Page 1

NR 09:2011

Tidningsförsäljaren behåller 20 kronor. Köp bara tidningen av försäljare som bär en röd id-bricka.

A? HURR

1


ETT TVEKSAMT FIRANDE Motvilligt firar vi Alumas 10 år. Vårt jubileum betyder att Skånes hemlösa fortfarande behöver en gatutidning, att bostadspolitiken fortfarande inte fungerar. Det är inte roligt – men vi har verkligen haft skoj! I tio år har ni kunder visat er solidaritet och gett andra människor en ny chans. Ni har verkligen gjort ett bra jobb. Alumas försäljare berättar ofta att mötet med er är den största behållningen. Därför finns ni med i det här numret, tillsammans med texter om försäljare som hängt med ett tag. Bland mycket annat. Ett stort tack till er från oss alla! Med förhoppning om att slippa ett 20-årsjubileum. Chefredaktör Jennie Järvå jennie@Aluma.nu

2

3


ALUMA GER ARBETE åt människor som saknar egen bostad. Försäljarna köper tidningen för 20 kronor, säljer den för 40 och behåller mellanskillnaden. De skriver under ett avtal och får en försäljningsplats.

8. TIO ÅR PÅ GATAN

16. VI ÄLSKAR KUNDEN!

31. FINNS DET HEMLÖSA?

DET LÖNAR SIG att arbeta som Alumaförsäljare. Nästan varannan av dem som missbrukar, 40 procent, trappar ned missbruket efter att de börjat hos oss. Nästan var femte, 18 procent, blir nyktra. Säljandet leder till samtal och möten. Då växer självkänslan. Vårt motto är ”Möt blicken”. HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP är grunden på Aluma. Vi stöttar försäljarna att ta viktiga steg bort från livet i utanförskap och andra svåra situationer. Här finns många goda förebilder. VI VILL GIVETVIS ATT du i första hand köper tidningen av en försäljare, men om du inte träffar på någon kan du även handla den på vårt kontor. Vi finns i centrala Malmö, nära Stortorget, på Kyrkogatan 1. VÄLKOMMEN!

8. TIO ÅR PÅ GATAN

KUNDEN! Oscar i Lund är redan inbjuden till Isas

26. ALUMASPELET

I denna tidnings absolut första nummer skrev

disputation om tre år. Wandy pratar med Willie i

Höstens mörka kvällar är räddade. Samla dina vänner

Elisabeth Gudmundson: ” den kan vara en nyckel för

Kristianstad nästan dagligen och paret Jeanette och

vid ett bord, plocka fram tärningar och kapsyler. Lägg

att låsa upp många dörrar”. Så rätt hon fick!

Djemel säljer till många, däribland Staffan ”som fått en

denna tidning i mitten och börja dra nytta av dina

Med Aluma fick hemlösheten ett ansikte och

bredare syn på livet” genom dem.

personliga erfarenheter från en spännande värld.

henne (Alumas grundare) och Pelle Jönson,

24. PSYKPENGAR RANN UT I SANDEN

31. FINNS DET HEMLÖSA?

(veteranförsäljare), Göran Dahlberg (då aktiv i

Therese Wihlborg, verksamhetsansvarig på

”När jag började arbetet med att starta Aluma, ville

Hemlösas förening) och Per Jystrand (pensionerad

Stadsmissionen, och psykiater Konrad Rosman

jag också förstå varför någon är hemlös.” Elisabeth

polis).

på Stadsmissionshälsan anser att den psykiatriska

Gudmundson fick bland annat höra att det bakom

vården är för splittrad. Vad har alla miljarder statliga

varje hemlös finns en tragedi. Och att låg självkänsla är

16. VI ÄLSKAR KUNDEN!

kronor använts till? Politikern Pia-Maria Bergius

en gemensam nämnare.

Kul på redaktionen, trevligt umgänge med kollegorna

(mp) och Jan Zackrisson, legitimerad psykolog inom

och välförtjänta pengar – men inget går upp mot

beroendevården, reder ut hur neuropsykiatriska

dess försäljare ett bättre liv. Följ samtalet mellan Så här ser Alumas försäljarbricka ut:

funktionshinder hänger ihop med missbruk.

WWW.ALUMA.NU Jonas Svensson jonas@aluma.nu KALENDARIUM Chi-Pei Lei OMSLAG Foto Johan Sundell MEDVERKANDE Clint Dickson Elisabeth Gudmundson Johan Sundell Jonas Svensson Kalle Lindh Lars Bylund Lotten Säfström Pelle Landén Sophie Göst

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE Jennie Järvå jennie@Aluma.nu

REDAKTÖR Maria Dahmén maria@aluma.nu

REPORTER/FOTOGRAF Sophie Göst sophie.gost@googlemail.com

4

FORMGIVARE Kristofer Matti från reklam& design- byrån ILFT. kristofer.matti@ilft.se

VERKSAMHETSCHEF Anna Kind anna@aluma.nu UPPLAGE- OCH DISTRIBUTIONSANSVARIG Sara Hoegen sara@aluma.nu FÖRSÄLJARVERKSAMHET Max Wetterlund, Malmö max@aluma.nu Henrik Löfgren, Malmö henrik@aluma.nu Mikaela Aspelin, Lund mikaela@aluma.nu Maria Rahmn, Helsingborg Harald Thuresson, Växjö

ANNONSFÖRSÄLJNING annons@aluma.nu REPRO/TRYCK Exakta Printing AB PAPPER Edixon Offset 190g omslag, 120g inlaga PAPPERSLEVERANTÖR Antalis AB ADRESS & TELEFON MALMÖ Aluma, Kyrkogatan 1, 211 22 Malmö 040– 611 11 10 LUND Winstrupsgatan 3, 222 22 Lund 040 – 602 84 47

KRISTIANSTAD Stadsmissionshälsan Västra Storgatan 6 291 32 Kristianstad

PRESSLAGD 19 augusti

ÖPPETTIDER: MALMÖ Mån, Tis,Tors & Fre 9 - 17.30 Ons 10 - 17.30 Lör 10 - 14 LUND Mån - Fre 9.30 - 17.00 Lör 10 - 14

UPPLAGA 15 000 BANKGIRO 5410–1076 ORGANISATIONSNR 556719–4971 ISSN 16651–1212

HELSINGBORG Mån, Tis, Tor 7.00 - 15.00 Ons 7 - 13 Fre 7 - 14 Lör 9 - 13

För icke beställt material ansvaras ej. Skribenter och fotografer måste meddela eventuellt förbehåll mot elektronisk lagring och publicering.

KRISTIANSTAD Tor 13.00 - 15.00

TACK TILL Ristorante Casa Mia, Stures bröd och soppkafé, Moderna museet i Malmö, Salt & Brygga, Restaurang Atmosfär, Freda49 Restaurang & catering, Café Rasoir, & restaurang Smak för att ni bjuder Alumas försäljare på mat under Malmöfestivalen. Vänsterpartiet i Lund för att vi får låna deras valstuga och GDL Transport ab för att få den på plats på Stortorget.

HELSINGBORG Ria Hela Människan Carl Crooks gata 54, 252 02 Helsingborg 042 -18 48 25 VÄXJÖ Ria Växjö Flintvägen 7A, 352 33 Växjö 0470 -481 47

Aluma är medlem i nätverket I N S P, International Network of Street Papers www.street-papers.org

5

Tack Iga Rogowska på Printing för att du är bäst!


6

7


10 ÅR

PÅ GATAN Augusti 2001. Aluma? Knäppt namn. Ges den ut i Lomma, eller? Utgivarna måste vara galna. Försäljarna kommer att supa upp hela förtjänsten direkt. Ska de ha socialbidrag samtidigt? Tala om riskprojekt och nog har det varit stökigt! Men succé blev det och ännu säljs den. TEXT: MARIA DAHMÉN BILD: SOPHIE GÖST

NYCKELPERSONER KRING STARTEN: ELISABETH GUDMUNDSON Var efter tio år i Frankrike tillbaka i ett förändrat Sverige. Porträtterade hemlösa till utställningen Du får titta på mig. Skaffade kunskap, pengar, säljare och startade Aluma. PER-ARNE (PELLE) JÖNSSON Smålänningen som just anlänt till Malmö. Var ofta på Systemet på Baltzargatan och råkade passera redaktionen. Fick tips om att anmäla sig som säljare. GÖRAN DAHLBERG Nynykter och aktiv i Hemlösas förening tillsammans med solidariskt lagda människor, prästen Ingemar Simonsson bland andra. PER JYSTRAND Patrullerande polis. En snöig vinternatt stötte han på uteliggare i Kungsparken och tyckte det var för jävligt. Blev kompis med flera försäljare, särskilt med Lennart Thübeck. (Se sid 13)

8

FÖR EN MÅNAD SEDAN TRÄFFADES DE FYRA OCH DISKUTERADE, SKRATTADE OCH MINDES. NUMMER NOLL, det absolut första, var ett stort magasin på blankt papper. Logotypen Aluma såg ut som idag och artiklarna handlade mest om hemlösa och lite om hiphop. Gigantiska bilder. Det var en säregen publikation vars formgivare Adam Axelsson inte höll sig till de gängse reglerna. På redaktionen rådde enligt honom ”ett kreativt kaos”. Att Aluma alls föddes och att ett 40-tal försäljare stod redo till premiären, berodde på flera saker. Men viktigast var Elisabeth och hennes nitiska jakt på bidrag och lokal samt att hon ”hängde” på Stadsmissionen dit stadens sämre lottade sökte sig. Hon var där för att lära känna de blivande huvudpersonerna och förstå hur de levde. – Alla undrade vem den där suspekta tjejen var som varken rökte, krökade eller knarkade. Och sprang omkring med en fet kamera, säger Göran. De fyra sitter i största rummet på Café Möllan. I soffan klänger Elisabeths son Adam som ritar, äter jordgubbar och blandar sig i då och då. Familjen Jystrands högdräktiga boxertik ligger vid husses fötter. 9

Målet att hålla styr på samtalet går dåligt. Pratet om var redaktionen skulle ligga minns Göran mycket väl. Någonstans i hamnen kunde vara lämpligt tyckte han och flera andra. – Hamnen! Den ska ligga centralt, på en bra gata, skriker han och härmar Elisabeths bestämda svar. LÅNGA FÖRBEREDELSER Idén med en gatutidning startade i London av John Bird, Big Issue London och hade testats i Sverige under fem år i Stockholm (Situation Sthlm). Elisabeth bodde där och hade sett hur den fungerade. Under arbetet med en fotoutställning om hemlösa insåg hon att allmänheten var rädda för dem. – När vi kom gående på gatan såg de inte mig utan bara den hemlöse personen vid min sida, men jag såg rädslan i deras ögon. – En dag satt jag i en buss på Kungsholmen. Då ser jag Mirre, som jag lärt känna, stå och sälja Situation Sthlm på trottoaren. En kvinna går


förbi Mirre och han lyfter tidningen och ropar något. Hon stannar upp, går fram och köper tidningen, de byter några ord och sedan går hon därifrån med ett jättestort leende. Oh, jag får gåshud vid minnet, berättar Elisabeth. Arton månader senare, efter att ett redaktionsgäng bildats i hörnlokalen mitt emot Petri kyrka, kunde Skånes första gatutidning börja säljas. Vid det laget var medieintresset på topp och lagom till årets Malmöfestival handlade Pelle och hans nya kollegor premiärnumret för tio kronor. Historierna om den första försäljningsdagen har ännu ett skimmer över sig. På Stortorget lät nestorn Lennart kunderna bilda kö och tjänade storkovan på nolltid. Men succén rymde även ilskna telefonsamtal till Elisabeth: – En mycket upprörd kvinna hörde av sig måndag morgon. Hon var föreståndare på ett boende där några av försäljarna bodde. Hon sa att det varit ett förfärligt liv, ”ni som fått bidrag från kommunen och allt!”. Damen fick frågan om stöket var värre än när samma personer fått sin pension? Nej, kanske inte. Elisabeth förklarade då att denna grupp människor har väldigt lite pengar eftersom hyran dras från pensionen. Därför vill de gärna ha fest, vara “kung för en dag”. Precis som många andra gör när de får lön. – Jag bad henne ringa igen om stöket fortsatte. Hon hörde inte av sig mer. Försäljarna inser ganska snabbt att de måste dricka mindre för att kunna sälja tidningen, säger Elisabeth varpå en flinande Pelle inflikar: – En del behöver längre tid.

GÖRAN DAHLBERG ÅTERKOMMER FLERA GÅNGER TILL ATT UTAN ELISABETH HADE ALUMA INTE FUNNITS. “STADENS BÄSTA PROJEKT MOT HEMLÖSHET.”

