta. Det visade sig vara ett bra sätt att få en överblick över en stor yta. Varje resa tog ca en timme, och efteråt kändes det som om jag visste allt om Haninge. När någon nämnde en plats tänkte jag “där har jag ju varit!”, om än bara för några sekunder. Bussens snirkliga bana och förhållandevis lugna tempo låter en se mer av landskapet än när man åker pendeltåg. Avstånden växer, men staden blir mer levande sett från ett bussfönster. Teckningarna är det jag såg.

Det upplevda landskapet sett från pendeltåget respektive bussen.


Buss 840 mellan Planiav채gen i Sickla och Handenterminalen.


Buss 831 från Farsta till Länna köpcentrum (jag gick på fel buss...), vidare till Tungelsta Station.


Buss 865 fr책n Handenterminalen till Sk채rholmen.


Handen Wallcity Iida Räsänen

Nowadays future is planned twenty, fifty or even hundred years forward. In other words: not much past our own time. Of course it’s questionable and daring to make plans far to the future. The image of future is always passed in our time. The ancient Egyptians could hardly have even imagined our life today, our benefits and our problems, such as environmental crises and unsolved problem of nuclear waste. Nuclear waste repositories such as Onkalo in Olkiluoto in Finland are about to become the very legacy of our time, since it is designed to last hundred thousand years. What else we know will still also exist? If water level would rice four hundred meters would the word look very different. The natural continents would shrink a considerable amount: many nowadays very populated areas would vanish under the sea. The most important, most

populated and valued areas are protected inside dams leaving small, isolated artificial islands that struggle against huge density and ability to provide its inhabitants. Only few areas were protected in Stockholm area (the old capital of Sweden), when the water level started to rice at alarming speed. It didn’t take more than ten years until water rose to its current level. Some parts were chosen by vote, but also some areas took action to save themselves. Handen wallcity was one of them. The flood made many people to flee and leave their homes which provided material to build the dam. Numerous Miljonprogrammet areas were taken to pieces and shipped to building sites. That provided two things: continuity of modular system and new, collage type of architectural look. As the wallcity is a great deal depended in technology were the habitants forced to build simultane-

ously large industrial area that controls the dam and atmosphere inside the city and recycles and manufactures necessary artifacts and synthetic nutrition. Architecturally these buildings differ from the collage-like dam. Since most of easily recyclable materials were already used, the industrial buildings were made by crushing the unusable concrete parts, creating new mass and cast in top of inflated domes. Unexpectedly the segregation to east (agriculture area) and west (industrial area) has started to create problems. Segregation, as a broad concept, has always appeared in all parts of the world where people exist—in different contexts and times it takes on different forms, shaped by the physical and human environments. Another segregation term, the ghetto, has been used in many different contexts over time, generally meaning any physical part of a city predominantly occupied by any particular


group of people. First some of the wallcities were more popular, but while the land that could still be used in housing shrink ever more, all of the wallcities became indispensable. The only really unfortunate people were those who were left out: it’s a real privilege to live in Handen wallcity. The density is undeniable problem, though the younger generations don’t fell as distressed as their parents since they are more used to share. Usual one family home is 302. In response to difficult living conditions, the residents form a tightly knit community, helping one another endure various hardships. Cause the minimal apartments the public space became the most common place to

spend your free time. If you climb all the way up to the top of the dam you can even see the distant shape of the Globen wall city. All the historical buildings are used as public buildings. Most popular of them must be the library, which holds quite a large collection of ancient literature. In front of library is Poseidon’s square, where the decision-making organizations assemble. Another square, strange cross shaped opening in middle of fields, is surrounded by ruins of building which function remains unknown. It’s agreed that the ruins most likely belong to religious building.


Globen Wallcity

Sรถder Wallcity

Gamla Damcity

Handen Wallcity


Den utspridda staden Mikaela Samuelsson

Haninge är en glesbygdskommun med flera olika små stadskärnor. Mellan de tätare bebyggda områdena finns ett varierat landskap med skog, åkrar, villaområden och industri. I detta landskap har platser och byggnader uppstått som man sällan hittar i en stad. Platser och byggnader med speciell atmosfär som inte var menade som offentlig arkitektur men som har blivit viktiga offentliga rum och riktmärken i Haninge.

Vegabaren BA

R RB

ER

SHA

GE

RG

YNÄ

UR

AR

MN

73 S TOC KHO LM

BU

73 N

MB

HA M

HA

Vegabaren är Sveriges första drive in-kiosk och vår äldsta hamburgerbar. Den öppnade 1958 och var från början en korvkiosk. Sex år senare fick den sitt nuvarande namn och blev en hamburgerbar. Från början var det Erik Engström som drev den och det var också han som introducerade hamburgaren i Sverige. Sedan dess har den lilla kiosken blivit 500 kvm med restaurang, föreningslokal och ett litet hotell. Den driv idag av Carlo Taccola och familjen Polat. Här serveras den välkända Sambalburgaren till hungriga Haningebor och bilresenärer som tagit en avstickare från Nynäsvägen. Vegabaren har vuxit från en hamburgerbar till en social samlingspunkt i Haninge. Varje sommar anordnas raggarbils- och motorcykelfestivaler här.


Hanveden öknen Gömd bland tallar strax norr om Västerhaninge Centrum ligger en öken. För länge sedan var det ett sandtag här vilket har förvandlat landskapet till en djup grop fylld med finkornig sand. I mitten ligger idag Hanveden IP och Haribohallen. Ökenlandskapet är perfekt för motorcrossåkare eftersom det ligger mellan väg, spårväg, industri och skog men ändå bara ett stenkast från centrum.

HALLEN


Mormontemplet Vid järnvägsspåren nära Västerhaninge Centrum ligger Nordens enda mormontempel. Templet som invigdes 1985 har sedan dess varit en samlingspunkt för mormoner från hela världen. Varje år kommer ett hundratal missionärer hit för att sprida kyrkans budskap i Sverige. Templet och de omkringliggande byggnaderna och bostäderna för missionärer är omgärdade av mystik. För även om den stora vita byggnaden med sina höga spiror är det första man ser när man kommer till Västerhaninge med pendeln så är det väldigt få Västerhaningebor som besökt templet eller som vet vad mormonerna gör här. Man måste nämligen vara mormon för att få gå in i templet.

Sw

ed

en

ay

Norw Salt L

ake C

ity


Jätteladan Sydväst om Årsta Slott i Österhaninge ligger en gigantisk lada. Det ryktas om att det är Europas längsta sammanhängande träbyggnad. Den är i alla fall omöjlig att missa om du befinner dig i området.


Jordbro Soda Jenny Schinkler

K채llor Vattenskyddat

Project Jordbro Soda, a micro brewery for the people of Jordbro.

Mikrobryggeri Makrobryggeri Avlopp, reningsverk

Haninge municipality is rich of water and provide first class drinkwater to the citizens of Haninge. The water even provides suitable environment for growth, the ability to produce on a landscape of allotments that employ both natural and controlled environment. The project is a building and a garden that explores the natural cycles and processes of producing soda. Using the plants that are present in the surrounded landscape. Engaging the citizens of Jorbro to participate during the process of the soda, on a small scale micro brewery, developing a taste coming out of the plants. Allowing the ambient and latent qualities of Jordbro to be more present through a locally produced soda. The position of the project is situated on Blockstensv채gen, where the recycle station is located.


