__MAIN_TEXT__

Page 1

Mer än 50 debatter, seminarier, filmvisningar, utställare och bokförsäljning. Nästan 100 finländska medborgarorganisationer och -rörelser deltar i arrangemangen.


LEDARE RAIJA KORHONEN

RÄTT OCH SKÄLIGT – OCH OSKÄLIGT

VA D Ä R S O C I A L F O R U M E T ? Socialforumet är ingen självständig organisation, utan resultatet av ett samarbete mellan olika medborgarorganisationer. Det fungerar som ett öppet rum, där anhängarna av ett jämlikt och demokratiskt samhälle kan föra fram sina synpunkter för en bredare diskussion. Forumet representerar ett brett spektrum av åsikter och bakgrundsgrupper. Finlands socialforum följer Världens socialforums principer. Finlands socialforum är en del av ett internationellt nätverk av socialforum på regional eller tematisk bas. Det mest betydelsefulla är världens socialforum (World Social Forum,

http://fsm2011.org). som utvecklats till det globala medborgarsamhällets kanske viktigaste diskussionsarena. Världens socialforum har som mest samlat över 100 000 deltagare. Vid Finlands socialforum förs fram många, i vissa fall helt motsatta, synvinklar på dagens värld. De organiserande kretsarna förenas dock av tron på en rättvisare, mer demokratisk och mer jämlik värld. Syftet med socialforumet är att ta upp viktiga frågor till offentlig debatt, ge tillfälle till en uppbyggande dialog mellan olika synsätt samt befrämja samarbete mellan olika aktörer.

EN KINESISK BYXFABRIK har fått en större provbeställning från utlandet. Byxorna måste bli

färdiga snabbt, annars följer det inga nya beställningar. Fabrikschefen piskar sina anställda till övertidsjobb: han talar, vädjar, kräver. Arbetarna jobbar dag och natt, de sover några timmar vid symaskinen eller på tygpackarna. Till slut sätter kvinnorna bykpojkar i ögonlocken för att få ögonen att hållas uppe. De bor i en sovsal för många kvinnor, där varje sömmerska har ungefär lika mycket eget rum som en finsk bostadslös i tiden hade i Båtsmansgatans härbärge. En säng och utrymmet under sängen. Fabriken får ca 4,10 euro för varje par färdiga märkesbyxor. Av den summan går ca 11 cent till sömmerskan. Av sin lilla lön skickar hon en stor del hem till sina föräldrar, som har svårt att klara sig på sin lilla jordlapp. En annan berättelse. Vi återvänder från ett besök på kärnkraftverksbygget i Olkiluoto. På vägen åker vi genom de utländska byggnadsarbetarnas inkvarteringsområden. De prydliga barackerna står rad i rad mitt i skogen, fjärran från allting. Vi släpps inte in. Senare framgår det av Anna Kontulas bok Näkymätön kylä hur det ser ut i barackerna. I ett rum på åtta kvadratmeter bor två män. Ett minimalt kylskåp, en stol, svettiga kläder på batteriet. Ett gemensamt kök. Barackerna är planerade som enpersonsbostäder för finska veckoarbetare som åker hem till veckosluten med sina smutsiga kläder. Nu är barackerna fulla med polacker, ukrainare och portugiser som arbetar sex dagar i veckan och kan åka hem en eller två gånger om året. Kvällarna är fyllda av längtan bort. Inför situationer som dessa väcks ganska naturligt frågor om vad som är rätt och skäligt. Nog märker vi vad som är oskäligt när vi ställs inför det. Frågor om vad som är rätt och skäligt kom också upp som centrala teman vid Socialforumets allmänna möte. Vad har vi rätt till som medborgare, anställda eller om vi hör till en sexuell minoritet och vad är skäligt – det är frågor som diskuteras vid socialforumets många seminarier. På programmet finns närmare 60 tillfällen, också filmer som visar den globala produktionskedjan, som China Blue, som berättar om den kinesiska byxfabriken. Finlands socialforum är ett öppet evenemang som man kan delta i utan förhandsanmälan eller deltagaravgift. Också planeringen av tillfällena har varit öppen för alla och man har kunnat komma med på egna villkor, men det har förutsatt att man följt med webbsidorna www.sosiaalifoorumi.fi. Över 90 föreningar, samhälleliga rörelser, kyrkliga, kulturella och fackliga aktörer deltar i arrangemangen. Socialforumets innehåll är uppdelat i sex temablock: Arbetsliv, Ekonomi och välfärdstjänster, Fred, Utbildning, kultur och konst, Demokrati och delaktighet samt Miljö. Varje block har i denna tidning sin egen sida som närmare presenterar utbudet. Även om Finlands socialforum när det gäller innehållet är ett medborgarsamhällets kraftprov behövs det många finansiärer för att förverkliga det. Utrikesministeriet är evenemangets huvudfinansiär. Bidraget därifrån täcker de allmänna arrangemangen, den gemensamma informationen och framför allt besöken från utvecklingsländer. Denna gång får medborgarorganisationerna gäster från Egypten, Honduras, Pakistan och Palestina/Israel. Vi berättar mera om dem inne i tidningen. Också detta forum erbjuder i Världens socialforums anda rum för diskussion och möten. Man hittar inte här någon enda sanning, utan man kan stöta på också motsatta synvinklar. Väldigt olika organisationer presenterar sin verksamhet i Arbis’ korridorer. Gemensamt för dem är en strävan till rättvisa och ett sökande efter alternativ i en värld dominerad av allt hårdare värderingar. Världen är gemensam och människan är värdefull. I denna värld finns det mycket som en människa kan påverka och som kan förändras. Tillsammans. Raija Korhonen är Helsingfors kyrkliga samfällighets präst för samhällsarbete. Hon har deltagit i arrangerandet av socialforumen från det andra forumet framåt. Hon representerar också årets bokföringsorganisation, Kyrkans samhällsarbetes anställda rf. PS. Nu när Finlands tionde socialforum närmar sig är det rätt och skäligt att nämna att Jaana Airaksinen och Päivi Uljas var de som tog initiativet till det första forumet, de förde socialforumstanken till Finland. Det ska vi tacka dem för.

