Issuu on Google+

12

MENINGER

Onsdag 9. november 2011

KLASSEKAMPEN

Malmöforfatteren

ALKOHOLIKER OG KRISTEN: Kristian Lundberg (f. 1966) er

Hver onsdag skriver norske forfattere og litteraturvitere om utvalgte forfattere og bøker.

God BOK

en svensk forfatter og litteraturkritiker. Under 1980- og 1990-tallet var han en del av den Malmö-baserte poesigruppen Malmöligan, bestående av blant andre Håkan Sandell, Per Linde og Lukas Moodysson. Lundberg debuterte i 1991 med boken «Genom september», og har siden skrevet både romaner, lyrikk og krim. Til sammen har han gitt ut rundt 25 bøker. I flere år var Lundberg tung alkoholiker, men sluttet å drikke i 1993. I samme tidsrom konverterte han til katolisismen.

Faste spaltister: Mette Karlsvik, Gisle Selnes, Geir Gulliksen, Rune F. Hjemås, Johan Harstad, Sondre Midthun, Brit Bildøen, Pedro Carmona-Alvarez, Liv Lundberg, Ragnar Hovland, Ingrid Z. Aanestad,

«Den som inte talar är död» er nittiseks kapittel om å gi opp,

Om å se seg slått Sondre Midthun

ESSAY Kristian Lundberg

Den som inte talar är död Wahlström & Widstrand, 2003

forfatter, eksalkoholiker, troende. Hvert kapittel markeres av en ny måned, «Januari. Nu är det januari», og et par måneder etter siste dikt er skrevet, kommer boka ut. Fortalt så åpent, uten å tilsynelatende ha lagt for mye vekt på bearbeiding, drives teksten framover av prosessen, altså det stadige forsøket på å fremkalle, forstå, skrive seg synlig gjennom håndens bevegelser over arket. «Jag slår i hop böckerna. Jeg lägger undan anteckningarna. Det är ett par timmer varje dygn, tidligt om morgonen, sent om natten, som jag håller för mig själv. Det är här jag blir til människa.»

I Slussgatan presser mørket seg I 1993, ødelagt av alkoholen,

innser Kristian Lundberg at han har mistet kontrollen over sitt eget liv. «Ett av alkholismens många helveten är att man vet att det är fel, och ända går det inte att välja bort det. Det finns inget val. Paulus fråga i Romarbrevet är konkretiserad: varför gör jag det som är fel, som jag inte vill, men inte det som är rätt och som jag vill?» Syv år senere, i 2000, kjenner han et «brännande behov av att formulera en poetik». Etter å ha samlet notater, planlagt, systematisert, kommer det til ham: «Plötsligt fanns orden där bara: den som inte talar kommer att dö. Den som inte bekänner kommer att sjunka til botten. Det blev också uppenbart för mig att om jag skulle formulera en poetik så var den tvungen att ha en biografisk klangbotten». I Slussgatan i Malmö, fra januar 2002 til januar 2003, skriver han om seg selv som far,

mot huset, det legger seg tett mot veggene hvor faren og sønnen bor. Lundberg ser seg i speilet, han ser sin egen far der, og går rett inn på den lille guttens soverom og brer over ham. I Det nye testamentet, i brevet til Efeserne, oppfordrer Paulus menigheten om å ikle seg troens rustning i kampen mot det onde. I Lundbergs tilfelle er det ikke kun troen, Kristus som en lampa som lyser, men også disse timene ved vinduet, denne stille messen, som former en slags rustning mot verden, mot alkoholismen, farens omedvetna grymhet, morens sykdom; mørket som ikke bare presser seg på utenfra, men som også stiger også opp i ham som ett mörkt vatten: «Om jag inte varje dag dränerer den inre bunnen, detta levande vatten, så kommer jag att dränkas från innsidan. Jag ser det lilla fladdra upp i det store, som en svart brännanda låga. Det är bortom mitt val.» Samtidig som Lundberg skriver fram seg selv, skriver han

seg også bort fra sin egen fortid, familiearven, det tomme skallet han en gang var. «Hur langt bort från sine gener kan man kastas? Det er nu det blir tid. Döden ser oss tilbaka. Där står vi samlade som till et gruppfotografi. Jag ser inte längre personerna, bara det svävande moln av familjesjukdom som vilar över oss, som när som helst kan bryta ut.

Lundberg beundrer litteratur som

preges av belesthet, skriver han, lyrikk som ønsker forandring «politisk såväl som litterär», og i dette trekker han fram den svenske poeten og frelsesarmeensoldaten Majken Johansson (1930–1993), som han skriver i dialog med, og som han mener «lyckas med att återskapa sig själv – både som människa och poet, genom att trä uniformen från Frälsningsarmén over kroppen och själen». Han skriver om et område bak diktene, uendelige felt, åpne og tomme, i tillegg til en «snabb skugga i rörelse». Å feste diktets innledning på papiret, hevder han, betyr å fange disse størrelsene. «Rött betyder avsked, svart är ett torn, vitt betyder kärlek.»