JJ

JJ JJ

JJ

J JJ J

JJ JJ

JJ 8

J

J JJ JJ

JJ JJ JJ JJ JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

J

JJ

J

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

J

JJ

J

J

JJ

JJ

JJ

J

J

J

J

q

q

JJ

JJ

q

q

J J JJ

q

J JJ

J

JJ JJ JJ

J

JJ JJ

JJ

q

q

q

J

J q

J

q

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ JJ

J

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

J

q

JJ

JJ q

J

JJ

JJ q

JJ q

J

JJ JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ JJ

q

JJ JJ

J

JJ

JJ JJ

JJ JJ q

JJ q

JJ JJ

JJ

JJ

JJ JJ

J

JJ q

q

JJ

JJ q

JJ

JJ J

JJ JJ

q

J

q

JJ

q

JJ JJ

q

JJ

JJ

J q

q

JJ

JJ JJ JJ

JJ

JJ

J

JJ JJ JJ

JJ JJ

JJ

JJ

J

J J

JJ

q

JJ

JJ JJ

q

JJ

J

J

JJ JJ

J J

JJ JJ JJ

JJ

JJ J

J

JJ

JJ

JJ

JJ

J

J

J

J J

JJ

JJ

J

q

q

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

J J JJ

JJ JJ

JJ

J

q

JJ JJ

JJ

J JJ

JJ

JJ

J

J

q

JJ

JJ

JJ q

JJ

J

JJ

JJ

q q

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

q

J JJ

q

q

J

q

JJ

JJ

JJ

q

JJ JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ JJ

J

JJ q

q q

q

q

JJ

J

JJ JJ

JJ

q

JJ

JJ

q

q

JJ

q

q q

q q

q

JJ

q

JJ

J

JJ

J J

JJ

J

J

q

J

JJ

J

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ J

q

q

JJ J

JJ

q

JJ q

q

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

q

q

JJ

JJ JJ

JJ JJ

JJ

JJ q

)

)

J )

JJ

JJ

JJ )

q

JJ )

q

)

JJ J

)

)

q

J

JJ

JJ )

JJ )

q

q

J

q

q

q

JJ JJ

J q

)

)

J

JJ )

)

JJ

q

JJ

JJ

JJ )

q

JJ

JJ

JJ )

JJ

JJ )

q

q

JJ

q

q

JJ JJ

q

JJ JJ )

JJ

q

JJ JJ

J

JJ

q

JJ JJ

JJ

JJ

q

q

JJ

q q

JJ

J

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ JJ q

JJ

JJ JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

q

J

q

JJ

q

JJ

JJ

q

JJ

JJ

q q

JJ

JJ

q

q

q

J

q

q

q

q

JJ

JJ q q

JJ q

JJ JJ

JJ

JJ q

J

q

JJ

JJ

q

J

JJ

JJ

8

JJ

JJ

q

q

q

JJ q

JJ

JJ JJ q

J

JJ q

q q

q q q

q

q

q

q

q

JJ

q

JJ

JJ JJ JJ

q

JJ

q

JJ

JJ JJ

JJ

JJ q

J

JJ

J

q

) )

)

JJ

)

)

)

JJ

)

)

JJ )

J J

JJ

)

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

)

JJ

JJ

JJ

JJ JJ J

JJ JJ

JJ q

JJ

q

q

) )

)

)

)

)

)

)

)

q

)

)

)

8

8

JJ

J

JJ

)

J

J

J

JJ

)

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

q

JJ

q

J

JJ

JJ

J

JJ

q

q

JJ

JJ JJ

q

JJ

J

q

JJ

JJ

J

J

JJ

q

J 8

q

JJ

JJ

J

J

JJ

JJ

JJ

q

JJ J

)

JJ

JJ JJ J

JJ

J

J

q

JJ q

q

JJ q

JJ JJ

q

JJ JJ

J J JJ

J JJ

q

JJ JJ

J

J

J

JJ

q

JJ JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

q

JJ

J

q

J JJ

J

JJ J

J

q

J

J JJ

J J

J

JJ

q

JJ

JJ

J

q

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

q

JJ JJ

q

JJ JJ

JJ JJ

q

JJ

q

JJ JJ

q

JJ

q

J

J JJ

q

JJ

JJ JJ

JJ

q q

JJ JJ

JJ

q

JJ

J

JJ

q

JJ

q

JJ JJ

q

JJ

q

J

JJ

q

JJ

JJ

J

J J

J J

q

J J

J JJ

q

JJ

JJ

JJ

q

JJ JJ )

JJ JJ

8

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

J

J JJ

q

JJ JJ )

JJ

J )

JJ )

JJ

JJ )

JJ )

JJ

JJ

JJ JJ

JJ )

JJ

JJ )

q

q

q

q

q

q

q

q

q

q

JJ

JJ

)

)

)

)

)

)

)

)

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ JJ J J J JJ JJ J J J J JJ JJ J J J J JJ JJ J J J JJ JJ J J J JJ JJ J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

)

q

JJ )

JJ

JJ )

q

JJ )

JJ

JJ JJ

q

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ

J JJ

8

JJ

JJ

J

q

JJ

JJ )

JJ

J )

JJ

JJ JJ )

8

J

JJ

JJ J

J

J

JJ

J

J

J

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ

)

J

)

JJ

JJ

JJ

)

q

)

)

)

)

JJ JJ

JJ

)

J

8

JJ JJ

JJ

8

J

JJ

)

JJ

q

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ

JJ JJ J

JJ

JJ

JJ

JJ

8

8

JJ J

J

JJ

JJ

JJ JJ

)

)

q

JJ

)

)

)

J

)

)

q

q

q

q

)

J

)

JJ

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

J J

) )

)

)

J

) )

J

)

JJ J J JJ

JJ

J

JJ

J J J J

JJ

J J

J J

JJ

J J J J

JJ JJ

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

)

JJ

JJ

JJ JJ JJ JJ JJ

JJ J

JJ JJ JJ

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

JJ

J

)

)

J

JJ

JJ

JJ

JJ )

q

J

q

JJ

J )

JJ

JJ

JJ )

JJ

JJ )

q

)

q

JJ

J J

JJ

)

J

JJ

JJ

J

)

J

JJ

J

8

)

J

JJ

JJ

J

J

J

)

J

JJ

J

J

)

)

J

JJ

JJ

J

JJ

J

JJ

JJ

J

)

JJ J

JJ

JJ

J

)

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

J

)

JJ

J

JJ J

q

J JJ

J

JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ

J

JJ

)

8

J

q

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ

JJ JJ

q

JJ

JJ

J

J

JJ

J

JJ

)

JJ

q

JJ JJ

JJ

)

J

JJ

JJ

q

J

JJ

JJ

JJ

J

8

JJ

JJ

)

J

8

JJ

JJ

J

JJ

JJ

J )

J

JJ

JJ

q

JJ

q

JJ

JJ q

JJ

q

J

JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ

)

JJ

JJ

J

JJ

J

J

JJ

J

q

q

JJ

J

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

J

J

JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ

JJ

J

q

JJ

JJ

J

JJ

q

q

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ

q

JJ

JJ

)

JJ

JJ

J

JJ

J

JJ

JJ

)

JJ

J

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

)

JJ

J

J

q

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

)

JJ

q

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

)

JJ

q

)

q

JJ

)

q

q

JJ

)

q

JJ

JJ

)

q

JJ

JJ

J

JJ

)

J

JJ

q

JJ

q

J

q

q

JJ

J

)

J

JJ

JJ

JJ

q

JJ

)