Finlands Social Forum, 2–3 April 2011 Svensk version publicerad som bilaga till Ny Tid Chefredaktör Karim Maiche, karimm@kaapeli.fi, Teemu Matinpuro Översättningar Peter Lodenius, Ulf Särs Layout Marja Salonen, Pärm Antti Nordin, Karta Sanna-Maria Lousaari Utgivare Fredskämparna i Finland Vi tackar Finlands utrikesministerium för ekonomiskt stöd

Arbetsliv

Ekonomi och v ä l f ä rd s t j ä n s t e r

F re d

Miljö D e m o k ra t i och delaktighet

Utbildning, kultur och konst

2.HELSINGFORS, –3.4.2011 ARBIS


IMMANUEL WALLERSTEIN

SOCIALT VÄRLDSFORUM, EGYPTEN OCH FÖRÄNDRINGEN SOCIALT VÄRLDSFORUM (World Social Forum, WSF) lever och mår

bra. Det möttes just i Dakar i Senegal den 6-11 februari. Det råkade sig så att att forumet sammanföll med den vecka då det egyptiska folket höll på att detronisera Hosni Mubarak, vilket slutligen lyckades just under WSF:s avslutande session. WSF ägnade veckan åt att hurra för egyptierna – och att diskutera vad revolutionerna i Tunisien och Egypten betyder för förändringsprogrammet, för att nå den annorlunda värld som är möjlig – möjlig, men inte säker. Deltagarna i forumet uppgick till något mellan 60 000 och 100 000, vilket i sig är en anmärkningsvärd siffra. För att arrangera ett sådant evenemang behöver WSF starka lokala medborgarrörelser (som finns i Senegal) och en regering som åtminstone tolererar att forumet hålls. Abdoulaye Wades senegalesiska regering var redo att ”tolerera” WSF, även om den redan flera månader i förväg tog tillbaka tre fjärdedelar av det utlovade finansiella bidraget. Men sedan kom folkresningarna i Tunisien och Egypten och regeringen fick kalla fötter. Tänk om närvaron av WSF skulle inspirera till en liknande resning i Senegal? Regeringen kunde inte inhibera det hela med Lula från Brasilien, Morales från Bolivia och många afrikanska presidenter på kommande. Så den gjorde det nästbästa. Den försökte sabotera forumet. Den gjorde det genom att fyra dagar före öppningen avskeda rektorn för det universitet där forumet huvudsakligen skulle hållas och installera en ny rektor som omedelbart tog tillbaka den tidigare rektorns beslut att inställa undervisningen under WSF så att mötesrum stod till förfogande. Resultatet var organisatoriskt kaos åtminstone de två första dagarna. Till slut gick rektorn med på att man fick använda 40 av de mer än 170 rum som behövdes. Organisatörerna slog fantasifullt upp tält över hela campusområdet och mötet kunde fortsätta trots sabotaget. Hade den senegalesiska regeringen anledning att vara rädd för WSF? På själva forumet diskuterades hur relevant WSF är för folkresningar i arabvärlden och på annat håll,

AMR GHARBEIA

FRAMTIDENS EGYPTEN ÄR DEMOKRATISKT KARIM MAICHE intervjuade den 22-årige demo-

kratiaktivisten och bloggaren som gästar Finlands Socialforum. Deutsche Welle valde hans blogg gharmeia.net till årets arabiskspråkiga blogg år 2005. Polisen arresterade honom under den egyptiska revolutionens första skede, men han lyckades fly.

Kan du beskriva ditt kampanjarbete som aktivist och bloggare i Egypten under Hosni Mubaraks tid? Jag har varit en del av ett löst gräsrotskollektiv av bloggare, informationsaktivister, medborgarjournalister och människorättsförkämpar som arbetat med frågor kring demokrati och social rättvisa. Jag har i allmänhet koncentrerat mig på miljöfrågor, offentlig frihet, teknologi och Arabiska halvön. Jag har också stött och arbetat tillsammans med gräsrotsaktivister och lokala och internationella organisationer på olika sätt, speciellt i frågor kring nätförbindelser och säkerhet.

Vad har förändrats efter Mubarak?

