Page 1

Inledning. De berättelser jag har skrivit är tillägnade mina barn Catharina, Staffan och Anders samt mitt barnbarn Mattias för att de skall få veta lite mer om sin närmaste släkt. Samtidigt vill jag visa på hur livet var för barn på landet i Sverige under 1930-40talet. Jag kan inte garantera sanningshalten i de historier som inte är självupplevda. Jag vill ändå återge vad jag har hört av andra innan berättelserna helt glöms bort samt visa för läsaren att mycket i Sverige var annorlunda för 70-80 år sedan än det är i dag. I småskolan fick jag t.ex. lära mig att Sveriges befolkning levde av ”åkerbruk och boskapsskötsel”. Vi klarade livet utan all elektronik, som vi har tillgång till i dag och som vi tror att vi inte kan leva utan. Mycket var okomplicerat och enkelt. Ett exempel: Vi cyklade till järnvägsstationen när vi skulle ta tåget och åka till någon tätort. Det var bara att ställa ifrån sig


cykeln olåst i ett cykelställ. Den stod garanterat kvar, när man återkom med tåget. Ett varmt tack till min dotter Catharina för kloka synpunkter vid bokens tillkomst samt till min son Staffan för all hjälp. Utan honom hade det inte blivit någon bok. Mycket nöje med läsningen!


Familjen Jonas Arvid Jonsson i bรถrjan av 1940-talet


Min farmors farfar. Jonas Ericsson Kask 1790 – 1864. Kask var född i Vängsbo år 1790. Hans föräldrar voro bonden Eric Jonsson och dennes hustru Brita Pehrsdotter. Vid 18 års ålder blev han i samband med finska krigets utbrott uttagen till lantvärnssoldat, varvid han blev skickad till krigsskådeplatsen i Finland. Här deltog han i flera drabbningar, bland annat vid Umeå och Hörnefors under de svenska truppernas återtåg. Efter krigets slut lät han leja sig som soldat på föräldragården i Vängsbo. Han bröt ut en del mark längst inuti den s. k. Mångsviken i Vängsbo och började där bygga ett soldattorp. Innan torpet blev färdigt, blev han emellertid åter utkommenderad i krig, nu mot norrmännen. Just då gick han i giftastankar, och en söndag omedelbart före inryckningen lyste det tre gånger för honom. Dagen efter gifte han sig så med bonddottern Ella Ersdotter från Olpass i Knåda, med vilken han senare fick flera barn. Under kriget mot norrmännen deltog han i drabbningar vid Rakkestad, Köhl och Askim, dock utan att någon gång bli sårad. Från detta krig förde han hem en fanstav, som han


tog av fienden, och som nu finns bevarad på socknens hembygsgård. Soldaten Jonas Kask beskrives som en lång och reslig karl med ett öppet, slätrakat ansikte. Ofta sågs han promenera omkring, stödd på en svartmålad käpp, som var försedd med en stor krycka. Han besatt stor färdighet i att uttrycka sig i både tal och skrift, och han var dessutom utrustad med ett ovanligt minne. När således en av hans samtida präster i socknen – det var magister Sjöström – skulle hålla sin avskedspredikan, var han givetvis i kyrkan. Efter hemkomsten satte han sig ned och skrev av hela predikan. Det blev icke mindre än 16 tätskrivna skrivark, vilka ännu finns kvar i hans släkts ägo. Hans stil var mycket jämn och vårdad, och på alla sina tillhörigheter ristade han in sitt namn och födelseårtal. I juli 1836 erhöll Kask avsked på grund av en fotskada, som han några år tidigare hade ådragit sig. Hans avskedspass finns ännu bevarat, och då det kanske kan ha sitt intresse att se hur ett sådant såg ut, återges det här nedan: Alldenstund vid nu förrättad GeneralMönstring med N.o 14 Kongl. Helsinge Infanteri-Regemente, Soldaten af Alfta Compagnie N:o 36 Jonas Kask, hvilken är 46 år gammal och tjent 27 år, i anseende till en obotlig skada i wänstra fotleden, härrörande af wanskött benbrott nu kommer, såsom oförmögen till vidare krigstjenst, att derifrån


afgå; fördenskull förafskedas han Jonas Kask från Regementet och krigstjensten med det vitnesbörd, att han dervid sig troget och väl skickat samt med beröm bevistat fälttågen Aren 1809 i Finland och 1813 och 1814 i Norrige med derunder förefallne träffningar vid Hörneforss, Umeå, Köhl, Rackesta och Askim och han enligt läkare betyg är mindre förmögen att med arbete bidraga till sitt uppehälle. Och emedan han sålunda, jemlikt stadgandet i Kongl. Maj.ts för Wadstena Krigsmanshus utfärdade Nådiga Författningar, är till underhåll af berörde Inrättning berättigad; ty varder han, till en sådan förmåns åtnjutande, härigenom anmäld; hvilket vederbörande till efterrättelse länder. General-Mönstrings-Platsen Mohed den 4de Juli 1836. L. Ridderstolpe General-Mönsterherre P. S. Lauren General-Mönstrings-Commissarie. 1840 den 15. Juli tillagd 4de Classens underhåll från Wadstena krigsmanshuskassa. På avskedspassets baksida har Kask själv skrivit följande tillägg: des utom har jag Warit på fem arbets kommende Ringar i Göta Kanal, i Wäddö och Jälmaren, Tre möten på lagårds Gärde fem


aferder (drabbningar) i Hörnefors och Umeå samt Tiöle fiel Rakesta och Askem. Vängsbo d. 25 februari 1860 Jonas Kask Kask berättade icke mycket om sina upplevelser under de krig, som han deltog i. Någon enstaka gång, då han under spritens inverkan blev riktigt talför, kunde emellertid ett och annat slippa ur honom. För sina närmaste brukade han då säga, att „jag har sett flera kyrkor jag än vad ni har sett dynjestackar“. Vid sådana tillfällen kunde han också berätta om ryssarnas otroliga råhet, hur de spetsade levande barn på gärdesgårdarnas vassa störar eller hur de i rent okynne skuro brösten av de finska kvinnorna. Efter avskedet levde Kask ännu många år, men på grund av sin fotskada, kunde han icke uträtta något egentligt arbete. Han avled i lungsot den 17 april 1864, 74 år gammal. Året efter avled hustrun i ålderdomssvaghet. Hon bodde då „i Egen gård“, som det står i dödboken. Sonen Pär Jonsson, född 1825, övertog nu den lilla gården. Efter några år sålde han emellertid hela torpet. Jorden köptes av Mångs, stugan kom till Jon-Pers i Dalarå, och härbret står nu vid Erks-Lars i Vängsbo. Samtidigt köpte Pär Jonsson hemmanet PerErs i Grängsbo, dit han flyttade på sommaren


1867. Flyttningen försiggick per båt längs sjöarna Vägnan och Viksjön ned till Viksjöfors. I Per-Ers finns bevarat en hel del saker efter den gamle soldaten Kask, bl. a. En gammal fältflaska, en penningpung, en spånask samt en mängd gamla papper, vilka på ett eller annat sätt beröra den kaskska släkten. Den vagga, som gjordes vid Kasks födelse, och på vilken hans födelseår finns inskuret, finns däremot i Andersesgården i Långhed. Källa: Hans Lidman: Gamla Ekeströms Förlag AB 1994

Ovanåkersknektar,


Jonas Kasks penningpung


Min farmor.

Min farmor hette Ella Persdotter och föddes år 1857 på ett soldattorp i byn Vängsbo i Hälsingland. Det var hennes farfar som var indelt soldat. Farmor berättade ibland för mig om sin farfar. Han hette Jonas Kask och var född år 1790. När han var 18 år fick han bege sig till Finland och försvara landet mot ryssarna i finska kriget år 1808-1809. Han kom välbehållen tillbaka men hade hemska upplevelser att förtälja från kriget. Min farmor berättade i sin tur för mig en del historier, som hon hade hört av honom som barn. Tyvärr har jag glömt det mesta. När farmor var i tioårsåldern köpte hennes far, Per Jonsson, gården Per-Ers i Grängsbo och familjen flyttade dit. Familjen bestod då av fem personer: far, mor, två söner och farmor, som var enda dottern. Folkskolan grundades i Sverige redan år 1842 men farmor gick endast åtta veckor i skolan. Det var tydligen inte så noga på landet. Barnen behövdes hemma för att hjälpa till med arbetet på gården. Ofta var det handlaren, som undervisade barnen.


Han kunde åtminstone läsa och räkna hjälpligt. Trots den begränsade skolgången hade farmor inga problem med att läsa och skriva. Hon läste dagstidningarna varje dag och intresserade sig såväl för utrikes- som inrikespolitik. Redan som barn hjälpte hon till med olika sysslor på gården och som ung var hon på somrarna fäbodjänta på gårdens fäbodvall i Gullbergsbo rakt in skogen någon mil från gården. Där låg de flesta av byns fäbodvallar som en liten by för sig. Som tonåring förälskade hon sig i en pojke från en annan gård i byn. Hon fick inte gifta sig med honom för sina föräldrar men födde en “oäkta” son, som man sade på den tiden. Hon bodde kvar och arbetade hemma på gården. En söndagsmorgon i november, då hennes son var sju år gammal låg isen blank och fin på sjön. Farmors bröder tog med sig den lille pojken och en kamrat till honom ut på sjön för att åka skridsko. De små pojkarna drogs på en kälke efter skridskoåkarna. Isen brast och alla fyra drunknade. Det var ett hårt slag för familjen. På morgonen den dagen var de sex personer på gården. Samma kväll hade hushållet reducerats till tre medlemmar; farmor och hennes


föräldrar. Efter något år träffade farmor min farfar, Jon Jonsson, från Domagården i Ovanåkers socken. De gifte sig och fick tre söner. Den äldste, född 1886, hette Per, förblev ungkarl och bodde kvar och skötte gården till sin död 1970. Mellanpojken hette Jonas, född 1889, och han blev min pappa, utbildade sig till elinstallatör och levde till 1975. Den yngste född 1892 hette Olov. Han gifte sig med en syster till min mamma, arbetade som elmontör och fick två barn, en pojke och en flicka, Rut och Sven-Olle, som är våra dubbelkusiner. Farmor hann, trots allt arbete på gården, att handarbeta och sy en hel del. Redan innan jag hade börjat skolan lärde hon mig att sy, sticka och brodera, ett intresse, som jag har behållig genom livet. Ett annat intresse, som var viktigt för farmor var blomsterodling. Vi hade alltid vackra blommor sommartid i vår trädgård: pioner, rosor och liljor bland annat. På vintern fick krukväxterna på fönsterbrädorna den bästa vård av henne. De sista åtta åren av sitt liv var farmor änka. Hon talade då ibland med oss barn


om döden, mest nog med mig, som var äldst i barnaskaran. “ Nästa julafton är jag inte med” eller “snart dör jag och då kommer jag till Gud”, kunde hon säga. Vi barn blev både ledsna och förundrade men vande oss efter en tid vid hennes tal. Farmor hade svår astma. Det fanns inte så bra astmamediciner på den tiden. De sista dagarna av hennes liv besökte distriktssköterskan, syster Karin, henne då och då och försökte hjälpa henne. Till slut var det ett faktum; farmor var död, året var 1942. Nu skulle hon till Gud eller om hon redan var där. Mina syskon och jag visste inte så noga. I varje fall såg hon ut som en ängel där hon låg med en blomma mellan sina knäppta händer. Syster Karin hade klätt henne i vita, fina kläder och lagt henne i en kista, som levererats till gården. Hon fick stanna hos oss en vecka fram till begravningen. På begravningsdagen skulle farmor “sjungas ut” innan hon lämnade oss. Prästen kom hem på morgonen och de närmaste var samlade runt kistan. Vi fick gå fram en och en och tacka henne för den tid vi hade fått tillsammans. Vi var mycket ledsna för vår farmor hade alltid varit vår bästa vän. Det var år 1942 som hon lämnade oss.


