Issuu on Google+

mitt positivia misslyckande - Sara Malmberg


INLEDNING Går du tredje året på gymnasiet? Har du precis fått den otrevliga nyheten att ni ska göra ett projektarbete? Känner du hur paniken stiger och fantasin minskar? I know the feeling! Jag har kastats fram och tillbaka mellan flera olika idéer men inget har fungerat, känts bra eller blivit något projekt i slutändan. Nu är det två månader kvar till inlämningsdatum och jag har inte kommit någon vart, inte med något av mina påbörjade arbeten. Jag hade en stenhård och awesome ide i början av allt detta spektakel. Jag började lite smått och kände inspiration och vilja att driva det vidare. Dock kom en lärare som bokstavligen kastade i ansiktet på mig att jag aldrig skulle klara det. Så blev det första försöket misslyckat! Mitt andra försök var när jag tänkte att jag skulle göra en samling av alla mina noveller, dikter och andra texter jag skrivit. Tills jag insåg att hälften av allting försvunnit då min dator tog livet av sig för något år sedan. Den iden vart därför omöjlig att genomföra. Tiden sprang förbi mig som om den var rädd

INNAN DU BÖRJAR för sitt liv. Helt plötsligt står jag här utan projektarbete och halva tiden förbrukad. Min handledare slängde på mig ett projekt i panik av misslyckande. Jag kände mig mer tvingad än inspirerad att fullfölja denna tråkiga tvångstanke att göra en tidning om min diagnos ADHD. Efter lite smusslande och en stor viljestyrka satte jag ner foten och sa ifrån. Jag började då med mitt, vad jag trodde var, sista försök till ett projektarbete. Fel av mig. Den humoristiska lilla boken med fingrar som karaktärer blev sågad av sjukdomen vid namn skilsmässa. Allt material jag behövde för att utföra detta arbete råkade bli kvar hos min ena förälder när jag tog flykt till min andra. Jag är körd, jag är så jävla superduper mega jätte körd. Eller? Igår kväll när jag låg i min säng och försökte räkna får som tydligen hjälper vissa idioter att somna slog tanken mig. Varför gör jag inte bara en kort, stilren, fantasifull och lite humoristisk bok, tidning or what ever om alla mina försök, om lite tips och saker som kan hjälpa andra som hamnat i denna oundvikliga onda cirkel!

Det första du borde göra, enligt mina lärare, är att skapa en ide. Jag håller inte med! Det första du ska göra är att med ärlighet fundera över hur hängiven, disciplinerad och intresserad du känner dig vara inför detta. Om du är en person som gärna latar dig igenom det mesta och klarar av målen med måtta kanske du inte ska skriva en bok. Skriv ner dina intressen och drömmar. När du har detta framför dig ska du slå på fantasin. Gillar du sport? Barn? Att lära ut? Kanske du kan anordna simskola? Om du gillar att fotografera och faktiskt är bra på det, gör en fotobok eller en fotoutställning? Det går nästan att göra vad som helst bara du har tiden och viljan. Vissa projekt kostar pengar att genomföra, våga fråga om sponsorer eller bidrag från olika håll. Kom ihåg att allt går om du vill! Vissa grejer är bara lite svårare, dyrare eller tar längre tid än andra men nu ska jag inte prata om sådant positivt. Jag håller ju faktiskt på att förklara hur du ska ta dig ur skiten, eller hur? Du har förhoppningsvis din lista framför dig nu, med några ord som beskriver dig. Nu kommer den svåraste biten av allt… GIYF! Med andra ord Google Is Your Friend, väldigt svårt! Så sätt igång nu. Har jag inte sagt att tiden är dyrbar när det gäller detta. Googla dig fram till idéer och kanske till och med en fullträff! Jag hoppas att du inser att jag består av 50% sarkasm, vad vore livet utan det liksom? Inte mycket… Jag tror att du nu är redo för att sammanfatta denna röra till något användbart. Förhoppningsvis ska vi kunna åstadkomma något bra och logiskt i slutändan.

• Gör planeringen innan du börjar

var ärlig mot dig själv, du är ingen superhjälte som jobbar i ljusets hastighet

• Behöver du boka något i förtid, tryck av en tidning eller bok, en lokal eller liknande? ta reda på information om det så fort som mögligt

• Vilket material behöver du för att utföra ditt arbete?

du måste veta att du kan genomföra din idé med det material du kan få tag på

• Känner du dig redo att börja? sätt då igång då!