J

q

J

J JJ

JJ

q

q

J

q

q

JJ

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ

JJ

)

JJ

)

)

)

)

)

)

)

J

)

J J

J J

J

J J J J J J

J J J J J J J J J J J

8

q

JJ

q

JJ

q

J

J

)

)

)

)

)

)

)

)

)

)

)

8

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ J J J J J J J J J J J J JJ J J J J J J J J J J J J JJ J J J J J J JJ J J J J J JJ J J J JJ J J J JJ J J J J J J J J JJ J J J J J J J J JJ J J J J J J J J JJ J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

JJ

J

JJ

q

JJ

J

q

JJ

q

q

q

JJ

JJ

JJ

)

)

J

JJ

JJ

q

J

J

JJ

q

JJ

q

q

q

q

q

JJ

q

J

JJ

q

q

q

JJ

q

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

)

)

J

JJ

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ J

JJ

JJ

JJ

)

)

JJ

J J

J J

)

JJ

JJ

q

q

q

J

J

q

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ

J

)

)

JJ

JJ

q

J

J

q

JJ

J

JJ

q

q

JJ

J

JJ

J

)

)

)

JJ

JJ

q

JJ

J

q

J

q

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ

J

J q

q

q

JJ

JJ

q

J

JJ

JJ

JJ

JJ

)

)

)

J

J

JJ

J

q

q

q

JJ

q

JJ

J

JJ

JJ

JJ

J

)

)

)

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ J J J J J J

)

JJ

J

JJ

JJ

J

q

JJ

q

q

JJ

JJ

J

JJ

q

JJ

JJ

JJ

)

)

q

JJ

JJ

q

JJ

q

q

JJ

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

)

J

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

q

q

J

JJ

JJ

q

JJ

JJ

JJ

)

)

)

JJ

JJ

JJ

J

q

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

J

JJ

)

q

q

JJ

JJ

JJ

q

J

q

JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

)

)

J

JJ

q

JJ

JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ

q

q

JJ

JJ

JJ

JJ

J

JJ

JJ

q

q

JJ

JJ

q

JJ

)

q

JJ

JJ

JJ

q

q

q

JJ

JJ

JJ

q

J

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

JJ

q

JJ

JJ

JJ

)

)

)

JJ

q

JJ

JJ

q

JJ

JJ

q

JJ

q

q

JJ JJ

JJ

JJ

)

q

q

)

)

)

JJ JJ JJ JJ

JJ JJ JJ JJ

JJ

q

J

q

q

J

JJ

)

JJ

q

JJ

JJ

JJ

)

)

)

)

JJ

JJ

)

)

)

)

l JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

)

)

)

q

JJ

JJ

JJ

JJ

q

)

)

)

q

JJ JJ JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

JJ

)

)

)

)

J

JJ

JJ

J

JJ

J

)

)

)

)

JJ

JJ

J

JJ

JJ JJ JJ

JJ

JJ

q

)

)

)

The third and last intervention was a sport championship. We built a basketball hoop, a putting green and a walking track. At the basketball hoop you were suppose to score the ball as many times in a row as possible, at the putting green you should get the ball the closest to the flag and at the walking track you tried to walk from start to finish in exactly 10 seconds. The results of the participants was written on tape and taped on to a score board where we could move them up and down throughout the day. After participating you would get a hot dog. We used a stereo to play a loop of sport related sounds which added to the sporty atmosphere in the passage. We also decorated the space with flags and the golden back drop that we made for the music festival. There were a lot of children participating in this intervention which was really nice. The score board became a gathering point where people could compare their results to the results of their friends and those of complete strangers. For a short while the passage changed into a lively playground.

JJ

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

J

q

q

)

)

)

)

Intervention 3 – The Passage Championship

JJ

JJ J

JJ

JJ

J

q

J

q

)

)

q

JJ )

)

)

1:3000 50% så 1:6000?

J )

)

JJ JJ

JJ

JJ J

l J

JJ

JJ

JJ )

J

JJ

q

)

)

)

)

JJ

JJ

q

J

)

)

)

)

J

JJ

JJ )

J

J

J

q

q

)

)

)

)

J

JJ

JJ

q

q

q

)

)

JJ )

)

J

JJ J

J

JJ

JJ

JJ

)

JJ

J

q

J JJ JJ q

JJ )

JJ

JJ

q

JJ

JJ

)

JJ

)

)

JJ

q

JJ

J

)

)

JJ

)

J

JJ

JJ

JJ JJ )

JJ

)

JJ

q

JJ

JJ JJ

J

J

J

J

JJ

JJ

J JJ

)

)

)

J

JJ J

l

l JJ

JJ

JJ

)

JJ

)

q

JJ JJ JJ

J q

JJJ JJ

q

JJ

JJ J

J

JJ JJ J

J

JJ

JJ JJ JJ JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ q

q

JJ

JJ

)

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ JJ J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J )

)

JJ

JJ

JJ 8

JJ

JJ JJ JJ

q

)

)

JJ

q

JJ

J

q

)

)

JJ

JJ

JJ

l J J J

JJ

JJ

J

J

q

JJ JJ q

)

J

J

l J J

JJ

J

q

JJ )

q

J

JJ q

JJ JJ

J q

JJ

JJ

JJ

J

q

q

J )

JJ JJ

JJ

q

q

JJ

JJ

)

q

J q

JJ

q

)

J JJ

J

JJ )

)

JJ

q

J

JJ JJ

JJ J

JJ J

q

JJ

)

)

)

JJ

JJ JJ

JJ

)

)

q

l J )

JJ

JJ JJ

JJ )

q

q

JJ

JJ

)

)

JJ )

J

JJ

JJ

JJ

q

q

JJ JJ

JJ JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q

q

J )

J

JJ q

JJ

)

)

JJ

JJ

q

q

J

JJ )

q

J q

J

q

)

)

q

JJ

J J q

JJ )

JJ

JJ

JJ

q

)

)

JJ JJ

)

q

JJ JJ JJ JJ

q

JJ

J

q

J JJ

JJ

JJ

JJ JJ JJ JJ JJ JJ

JJ

q

q

JJ

)

)

)

)

JJ

JJ

JJ

JJ

JJ

q q

JJ

JJ JJ JJ JJ

JJ q

JJ q

JJ

JJ

J JJ

q

J

JJ

)

)

)

)

J J J )

J JJ

JJ

J

JJ JJ

J JJ

JJ

JJ q

J

J

q

JJ q

q

JJ JJ JJ

JJ

JJ

)

)

)

)

J

JJ

JJ q

J JJ JJ

q

JJ

JJ )

q

J

)

)

q

JJ

JJ JJ

J JJ

JJ )

q

JJ

J JJ

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

)

)

)

)

JJ

JJ JJ

JJ

JJ

J

JJ

J JJ JJ

)

)

q

JJ JJ JJ

JJ

JJ

JJ J

JJ

J

JJ

JJ

)

)

JJ JJ )

JJ

J q

JJ

JJ q

q

JJ JJ

J )

JJ )

JJ JJ

JJ

JJ

J )

J

J )

J

JJ

q

JJ )

)

)

J

JJ )

JJ

JJ

J q

)

J

l 8

q

q

JJ q

q

q

J

JJ

JJ q

JJ JJ

JJ )

q

JJ

JJ JJ

J

)

JJ JJ

q

J

J

)

)

)

JJ )

JJ

q

)

JJ

)

JJ

q

J

J

)