Min farfar. Farfar, Jonas Jonsson, föddes på Domagården i Ovanåker år 1860. Hans farfar var zigenare eller rom som man säger numera. Bakgrunden var denna: En ung bonde på Domagården hade förlorat sin hustru och sitt enda barn, en dotter, genom en olyckshändelse. Man har berättat för mig att de blev instängda i en källare. På den tiden hade man ibland koleldar i sina källare för att potatisen inte skulle bli frostskadad. När de här båda personerna var instängda, kvävdes de troligen av koloxidförgiftning. Bonden anställde en hushållerska, Grips Lisbeth, till sin hjälp på gården. Med sig hade hon sin son, Jonas Persson. Hans far var zigenare. Jonas Persson var född år 1828 och död 1915. Bonden på Domagården fick inga fler barn efter det att hans dotter så tragiskt omkommit. Hushållerskans son Jonas fick överta gården. Han blev min farfarsfar. Min farfarsmor hette Kerstin född Olsdotter. Familjen fick sex barn: Olof, Christina, Jonas, Lisa Kerstin och Ella. Jonas, som även kallades Jon blev min farfar. Farfar gifte sig med min farmor i början av


1880-talet och flyttade till hennes föräldrahem i Grängsbo. Han tog över gården efter min farmorsfar. Familjen fick tre söner: Per, Jonas och Olof. Jonas blev min far. Farfar skötte gården med stort intresse och flit. Han röjde skogsmark till nya åkrar och var noggrann med att allt skulle vara välskött, har man berättat för mig. Allt för kommande generationer, sade han. År 1911 lät farfar uppföra en ny mangårdsbyggnad; ett stort, vitmålat hus i två plan plus källare och vind. Inredningen var i jugendstil. Det blev mitt föräldrahem. Det fanns gott om timmer i hälsingeskogarna på den tiden. Misstänkas kan också att bönderna tävlade om vem som hade de största husen. “Träslotten i Voxnadalen” är välkända. De sista åren bodde min bror Bertil på gården. Gården såldes 2014. Nu fanns två hus på gården. Det nya huset att bo i på vintern och ett äldre hus för sommarbruk. Det var mycket spännande att som barn flytta två gånger om året. Särskilt trevligt var det att första natten i sommarhuset sova på en nyfylld och bullig halmmadrass.


Jag har inte så många minnen av min farfar. Han lämnade oss redan år 1934. Ett trevligt minne har jag. Jag var två år. Det var sommar och jag fick följa med farfar till handelsboden, som fanns ungefär 200 meter från gården. När jag tänker på detta minne blir jag än i dag glad. Jag gick på vägen med min hand i farfars. Antagligen sken solen, fåglarna kvittrade och farfar talade med mig om något trevligt. Förmodligen fick jag också en karamell i butiken eller kanske en hel strut. Samma sommar hände något med farfar. Han stannade i sängen hela dagarna. Han var sjuk, hade cancer. Min pappa tog honom till Serafimerlasarettet i Stockholm. Läkarna beklagade. Sjukdomen hade gått för långt. De kunde ingenting göra. Någon sjukhusvistelse blev det inte tal om. Min mamma vårdade honom hemma på gården och provinsialläkaren besökte honom ibland. En dag ville farfar träffa mig men det besöket blev kort. “Farfar dör snart, farfar dör snart”, upprepade jag hela tiden. Man fick skyndsamt ta ut mig från rummet. Farfar dog en natt i september samma år. Alla var vakna och även jag men jag förstod ingenting av vad som pågick. Det åskade och regnade och folk sprang i regnet över gården för att turas om att vara hos farfar.


Jag minns också begravningsdagen. Det var fullt med folk i hela huset. Man satt och åt vid det stora bordet i salen, som annars bara togs i bruk då det var kalas. Jag var klädd i en vit klänning med volangen och hade vita strumpor och skor. Klänningen kan jag än i dag beskriva hur den såg ut. Jag förstod fortfarande inte vad som hade hänt, saknade inte ens farfar. Det var så många människor där eftersom släkten och vänkretsen var stor. Jag kommer också ihåg att man hade lagt granris på båda sidorna om grusgången i trädgården. Farfar var borta och jag glömde honom nästan helt.


Övre raden från vänster Olle, Per Jonas sittande farmor och farfar.


Mormor Karin och morfar Pelle. Min mormor, Karin Dahlin, föddes år 1867 i en liten by, Växsjö, utanför Bollnäs och flyttade, när hon var fem år, med sina föräldrar och två bröder, till gården Dahlins i Röstebo, en annan by i närheten. Hennes föräldrar var Erik Olsson Dahlin (1845-1926) och Kerstin Larsson Dahlin (1843-1926). Min morfar, Per Eriksson Önnerstam föddes på gården Jon-Ers i Vängsbo år 1857. Han var kusin till min farmor, som var född samma år och i samma by. De flesta i byarna var förr på något sätt släkt med varandra. Kommunikationerna var dåliga och man blev ofta kvar livet ut i sin födelseby. Min morfar var emellertid lite extra företagsam och for till Bollnäs för att fria. En gång besökte han Knåda marknad, ett evenemang i stil med Vimmerby marknad, som Astrid Lindgren beskriver. På marknaden såldes allt från hästar till karameller. Men man kom framför allt dit för att träffa folk och roa sig. Morfar var över trettio år den gången och på marknaden träffade han några av sina bekanta, som bekymrade sig över att han ännu inte hade någon fru. En av dem trodde sig veta att några socknar bort, hos Dahlins i Bollnäs, fanns en ung vacker


flicka utan fästman. Sagt och gjort, morfar tog häst och vagn och åkte på friarfärd med lyckat resultat. Bonddottern Karin ville gärna bli husfru på Jon-Ersgården i Vängsbo. Per och Karin gifte sig i början av 1890talet. De fick många barn, hela elva stycken. Tre dog i unga år. Barnen var följande: Gustav född 1896, död 1897, nästa pojke fick också heta Gustav född 1897, Kristin född 1898, Karin född 1900, Signe, min mamma född 1901, Gerda född 1903, Engla född 1904, Per född 1907, död 1929, Axel född 1908, död 1917, Albert född 1909 och Karl född 1911, det elfte barnet kallades ibland Karl den elfte. Till de många barnen hade man en barnflicka, Johanna. Hon stannade ett tiotal år hos familjen men ville sedan ha ett annat yrke. Hon blev en “klok gumma” med egen mottagning i Alfta kyrkby. Hon hade stor framgång i sitt nya yrke och hade för det mesta fler patienter än provinsialläkaren, som hade mottagning i samma by. Mina morföräldrar var givetvis gamla, när jag lärde känna dem. Min mormor var fortfarande lång och stilig, alltid klädd i långa kjolar ända ner till golvet. Hon var mycket lugn och stillsam. Jag har svårt att


tänka mig att hon någonsin sagt ett ont ord till någon. Hon tillrättavisade inte ens oss barn, när vi hade gjort något otillåtet. Ett stort nöje var att få sitta hos henne och be henne att berätta något från sin barndom. Då berättade hon små episoder från sin tid som liten flicka i Bollnäs. Tyvärr har jag glömt allt. Min morfar var annorlunda. Han var liten och smal och livlig till sitt sätt. Han pratade högt för sig själv när han var ensam. I den stora farstun hos mormor och morfar fanns en garderob under en trappa. När jag såg morfar komma gående över gården gömde jag mig snabbt i den garderoben för att kunna höra vad morfar sade, då han passerade förbi. Därinne stod jag och njöt av hans prat och fnittrade. Antagligen hörde morfar mitt fnitter och ansträngde sig lite extra för att roa mig. Samma sak var det med jultomten, allt för att roa sina barnbarn. Morfar påstod bestämt att tomten fanns på riktigt. Varje julaftonskväll ställde han ut ett fat med risgrynsgröt på förstugtrappan och varje juldagsmorgon var fatet tomt. Ett speciellt minne har jag av min morfar. Jag var sex år och hade besökt moster Gerda. Hon var lärarinna och jag fick sitta med i hennes skolklass någon vecka. Där hade jag lärt mig bokstäver och siffror och nu skulle morfar lära mig att läsa av


termometern. Jag stod på en stol vid köksfönstret och termometern var på utsidan. “När det här strecket kommer upp till femman, då är det fem grader varmt”, undervisade morfar och pekade. Jag sade ingenting men jag tänkte: “Han ljuger, det är bara levande varelser, som kan röra på sig, ett streck kan inte förflytta sig”. Jag var misstänksam mot morfar en lång tid tills min pappa förklarade lite om enkla fysikaliska lagar för mig.

Ett annat minne av mormor och morfar. Det var sommar och vi skulle just äta kvällsmat. Då såg vi längst bort på vägen ett hästekipage komma åkande. Det var under kriget och hästskjutsar var i och för sig inte ovanliga på vägen men vem kunde vara ute och åka så här dags? När de kom närmare såg vi att det var mormor och morfar, som kom och överraskade. Vi barn sprang dem till mötes under glada rop. Vår förtjusning blev ännu större när de klev ur vagnen på gården och morfar bar på en stor hink full med jordgubbar. “Här kommer en gubbe med gubbar”, sade han och skrattade. Den kvällen blev det jordgubbar och mjölk till efterrätt. Efter ett par timmar åkte mormor och morfar hemåt och vi barn stod och ropade efter dem: “Kom snart igen”.


Mormor och morfar hade givetvis stor erfarenhet av barn efter att ha uppfostrat elva egna barn och de gladde sig mycket då vi, deras barnbarn kom på besök. Morfar var mycket noga med att vi skulle lära oss simma. Själv var han speciellt road av att simma i den närbelägna sjön på sommaren. När han var över 80 år och fortfarande älskade att simma, började mostrarna att oroa sig då han försvann ner till sjön. Morfar å sin sida försökte smita iväg när ingen såg. En solig sommardag var han försvunnen extra länge. Moster Karin sprang ner till sjön. Där låg morfars kläder på stranden men själv syntes han inte till. Moster Karin blev helt förskräckt, stod bara på stranden och visste inte vad hon skulle ta sig till. Efter en stund dök morfar upp till hennes stora lättnad. Han hade bara gått på en promenad längs stranden. Mormor och morfar fick en stor familj. Gustav gifte sig med Hilda och fick döttrarna Vera och Greta. Kristin gifte sig med Olle och fick barnen Sven-Olle och Ruth. Engla gifte sig med Verner och fick bonusbarnen Karin, Olle och Anna. Albert fick barnen Alice, Eva och Per. Han var gift med Lisbeth. Karl gifte sig med Kristina och fick dottern Karin. När jag tänker på mormor och morfar är det enbart glada minnen, som dyker upp. Vi var ofta hos dem på helger och bemärkelsedagar samt på sommarloven.


Allt har blivit till en minnesskatt, som jag har burit med mig genom hela livet. Morfar l채mnade oss 1945 och mormor tio 책r senare.


Mamma Signe och pappa Jonas. Min mamma föddes den 29 juni år 1901 på Jonersgården i Vängsbo. Hon hade tio syskon. Två små bröder, Gustav och Axel dog som barn, en tredje bror, Per, avled när han var 21 år, vid en blindtarmsoperation på Bollnäs lasarett. Jag fick veta en del om mammas barndom och uppväxt för min mamma var en god berätterska och hon talade gärna om sina upplevelser. Hon gick i skolan varannan dag i grannbyn Knåda. Det var inte lätt för mormor att hålla alla barnen med snygga kläder. Barnen fick låna varandras “skolkläder” de dagar som de skulle till skolan eftersom alla barnen inte gick till skolan varje dag. En gång åkte hela familjen till fotografen för att få ett familjefoto. Alla har fina kläder på fotot, som sitter i mitt fotoalbum men kanske var det lånade kläder. Jag har fått veta att fotograferna på den tiden hade kläder att låna ut till både barn och vuxna, som skulle fotograferas. När mamma var tonåring härjade första världskriget i Europa. Många hade det svårt även i Sverige. Mamma berättade att människor norrifrån, ibland ända från Lappland vandrade ner till Hälsingland för att få mat och kunna överleva. Hela


familjer med små barn gick från gård till gård och tiggde. De fick sova i ladugårdarna, där det var varmt. Min mormor och morfar var mycket generösa. Trots den egna stora barnskaran tog de alltid emot dem som led nöd och försökte hjälpa så gott de kunde. Mamma hade fyra systrar: Kristin, Karin, Gerda och Engla. Gerda fick utbilda sig till lärarinna och Engla for till Uppsala och gick på “Hemsysterskolan”. Karin var sjuklig och satt hemma och broderade. Min mamma ville gärna studera men morfar sade nej, pengar fanns inte. Mormor fann på råd. För att ge döttrarna någon bildning skickade hon dem en efter en till en prästgård, där de fick vara pigor under ett halvår för att lära sig lite “finare seder”. De skulle ju ändå gifta sig och bli husmödrar. Mamma var en sommar i Norrala prästgård och prästfamiljen Petersson blev sedan goda vänner till pappa och mamma. Spanska sjukan härjade i Europa år 1918, en form av fågelinfluensa, tror forskarna. Omkring femtio miljoner människor avled av sjukdomen, fler än som dödades under första världskriget. Hela mammas familj insjuknade men alla överlevde. När