INTRESSANT ARBETSPLATS Allmänhetens fråga om vad försäljarna gör med pengarna är en långkörare. Vi på redaktionen svarar alltid att ingen av oss måste berätta

VID ETT TILLFÄLLE FÖR NÅGRA ÅR SEDAN KOM POLISEN PER JYSTRAND IN NÄR ALUMAS FÖRSÄLJARE HADE STORMÖTE. HAN FICK TILLÅTELSE ATT SLÅ SIG NER OCH LYSSNA. NÄR MÖTET VAR SLUT STÄLLDE SIG PER UPP OCH APPLÅDERADE. ELISABETH GUDMUNDSON TOG SIG GOD TID ATT LÄRA KÄNNA HUR HEMLÖSA LEVER. MED SIN KAMERA

PELLE JÖNSSON ÄR EN VERKLIG VETERAN, FÖRSÄLJARE FRÅN DAG ETT.

TILLBRINGADE HON MÅNGA TIMMAR PÅ STADSMISSIONEN OCH VÄRNAN.

”JAG KOMMER PRECIS FRÅN ETT STORT MÖTE PÅ MITT JOBB – OCH JAG ÖNSKADE ATT VÅRA MÖTEN VAR LIKA TREVLIGA OCH POSITIVA SOM ERA.”

10

11


vart vår lön går. Samma gäller för dem som säljer tidningen. Fast nog hördes protester i början. – Ni blir värsta möjliggörarna, de kommer att knarka upp alltihop. Så sa många och vi kontrade med att Pelle, Eva och Tommy måste få tid, tid att tänka efter, säger Elisabeth. Den bärande principen är densamma idag. På Aluma träffar onyktra försäljare alltid nyktra medarbetare. Här görs en tidning och här påminns Kalle om träffen hos socialsekreteraren, här kan han förvara sitt pass, här har han chans att få en ståplatsbiljett till en fotbollsmatch. Kyrkogatan är en arbetsplats med chans till fika och extra syre. Hit hittar även försäljare utan missbruksproblem. Göran: – Aluma har gett stadens hemlösa ett värde. Varje sålt nummer är ett möte mellan två människor. Vid det här laget måste varannan Malmöbo ha fått ett ansikte på en hemlös och bytt några ord med honom eller henne. Per tar upp en svårighet: – För mig är det värsta att jag är allergisk mot två saker, Aluma och pelargoner. Skratten ekar och alla påminns om att en nytryckt tidning kan lukta starkt av svärtan. Ett nummer 2004 var en rysare – helsvart förstasida prydd av en pytteliten vit blomma och ytterligare två becksvarta sidor i mitten.

FRAMTIDEN DÅ? Finns Aluma om fem år? Vilka säljer då? Per tycker att alla som av olika skäl inte kan jobba ska ha en medborgarlön som går att leva på. Det är en lösning mot utslagning. Pelle förespråkar byggnation. – Hemlösheten kommer alltid att finnas. Idag byggs bara bostadsrätter. Och alla försäljare är inte missbrukare, det har jag fått förklara tusen gånger. Elisabeth minns att hon vid starten stödde sig på erfarenheter från både London och Stockholm som visar att tidningsförsäljning gör störst nytta för dem som varit hemlösa i många år. De som bor på härbärge eller är uteliggare. – Vi vet att de som säljer bäst, också är de som klarar sig bäst. Göran tror på solidariteten, att de som har det bra delar med sig till dem som har sämre.

ALUMA VILL VISA ATT EN HEMLÖS INTE ÄR NÅGON SÄRSKILD SORTS MÄNNISKA, UTAN EN OMSTÄNDIGHET, OFTA KOPPLAD TILL ANDRA PROBLEM. ALLT SAMMANTAGET GÖR ATT DU SAKNAR ETT EGET HEM. HEMLÖSA KOMMER TILL TALS GENOM ATT INTERVJUAS I ARTIKLAR SOM BERÖR NUMRETS TEMA. IBLAND UTTALAR DE SIG I POLITISKA FRÅGOR, SOM INFÖR

TR IV S I SV EN SS ON S VÄ RL D

Aluma har gett mig ekonomisk säkerhet och socia l trygghet. Den har faktiskt be tytt allt. Genom tidningen har jag ett ställe att gå till, en plats som gör att jag kommer in i Svenss on-världen, den accepterade vä rlden. Att sälja Aluma håller mig inom de sociala ramarna.

K HE DE RV ÄR T KN ÄC én och nd La lle Pe Jag heter ygt tio år har sålt Aluma i dr den hade er eft (började strax der alla un r kommit ut) Jag ha ngen jni säl dessa år sett för rt exrvä som ett absolut hede fri mig het traknäck. Det ger sättning. och en vettig syssel t är ett Jag kan säga att de h så vill Oc b. job t meningsfull myckså att a jag gärna nämn mina a all d nner me hörighet som jag kä nd, Lu et gemenskap och till i t Fäladstorge som jobbar på Ica på kunder och alla ni beskriva i ord! det går knappast att ningen och komstolthet att få sälja tid örd rh oe en er nn kä Jag tta så länge jag kan. mer säkert att fortsä

/ Jonas Bjärred/Lomma

JOBB SPÄNNANDE för mig er Aluma betyd in n g och bra sysselsätt ännande färgstarka, sp möten. / Mats Lu Kronprinsen

/ Pelle Fäladstorget

SENASTE VALET. OFTA ÄR DERAS ERFARENHETER VÄRDA ATT LYSSNA TILL. DET HÄNDER ATT EN FÖRSÄLJARE SJÄLV SKRIVER EN TEXT, ELLER FOTOGRAFERAR.

RÖST ÅT HEMLÖSA Och själva tidskriften? I första numret skriver chefredaktör Elisabeth att Aluma ”kan vara en nyckel för att låsa upp en av många dörrar” kring hemlösheten. Hon presenterar statistik i ämnet, att det finns över 200 gatutidningar i världen och att satsningen bygger på hjälp till självhjälp. Aluma ”ska ge hemlösa en röst och en möjlighet till inkomst samt att belysa de sociala frågorna på området.” Göran tycker inte att tidningen idag beskriver situationen för de hemlösa ur ett samhällspolitiskt perspektiv. Den bör delta mer i debatten. – Den kan gott handla om socialgrupp 4, 5 och 6 också. Här inflikar jag, Maria, att redaktionen vill förändra attityder kring hemlöshet och belysa företeelser som är orättvisa eller på något sätt drabbar de svagaste. – Visst, att förändra synen på hemlösa är bra, men förstår allmänheten verkligen vad som är problemet med hemlösheten, undrar Elisabeth och säger att många tycker Aluma borde vara mycket tuffare mot politiker och myndigheter. Pelle inflikar att han tar emot både ris och ros för tidningen. – Igår senast sa en kund att numret hon just köpt var det bästa nånsin. En jämn bra nivå tror jag är omöjligt att hålla. STORSÄLJAREN KLARAR SIG BÄST Odiskutabelt bra är däremot själva inrättningen Aluma. Göran tvekar inte att utnämna projektet till det bästa i stan mot hemlöshet: – Där finns inga pekpinnar och alla måste jobba med sig själva. Och så fanns Lennart som alltid tänkte på den lilla människan. Pelle minns en gång när han behövde låna till att köpa tidningar. Högst fem var tillåtet men Pelle ville ha tio. Vid kassan satt Lennart. – Du kan låna fem av Aluma och fem av mig.

ALUMA BRYTER MOT DET FÖRVÄNTADE BILD- OCH FORMSPRÅKET EFTERSOM DET GER FÖRSÄLJAREN BÄTTRE MÖJLIGHETER ATT FÖRÄNDRA BILDEN AV SIG SJÄLV OCH SITT LIV. HUR TIDNINGEN SER UT PÅVERKAR BILDEN AV FÖRSÄLJAREN. VI VILL INTE ATT PELLE SKA SÄLJA SIN UTSATTHET. HANS ARBETE SKA VARA I FOKUS.

OM LENNART eck dyker upp. mnet Lennart Thüb na h oc ma Alu g Sä mpeta att han säljare brukade tru Tidningens förste Stenshuvud då d på en busstur till en gång hängde me tutidning för e om att starta en ga en blond tjej babblad mer och tänknne mitt telefonnum hemlösa. ”Jag gav he rig”. te att hon ringer ald gget, en stöttennart en bas på by Le r va Under nio år ig faktakälla för na och en ovärderl pelare för försäljar Lennart. ygt ett år sedan avled redaktionen. För dr rje dag. Vi saknar honom va

BO RTA FR ÅN BÄN KE N Aluma har betytt hur my cket som helst för mig. Jag har blivit av med det värsta drickandet och tagit mig bort från bänken. Utan tidningen hade jag inte levt idag. Jag träffar så många människor och ofta är det bara ytliga kontakter men det känns ändå som att folk bryr sig. Det handlar ju inte bara om att sälja.

A TR OR PÅ ALUM

nde året och tror Jag är inne på sju a. Kunderna gör på att sälja Alum . Jag mår bra av mig riktigt glad att sälja.

/ Hasse Olsson Stadsbiblioteket

12

13

/ Göran Zandén Skåne


KRAVEN VAR FÖR TUFFA Hemlösheten fick ett ansikte. Så ser förra kommunalrådet Birgitta Nilsson (s) på jubilerande Aluma. – Men idag förstår jag att kraven på nykterhet var för hårda. TEXT: MARIA DAHMÉN

MITT I STÖKET inför ett besök av en grupp ryska barn, några från Tjernobyl, minns Birgitta Nilsson starten på gatutidningen. – Elisabeth Gudmundson var på mitt arbetsrum i kommunhuset många, många gånger. Aluma fick ju stöd från oss. Då pratades det mycket om hemlöshet, men få hade träffat personer som saknade ett eget hem. När så tidskriften dök upp på stan, tog debatten fart. – Folk fick en annan syn på saken när de mötte försäljarna, säger hon. Viss kritik hördes när det stod klart att duktiga försäljare minsann inte betalade skatt. – Och det talades inte så högt om att flera försäljare hade socialbidrag och samtidigt gjorde en rätt god förtjänst på att sälja Aluma. Men visst var satsningen bra. – Idag är bostadspolitiken en katastrof, särskilt i Malmö. De privata bolagen bygger bara bostadsrätter. Kommunala MKB har det inte så lätt, särskilt inte efter att den borgerliga regeringen 2006 tog bort subventionen (statliga bidrag) för att bygga hyresrätter, säger Birgitta Nilsson, numera aktiv enbart i regionpolitiken. ÄNDA SEDAN starten kan en missbrukare sälja tidningen förutsatt att hon eller han inte uppträder störande, att de kort sagt sköter sig där de 14

står. Den regeln orsakar ständigt diskussion huruvida den är bra eller dålig. Men alltför starka krav på att sluta missbruka för att få stöd och hjälp fungerar inte. Det inser Birgitta Nilsson idag. – Där tänkte vi nog fel. Det är inte så lätt att sluta med droger. Du kan bland annat bli fruktansvärt ensam. Vem vill vara utan sina vänner? Hon uppger stolt att Lönngården kom till stånd under ”hennes tid”. Här bor män med missbruk och det är inte förbjudet att dricka alkohol i lägenheten. Det leder, menar hon, till att männen själva drar ner på konsumtionen. Familjen Nilsson köper tidningen regelbundet. – Ibland har vi flera nummer hemma eftersom min man också handlar den. Jag träffar många försäljare. De har en stolthet som jag blir glad av att se. Jag hade bra kontakt med Lennart1 och med Lars2 – han som var nykter i perioder. Skriver han fortfarande?

BILD: CLINT DICKSO N

1. LENNART VAR TIDNINGENS FÖRSTE SÄLJARE OCH DÄREFTER NYCKELPERSON I ARBETET MED ATT MOTIVERA OCH INSPIRERA FÖRSÄLJARE. HAN AVLED I JULI 2010. 2. LARS FOHRMAN. TIDIGARE FÖRSÄLJARE, MEDVERKAR I HÖGSTA GRAD ÄVEN SOM SKRIBENT.

PEL LE POL IS (T.V ) MED KOL LEG A. SE TEX TEN MED PEL LE PÅ SID 10

15


DEN GYLLENE KUNDEN Isa tycker om Oscar för att han är öppen och trevlig. Staffan har fått en bredare syn på livet i takt med att relationen till Jeanette och Djemel stärkts. Willie sitter gärna på bänken och snackar med Wandy. De följande sju sidorna handlar om det viktiga mötet mellan Alumaförsäljarna och du som köper tidningen. Du är nämligen mycket betydelsefull. Detta är allmänt känt och också vetenskapligt utrett. I en studie från Socialhögskolan i Lund, där försäljarna fick svara på frågor kring jobbet med gatutidningen, lyser just mötet med dig som guld. Det glimrar faktiskt mer än pengarna.

ETT MAKA PAR – Jag tänker på Isa, säger Oscar Ruiz och plockar upp mobilen. Han har precis blivit uppmanad att kontakta en kund han känner väl och som kan intervjuas tillsammans med honom. TEXT & BILD: SOPHIE GÖST

Alumas medarbetare får genom dig en ny och ljusare syn på en omvärld de tidigare ofta upplevt som nedlåtande och orättvis. Glöm inte att köpa nästa nummer!