PROJEKTARBETE FÖRSTA FÖRSÖKET

Hur tänkte jag? Jag har alltid velat skriva en bok. När jag var liten gjorde jag alltid små miniatyr böcker och gav bort till alla jag kände. Inte så miljövänligt kan jag säga. Alla tusentals papper jag kladdade ner med trams om fjärilar och annat barnsligt. Nej, denna bok ville ta till en helt annan nivå, hade inte tänkt skriva om fjärilar direkt! Jag ville skriva en bok som beskrev världen ur min synvinkel. Den synvinkeln är lite svår att förklara just nu med tanke på att jag planerat att fatta mig ganska kort här. Dock kommer du förstå vad jag menar later on när du läser de få sidor jag lyckades sätta ihop innan min dröm krossades. Men det kommer jag till snart. Hur blev det egentligen? Ja hur blev det. Jag hade så mycket material och allt kändes så bra. Jag började sätta in ganska stora delar, av det jag tänk ha med, i en sammansatt form. Jag började bli mer och mer nöjd med bilden i mitt huvud, bilden av den klara boken, bilden av allas reaktion på dess innehåll. Men så blev det inte… Varför gav jag upp? Helt plötsligt så försvann min favoritlärare ur mitt liv. Allt kastades om och mitt hopp försvann totalt. Det var mycket hennes ide och förtjänst att jag vågat ta tag i min stora dröm och jag såg verkligen fram emot att klara av det. Dock var inte den nya läraren lika häpnad över min idé och visste inte riktigt hur jag fungerar. Hur enkelt det faktiskt hade varit för mig om jag bara hade haft någon som trodde på mig. Hans egentligen små och obetydliga kommentarer som uttryckte hans oro över mitt framtida misslyckande sänkte mig och saknaden efter det som var tyngde ner mig och förstatte mig i dvala under ca 4 månader. Vad skulle jag ha gjort? Det är väl ganska självklart egentligen. Liksom vad skulle jag gjort? Kämpat utav bara fan. Trotsat honom och alla hans fördommar, visat att han hade fel och gjort en succé.


I min svarta låda har jag gömt förbjudna saker. Den innehåller delar av allt. Det finns egentligen inga hörn på min svarta låda. Mängden plats är oändlig. Jag har insett att vissa delar av detta allt är ganska fascinerande. Bara jag kan öppna min svarta låda och sprida hemligheterna. Jag tror andra kan ha nytta av dessa hemligheter. Då hemligheterna har en förmåga att skapa kedjereaktioner. Olika kedjereaktioner av nytänkande skapelser. Dessa skapelser kan påverka liv. Jag vill påverka ditt liv. Detta allt är alltså mina tankar, åsikter och minnen. Denna svarta låda är alltså mig som individ och min hjärna, betraktad som en apparat, vars inre fungerande är okänt Nu sprider jag vidare lite av det okända, för alla att utveckla vidare på sitt eget sätt. My black box is open


Min syn på mig Jag känner mig konstig. Jag är inte som alla andra, på många sätt. Det är hemskt att jämföra personer, men jag känner mig annorlunda än alla andra, liksom bättre. Jag vet att det varje dag föds otroligt många barn, att världen är stor och att jag egentligen inte är annorlunda, inte speciell och absolut inte bättre eller till och med bäst. Jag har ingen super hög IQ och jag felar som vilken annan människa. Men det handlar mer om att jag är på ett annat plan, att jag står ensam utanför den massiva gruppen med människor. Inte på ett dystert sätt utan mer på ett snobbigt sätt. Att de inte duger för mig, att jag inte vill bli sedd med sådana människor. Fast det är mer en gestaltning av hur jag känner. Det är inte så det egentligen är. Trotts att jag kategoriserar så skulle jag aldrig se ner på någon. Människa som människa, vi är alla lika i grunden.Känslan av denna urskildring skulle jag förklara som att min hjärna är på ett annat plan, eller på 1000 andra plan, samtidigt. Ingen förstår vad och hur jag tänker. Jag kan manipulera utan att ge ut den minsta misstanke om att det är detta jag håller på med. Jag vill förändra och skapa, men mest av allt så vill jag att alla ska lyssna, att alla ska lyssna och faktiskt förstå att jag talar sanning, att det jag säger är bättre än det du tror i vissa fall. Jag är en övernaturlig tänkare. Det är precis vad jag är. Jag ser igenom det mesta och vet i princip hur jag ska bete mig för att få det jag vill ha. Hur vet jag det? Varför kan jag göra det jag kan göra? Enligt andra är min kropp skadad, fel och i vägen. Jag består av min hjärna, eller nej. Mina tankar, jag består av mina tankar. Utan dem är jag inget, utan dem är jag lika förlorad, manipulerad och blind som dig. Utan mig är jag som dig. Det låter otroligt rimligt lär jag säga. Ändå stör jag mig på att jag inte till fullo kan leva ut denna tanke-knarkande individ jag egentligen är. Att jag gömmer mig bakom osäkerheten är dock en otroligt bra sköld. Jag ser normal och ovetandes ut. Mitt blonda hår ger mig ännu ett skal av skydd, dumhet. Jag vet att den där häpnadsväckande tänkaren finns gömd under alla mina skal. Skal som finns där för att skydda mänskligheten. Åren skalar mig sakta, jag kommer ta mig ut, men vad jag kommer ut till, om jag kan rädda det som då finns och om ni låter mig göra det när ni inser min fulla potential. Det är det som är själva frågan.

Jag heter Sara Malmberg Jag är 18 år Jag har ADHD Och jag ska ändra din syn på allt.