kriget

slutat

år

1918

blev

livet


trevligare för alla. Unga människor återfick hoppet om en ljusare framtid. Charlstonmodet kom med korta kjolar, silkesstrumpor och långa halsband, mycket lockande för unga flickor. När mamma och hennes systrar hade en slant över cyklade de till Edsbyn och köpte sig något i klädväg. En ny vårhatt var varje år obligatoriskt. Deras far, min morfar, var inte alltid så glad över detta “slöseri”. Han var van vid betydligt bistrare tider. När systrarna återvände hem med sina nya hattar hände det att de gömde hattarna bakom någon buske i hästhagen tills deras pappa gick ut ur huset. Kristin, mammas äldsta syster, gifte sig med Olle, en bondson från Grängsbo. Kvar på gården fanns nu Gustav, Albert, Karl, Karin, Signe och Engla. Alla arbetade efter förmåga på gården. En dag kom något så ovanligt som en bil åkande längs gatan. Det var svärsonen Olles bror Jonas, min blivande pappa, som hade köpt sig en T-Ford. Jonas och Signe, mina föräldrar, förlovade sig och efter ett år blev det bröllop, ett dubbelbröllop, för Gustav (fick namnet efter sin äldre bror som var död) passade på att gifta sig med Hilda, och flyttade till Dalarå. Mamma

flyttade

genast

till

pappas


föräldrahem i Grängsbo. Där bodde farmor och farfar samt pappas bror Per. Farmor som redan var över 70 år var mycket glad över att få en ung husmor till hjälp. Men det var farmors hem och hon tyckte att hon skulle styra och bestämma även i fortsättningen. Mamma klagade för pappa, som lyssnade uppmärksamt och var ytterst lojal mot henne samtidigt som han aldrig sade ett förebrående ord till farmor. Konflikter mellan den äldre generationen och de yngre ingifta var på den tiden vanliga i gårdarna. Det ledde ofta till gräl och ovänskap men inte i mitt föräldrahem. Farmor och mamma levde i samma hushåll i elva år och lärde sig att anpassa sig till varandra och blev goda vänner. Detta var mest min mammas förtjänst. Farmor var en mycket bestämd gammal dam och respekten för de äldre var stor på den tiden. Under hela min barndom var mamma den stora tryggheten. Hon fanns alltid i huset även om hon inte jämt hade tid med oss. På äldre dagar sade hon: “Om jag ändå hade haft tid att ägna mig lite mer åt mina barn.” Barnaga var tillåtet på den tiden och mamma hade ett björkris i köket. Det kom sällan till användning, stod där mest som varning men jag vet hur det känns att få smisk med ett björkris på bara stjärten men då hade jag gjort något riktigt fult hyss. En sommar då jag var sju år kom


mammas moster Julia på besök. När hon såg björkriset hötte hon med pekfingret mot mamma och sade:” Kasta genast bort riset, barn ska inte ha smäll.” Mamma tog skamset bort riset och från den dagen var det aldrig tal om någon kroppslig bestraffning. Mamma hade mycket att bestyra på gården men hon tog sig alltid tid att läsa för oss på kvällen. Vi samlades alla fem barnen i den stora sängen hos henne och hon läste för oss alla böckerna om Kulla-Gulla samt de böcker som pappa köpte hem om berömda kvinnor och män. Jag kommer särskilt ihåg skildringarna om Livingstone, Sven Hedin och Marie Curie. Mamma hann också varje sommar att hålla söndagsskola för byns och sommargästernas barn i den lilla kyrka, som pappa hade byggt. När jag var tre år blev jag för första gången medveten om en ovanlig egenskap hos mamma. Hon gick omkring med en bekymrad min och sade: “En känd person dör snart i en olycka”. När sedan radion berättade att drottning Astrid omkommit i en bilolycka konstaterade mamma bara: “Ja, nu har det hänt”. Ett annat exempel: Jag var 16 år. Isen låg blank på vår sjö. Det skulle bli en bandymatch. Jag tänkte gå dit. Ett par dagar i förväg sade mamma:


“Det kommer att hända en olycka, många kommer att drunkna”. Jag vågade inte gå på bandymatchen, satt hemma och läste. Snart fick vi veta att en buss hade störtat från Stora Essingebron och 12 personer hade omkommit, det var den 24 november 1948. Hon förutsade ofta mer vardagliga händelser, visste när pappa skulle komma hem på kvällen trots hans ytterst oregelbundna arbetstider, kände på sig när vi skulle få oväntade besök, kokade kaffe i förväg fastän ingen hade anmält sig. När hon var klar dök de oväntade gästerna upp. Jag talade tyvärr aldrig med mamma om hennes “sjätte sinne”, det var bara så självklart. Min mamma var överhopad av arbete, skulle ansvara för det stora hushållet och djuren samt fem barn med den tidens obekväma arbetsrutiner. Hon var ändå alltid glad och optimistisk och hade ständigt ett uppmuntrande ord för den som var ledsen. “Om det än är mulet så lyser solen snart fram igen”, brukade hon säga. Mamma lämnade oss 1993. Hon var då 92 år.


Mamma Signe Üverst till vänster och hennes systrar Gerda, Kristin och längst fram Engla och Karin.


Från min pappas barndom och uppväxt vet jag inte mycket. Tyvärr var jag inte förutseende nog att fråga honom medan han fanns. Han föddes den 29 november 1889 och döptes till Jonas Arvid men kallades mest Jonke. Han hade en äldre bror som hette Per och en yngre, Olof. När storebror Per började i skolan ville pappa, som då var fyra år komma med och det fick han. Lärarinnan, fru Grängberg, märkte att den lilla eleven var intresserad och lät honom sitta i skolan. Pappa trivdes bra i skolan och lärde sig snart att läsa och skriva. Pappa var tretton år då han slutade folkskolan och konfirmerades. På den tiden betraktades man sedan som vuxen. Pappa ville gärna studera vidare men detta kom inte i fråga. Bondsöner skulle arbeta hemma på gården och så fick det bli. I början på 20-talet tog pappa körkort. Det var bara att köra en viss sträcka på en landsväg tillsammans med en som redan hade körkort. Pappa köpte sig en ny TFord av 1923 års modell och nu blev livet lite roligare. Han kunde åka ut och träffa andra ungdomar och besökte ofta Frälsningsarmén eller EFS´ Ungdomsförbund i Edsbyn. I Frälsningsarmén fanns Anna-Lisa, en ung


kvinnlig officer. Hon var pigg och glad och blev snart känd i bygden för sin vackra sångröst. Pappa blev god vän med henne och skjutsade henne gärna i sin nya bil då hon skulle på tjänsteärenden. Efter en tid måste Anna-Lisa flytta. Hon blev placerad i en annan del av Sverige. Officerarna i Frälsningsarmén fick inte själva bestämma var de ville arbeta. Från sin tid med den trevliga flickan hade pappa nu kvar grammofonskivor med hennes insjungna sånger, som han lyssnade till på sin vevgrammofon. Kanske var hon min pappas ungdomskärlek. Hon kom på återbesök till Edsbyn en gång och jag fick då följa med pappa dit och träffa henne. Då hade hon blivit känd i hela Sverige och även i USA under namnet Lapp-Lisa. Åren gick. Pappa trivdes aldrig med det slitsamma arbetet på gården och i skogen. En vinter lyckades han ta sig till en utbildning för elinstallatörer i Gävle. Där fick han behörighet att utföra egna elinstallationer och kunde försörja sig på sin elfirma men arbetet på gården måste han ändå deltaga i. Den yngsta brodern, Olle, hade redan gift sig med en stilig bonddotter, Kristin, från en grannby och flyttat till Edsbyn. Svägerskan Kristin hade fyra systrar och en dag åkte pappa på friarfärd till hennes hem i Vängsbo. En av Kristins systrar,


Signe, kände han redan. De hade träffats på ett ungdomsmöte i Edsbyn och de var dessutom sysslingar. Frieriet lyckades och pappa Jonas och mamma Signe förlovade sig snart och gifte sig sommaren 1931. Mitt första minne av min pappa är en gång när jag är sjuk i mässling och sitter i hans knä framför en brasa. Jag kommer ännu ihåg hur ont det gjorde i mina ögon när jag tittade på elden i brasan. Mässling ger ju sådana symtom. Min pappa försökte alltid att ha tid för oss fem barn. Han engagerade sig och lyssnade uppmärksamt, när vi hade något problem och försökte om möjligt att hjälpa oss. Ett exempel: Mobbing i skolan förekom även då. Ordet var bara inte uppfunnet. Om jag klagade för pappa att någon hade varit elak mot mig i skolan ringde han genast till barnets föräldrar och till läraren. På gott och ont. Det var inte så roligt att komma till skolan nästa dag och alla visste att jag hade skvallrat hemma. Ibland fick någon av oss barn följa med pappa på ett tjänsteärende. Om vägen gick förbi ett kafé fick vi gå in och dricka saft och äta sockerkaka och pappa drack kaffe. Speciellt roligt var det att få åka med honom på en affärsresa till Stockholm. Då


fick vi bo på hotell och gå på restaurang. En gång fick jag gå med honom på visning i kungliga slottet samt sitta och lyssna i riksdagens plenisal. En annan gång var det affärslunch på Berns men jag var så rädd att göra bort mig så jag vågade inte beställa något från matsedeln. Efter lunchen följde ett besök på Gröna Lund. Det var en stor upplevelse för mig som kom från landet. Jag åkte radiobil för glatta livet och fick uppleva Edgar Bergen som buktalare. Pappa kunde vara sträng också. Kroppsaga var tillåtet på den tiden jag var barn. Även i skolan kunde örfilar delas ut då någon gjort något ofog. Pappa skulle emellertid aldrig ha nedlåtit sig till någon form av aga. Hans ord var lag. Det var bara att lyda. Jag hade mycket stor respekt för honom och var t.o.m. i vissa situationer lite rädd för honom. Han hade mycket bestämda åsikter om barnuppfostran.. Vi fick t.ex. aldrig leka med byns barn utom på skoltid. I tonåren blev jag en riktig rebell. Jag fick aldrig följa med byns ungdomar på bio eller till folkparken. Flera gånger smet jag ändå iväg utan pappas tillåtelse men det var inte roligt att komma hem då han satt uppe och väntade. Saken löstes dock på bästa sätt. Jag engagerade mig, med pappas tillåtelse, i en politisk ungdomsförening. Där träffade jag trevliga ungdomar och fick nya vänner.


Till pappas livsverk hör att han byggde en kyrka i byn. Det var långt till sockenkyrkan och han menade att “när folket inte kan komma till kyrkan så får kyrkan komma till folket”. Kyrkan invigdes år 1932 och är ännu i bruk och ägs fortfarande av familjen. En annan prestation var att pappa vid ett vattenfall helt på egen hand, med hjälp av anställda, byggde en kraftstation och försåg några avlägsna byar med elström. När pappa var några och åttio år inträffade en händelse, som gladde honom mycket. Ärkebiskop Olof Sundby med fru kom en dag på besök för att inspektera hans lilla kyrka. Pappa klev då fram i kyrkorummet och, helt ur minnet, läste några psalmverser för ärkebiskopen med följe. När pappa gick i skolan var det viktigt att lära sig psalmer utantill. På min skoltid måste man också traggla psalmverser men inte kan jag komma ihåg dem numera. När jag själv nu är till åren kommen kan jag förstå pappa mycket bättre än när jag var ung. Han ville mitt allra bästa. Jag var den enda i min skolklass, som fick fortsätta till realskola och gymnasium och han hjälpte mig sedan att få bostad i Uppsala så att jag kunde fortsätta mina studier vid universitetet. Eftersom han


själv inte tyckte om jordbruksarbete önskade han ge mig en annan framtid än att bli kvar i den lilla byn Grängsbo. Pappa avled i hjärtsvikt år 1975, nästan 86 år gammal.


Pappa med sin nya T-Ford 책r 1923


Pappa i lillkyrkans torn.