16

17


ÖMSINT RELATION Kunderna är jättebra. – Jag har aldrig träffat så många underbara människor som genom Aluma. Det känns härligt, säger Jeanette på sin plats vid Erikslust. TEXT & BILD: SOPHIE GÖST

DET ÄR förmiddag i Lund och staden har tagit fart. Enligt Oscar är det mest turister här under sommaren. De flesta av hans stamkunder har åkt på semester. – Det är inte alltid som man kan snacka med människor, men Isa och jag kan, säger han med mobilen mot örat. Hans lätta brytning avslöjar rötter i ett spansktalande land. Som politisk flykting kom han från Uruguay till Lund via Amnesty när han var 20 år. Han har sålt Aluma sedan nummer 6/2001 och trivs med friheten. Fast det är kallt på vintern. – Utan Aluma hade jag varit arbetslös. Jag har en utbildning och jag har jobbat hela livet. Lärare, laboratorieassistent, tidningsbud, städare och tolk. Så man kunde tro att det skulle vara lättare att få ett jobb. Men det kanske har lite med åldern att göra? När han träffade Isa för första gången stod han och sålde Aluma utanför Systembolaget i Lund. – Klockan var fem i tre en lördag och Isa kom rusande för att hinna handla. Jag frågade om hon ville köpa en tidning och vi började prata. Hon berättade att hon precis tagit sin examen vid Lunds universitet. LÖFTET HÖLLS Den dagen köpte Isa aldrig tidningen, men hon sa att hon skulle komma tillbaka veckan därpå. På avtalad tid sågs de igen. – Jag tänkte, nej hon kommer inte att dyka upp, det är bara sådant som folk säger. Men hon kom, säger Oscar och skrattar. De gick till Botaniska trädgården med varsin öl. Ett år senare står Oscar och väntar på Isa igen. Hon går tvärs över Mårtenstorget och när de båda får syn på varandra, är det som att gamla vänner äntligen får anledning till att träffas. – Då tänkte jag att Oscar måste vara en person som har mycket att berätta, någon med mycket livserfarenhet, säger Isa. Isa Doverbratt är uppväxt på Södermalm i Stockholm. Hon forskar i Lund tills 2015 då hon ska disputera i metallkemi. Oscar är redan in18

bjuden. – Då får jag ta fram kostymen och slipsen, säger han som själv har studerat biologi. Isa tror inte att hon hade gått fram till Oscar om han inte sålt Aluma. – Oscar var öppen och trevlig från början. Han ser glad ut. Trots att han kanske inte har allt att vara glad över. Han har berättat mycket för mig, men kanske inte allt. ENTRÄGEN FÖRSÄLJARE För Oscar har Aluma gjort stor skillnad. Han tycker att tidningen ger försäljarna ett eget ansvar. Att man förbinder sig till att vara nykter och trevlig. – Jag tycker att det är bra att man inte behöver vara helt fri från sitt missbruk, säger Isa. – Men man måste vara nykter när man säljer, fyller Oscar i. Den som är bostadslös är också arbetslös, resonerar han. Som arbetslös hamnar man lätt i ett kretslopp som inverkar på ens självförtroende och motivation. – Jag tycker inte att arbetsförmedlingen brukar komma med vettiga förslag. Bor man på härbärget kan man inte hålla livet i ordning för att sköta ett jobb. Oscar är en dedikerad försäljare och vill gärna sälja varje dag. Han hyr genom socialkontoret en lägenhet i Genarp och tar bussen till Lund där han hoppar på sin cykel. –Trots att jag har bott i Lund i över 30 år har jag genom tidningen fått träffa nya människor som jag aldrig skulle träffat annars. Oscars kunder är också hans vänner. – Tänk att du köper tidningen av samma försäljare varje månad. Många gånger börjar man då prata om jobbet eller annat i samhället. Man blir vänner, precis som man blir vänner på en arbetsplats. 19


JEANETTE Andersson och Djemel Wallin sitter i Folkets park i Malmö, inte alltför långt ifrån deras bostad, och pratar om Staffan. En kund som betyder mycket för dem. – Han brukar säga att vi är hans favoritförsäljare. Det känns verkligen som att han litar på oss, säger Jeanette som sålt Aluma i sex år. Djemels första minne av Staffan var att han var glad och ärlig. – Jag märkte att han släppte fram bilarna vid övergångsstället, trots att han går med rullator. Han brukar säga att han inte har bråttom när han vinkar fram dem, säger Djemel imponerat. – Han är den han är och jag tror att vi båda har ett utanförskap, var och en på sitt sätt. – Staffan sprider värme och man får ofta höra att vi har ”gjort hans dag”. Det känns skönt. Vi har en lång relation och känt varandra länge, säger Jeanette. UNIK TIDNING För Staffan Svahn tar det bara två minuter att ta sig till mataffären där paret säljer. Han tycker om tidningen eftersom den låter annorlunda människor komma till tals. Han beskriver sig själv som en nyfiken kund och känner att han har fått två nya vänner. – Mötet med dem har gett mig en bredare bild av livet. Jag tycker att de är starka och jag har sett en positiv förändring hos dem sedan vi träffades första gången, säger Staffan när vi ses. Men, tillägger han försiktigt, än så länge har jag inte frågat dem alltför mycket om deras liv. Staffan har arbetat på universitetssjukhuset i Malmö men fick lämna anställningen när sjukdomen förvärrades. I sin ungdom studerade han journalistik och idag har han ett brinnande intresse för fotografi. Teven slängde Staffan ut för länge sedan och han lyssnar mest på radio. Vi pratar kring hans relation till Jeanette och Djemel. Senare slår det mig att de talar lika försiktigt och respektfullt om Staffan, som han om dem. Som att de inte vill såra varandra. En trevande, men betydelsefull relation. – Vi har alla människor någon skavank inom oss, säger Staffan. För mig var hemlösa tidigare bara ett begrepp. Sedan insåg jag att det var människor som du och jag, fast med en annan sorts tur – otur. BOSTAD OCH VALP Paret är tillsammans sedan åtta år tillbaka och har båda ett förflutet med droger, kriminalitet och hemlöshet. Men Aluma blev hjälpen till en normal vardag. I september är det fyra år sedan de blev drogfria och de bor nu tillsammans i en lägenhet med sin hundvalp. Det var inte självklart för dem att vara Alumaförsäljare. Till en början sålde Jeanette ensam. – Jag ville inte sälja. Jag tyckte att det var pinsamt. Hade jag sjunkit så lågt, frågar sig Djemel. – Men sedan märkte han hur mycket jag älskade det och då började vi sälja tillsammans, säger Janette och skrattar. Nu känner de sig hemma vid mataffären och har lärt känna både stamkunder och personal. – Alla kunder är speciella på sitt sätt. Vi tackar alla som tar sig tid, pratar en stund och köper tidningen. Det är underbart att det finns så öppna människor.

20

21


WANDY CHRISTENSEN (T.V) & WILLIE JOHNSSON

I VÄNTAN PÅ MEMOARERNA Nästan 40 minuter försenat anländer tåget till Kristianstad. Wandy väntar i solen och hans vita hår fladdrar i vinden. Dragväskan bredvid honom är fylld med Alumatidningar. – Nu har du rätt att få pengarna tillbaka, säger han och hjälper direkt till att fixa det. TEXT & BILD: SOPHIE GÖST

HAN TALAR FLERA SPRÅK, har två vuxna barn och har varit gift. Han har arbetat som vaktmästare på Malmö Museer och som sköterska på stadens sjukhus. Sälja Aluma började han med för nästan tio år sedan. Startade i Malmö och körde sedan vidare längs Skånes vägar ända upp till Markaryd. Han bor i sin bil men sover ibland hos en vän eller tältar. Säger själv att han är hemlös. Hans adress är densamma som församlingshemmet till Heliga Trefaldighetskyrkan sedan sju år tillbaka. – Man måste vara skriven någonstans, säger han. FAVORITSTADEN Kristianstad är en speciell stad för mannen som även kallas Magnetkungen, här trivs han bäst med att sälja. Vid den stora mataffären har han många stamkunder och han känner personalen. Vi ställer oss utanför entrén och Wandy spänner fast en tidning på dragväskan. Han tar på sig en tröja, springer in och handlar en läsk till mig. Titt som tätt hälsar han på alla som passerar. En del tittar åt honom med ett igenkännande leende, andra tittar också men köper inte tidningen just idag, säger att de “måste hem med frysmaten”. När vi sitter där på bänken utanför mataffären kommer Willie Johnsson. Wandy rusar genast fram till honom och berättar om bilolyckan han var med om i förra veckan. Jag sneglar på dem från bänken och tänker att de verkar ha en fin relation. De snackar och skrattar och nickar instämmande åt varandra.

22

Willie är 73 år och pensionär. Förutom morfar är han är också en av Wandys mest omtyckta kunder. Han köper inte alltid, men han stannar alltid för att snacka. – Jag tycker att Wandy är sympatisk och vi brukar prata ganska mycket när vi ses. Hans plånbok berikas, men det viktiga är nog den sociala kontakten och pratstunden, säger Willie till mig. Wandy har passat på att gå in i affären för att handla en påse torkat kött. – Jag tycker att det viktigaste med Aluma är att folk med livserfarenhet uttalar sig, fortsätter Willie som har ett förflutet inom kommunpolitiken. När Wandy kommer tillbaka bjuder han på torkat kött. För salt, tycker Willie som tackar för sig och beger sig in för att handla. – Willie är alltid trevlig och tillmötesgående. Vi kan snacka om allt möjligt! Om livet, om politik och så brukar vi prata om våra barn som är i samma ålder, berättar Wandy. ÖMSESIDIG HJÄLP Försäljaren håller på att skriva sina memoarer och påpekar stolt att Wille redan beställt ett exemplar. En vecka efter intervjun ringer Wandy. Han vill först be om ursäkt för att han inte bjöd mig på lunch. ”Du glömmer väl inte att äta?”Men främst ringer han för att han har funderat kring sina kunder och ber mig hälsa. – Njut av livet medan ni kan. Bevara kärleken och hjälp varandra. Vi människor lär oss något nytt varje dag. Och jag tror att samarbete ger styrka.

23


PSYKPENGAR UT I SANDEN

OKUNSKAP HINDRAR HJÄLP

TEXT: JONAS SVENSSON

TEXT: PIA-MARIA BERGIUS & JAN ZACKRISSON

”De statliga bidragen till psykiatrin har inte varit effektiva.” Så skrev Riksrevisionen 2009 i sin översyn av regeringens psykiatristöd.  Miljarder har plöjts ned på psykiatrin, på åtgärdspaket, kompetensutveckling och utredningar. Men det är svårt att se några större effekter av dessa pengar.

Många gånger föregås drogberoende av olika neuropsykiatriska problem, som Aspergers syndrom. Politikern Pia-Maria Bergius (mp) och Jan Zackrisson, legitimerad psykolog inom beroendevården, vill uppmärksamma hur dessa funktionshinder kan hänga samman med missbruk.

I MALMÖ finns cirka 900 hemlösa, varav en stor del har neuropsykiska funktionshinder, NPF. NPF är ett samlingsbegrepp för diagnoser med liknande grundproblematik, som ADHD, ADD, Aspergers syndrom, autism och Tourettes syndrom. Det är funktionsnedsättningar som är mycket ärftliga. De orsakas inte av dålig uppväxtmiljö eller liknande. Däremot kan en ogynnsam omgivning göra att sjukdomsbilden förvärras. På Stadsmissionen i Malmö uppskattade man nyligen att över 70 procent av besökarna till nattjouren har någon form av psykisk ohälsa. Många av dem har hamnat utanför hela vårdsystemet. – Dagens vårdsystem är fragmenterat. Det duttas lite här och lite där. Ska man få en verksamhet att fungera för dessa individer måste vi vara mycket tillgängliga, säger Konrad Rosman, psykiater på Integrerad Närsjukvård Malmö och som en dag i veckan arbetar på Stadsmissionshälsan. ÄVEN THERESE WIHLBORG, verksamhetsansvarig på Stadsmissionen, påtalar vikten av tillgänglighet. – Många är söndervårdade sedan barnsben och har en misstro till vården. Bara tanken på att sätta sig i ett väntrum i öppenvården kan vara en enorm tröskel, förklarar hon. Man behöver inte ha några psykiska funktionshinder för uppleva långa telefonköer med automatiska knappval och röststyrningar som enerverande. Bara att veta vart man ska vända sig kan ibland vara ett projekt i sig. Om det finns ett missbruk inblandat, vilket inte är ovanligt, hamnar personer med neuropsykiska funktionshinder lätt mellan stolarna. På Stadsmissionen hade man tidi-