Livet är ett pussel, njut av varje bit När du ska lägga pussel gör du alltid kanterna först som för att bygga upp en ram, en skyddande linje att hålla sig innanför. Livet är som ett pussel med oändligt mycket bitar. Dessa bitar är tapetserade med alla möjliga färger, former och motiv. När vi är små växer alla kantbitar ihop och skapar denna ram som ger oss modet att våga bygga vidare och utforska. Ju färre bitar pusslet har kvar, ju färre dagar har vi kvar i livet. Desto mer självklart blir det, att när du ser ner på ditt pussel inser du vilka av de sista bitarna som hör hemma vart och allt blir otroligt enkelt. Dock finns en tendens av ånger över alla pussel då vi nästan alltid lägger dem om och om igen eller i alla fall känner viljan till att göra det. Om vi kunde göra samma sak med livet, bara knöla ner det i en låda, skaka om den lite och sedan skapa nya motiv. Skulle vi då välja andra vägar? Skulle vi verkligen bli annorlunda? Hur många bitar ditt pussel innehåller är något som ödet bestämmer. När jag säger ödet syftar jag inte på det övernaturliga påhittet om att gud har en mening med allt och att allt redan är bestämt. Att ditt liv till exempel redan är förutbestämt fram till dagen du dör. Sådant tror jag inte på, det är för stort för att bli rimligt, att varje liten sekund länkar med en annan och att det aldrig ändras. Dock tror jag på dessa små tidshopp som kan vara skillnad mellan liv, död, kärlek, sorg, katastrof eller lycka.Livet är uppbyggt på det som passerar och det som har passerat, men livet strävar efter något helt annat. Det är vårt absoluta mål, det är det sista vi gör och varje dag är en del av nedräkningen till det. Dagen vi dör. Vad är meningen med livet? Att dö? Visst åstadkommer vi mycket under tiden vi är i liv och många timmar förbrukas på saker som inte har ett dugg med döden att göra men det är ändå en ofrivillig slutdestination. Människor försöker förgäves skapa sätt att leva längre, bättre och för evigt. Jag har varit fyra trombocyter ifrån att dö. Min tid på sjukhuset och hur det påverkade mig kommer garanterat ta form i denna bok på senare sidor men inte än. Jag har, som jag tidigare sagt, ett speciellt sätt att se på saker och ting men även utan den fördelen har jag, och många andra som insett dödens vikt, förändrats till det bättre genom att vara mer uppmärksamma och tacksamma. För att inte dra alla över en kam vill jag påpeka att jag självklart inte kan inkludera alla människor i hela världen i mina fördomar, hur irriterande skulle jag inte verka om jag låtsades ha kunskap om hela världens kulturer,

befolkning och personligheter osv. haha! Alltså är det upp till dig som läsare att av helt egen maskin välja vem du anser att mitt uttryckande passar in på eller gestaltar. Dock kan jag påstå att jag tar in, analyserar och upplever mycket. Som att vi dagligen ljuger om vår ålder. De yngre vill vara äldre och de äldre vill vara yngre. Det kanske du själv känner igen? När vi varje dag spenderar tid med att vilja vara yngre och slippa rynkorna eller äldre för att slippa finnarna slösas värdefull tid bort! Vilken ålder, ögonfärg, storlek, längd, förmåga, kunskap, stil på håret eller ens vilket jobb du har spelar ingen roll. Är du sju så vill du vara sjutton och har du vackra korkskruvar vill du ändå ha spikrakt hår. Vi bryr oss för mycket och vi tror aldrig att vi duger. Eftersom så stor del av vårt liv går ut på att tänka på det som borde vara istället för att ta vara på det som redan är, nästan skyndar du på nedräkningen till den sista dagen. Personligen tycker jag att fler människor borde inse allvaret med att leva. Mängden liv på jorden gör att du inte tänker på antalet liv du får. Bara för att göra det hela glasklart känner jag att jag bör påpeka att det alltså bara är ett.


Texter jag ville ha med, men aldrig placerade Jag kan inte bestämma mig. Vet inte riktigt vad andra kommer tycka, hur de kommer reagera. Använder tre olika parfymer omedvetet. Provar alla plagg jag äger tusen gånger om innan jag bestämmer mig för något jag ändå inte trivs i. Mitt hår är slitet och möjligt i mina ögon trotts många kommentarer om hur fint och välvårdat det är. Detta är jag i ett nötskal. Andra påverkar mig för mycket! Texten ovan är skriven för hundra år sedan av en helt annan mig. Även om mitt nuvarande liv ibland har samma problem så är skillnaden att jag idag vet att det inte spelar någon direkt roll. Visst mår du bättre och påverkas positivt av att trivas med dig själv men i grund och botten så borde du trivas med dig själv även på de mindre samarbetsvilliga dagarna. Den tillgjorda utsidan är precis vad jag just kallade den, tillgjord. Det vackra finns på insidan och skyddas av de skal du väljer att ha på dig. Tänk efter själv, vissa ting behöver en skyddande utsida för att bevara sin insida eller för att göra det hela mer intressant, men insidan är ändå huvudobjektet i alla sammanhang. Vi väljer att skyddas av kläder, smink, hår och alla möjliga skal som vilseleder andra i kampen om att nå insidan. Dock tror jag att vi människor har en del av vår insida utanpå allt det där, utanpå oss. Likt en aura svävar den runt oss och är det första som en annan individ möter. Sättet du är på eller det sättet du valt att vara på har inget med ditt yttre att göra men inte lika undangömd som din insida. Människan väljer ut delar av insidan som görs om och skapar de små säregna standard uttrycken vi människor har utan att bli för personliga. Det är denna sida som okända människor skyddar sig med eller sidan som används mest när intresset inte finns. Den går på automatik och är som sagt var en del av dig men inget som avslöjar vem du är.