Min bror Knut. Mitt allra tidigaste minne. Jag var inte två år fyllda; närmare bestämt 21 månader gammal så minnesbilderna är oskarpa men ändå på vissa ställen fullt skönjbara. Jag var då enda barnet i familjen och van att få all uppmärksamhet av de vuxna, som bodde i huset, nämligen mamma, pappa, farmor, farfar, farbror Per samt anställda på gården. En kväll blev det bestämt att jag skulle sova hos farmor. Hon var mycket snäll så jag blev glad men ändå kändes det konstigt. Jag fick ligga bredvid henne i den stora sängen men varken farmor eller jag kunde sova. Det var någonting som inte var som vanligt. Hon berättade sagor för mig som jag för länge sedan har glömt. Jag har heller ingen uppfattning om ifall vi låg vakna i timmar eller om det bara rörde sig om en kort stund. Slutligen öppnades dörren och pappa stack in huvudet och meddelade något till farmor. Jag förstod inte vad han sade men att det var något mycket viktigt anade jag av deras röster. Sedan minns jag ingenting mer. Förmodligen somnade både farmor och jag och sov skönt resten av natten.


Rätt snart gick det upp för mig att någonting hade hänt den minnesvärda natten. I sängkammaren hos mamma och pappa låg ett mycket litet barn och sov i en klädkorg. Man sade att det var en pojke. Ingenting var sig längre likt. Alla vuxna, som hälsade på ville se och beundra det lilla barnet. Ibland skrek han. Då var min mamma genast där och tog upp honom. Han fick till och med äta på hennes mage. Jag kände mig ledsen men förstod inte varför. I obevakade ögonblick smög jag mig fram till korgen och bet honom i hans små fingrar så att han gallskrek. Då var strax någon vuxen där och jag fick bannor. Så småningom lärde sig min bror att gå och jag kunde leka med honom. Han var mycket söt med blonda lockar, som ringlade sig ner över öronen på honom. Jag hade spikrakt kolsvart hår; ett arv efter en anfader i släkten, som var rom. Jag önskade givetvis att se ut som en prinsessa i sagan men nu var det min bror, som såg ut som en sagoprinsessa. Det kunde jag inte tåla. En dag när vi lekte i trädgården sprang jag in och hämtade en stor sax, drog iväg med min bror till det bortersta hörnet av trädgården och in bakom ett snår av vinbärsbuskar. Där skred jag till verket


som frisör. Jag hann bara klippa av honom lockarna vid ena örat för han skrek i högan sky så någon vuxen kom och upptäckte tilltaget och jag fick bannor. Men det var ändå jag som avgick med segern. Min bror kunde ju inte ha lockar bara på ena sidan av huvudet. Man klippte av honom varenda lock och aldrig mer växte det ut några fler lockar på hans blonda huvud. Knut lämnade oss 1998.


Mina tvillingbröder Eskil och Bertil. Jag var fyra år. Det var försommar och vi hade just flyttat ut till sommarhuset. Vinterhuset skulle fejas och skuras från vind till källare så att allt var klart när vi flyttade in på hösten. De vanliga skurgummorna var där men min mamma var inte med, som hon brukade. Antingen låg hon och vilade eller så var hon hos doktorn. En dag berättade hon att hon skulle åka bort ett slag. Min bror var hos mormor och morfar och nästa dag reste även mamma och pappa iväg. Efteråt har man berättat för mig att mamma väntade tvillingar och man vågade inte lita på att en hemförlossning skulle gå bra. Mina föräldrar åkte därför iväg till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter ett par dagar kom pappa hem utan mamma. Han berättade att han snart skulle resa igen och hämta mamma och två små pojkar. Jag förstod ingenting. Skulle jag kanske få ett par nya dockor. Jag var ganska bortskämd eftersom man hade uppmärksammat min rivalitet gentemot min bror. Pappa reste och jag var ensam igen med farmor, min farbror och en piga. Det var ingenting nedsättande i ordet “piga” på den tiden. Alla sade så. Hembiträden fanns


bara i sta´n. Det var ganska lugnt på gården då, i början på juni. En fäbodjänta var med korna och fåren vid fäbodvallen i Gullbergsbo. Hästarna hade också fått semester före slåttern och gick och betade på skogen runt fäbodvallen. På gården fanns nu bara två kor för att förse familjen med mjölk. Hönsen och grisarna var förstås också kvar hemma och som alltid på sommaren små gula, söta kycklingar. En dag stannade en taxi utanför grinden och min mamma klev ut ur bilen. Jag blev mycket glad över att se henne. Hon berättade att vi skulle åka till mormor och morfar tillsammans. Vi steg in i bilen. Där satt pappa och väntade. Det stod en stor klädkorg i bilens baksäte. Mamma uppmanade mig att titta efter vad där fanns. En filt såg jag och sedan upptäckte jag ett litet huvud i vardera änden av korgen; de minsta barn jag någonsin hade sett. De låg och sov och såg så söta ut. Att det var mina bröder förstod jag inte genast. Veckan hos mormor och morfar blev som vanligt mycket trevlig. De bodde på en gård i grannsocknen och där bodde också flera unga och glada mostrar och morbröder, som arbetade på gården.


Den sköna “semestern” tog snart slut och vi åkte hem. När vi steg ur bilen såg jag genast ett nytt litet rött hus med vita knutar i trädgården. Min farbror hade byggt en lekstuga till mig. Jag sprang genast dit. Där inne var ett litet bord och några små stolar och fina gardiner, som farmor hade satt upp. Hon hade också ställt fram saft och bullar på det lilla bordet. Hon hade förstått att det skulle bli en påfrestande tid för mig som var äldst i syskonskaran. Jag kommer fortfarande ihåg hur glad och lycklig jag var. Det blev en mycket arbetsam tid för min mamma. Hon hade fyra småbarn men inte ens en tvättmaskin. Hon tvättade all daglig tvätt på spisen eller i en damm i bäcken bakom ladugården. Hon måste givetvis ägna mest tid åt de minsta barnen. Dessutom skulle allt arbete på gården fungera som vanligt med slåtter, höbärgning, skörd o.s.v. Jag gick mest ensam och hade tråkigt den sommaren. Jag hade inga lekkamrater. Vad min bror gjorde minns jag inte. Han var bara två år och antagligen hängde han mamma i kjolarna hela dagarna. De små tvillingarna skrek jämt, tyckte jag. Det var inte roligt längre att vara ensam i lekstugan. För det mesta gick jag omkring


i trädgården; upptäckte fjärilar och nyckelpigor men gjorde också små ofog, plockade farmors vackraste ros, skrämde kycklingar och drog någon katt i svansen. Till sist slutade jag att äta. Då insåg man att jag inte kunde ha det så här längre. Jag fick åka till mormor och morfar. Hos mormor och morfar fick jag stanna hela hösten. Där var jag enda barnet, blev uppmärksammad och bortskämd av mina mostrar och morbröden och mådde mycket bra av att få vara ett litet barn igen. Först på julafton kom min familj för att vi skulle fira jul tillsammans. Sedan fick jag följa med hem. Då hade jag fått min självkänsla tillbaka och kunde ta mitt ansvar som storasyster. Från den dagen kan jag inte minnas att jag någonsin kände mig försummad eller avundsjuk på mina småsyskon. Eskil gifte sig med Mona och fick dottern Eva. Eskil och Bertil lämnade oss 2014.


Min lillasyster Birgitta. Jag var äldst i syskonskaran, hade tre yngre bröder och önskade mig en syster. Det var ganska sällan som jag träffade flickor att leka med. Jag var mycket intresserad av att leka med pappersdockor och framför allt rita kläder till dem. Kläder har alltid varit ett stort intresse för mig. Självklart var mina yngre bröder inte intresserade av sådant, så det blev mest tuffare lekar. Nu var jag sju år och hade just börjat i första klassen i småskolan. Där fanns det flickor och det var roligt men min önskan om en syster fanns kvar. En dag satt jag i min mammas knä. Det var sällsynt. Hon var jämt fullt upptagen med arbete och satte sig sällan på en stol dagtid. Om hon någon gång satt var alltid den åtråvärda sittplatsen i hennes knä genast upptagen av någon av mina småsyskon. Nu när jag satt där märkte jag att jag knappt fick plats. “Mamma, vad du är tjock, du har ätit för mycket tunnbröd”, sade jag. Bagerskorna hade just varit hos oss och bakat. Mamma bara skrattade lite och episoden glömdes bort. En tid senare letade jag efter något i en garderob. Där stod en resväska som jag inte hade sett tidigare. Nyfiken öppnade


jag väskan och kikade efter vad där fanns. Där låg mammas morgonrock och necessär samt till min förvåning små, söta babykläder. Med ett klarnade sammanhangen för mig. Jag skulle få ett syskon till! Jag sade ingenting till någon men jag förstod, vad som skulle hända. En morgon, när jag steg upp för att gå till skolan, fanns bara farmor i köket och hon berättade att mamma på natten hade åkt till sjukhuset. Den dagen kände jag mig lite orolig i skolan. När jag kom hem på eftermiddagen hade mina bröder åkt till mormor och morfar för att stanna där en tid. Farmor såg glad ut och berättade att jag hade fått en liten syster. Glad blev också jag och jag sprang det fortaste jag orkade nästa dag till skolan för att berätta den stora nyheten. Mamma blev på sjukhuset en hel vecka med min lillasyster. Det blev en lång vecka för mig. Jag hade gärna varit hos mormor och morfar som mina bröder men det gick ju inte eftersom jag gick i skolan. Min pappa fyllde 50 år just den här veckan. Det blev inte mycket av födelsedagsfirande. Men jag minns att han fick presenter på posten och farmor bakade bullar och sockerkaka. En dag medan mamma var på sjukhuset


kände jag mig riktigt ensam och var på ett uruselt humör, när jag kom hem från skolan. Dessutom kom jag i gräl med farmor, fastän hon alltid var så snäll. Grälet var nog mitt fel. Jag längtade så mycket efter min mamma och mina syskon. Jag rusade ut ur köket och smällde igen dörren så hårt jag kunde efter mig. Otursamt nog bestod övre delen av dörren av en glasruta med ett fint inristat mönster. Den rutan gick nu i tusen bitar. Jag måste bort, sprang ut på gården utan ytterkläder och rusade iväg till bryggstugan. Där i bryggstugkammaren bodde Elin, vår ladugårdspiga, och hennes handikappade son Per. Vi barn brukade ofta hälsa på hos dem och var alltid välkomna. Jag rusade in där och berättade vad jag hade ställt till med och sade att jag inte vågade gå hem. Jag stannade hos Elin hela eftermiddagen i väntan på att min pappa skulle komma hem. Elin förstod att jag var ledsen och jag minns att hon bjöd mig på smörgås och kräm och mjölk. När jag kom hem på kvällen visade det sig att ingen var arg på mig. De hade till min lättnad förstått att det inte hade varit min avsikt att krossa fönsterrutan. Så kom mamma till sist hem. Min syster som jag hade längtat så mycket efter visade sig vara mycket liten. Jag kunde inte leka med henne. När hon blev litet äldre ville hon leka med oss stora syskon.


Men hon var för liten för våra vilda lekar och måste stanna inne när vi sprang ut för att leka. För min inre syn ser jag än i dag hennes lilla besvikna ansikte i köksfönstret, när vi sprang ifrån henne. Hon var mycket söt med ljusa lockar i håret och stora tårar trillade ner på hennes runda kinder. Åldersskillnaden mellan oss systrar var för stor. Jag kan bara påminna mig en enda gång, då vi lekte med dockor tillsammans. Då var jag tio år och hon tre. När hon var tio år hade jag redan flyttat hemifrån till Söderhamn för att gå i gymnasiet. Aldrig är man riktigt nöjd. Jag ville nu ha en mer jämnårig syster. En gång när hon kom och hälsade på mig tog jag henne med på en barnförbjuden film, fastän hon bara var tretton år. Det var tur att mina föräldrar aldrig fick reda på det tilltaget. När vi blev vuxna och fick egna familjer märktes inte åldersskillnaden på samma sätt. Tyvärr har vi kommit att bo rätt så långt ifrån varandra och träffas bara någon gång om året. Birgitta gifte sig med Bo-Göran och fick barnen Gunilla och Jan.