gare en del dåliga erfarenheter av kontakter med vården, då patienter bollades mellan beroendevården och psykvården. Och exempel på brister i uppföljning saknas inte. – Vi kunde köra en person med svår psykos till psykakuten och något senare stod samma person på trappan till nattjouren med en påse mediciner i ena handen, erinrar sig Wihlborg. Rosman och ger ytterligare ett exempel. – Någon kan tillbringa tre, fyra veckor på en psykiatrisk avdelning och bli bättre, stabiliseras. Och så skrivs man ut till ingenting. Det finns ingen planering. Idag ser situationen något bättre ut. På Stadsmissionen är de anställda mer aktiva vad det gäller att uppvakta berörda instanser. Upptäcks brister i rutiner rörande en persons rätt till vård eller andra insatser, går det iväg mejl till beroendevården, psykvården, socialtjänsten, politiker. Förhoppningen är att åtminstone någon ska ta tag i det, istället för att bara passa det vidare. KONRAD ROSMANS NÄRVARO på Stadsmissionshälsan utgör en viktig ingång till vårdsystemet. När det gäller personer med NPF, med eller utan ett missbruk, är det viktigt att fånga upp dem när de är motiverade. – Det viktigaste med min närvaro på Stadsmissionen är att få till ett första möte, att etablera en relation, förklarar Rosman. För någon med NPF är rutiner extremt viktiga, och det krävs endast små förändringar i den dagliga livsföringen för att personen ska bli mycket ångestdriven. Att leva som hemlös förvärrar förstås sjukdomsbilden. – Det handlar om sociala miljöer där det saknas fasta rutiner och tonläget är högt. Det 24

försämrar all psykisk sjukdom, förklarar Rosman. De få trygga punkterna blir då desto viktigare för dessa individer. Som Stadsmissionen. Rosman målar upp det som en ö i kaoset, där det finns någon typ av kontinuitet. Besökarna själva är måna om denna miljö. – De kan känna av när det är oroligheter på gång långt innan vi i personalen anar någonting, berättar Wihlborg. Och de säger ifrån omedelbart, att det här är en plats som ska vara lugn och att käbbel får skötas någon annanstans. – Förr kallades mammor till barn med Aspergers syndrom och autism för ”kylskåpsmödrar”. Man menande att de inte svarade på barnens emotionella signaler och att barnet därför blev väldigt självcentrerat, avslöjar Rosman. RESONEMANGET SAKNAR helt bäring och en hel föräldrageneration stigmatiserades. Idag är fördomarna kring psykiska funktionshinder inte lika utbredda. Få höjer på ögonbrynen om man berättar att man har ADHD eller är deprimerad. De som arbetar nära individer med NPF verkar rörande överens om vad som brister och vilka förutsättningarna för lyckad behandling är. Frågan är om och när de miljarder staten plöjer verkligen kommer att bli synliga utanför utredningsrum och konferenslokaler. – Vad det gäller omhändertagandet finns det mycket att göra, men attityderna har helt klart blivit bättre, sammanfattar Rosman, och lämnar trots allt en glipa öppen för hopp.

MÄNNISKOR med Aspergers syndrom1 har nedsättningar i förmågan till socialt samspel och kommunikation, ofta också vad gäller planering, organisationsförmåga, fantasi och föreställningsförmåga. De beter sig ofta avvikande och blir ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade eller blyga. Eftersom de har svårt att förstå abstrakt språk, tolkar de bokstavligt och kan inte ”läsa mellan raderna”. De har svårt att förstå intentioner, vad folk egentligen menar eller vill säga. Det gör det svårt att få och behålla kamrater och leder ofta till att man blir mobbad i skolan och som vuxen på arbetsplatsen. Det finns en allmänt spridd föreställning om att människor med Aspbergers syndrom inte är intresserade av andra människor och av relationer, men förmodligen är det snarare så att de inte vet hur man gör. OFTA UPPVISAR en person både neuropsykiatriska störningar och missbruk. Det finns vetenskapligt stöd för att cirka 30 procent i gruppen drogmissbrukare uppskattas ha en ADHD-problematik. Vad gäller missbruksproblem hos vuxna med Aspergers syndrom är inte lika mycket känt och beskrivet i litteraturen. Vissa forskare verkar mena att det är ganska ovanligt med missbruk hos personer med Asperger och att om en person med Asperger har ett missbruk, är det lätt att komma tillrätta med detta. CHRISTOPHER GILLBERG, professor i barn- och ungdomspsykiatri och en erkänd auktoritet inom det neuropsykiatriska området, menar dock att 20-25 procent av per-

soner med Asperger har problem med missbruk av alkohol och andra droger. En holländsk studie (Sizoo m.fl., 2010) visar också att var tredje i en grupp med autismspektrumstörning, där Asperger ingår, har en missbruksproblematik. Det verkar alltså vara så att det är ganska vanligt att en person som lider av Asperger, även har missbruksproblem. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför det kan bli så. EXEMPELVIS KAN dessa personer ha svårare att dricka måttligt eller förutse konsekvenserna av att använda droger. Man kan också tänka sig att de söker sig till sociala sammanhang där toleransen för det som är udda är större. En annan möjlighet är att det i hög utsträckning handlar om självmedicinering av andra psykiatriska problem som ångest och depressioner, vilket är vanliga hos personer med Asperger. Ett problem är bristande kunskap om funktionshindret både bland folk i allmänhet och bland professionella; som lärare, socialarbetare och vårdpersonal. Aspergers syndrom upptäcks ofta sent. Det är inte ovanligt att personer får diagnosen i vuxen ålder, när de redan gått igenom skolan och misslyckats med att skapa sig ett normalt vuxenliv med arbete eller studier, sociala relationer, och kanske fastnat i ett missbruk. När man väl har utvecklat ett missbruk, gör beroendet det svårt att upptäcka en underliggande Asperger-problematik.

synliga för andra på samma sätt som om man sitter i rullstol eller saknar en arm. Eftersom individer med Asperger ofta är intelligenta, och inte sällan framstår som förnuftiga och lite torra, förväntas de också förstå vad som sägs och vad som förväntas, vilket givetvis gör det mycket svårt att få adekvat hjälp från myndigheter och andra. Att de sedan på grund av sitt funktionshinder har mycket svårt att tala för sig själv och hävda sin rätt till god vård eller adekvat hjälp från socialtjänsten, gör att de ofta far väldigt illa. PERSONER MED Aspergers syndrom har rätt till stöd enligt LSS, lagen om stöd till vissa funktionshindrade, och en god levnadsnivå. Lagen ger bland annat rätt till en assistent som kan hjälpa till i kontakterna med myndigheter och att sköta ekonomin, anpassat boende och anpassad sysselsättning i form av daglig verksamhet. De flesta människor med Aspergers syndrom behöver den här hjälpen lika mycket som en blind person behöver en ledarhund.

1. ASPERGERS SYNDROM INNEBÄR FRÄMST: - begränsad förmåga till social interaktion - begränsad förmåga till ömsesidig kommunikation - begränsade, ofta intensiva intressen En person med Aspergers syndrom har ofta en eller ett par specialintressen inom vilka han eller hon kan bli väldigt kunnig. Vissa personer lyckas trots sitt funk-

ETT ANNAT stort problem är att Asperger och andra neuropsykiatriska funktionshinder är osynliga. De svårigheter man har är inte

25

tionshinder klara sig bra i samhället och nå framgång i yrkeslivet, ofta inom ett tekniskt eller vetenskapligt yrke.


SPELET SLÅ TÄRNINGEN. 1-5: ROSITA HAR NAMNSDAG 2 JULI 6: ROSITA ÄR NR 8523 PÅ SYSTEMET.

DIN MOBIL HAR BLIVIT STULEN IGEN, ANVÄND EN TELEFONAUTOMAT ISTÄLLET.

DU HAR TRÖTTNAT PÅ DIN MOBIL OCH KÖPER EN NY AV SENASTE MODELL.

OM MAN BOR UTOMHUS BLIR ASKKOPPEN LÄTT EN FUKTIG HISTORIA.

SLÅ TÄRNINGEN. 1-5: KOBEN SITTER PÅ EN KO 6: KOBEN ÄR ETT VERKTYG

P-AUTOMATER ÄR ETT JÄVLA OTYG, MEN DU VILL JU TROTS ALLT PARKERA CENTRALT.

I LIVETS HÅRDA SKOLA MÅSTE DU LÄMNA URINPROV FÖR ATT FÅ DITT SOCIALBIDRAG.

SLÅ TÄRNINGEN. 1-5: KOPPAR DRICKER MAN TE UR. 6: KOPPAR ÄR CASH I RÖR OCH KABLAR.

MÅL

DU JOBBAR ÖVER PÅ KONTORET OCH SOMNAR SEN HEMMA FRAMFÖR TEVEN.

VI VÄRDERAS ofta utifrån ekonomisk framgång, varifrån vi kommer, vår sociala status. Låt oss för ovanlighetens skull ställa detta på huvudet. I det här spelet blir ”dåliga erfarenheter” en tillgång.

MED MYNTEN DU HITTAR I P-AUTOMATERNA KÖPER DU EN FOLKÖL OCH EN MACKA

DU NYTTJAR RUT-AVDRAGET FÖR ATT FÅ HJÄLP ATT PLOCKA UPP FIMPAR EFTER DIG.

SLÅ TÄRNINGEN. 1-5: BRYNER GÖR MAN I STEKPANNAN 6: ÖGONBRYN KAN LÄTT SPRICKA

HÄRBÄRGET ÄR FULLT, MEN DU HAR PORTKODEN TILL EN VARM TRAPPUPPGÅNG

REGLERNA är simpla. Kasta tärningen för att se vem av deltagarna som inleder - lägst börjar. Följ sedan instruktionerna i rutan du hamnar på, och finn din väg till tillhörande bild. TRÅNGBODDHET: hamnar du på en ruta där det redan står en motspelare, knuffar du denne framåt till närmaste parkbänk. EKORRHJULET: hamnar du på svart cirkel får du ta ett varv i Ekorrhjulet. Flytta din pjäs till markeringen i hjulet och gå medsols nästa gång det är din tur. Ett varv räcker. Du går in i spelet igen via samma cirkel som sände dig till Ekorrhjulet. MÅLGÅNG: du måste gå i mål på rätt antal ögon på tärningen, annars får du avvakta och försöka igen nästa gång det är din tur. Lycka till!

DU VAKNAR TÖRSTIG, OCH MÅSTE LETA UPP EN VATTENKRAN PÅ INDUSTRIOMRÅDET.

START

NÄR DINA AKTIER RASAR FÅR DU SÅKLART TABLETTER UTSKRIVNA FÖR ATT LUGNA DIG.

DU VAKNAR TÖRSTIG OCH FYLLER PÅ ETT GLAS KALLT VATTEN UR KRANEN.

2- 4 DELTAGARE | 1 TÄRNING | VARSIN SPELPJÄS (MÅTTET PÅ EN ÖLKAPSYL RÅKAR VARA IDEALISKT) | ÅLDER FRÅN 11 ÅR PGA EKORRHJULETS POTENTIELLT SKRÄMMANDE KARAKTÄR FÖR YNGRE, ÄNNU OFÖRSTÖRDA, INDIVIDER.

26

27

DU BLIR NEKAD METADON OCH SJÄLVMEDICINERAR PÅ EN OFFENTLIG TOALETT.


PAUL PÅLSSON ÄR BÖRDIG FRÅN VANSTAD OCH UTBILDAD UNDERSKÖTERSKA.

POLISENS FAVORIT – Du är vår trevligaste fyllehund. Sagt av poliser i Malmö som bromsade in piketen i höjd med Paul Pålsson. Han var pank och på väg hemåt efter en natt i finkan. Alumas trotjänare erbjöds skjuts och tackade ja. TEXT: MARIA DAHMÉN BILD: JOHAN SUNDELL

DET ÄR det där med spriten. Paul har tampats med vätskan i två decennier. Emellanåt har nyktra perioder gjort livet lättare, andra gånger har supandet lett till sjukhussäng och förlorad lägenhet. I tidningen har han synts då och då. En gång på besök i Turning Torso, under bygget av den, blev han inte särskilt imponerad av den sneda lägenheten med runda badrumsfönster och diverse tillbehör. – Vinkällare? Äh, det är väl inget att ha. Möjligen till att ställa bildäck i. Bostad har Paul haft lite varstans i staden. Vallhem, Västerhem (saligen avsomnat), La Casa. Sedan en tid tillbaka går han hem och lägger sig i trean i Beijers hus, Kirseberg. – Två till bor där. En är sällan hemma och den andre snackar jag inte med. Jag sitter oftast inne på mitt rum. Under 2,5 år hade han en egen bostad, i andra hand via socialtjänsten. Trivsamt ställe som tyvärr togs ifrån honom. Efter trassel med några hyresinbetalningar och en blöt kväll som slutade med blodförgiftning, tvingades han börja om i boendekarusellen. Alumajobbet då – hur ser han på åren som gått med denna produkt i näven utanför Centralen?

28

– Tja, tidningen är väl som den alltid varit. Men vår nya lokal är sämre. I den förra kunde man sitta och snacka med folk och ha lite större utrymme, säger Paul med sin välkända, lätt släpiga stämma. – Mina kunder har sällan några åsikter om innehållet. Fast ibland har någon sagt att den är jättedålig. Jag tycker det är bra om den handlar om oss som säljer. Mångas åsikter om påverkade tidningsmän känner Paul förstås till. – Själv dricker jag då och då, men aldrig så det luktar när jag säljer. Senaste jobbet förutom Aluma hade han som husmor och vaktmästare i Kirsebergs församling. Och det är med kyrkan han skulle ta kontakt om gatutidningen plötsligt skulle försvinna. Annars är Paul numera ganska bra på att fixa vardagen. Viktiga räkningar betalar han hemmavid via lånad dator. Gå till banken är det inte längre tal om. Paul Pålsson är en av tidningens mest rutinerade försäljare och anser att Aluma behövs. – En del jag pratat med, och som skulle kunna sälja den, vill inte eftersom de tycker det är förnedrande. Det är det inte.