JJ

JJ

J

J

)

JJ )

)

JJ

JJ )

JJ q

J

JJ

JJ

)

q

q

q

J

J J

J

J

)

JJ

q

J

JJ

)

JJ

J J J

J

J

JJ

)

JJ

JJ

J

J

JJ

JJ

)

J

J

JJ

JJ

)

J

q

JJ

q

JJ )

JJ

JJ

JJ JJ JJ

JJ JJ JJ JJ

JJ )

JJ )

q

JJ

JJ JJ

JJ )

q

JJ q

JJ JJ

JJ JJ JJ J

q

JJ

q

q

)

JJ

JJ

JJ JJ

JJ

JJ q

JJ

JJ JJ

q

JJ

q

JJ

JJ

)

JJ JJ q

)

JJ )

JJ JJ )

JJ JJ

q

q

J JJ

)

q

J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J JJ JJ JJ J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J J

JJ

JJ

JJ )

JJ )

q

q

JJ JJ

J

JJ q

JJ

JJ JJ

)

JJ J

q

J

JJ

JJ

)

JJ )

)

q

J

JJ )

JJ JJ )

JJ )

q

JJ )

q

JJ

J JJ )

JJ

JJ JJ JJ

JJ JJ JJ JJ JJ JJ

q

JJ JJ JJ JJ

JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ

JJ

J

)

JJ

q

JJ

q

JJ q

JJ JJ

J JJ JJ JJ JJ

J JJ JJ

JJ q

JJ

JJ

)

q

JJ JJ

JJ

J

JJ q

l

J

JJ

JJ JJ

J JJ

JJ

JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ JJ J

JJ

JJ

)

J

JJ JJ JJ

JJ

JJ J

JJ

)

J

q

JJ JJ

JJ

JJ

JJ

JJ q

J

l

q

JJ

J

JJ

l JJ

J

JJ q

q

J J J J J J J J J

JJ

)

)

)

)

) )

)

) )

)

)

)

)

)

)

)

) )

)

)

)

)

)

)

)

)

)

)

)


FASAD DETALJ 60x150x150 mm , SKALA 1:6

0

5

10

FAS AD MOT SÖDER 1:100


2

5g.)5,=21

2

1

PRODUCED BY AN AUTODESK EDUCATIONAL PRODU

Plan 1:200

1

3


Dalarö skeppsvraksområde Mikael Slotte

År 2003 återfanns ett mycket välbevarat skeppsvrak från 1600-talet. Fyndplatsen var Dalarö, en plats med rik sjöfartshistoria och mängder av historiska lämningar. Med fyndet startade diskussioner om att göra området till naturreservat och förbjuda ankring och privat dykning i anslutning till tre av vraken: Anna Maria, Jutholmsvraket och det senast funna Dalarövraket. Ett förslag var att bilda reservatet Dalarö skeppsvraksområden. Nu är frågan: Hur är det möjligt att bevara och samtidigt tillgängliggöra denna mycket betydelsefulla sjöfartshistoriska plats? Dalaröleden Dalarö skeppsvrakområde speglar den historiskt viktiga farleden till och förbi Dalarö och de hamnar och ankringsplatser som finns inom området. Under hela medeltiden var Dalarö en skyddad, naturlig ankringsplats och en brytpunkt mellan kustnavigering och skärgårdsnavigering. Området var även en utgångspunkt för färd mot Finland och nordliga svenska hamnar. På Rotholmen i söder anlades under 1500-talet ett mindre varv för örlogsflottan. Platsen användes för utskeppning av trupper. Under 140 år var flottan regelbundet stationerad i Dalarö och platsen har fram till idag varit en militär angelägenhet med baser på närliggande Muskö och Berga. Dalarö var lotsplats från 1600-talets början och Stockholms främsta sjötull inrättades här 1636.

Sektion 1:200

18


Farleden vid Dalarö var svårnavigerad och det kunde ta dagar att lotsas igenom den. Många fartyg har förlist eller gått på grund här. Ett trettiotal registrerade fartygsvrak ligger inom en radie av några kilometer. Vraken är välbevarade eftersom det bräckta vattnet har skonat dem från skeppsmask. Dalarö skeppsvraksområde Det är en kväll i oktober. Över de mörka vattnen utanför Dalarö tätnar dimman. Bojar och prickar guidar oss igenom de trånga sunden. Dimljusen är på och motorn går på låg fart. Spänningen stiger. Vi lägger an vid ett av de nya självlysande sjömärken som visar att vi är inom Dalarö skeppsvraksområde. Sjömärket är en del av landskapet. Varje sjömärke blir en dykplattform. En ny plats på vattnet där entusiaster kan mötas, dyka eller bara supa in havsbrisen. Design Inom en radie av 100 meter från vart och ett av de tre vraken kommer ett skötselområde att upprättas. Dessa ringar in dykparken. Det längsta avståndet mellan två skötselområden är ca 5 km. Min huvudsakliga idé är att samla tre skötselområden i ett enhetligt skeppsvraksreservat. Genom att märka ut skötselområdena med en ny typ av förstorade sjömärken tillgängliggörs och synliggörs reservatet för dykare och andra entusiaster. Dessutom tydliggörs platsens bevarandeintresse - sjömärket indikerar platsens historiska betydelse och visar att de som vistas på den måste visa den hänsyn. Detta kan på sikt innebära att kulturplatsens bevarande säkerställs.

Då ankringsförbud råder inom varje skötselområde blir dykplattformen det enda som förankras i botten. Båtar lägger istället an vid den och blir en del av den nya platsens infrastruktur. Beroende på dykaktivitetens storlek kan strukturen expandera genom att fler plattformar kopplas samman. Dyksplattformen utgör en ny gemensam plats på vattnet. Där kan dyk förberedas och dykutrustning förvaras. Dessutom erbjuder den plats för rekreation. Konen i mitten av bryggan utgör själva sjömärket. Den har en stark gul kulör som också lyser upp i natten. Inuti den skapas ett rum där dykaktiviteten sker, en slags port genom ytan ner mot djupare vatten. Rummets centrala placering på plattformen skapar säkra dykförhållanden. Vattnet i konen hålls i ständig rörelse och kommer därför aldrig att frysa. Därmed kan Dalarö skeppsvraksområde kunna hållas öppen för dykare året runt – från fridykning under högsommaren till novemberdyk i kuling.W Dykporten lyses upp av det starka gula skenet och guidar dykaren tillbaka till ytan.


“EVERYTHING YOU SEE COULD ALSO BE OTHERWISE” Handen World Expo 2013 Jonas Sundberg

Upptakt Under 2000-talets första decennier var den ökande urbaniseringen, med dess vidhängande problem och möjligheter, mer aktuell än någonsin tidigare. 2008 levde fler människor i städer än i landsbyggd. I takt med att stortstadsregionerna expanderade så växte även kontaktytan mellan det byggda och det obebyggda, ett fält där strukturer löstes upp och alternativa existenser grodde i skuggan av mitten; samhällen med ena foten i ett nätverk av internationella noder och andra i myllan. På många sätt en förvirrande position att hantera. Utlöst av denna friktion uppstod parallella tendenser för att balansera storstadens osymmetriska attraktionskraft. En ledde till kvalitativ och kvantitativ utveckling av infrastruktur. Absolut mobilitet sågs som en nyckel till att diffusera geografiska hinder och bryta ner rumsliga hierarkier; att byta bort ”där” till förmån för ett allomfattande ”här”. I andra änden av spektrumet trycktes på ökad oavhängighet hos dessa sattelitorter. Detta tog sig vitt skilda uttryck, allt från lokala bondemarknader till egna ”Guggenheimmuseum”. Alla längtade efter unika upplevelser i unika rum, som ett sätt att till sin plätt mark förankra ett allt flyktigare globalt kapital. Zahas telefon ringde natt och dag.