En dag i april. Den dagen som jag vill berätta om är inte en enda dag utan en återkommande dag varje april månad. Som barn såg jag fram emot den dagen ungefär som julafton. Numera vill jag helst glömma dagen, som är min födelsedag, den tionde april. Så långt tillbaka jag kan minnas är min födelsedag inte bara förknippad med uppvaktning och presenter utan också med vårens ankomst. Då jag var barn bodde vi vid en ganska stor sjö, dit många sjöfåglar kom på våren. Just vid tiden för min födelsedag kunde man höra och se storspov, lom, beckasin och t.o.m. tranor. Speciellt storspovens glada tjut uppfyllde skyn omkring den tionde april. Tussilagon brukade också sticka upp sina små gula solar ur fjolårsgräset just vid den tiden. Våren hade kommit på allvar. Allt detta påminns jag om när jag tänker på min födelsedag då jag var barn men naturligtvis var det själva firandet, som var det viktigaste. Redan kvällen före födelsedagen steg spänningen. Det tog en stund innan jag somnade och nog vaknade jag tidigare än jag brukade nästa morgon. Då gällde det att ligga kvar i sängen och låtsas sova för jag visste vad som väntade.


Med ens stod mamma i dörren med en stor bricka och i släptåg hade hon alla småsyskonen kikande fram bakom hennes kjolar. På brickan var alltid en enorm tårta. Vi var många på gården att dela på den. Mamma hade tillverkat tårtan på morgonen. Hur hon hann med den här uppvaktningen så fort någon fyllde år, förstår jag inte. Hon hade tusen andra saker att bestyra varje morgon. I mitt fall var födelsedagstårtan lite speciell. På barns vis var jag ganska kräsen och tyckte inte om sockerkaka. Jag fann den för söt och svampig. Min mamma löste problemet så att hon bakade tårtbottnar av vetedeg och tillverkade därav en fin tårta, som en jättesemla ungefär; mycket god enligt min smak och jag fick förstås ta första biten. Det vankades naturligtvis presenter på födelsedagen men mycket enkla. Det var krigstid, dåligt med kommunikationsmedel och långt till närmaste stad. Presenterna kunde bestå exempelvis av någon liten bok, en karta bokmärken, en ny mössa, ett par sockor eller liknande men det var alltid lika spännande att öppna paketen. Då jag fyllde tio år fick jag en splitterny cykel, en ljusgrön Svalan, som jag sedan hade glädja av i många år. Ibland inföll min


födelsedag under påsken och då hade vi ofta gäster och detta resulterade till min glädje i extra många presenter. Häromdagen plockade jag en liten bukett tussilago vid en dikeskant och då dök alla trevliga minnen kring min födelsedag upp. Storspovens glada läte var det dock länge sedan jag hörde.


Vardag och arbete. Livet på en gård i Hälsingland på 1940talet var mycket annorlunda än tillvaron i dag. I skolan fick vi lära oss att de flesta svenskar försörjde sig på “åkerbruk och boskapsskötsel”. Detta stämde även i vår lilla by. Förutom bönder fanns det där folk som ägde varken jord eller skog och som bodde i små stugor. De försörjde sig på att göra dagsverken hos bönderna eller arbetade för andra i skogen. Det fanns inte mycket pengar att köpa saker för och nästan allt som behövdes tillverkades på gården. Det fanns till och med en gårdssmedja. Det var mycket roligt att se på när min farbror Per av glödhett järn hamrade till hästskor eller något annat som behövdes just då. En arbetsdag började redan vid 5 - 6-tiden på morgonen. På sommaren bestod arbetet av sådd, skörd, höbärgning o.s.v. På vintern var det fullt göra med skogsarbete, snöskottning och vedhuggning. Minst sex kakelugnar samt köksspisen måste eldas varje dag för att hålla värmen i det stora huset. Framför allt måste djuren ha sin skötsel morgon och kväll. På gården fanns hästar, kor, getter, får, grisar, höns samt hund och katter.


Mellan klockan sju och åtta på morgonen serverades frukost i det stora köket. Normalt satt då upp till tio personer runt bordet. Frukosten bestod alltid på vardagarna av glödstekt strömming och kokt potatis samt på sommaren även av långmjölk. Barnen fick havregrynsgröt eller mjölkchoklad och smörgås. Klockan tio var det förmiddagskaffe. På sommaren när folk var ute på ägorna och arbetade fick någon från köket gå till dem med en kaffekorg. Middagen åts mellan klockan tolv och ett. Maten bestod för det mesta av någon kötträtt med potatis samt vanligen kräm eller saftsoppa till efterrätt. Eftermiddagskaffet drack man klockan tre och klockan sex var det kvällsmat, för det mesta smörgås och kornmjölsgröt med lingon eller ibland välling. Man gick till sängs redan vid 9 - 10-tiden efter en lång arbetsdag. Det fanns heller ingen TV som försenade sänggåendet. Två gånger om året, på våren och hösten var det stortvätt. Vi hade en speciell “bryggstuga” med en stor inbyggd kittel där tvätten kokades för att sedan bearbetas för hand på tvättbräden. Utanför tvättstugan rann en bäck, där man byggt en damm så att tvätten kunde sköljas ordentligt Sedan hängdes tvätten upp på långa tvättlinor, som var spända mellan träden, för att torka. De som tvättade åt oss vid dessa tillfällen var ett


par tvätterskor från byn och man tvättade då mattor, gardiner, täcken och sänglinne förutom gårdsfolkets kläder. Veckotvätten däremellan sköttes av min mamma med hjälp av någon piga. Det måste ha varit ett betungande arbete med fem små barn i huset. Min pappa hade emellertid en elektrisk firma och strax efter krigsslutet fick min mamma både tvättmaskin och diskmaskin samt även dammsugare och elektriskt strykjärn. Innan dess ströks tvätten med ett tungt strykjärn som värmdes på järnspisen. Allt bröd bakades på gården. Detta skedde också på våren och hösten då det var storbak i bryggstugan. Då kom två bagerskor från byn och under en vecka bakades knäckebröd samt tunnbröd, som skulle räcka till det närmaste halvåret. Man gick alltid med smakprov av det färska brödet till grannarna. Brödbak för övrigt sköttes av min mamma. Hon måste baka ofta och mycket för hushållet var stort och frys fanns inte. På våren flyttade vi ut till sommarhuset. Då skulle vinterhuset städas från golv till tak. Detta arbete utfördes av två städerskor, som klättrade på stegar och tvättade tak och fönster samt skurade alla golv. Sedan stod huset tomt hela sommaren och jag minns fortfarande den fräscha doften av såpa och rengöringsmedel. Vi hade ofta


övernattande gäster på sommaren och huset fick då tjäna som något slags hotell. Barnen fick efter förmåga självklart hjälpa till med arbetet på gården. Skolbarnen hade lingonlov på hösten och potatislov både vår och höst. Lingonlovet var roligt. Man åkte ut i skogen och hade matsäck för hela dagen med sig. Sedan plockade både vuxna och barn hela vinterförrådet av skogens röda guld. Det var inte lika roligt att rensa lingonen men det var ändå ganska trevligt att sitta runt ett bord i trädgården med ett par vuxna, oftast mamma och en piga, och lyssna till deras prat. Potatisloven var inte lika roliga. Det var ett smutsigt och hårt jobb att hänga med de vuxna i plogfårorna och “sätta potatis” eller på hösten att ta upp densamma. Skolan var sexårig och sedan följde en termins “fortsättningsskola” samt “skolkök” för flickorna. Sedan gick alla utan undantag och “läste för prästen” och konfirmerades. Pojkarna fick då sin första finkostym och de flesta fick en egen cykel. Vi hade långt tidigare lärt oss att cykla på våra föräldrars cyklar. Vid konfirmationen var man fjorton år och räknades sedan som vuxen och skulle söka sig ett arbete. De flesta blev kvar i byn eller fick arbete i någon grannby. Flickorna blev pigor eller om de hade tur affärsbiträden och


pojkarna tjänade som drängar på sina föräldrars gårdar eller hos någon granne. De mest företagsamma åkte till Stockholm och tog tjänst där. Någon arbetslöshet för ungdomar existerade inte på den tiden. Mina syskon och jag samt handlarens barn var privilegierade och fick fortsätta från den sexåriga folkskolan till högre skolor.


Barnen m책ste hj채lpa till med arbetet p책 g책rden


Fäbodliv. Till bondgårdarna i Gränsbo by i Hälsingland hörde fäbodvallar. De flesta var belägna i Gullbergsbo, en by för sig bestående av små grå fäbodstugor, härbren och ladugårdar för sommarbruk. Gullbergsbo var förr i tiden den yttersta utposten mot milsvida skogar och väglös mark innan landskapet Dalarna tog vid. Den lilla byn låg uppe på ett berg. De sista kilometrarna av vägen dit bestod av bara en gångstig. Missade man stigen uppför berget fick man nog räkna med att irra omkring i skogen åtskilliga dagar. Avsikten med fäbodvallen var att korna, fåren och hästarna skulle få komma ut på grönbete. Nere på gården städades ladugård och stall grundligt under sommaren och det underlättade mycket att djuren var borta. Gårdens folk hade bråda dagar med åkerbruk och trädgårdsskötsel och hade inte tid att ägna sig åt djuren på samma sätt som under vinterhalvåret. Ett par kor fick stanna hemma på gården för mjölkens skull. Hästar och får fick gå lösa utan stängsel i vilda skogen vid fäboden men kom aldrig bort utan kunde hämtas hem igen på hösten. Det fanns inte så många vargar och björnar i skogen på den tiden. Alla byns hästar kunde ibland


samlas i en stor flock och kom av någon slags hemlängtan galopperande längs vägen ner till byn. En mäktig syn att se ett tiotal hästar på vägen, rena “Vilda västern”. Hästarna fick ett avbrott i sommarvistelsen på fäboden för de måste hämtas hem till slåttern. Att vara fäbodjänta var givetvis ett alldeles speciellt yrke. Flickorna måste bo på fäbodvallen hela sommaren. Endast vid något enstaka tillfälle kunde de göra ett hastigt besök nere på bygden för att sedan snabbt ila tillbaka till fäboden för kvällsmjölkningen. Vägen mellan gården och fäboden var mer än en mil lång, det mesta en skogsstig. Det var inget latmansgöra att vara fäbodjänta. Korna krävde sin skötsel och måste mjölkas två gånger varje dag. Flickorna skulle tillverka ost och messmör, som sedan skulle räcka en lång bit in på vintern på gården. Förutom osttillverkning skulle de plocka bär till gården samt handarbeta t.ex. sticka vantar och sockor till gårdens folk. Jag har i min ägo ett fint sängöverkast som en fäbodjänta har virkat en gång i tiden. Min farmor berättade att hon och många med henne var så skickliga med sina handarbeten att de gick och stickade eller virkade då de letade efter korna i skogen. Fridagar och semester var det aldrig tal om och jag hörde aldrig talas om att någon av flickorna blev sjuk och inte kunde sköta


sina sysslor. Några nöjen hade de givetvis inte tillgång till förutom att umgås med varandra. Det går dock många historier om hur de unga männen nere på bygden gärna begav sig iväg till fäbodvallen för att hälsa på om lördagskvällarna. Författaren Hans Lidman har skrivit en sådan berättelse om ett besök på just mina föräldrars fäbodvall. Det var givetvis ett stort nöje att som barn få följa med på besök till fäbodvallen. Först fick man åka på en kärra dragen av en häst eller på någon vuxens cykelpakethållare. Färden gick genom ett par byar och sedan rakt in i den stora skogen, som sträcker sig över gränsen till Dalarna. Vägen blev allt skumpigare och sämre. Vi passerade en ödegård, Bönasbo, ytterligare ett stycke väg och ännu en ödegård, Lusta. Där tog vägen slut och det var dags att koppla bort kärran från hästen och lämna cykeln. Färden fortsatte till fots på en gångstig rakt upp mot berget. De saker man hade med fraktades nu på ett fiffigt sätt med hjälp av hästen. Ett par läderpåsar eller väskor, som var hopfästa med remmar lades över hästens rygg så att påsarna hängde ner på båda sidorna av hästen. På så sätt forslades t.ex. alla ostar och bär från fäboden. Transportsättet kallades att “klyvja” på dåtidens hälsingedialekt.