Förändringarna är ännu på gång och Egypten har ännu inte rensats helt från den föregående regimen och dess förtrycksmekanismer. De framväxande politiska krafterna behöver ännu i år och nästa år en smula

genomförda av folk som knappast har hört talas om forumet. Deltagarnas svar återspeglade den långvariga skiljelinjen inom forumet. Det fanns sådana som kände att tio år av WSF-möten på ett väsentligt sätt hade bidragit till att underminera den neoliberala globaliseringens legitimitet och att budskapet hade sipprat ner överallt. Och det fanns sådana som kände att folkresningarna visade att förändringspolitiken finns någon annanstans än inom WSF. Själv slogs jag av två saker på mötet i Dakar. Det första var att knappast någon nämnde det ekonomiska världsforumet i Davos. Då WSF startade 2001 grundades det som ett anti-Davos. År 2011 verkade Davos så politiskt ointressant för deltagarna att det helt enkelt förbigicks. Det andra var i hur hög grad alla närvarande noterade sambandet mellan alla de frågor diskuterades. År 2001 var WSF i första hand oroat över de negativa konsekvenserna av neoliberalismen. Men på varje efterföljande möte tog WSF upp andra frågor – kön, miljö (och speciellt klimatförändringen), rasism, hälsa, urbefolkningars rättigheter, arbetskonflikter, mänskliga rättigheter, tillgång till vatten, mat och energiförsörjning. Och plötsligt i Dakar betonade alla, oberoende av vilket tema som behandlades på sessionen, att det stod i samband med de andra frågorna som kom upp. Det upplever jag som ett stort framsteg av WSF – att omfatta fler och fler frågor och få alla att inse hur intimt de hör ihop. Det fanns emellertid en sak som de närvarande klagade över. Människor sade helt riktigt att vi alla vet vad vi motsätter oss, men att vi klarare borde uttrycka vad vi står för. Endast så kan vi bidra till den egyptiska revolutionen eller andra som kommer att uppstå överallt. Problemet är att det återstår en olöst konflikt bland dem som vill en annorlunda värld. Det finns sådana som tror att det världen behöver är mera utveckling och mera modernisering för att därigenom få en möjlighet att dela resurserna rättvist. Och det finns sådana som tror att utveckling och modernisering är den kapitalistiska civilisationens förbannelse och att vi måste ompröva de grundläggande kulturel-

tur och mycket arbete på Egyptens väg mot demokratisk förnyelse.

Ett hurudant Egypten vill du se i framtiden och vilken roll har medborgarsamhället i uppbyggandet av det? I den närmaste framtiden skulle jag vilja se Egypten utvecklas mot en parlamentarisk demokrati där initiativ från gräsrotsnivån och från organisationer spelar en stor roll. Medborgarsamhället har en kritisk uppgift i övergångsskedet att precisera detaljerna i det allmänna konsensus som uppkommit under de senaste åren.

Har de sociala rörelserna eller medborgarsamhället tillräckligt med kraft och inflytande för att kunna påverka dem som nu är vid makten i Egypten? Medborgarrörelsen i Egypten lyckades övertyga militärrådet att det inte skulle stöda Mubarak. Det ledde till att han lämnade makten. Sedan poliskrafterna och det nationella demokratiska partiet åsidosatts upprätthöll de sittande demonstrationerna på Tahrirplatsen revolutionen och skapade en atmosfär för generalstrejk. Medborgarrörelsens verkliga kraftprov var ändå de massiva strejkerna under de sista dagarna före Mubaraks avgång den 11 februari. Efter detta fortsatte medborgarrörelsen med att fortsätta att rensa arbetsplatserna från olika kontrollsystem från Mubaraks tid. Under tio dagars tid förekom flera strejker än under hela det föregående året. Militärrådet och de dominerande medierna har anklagat denna aktivitet för att vara opportunistisk och farlig för den allmänna säkerheten.

Känner man i Egypten till världens socialforum (WSF)? Enskilda aktivister och vissa organisationer som verkar för samhällelig rättvisa känner

la förutsättningarna för en framtida värld, vilket de kallar en civilisationsförändring. De som förespråkar en civilisationsförändring gör det under två paraplyer. Vi har rörelserna för urbefolkningar i Amerika (och på annat håll) som säger att de vill ha en värld byggd på vad latinamerikanerna kallar ”buen vivir” – väsentligen en värld baserad på goda värderingar, en som förutsätter att man bromsar upp den oinskränkta ekonomiska tillväxten, som planeten enligt deras uppfattning är för liten för att bära. Om ursprungsbefolkningarna koncentrerar sina krav på autonomi för att få kontrollera sina samfunds rätt till jord, finns det urbana rörelser i andra delar av världen som betonar hur den obegränsade tillväxten leder til klimatkatastrofer och nya pandemier. Och det finns feministiska rörelser som understryker sambandet mellan kraven på obegränsad tillväxt och upprätthållandet av patriarkatet. Denna debatt om en ”civlisationskris” är av stor betydelse för vilket slags politiska handlingar man förespråkar och vilken roll vänsterpartierna ser att statsmakten skall spela i den världsförändring som diskuteras. Det blir inte lätt att finna en lösning. Men den debatten är avgörande för det nya decenniet. Om vänstern inte kan lösa sina meningsskiljaktigheter i denna nyckelfråga, kan den kapitalistiska världsekonomins sammanbrott leda till en seger för högern i världen och till ett nytt världssystem värre än det rådande. För tillfället är alla ögon riktade på arabvärlden och i vilken mån de heroiska insatserna av det egyptiska folket kommer att förändra politiken i hela arabvärlden. Men det finns en jordmån för sådana folkresningar överallt, också i de mer välmående regionerna i världen. För tillfället har vi rätt att vara halvoptimistiska. Professor Immanuel Wallerstein Sociologiska institutionen vid universitetet i Yale © Immanuel Wallerstein