Haninge, en kommun i den södra delen av Stockholms storstadsregion, var vid tiden just ett sådant samhälle, beläget i en periferi som både försörjde och berodde till stora delar på en generativ kärna, Stockholms innerstad, länets omsjungna prima donna. Denna innerstad såldes till de omgivande kommunerna som ett ideal att sträva efter, att bli lika bra som, och planer på urbanisering smeds från ovan av krafter som ville dra ekonomisk vinning av politikers ängslan. En dag så skapade en grupp unga, innovativa arkitekter ett eget rum för att diskutera byggnation och stadsplanering. Man kallade sig Haninge Open Planning Office, HOPO, och arbetade på ett subversivt sätt med illustrera och forma framtiden genom visioner, fantasier och byggprojekt i det möjligas utkant. Gruppen var nära besläktad med en annan rörelse vid namn Haningeskolan – dess sammansättning överlappade i runda slängar med 100 % - och associationen med denna gav HOPO en viss akademisk tyngd. På 00- och 10-talet fortskred en ökande avreglering av samhällets funktioner. Vissa fåglar började viskas att tidens gång består av en pendlande rörelse mellan klassiska


HANDENWORLDEXPO2020


ideal och det barocka. Skyskrapor världen över tävlade om att slå hål på himlen i en slags barock fanfar, den gällaste tonen ljöd ut sekunden innan pendeln slog tillbaka i motsatt riktning. Här uppstod ett ögonblicks möjlighet, när pendeln stod helt stilla högst upp i sin bana, och det var en chans man var tvungen att ta, som annars skulle gå förlorad under vår livsålder. Fenomenet HOPO undersökte hur denna vändning kunde förmedlas och illustreras med största, möjliga resonans. Ett sprakande coloratura med en dov underton som kunde vibrera genom jordskorpan runt hela klotet. Under en serie publika samtal och möten föddes tanken om en slags världsutställning, en world expo tänkt att hållas i Handen. Världsutställningar hade sedan 1800-talet varit ett sätt att torgföra nya idéer och innovationer till en bred såväl som smal publik, som där inte bara kunde betrakta tingen i bilder i böcker utan faktiskt kliva in inuti den nya tiden och uppleva den inpå kroppen. Konceptet grundar sig på att man väljer en plats på jorden dit sedan deltagare från alla världens hörn beger för att utbyta tankegods. Ett slags internet för sinnena. “Building The World of Tomorrow” löd temat för 1939 års utställning i New York och med den skiftade innehållets fokus från presentation av teknik till spekulation om kultur och människans plats i världen. Tilltalet var ofta utopiskt. Montreals Expo ’67 betraktas som denna epoks höjdpunkt, med långvarig kulturell och politisk påverkan. Under

1980-talet gick utvecklingen mot ett forum för de deltagande nationerna att marknadsföra sig själva och de nationella paviljongerna som utgör utställningens gestalt blev till verktyg för att positionera sig inom det mediala utrymmet. Upplevelsen i 2D blev minst lika viktig som upplevelsen i 3D. Vid utställningen år 2000, i Hanofer, hade 73 % av de deltagande länderna nationell branding som sitt främsta syfte, enligt osäkra källor. Arkitekturen gick från att vara politisk till att vara endast realpolitisk. Den globala tillgängligheten, som visserligen legat världsexpot i fatet under dess historia, bidrog samtidigt till att rita om de streck på kartan man ägnat miljoner åt att varumärka. Allting var i upplösning. Makt och kapital svävade nu omkring i ett aldrig sovande nätverk högt ovanför marken för att endast stiga ner och tillfälligt förankra sig vid den i vissa valda punkter. Dessa punkter genererade helt nya städer, eller förändrade radikalt många gamla, som formades för att illustrera sin roll som medium mellan konkreta resurser och de påbud som styr över dessa. När HOPO smed sina planer våren 2013 hade den senast föregående världsutställningen hållits i Shanghai 2010, med temat ”Better City – Better Life”. Med denna rubrik ville man understryka den inverkan som vår byggda miljö har på vår livskvalitet. Ordet stad, ”city”, omgärdas även av sociala och politiska dimensioner, vilka tyvärr ofta åsidosattes till förmån för den ekonomiska. I en helhet går det dock inte att verka som individ utan att samtidigt verka i kollektiv, eftersom det inte finns något glapp oss människor


imellan. Rörelse hos en har därför nödvändigtvis en inverkan på nästa. Detta var en av HOPOs grundteser och det var dags att återlansera den på bred front. Festligheter! Luften var varm och mättad med festivalyra och konfetti den 1 juni 2020, dagen då startskottet avfyrades för Handen World Expo, HX20. Efter intensivt minglande och eviga middagar hade världsutställningen kommit till Haninge. Temat formulerades ”Inventing the Future”. Den erkände arkitekten och framtidsmannen Rem Koolhaas höll ett bejublat tal som behandlade stadens dynamik. Malcolm McLuhan gjorde ett snabbt gästinhopp via hologram för att delge sina senaste spaningar. Invigningen skedde på en flytande paviljong man lagt ut i Rudansjön och alla fick komma. Paviljongen bestod av en plattform med öppna däck mot vattnet och en sal i mitten, där föreläsningar, konserter och andra programpunkter dagligen drog stor publik. Som en principiell skillnad från de expos som utgått från en tabula rasa vid iscensättandet av händelsen, t ex Montreal som byggde helt nya öar i Saint Laurentfloden, så valde man här att integrera och modifiera den befintliga bebyggelsestrukturen och stadsväven. De gamla utopierna var döda, och man ansåg att den enda möjligheten att väcka samma anda till liv var att inventera det som redan fanns på plats. Det nya radikala var att göra så lite som möjligt. Med en sådan pitch hade HOPO på något dunkelt

vis lyckats bli ansvariga för utformningen av HX20s utställningsområde. Som mål hade man att skapa man en ny helhet från insidan av Handen, istället för något nytt bredvid det gamla. Ett av de största nya greppen man ändå företag sig var infrastrukturssatsningen Handenlinjen, ett lokaltåg med ny terminal ovanpå den befintliga pendeltågsstationen, som slingrade sig igenom Handen och kopplade samman utställningens olika delar. Från oklara håll kom också order om att nybyggnation var ett måste, pengar skulle rulla och skyskrapor skulle torna även över Handens gator. Tre stycken skulle det vara, och de skulle alla vara helt unika och hålla absolut världsklass. Men istället för att lägga tid på tre varianter av något slags superlativ så tog man budgeten, drog sig tillbaka till sin kammare och kom tillbaka med tre likadana byggnader. Pyramidiska former i guldfärgat glas. Detta möjliggjorde att 2/3 av designbudgeten kunde läggas på fika. Man kunde också, vilket man faktiskt gjorde, fördela pengarna till en rikare variation av aktiviteter som kunde växa underifrån och förstärka och dra nytta av invånarnas egen kraft. I skogspartierna kring Handenlinjens andra ändpunkt grundades en Gör-det-själv-by, DIY-Village, där det var fritt fram för var och en att, med hjälp av experter på plats, i skala 1:1 snickra ihop sin egen version av paradiset. Tomter delades in genom att man drog snören mellan de glesa tallarnas stammar. Snart var hela skogen full av små byggen och långt in på natten lyste eldar bland träden. En stor gest i mitten innebär ofta att något