Väl framkomna till fäboden blev vi varmt välkomnade. Fäbodjäntan gladde sig åt varje besök som ett trevligt avbrott i den enahanda vardagen med djuren. Hon hade ju varken radio eller dagstidning. Nu fick hon höra vad som hade hänt på senaste tiden och kanske fick hon små presenter, blommor eller godsaker från gården. Vi blev undfägnade med delikatesser, som fäboden kunde bjuda på; kalvdans, goda ostar, messmör, tunnbröd och ibland smultron och grädde till efterrätt. Hade man tur fick man sova över på fäboden exempelvis när de vuxna skulle plocka blåbär, hjortron eller lingon till vinterns förråd. Jag minns en sådan sommarmorgon. Jag gick ut och lade mig i gräset på gårdstunet och tittade rakt upp i himlen. Vallen omgavs av mycket höga, gamla granar. Jag låg där en lång stund och lyssnade till vindens eviga sus i grantopparna. Det var ett mycket speciellt ljud och en speciell stämning, som jag kan framkalla i minnet än i dag när jag tänker på fäboden i Gullbergsbo.


Pappas bröder Olle länst till vänster och Per längst till höger samt ett par andra män besöker fäbodjäntorna i Gullbergsbo.


Helg och nöjen. Då jag var barn firades söndagar på ett helt annat sätt än numera. Klockan sex på lördagskvällen skulle allt vardagligt arbeta vara avslutat. Alla verktyg lades undan. Inte ens en sax eller kniv fick användas, om det inte var helt nödvändigt, förrän efter klockan sex på söndagskvällen. Det kändes orättvist att vara en liten flicka, som mycket gärna ville klippa pappersdockor men det var bara att finna sig i vad de vuxna bestämde. Speciellt kommer jag ihåg långfredagarna, då man inte fick leka och stoja högljutt och inte ens färgglada kläder var tillåtet att ha på sig. Sorgemusik spelades i radio och inga nöjen eller bioföreställningar gavs den dagen. De vuxna gjorde inget arbete, som inte var tvunget att göra på söndagen som t.ex. att djuren måste skötas. På helgdagen skulle man vila sig från veckans slit. Alla utom min mamma. För henne blev det mer arbete då söndagsmiddagen skulle vara extra festlig och det kanske kom gäster. En fördel var att de vuxna hade mer tid för oss barn nu än på vardagarna. Vi barn var klädda i söndagskläder och ibland åkte vi till kyrkan på söndagsförmiddagen. På somrarna höll


mamma söndagsskola för byns barn i den lilla kyrka som min pappa hade byggt i byn. Han menade att eftersom det var ganska långt till sockenkyrkan och bil saknades i de flesta familjer, så behövdes det en kyrka i byn. På söndagseftermiddagen hade vi ibland gäster eller besökte släktingar i någon grannby. Populärt var att få följa med på en roddtur till familjens ö, som låg mitt i sjön Grängen. Om det regnade eller var kallt fanns det nöjen inomhus. Vi barn var rätt duktiga på att leka med varandra och roa oss själva. Vi ritade ofta eller spelade spel t.ex. Fia eller Kinaschack. Kortspel var däremot förbjudet. Huset var stort och det fanns även plats för lite vildare lekar. För mig var det ett stort nöje att gå på hemlig upptäcktsfärd på vinden. Där beundrade jag farmors gamla klänningar, som hon haft i sin ungdom. Jag hittade en gång en gammal indianbok och en annan gång en kärleksroman. Båda läste jag i smyg med stor förtjusning. Jag hittade gamla brev med intressanta frimärken på. Där fanns också en packe gamla Veckojournalen från tjugotalet. Radio fanns men den stod inne på pappas kontor. Vi fick komma in och lyssna på “Dagsnyheterna”, högmässan på söndagen och “Barnens brevlåda”. Några


andra program minns jag inte från min tidiga barndom. Någon gång på söndagen tog pappa fram en fin vevgrammofon och vi fick lyssna till såväl arior som sånger med Lapp-Lisa. Hon var en god vän till min pappa och en gång fick jag följa med honom till Edsbyn och träffa henne. Det kunde också hända att pappa tog fram sin fiol och spelade “Konvaljens avsked”. Detta tyckte jag var så vackert att långt senare, när jag själv fick barn uppmuntrade jag dem till att ta musiklektioner, vilket resulterade i att en av mina söner försörjer sig som violinist. Förberedelserna inför vintern och julfirandet var omfattande. I källaren fanns alltid några stora tunnor. En var fylld med saltade stora fläskstycken, en annan med salt strömming och en tredje med hela vinterns förråd av lingonsylt. Efter skörden och slakten på hösten lagade mamma stora mängder av pastejer, syltor, köttbulla och stekar och konserverade allt i glasburkar. På samma sätt konserverades förvällda grönsaker. Burkarna stod i långa rader på hyllor i källaren. Till första advent togs en liten adventsgran in och den pryddes endast med fyra stearinljus. Sedan skulle huset städas, pepparkakor och andra småkakor bakas samt knäck kokas. Till sist, någon dag före julafton bakades saffransbröd, vetebröd


och matbröd i stora mängder. Hur min mamma orkade med allt detta i den tidens obekväma, kök kan jag inte förstå. På julaftonens morgon städades till sist köket och julgranarna togs in; en stor gran i köket, där vi oftast vistades och en mindre gran i salen. Granarna kläddes och sedan stod mamma mest hela dagen vid spisen, vad jag kan minnas. Vi barn tyckte att den dagen var oändligt lång och vi fick några jultidningar att läsa. Mitt på dagen var det “dopp i grytan” och på kvällen skulle julmaten ätas innan tomten kom. Jultomtens besök har jag skrivit om i en annan artikel. Alla fick på julaftonen varsin stor pepparkaksbock med fint kristyrmönster och sitt eget namn på. Min farbror Per beställde dem alltid i förväg hos bagaren i Viksjöfors. På julaftonskvällen gick han ut och gav alla djuren varsin knäckebrödskiva. Min morfar ställde alltid den kvällen ut en tallrik risgrynsgröt till tomten på förstutrappan och tallriken var tom följande morgon. Det fanns gott om hungriga rävar och katter som strök omkring. Mamma påstod dock att morfar trodde på tomten hela livet. Sedan följde fester och kalas fram till trettondagen. Söndagsskolfesten i Edsbyn var rolig. Då fick alla barnen godispåsar att ta med hem. Jag minns inte att vi dansade kring granen men på kalasen lektes lekar


som t.ex. “Ryska posten” och “Gömma ringen” och även de vuxna deltog. Nästa festlighet var Fettisdagen. Då fick alla barn lov från skolan. De klädde ut sig och gick runt i gårdarna och tiggde precis som barnen gör i dag på Skärtorsdagen. Jag minns inte att jag klädde ut mig men det var mycket roligt att vara hemma och titta på alla lustiga fettisdagsgubbar som kom och knackade på. Märkligt nog så ville de flesta ha ull och fick det också av min mamma för det fanns stora säckar med ull i förrådet. Ullen lämnades sedan till Ullspinneriet i Edsbyn och man fick efter en tid hämta färdigspunnet garn. Och det behövdes för alla mammor stickade på den tiden sockor och vantar till sina barn. Så kom våren och därmed påsken. Då städades och fejades det igen. En vecka före påsk tog mamma in björkris och sälgkvistar för att få lite grönska till helgen. Vi färgade hönsfjädrar till påskriset och målade ägg. Hönsen hade börjat värpa igen efter vinterns uppehåll. Förutom ägg, inlagd sill och pastejer åt vi risgrynsgröt på påskaftonen. Samma mat åt vi även på pingstaftonen och midsommaraftonen. Till midsommar lagade min mamma dessutom stekost och sötost. Den senare var en läckert ljusbrun lite sötaktig massa, som åts till efterrätt. Önskade man ännu sötare smak fick man


sockra lite på den osten. Var det bättre förr? Ibland ställs frågan. Materiellt sett är det mesta bättre och bekvämare nu men en gård på landet för c:a sjuttio år sedan var, enligt min mening, en idyll som kan jämföras med Astrid Lindgrens Bullerbyn. Barnen fick hitta på egna lekar utan en mängd dyra leksaker. Vare sig man var ledsen eller glad fanns det alltid någon vuxen till hands, som tröstade, lyssnade och engagerade sig. Man behövde aldrig någonsin vara ensam.


Julkalas i Gr채ngsbo


Jultomtens ögon. Jag var fem år, bodde med min mamma och pappa, mina tre småsyskon, farmor, en farbror, ett par pigor och en barnflicka på en gård i Hälsingland. Nu var det julaftonskväll. Vi hade ätit, Granen stod klädd och tänd mitt på golvet i det stora köket. Ute var det mörkt, snö och kallt. Vi väntade på jultomten. Plötsligt stod han där i sin stora vargskinnspäls och med en säck full med paket. Det var då jag upptäckte något. Han hade inga ögon, bara två tomma hål där ögonen skulle vara. Jag visste att folk kunde vara blinda men den här tomten var inte blind. Han läste namnen på paketen och delade ut dem till rätt person hur lätt som helst. Jag förstod ingenting. Senare när jag låg i min säng kunde jag inte somna. Hur kunde någon ha ett par hål där ögonen skulle vara? Kanske hade han något framför ansiktet så att man inte såg ögonen. Nästa dag gick jag till min mamma och frågade: - Vad hade tomten framför ansiktet?


Mamma svarade: - Tomtar ser ut så. Han bor i skogen bakom vårt hus. Då gick jag till min pappa och frågade: Vad hade tomten framför ansiktet? Pappa svarade: - Jaså, du har förstått. Du är redan stor. Det var en mask och bakom masken var vår barnflicka. Jag fattade att tomtar inte fanns på riktigt och kände mig nästan vuxen. Men jag sade ingenting till mina småsyskon. Tillsammans med min pappa hade jag en hemlighet som ingen annan kände till, inte ens mamma. Även hon tycktes tro att tomtar fanns på riktigt.


Sommarlov. Det var roligt att gå i skolan men visst var det skönt när sommarlovet kom. Inga läxor mer och inga psalmer att lära utantill. Skolavslutningen kallades för examen. Alla skolbarn hade fått nya kläder till den dagen. För byns sömmerskor hade det varit långa arbetsdagar. En av dem brukade även sitta och sy på nätterna för hon hade hus och många barn att ta hand om dagtid. På examensdagens morgon var alla skolbarn ute och plockade blommor, det fanns gott om dem ute på ängarna i början av juni. På varje skolbänk skulle en bukett stå och dessutom skulle fröken ha blommor. Jag kommer speciellt ihåg alla liljekonvaljebuketter, som fick skolsalen att verkligen dofta sommar. Sedan tågade alla finklädda skolbarn, mammor, småsyskon och en och annan pappa iväg till skolan. Prosten från kyrkbyn skulle också vara med. Han kom med tåget och promenerade sedan den fyra kilometer långa vägen till skolan från stationen. Inte ens prosten hade bil under de kärva krigsåren. I skolsalen hade fröken ritat ett fint sommarlandskap med färgkritor på svarta tavlan. Sedan blev det förhör och sånguppvisning och så började äntligen


sommarlovet, evighetslångt.