29


printing annons

BILD: SOPHIE GÖST

FINNS DET HEMLÖSA? HUR MÅNGA TIDNINGAR SÄLJER DE? Det är är den vanligaste frågan jag fått genom åren. Jag brukade förklara att eftersom den dåvarande upplagan på 23 000 ex såldes av cirka 100 försäljare, blev det 230 tidningar per person och månad, 2300 kronor (de betalade då tio kronor per tidning och sålde den för 20). Vissa sålde förstås färre och andra många, många fler. När en hemlös man eller kvinna registrerar sig som försäljare har de år av misslyckanden bakom sig. Det kräver mod att sälja en gatutidning och när de lyckas blir de oerhört stolta. Den vanligaste kommentaren som nya försäljare ger efter att ha sålt sina första exemplar är: vad folk är trevliga! En sak vet jag: det är “storsäljarna” som efter en längre period på Aluma är de som fortast går vidare till ett eget boende. Jag vet också att det inte är pengarna som spelat störst roll, utan alla möten under jobbet. Ju fler sålda tidningar, desto fler möten och desto fler människor som sett och gett försäljaren positiv bekräftelse. DEN NÄST VANLIGASTE FRÅGAN: varför finns det hemlösa? Självklart finns det lika många anledningar som det finns hemlösa. När jag började arbetet med att starta Aluma ville jag också förstå varför någon blir hemlös. Alf Roijler, som då var ordförande i Hemlösas förening, förklarade: det finns en tragedi bakom varje hemlös. Om man bortser från de strukturella orsakerna bakom hemlöshet, är låg självkänsla

30

en gemensam nämnare. Om man inte anser sig vara värd att bli älskad, ser man till att förstöra kärleksrelationen. Anser man sig inte vara värd att lyckas, ber man inte heller om hjälp. Flera försäljare har berättat om fysiska och psykiska övergrepp och trauman de varit med om. Dessa har de sällan talat med någon om utan försökt hantera på egen hand enligt principen “ensam är stark”. Ofta har de tagit till droger för att trubba av känslan av sorg, smärta och saknad. JAG KONSTATERADE ganska tidigt att det inte gick att tjata sig till förändring eller att någon ska sluta knarka. Inom missbruksvården talas det om att en missbrukare måste nå sin “personliga botten”. Ett diffust begrepp som jag aldrig riktigt förstått mig på. När jag lyssnade på Jana Söderberg, som bland annat föreläser om självkänsla, förstod jag desto mer. Hon förklarade att det är först när man kommer i kontakt med sina känslor som förändring är möjlig. Det förklarar varför flera försäljare förändrat sina liv när de ställts inför valet: drogerna eller livet. Det var just det som hände Lennart på Aluma. Efter ett helt liv som kriminell missbrukare, kollapsade han och fick beskedet att han skulle dö om han fortsatte att knarka. Han valde livet och levde drogfri i tio år, varje dag med en omistlig livsglädje. Han tyckte det var kul när en av de polismän som många gånger jagat honom, kom in till Alumas kontor, tog i hand och sa: “Jag måste se på underverket för att tro på det”. 31

Under åren har Lennart betytt oerhört mycket för väldigt många. Inte bara för försäljarna utan för alla människor han mött. Han älskade att hålla föredrag, att berätta om sitt liv, sina tankar och erfarenheter. Lennart är ett bevis på att det inte går att förutse vem som ska göra stordåd. När man förstår detta, blir det klart att man måste skilja på det någon gör och vem den personen är. För drygt ett år sedan intervjuade jag Pierre Brousse som jobbat med tunga narkomaner i tjugo år. Jag bad honom summera sin tid inom missbruksvården. Han svarade: “Det finns fyra sätt att hantera problem: du kan slåss och göra dumma grejer, du kan medicinera bort det med lagliga eller olagliga preparat, du kan trycka undan det men då får du ont i kroppen och blir sjuk eller så kan du tala om det.” Nu åker han runt och får ungdomar att själva berätta om allt det som är jobbigt och gör ont. Jag önskar att alla hade möjlighet tala med någon som Pierre. Jag är övertygad om att när vi inser vår kapacitet blir vi starka. Är vi dessutom kloka så stöttar vi varandra. I ett sådant samhälle borde det inte finnas hemlösa som säljer en gatutidning. Jag hoppas innerligt att Aluma inte fyller 20 år. / Elisabeth Gudmundson Grundare av Aluma


LOTTENS LIV SOM BOK TEXT: JENNIE JÄRVÅ BILD: ANNA STRAND & SOPHIE GÖST

KAPITEL ETT

M DÅ:

NU:

KAJSA 1 ÄR så beslutsam att lyckas med nykterheten att hon innan avgiftningen bad Malmö Akademiska Sjukhus att hjälpa henne.

DET FINNS massor att berätta om Lotten Säfströms liv. Så mycket att det fyller en bok.

De bestämde tillsammans att hon varje dag ska infinna sig för att blåsa och lämna urinprov. Dessutom ska de utan förvarning ta blodprov då och då. Självklart gör hon det här för sin fyraåriga dotter, men poängterar att det framför allt måste vara för hennes egen skull. Annars håller det inte i längden. Till vintern kommer dottern hem från fosterfamiljen. Och innan dess är de nya tänderna på plats. En vardag med mat- och sovtider och bokade aktiviteter är viktiga nu. – Bara att ta en fika är en stor förändring. Ett tag räknade jag allt i öl och ett vanligt fika är ju värt fyra burköl, säger Kajsa och berättar att den största utmaningen ligger i att vilja ha ”vanliga grejer”. Kajsa ser stolt och strålande ut när hon berättar att hon inhandlat en handmixer som hon fixar näringsrika drycker med. Närhelst det går cyklar hon till Ribban och badar, mediterar, går till biblioteket eller gör annat som hon mår bra av. Att ta hand om sig är något Kajsa måste lära sig. Hon har visserligen skött sig själv sedan väldigt unga år men det har mest handlat om överlevnad. – Jag skakar av nervositet, men det känns som att jag har hela livet och världen framför mig.

För fem år sedan träffades vi för en intervju (se bredvid). På lite skakiga ben hade hon precis lämnat 25 år av missbruk och hemlöshet bakom sig. Siktet var inställt på att dottern skulle få flytta hem. För att det skulle lyckas så var Lotten tvungen att få tag på ett sådant. Fem år senare ringer hon mig igen. Jo, det är så att hon har skrivit ett bokmanus om sitt liv. Är jag intresserad av att läsa det? Tvåhundra sidor sprutar ur skrivaren. På dem finns resan från treåringens bestämda beslut om att inte ta skit, till dagens liv med dottern i ett eget hem. Där emellan flyr hon polisen, är blottställd i Europa och förnedrar sig. Jag läser och berörs. I manuset får jag till slut följa med in i hennes tidiga tillfrisknade. Hon beskriver det vansinne hon levt i och hur sjukt det tedde sig i ljuset som kom med friheten från drogernas inverkan. Lotten lyckades. Det väl odlade främlingsskapet – som att kalla midsommarafton för amatörernas julafton – är i dag inte välkommet. Hon ber om hjälp och försöker ta till sig vad ”vanligt folk” gör om dagarna. Hon vill vara en del av något. Hon och dottern lever ett fint liv med mycket närhet. Men den berättelsen kommer i nästa bok. På följande fyra sidor publicerar Aluma ett utdrag ur Lotten Säfströms kommande bok.

1. Kajsa heter egentligen något annat. Med bara fyra månaders nykterhet är hon rädd för att pressen på henne kan bli för stor. Men hon vill ändå dela med sig av det positiva.

Texten är tidigare publicerad i Aluma 7/2006

Lotten Säfström söker ett förlag. Tills boken kommer ut kan man följa hennes blogg: www.lottensafstrom.blogspot.com 32

amma vägrade att låta mig ta en läsk. Hon var helt omöjlig! Jag bestämde mig för att rymma. Jag packade två påsar fyllda med serietidningar, vilka var mina viktigaste ägodelar, och klädde på mig. Min bästis som också var vår närmsta granne, bodde 50 meter bort och jag kånkade och slet genom den halvmeter djupa snön i två omgångar. Det var tungt för en treåring! Mitt beslut kändes sorgligt men jag bet ihop gråten när jag hämtade den sista kassen och tog ett tyst farväl. Vi lekte i vad som kändes som en evighet innan det var dags för middag. De berättade vad de skulle äta och det var något jag absolut inte gillade. Jag ville ha ”riktig” mat. Så när min mamma ringde och ville prata med mig gick jag med på att komma hem. Men inom mig hade jag tagit ett beslut. Vad som än hände skulle jag inte låta någon såra mig på det sättet igen. Att behöva gå hem igen, två vändor med min tunga packning, kändes fruktansvärt förnedrande för mig. Yttre omständigheter skulle inte få knäcka mig igen! Ingen pratade om det som hänt, vad jag minns, om någon gjorde det var det inget som nådde fram till mig. Så började min medvetna vandring på isoleringens och utanförskapets väg. En annan gång sade min pappa till mig: ”Så där kan du inte tänka Lotten!” Jag var lite större då, men högst fem år eftersom vi fortfarande bodde i Sverige. Min reaktion var att slå ifrån mig det han sade och det utan minsta tvekan. Jag kommer ihåg att jag tänkte ungefär så här: ”Det är precis vad jag kan och precis vad jag gör och precis vad jag tänker fortsätta göra och du kan inte göra något åt det!”. Men jag sade ingenting och minns inte heller om vi pratade mer om det. Gjorde vi det så var det som vanligt inget som nådde in i mig. Jag var redan fullfjädrad i att slå ifrån mig. Mig kunde ingen rå på. Trodde jag. Men där hade jag förstås helt fel. Som människa har jag alltid andra människor i mitt liv. Jag trodde att jag kunde klara mig utan andra. Eftersom jag levde i en, av mig själv, fabricerad värld där jag kämpade med att försöka vara oberörbar krockade jag hela tiden med min omgivning och min utanförskapskänsla blev allt starkare ju hårdare jag försökte stänga omvärlden ute. Vid varje sådan krock förstärkte jag den mentala muren mellan mig och omgivningen. En härdning som mer och mer stängde inne den spontana och kärleksfulla lilla tjejen som egentligen var jag. Jag lärde mig läsa i fyraårsåldern men jag fick inte läsa efter en viss tid på kvällen. Självklart, tycker jag som förälder idag, men som barn såg jag det som en enorm orättvisa. Jag protesterade inte så mycket utan gjorde som de sade, men jag hade ju bestämt mig för att inte låta andra knäcka mina begär och jag började smida planer. När min kära och mycket religiösa mormor kom på besök bad jag henne om något som jag visste skulle göra henne lycklig att få ge mig. Det var en liten modellkyrka med en liten glödlampa inuti. Den hade jag sedan under täcket på kvällarna och läste precis så länge som jag orkade. En stor seger för mig och den tillfredsställelse jag kände blev liksom ett bevis på att jag gjort rätt och att jag kunde sörja helt själv för mina behov. Visst hade jag kompisar och visst hade jag en relation till mina föräldrar, mina två småsyskon, släktingar och de barnflickor som ofta hade hand om oss tre syskon. Som min mamma berättat för mig var jag ett väldigt lugnt barn. Inte undra på det så många planer som jag var sysselsatt med att smida. Jag hade hela tiden tankar som centrerade sig runt hur jag skulle kunna fylla mitt inre tomrum som ständigt gapade efter påfyllning av yttre tillfredställelse och jag utvecklade metoder för att slippa mina obegripliga och starka känslor. Jag kommer ihåg att jag alltid hade fullt upp med än det ena och än det andra som skulle göra mig gladare. Jag brukade packa en matsäck och traska iväg längs grusvägen utanför vår tomt. Inte så 33