mindre börjar leva i utkanten. I helhet återspeglade utställningen just det urbana fenomen man samlats för att avhandla, det om insida och utsida, centrum och periferi.Som en om dimmat lättat och i sin frånvaro efterlämnat en oförklarlig inre lycka Framåt hösten när kyliga vindar slog in från Östersjön och solens ljus nästan kom in från sidan i tid med kvällsmålet, så avslutades HX20 med ett långbord genom hela samhället. Inresta experter och lokala förmågor stämde upp i en växelsång om vad allt detta faktiskt varit. Till natten spelades musik i Handenpaviljongen och man dansade och man skrattade och champagne flödade och inte öga var torrt. All tillfällig konstruktion monterades ner. Gator, gångvägar och skogsbryn sopades rena och låg nakna som nyfödda. Dess tomhet en hyllning till det funna. Kvar kring Haninge centrum reste sig de gyllene skraporna som ett slags monument som ändå gick att le åt. Hyresgästerna hade aldrig flyttat in innan de manövrerades ut av konjekturens svängningar och våningsplanen fylldes efter hand av alla de verksamma konstellationer som uppstod under expots gång. Handenlinjen tuffade på i ett par år som en slags skyttel mestadels för pensionärer och skolbarn, som verkligen kom att uppskatta detta utrymme i staden. Vid en rutingenomgång upptäcktes att samtliga bygglov och handlingar godkänts helt ickeauktoriserat av HOPO, vilket ledde till en mängd juridiska tveksamheter och ansvarsfrågor. Att i efterhand skyffla all denna doku-

mentation genom det etablerade systemet visade sig ogörligt, då detta vid tidpunkten var outsourcat till de som bygga sig framåt och ej bar någon budgetpost för bakåt. Motvilligt togs beslut om rivning. Handenlinjen mötte sitt slut i en kilometerlång implosion på nyårsafton 2023. HX20 förblev en referens för teoretiker, arkitekter och urbanister årtionden efter dess slut. Anti-realistiska teser och projekt presenterades vid universitet över hela världen. I det allmänna medvetandet bleknade de specifika minnena med tiden bort – så som det flyktiga alltid gör och är menat att göra – även om mycket tunna bäckar långsamt vidgade sig och uppgick i osynliga, hemliga strömmar hos rastlösa själar. När källan till slut inte längre gick att spåra och det enda som kvarstod var den fysiska realitet man nu hade att förhålla sig till, sänkte sig en undran över Handen; hade sommaren 2020 verkligen hänt, eller hade allt bara varit en märklig men vacker dröm? Utan att svara på frågan så blommade en hållning till livet ut som sade att allting är möjligt, en anda som skulle komma att prägla och känneteckna Handenborna under en lång tid framöver.


Jordbro föreningshus breaks out! Camille Verrando

Contexte; Jordbro, maillon faible de la ligne de pendeltag Nynasham-Stockholm, porte les stigmates de son passé de ville dortoir du One Million program era dans les années 60. Quelque fast food et un super marché compose un “centre ville” vers lesquels les habitants se rendent en traînant des pieds. Invisible depuis la rue principale, dissimulée derrière le centre commercial, une façade s’étire sur une centaine de mètres, un rythme interminable de fenêtre mi hauteur laissant passer difficilement le regard, soulignées par une frise de bois rouge délavé. Cette architecture de plain pied, couverte d’un toit en pente, débordant, est celle d’une école suédoise type des années 60. Dernier témoin visible de cette activité: un panier de basket , sur la petite place devant l’école. Loin de dépérir, les locaux ont été ré appropriés par une dizaine d’associations qui coopèrent au sein du même édifice (voir plan habité). Mais l’idée d’une nouvelle maison de la culture, comme celle de la ville voisine, de béton et de verre, se trame depuis plusieurs années. L’Architecture est ici synonyme de renouvellement physique fort et attirer l’attention sur la ville. L’esprit unique de cette maison-mini ville est ainsi menacé. Il est évident qu’une maison de la culture demande un


entretien et une organisation claire, pour permettre aux habitants d’y prendre part. Des changements sont donc indéniablement nécessaires dans le cas présent. Cependant, ayant été témoin de la situation unique actuelle, je n’ai pas adopté la démarche réaliste et pérenne de l’étudiant en architecture, mais renforcé le mouvement déjà entamé. Le concept se base essentiellement sur la volonté d’élargir le champs d’influence de l’école dans son contexte proche. L ‘école occupe en effet une position très stratégique et sensible, entre le centre commercial et les logements du One Million Program. Cependant, l’enveloppe immuable de l’ancienne école impose un fonctionnement uniquement ouvert sur le centre commercial au Sud et à l’Ouest et fermé vers les logements, au Nord et à l’Est. La façade agit ainsi telle une barrière opaque en-cloisonnant la vie si riche de la Maison, la coupant de l’extérieur. Par une démarche hors du champs «papier glacé» des rendus d’architecture, j’ai choisi d’explorer un scénario auquel les associations locales songent depuis un certain temps: louer les espaces aujourd’hui inoccupés à des artistes et permettre ainsi à la Maison de s’autogérer. L’idée illustrée ici fait vivre véritablement les ailes Nord et Est, en transformant le schéma, aujourd’hui extrêmement rigide, de la trame en façade et des pièces en carrés identiques. L’inspiration provient des traditionnelles cabines en bois de pêcheurs s’alignant dans les paysages suédois. Ces cabines sont uniques dans leur simplicité et le

degré d’intimité qu’elles dégagent. Ce sont ces caractéristiques que je souhaite inculquer à la Maison actuelle afin de rendre la façade perméable à la vie extérieure. J’ai choisi de me limiter à donner une simple vision du concept sans rentrer dans des mensurations précises. En effet, ces nouveaux espaces de vie peuvent être appropriés librement: les murs séparant les salles, donnant sur la façades Nord, peuvent donc être détruits et s’adapter à l’usage individuel de chaque artiste. De même pour la façade, dont l’allure devrait changer par initiatives des artistes, tout en respectant la trame existante, telle que le montre le schéma de façade. Seule la façade Est, serait entièrement remplacée par des baies coulissantes, ouvrant la vue sur une galerie d’exposition se développant sur toute la longueur de l’aile. D’autre part, le bois de l’ancienne allège courant tout le long de la façade constituerait le nouveau deck permettant de franchir le décalage de hauteur des sols extérieur et intérieur. Afin de lier physiquement les cabanes d’artistes à la salle d’exposition, le bois agirait tel le fil conducteur visuel, guidant les promeneurs le long des façades Nord et Est. la Kulturhus.


Death-Architecture Entering secular-primitive cults to find the geological pulse of Södertörn Rasmus Westman Prolog Today, society - often through architects, focus only on itself, using our own standards as arguments for change. We build for our own generation; we select materials based on our personal economy. We cut down trees and blow up rock, for ourselves… It is easy to be the most relevant cause of change. At the same time as we improve our own standards, we are effectively destroying nature. Put in an contemporary context, much of this behaviour might be rational, but it is also a very selfish behaviour. In order to change a selfish society, we need to reset our brains, and allow alternative perspectives. In order to make our society more friendly we need other subjects to focus on than ourselves. We need an “us”: including not just our generation but generations far into the future, as well as nature... An “us” forcing us to put ourselves aside, sometimes even at risk, when making decisions of architecture, politics and everyday life. In this work I will set focus on geology. Allowing Södertörn, and its changes over a period of 25.000 years, to be the subject of all arguments.