Finns det ett svar på varje fråga? Och finns det bara ett enda svar till varje enskild fråga? Att inte acceptera saker och ting utan att alltid ifrågasätta allt. Det skapar både utrymme till utveckling, förvirring och förståelse. Jag har väldigt svårt att tro att vi är en kedjereaktion av en stor smäll eller att en övernaturlig människoliknande varelse vid namn Gud, som nu bor i himlen och samlar in döda människors själar, har skapat mig, dig, oss… Nej jag tycker att inget av de två vanligaste orsakerna till vår existens verkar rimliga. Kan det vara så att människan funnits så länge att vi med tiden förlorat, glömt och förändrat vårt riktiga ursprung. Det finns små bevis överallt som vetenskapsmän finner nästintill dagligen verkar det som. Men vad bevisar det? Hur mycket saknas av sanningen? Och är det ens rätt sanning? Människor ljuger, saker kan vara manipulerade och är vi överhuvudtaget tillräckligt utbildade för att se skillnad på en groda och krokodil när den är fossil, en sten med lite mönster i. Under en strejk inser vi behovet av den uteblivna arbetskraften. Om alla inte gör det de ska så blir allt i slutändan fel. Men hur vet vi vad vi ska göra? Om ingen vill bli busschaufför längre och alla tidigare chaufförer har gått vidare i sina liv. Hur sjutton blir det då?! Hur kan det finnas för många som vill bli något men aldrig för några som vill bli något? Är vi människor skapade så att det naturligt blir utdelat relativt jämnt eller är det bara en slump, är det bara tur att världen inte går under på grund av att vi har olika intressen och viljor i livet. Jag går på gymnasiet och håller på att skapa min framtid, dock får jag kanske inte bli det jag vill bli trotts att mina kunskaper räcker till. Om många människor delar samma dröm har du kanske oturen att bli av med din del av drömmen. Jag skulle dock vilja veta om det ens är möjligt för en del av arbetskraften att dö ut, att bli fridlyst. Om det är möjligt så hoppas jag innerligt att det är min dröm som blir eftertraktad. Då blir det inte lika svårt att vara bäst.


Har vi rätten att helt bryta kontakten med någon? Radera personen i fråga överallt i ditt liv och låtsas om att denne inte längre har någon betydelse eller ens existerar för dig. Jag och många andra har gjort detta ett flertal gånger men det är ytterst ovanligt att det i längden håller. I slutändan bryter man denna sköld och återgår till det normala eller inser att skilda vägar måste tas. Jag har i tre månader lekt denna lek där en tidigare närstående inte längre är värd en plats i mitt liv enligt mig själv. Inte en speciellt lång tid kanske men det är faktiskt ett halvt, halvår. Inte en enda liten del av min envisa kropp eller själ vill ändra på denna brutna kontakt. I slutändan kanske valet dock inte är mitt, då det gör det komplicerat för andra att jag beter mig omoget. Eller gör jag ens det? Beter mig fel, omoget och illa? Från början var det inte jag som var ond, det var jag som fick ont. Dock tog du steget mot ett förlåt, ett rejält snedsteg vart det men ändå ett försök. Jag försökte inte, jag läste och blev ännu mer sårad. Den dagen slöt jag ett avtal med mig själv, att aldrig mer vända mig om, att aldrig mer kräla på knä för andra, men snart känner jag att mina ben inte bär och krälandet blir nödvändigt. Alltså kan det hända att jag sänker min heder och räddar de andra, för det är inte för mig eller den ignorerades skull jag i sådana fall gör det. Jag gör det för den mest betydelsefulla personen i mitt liv, som jag nu sårar och gör det omöjligt för att leva lycklig. Jag tänker inte nämna namn när jag snart beskriver varför jag gick in i krig och struntade i konsekvenserna. Varför jag absolut inte alls vill ta emot det omtalade förlåt jag ännu inte på riktigt fått. För du må vara fri från känslan av svek men det är inte jag, och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag hängde ut någon för dess misstag. Jag stod där med snaran runt halsen och du sparkade undan stolen som höll mig uppe. Inte en enda glimt av skam syntes heller i dina ögon, du förstod helt enkelt inte skadan du gjorde. Där det gick snett Blottad satt jag där med allas blickar fastklistrade på mig. Några oförstående, några frågande och några oroliga. Förutom en blick som var full med lurig lycka, en sorts skadeglädje stirrade mig rakt upp i ansiktet. Vågen av skuld sköljde över mig och lämnade enbart ilska när den sedan sköljde tillbaka och tog med sig alla dåvarande känslor. Från att sitta där ynklig och liten och önska att jag skulle krympa så oändligt mycket att jag tillslut försvann, slet sig ilskan fram genom mina känslor och jag undrade vad som gett henne rätten att sänka mig framför min egen familj. Ingen rätt alls, ingen rätt i hela världen hade hon. Orden som sedan slungades ur mig med