väldigt långt men tillräckligt för att jag skulle känna frihet och spänning i mitt äventyr. Det var i sådana stunder jag kände mig fri eftersom jag kunde slappna av när jag inte behövde spela inför andra människor - det var alltid en ansträngning att vara med andra. Samspel och samvaro föll sig aldrig naturligt. Jag tänkte alltid på hur, vad eller när jag sade något och hur, om eller varför jag skulle göra saker. En stark känsla var ensamheten trots att jag hade sällskap. När jag fick vara för mig själv och visste att jag inte skulle bli störd infann sig en känsla av att vara själv istället för ensam, och med den en förnöjsamhet. Hade jag kunnat hade jag nog valt att vara ensam jämt, men så fungerar ju inte livet. Utåt sett hade jag en bra grund i livet. Min mamma var en ”kändis” inom modebranschen, min pappa var högutbildad och mycket ambitiös, mina far- och morföräldrar var engagerade i sina barnbarn och vi hade täta band inom släkten. Vi gjorde ”riktiga” släktsaker tillsammans som att fira högtiderna enligt traditionerna. Jag hade också mycket friluftsliv, musik och kreativitet som intressen och de fanns det mycket utrymme för. Vi hade täta besök av mina farföräldrar och min mormor medan min morfar alltid stannade kvar uppe i Norrland för att sköta om deras hem. Vi åkte också ofta för att hälsa på dem. Att få åka hemifrån var en viktig krydda i min tillvaro. Äventyret var på heltid då och jag behövde inte skapa en flykt eftersom jag var mitt i en utflykt. Mina farföräldrar bodde i ett radhus i en idyllisk stadsdel i en mindre stad i mellansverige. Familjen lät oss barn röra oss fritt runtom i kvarteren och gränserna satte jag naturligt med avstånd och vägar. Jag hade många speciella ställen jag kunde ta mig till och jag ordnade alltid så att jag hade mycket att göra. …// Det märktes inte utåt hur jag kände mig inombords. Jag var vältalig, väluppfostrad och höll mig noga till regler för att inte hamna i konflikt med min omgivning. Att känna gemenskap var något alla trodde att jag gjorde eftersom jag kunde spela spelet med att umgås, men det var bara på ytan. Charmig är ordet mina nära använder för att beskriva det barn de trodde att jag var. Charmig, duktig och självgående. Inget problembarn överhuvudtaget. Det var svårt att upptäcka hur jag egentligen uppfattade världen eftersom jag var så anpassningsbar. Jag såg till att passa in för att slippa hamna i konflikter med min omgivning. Jag kände mig alltid åtskild och som om jag stod utanför och kikade in på hur andra gjorde och förde sig. En gång när vi var bortbjudna på middag satt jag kvar med de vuxna när de andra barnen sprang iväg och lekte. Jag brukade tycka om att sitta och lyssna och studera hur de umgicks. De drack, inte så att någon var väldigt full, men det räckte med något glas för att jag skulle uppleva förändringen. Jag satt där och tyckte att de var lite obehagliga och löjliga, så som barn ofta uppfattar vuxna som druckit, när jag plötsligt blev påkommen av en kvinna. ”Sluta titta på oss så där. Det känns som att du ser rakt igenom oss,” utbrast hon och det märktes att hon var verkligt illa berörd. Jag blev ombedd att lämna bordet av mina föräldrar och reagerade mycket starkt på att ha blivit sedd av en annan människa på det sättet. Min egen familj och släkt var kanske så vana vid mitt sätt att de inte reflekterade över mitt beteende, för så här gjorde jag jämt. Det blev ett sorts uppvaknande, en insikt om att andra hade integritet och jag blev mycket försiktigare. Efter det utvecklades jag till en ny nivå i att dölja vad som rörde sig inom mig. Jag lät rädslan av att bli upptäckt styra mig och mina möjligheter och min villighet till att delta i umgänge med andra försvagades ännu mer. Till en viss ålder tror jag att det här kan vara ett stadium i alla människors liv - det vill säga jag versus dem, men jag utvecklades aldrig igenom det till en naturlig upplevelse av tillhörighet och att utveckla förmågan till sunt samspel. Självcentreringen förblev grunden i mitt världsperspektiv. När jag var fem år fick min pappa ett jobb i Jordaniens huvudstad Amman och tillsammans med en barnflicka flyttade hela familjen utomlands. Det var en guldkant i min tillvaro att få kasta sig ut i den okända världen och även i min hemmiljö blev flykten i äventyret nu på heltid.

KAPITEL ÅTTA: … // De närmsta åren är en enda röra. Jag skaffade egen andrahandslägenhet ett tag genom en av tjejerna i det gamla Stockholmsgänget. Simon och jag var tillsammans men isolerade oss alltmer från de gamla vännerna och även de nyare vi skaffat. Vi arbetade båda två men han hade sagt upp sin gamla anställning och skaffat en ny och jag gick på dagförmedlingen och arbetade mycket på lunchrestauranger runtom i Stockholmsområdet. Det var fortfarande mycket äventyr och ”fester” men mitt missbruk hade förlorat sin charm nu och för all framtid. Det var nu ett nödvändigt ont hela tiden - att handla, fixa, vara beroende av kontakter och systembolagets tillgänglighet och att hålla måendet i styr med att dosera än upp och än ner. Jag var så less på det. Jag försökte göra en yttre förändring igen och ordnade ett jobb på ett kristet hälsohem mitt i skogen i Närke. Jag tänkte att jag skulle kunna få distans till mitt beroende där och börja om på nytt. Jag gjorde slut med Simon eller om det var tvärt om. Jag har ingen aning om vem av oss som sa stopp den gången, men 34

for iväg gjorde jag i alla fall, med alla mina ägodelar i en ryggsäck. Jag som var emot religioner hade hamnat på ett väldigt konstigt ställe. Det var en sektmentalitet som rådde bland de som jobbade där. Själva området var stort och inkluderade en hel by där det bara bodde folk som var med i den här speciella församlingen och där de flesta arbetade med hälsohemsverksamheten. Jag skaffade som vanligt inga vänner i arbetsgruppen utan levde och arbetade för mig själv. När jag tänker på det kanske människorna där var hur vänliga som helst men att min attityd och mina drogskador på insidan gjorde att andra instinktivt höll sig undan mig. Jag skötte mitt jobb ett par månader men till slut blev det för känslomässigt tufft för mig att vara isolerad i den här intima miljön. Jag ringde Simon och vi kom överens om att jag skulle bo med honom igen. Den här gången kom vi överens om en del grundregler innan jag flyttade in och de handlade mest om respekt för varandra och våra individuella val. Vi tog ett ”vuxet” och, så gott vi kunde, genomtänkt beslut om att vi skulle satsa på vår relation den här gången. Vi började bränna och sälja hembränt utöver våra arbeten. Det skulle, som allt annat vi företog oss, vara storslaget och vi lånade en hembränningsapparat på 80 liter och kolade det flera gånger så det blev den bästa sprit som gick att göra på hemmaplan. Vi fick många kunder både privat och i restaurangbranschen ganska fort. En sak som jag förstod var att jag inte kunde dricka spriten på grund av mina alkoholskador, så allt gick faktiskt till försäljning. Det här var starten på vår gemensamma bana med försäljning av droger och vi var duktiga på det. Vi höll budget, var stenhårda med kvaliteten och lurade ingen, så affärerna gick strålande. Det var inga stora pengar i det men vi fick en grundkunskap i att bedriva handel tillsammans. Jag hade ju en hel del erfarenhet sedan tiden med Johan men en ny affärspartner kräver nya metoder och vi fann varandra väldigt bra och snabbt i det här. Samtidigt började Simon arbeta som jag och vi tog olika jobb på dagförmedlingen. Vi hamnade på en av Stockholms mest kända innekrogar och var där ganska länge. Vi hade båda utseende och arbetsförmåga som hjälpte oss på traven i allt vi företog oss. Vi jobbade på en mer exklusiv medlemsklubb ett tag och för ett företag som ordnade temafester för framgångsrika entreprenörer, bland mycket annat. På många ställen fick jag stanna längre perioder. Mitt i allt det här ökade mitt användande av de tre droger jag nu hade i mitt liv. När allting var på topp fick vi veta att han som vi hyrde lägenheten av skulle flytta hem igen. Vi fick tag på en bostad i andra hand men där var det en full man som kom och knackade på mitt i nätterna, så vi frågade en gammal vän till mig från tiden med Johan som flyttat till stan om vi kunde bo hos honom ett tag. Och det gick bra. Den här killen var tyngre än vi i sitt missbruk och hade diabetes. Här började jag att använda sprutor. Ytterligare en gräns som jag sagt till mig själv att jag aldrig skulle gå över. Näst efter alkoholen var det den näst bästa ”kicken” jag haft. Mitt användande av amfetamin blev vardag. Fortfarande så tog jag små mängder så att jag kunde sova och jag fick tillbaka mitt jobb på varuhuset i city så att jag slapp stå i dagkön längre. Men det höll bara några månader. Sedan tog försäljning av diverse droger över min försörjning på heltid. Ibland åkte jag in till stan och ordnade arbete för dagen och en period jobbade jag för en man som hade antik- och andrahandsbutik under Sergels Torg men det höll inte något längre tag. Det blev så att vi betalade hyran med att handla allt till hushållet åt vår värd, städa lägenheten och ge honom droger. Vi bodde där i över ett år och jag blev mer och mer fjärmad från allt förstånd och normalitet. Nu hade jag uppnått en ny höjdpunkt i min karriär. Vi flyttade ut därifrån när ett annat par flyttade in och nu blev det dags att ta det sista språnget ut i hemlösheten. Vi flyttade bokstavligt talat ut. Jag var utbränd vid det här läget, av både försäljning och intag av droger och vi började spåna på om vi skulle bo utan lägenhet istället för att betala hyra till någon. Sagt och gjort, vi flyttade in i källaren under den lägenhet i centrala stan som vi bott i innan. Vi hade sparat en nyckel som gick till källaren i den trappen. Att försvara hemlöshet inför mig själv krävde att jag överträffade alla tidigare utvecklingsnivåer på mina försvar inför mina livsval. Jag som växt upp i överflöd och lyx kände faktiskt av ett molande misshag inför att bo så torftigt- och att tvivla gick inte an! Så fort en sådan obehaglig känsla gav sig till känna tryckte jag ner den med argument frammanade med en militärisk disciplin och en mental urstyrka. Jag kunde inte backa nu. På ett sätt var att leva så här det ultimata resultatet av alla argument jag byggt upp dittills och nu fick jag upp till bevis! 24 timmar av dygnet gick åt till att vakta på mina tvivel och rusta för denna nya, råa existens. Jag var duktig på att intala mig och stänga av mina känslor och med drogernas hjälp normaliserades även den här tillvaron snart. Att vara utan bostad fick stora konsekvenser för mitt arbetsföra liv. Det gick inte lika bra att sköta ett jobb utan säng, kök och dusch. Jag hankade mig fram på daglöner till och från och att sälja hasch i Vasaparken. Oftast sov vi i källaren men det blev också andra ställen som trappor, tunnelbanan, pendeltågen 35


och andra gömslen. Äta gjorde jag på jobbet, på restauranger, ute på stan på någon bänk eller i källaren, och duscha gjorde jag på centralstationen eller hos någon kompis. Jag upplevde mig ändå friare än någonsin tidigare i mitt liv. Nu behövde jag bara leva för dagen och bara använda de pengar jag fick in till det jag brydde mig mest om- att vara berusad. Det var en känsla som övervann allt det svåra med att vara uteliggare. Med mina vanföreställningar och av drogernas inverkan på mitt förstånd tyckte jag verkligen att jag hade världen för mina fötter.