till WSF och har deltagit i forumen. Men utanför dessa små kretsar vet man inte mycket om WSF:s verksamhet.

Hur starka relationer har medborgarrörelsen i Egypten till motsvarande rörelser i andra länder i arabvärlden? Politiska proteströrelser, som 6 april, Frihet & rättvisa och andra, har inte några relationer till andra organiserade rörelser i de arabisktalande länderna (i t.ex. Tunisien begränsades medborgarrörelsernas verksamhet och uppkomst ännu mer än i Egypten). Människorättsorganisationerna är kända för att ha byggt upp goda nätverk under de senaste åren och efter år 2006 har det funnits ett nätverk mellan arabisktalande bloggare, medborgarjournalister och experter som är intresserade av samhällsfrågor. Den viktigaste länken mellan dessa människor har varit TV-kanalen Al Jazeera.

Vad kunde det finländska medborgarsamhället göra för att hjälpa er att nå ert mål? Det kunde handla om att erbjuda lösningar, praktiska idéer på vilka man kan bygga upp alternativa lösningar. Den allmänna opinionen i Egypten koncentrerar sig alltför mycket på ”väldiga” problem och använder alltför lite tid på att bygga upp en ny värld i stället för den gamla. Nu skulle den rätta stunden vara inne för att presentera en ickehierarkisk, grön och rättvis lösning på problem som ansluter sig till energi, vatten, jordbruk, boende, utbildning och teknologi och bygga upp en fungerande rörelse kring dem. Finland är mycket annorlunda än Egypten och också lösningarna måste utgå från vårt eget land. Vi borde kunna se hur man på olika håll löser sina egna problem. Solidaritet för också vidare kampen över gränserna för samhällelig rättvisa och för miljön.

AMR GHARBEIA DELTAR I SOCIALFORUMETS DEBATTER: söndagen 3.4. kl 11.00 i festsalen Nordafrika och Främre orienten efter den egyptiska folkresningen Den egyptiske medborgaraktivisten och bloggaren Amr Gharbeia samt forskarna vid Helsingfors universitet Henri Onodera och Susanne Dahlgren diskuterar bakgrunden till och framtiden för den process som startades av folkresningen i Egypten.

söndagen 3.4. kl 15.00 i festsalen avslutningssessionen för Finlands socialforum Capitalism and Democracy (på engelska) Amr Gharbeia, Egypten med kommentarer av professor Heikki Patomäki och journalist Hanna Nikkanen


GERSHON BASKIN

MYCKET ATT LÄRA AV J STREET JAG SKRIVER FRÅN WASHINGTON DC, där jag deltar i J Streets andra årliga konferens – J Street är en amerikansk judisk organisation för vänner av Israel och fred. I konferensen deltar över 2 000 amerikanska judar från alla kretsar och fem medlemmar av Israels knesset, fyra från Kadima-partiet och en från arbetarpartiet. Här finns också många andra israeler, som representerar olika freds- och människorättsorganisationer. Öppningskvällen var ägnad tre modiga fredsaktivister, som de flesta israeler inte känner till. De fick alla rungande applåder. En av dem var Peter Beinart – en författare, journalist och judisk filosof som i juni 2010 i New York Review of Books publicerade essän The Failure of the American Jewish Establishment. Essän fungerar nu som ett manifest för liberala amerikanska judar. Den ger dem en röst mot anklagelser om att de gett upp sin judiska identitet och sin samhörighet med Israel, när de förhåller sig kritiskt till den israeliska regeringens politik. Den andra av hjältarna var Sara Benninga. Hon är en ung israel som vuxit upp i västra Jerusalem. Hon var inte speciellt inriktad på politisk verksamhet innan Israel beslöt vräka ett antal palestinier från Sheikh Jarrah-området. Många upplevde det som en stor orättvisa att de ursprungliga judiska ägarna sades ha rätt att kräva tillbaka egendom de haft före år 1948, då Israel bildades. Däremot har palestinier, som tvingades flytta från sina hem i Israel år 1948, ingen rätt att få tillbaka sin egendom.