otrolig kraft var helt oförberedda från mitt håll men även hennes då jag såg chocken när orden träffade henne rakt i ansiktet. Är du så jävla dum i huvudet!? Lyckades jag slänga ur mig och att det sedan var det jag som pekades ut som den elaka, dumma och okänsliga förlamade mig i oförståelse. När jag vart ställd mot väggen lyckades jag presentera mitt fall så tydligt jag kunde och anklagelserna vändes ganska snabbt när alla bevis vart synliga. Dock var detta en förlust hon inte kunde ta då förnuftet gick i tusen bitar och hennes samt andras liv sattes i fara under den tre timmar långa, alkoholpåverkade och känslomässiga bilresan bort ifrån mig. Även när jag vann hade jag förlorat och tvingades ligga vaken hela natten på grund av min oro och nedstämdhet. Jag hade själv önskat iväg henne men inte alls under de omständigheterna som önskan blev sann under. Dagen efter var i gråskala, all lycka och energi hade sugits ur mig och de andra vid frukostbordet. Där och då lovade jag mig själv att inte stanna, jag skulle fortsätta gå och aldrig med vända mig om, den sista droppen hade fallit och bägaren gjorde mer än svämmade över. Där satte jag punkt och började på en ny mening. Kan jag ignorera för gott? Får jag göra det eller blir felet mitt i slutändan om jag inte bryr mig ett dugg. Det får tiden avgöra, dock är jag inte redo att låta den kvällen eller sex år jag varje dag frågat mig själv varför jag måste vara tyst. Varför jag var tvungen att må dåligt för att alla andra skulle kunna må bra.


Jag tycker vi har så mycket konstiga och orimliga lagar. Om du blir påhoppad och nedslagen och du besvarar med något som borde vara och egentligen är självförsvar. Kan du i slutändan vara den som får skit för det tack vare någon hel mysko lag som säger något i stil med att du inte får försvara dig själv med mer våld än du utsätts för. MEN HALLÅ?! Vilken normal människa kan i det läget tänka klart och räkna ut exakt hur mycket, med vad och hur hårt du får kämpa för att rädda ditt liv utan att sedan hamna i fängelse eller liknande. Jag har inte lagarna ordagrant i huvudet och har kanske inte heller rätt ur alla synvinklar men vi lär oss inget om lagar i skolan, vi lär oss av livet vad som är rätt och fel samt hur vi borde bete oss men vad vi egentligen gör får vi själv bestämma. En annan slags lag är något trams om rätten till anonymitet. En vän till mig fick ett blankt och stilrent brev som trevligt förklarar att en tid hos ungdomsmottagningen är bokad på grund av eventuell smitta av klamydia. Ingenstans i detta brev står dock vem den saten som eventuellt smittat är. Varför har han rätten att komma undan med hedern i behåll? Det finns väldigt många underrubriker att räkna med här. För visst var det lika mycket min väns skyldighet att skydda sig men det kan ha hänt något oplanerat som inte varit någon av dess fel. Dock tycker jag ändå inte att saten skall få springa grinandes till sin trygga mamma ungdomsmottagningen och be dem blåsa på såret och ta hand om ansvaret. Det finns mer än tusentals exempel som fortfarande snurrar runt i min skalle men jag tror det räcker med dessa två för att ge en bra bild av det jag vill säga. Vem har skrivit dessa lagar och varför är de inte mer flexibla beroende på situationen de rör sig om. När det enda rätta i slutändan är fel, hur gör man då? Lagar bara förvirrar på grund av sitt antal och de oändligt många maskhål som finns och komplicerar det hela ännu mer. Är det alltså meningen att varje människa ska kunna lagar hit och dit, förstå i vilka lägen det är ok att bryta mot dem och inte. Risken för fängelse finns om misstaget blir för stort och vad ska du då göra? Ställa dig framför juryn och krysta fram ett jag visste inte, förlåt. Det kommer du nog inte speciellt långt på, möjligtvis till psyk där många verkar bli helt felplacerade av knepiga skäl. Men varför? För att du gjorde det som var mest rimligt? Att ta upp det där hjärnröret och slå i huvudet på killen som står böjd över dig och skadar dig både psykiskt och fysiskt? Nej för det är tydligen fel.