1.

Musköfolket (the people of Muskö) When we think of Muskö, we think of that place as an island. To us Muskö will never change. It stays the way it is. But the landrise, together with the change of sea level is slowly changing the archipelago and coastline. In a long perspective Muskö will constantly change. It happens to slow for us to perceive, but is happening every single second. Six thousand years ago Muskö would rather have been called Muskskär; in ten thousand years it might be considered a part of the mainland, and not at all an island anymore. Or maybe in a few thousand years Muskö will once again be Muskskär, rather than an island. This “muskskär” is a place we will never visit. We know nothing of the people who will live there. Our images of this place in a thousand, ten thousand or even one million years ahead is all speculations. But speculations based on facts about what we do know about changes over extreme time periods. Many of our speculations are based on our experience of trying to map and explain our own history. Just as people six thousand years ago had no idea of our life and the landscape we live in, just as little do we know about future generations and their life conditions. But we do know that just as we search, observe and write down history, someone will do the same about us. Someone will search, observe, guess and draw conclusions just as we constantly do. They will most likely be just as wrong about us as we often have been about

others. We are to the future what the past is to us, and one day somebody will write down our history. What would it mean to us, to our culture and to architecture to take an extreme timeperspective in consideration? Connecting with a future we cannot know anything about; with people we have no idea of when they might live… Connecting with the unknown is about being able to reach into time exceeding us. It is about creating something strong enough to survive us. Something permanent, that would last forever. But the physical permanence is only an illusion. Just as the slow transformation of the archipelago, everything is in a constant change. Permanence is only something perceived as permanent. It is an experience that exceeds us and our supervision. Permanence is communicating beyond our physical existance. It is a conversation with death! A conversation with the death of “us”. To communicate with the unknown is essentially to communicate with death.


The nature of fashion

2.

The nature of fashion is that it constantly changes. Something fashionable will become infashionable, but then maybe one day return into high fashion again. The trends of fashion is always moving. For someone trying to stay trendy, it becomes important to understand these movements and to engage in a constant replacement of one piece with another. The tattoo of course creates a different situation. It cannot simply be replaced when the trends are changing. It calls for an acceptance of its existance, or it provokes censorship. It can be removed, but leaving a scar. It can be covered, but always in danger of being revealed again. Or, it can simply be accepted, even if it is considered provocative. Attempts have been made to create the ever lasting-always-in-fashion piece. In the early 1900’s Adolf Loos made the attempt in his publication of Ornament and Crime. Where he is stripping the new world of ornaments, to please the people of the modern era. He is going for permanence, but is not willing to accept loosing control of the trendiness of his creations. But this eternal fashion goes against the nature of fashion as something constantly in change. What Loos is talking about is rather a censorship, and a refusal to accept culture that does not fall into his own modern and sensibel taste.

But whether complete control over fashion by censorship or by force, it is in both cases a quite faschist way of reaching ones own dreams. Acceptance is instead about letting go of control. Of paying respect to culture that might be out of ones taste, but still acqknowledge it as equal to everything else. The turns of fashion reaches far beyond our lives, and goes on long after our own death. The nature of fashion is that it doesn’t stay trendy forever. Trends are constantly changing. As clothes can always be removed, the tattoo demands to be accepted. Looking at the concept of the tattoo, how could it be translated into architecture? Is it possible to create an architecture that is perceived as permanent to us as the tattoo is? Permanent architecture is not about creating ever lasting fashion. It is about creating permanent fashion by accepting its unavoided decay… It is about creating something that celebrates life by preserving a specific moment, and bringing it with you into death. It is architecture that demands to be accepted, regardless of its state of fashion. As fashion turns, the levels of provocation will also change. Putting society in the situation of practicing this acceptance, or practicing faschist control -but then revealing this by leaving scars.

Removing permanent architecture must leave a scar. Avoid removal and this architecture will follow you into death… becoming death-architecture. Death-architecture is an architectural tattoo. The death-architect is not creating replaceable fashion, but painfully etching its architecture into its own arm. To be able to do this the death-architect must be willing to let go of its attempts to control fashion. And to fully accept its own architecture as a one day degenerated fashion. The death-architect is not making a fashionable suit for the society, but tattooing it.


Death-fashion

3.

Death is the border between our physical existance and the eternity. The tattoo is able to reach the perceivance of permanence, not by connecting to the eternity, but by connecting to our death - to that border between life and eternity. Permanence is something we believe will last, and not something physical that we can prove will last. The tattoo follows you into death. The tattoo is permanent fashion. It might always run out of fashion but it remains with you into death. It cannot simply be removed and replaced. If removed it has to be so by violent means, and will leave behind a scar. Take off a shirt, and the shirt is gone. Take off a tattoo, and there will be a scar. This is the difference between permanent and replaceable fashion. The Tattoo is permanent fashion. If the tattoo would be translated into architecture it would demand of this architecture to reach a similar level of permanence in relation to other replaceable fashion-architecture. Translating the tattoo into architecture demands of us to create something else than just a strong structure. It demands of us to reach beyond the superficial permanence and to find a deeper permanence. To hide the scars of a tattoo you must get rid of the person carrying it, or at least its arm. There exists an important relationship between the tattoo and the person carrying it. The permanence of the tattoo relies on the fact that it is a part of a larger situation, a body, a relationship.

To root the architectural permanence deep enough for the architect to believe in it, it must be built up from a relationship rather than materiality. Tattooing a piece of society becomes a matter of “connecting the dots�. Creating a structure not by reaching for monumental mass, but positioning a large amount of dots, that together creates a whole structure. If one or a few of these dots are removed it only scars the larger structure. As long as the other dots remain, the removed dots can be tracked down. To completely remove this architectural tattoo every single one of the dots must be

destroyed. Similar to the killing of the tattooed. The actual lifespan of architecture is not important, as long as it fools us to believe in its permanent state. It needs to become more than just a strong sustainable structure to be able to reach deep enough to engage us in such a way that it makes us create death-architecture, instead of just plain architecture. Creating death-architecture is not about sustainable materials or structures, it is about the mentality of the architect.


Sekular-primitive

4.

Starting from ourselves, what would it actually demand of us to be able to reach the mentality of the death-architect? What is this mentality? Maybe we could track this down by making a crude overview of mankind. Today there is the Modern man, who identifies himself as someone existing in the present now. He has made tools for himself to control the now on a level as deep as a single atom. Building hightechnological infrastructures, reaching all over the world. He is in power of the present now, and thus in power of himself. He builds massive archives to gain control of the history. But where the archives end, so does his control. So to gain as much control as possible, Modern man is focusing on the present, and on time as close by as possible. He does not wander of into anything unknown. He is rational and tries to avoid all provocations. When he dies he disappears, and the world ends. Before Modern man there was the Primitive man. Primitive man always had to relate to his religious beliefs. He created mythologies and believed in the spirits of nature. This gave him a conservative and traditional perspective. But it also connected him with the unknown; with eternity and the future. To Primitive man existence did not end with death, and therefore he allowed himself to make plans reaching far into the unknown, beyond him-

self. He built enormous burial sites and impressive monuments, covered his and his entire families bodies with tattoos. Primitive man was in contact with the unknown, but for modern men Gods, paradises and hells are no longer available as means to connect to the same unknowns. To take one step forward and reconnect with the unknown, we, the modern people, must find a way to combine our secular society with a primitive mind. The death-architect must look beyond itself, beyond us and now, and position its projects in the unknown. Finding ways of getting past the replace- and control-tendencies of the modern man -to reach all the way into death. The death-architect must let go of himself as a modern man, and enter into a secular-primitive personality...