Dessa orättvisa bestämmelser upprörde djupt Sara Benninga och hundratals andra, som beslöt protestera offentligt. Det har de nu gjort varje fredagseftermiddag under de senaste två åren, först i Sheikh Jarrah och nu också i Silwan och på andra platser. Benninga och många andra har arresterats flera gånger. De har ställts inför rätta för olagliga sammankomster och hemfridsbrott. Den tredje hjälten är mer känd än de andra: läkaren Izzeldin Abuelaish från Gaza. Hans tre döttrar och en brorsdotter dog i deras eget hus i artillerield under den stora israeliska räden mot Gaza, Smält bly. Beskjutningen av huset var ett misstag från arméns sida. Abuelaish, som också arbetade på det israeliska Sheba-sjukhuset i Tel Hashomer, har nu ägnat sitt liv åt sina tre döttrars minne genom att arbeta för rätt, inte hämnd. Det är svårt att föreställa sig att dessa tre personer skulle hedras på samma sätt i Israel. De två första skulle antagligen betraktas som ”självhatande judar”. Många israeler skulle antagligen gärna se Benninga och hennes vänner (bland dem jag) bakom galler, dömda som landsförrädare. Abuelaish fick stor publicitet i Israel sedan hans döttrar dödats. Senare meddelades det att han beslutat flytta till Kanada. Jag talade med honom efter begravningen och upplevde hur han hade ett brinnande behov av att nå fram till israelerna och få dem att förstå att de måste få ett slut på konflikten. På lördagen deltog jag tillsammans med flera tusen amerikanska araber i en demonstration utanför Vita huset där man krävde frihet, demokrati och ett slut på diktatorernas välde. Olika grupper skrek turvis i megafonen; ”Free Libya!”, ”Free Bahrain!”, ”Free Syria!”, ”Free Yemen!”. På plats var också en ung palestinsk kvinna som viftade med en liten palestinsk flagga och skrek ”Free Palestine!” Det var fascinerande att höra hur dessa människor med sina olika flaggor sjöng den chilenska motståndssången ”Ett enat folk kan aldrig besegras”. Många var djupt oroade över anhöriga och vänner som utsätts för våld

från sådana diktatorers sida som vägrar att avstå från sin makt. Det är sorgligt att man i Vita huset under de gångna åren stött dessa självhärskare och tyranner. I stället för mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa har man stött stabilitet och tillgången till olja. Jag höjer min röst för att hylla dessa tre hjältar från J Streets konferens och Främre orientens hjältar från Tunisien till Egypten, Libyen, Bahrain, Syrien och Jemen. Deras kamp för frihet, mänskliga rättigheter och människovärde är min kamp. Abuelaish kallar det en kamp för mänskliga värden. Dessa hjältar vill det samma som jag och de flesta israeler. Vi vill inte leva utan människovärde och rättvisa. Vad skulle passa oss judar bättre än att fira dessa människor som arbetar mot förtryck och försvarar friheten? När palestinierna till slut stiger ut på gatorna (revolutionen som drar genom regionen kommer inte att stanna vid portarna till Västbanken och Gaza) hoppas jag att också de agerar utan våld. Om de gör så kommer jag och många andra att stå i främsta ledet tillsammans med dem för att befria dem från vår ockupation och befria oss själva från ockupationen av dem. Jag kände mig som hemma vid J Streetkonferensen. De passionerade kommentarerna uttryckte en djup judisk identitet

och en kärlek till Israel. Kritiken mot den nuvarande regeringen – och mot nästan all politik efter år 1967 – bottnar i smärta, oro och rädsla för att Israel håller på att bli en stat som de inte längre kan stöda. Om så sker förintas en del av deras själ. Jag kan bara fråga av mig själv varför inte alla judar befinner sig här. Varför stöder inte alla judar J Streets principer? Varför kan vi inte sammanföra 2000 israeler till ett intensivt tre dagars seminarium i Israel som koncentrerar sig på rättvisa, demokrati, fred och säkerhet? Vi har mycket att lära av J Street. Kolumnen publicerades i The Jerusalem Post den 28.2.2011 i Gershon Baskins varje vecka återkommande serie Encountering Peace.

Gershon Baskin är grundare av IPCRI (Israel/Palestine Center for Research and Information), forskare, fredsaktivist och en internationellt erkänd expert på Israel/Palestina-konflikten. IPCRI, som grundades 1988 och leds av Baskin, är en israelisk-palestinsk tankesmedja som utvecklar alternativa modeller för att lösa Israel/Palestina-konflikten. I verksamheten ingår bl.a. projekt som ansluter sig till fredsfostran och miljöfostran. www.ipcri.org

JAMES CHANNAN

DEN PAKISTANSKA PRÄSTEN JAMES CHANNAN:

ATT VERKA FÖR FRED ÄR DEN BÄSTA BÖNEN I ETT LAND där 96 % av invånarna är muslimer och 2 % kristna är

dialogen och samarbetet mellan religioner en självklarhet för en dominikansk präst. I ett land där självmordsbombare slår till mot köpcentra, skolor, räddningscentraler, t.o.m. helgedomar och böneplatser, är fredsarbetet en nödvändighet. Pakistaniern James Channan bedriver ändå religiös dialog av brinnande hjärta och inte bara av tvång: man ska aldrig uppge hoppet om en bättre framtid.