Inspiration och tankar jag ville ha med i boken ”Livet är kort. Låt oss säga sanningen.” - Schopenhauer Eng: black box. Engelskspråkig term för ”svart låda”. Individen, och framför allt hjärnan, betraktad som en apparat vars inre fungerande är okänt eller ointressant för forskaren, pedagogen eller terapeuten. A short hello Beväpnade idéer Just words Allt bör betvivlas


PROJEKTARBETE ANDRA FÖRSÖKET

EN INLEDNING ELLER DEL AV TIDNIGNEN

Hur tänkte jag? Egentligen så var det inte jag som ”tänkte” när det gäller detta försök. Det var den där läraren som dissade min första idé som tvingade mig att pressa fram detta. En tidning, jaha? Lika mycket jobb som en bok, om inte mer. Vad ska den handla om? Jaha ADHD bara för att jag har det och inte verkar vara något annat än en sjukdom i vissa personers ögon. Nej detta kändes fel redan innan jag börjat.

En person som har ADHD finner ofta världen som ett enda stort kaos. Enkla saker blir till massiva problem och livet är ett enda stort pussel. Miljontals tankar och händelser ligger i en stor hög i huvudet på personen. Du måste succesivt och noggrant lägga pusslet så att saker och ting får en helhet och inte känns så förvirrande. Utan medicin är det nästintill omöjligt, men med medicin så får du framsidan på kartongen till pusslet, den som visar hur det ska se ut när det är klart.

Hur blev det egentligen? Som jag nyss skrev så hade jag inte en direkt positiv inställning när jag började med detta så det ”blev” inte speciellt mycket över huvud taget. Mest en ide och något som kanske skulle kunna bli något när jag får viljan.

ADHD är vanligast hos barn och det är otroligt svårt att sätta en exakt orsak på varför vi drabbas av sjukdomen men en hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin alternativt serotonin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna.

Varför gav jag upp? Efter många veckor, nästan månader av trotsig ignorans över denna påtvingade ide så insåg jag att detta inte kunde fortsätta! Med tre månader till inlämningsdatumet gav jag upp men på ett vänligt sätt, jag hade inget hjärtslitande och plötsligt farväl med detta arbete. Det var en planerad förlust helt enkelt

Om den senast nämnda hypotesen stämmer så tror jag att när vi blir speedade så är det inte lika lätt att se klart, vilket gör att vi inte är uppmärksamma eller lugna. Om du går i lugn takt på en skogsväg hinner du uppfatta fler saker än om du rusar fram.

Vad skulle jag ha gjort? En tidning, eller broschyr som riktar sig till andra människor med ADHD. Kanske mest de som nyss fått diagnosen och känner sig vilsen. Jag var vilsen en gång i tiden och jag hade verkligen uppskattat en liten hjälp på traven och någon som intalade mig att det inte var något fel på mig.

Jag använder termen vi när jag pratar om de som har sjukdomen för att jag själv har ADHD. Jag har haft det hela mitt liv men fick diagnosen först för två år sedan. Jag slets mellan olika läkare, psykologer och sätt att leva. De kunde inte hitta felet fören en av de tre som satt och pratade med mig la märket till att jag satt och guppade med benet. Hon frågade om jag kunde fylla i ett papper med några enkla frågor. När jag fick papperet under näsan vart jag skräckslagen, det var som att någon tagit mig själv, mitt liv och skrivit ner i punktfrågor på ett papper. Någon månad efter att jag tog medicinen för första gången var det verkligen som att få framsidan på pussel kartongen. Allt blev vackrare, annorlunda, lättare. Jag började leva första gången jag provade medicinen. Skolan gick bättre, jag förstod mina tidigare otydliga tankar och den kaotiska högen i mitt huvud är nu nästan jämn med marken. ADHD går inte att bota, men det finns olika sätt att underlätta vardagen. Medicin är ett av dem men även med medicinen är det andra saker du behöver göra för att inte trassla in dig i dig själv igen. En fullklottrad almanacka är en grej som nästan alla med sjukdomen äger. Att ta några av de många tankarna och skriva ner på ett papper hjälper otroligt mycket. Något som kan vara jobbigt och pinsamt beroende på hur du känner över din diagnos är att berätta för alla i din närhet. Familj, vänner, lärare och arbetskamrater. När de är medvetna om vad du har, kan det vara lättare för dem att förstå vissa av dina handlingar som i annat fall skulle kunna uppfattas som oförståeliga. Det finns så många människor som går runt på denna jord med oklara pussel i huvuden. Jag hoppas och önskar att om du har någon misstanke att du har ADHD. Gå till en psykolog och kolla, om du har det så finns det en helt annan väg för dig att gå. En väg som är upplyst och klar.


