På spaning efter den tid som flytt 9.6 -25.8 2018

”PÅ SPANING

EFTER DEN TID

S-SÖDERTÄLJE O M KONSTHALL F LY TT ” 50 ÅR 9.6-25.8 2018

Lunagallerians mellanplan • www.sodertalje.se/konsthallen Öppet: tisdag-fredag 10-18 lördag: 11-15

© konstnärer, fotografer, författare Redaktör: Kristina Möller Layout: Södertälje konsthall Tryck: ÅTTA.45 TRYCKERI

KRISTINA MÖLLER INLEDNING

1968 är ett viktigt år att minnas. Inte bara för att Södertäljes framsynta politiker valde att satsa på kultur och konsthallen blev den första byggstenen. Ute i världen rådde uppror, protester, demonstrationer, revolter och ockupationer. Händelser som kom att spela stor roll för framtiden. Den 4 april 1968 mördas fredspristagaren Martin Luther King Jr. Knappt två månader senare, den 5 juni, skjuts presidentkandidaten Robert Kennedy till döds. I dåvarande Tjeckoslovakien krossas förhoppningen om självständighet när landet invaderas av Warszawapaktens styrkor. Frankrike provspränger en vätebomb över Muroroaatollen. Barnen i Biafra svälter. Vid OS i Mexico City höjer de amerikanska sprinterlöparna Tommie Smith (guld) och John Carlos (brons) sina svarta nävar i en Black Power-hälsning under prisutdelningen.

Här i Sverige vinner socialdemokraterna valet med över 50%. Det blir Tage Erlanders sista val innan har går i pension och ska efterträdas av Olof Palme 1969. Riksdagen beslutar att införa 5-dagarsvecka i alla skolor.

Dags för de sista studenterna, ingen

behöver längre bli kuggad och gå ut bakvägen, alla får ta på sig den vita mössan. Kvinnorörelsen mobiliserar och Grupp 8 bildas och kräver arbete åt alla, kortare arbetsdag, fri abort, rätt till smärtlindring vid förlossning och daghem åt alla barn. Det demonstreras mot USA:s krig i Vietnam, kravaller i Båstad inför tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia. Andra händelser är kårhusockupationen och Alternativ jul protester mot julens kommersialisering. I Stefan Jarl och Jan Lindqvist dokumentärfilm Dom kallar oss mods gör Stoffe och Kenta narr av Svensson-samhället.

För vem ville bli en Svensson?

”PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT” I denna utställning har vi samlat reminiscenser ur Södertälje konsthalls 50-åriga historia. Genom konstinköp från utställningar som visats under ett halvsekel vill vi försöka återskapa minnet. En del av utställningen visar ett urval av affischer och kataloger som producerats under 50 år. Några personer med nära anknytning till konsthallen genom åren, bjöds in att skriva ner sina minnen och kommentarer om verksamheten. Jan Manker, konstnär och kritiker, fick uppdraget att författa en text om vad som hänt på den svenska konstscenen under 50 år. Cecilia Valdés Miranda, medarbetare 1978-2005, minns händelser och utställningar som påverkat

henne känslomässigt. Göran Pettersson, konstnär och periodvis återkommande medarbetare, skriver om sina upplevelser som ung konsthallsbesökare, assisterande utställningstekniker, utställande konstnär och vikarierande konsthallschef.

Signe Andersson och Eva Bjurholm inbjöds att inviga konsthallens 50års jubileumsutställning. Signe Andersson (S) kom till Södertälje 1965 och har i sitt yrkesverksamma liv varit lärare, fritidspolitiker och Kommunfullmäktiges ordförande 19941998 innan hon gick i pension. Eva Bjurholm flyttade till Södertälje 1975 och påbörjade sin långa yrkesbana som tjänsteman i kommunen. Hon anställdes av dåvarande kulturchef Bengt Skoog som kultursekreterare och sen har de olika uppdragen rullat på fram till 2015.

I denna Jubileumsutställning berättar ingenting om konsthallens övriga verksamhet vid sidan av utställningarna. Genom Kultur i förskola/Kultur i skola samarbetar vi med Utbildningskontoret och erbjuder visningar

Bild: Dafne av Helga Henschen, vid invigningen av Luna kulturhus 1978.

av våra utställningar och workshops i vår bildverkstad. Vi har även en uppsökande verksamhet med små vandringsutställningar och månadens konstverk som erbjuds till förskolor, skolor och äldreboenden. Vi ska vårda den kommunala konstsamlingen och deponera ut konst i kommunens lokaler. I konsthallens uppdrag ingår även konstnärliga gestaltningsuppdrag enligt den så kallade 1%-regeln vid ny- och ombyggnationer i fastigheter kommunen äger eller hyr.

Numera i samarbete med Telge Fastigheter AB och kommunförvaltningens övriga kontor.