Fader James hoppas att hans våldsfyllda hemland ska bli ett område där man inte dödar människor i någon religions namn. Detta får honom att marschera på Lahores gator i ljusprocession tillsammans med kristna, muslimer och hinduer, eftersom religioner lär oss att respektera livet och varandra. Ett centralt inslag i dialogen mellan religioner i Pakistan är att befrämja fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Tyvärr är Pakistan i dag ett land där ingen

går säker just någonstans. Dialogen på gräsrotsnivån är viktig. Viljan till fred byggs upp bland människor i vardagen. Channan uppskattar speciellt kvinnornas arbete för fred. Alla flickor borde få utbildning. För närvarande har bara 36 % av Pakistans kvinnor fått utbildning. Bland männen är motsvarande andel 63 %. Channan har själv i tiden studerat bl.a. i Vatikanen och Harvard-universitetet.

2.HELSINGFORS, –3.4.2011 ARBIS


Påven Johannes Paulus II utnämnde Channan till medlem av Vatikanens påvliga interreligiösa råd åren 1985–95. Dessutom har han åren 2000–05 verkat i Vatikanens kommission för religiösa kontakter med muslimerna. James Channan har som expert på dialogen mellan Pakistans kristna och muslimer deltagit i ASEM-konferensen i fjol i Madrid. James Channan verkar som ledare för sitt lands dominikanska samfund. Dominikanerna har en lång och betydelsefull historia när det gällt att befrämja relationerna mellan religionerna. Channan är också koordinator för den internationella organisationen för religionsdialog, United Religions Initiative. URI är en fredsorganisation som uppkom år 2000 på basen av ett initiativ av William E. Swing, biskop emeritus för Kaliforniens episkopala kyrka. Målet är bl.a. att få människor tillhörande olika religioner och andliga traditioner att verka för ett slut på våld som motiveras religiöst. Verksamheten drivs i över 500 kretsar i omkring 80 länder. I Pakistan finns det drygt 40 kretsar, av vilka en del arbetar också med utvecklingsfrågor. Grundtanken i dialogen är att det i alla världens religioner och i humanismen ingår den s.k. Gyllene regeln, som uppmanar människor att behandla andra människor så som de själva vill bli behandlade. Först skapas en atmosfär av förtroende genom att man försöker finna det som förenar snarare än det som skiljer. Men det senare får man inte heller glömma. En verklig dialog hjälper att finna samma etiska grundregler, men hjälper också att leva och komma överens även inom ramen för olikhet. Heidi Rautionmaa

GERSHON BASKIN OCH JAMES CHANNAN DELTAR I SOCIALFORUMETS DEBATT lördagen 2.4. kl 12.00 i festsalen (på engelska) How does peace come about? Paneldiskussion om fredsmäkling och fredsfostran. I panelen medverkar bl.a. Gershon Baskin från Israel och James Channan från Pakistan. Ordet leds av Janne Hopsu, utrikesredaktör vid MTV. Diskussionsfrågor: Vilka är ingredienserna för fred? Hur kan man skapa förutsättningar för fredsmäkling? Vilket är förhållandet mellan utomstående aktörer för fred och deras insats som lever mitt i krisen? Hur realistisk är Finlands egenbild som ledande fredsmäklande nation?

THOMAS WALLGREN

Tre tankar om demokratin DEMOKRATINS RÖTTER Varför behöver vi demokrati? En orsak är att människorna är olika. Vem som helst av oss kunde veta vad de andra vill om vi var likadana. Då kunde vi delegera skötseln av de gemensamma angelägenheterna åt ett fåtal. Men i och med att vi är olika är vi alla oersättliga i våra önskemål, i avvägningen av våra behov, och som källor till nya idéer och initiativ. Den andra orsaken är människans sociala väsen. Enligt den människobild som ofta kommer till uttryck i de ekonomiska vetenskaperna och i evolutionsteorin formas människornas vilja enskilt, oberoende av gemenskapen. Men sådan är inte vår vilja, våra värden eller våra förhoppningar. Var och en av oss kan förstå vad hon innerst vill och vad hon drömmer om och längtar efter endast om hon fritt får möta andra människor. Vad andra vill, önskar och föreslår påverkar mig och formar mej och jag formar dem jag möter. Endast som medlem i en demokratisk gemenskap – tillsammans med andra – kan jag fritt bli mig själv. Den tredje orsaken kunde vi benämna det platonska misstaget. Platon trodde att en upplyst oligarki vore bättre än demokrati. Han tänkte kanske inte på hur svårt det är att garantera att oligarkin förblir upplyst. Hur garanterar vi att inte Stalin, Hitler eller blinda marknadskrafter kommer till makten i stället för filosoferna? Hur känner vi igen dem som vet bättre?

DEMOKRATI I KLIMATFÖRÄNDRINGENS TIDSÅLDER Inom miljörörelsen har allt fler kommit att tala om tidsbrist på ett sätt som hotar att vända sig mot demokratin. Många hävdar nu, i likhet med den amerikanska sociologen Michael Mann, att en ansvarsfull miljöpolitik kanske inte kan förverkligas med demokratiska medel. Även jag har vänner från miljörörelsen i Finland, som talar i allvarlig ton om att nu krävs det hjälp från stora företag och starka ledare för att ta i bruk effektiva tekniska lösningar. Enligt deras uppfattning finns det inte tid för demokrati eftersom människorna inte är beredda att avstå från sina destruktiva konsumtionsmönster tillräckligt snabbt. Jag anser att sådana tankemönster är psykologiskt förståeliga men farliga för planetens framtid.