SOM EN SUPERHJÄLTE

ADHD

Jag känner mig som en superhjälte. Som att jag har en speciell kraft, en hemlighet och förmågan att göra allt. Vi speciella människor behövs i olika mängder, på olika sätt för att världen ska kunna fungera. Jag är en övernaturlig tänkare, min pojkvän är supersmart och min kompis är en konstnär utan gränser. ADHD och Asperger är det mänskliga smeknamnen på våra superkrafter. Liksom supermannen har sin hjältedräkt under sina kläder skyddas vi av ett falskt utseende också. I den vanliga världen ses våra krafter som förhinder, som ett fel. I vår värld är det dock en förmåga och något annorlunda vi blivit tilldelade.

Det finns två biologiska hypoteser om varför människan har diagnosen ADHD. En hypotes påstår att det finns en obalans mellan bundet och fritt dopamin i hjärnan. En annan hypotes är att noradrenalin och dopamin är nedsatt i hjärnan vilket gör att produktiviteten av adrenalin i kroppen ökar och de symtom vi har för att upptäcka ADHD visar sig.

Jag har förmågan att tänka tusen gånger mer och tusen gånger djupare än er vanliga. Dock är det nästan alltid så att något gott samtidigt har med sig något ont. Jag lider av en oförmåga att koncentrera mig. Att fokusera på endast en sak när det finns så mycket annat att ta in verkar som ett slöseri med material och livskraft tycker jag. Pennan är och kommer alltid förbli min bästa vän då den hjälper mig att skriva ner allt jag tänker på, allt jag måste minnas eller allt jag bara måste få tänka en gång till på för att förstå. Min pojkväns oförmåga är att klara av förändring och att förstå sig på ologiska saker som känslor. Allt som har en logik, allt som det finns en lösning på förstår han. Om livet han lever har en slags rutin och ingen ändrar på hans tillvaro märks ingen kraft. Matematik och datorer är ett bra exempel på saker som bara existerar i logik, det är för honom aldrig oförståeligt, medan en människas humör kan vara en omöjlig gåta då det är individuellt och ständigt förändrande. Min kompis har samma kraft som min kille dock är hennes kraft riktad åt ett annat håll trotts att grunden har samma regel. Hon har förmågan att skapa mästerverk av inget alls. Att använda färger och sträck till sin fördel och skapa de vackraste mästerverk jag någonsin sett. De är ganska ofta surrealistiska, besitter inga normala proportioner och är en spegling av det hon tänker. Andra ser det som kladd men jag ser något annat. Jag ser att hon delar med sig av sig själv på hennes sätt. Ett sätt som inte kräver djupa samtal eller känslor. Ett sätt som hennes kraft tillåter. Ett sätt som är logiskt.

Du har redan en personlighet när du föds. Det är dock de första åren i din uppväxt som bestämmer hur du blir som person. Det är under dessa år som barn med ADHD agerar mer utåt och beroende på hur de blir behandlade så formar sig diagnosen med åren. Om diagnosen upptäcks tidigt är det verkligen positivt då medicin och förståelse verkligen underlättar under skoltiden. Att även informera alla i din omgivning som din funktionsnedsättning hjälper otroligt mycket då de kan förstå en annars konstig situation du skapat. Att själv lära sig vad som underlättar och vad som är en ren omöjlighet hjälper också i utvecklingen. Många läkare påstår att ADHD ”försvinner” med åren för vissa. Jag tror dock att de personerna lärt sig leva med diagnosen och anpassat sitt liv efter den vilket gör att du i slutändan kanske inte behöver medicinen utan klarar det på egen hand. Personer med ADHD är vanligtvis väldigt ”speedade” vilket gör att de ofta känner sig stressade. Att vara tankspridd betyder inte bara att vara en drömmare. Tankarna är väldigt många och inte alls lugna och organiserade utan mer attackerar personen. Sömnproblem är även en vanlig biverkning av diagnosen vilket självklart blir en påfrestning tillslut. Aggressivitet är även en vanligbiverkning som jag tror är en missuppfattning av impulsivitet och rastlöshet. Personer i omgivningen brukar ofta få vara extra koncentrerade när de pratar med en person med ADHD då det går väldigt fort, är väldigt rörigt och antagligen väldigt mycket ord i det budskapet som levereras.   Det är en väldigt hårfin linje mellan ADHD och Damp, för inte alls så många år sedan blev barn diagnostiserad med Damp, men skulle idag få diagnosen ADHD istället. Det finns även vissa med diagnosen Damp som blir omdiagnostiserade och får istället ADHD som diagnos. Under 40-50 talet kom det allt fler beskrivningar av ADHD, dock trodde de att orsaken till de symptom som fanns, inte tillhörde en diagnos utan var ibland påverkningar av en svår födsel eller hjärnskada. Till viss del hade de rätt då diagnosen på något sätt faktiskt är en skada i hjärnan. Efter att vetenskapliga kommittéer bestämt att det skulle kallas Minimal Brain Dysfunction (MBD) började allt fler i samhället räknas in i den gruppen och av vad texter beskriver så var det ingen som såg detta som något positivt. Under 60 talet var MBD en övergripande term för alla de som hade inlärningssvårigheter och istället för att se det som en upptäckt till förbättring hos de människor som led av problemen fick de enbart en benämning på det. Under 1968 började de dock få bättre kunskap om det ’’rena’’ tillståndet och utvecklingen för acceptans i samhället började med små steg vandra mot idag.