Om utställningsbesökare vill ta del av några konstnärliga gestaltningsuppdrag finns Helga Henschens fontänskulptur Dafne i Lunagallerians gatuplan nära till hands. Fontänen kom på plats i samband med uppförandet av konsthallen och Stadsbiblioteket i kv Luna 1978. Samtidigt uppfördes Lenny Clarhälls skulpturgrupp Skogen i Stadsbiblioteket. Skogen flyttades och återinvigdes den 10 mars 2018 med ny placering i Södertälje stadshus.

HUR DET HELA BÖRJADE ”Efter en omfattande kulturutredning inrättade Stadsfullmäktige en kulturnämnd 1967. Genom att ge nämnden en långtgående målsättning och ett vidsträckt verksamhetsfält gavs en klar deklaration från staden sida om den betydelse för Södertäljes fortsatta utveckling som kulturfrågorna tillmättes. En kulturförvaltning med anställda tjänstemän ingick även den enligt kulturutredningens förslag. På ett av kulturnämndens verksamhetsområden, konstsektorn, har redan nu möjligheter till en vidgad aktivitet öppnat sig tack vare att provisoriska lokaler för en konsthall stått att frambringa.” Så skrev kulturnämndens ordförande Stig Stenbom under Fria ORD i LT 1968.

Lördagen den 18 maj 1968 öppnades Södertälje konsthall i Baptistkyrkans nybyggda kontorsdel på Järnagatan 22. Lokalernas 700 m² var arkitektoniskt planerade för en bilsalong i gatuplanet och lagerutrymmen en trappa ned. Den visade sig dock vara fullt användbar – om än provisoriskt - både för konst och andra kulturaktiviteter. Konsthallens verksamhet skulle bidra till att uppfylla kulturnämndens övergripande mål med ett varierat utbud av utställningar med god kvalitet och ge tillfälle till konstupplevelser. Uppdrag till konstnärer och genom konstinköp

berika kommunens offentliga miljö och därmed göra konsten till en naturlig del av vardags- och arbetslivet. Förvalta och vårda kommunens konstsamling. Utvecklade pedagogiska insatserna i anslutning till utställningsverksamhet och konstinnehav i nära kontakt med skola, föreningsliv och bildningsorganisationer. Aktivt följa och stödja konstutövningen och utställningslivet i kommunen.

DEN FÖRSTE KONSTHALLSCHEFEN Eje Högestätt var med och byggde upp Södertäljes kulturliv från en nollpunkt. Han kom från Lund där han tjänstgjort som intendent vid Lunds konsthall i drygt tio år. 1967 tillträdde han sin tjänst som Södertäljes och Skandinaviens förste kultur intendent och chef för kulturnämndens kansli. Den budget han tilldelats låg på 250 000 kr per år, motsvarande ca 2Mkr i dagens pengavärde, och skulle täcka hyror, löner och utställningsverksamhet. Detta ska då ställas i jämförelse med tidigare års bidrag till Södertälje konstförenings utställningsverksamhet på 5 000 kr.

Mette Prawitz anställdes som konsthallens första amanuens. Hon kom från Moderna Museet i Stockholm där hon under tre års tid haft visningar för barn. Mette Prawitz efterträdare hette Leif Johansson och han började redan året efter. Inte heller han blev långvarig på tjänsten utan

efterträddes i sin tur av Ingvar Claesson. Eje Högestätts utställningar växlar mellan det traditionella, experimentella och allmängiltiga. Han hade en viss förkärlek för polsk konst och polska konstnärer. Den förste konstnären var Marek Piasecki och utställningen visades 11-21 januari 1968 i Konstföreningens lokaler i Gamla Rådhuset. I utställningen visades heliogravyrer och objekt.

Han hade fått botanisera i varuhuset Kringlans lagerlokaler och samlat ihop alla slags ting, vanliga och ovanliga, som han sen satte ihop i fantasifulla, fantasiska och bisarra kompositioner. Först ut i konsthallen 1969 var målaren Stanisław Wiśniewski och i slutet samma år Polska naivister med företrädesvis bibliska motiv. Därefter 1970 visas en stor utställning med Magdalena Abakanowisz skulpturer och reliefer i sisal.

Innan Eje Högestätt lämnar Södertälje för Malmö konsthall hinner han introducera södertäljeborna för Władysław Hasior och Jerzy Bereś i en utställning 1972. Båda var skulptörer och performanceartister med stort intresse för spektakulära happenings. På vernissagen var Jerzy Bereś endast iklädd ett par ”träkalsonger”.

Eje Högestätt gick vidare till Malmö 1973 för att bygga upp ännu en svensk konsthall med internationell profil. Han tar med sig amanuensen Ingvar Claesson och Per Drougge inträder som vikarierande amanuens.

Om Eje Högestätt var en kontroversiell person så var Per Drougge än

mer kontroversiell. I en intervju med Christer Duke i LT 10.8 1973 säger han: ”Jag vill ha bort den gamla museianonymiteten med amanuenser som fjärran skuggestalter, en tassande stum publik och med en vaktmästare som är ett mellanting mellan spöken och poliser. Vi måste hitta nya vägar att nå ut till vår publik! … Jag vill att konsthallen ska slå an ordenligt hos södertäljeborna. Men det gäller att inte bara glo och låtsas förstå. Man måste unna sin publik att kunna säga – jag förstår ingenting, jag känner ingenting för de här grejerna!