KAPITEL NIO Jag minns att vi firade julafton med att stjäla mat i närbutiken där vi varit stamkunder sedan vi bott i kvarteret och sedan gick vi bort till Vasaparken för att sälja hasch. Det kom bara en kund, en ”kostymnisse” som gnällde över släkten hemma vid julbordet. Jag fick en inre bild av värme, gemenskap och en sagolikt fin julgran och det smärtade till i själen, men som vanligt stängde jag resolut av den känslan och målade över den med desperata teorier om hans förljugna slaveri i den här hemska världen. Jag var minsann befriad från att behöva smyga och krypa för någon. Men sorgen gick bara att försöka skyla över, innerst inne var den kvar och sann. Det var väldigt ansträngande att på ett omedvetet plan hålla den här hårda attityden vid liv. Att leva så här höll i många månader. I ”vår” källare hade vi en bred, tjock madrass, sängkläder, rinnande vatten med tillhörande golvbrunn så vi kunde dricka och tvätta oss, och till och med en TV. Där gick det också att stänga om sig- det var i ett ventilationsschakt där det fanns ett handtag på insidan som man märkligt nog kunde låsa från insidan så att ingen kunde öppna utifrån. Det gick alltså att sova utan att behöva oroa sig för att någon skulle komma och överraska en i sömnen. Men vi var bara där när vi skulle sova. Annars var det att vandra i stan som gällde när jag inte var på jobb. Jag kunde varje gatsten i city till slut och även det här obundna livet började bli slentrian. Det kom en vändpunkt för mig i en mycket förnedrande händelse. En kväll hittade vi en port som var öppen i ett bostadsrättshus på Södermalm. Vi var väldigt trötta och effekten av drogerna vi använt den dagen började avta. Soprummet var öppet och luktade inte alltför illa så vi bestämde oss för att sova där. Vi hade aldrig legat så sjabbigt innan. Jag hade en klar känsla av förnedring men vi hade ju ”varandra och friheten” så jag försökte skratta bort det. Vi låg där och höll om varandra och jag var nära att somna in när soprumsdörren drogs upp. Där stod en kille i vår ålder, hel och ren och mumlade något om att vi inte kunde sova där. Jag som redan kände att det var ovärdigt att sova i ett soprum reagerade med alla taggar utåt. Min åsikt om att Jorden var vår födslorätt och att vi var offer för ett sjukt system överväldigade mig. Jag skrek inte på honom men jag använde en överlägsen ton när jag upplyste honom om att Simon faktiskt var född på Södermalm och att få sova en natt i hans soprum inte var mycket begärt. Killen var väldigt ödmjuk och artig och han stod på sig så vi gick utan att göra något större väsen av det. Men det kändes! Mariatorgets tunnelbanestation var fortfarande öppen och vi plankade in till tåget. Det som hänt blev till en skrällande väckarklocka inom mig. Simon var ju högt utbildad och jag kom från en uppväxt i materiellt överflöd. Jag ville inte hamna i liknande eller värre sovplatssituationer igen! Jag berättade för Simon om den varan jag brukade stjäla innan vi träffades. Jag hade hållt det hemligt som en utväg för mig själv fram till dess. Men nu var vårt förhållande stadigt sedan en lång tid och jag förstod att vi verkligen behövde göra en radikal förändring. Vi bestämde oss för att räda hos de handlare som det gällde under några dagar så att vi kunde köpa en bil att bo i. Sagt och gjort, inom några få dagar var vi stolta ägare till en begagnad SAAB. Simon som var händig och uppfinningsrik gjorde om inredningen så att vi smidigt kunde omvandla sätena till en bekväm dubbelsäng på kvällen och vi körde till vår källaradress och hämtade våra sängkläder, pinaler och TV:n som fungerade med bilbatteriet. Nu var livet förnyat igen och med en värmefläkt som vi kunde ansluta till oskyddade elurtag levde vi mycket nöjda med oss själva och vår nya bostadssituation kvar i Stockholmsområdet på olika avsides parkeringar. Det här fick ett abrupt slut. Vi vaknade en natt av att vi blev belysta med ficklampor. Det var polisen som undrade vad vi var för ena. Vi hade legitimationer båda två så de kunde se att vi var skrivna i stan och vi drog en rövarhistoria om hur våra hemnycklar var på vift. Vi höll bilen i fint skick på insidan men de undrade lite över hur välordnat vi hade det med dubbelsängen. De gav sig av och det gjorde vi med. Nästa natt sov vi på ett helt annat ställe och vaknade av samma visa med samma poliser! Helt otroligt i Storstockholm. Vi tog det här som ett tecken på att Stockholm var uttjänt för vår del. Det var dags att använda hjulen vi köpt. Vi tog kontakt med en av våra langare och med bagaget fullt med droger styrde vi kosan mot Göteborg.

36

37


LARS BYLUND, WWW.LARSBYLUND.COM

38

39


ALDRIG GER HON UPP

“VAD ALUMA BETYDDE FÖR MIG? INTE VAR DET FÖR PENGARNAS SKULL. NEJ SNARARE ATT JAG FICK NÅGOT ANNAT ATT TÄNKA PÅ.”

Vi gamlingar. Så beskriver Eva Mangs det gäng hon umgicks med under de första intensiva åren med Aluma. Hon saknar dem alla. Några säljer fortfarande men flera är döda. – Tiden går så in i hundan fort! TEXT: MARIA DAHMÉN BILD: SOPHIE GÖST

DENNA AUGUSTIMÅNAD är livet lugnt. Inget missbruk, ”inget rännande på stan” och inga uppträden. Istället har Eva ett eget rum och äter, röker, snackar och ser på teve under normala omständigheter. Sedan några månader bor hon på Rebo, en kommunal inrättning som gjort det möjligt för henne att ta igen sig och ordna upp tillvaron. Numera fri från hyresskulder ges en chans att greja med bland annat sjukpension och nya tänder. – Vi som bor här får fixa sådant själva, men de anställda stöttar. Du kan ju inte bara ge upp. Mycket är lättare nu när jag har en adress och gott om tid. Förresten är det nästan för gott om tid här, jag har blivit lite slö. De tidigare kunderna utanför livsmedelsbutiken vid Triangeln borde få träffa dagens Eva. Åldern syns i ansiktet, ”usch vad jag ser skrynklig ut” (tittar på datorns högupplösta porträttbild) men annars är hon en alert fembarnsmamma som just inköpt två nya glasögon, varit hos frisörskan och håller i saftglaset med stajlade naglar. – Vi har en kvinnogrupp här och häromveckan träffade vi en tjej som hjälpte oss att bygga naglar. EVA HAR BESTÄMT SIG Hon säljer inte längre men snackar fortfarande, nästan dagligen, med människorna som rör sig runt Aluma. När hon inte har något särskilt för sig, cyklar hon iväg neråt stan och tittar in på redaktionen, Stadsmissionen eller träffpunkten Värnan. Denna totalnyktra vardagslunk är ny.

40

För 15 år sedan valde hon en månad på behandlingshem istället för fängelse. Den kuren höll inte i sig. För något år sedan provade hon på ett liknande ställe, fast bara i två veckor. Innan Rebo höll hon till på ett boende för aktiva missbrukare mitt i Malmö. – Först ville jag inte hit men sedan ändrade jag mig. Jag behöver tid att tänka. Nu är vi många som håller tummarna hårt för henne. När jag säger det ler hon svajigt. – Jag orkar inte leva som jag gjort längre. Och jag vill inte dö i förtid. På Aluma hade hon det bra även om det ingalunda var ett lätt beslut att börja sälja. – Skulle jag verkligen? Men grabbarna där peppade mig. Till sist tog jag mod till mig. Försäljningen gick över förväntan. Massor med människor, ett köpcentrum tvärs över gatan och så yviga Eva som ibland tog sig ton. Det blev hennes ställe. – Tänk, folk gav mig stickade mössor och vantar på vintern. Jag kunde bli så rörd att jag gick in på Alumakontoret och grät. Och där fanns ju Lennart. Honom saknar jag, fast att han ibland skällde på mig när jag bråkade. – Idag är det så många nya ansikten. Vi gamlingar kände oss som ett gäng, vi kunde prata med varandra och vi var alla i samma situation. Hasse, Tommy och Pelle… de säljer ju fortfarande. Men Janne och Frasse är borta. INHOPP I REDAKTIONEN Ofta ställde sig Eva på sin säljplats vid butiksentrén efter en natt i ett blött tält, i en dragig

41

port eller ett ogästvänligt garage. Hon har en massa historier om de ”ambulerande” som de kallades i kommunens statistik över hemlösa. Några har det gått riktigt bra för, mot alla odds. – Anders? Javisst, han och jag tältade ihop. Bor på Per-Albin numera. Vad gäller själva tidningen blir Evas svar mer svävande. Men hon kommer ihåg särskilt ett nummer strax för jul 2004. Hon ville ha in några texter om hemlösa kvinnor och hade sagt åt några väninnor att komma till redaktionen. – De dök aldrig upp och numret var nästan färdigt. Men jag lyckades få journalisterna att ändra i innehållet och skriva ett par sidor om mäns våld mot kvinnor, däribland en intervju med sjuksköterskan på Stadsmissionen. Jag var med på en hörna. Den tidningen blev uppskattad. Fem barn har Eva satt till världen, samtliga med kejsarsnitt. Sista gången höll det på att gå riktigt illa. – Jag såg de grönklädda människorna i förlossningsrummet ovanifrån. Sju barnbarn. Hon har inte sett dem på länge men pratar med de äldsta på telefon. Jag undrar vad hon funderar på framåt kvällen, nära inga fler aktiviteter eller möten väntar och hon kan stänga dörren till sitt rum, lägga sig på sängen och låta tankarna flyga. – Nej, det vet jag inte vad det skulle vara. Det får jag ta senare. Allt sånt får bli senare.


”DET ÄR INGEN SOM SÄTTER SIG PÅ MIG IDAG. DET ÄR INGEN SOM BÄR HAND PÅ MIG LÄNGRE.”

ÄRRAD MEN NÄRA TILL SKRATT Det finns ett kafé på Möllevången som inte befolkas av uttråkade medelklasshipsters med bröstfickan full av klubbflyers. Café Möllan i kvarteret Leonard drivs av Kamratföreningen Comigen, ”för nyktra medlemmar”, och är en tillflyktsort för väderbitna. Här finns Carina Lundberg, för några år sen Vellinges enda auktoriserade Alumaförsäljare, numera kamratstödjare. TEXT: KALLE LINDH

CARINA HAR VARIT med om mer elände än en medelklasspojk som jag ens orkat se på film. Ändå skrattar hon betydligt oftare än just de hipsters som flockas på stadsdelens övriga kaféer. När hon med bara några få meningar tagit mig med på en sorgkantad livsresa med hållplatser som Incest, Missbruk och Misshandel, frågar jag hur i hela friden hon kan vara så glad. ”Jag vet inte”, svarar hon, ”jag är väl sån i mig själv. När jag var inne på Provita en gång så sa prästen: ’Kvinna, ser du inte vad du har? Du har en otrolig styrka!’” Prästen hade nog rätt. Jag sitter som ett gapande fån och försöker anteckna när Carina sammanfattar sitt liv och rabblar upp sina bostadsorter: lågtröskelboenden, kvinnoboenden, kvinnobehandlingar, anstalten Ystad och ett tält på Bulltofta rekreationsområde – ”nära Ringvägen”. Att bo i tält, berättar hon, ”var ingen tillvaro som var så trevlig precis”. Särskilt inte när pojkvännen, som hon delade tältet med, åkte fast och syddes in. TIDIG MISSBRUKSDEBUT Det låter som ett liv som hade kunnat knäcka den råaste sälle. Ändå sitter hon här, femtioett år, levande och skrattande, kycklingmormor till fyra barnbarn och nykter sen tre år tillbaka. Det är värt en applåd. Men man önskar att livet inte hade behövt fara så hårt fram mot somliga. Som tjugotvååring började Carina knarka, en ovanligt hög ålder för att börja med sådant. Carina kompenserade sin sena inledning genom att genast ge sig på den tyngsta av marknadens alla droger: heroin. Det kan man naturligtvis inte hålla på med för evigt. Den 22 november 1984 lade hon ner horset för gott. Men det finns ju andra droger och Carina har uppenbarligen tyckt att hon behövt dem. Dels har hon fått diagnosen ADHD. Med amfetamin i kroppen har hon fått ro. När hon delade det där tältet med sin pojkvän och de sköt upp varsin ”femmapump” blev effekterna helt

motsatta: ”han sprang runt i buskarna, jag bara sov”. Dels har Carina haft en del trauman att bearbeta. Som barn blev hon utnyttjad av sin styvfar. Knarket blev till slut en räddningsplanka. Ingen erbjöd henne några andra sätt att göra sig fri. Så småningom blev Carina ren. Åtminstone i åtta år. När mönstret från hennes barndom upprepade sig och hennes egen dotter stod i skottgluggen blev hon, som hon uttrycker det, ”barn på nytt”. Hon föll handlöst och fick grepp om den enda räddningsplanka hon kände till sen tidigare. Så började en ny resa mellan behandlingshem och tillfälliga boenden. HUMOR I ELÄNDET Karlarna i hennes liv har sällan varit till hjälp. Åter igen sitter jag mållös när hon beskriver vad de har utsatt henne för. ”Hela mitt liv har jag sökt mig till såna som förnedrat mig. Det tog trettiotre år innan jag fattade att det inte var mitt fel.” Hon drar ner sin underläpp och visar det påtagliga resultatet från en av sina relationer. Det är inte vackert. ”Jag hade en man som var snäll, men det visste jag inte hur jag skulle hantera så jag satte igång intriger.” Det kan inte sägas nog många gånger: att samtala med Carina är roligt. Då och då avbryter hon sin redogörelse för hastiga skratt. Skrattar man åt det fruktansvärda blir det mindre fruktansvärt. Ett ärr på en underläpp är fortfarande resultatet av en smocka, men mannen som delade ut den framstår plötsligt som den ynkliga, löjeväckande figur han är. Det värsta av Carinas historia är – historia. Men, hyresvärdarna kollar kronofogderegistren varpå hon får hyra hus av en kompis mitt ute i ingenstans, trots att hon aldrig slarvat med hyrorna. Hon har fasta punkter i tillvaron och hon har barn och barnbarn omkring sig. Alldeles nyss har hon dessutom gjort sig av med det sista som minner om det svarta som varit: sin styvfars efternamn.


EN VÄRDIG MORFAR Om man säger att Milan Gajic inte ser ut och beter sig som man tänker sig en hemlös, framstår man naturligtvis som mycket fördomsfull. Icke desto mindre ser han inte ut och beter sig inte så som man tänker sig en hemlös: skägget är välansat, hårtopparna klippta, pikétröjan ordentligt nerstoppad i shortsen. TEXT: KALLE LINDH BILD: JOHAN SUNDELL

44

45


MALMÖ

FORTS. FRÅN FÖREGÅENDE SIDA.