Den kategoriske tekningen rundt

diktene er også tydelig i måten Lundberg porsjonerer ut rollene i boka på, et slags språklig refreng hvor mor er et bilde på galskap, far: alkoholisme, regnet: befrielse, Kristus: revolusjon. Sønnen fremstår fremfor alt som underet, tekstens lysende hopp, men uroen for at også han skal bli innhentet av mørket, familiearven, er overhengende. I et dikt i juni står det: Det er ett torn av saknad Det är nu: kriget fortsätter in i pojken

OVERMANNET: «Så många år jag har kämpat med att försöka erövrar honom, som när man vinner land Gjennom observasjonene fra vinduet i Slussgatan, neonlyset over Westerblads hatter, utsikten til den arabiske presentbutiken på Östra Förstadsgatan, pendeltågen, «gatlyktorna som ryckar til i et artificiellt ljus», opptegnes en passiv, observerende verdensanskuelse hvor fattigdommen, klasseskillet og mørket blir stadig mer påtagelig.

Idet jeg skriver dette har opprørerne i Libya nettopp fanget


MENINGER

KLASSEKAMPEN

«Yarden»

Onsdag 9. november 2011

13

Mellom permene:

SELVBIOGRAFISK: I Norge er Lundberg best kjent for

den selvbiografiske romanen «Yarden» (2009), som blant annet dreier seg rundt et annet tilbakevendende motiv i forfatterskapet hans, hjembyen Malmö. Romanen handler om det nitide arbeidet i havnen Yarden, samt oppveksten i Rosengård, som en av få uten innvandrerbakgrunn, og med en syk mor og en fraværende far. Andre sentrale motiver i boken er klasseproblematikk og sosial dumping.

Jag är levande, i ständig förändring. Jag går ner på knä, också för att visa att det är så jag måste resa mig upp. Ett klassikt svarpå den omöjliga frågan ‘hur skall jag komma till tro?’ fick jag av en god vän: ‘Släng in skorna under sängen på kvällen. När du skall hämta frem dem på morgonen kan du passa på att be.’ Så kom jag till tro. Så började min tro bli en vana, en ryggrad i mitt liv. Det viktige är att påminna sig om att jeg har gett upp. Nu är löven borta. Utdrag fra «Den som inte talar er död» (side 122)

Arild Linneberg og Einar Økland

, skriver Sondre Midthun om Kristian Lundbergs diktsamling. «Gjennom hele teksten blir det sannhetssøkende alvoret, det erkjennende rommet, også et rom for Gud» løst anse seg fullstendig slått og overmannet av alkoholen. Gjennom hele teksten blir det sannhetssøkende alvoret, det erkjennende rommet, også et rom for Gud. «Så många år jag har kämpat med att försöka segra, så har lösningen hele tiden varit den att erkänna sig besegrad. Det har varit den svåraste kampen. Gud finns tydligast för mig där.» Utforskningen av Guds rolle i stort og smått, søken etter beskyttelse mot mørket som fra tid til annen kommer for nært, som hele tiden forsøker å slå kloa i ham, er gjennomgående. Maktesløsheten og fortvilelsen overfor det ondes meningsløshet formidles med intensitet: «Frågorna är banala som schlagers, och ända är det enda jag har att sätta emot den här förtvivlan som växer i mig: är Gud maktlös, går det att betvinga ondskan?»

Litteraturhistorien er full av

segra, så har lösningen hele tiden varit den att erkänna sig besegrad,» skriver Kristian Lundberg. Her fra filmen «Raging Bull». Muammar al-Gadaffi. På nettet ser jeg de første videoene av Gadaffi som dras avgårde, han slepes mot en ventende bil, og disse bildene bygger opp under noe som oftere og oftere slår meg, nemlig at det herjer en slags hensynsløshet, et raseri, helt utenom det vanlige der ute. I september står det: «TV:n står påslagen med ljudet nedskruvat. Jag förstår att militära trupper har närmat sig en gräns. Att antalet döda stiger för varje timme. En båt med över tusen flyktningar driver omkring ute

på havet. Det skall finnas trehundra barn om bord. Vad skall jag sätta emot mörkret som växer omkring oss, vad kan övervinna detta?» Følsomheten for den han er, og har vært, den kontinuerlige selvbeskuelsen, flammer opp i ham idet han støter på en gammel kjenning på gaten. «…och när jag då ser den tiggande mannen i gathörnet – med handen utsträckt i regnet och ser i hans ansikte, att han känner igjen mig och att han då vänder bort blicken, då känner jag hur helvetet öppnas inom mig.»

FOTO: FILMWEB

Jeg tenkte på noe René Jean Jensen skrev i diktsamlingen «Jeg har planlagt at dagdrømme» (2010): Som: Når jeg lukker det ene øje er halvdelen af verden min. Som: Jeg bryder mig ikke om min måde at vise noget på. Som: Der er ingen vej udenom, men jeg vil vise at jeg prøvede.

Forbedring, gjennom bekjen-

nelse, lærer han seg gjennom de første stegene i anonyme alkoholikere, dette med å betingelses-

selviscenesettelser. Spørsmålet er hvorfor Lundbergs nittiseks biografiske dikt ikke føles banala som schlagers, men tvert imot så befriende autentisk. Er det fordi vi er vant til at det autentiske, det bekjennende, er overtatt av tabloidspråkets vulgaritet, og dermed noe vi til syvende og sist vet er uekte og manipulert? Kan det være fordi det er så kraftfullt å forestille seg en plaget far gå på kne hver morgen for å påminnes at han er besegrad? Sannsynligvis, tenker jeg, er det bare slik at Lundbergs inderlighet taler til alle som på et eller annet tidspunkt har kunnet si: «Ja, jag skulle kunne säga att jag drömmer om ett inre regn, som tvätttar minnet och erfarenheterna rena.» Sondre Midthun, forfatter

sondre.midthun@gmail.com


Om å se seg slått