DEN GLOBALISERINGSKRITISKA RÖRELSEN BORDE UTÖVA STRATEGISK OCH KRITISK SJÄLVBEDÖMNING

Mer än 50 debatter, seminarier, filmvisningar, utställare och bokförsäljning. Nästan 100 finländska medborgarorganisationer och -rörelser deltar i arrangemangen. Socialforumets program (på finska) i sin helhet på webbsidorna

www.sosiaalifoorumi.fi

I tjugo år har vi kämpat för Tobinskatten och för ett strängt globalt klimatfördrag. Varför har vi nått så klena resultat? Den globala rörelsen, som vi har byggt genom socialfora och tematiska kampanjer, har satsat allltför ensidigt på den övernationella nivåns politik. Alltför många har också haft en överdrivet rosig, orealistisk bild av Europeiska unionen. Det är inte lätt att använda EU till att befrämja det globala ansvaret så länge företagens makt och demokratins svaghet är enorma problem inom EU. Vill vi i den globaliseringskritisk rörelsen nå resultat måste vår demokratiseringspolitik vara helhetsbetonad. Viktiga begrepp är självstyre, autonomi och lokalisering men vi skall inte heller glömma kommunerna och den nationalstaterna. Initiativrätt och folkomröstningar är viktiga på alla nivåer. Men det behövs val och också politiska partier. Fungerar inte hela kedjan i demokratin från närsamhället till den globala politiken förblir den globala demokratiseringen en kraftlös utopi. Skribenten är medborgaraktivist och filosof (övers. från finskan, Topi Lappalainen och författaren)

2.HELSINGFORS, –3.4.2011 ARBIS


AKTIVISTER MÖRDAS OCH TORTERAS FORTFARANDE I HONDURAS – SITUATIONEN I HONDURAS i dag präglas av våld och

orättvisa, men också motståndarna organiserar sig, berättar Alba Ochoa, som representerar den nationella motståndsrörelsen FNRP (Frente Nacional de Resistencia Popular) och som är en av de internationella gästerna vid socialforumet.

Militärkuppen i Honduras inleddes tidigt på morgonen den 28 juni 2009, då armén tog den progressive presidenten Manuel Zelaya till fånga. Landets oligarki tålde inte längre Zelaya, som startat omfattande sociala reformer. Förtrycket har institutionaliserats.

– Högsta domstolen har gjorts blind av förvaltningen. De domare som var emot militärkuppen avsattes. FNRP:s aktivister faller i allt större utsträckning offer för mord, tortyr och arresteringar. Över 140 personer har ställts inför rätta och över 100 har utvisats från landet, dessutom finns det

ett stort antal samvetsfångar och förföljda. Över 30 personer har mördats av dödspatruller. Alla rättsinstanser har ”hygieniserats”, berättar agronomen-ekonomen Alba Ochoa, som är den första representanten för Honduras’ motståndsrörelse som besöker Finland.

2.HELSINGFORS, –3.4.2011 ARBIS


– Oligarkin har utnyttjat den kontroll över statsmakten som den nu fått. Den har inlett en serie nyliberala åtgärder som begränsar vanliga människors rättigheter och överlåter naturresurserna åt korrumperade företagare och multinationella företag. Det står klart för alla att om dessa krafter får behålla makten leder det enbart till att rikedomen koncentreras, landet förlorar sina möjligheter till självförsörjning och fattigdomen växer. – Under det första året efter militärkuppen avskaffades de lagar som skyddade de medborgerliga rättigheterna. Böndernas marker tvångsinlöstes, offentliga resurser och tjänster privatiserades, utbildningen beskars, hälsovården blir dag för dag i högre grad en handelsvara. – Oligarkin styr med hjälp av medierna, kyrkan och armén som skrämmer människor, förvirrar dem, sprider falsk information och om det inte räcker fängslar man kritiskt inställda, fördriver man dem från landet och mördar dem. Den nuvarande regimen under ledning av president Lobo Sosa har erkänts av bara få stater. – Regimen har inte uppnått legitimitet internationellt, och ännu mindre inom landet. Trots det stöd regimen får från USA och Kanada, kuppens bakgrundskrafter, och från den internationella högern har diktaturen inte uppnått internationellt erkännande, den står fortfarande utanför internationella organisationer. Efter kuppen ordnades nyval, men motståndarna till den nya regimen deltog inte i valet. – Det skulle ha inneburit att legalisera det militära våldet mot staten och därför godkände motståndsrörelsen inte valet. I stället kräver FNPR att regimen upplöses, den konstitutionella ordningen återinförs, president José Manuel Zelaya Rosales återvänder, en konstituerande nationalförsamling sammankallas, militariseringen av samhället fördöms och alla de bestraffas som gjorde sig skyldiga till de brott mot mänskligheten som utfördes under kuppen. FNRP försöker nu bygga upp en gräsrotsorganisation som gör det möjligt för folket att få makten så att en konstituerande nationalförsamling kan hållas på basen av direkt demokrati. Organisering, utbildning och mobilisering är FNRP:s nyckelord. Man utgår från lokala strukturer och försöker samla motståndskrafterna på lokal och regional nivå och inom olika samhällssektorer. Under sitt besök i Finland kommer Alba Ochoa Camacho att uppträda vid en rad tillfällen tillsammans med en annan inbjuden gäst, den mexikanske människorättsförkämpen Hector Cerezo Conteras. Det tycker hon blir intressant: ”Våra länder har mycket gemensamt”. Teksit ja kuvat, Meri Mononen-Matias