PROJEKTARBETE TREDJE FÖRSÖKET

Hur tänkte jag? Efter två misslyckade försök och ingen tid kvar så var jag tvungen att tänka kreativt. Simpelt men kreativt. Jag googlade runt lite och hitta några awesome bilder där några har ritat på sina fingrar och sedan skapat verkliga scener med dem och knäppt kort på det. Jag bestämde mig för att göra en egen tolkning av det hela och skapa en liten humor berättelse. Jag kände mig måttligt road till en början. Hur blev det egentligen? Det som faktiskt blev någonting vart jag riktigt nöjd med. Det var en bra ide och jag lyckades återskapa det jag sett på nätet på mitt eget lilla sätt. Dock hände det något privat som gjorde att jag var tvungen att fly. Medan jag rymde från verkligheten så lämnade jag både kamera och viljan hemma. Varför gav jag upp? När jag insåg att jag inte skulle komma hem på ett bra tag så hade jag inget annat val än att släppa även den iden. Det tråkiga var att denna faktiskt hade kunnat bli något makalöst perfekt. Men ibland är inte turen på rätt sida och jag har inte sett röken av något som ens liknar tur när det gäller detta arbete. Vad skulle jag ha gjort? Självklart hade jag kunnat hämta materialet jag behövde och tvingat mig själv att fortsätta. Dock var båda de alternativen en omöjlighet i det läget så jag gjorde det jag kunde göra. Faktiskt så gjorde jag det jag tydligen gör bäst. Jag gav upp.


PROJEKTARBETE DET SISTA FÖRSÖKET

Hur tänkte jag? Jag hade tre stycken halvklara arbeten, tiden var så gott som slut och vad gör man inte i desperata tider. Jag skrev ett helt A4 om hur dåligt jag tyckte allt var när det plötsligt slog mig. Varför tar jag inte alla mina misslyckade försök och gör till ett lyckat? Och mycket riktigt, så blev det. Hur blev det egentligen? Pfft, vadå egentligen!? Jag lyckades ju, äntligen att faktiskt göra klart ett arbete. Det tog mig hela natten, och jag jobbar fortfarande. Idag är dagen före betygen sätts och jag vet inte hur jag lyckats sabba det såhär mycket för mig själv. Vad gör jag om de inte hinner rätta allt och sätta betyg på det? Ska jag gå ut med IG då? Får man ens göra det? Kommer hela min plan om Karlstad universitet gå lika mycket åt helvete som alla dessa arbeten gjort? Varför gav jag upp? Varför jag gav upp ifrån första början, det var för att det vart för mycket krångel, jag missbedömde tiden jag skulle behöva för att slutföra det hela. Men tillslut, som du kanske ser, så lyckades jag att undvika denna surrender jag helatiden använt mig av. Vad skulle jag ha gjort? Jag skulle ha trotsat allas fördommar och visat vad jag kunde. För min första ide är och kommer alltid vara min dröm. En dröm misslyckas man inte med, men någon tog den ifrån mig. En dag ska jag ha skrivit den där boken, och nej den kommer antagligen INTE se ut som den gör just nu.

FRÅN MIG TILL DIG Jag har alltid varit kreativ, jag har alltid haft stora drömmar och mycket vilja. Jag har ADHD och jag är Bipolär, ett psykfall? Nej jag har bara haft lite otur i livet. Dock är det faktiskt inte så illa i alla lägen. Min ADHD har antagligen gjort mig till den personen jag är idag. Jag önskar att jag hade gjort detta lite bättre, jag önskar att jag hade haft tiden att ens läsa igenom det jag skrivit när det väl ligger i InDesign dokumentet. Det hinner jag inte. Jag har en fet projektrapport att skriva nu, och jag måste verkligen skriva så fingrarna blöder. Sedan måste jag göra en multimedia B produktion, göra en rapport på det och till sist läsa en engelsk bok och skriva massa om den och författaren. I detta nu så tror jag inte att jag kommer hinna, men jag har genomfört mirakel förut så varför inte! Jag får inte tappa glöden nu för då är det kört. Då blir det inget universitet. Mitt mål var att ta studenten med 20 MVG, jag har just nu bara 14 st så jag är ganska hårt slagen av den förlusten. Mitt nya mål är dock att inte ha enda litet IG. Förhoppningsvis så ska jag klara av att nå det målet! Nu måste jag sätta igång med rapporten, skicka in detta och hålla tummarna för att det räcker. Om du inte vill sitta dagen innan betygen ska skickas in och hålla tummarna så ta mina råd och börja i tid. Gör inte som jag gjort och förhoppningsvis så kanske du kan finna någon slags inspiration i mitt arbete, med andra ord att faktiskt slutföra ett arbete. Det är det enda jag helatiden har strävat efter och efter denna mening så har jag äntligen gjort det!


Projektarbete