INNAN HAN BÖRJAR berätta om sitt kringelikrokiga liv, diskuterar vi varför de finsk-ugriska språken inte är besläktade med de indoeuropeiska (enligt Milan för att finsk-ugriskan kom till Europa med de mongoliska hunnerna). Att Milan inte framstår som en typisk hemlös beror på flera saker. Dels är Milan inte hemlös. Längre. Tvärtom har han för första gången på decennier börjat betrakta sitt boende som just ett hem – men mer om orsakerna därtill senare. Dels var han mån om sitt yttre även under de hårdaste och tyngsta åren som missbrukare. Den enda skjortan såg han till att tvätta på Stadsmissionen. I ett vårdat yttre finns något som Milan skattar högt: Värdighet. Inte heller Milans historia är en typisk historia för en hemlös. Om vi än en gång tillåter oss att vara fördomsfulla finns det mönster och teman som återkommer nio gånger av tio när Alumaförsäljare drar sin levnadssaga. Nästan alltid har det börjat redan vid barnsben, inte sällan så tidigt som i fostersäcken. Mor knarkar, far slår, storebror visar vad man kan göra med en pump, en kanyl och lite förbjudet pulver. SEN DEBUT Milan startade sin missbrukarbana först i trettioårsåldern. Kriminell blev han vid 36. Innan han slog in på den breda vägen, hade han flyttat från Jugoslavien till Sverige, gift sig, fått två barn och jobbat som svarvare på Ljungmans verkstäder. På Ljungmans slutade han bland annat för att han inte ”ville bli smutsig”. Han började istället köra buss ”i slips och kostym”. Dessutom bar han ”solglasögon både sommaren och vintern eftersom jag började röka hasch”. Som den präktiga trebarnsfar jag är påpekar jag att det var oansvarigt att köra passagerarbuss med THC i fettvävnaderna. Milan håller naturligtvis med. Redan då insåg han att det där inte var hållbart. Han slutade därför köra buss. Istället började han köra taxi – ”det var inte nåt bättre beslut”. Kronologin kränger lite hit och dit när Milan berättar – ”det är jävla många år sen” – men jag förstår att vanemissbruket sköt fart strax efter hans skilsmässa. Då var han runt de trettio, men fortfarande ”på väg att förverkliga mina stora drömmar”: läsa vid universitetet, förkovra sig i ”konst, psykologi, filosofi och såna grejer”. Han kom åtminstone till Komvux innan annat kom i vägen. Milan berättar om de därpå följande decenniernas bergochdalbana helt utan bitterhet. Tvärtom pratar han med värme om Sverige,

46

”landet som gav mig chansen”. På behandlingshem har han fått rannsaka sig själv och ”konfronteras med vad man gjort mot andra”. En socialsekreterare ”kämpade mer för mig då än jag själv”: ”Han var på mig, han kontaktade till och med min dotter”. Den sena kriminella debuten gav honom distans mitt i missbrukarlivet: ”Jag blev aldrig hatisk mot samhället.” MÖBLER FÖR BARNBARNEN Som så ofta blev familjen vändpunkten, på gott och ont. På pluskontot: dottern blev gravid. På minuskontot: sonen ”gick i mina spår”. Dottern sa honom sanningen i ansiktet: ”Pappa, när du knarkar är du inte morfar – du är bara Milan”. Milan tuggade i sig det och satte upp målet för sig själv att bli ren till sin femtioårsdag. Han missade målsnöret med två år - men han gjorde det. ”Jag kan inte lova nolltolerans, men jag ska kämpa arslet av mig för att dö drogfri.” Med barnbarnen får livet ytterligare tyngd. Tidigare har Milan inte brytt sig om att skaffa några möbler till sitt hem på Limhamn, ”men häromdagen passade jag mina barnbarn när föräldrarna gick och handlade på Willys – då säger de att de vill sova hos mig”. Barnbarnen tycker att ”morfar är bra gubbe” och morfar vill ge dem samma förutsättningar som de har hos mormor. Våningssäng ska skruvas upp, soffa, teve och leksaker införskaffas. Sent i livet inser Milan värdet i hemmet, den fasta punkten, moderskeppet. ”Nu är det upp till mig att välja vad jag vill vara.” CAROLI HANS PLATS För sex år sen började han sälja Aluma. Till en början kände han negativa blickar, särskilt från landsmän – ”skäms han inte för att stå och visa att han misslyckats?” – men han anser sig i så fall ha värre saker att skämmas för och han vet att Alumaförsäljningen ger stadga åt hans liv. Milan har sin fasta plats utanför Caroli och han räknar med att stå kvar där när den stora ombyggnaden är färdig 2013. Åter igen: nyckelordet för Milan är Värdighet. Aluma ger honom det. Och mer konkret: nånting att göra på rastlösa morgnar. Allt är inte solsken och rosendans och varma bad i mjölk och honung. Han medicinerar sig enligt dosen en läkare på avgiftningen ordinerat honom: ”30-40 milligram Metadon – resten sitter i huvudet”. Dessutom spökar hepatiten. Men han ”försöker minimera de konsekvenser jag fått av livet”. Och drömmarna finns kvar: ”Slutar man drömma slutar man leva”. I drömmen bor hoppet, i hoppet lever människan, i människan finns värdigheten.

PÅGÅENDE TILL 18 /9 FOTOGALLERIET FORMAT, FRIISGATAN 15 B Vem bestämmer vad som är vad i genus, könsroller och identiteter? The Boy & The Twins är en berättelse om verklighet och fantasi, om unga människor som letar, prövar och ifrågasätter sitt genus och sin identitet. Fotokonstnären Åsa Johannesson har de senaste åren arbetat med sitt familjealbum: sin farfar Ove Johannessons arkiv med svartvita negativ av Åsa själv och hennes tvillingsyster från 1980-talets Moheda och Växjö. I berättelsen möts dåtid och framtid när tvillingarnas förflutna som pojkflickor blandas med Jacobs längtan att få leva och bli sedd som en pojke. 7/9 KL. 12.30 MALMÖ STADSBIBLIOTEK En akademisk kvart, Att läsa så det stör - om ungdomars möten med skönlitteratur. Populärvetenskaplig föreläsning av universitetslektor Lotta Bergman. Hon ger olika perspektiv på litteraturläsningens betydelse och funktion i dagens skola, i relation till det samhälle vi lever i och de elever vi möter i dagens heterogena klassrum. Vilka texter läses och varför? Hur kan arbetet med skönlitteratur utformas så att elevernas demokratiska, kritiska och kreativa förmågor utmanas och utvecklas? 14/9 KL 12.30 MALMÖ STADSBIBLIOTEK En akademisk kvart, Att vända upp och ner på världen. Dolly Partons feminism och lek med sexualitet Populärvetenskaplig föreläsning av Mats Greiff; professor i historia. 21/9 KL 13.00 MALMÖ HÖGSKOLA, GÄDDAN 8, CITADELLSVÄGEN 7. SAL 125 Som en pascha: maskulinitet och sexköp – film och debatt Svante Tidholms dokumentärfilm om Europas största bordell, ett

TRELLEBORG elvavåningshus i utkanten av Köln i Tyskland. Paneldiskussion med Svante Tidholm, Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete, Mariah Larsson, forskare inom filmvetenskap. Moderator: Kristin Järvstad, lektor i genusvetenskap.

LUND 17/9 KL 12.00-24.00 KULTURNATTEN Konserter, benknotspussel, dansprova-på, teater, spökvandringar, körsång, lasershow, filmvisningar, kulturloppis och konstutställningar – totalt över 300 brokiga programpunkter i hela Lund. Årets tema är ANNORLUNDA

KRISTIANSTAD 18/9 KL 14 REGIONMUSEET, HÖRSALEN Den mångtydiga intoleransen Föredrag med Hans Caldaras, sångare, författare, debattör och chef för Romskt Kulturcentrum Stockholm. Samarr. Folkuniversitetet Kristianstad

YSTAD 27/9 KL 19 FOLKETS HUS, BALÅKRA 7 Välfärdsmyter med Daniel Ankarloo Bluffen om välfärdens ”finansieringsproblem” är central i Daniel Ankarloos senaste debattbok om bl a hur den offentliga verksamheten ska efterlikna det privata näringslivet. Han beskriver med exempel från utbildningsvärlden hur det kritiska medborgarskapet urholkas. Daniel Ankarloo, filosofie doktor i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning i socialpolitik vid Malmö högskola, gav förra året ut boken ”Välfärdsmyter” som en uppföljning på ”Marknadsmyter” (2008).

47

11/9 KL 12 KULTURHUSET ABF, VALLDAMMSGATAN Klädbytardag “One´s trash is another´s treasure”. Kl 12-13 Inlämning av kläder, 13-14 The Keidongs spelar,14-15 Klädbyte. Lämna in plagg (kläder, skor, väskor) du tröttnat på och få ett kvitto tillbaka på hur många du får byta till dig. Max 10 hela och rena plagg per person. Arrangörer: Bytt mot Nytt (byttmotnytt.blogg.se) och ABF Sydvästra Skåne

HAR DU TIPS PÅ EVENEMANG? KONTAKTA OSS! DET MÅSTE VARA GRATIS OCH KUNNA AVNJUTAS I SKÅNE.

KALENDARIUM@ALUMA.NU ELLER ALUMA, KYRKOGATAN 1, 211 22 MALMÖ


FÖRETAGSPRENUMERANTER

FÖRETAGSPRENUMERANTER

0708 - 661946

WWW.KULTURBOLAGET.SE

FÖRSÄLJNINGSSTÄLLEN Bromölla ICA Maxi

MALMÖ LORENSBORGS ROTARYKLUBB

Burlöv Burlöv Center

Malmö

www.mkbfastighet.se

BISTÅNDSLOPPIS

Eslöv Domus

MALMÖ MÖLLEVÅNGEN ROTARYKLUBB

Falsterbo Helsingborg Biblioteket Bruksgatan City Gross Coop Forum (Råå) ICA Maxi Berga ICA Maxi Råå Mariakyrkan Mäster Palmsplats OJ! Stattena Söderpunkten Willys Åhléns (Kullagatan) Özen Allfrukt

MALMÖ HELENEHOLM ROTARYKLUBB

www.emmaussolidaritet.se www.emmausfredriksdal.se

NYA STANLY PLÅT AB

LUND KLOSTER ROTARYKLUBB

Hässleholm ICA Maxi ibn rushd

Höör Systembolaget Kristianstad Domus ICA Maxi Willys Landskrona Systembolaget

KOOPERATIV UTVECKLING SKÅNE

HÖLLVIKEN

systems

Lund Citygross Mobilia Coop (Mårtenstorget) Fäladstorget Gleerups ICA Fäladstorget ICA Malmborgs ICA Tuna Sparta Klostergårdens centrum Malmborgs Mobilia Systembolaget (Mårtenstorget, Bangatan) Willys Fäladen Åhléns Löddeköpinge ICA Maxi Center Syd

SÖDRA SANDBY

Malmö Apoteket Nygatan Caroli City Centralstationen Citytunneln Triangeln Coop Forum (Stadion) Coop Konsum (Erikslust, Folkets park) Coop Extra Värnhem Ekohallen Entré Gustav Adolfs torg Hansakompaniet Hemköp (Triangeln) ICA (Södra Förstadsgatan) ICA Malmborgs (Erikslust, Limhamn) ICA Maxi (Toftanäs, Västra hamnen, Ystadvägen) Ikea Kronprinsen Mobilia Mäster livs (Engelbrektsgatan) Netto (Regementgatan) Stadsbiblioteket Södertull Systembolaget (Limhamn) Triangeln Näsby ICA Kvantum Simrishamn Coop Extra ICA Brunnshallen Staffanstorp City Gross Svedala ICA Trelleborg Valen ICA Maxi Vellinge ICA Willys Toppen (Höllviken) Växjö Stortorget Samarkand Oxtorget


(QSODWVIĂ‘UDOOD 6YHQVNDN\UNDQKDUUXPIĂ‘UDOODIĂ‘UGHQVĂ‘NDQGHRFKWYLYODQGHVRPIĂ‘UGHQ WURVYLVVH.\UNDQÂżUHQSODWVIĂ‘UJXGVWMÂżQVWHUPĂ‘WHQRFKVDPWDO.\UNDQILQQVWLOO KDQGVYLGGHKĂ‘JWLGOLJDWLOOIÂżOOHQDLOLYHWPHQKDURFNVĂ€SĂ€ROLNDVÂżWWEHW\GHOVHIĂ‘U YĂ€UDYDUGDJOLJDEHKRYDYHIWHUWDQNHVWLOOKHWRFKRPVRUJ

Skicka lÜsningen i de färgade rutorna senast den 30 september till Aluma, Kyrkogatan 1, 211 22 MalmÜ. Eller maila till korsord@Aluma.nu. Märk med �Korsord 9�. Tre vinnare für presentkort pü bÜcker värt 150 kr. LÖSNINGEN TILL KORSORD 7 Ä R: KOSTNA DSFRI SEMESTERTRIPP V INNA RE: Karin Meyer, HÜÜr, Kerstin Larsson, Lund & Gert Grekow, Vellinge

50

7HO Y[ rZZZVYHQVNDN\UNDQVHPDOPR 51


INTIMAN URPREMIÄR 7 OKT 2011

SOVA PÅ MARMORGOLV AV ÅKE CATO

040-20 86 10 52

MALMOSTADSTEATER.SE

Aluma nr 9  

Aluma hemlösas tidning

Advertisement