Robson Lindberg ålder: 35 ort: Helsingfors.Har tillbringat sin ungdom i USA, Tyskland, England och i Sverige. utbildning: Ekonomie kandidat från Svenska handelshögskolan. familj: Flickvän, mamma, pappa, bror och syster med var sin familj jobbar som: Världens bästa hjärnskadepatient på heltid. Gör talaruppdrag och föreläsningar via eget företag.
FRAMGÅNGSRIK KAMP. Robson är glad att han litade på sin intuition och kämpade för sin rehabilitering.
– När du inte orkar vara social mer än tio minuter om dagen, hur ska du då klara av att söka stöd? Jag kunde inte betala mina räkningar. Att komma upp ur sängen, gå i duschen och äta var en seger. Allt rasade ihop. Ändå konstaterade vården att man ingenting kunde göra, samtidigt som man i samma andetag kommunicerade att det inte verkade gå någon nöd på Robson. – I alla utlåtanden stod det samma sak: patienten är normalviktig och snyggt klädd. Men de ville inte skicka mig på rehabilitering. Föll mellan stolarna Via sina kontakter hittade Robson slutligen en privat fysioterapeut som var redo att hjälpa honom, även om det inte fanns några garantier för att försäkringen skulle täcka vården. Du betalar när du kan, om du kan, hette det. – Vi började med tio minuter på motionscykel, varannan dag. Varannan vecka lade vi två minuter till. Först orkade jag inte ens gå till mottagningen, pappa körde mig. När det gått ett år sedan olyckan hade Robson ett avgörande samtal med en vän som sade att han aldrig skulle få rätt slags hjälp i Helsingfors. Han uppmanades att söka sig till Åbo universitetssjukhus.
Det var hos specialisterna i Åbo som Robson hittade nycklarna till sin återhämtning. Där konstaterades att Robson blivit utan viktiga undersökningar och hade ätit starka smärtstillande läkemedel alldeles för länge. – Problemet var att jag inte bodde i Åbo. Flyttar du hit lovar vi att sköta om dig, sade de. Sagt och gjort: Robson skrev in sig hos en kompis i Åbo och bad Helsingfors flytta över patientförhållandet till den nya hemkommunen. Med sig fick han en epikris där det konstaterades att man redan gjort allt som går att göra. – När jag berättade min historia för socialarbetare vid hjärnskadepolikliniken i Åbo konstaterades att de aldrig varit med om att någon skulle ha fallit lika totalt mellan stolarna som jag gjort. Men jag var åbobo nu, och de önskade mig välkommen, säger Robson. Oundvikligt med depression I ett och ett halv års tid åkte Robson fram och tillbaka till Åbo varje vecka. Han gick på alla tänkbara prov och testades för allt från balans till hormoner, syn och hörsel. Resultaten gav inga entydiga svar: strukturella fel gick inte att hitta – alltså måste problemet ligga i hjärnans funktion. Men det är bra, eftersom hjärnan kan programmeras om, konstaterade läkaren. Robson satte allt på paus och fokuserade på sin nya livsuppgift: att jobba för och med sig själv. Han var beredd att arbeta hårt och målmedvetet. Det han inte hade tagit i beaktande var den psykiska biten av det skedda. – Det fanns inget sätt att undvika depression. Det insåg jag inte. Jag tänkte att jag är immun mot det. Men när du drabbas av alla motgångar inser du plötsligt att du inte vill leva mera och tänker att den enda vägen ut är självmord. Lyckligtvis fick Robson hjälp och stöd av sina närstående – särskilt mamma fick honom att inse att lösningen inte var att ta livet av sig. Så småningom växte en ny slags beslutsamhet fram. →
Funktionsrätt i samarbete • 2/2021 • 9