Arresteringen av Alba Ochoa visades i dokumentärfilmen ”Vem talade om rädsla” som blev en publikfavorit i Latin Amerikanska filmfestivalen Cinemaissi 2010 i Helsinfors. Filmen visas också under socialforumet.

ALBA OCHOA DELTAR I SOCIALFORUMETS DEBATTER: lördagen 2.4. kl 14.00 i gymnastiksalen Statskupen i Honduras och motstånd mot olaglighet – mänskliga rättigheter i Honduras

KATRI KOROLAINEN-VIRKAJÄRVI

I pensionärernas Finland stiger det inte heller för de unga? I POLITIKEN FINNS det rum för

innovationer. Förre statsministern Matti Vanhanen lanserade våren 2009 mantrat förlängd arbetskarriär, som han kläckte på snövidderna på Ruka. Diskussionen om höjd pensionsålder, som facket i många år hade torpederat, ställdes i centrum för den politiska debatten. Även om det inte har fattats många konkreta beslut om att förlänga arbetskarriärerna, dominerar arbetskarriärsfrågan onekligen den politiska debatten i vårens riksdagsval. Det är otvivelaktigt sant att det finns ett behov att förlänga arbetskarriärerna både i början, slutet och mitten, då försörjningskvoten blir sämre. Det spännande är däremot, att man just nu med arbetskarriärerna politiskt kan motivera nästan vad som helst i riket, allt från nedskärningar till massiva investeringar. Till de mest hejdlösa exemplen hör förslagen att göra studiestödet mera lånebetonat eller införa terminsavgifter. Enligt dem som stöder förslagen skulle studietiderna förkortas och arbetskarriärerna bli längre, om de studerande i högre grad än hittills deltog i konstnaderna för sin utbildning. Undersökningar visar att Finland hör till toppländerna i fråga om utbildning och att vi har de mest jämlika utbildningsmöjligheterna i världen. Varför vill man avstå från det? Kunde inte finländarna en gång vara stolta över vad de har åstadkommit? Är det värt att skrota ett fungerande system? Vildast är ändå företrädarna för de stora årskullarna som nostalgiserar över de gamla goda tiderna och efterlyser en återgång till kutymen i sin ungdom. Aktivisterna inom mytologiseringssällskapet för det hårda livet i forna tider har naturligtvis rätt i att man förr i tiden levde anständigt. Man levde på lån, drack rödvid i plastmuggar och åkte skidor till universitetet i ylletröja såväl sommar som vinter. Men de stora årskullarna förändrade Finland en gång för alla. Genom att förnya dagvården och grundskolan gjorde man Finland till ett innovationssamhälle med högt kunnande. Med de stora årskullarna blev högskoleutbildningen en rättighet för de stora massorna. Man skapade systemet med ränteavdrag för bostadslån, hyggliga arbetsavtal och välfärdsstaten. Till slut kronades revolutionen med ett generöst pensionssystem. Bra så, men det system som upprätthåller systemet börjar kommande år att knaka illa i fogarna, då en nästan hälften mindre årskull bär upp det grånande Finland. Välfärdsstatens framgångsberättelse bygger i hög grad på utbildningen. Utöver festtalen borde det höga kunnandet emellertid beaktas också i praktiska åtgärder. Utöver innovationssystemet borde Finland satsa också på fosterlandets hopp. Ur en studerandes synvinkel ser situationen allt annat än rosig ut. Den akademiska arbetslösheten snuddar vid alla tiders toppsiffror. Av de studerande som bor ensamma lever 90 % under den relativa fattigdomsgränsen. Den som studerar vid en högskola har i genomsnitt 13 euro per dag till sitt förfogande efter boendekostnaderna. Studiepenningens köpkraft har försvagats 13 % sedan år 1992, då det nuvarande studiestödssystemet skapades. Studiestödet är efter 1.3 den enda minimiförmån som inte är bunden till folkpensionsindex. Då inflationen och konsumtionsskatterna stiger försvagas de studerandes köpkraft ytterligare. Är det vad fosterlandet vill ge sina framtidshopp? Skribenten är ordförande för Finlands studentkårers förbund (FSF)

2.HELSINGFORS, –3.4.2011 ARBIS

Profile for Teemu Matinpuro

SocialForum2011NyTid  

Finlands Social Forum, 2–3 April 2011 Svensk version publicerad som bilaga till Ny Tid

SocialForum2011NyTid  

Finlands Social Forum, 2–3 April 2011 Svensk version publicerad som bilaga till Ny Tid

Advertisement