‌to be able to truly believe in the relevance of communication with the unknown, with people thousands of years ahead and with someone we could never get an answer from. The death-architect must understand the importance of making its own architecture into a connection to death. Death-architecture is created from wanting and needing to reach beyond ourselves. It is about letting go of all needs of control. The secular-primitives are using acceptance and provocation in order to communicate with death and the unknown. By creating permanent degenerated fashion culture is etched into their arms, forcing society to either accept or to scar its people. Creating death-architecture is about shifting focus from oneself to generations of generations of people we will never meet.


5. Death-architecture 1. Creating permanence by ”connect the dots” constellations (A small proposal for Haninge municipality… …in which a group of architecture students will form a secular-primitive death-cult, working together to tattoo the landscape.) The municipality of Haninge would become the first of getting a secular-primitive death-architecture tattoo. An image only seen when dotted out on a map, and drawn by connecting these dots. There are no limits of how these dots - these cultsites, would be constructed. It becomes an important part of the project, for the cults to decide strategy of cultsite character. In this proposal for Haninge: by punctuating the bedrock, and filling it with strategic materials, almost invisible mysterious cultsites will suddenly occur all over Haninge. Spikes of strange materials would be dotted out to wait for someone thousands of years away from us to find and interpret them. To many people the large image of these dots would be unknown, but it would always be there, waiting for someone to discover it. To the modern man it might of course seem unuseful, and provocatively irrational. But then he would simply not be aware of which perspective to view it from to appreciate it.


6. Death architecture 2 Exploring the secular-primitive death-cult The secular-primitive cults become something of grouptherapy for modernists. The cult activity freeing them from their own ideals. Making them understand that they are in fact allowed to make just as many irrational decision as rational ones. The secular-primitive cults allows the architect to enter into alternative dimensions and perspectives by manipulating the rational. Using the tool of culture, the cultmember is able to visualize the incomprehensible, and reach the unavailable. By worshipping these representation the cults open up doors into discourses closed to the rational minds of modern people. Inside these secular-primitive hallucinations the birth of a less selfish architecture is borne. Mankind takes one step forward in evolution as she liberates herself from the modernist ideals. ‌ choosing to engage in progress fueled by culture, rather than technology. Engaging in these cults, humans can once again jump with rabbits, run with deers and talk with the rocks without being embarrassed anymore. The secular primitive cults sets us free‌ free to think, believe and do anything.


Jordbro By Night Fredrik Widigs Project Jordbro has been called both an unattractive and unsafe area. A proven tool to work against these factors is lighting. Lighting has been proven to reduce crime when used well in urban areas, and can also create a more beautiful and interesting environment. In addition, you can also reduce the energy consumption by reworking the lighting plan. Compared to other measures, lighting is a relatively cheap and easy solution to work with, to give the environments a new expression. The probability that it is implemented is greater, and

the impact can be seen quickly. Buildings, roads and squares can get brand new expression and convey new emotions and moods. Concept The concept for the new lighting in Jordbro is to create a more beautiful and safer environment. For example, the large Million program houses can be highlighted in beautiful colors instead of appearing as large concrete lumps. Walkways that feels dark and lonely can be illuminated in new ways in order to be perceived as safer.

Light The new lighting consists of soft, glare-free, downward and energy efficient lighting. With glare-free light, the human eye’s night vision is allowed to do what it is designed for - help us see in the dark. With less glare-free lighting, nature can also help a lot to illuminate the surroundings through the stars in the sky. In Japan, for example, most of the light from the side and it’s much more pleasant to the eye. The lighting must not dazzle. It is important that the surroundings are illuminated and


not the walkway, for example. Special qualities such as nature will be highlighted by specific lighting. Buildings get a new expression with flexible, colored LED lights. Orientatability is also important. People feel more secure when they can plan their itinerary. To see what happens in front and behind is important to feel safe. Then we can plan our movement patterns. If we lower the brightness of the general light and illuminates the surroundings instead, then the contrasts between dark and light won’t be as sharp. By using presence-controlled lighting energy consumption is reduced.

For example, street lights may be dimmed down when there’s nobody driving at the road. Modern LED lighting is very flexible, low cost and energy efficient, and can create fantastic atmospheres in our neighborhoods. Mission The mission is to getting Jordbro to become a safer, more beautiful and attractive place. New, unexplored qualities will be highlighted, and the municipal energy consumtion can be lowered. Jordbro will get a totally new expression at night.

Method The method would basically be to quench everything down, and start from scratch with a new lighting plan. Working with the soft, non-glare, downward, and energy efficient lighting a new lighting plan begin to take form. By exploring the “new” and alternative light sources and locations for lighting (walls, vegetation, etc.), a new way of illuminating cities begin to take form. Avoid • Homogeneous light.


• • • •

Pure white light. Incandescent light Downward light from a high source. Unchanging lights.

Desirable / Other thoughts • “Invisible” luminaires. • Light is a material • Function defines the character of the light • Light creates atmosphere in addition to the function • Take lessons from natural light • Think organic

• “Light is a material that requires as much attention and care as any other material.” • “The artificial light should not be handled by a electrical consultant that plugs into the end of the design, but is one of the most important elements in building design.” Focal points My focal points has been to work with three different kinds of areas in Jordbro; the urban/ residential areas, the commercial center, and the park/nature. The urban areas could benefit hugely by facade lighting. This creates a brighter

and safer environment around the blocks, and also gives the otherwise boring facades a face lift. The center area could be illuminated with LED ground lighting. This would light up the commercial area in a very appealing way, and would create an interesting and attractive environment for anyone to visit. The park areas and the nature around Jordbro will be given lighting in the trees in different ways. This lights up and enhances the beautiful qualities of nature, and makes it a more safe place to visit and walk around in at night.


Haningeskolan context projects passage exhibition


Felix Butler, Gusten Hemström, Ali Kamoun, Tove Mattsson, Jacob Persson, Stella Reijo, Iida Maria Räsänen, Mikaela Samuelsson, Jenny Schinkler, Mikael Slotte, Jonas Sundberg, Camille Verrando, Rasmus Westman, Fredrik Widigs, Maria Öhman, Anna Harlin, Lars Ringbom, Elin Stensils, Lukas Johnell, Hannes Lekman, Anna Grundmark, Moa Wintzell, Magnus Josefsson, Marcus Göhle, Casper Norden, Torulf Jörnholm, Anna-vera Arvidsson, Agnes Paljak, Axel Jogefalk, Leo Demirel, Hannah Östergren, Julia Thunholm, Tor Lindstrand, Erik Wingquist, Eva Arnkvist, Johanna Gustafsson Fürst, Anna Högberg, Per Hasselberg, Stealth, Studio Basar, Svensk Standard, Weronica Ronnefalk, Daniel Johansson, Jordbro kulturhus, Lakeside and Haninge Art Centre and more.

Haningeskolan  

This book features the individual and collaborative works of the students in the Design Process Studio, a k a Haningeskolan, at KTH School o...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you