som

tycktes

Barnen skulle efter förmåga hjälpa till med arbetet på gården men i juni var det inte så mycket arbete, även de vuxna kunde ta det lite lugnt. Sådden var avklarad, potatisen var i jorden, djuren var på fäboden, både vårarbetet i trädgården samt vårstädningen var avklarade. Ett par veckor runt midsommar, innan slåttern började kunde vi tillbringa i familjens sportstuga i Torrbergsbo. Huset låg vid Hässjaån, nära ett vattenfall. Där hade pappa byggt en kraftstation för att förse byarna däromkring med elström. En vecka före midsommar beställdes en taxi med släpvagn och allt pick och pack, som skulle behövas stuvades in och hela familjen, sju personer plus barnflickan, som hette Rakel åkte iväg med taxin. Hemma på gården fick farmor, farbror Per och ladugårdspigan klara sig själva. Det var sommarens höjdpunkt att komma till sommarstugan. Jag minns ännu hur skönt det var att somna till vattenfallets forsande på kvällen. Det fanns badstrand på tomten men vi fick absolut inte bada utan att någon vuxen var med för det var strömt och mina småsyskon kunde ännu inte simma. I sommarstugan firade vi


midsommar med midsommarstång och gäster. En gång när vi var där fyllde min mamma 40 år och vi hade släktkalas. Jag har svårt att tänka mig att det blev någon vila och avkoppling för mamma. Hon skulle fortfarande laga mat varje dag till åtta personer i ett kök, som var obekvämare än hemma på gården. Vi hade långt till affären och jag vet inte hur vi fick maten. Antagligen åkte pappa och handlade med sin moped. Vi åkte hem till slåttern, som började i juli. Barnen fick hjälpa till genom att räfsa hö och senare vid höbärgningen “trampa hö” på logen, d.v.s. vi fick vara inne i ladan och hoppa i höet så att det packade ihop sig och man kunde få in så mycket hö som möjligt, ända upp till taket. Det var ett rätt så roligt arbete. Som belöning fick vi ibland åka i hölass. Att hämta in korna till mjölkning var också trevligt men att rensa ogräs var tråkigt. Gården låg vid en ganska stor sjö, Grängen. Mitt i sjön ligger en ö, som hörde till gården och på ön skulle höet också bärgas. Jordbruksmaskiner kom först efter kriget så allt arbete utfördes med hjälp av hästar på den här tiden. Hästarna fick simma till ön, när det var dags för slåttern. Det var ett nöje att få följa med i en eka till ön för där fanns en fin badstrand. Under slåtterarbetet kom mamma också med och


hon hade med sig mat till alla för hela dagen. Hon tände en brasa på stranden och kokade kaffe på en trebent kaffekittel samt värmde maten till middagen. När slåttern var över fick kalvar och getter komma till ön på bete. De forslades dit med en stor färja, som roddes för hand med åror. Hästarna fick också bli kvar ibland men de simmade på eget bevåg tillbaka till gården när hemlängtan blev för stor. Från sommaren när jag var tio år har jag ett trevligt minne. En dag sade min pappa att om vi hjälpte till duktigt så att vi fort blev klara med slåttern skulle hela familjen sedan resa till Stockholm. Oj, vad vi försökte hjälpa till. En morgon klev vi på tåget i Viksjöfors och bytte i Bollnäs och efter några timmar var vi framme på Stockholms central. Vi barn tittade oss omkring med stora runda ögon. Så många och höga hus hade vi aldrig sett och så många bilar. Vi fick snabbt veta att vi skulle hålla oss på trottoaren för att inte bli överkörda. Vi installerade oss på ett hotell och så började det stora äventyret. Att bo på hotell och äta på restaurang var bara det en upplevelse. Kungliga slottet var ett givet mål liksom Skansen. Vi fick veta vilken buss vi skulle ta för att åka till Skansen men när vi närmade oss hållplatsen åkte bussen iväg och jag


började gråta. Jag trodde att det bara gick en buss om dagen liksom hemma på landet. En dag ville mamma shoppa och vi begav oss till varuhuset PUB. Där fanns en rulltrappa. Något sådant hade vi förstås aldrig sett och mina bröder åkte upp och försökte sedan att springa ner tills en sträng expedit kom och sade till dem att inte leka i trappan. Det kan inte ha varit lätt för mina föräldrar att i storstaden hålla rätt på fem barn i ålder tre till tio år men allt gick bra under hela resan. Till sommarlovet hörde också för min äldsta bror och mig ett par veckors vistelse hos mormor och morfar. Där fanns också mostrar och morbröder, som gjorde allt för att vi skulle trivas. Det var meningen att vi skulle hjälpa till med höet även där men att vi var till någon nytta är tveksamt. Sommarlovet den sommaren när jag var tio år tog slut lika snabbt som alla andra lov . Men den hösten längtade jag extra mycket tills skolan skulle börja för jag tyckte att jag hade så mycket att berätta för mina skolkamrater.


Glada simmar till รถn


Bybor och “utsocknes” gäster. Under 1900-talets första hälft bodde många svenskar i byar på landet. Kommunikationerna var urusla jämfört med i dag. Långt ifrån alla ägde en egen bil. Tåg och bussar fanns men två världskrig följde på varandra och bussar och bilar blev stående på grund av bensinbrist. De flesta tjänster man behövde fanns ändå inom räckhåll. Så var det i min hemby Grängsbo, där man kunde få hjälp med det mesta på nära håll. Vår närmaste granne var lanthandeln. Handlaren hette Norell och hans fru Marta, som var väninna till min farmor. Marta kom varje kväll och hämtade mjölk hos oss och hon och farmor fick sig samtidigt en trevlig pratstund. Handlarparet hade en stor svart hund, som alltid gick lös och ofta låg på trappan till affären och skällde när en kund kom. Hunden var säkert snäll men jag var mycket rädd när jag skulle gå och köpa något till min mamma för hunden hoppade upp och ville hälsa på varje kund. Nästa handlare hette Larsson och hans fru Anna. De hade till min lättnad ingen hund men dessbättre två pojkar, som jag kunde leka med.


Som jag redan har berättat fanns både skräddare och sömmerskor i byn. Sömmerskorna hette Gerda och Matilda, var systrar och bodde på Löten. Dit fick man gå med ett tyg då man till skolavslutning eller något annat tillfälle behövde något nytt att sätta på sig. Sömmerskorna tog då fram Åhlén & Holms postorderkatalog och jag fick välja ut vilken modell som jag önskade och det var trevligt att få bestämma hur min nya klänning eller jacka skulle se ut. Jag var redan som barn klädintresserad och älskade att leka med pappersdockor och rita kläder till dem. En gång hände mig en olycka i skolan. En pojke råkade oavsiktligt knuffa mig så att mitt knä gick ur led. Min pappa hämtade mig vid skolan och vi åkte till “gubben Gran”, han kallades så, något annat namn hörde jag aldrig. Han hade varit indelt soldat i Helsinge regemente och där utbildat sig till massör. Han var känd för att kunna åtgärda armar och ben, som gått ur led men mitt knä klarade han inte. Nästa morgon tog pappa mig till Bollnäs lasarett, där en ortopedläkare snabbt botade min skada. En annan som sades kunna bota de flesta åkommor var Buska-Brita. Hon läste obegripliga formler och smälte bly, som hon hällde i vatten. Av blyklumparnas


form kunde hon se orsaken till folks krämpor och sedan bota dem, påstods det. Jag träffade henne aldrig för vi anlitade provinsialläkaren Synnergren i Alfta, när någon i familjen var sjuk. Skomakaren hette Grälls-Erik. Han var handikappad, hade en träfot efter en olycka i barndomen. Han gick runt i gårdarna och både tillverkade och lagade skor. I mitt föräldrahem fanns ett speciellt “skomakarrum” med läster och andra skomakarverktyg. Grälls-Erik var också intresserad av trädgårdsskötsel. Jag fick följa med min pappa dit en gång och han bjöd oss på goda äpplen från sin trädgård. Han avled år 1935. Som jag tidigare har berättat fanns det glada och duktiga kvinnor, som arbetade som bagerskor, tvätterskor och städerskor och de kom gärna när någon behövde hjälp. Dessutom fanns i byn målare, byggmästare och snickare samt en man med lastbil. Han körde mjölken varje dag från gårdarna till mejeriet. I grannbyn Viksjöfors fanns bagare, charkuterist, fotograf, skoaffär, klädaffär och två konditorier. Förutom bybor kom det ibland mer långväga gäster på besök. Extra spännande för oss barn var det när det


kom gårdfarihandlare, luffare, skojare och skojerskor, människor som nu kallas för resandefolket. Många av dem sålde saker och var till stor nytta, då det var långt till specialaffärer. Käll-Axel kom regelbundet cyklande med två stora resväskor, en bak och en fram på sin cykel. Vi barn samlades runt omkring honom i köket. Det var så spännande då han öppnade sina väskor. De innehöll mest kläder och mamma handlade ibland av honom. Ibland kom Blixt. Vad han sålde minns jag inte. Han firade alltid julen hos min mormor och morfar. Då fick han sova i det varma pannrummet i deras nya villa. Mycket bättre för honom än att tillbringa natten i en kall lada. Hos oss fick luffare övernatta på höskullen, d.v.s. våningen över ladugården, där höet förvarades för att sedan släppas ner till korna genom en lucka i golvet. Det hände ibland att folk, som sov i lador rökte och var ovarsamma så att hela ladan brann ner men hos oss gick det bra även om mina föräldrar var oroliga ibland. En annan luffare, som jag minns var StorStinas Johan. Han lagade och lade på nytt tenn på insidan av kopparkärl och utmärkte sig genom sin eleganta klädsel. Jag lade märke till hans rödbrokiga halsduk och de blanka knapparna i hans


kavaj. Han var en riktig klädsnobb. Freska-Johan besökte oss emellanåt men vad han sålde minns jag heller inte. Några sålde vispar och korgar, som de tillverkat själva av ståltråd s.k. luffararbeten. En och annan sålde också damunderkläder, särskilt kommer jag ihåg de rosa underbyxorna med ben på. Roligast var det när det kom försäljare från Dalarna för då fick vi barn varsin fint målad dalahäst. Hade jag haft hästarna kvar skulle de i dag ha betingat ett visst värde. Men jag simmade med dem i bäcken tills färgen flagnade och benen bröts av. För det mesta visste man inte varifrån personerna kom men en dam kallades för Spjälkabergsskojerskan, eftersom hon kom från Spjälkaberg. Hon sålde vispar och andra småsaker. Att någon kallades för skojare eller skojerska betydde inte att de på något sätt skämtade och skojade utan p.g.a. att de tyvärr ansågs ohederliga. De kringvandrande personerna hade mycket att berätta samt bidrog med skvaller från andra byar men hade för det mesta ärliga avsikter. En gång var det ändå nära att min mamma råkade illa ut. Hon var ensam i huset och där kom en okänd luffare och hotade henne på något sätt så att hon var mycket uppskrämd en


lång tid efteråt. Det var trevligt att vara barn på en gård på landet under 1930-40 talet, rena Bullerbyn. Emellertid var det nog inte alltid så lätt att leva som vuxen i Grängsbo by på den tiden. Det fanns mycket strikta regler för hur man skulle leva och detta fick svåra följder. En ung ogift kvinna, som råkat i olycka, som man sade, födde sitt barn bakom en lada och dödade genast babyn. Jag minns åtminstone fem personer, två kvinnor och tre män, som jag kände mycket väl och som begick självmord. Kvinnorna hängde sig och männen sköt sig. En mycket tråkig statistik från en liten by som nu verkar för oss som rena idyllen.


Ask-Olle, en granne i byn.


Trädgården. Det fanns en stor trädgård vid mitt barndomshem. Den rymde gräsmatta, grönsaksland, jordgubbsland, bärbuskar, äppelträd och blomsterrabatter. Mitt i trädgården stod en flaggstång med en blomrabatt runtomkring. I rabatterna växte rosor, flox, dagliljor, praktlysing, aklejor, prästkragar och många fler arter. Syrenerna och prästkragarna var mina favoriter. Fram till landsvägen ledde en sandgång som skulle krattas på lördagarna samt när vi väntade gäster. Jag tyckte det var roligt att sköta om växterna och kratta sandgången. Sedan blev jag arg på mina småsyskon om de sprang där och förstörde resultatet av mitt arbete. Jag frågade min pappa en gång om jag kunde bli trädgårdsmästare men han sade att det var ett för tungt arbete för en flicka. I trädgården stod också en lekstuga och en syrenberså. I bersån satt farmor ibland om eftermiddagarna med någon av sina väninnor Norells-Marta, Skommar-Brita eller ScholsKristin. Då bar hon dit en bricka med fina kaffekoppar, ett kakfat och en fin porslinskanna full med kaffe. Dessa kaffekalas var barnförbjudna men jag deltog ändå på mitt eget vis. När det var dags för en sådan träff gick jag in i min lekstuga. När damerna hade bänkat sig smög jag fram till utsidan av bersån, slog mig ner i gräset och var idel öra. På så sätt fick jag mig till livs många historier som egentligen inte var avsedda för mina öron. Det kunde handla om


minnen från damernas ungdomstid eller rent byskvaller och jag njöt. Mot landsvägen var en syrenhäck. När kusinerna kom på besök tog vi en portmonnä och band fast den på ett långt snöre. Vi lade portmonnän mitt på landsvägen och dolde snöret med lite sand. Sedan gömde vi oss på insidan av häcken och höll i snöret. När någon förbipasserande trodde sig ha gjort ett fynd halade vi in portmonnän. En man blev mycket besviken då portmonnän kanade iväg just som han grep efter den. Han hörde att vi fnittrade bakom häcken och vi fick oss en rejäl utskällning. Denna lek var tillåten av de vuxna. Jag tror att de var lite roade själva fastän de försökte att dölja det. Allra vackrast tyckte jag att trädgården var en tidig sommarmorgon då solen sken. Daggen låg kvar som glittrande pärlor på blomblad och gräs. Skuggorna var fortfarande långa från träd och buskar och i luften var fågelkvitter. Svalorna satt i en lång rad och kvittrade på en ledningstråd utanför sommarhuset. Andra for som pilar kors och tvärs genom luften och fångade frukost till sina hungriga ungar som väntade i boet under takåsen inne på höskullen. Med näbben full av insekter flög svalorna snabbt in genom den öppna luckan ovanför ladugårdsporten. När man såg den första svalan på våren ungefär den 20 april öppnades luckan och stod sedan öppen hela sommaren.


På vintern spolades ibland en iskana i trädgården och där skedde de första övningarna i skridskoåkning innan vi var förberedda för längre färder på sjön. Den fina porslinskannan från kaffekalasen i syrenbersån står nu i mitt vitrinskåp och väcker trevliga minnen.


Mamma med sina fem barn i trädgürden. Lekstugan till hÜger.


Andra världskriget. Mediebevakningen i början av 1930-talet var inte tillnärmelsevis så effektiv som i nutid. Få svenskar anade vad som pågick i Tyskland då Hitler hade blivit rikskansler år 1933. Koncentrationslägret i Dachau inrättades redan samma år, huvudsakligen för politiska fångar. Många svenskar trodde vid den tiden att Hitler var en utmärkt ledare, som ville skapa ordning i Europa. Men en viss osäkerhet låg i luften. Då tyska trupper marscherade in i Österrike år 1938 började man rusta upp det svenska försvaret. När tyskarna ryckte in i Polen den 1 september 1939 höll stadsminister Per Albin Hansson ett tal på Skansen i Stockholm och försökte lugna svenskarna med orden: “Sveriges beredskap är god”. Detta stämde naturligtvis inte med verkligheten. Den 3:e september samma år förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland och världskriget var i gång. Sovjetunionen och Tyskland blev bundsförvanter och delade på Polen inom en månad. Den 30:e november angrep Sovjetunionen Finland.


Mina småsyskon var helt oberörda av vad som hände ute i världen men jag som var äldst i syskonskaran märkte mycket väl de vuxnas oro. Jag var sju år hösten 1939 och hade just börjat i skolan. De vuxna satt flera gånger om dagen “andäktigt” vid radioapparaten och lyssnade till “dagsnyheterna”. Jag såg deras ängslan och hörde också hur de uttryckte sin oro. Jag stod inte ut, gömde mig bland kläderna i en garderob och höll för öronen så fort radion stod på. Sverige blev den gången förskonat från krig men kriget medförde ändå märkbara konsekvenser. Grannfrun “Schols-Kristin” satt ibland i köket hos min mamma och grät för att hennes man hade blivit “inkallad” till militärtjänst. Min pappa fick ingen inkallelseorder, han var för gammal. Han skulle fylla 50 år den hösten. Många svenskar tyckte att Sverige skulle gå med i kriget på Finlands sida mot Sovjetunionen. Jag minns mycket väl när jag med mina föräldrar åkte taxi en gång den hösten och taxichauffören sade: “Jag skäms över att vara svensk”. Jag förstod inte då vad han menade men den chauffören gick strax därefter som frivillig med i finska vinterkriget. Sveriges riksdag hade då beslutat att föra en neutralitetspolitik.


Det kom ett påbud om mörkläggningsövningar. Man skulle täppa till alla fönster så fort som belysningen var tänd. Inte den minsta lilla springa fick finnas, där ljus kunde sippra ut. Detta gällde framför allt städerna, där man var rädd för framtida bombangrepp från luften. Även vi som bodde på landet fick göra mörkläggningsövningar. Det fanns t.o.m. kontrollanter, som patrullerade omkring och spanade efter ljusspringor vid fönstren. Sverige blev inte helt förskonat från bombning, den 22 februari 1944 fällde ryska flygplan några bomber på Söder i Stockholm. Det finska vinterkriget pågick till den 13 mars 1940. Det var en mycket kall vinter och de svenska kvinnorna stickade sockor och vantar och skickade till de finska soldaterna. Svenska män gick ut som frivilliga soldater för att försvara Finland mot ryssen. Den svenska regeringen skickade pengar, vapen och ammunition till Finland. Den 9 april 1940 ockuperade tyskarna Norge och Danmark. Jag gömde mig fortfarande i garderoben men hörde ändå de vuxna säga att nu har Hitler tagit Norge och Danmark. Nästa gång blir det nog Sveriges tur. Importen av varor från väst upphörde då


våra grannländer hade ockuperats. Apelsiner, bananer och andra exotiska frukter till exempel fanns inte att få förrän efter krigsslutet. Från våren 1940 kom ransoneringarna tätt. Varje person blev tilldelad ransoneringskort, ett för varje enskild vara. På korten skulle personens namn stå och kortet var fullt av små kuponger, som handlaren skulle klippa av när man köpte något. I dagstidningarna fanns “ransoneringskalendern”, som talade om hur många kuponger, som gällde för en vara. Kaffe, the och socker ransonerades i april 1940, i maj följde tvätt- och rengöringsmedel och på sommaren kakao samt mjöl och bröd i september och på hösten fläsk och ost. I december följde bensinstopp för alla civila ändamål. Yrkestrafiken använde gengas med ett eldningsaggregat bak på bilen. Min pappa, som drev en elektrisk firma, fick ställa bilen i garaget för gott. För att kunna sköta rörelsen fick han en ytterst liten tilldelning av bensin. Det räckte till att driva en liten moped. Väl påpälsad färdades han varje vardag miltals på den lilla motorcykeln under de kalla krigsvintrarna. Han utförde elektriska installationer i byarna i trakten. Kylan var mycket stark. Det kunde vara omkring minus trettio grader månader i sträck. För att klara sig mot kölden beställde han hos en händig dam en egen designad stickad mössa, som även täckte ansiktet med bara små hål för ögonen och munnen. Han lär


en gång ha skrämt några barn, som trodde att han var något slags monster. Under år 1941 följde ransonering på ljus, havregryn, kött, kryddor och ägg. 1942 ransonerades textilier och tobak. Min farbror Per blev tilldelad uppgiften att gå omkring i gårdarna i byn och dela ut ransoneringskort. Om han fick någon ersättning för uppdraget, som han tog på stort allvar, vet jag inte. Det är svårt att förstå hur affärsmännen kunde hålla reda på alla små kuponger, som de måste klippa av så fort folk handlade något. Under hösten 1941 anade folk att kläder skulle komma att ransoneras. Folk hamstrade som aldrig förr, det liknade butiksplundring. Kvaliteten på kläder försämrades märkbart. “Cellull” d.v.s. cellulosa från skogsindustrin blandades med ylle och bomull i textilierna. Konsumenterna klagade. Slitstyrkan på kläder var mycket dålig. Då var det bättre att sy om gamla kläder av förtidskvalitet. En lönsam bransch var ändringsskrädderierna, som uppstod här och var. I vår by fanns både sömmerskor och även en skräddare. Roligast var att gå till skräddaren. Han hade ett stort bord mitt i rummet och ibland satt han på bordet och sydde. När jag behövde ett nytt ytterplagg fick jag gå dit ofta medförande någon av mammas avlagda kappor, som skräddaren sprättade sönder, vände på


tyget och sydde en fin kappa eller jacka till mig. Jag var alltid nöjd med resultatet när jag någon vecka senare kunde hämta mitt nya plagg. En gång gick min pappa dit med en kostym och bad skräddaren att sy en frack till honom. En tid därefter kunde han hämta en fin frack med tillhörande byxa. Även skosulorna på nya skor var av dålig kvalitet och slets ut på kort tid. Jag minns att jag hörde några vuxna, som påstod sig veta att skosulorna tillverkades av kartong. Remsandaler med träsulor blev vanligt förekommande. Jag hade själv ett par sådana på skolavslutningen år 1945. Jag tyckte att mina skor var fina. Ett par sådana skor kostade c:a 7:50 och såldes på Oscaria. Eftersom importen av varor inte längre fungerade måste Sverige bli självförsörjande på det mesta. Ingen olycka kommer ensam, sägs det. År 1940 blev skörden den dåligaste sedan första världskrigets nödår (1917). Den stränga vintern och den torra sommaren var orsaken. Även de följande åren gav dåliga skördar. Först år 1944 blev skörden god. Man talade om ren missväxt. Prishöjningar följde och detta blev mycket kännbart för de svagaste inkomstgrupperna. En fru kom med sin barnaskara och satt ofta i köket hos mamma “för att hälsa på”. De bodde i ett litet torp och fadern i familjen var diversearbetare. Mamma bjöd dem på


vad som fanns och gjorde troligen stor nytta för den familjen. Vi som bodde på en gård på landet och led ingen nöd även om vi levde mycket enklare än man numera kan föreställa sig. Djuren fanns i ladugården och vi fick ägg och mjölk men alla kreatur var registrerade och man fick inte slakta för eget behov, när man önskade. Ett kontrollsystem fanns för att alla solidariskt skulle hjälpa varandra. Halva skolgården plöjdes upp och varje skolbarn hade ett eget grönsaksland. Föräldrarna skulle se till att vi gick dit även på sommaren och rensade och skötte om våra land. Regeringen tillsatte ett Folkhushållningsdepartement och Kristidsnämnder och diverse direktiv gavs ut. På våren rekommenderade t.ex. Kristidsnämnden folk att gå ut och samla måsägg samt på hösten plocka nypon i parkerna för den egna försörjningen. Ovanliga maträtter fanns på matsedeln som till exempel lungmos, kupongfri korv, (vad den nu kunde innehålla), klimpvälling samt ölsupa gjord på svagdricka, mjöl, mjölk socker och kryddor. En maträtt som jag kommer ihåg var “uppstekt bulla”. Man bröt knäckebröd i små bitar och blötte upp i vatten samt stekte i flott och saltade och pepprade. Jag hörde om en dam, som serverade detta som huvudrätt på


juldagen. Veckopressen kom med råd om hur man skulle dryga ut råvarorna. Här följer en veckomatsedel ur Husmodern på hösten 1942: Söndag: Stekt kanin med rödkål. Måndag: Kaninstuvning och risgryn med curry. Äppelsallad. Tisdag: Ansjovislåda. Äppelsoppa. Onsdag: Gratinerade makaroner med tomatpuré och ost. Torsdag: Tjock tomatsoppa. Raggmunkar. Fredag: Fiskbullar. Lingonsoppa. Lördag: Stekt kålrot med fläsk. Plommonkompott. Kanin blev som synes vanlig på matsedeln. Man födde upp kaniner både på landet och i städerna. På vintern såg man kaninkroppar hänga utanför köksfönstren hos folk, som inte hade kylskåp. Själv har jag aldrig ätit kanin. Fastän vi bodde på landet hade vi inga kaniner. Min man däremot som bodde i Uppsala berättade att han som barn hade en kanin, som han betraktade som sin egen. Plötsligt serverades den som söndagsmiddag.


Restaurangerna hade det besvärligt. Det finns exempel på att man serverade ugnsstekt nötskrika eller ragu på duva. Även kråka, ekorre, räv och grävling serverades men kanske inte under rätt benämning. Kaffet bestod till stor del av surrogat både i hushållen och på restaurangerna. Surrogaten kunde innehålla säd, ärtor, potatis, kastanjer och cikoria. Något positivt som krigstiden medförde var att folk blev friskare. Genom den enklare mathållningen åt man mindre feta och söta maträtter samt mer grönsaker än tidigare. Motion började också ingå i livsmönstret. En riksmarschtävling med Finland anordnades på många platser i landet. Alla skulle gå minst en mil för att få deltaga. Det andra världskriget slutade den 2 september 1945 med att Japan kapitulerade. Jag fick den glada nyheten på en gymnastiklektion. Källa: Hans Dahlberg: Sverige under andra världskriget, Bonniers, Keuruu 1989.


Familjerna Jonsson och Berg 책r 1960


Anders och Staffan Berg 1969


Catharina och Anders Berg 1967

Kopiering av boken fรถrbjuden


Berättelser från min barndom i Hälsingland  
Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you