Man måste skapa en ny öppenhet mot konstverken och försöka finna vägar att smuggla in litet kunskap kring utställningarna – utan några öppna, pedagogiska brasklappar!”

Per Drougge fortsatte i Eje Högestätts anda och blandade högt med lågt. Han var en spontan och temperamentsfull person full av vidlyftiga idéer. En av utställningarna Per Drougge fick ta över efter Eje Högestätt var storsatsningen på den mångsidige konstnären Fritz Sjöström. Hovpoeten Bo Setterlind bland ett flertal andra framträdde på vernissagen med uppläsning och sång.

Bengt Skoog kom 1974 från Umeå och blev Eje Högestätts efterträdare. Han blev Södertäljes förste kulturchef och Per Drougge blev kulturintenden

Bild denna sida och nästa uppslag: ”På spaning efter den tid som flytt” - Södertälje konsthall 50 år 9.6 -25.8 2018.

Utställningen curerades av Gunilla Wihlborg.

dent/chef för Södertälje konsthall.

Kulturen hade dessutom utvecklats ytterligare i och med att ett nytt Folkets Hus invigts 1970 och en teateroch musikintendenttjänst inrättats.

Oktoberteatern kom 1978 till Södertälje under Bengt Skoogs försorg.

DEN NYA KONSTHALLEN Enligt beslut i Stadsfullmäktige 1967 upphörde Stadsbiblioteksstyrelsen och museinämndens verksamhet för att fr.0.m. 1968 ligga under Kulturnämnden och ingå i kulturförvaltningen i linje med kulturutredningens förslag. Beslut fanns sedan tidigare att ett nytt Stadsbibliotek skulle byggas. Här kom nu in en väsentlig förändring i byggnadsplanerna om att bygga in en konsthall i samma hus. Tio år senare var dessa planer förverkligade i kvarteret Luna. Den byggnad konsthallen nu befinner sig i uppfördes 1978 just för ändamålet, att vara en konsthall.

Stora, fria golvytor, generös takhöjd, dagsljus och – kanske först och främst – ett centralt läge. Bara utställningsytan var 500m² och i den ingick en lägre intimare del med ett grafikkabinett och en bildteater. I de bakre regionerna fanns personalutrymmen, ett finsnickeri för konstvård och ett konstmagasin. På samma våningsplan som konsthallen fanns en bild- och ljudverkstad, hörsal och café. Stadsbiblioteket inrymdes även det i tre våningsplan; gatuplan, mellanplan och ett kontorsplan. Kulturförvaltningen hade också sitt kontor i huset.

Ett kulturens hus mitt i stadens kommersiella centrum. Fantastiskt för 40 år sedan!

Kärvare ekonomi har medfört att kulturens ytor i Luna har minskats drastiskt. Antalet utställningar per år har nästan halverats och inköp av så kallad stafflikonst har helt upphört.

Ingen konst har köpts in sedan 2008.

Konstinköpen har för övrigt alltid fått stryka på foten i besparingstider.

BILDER FR UTSTÄLLNING

UTSTÄLLNINGARNA Under dessa 50 år som gått ser utställningsplaneringen helt annorlunda ut idag. De första åren visades upp till 20 utställningar per år som mest. Korta utställningsperioder och flera utställningar visades parallellt.

Upp- och nedtagningsperioderna mellan utställningarna var extremt korta. Extra personal inkallades och arbetet pågick till långt in på småtimmarna. Vernissagen gick alltid av stapeln som planerat det var viktigast. Om en utställning var extra välbesökt kunde utställningsperioden förlängas en eller två veckor. De första åren präglades av utställningar andra sammanställt, t ex Riksutställningar, andra konstinstitutioner, föreningar etc. Egenproducerat material var inte det viktigaste.

Konsthallen har aldrig räds att visa utställningar med kontroversiella ämnen. Bara för att nämna några: En ny människa med Södertäljeförfattaren Björn Runeborg och bildmakaren Henck Wognum. En utställning om humanteknologi, reservdelsmänniskan och medicinska experiment. Konsthallen kläddes in med svart plast och det ställdes in kylboxar med stympade skyltdockor. Det hela var en mycket skrämmande framtidsvision och där vi idag befinner oss närmare cyborg än vi kunde ana 1972. Utställningen Fördomar/Ennakkolluuloja (1994) producerad av Riksutställ-

ningar under Tom Sandkvists ledning väckte mycket ont blod. Det skrevs en hel del i pressen om utställningen allt från att den var pornografisk till att den var illa hängd. Innan utställningen kom till Södertälje hade en del visats på Sveaborg i Helsingfors och en del på Liljevalchs konsthall i Stockholm samtidigt. Eftersom det var en vandringsutställning visades den även i Vilnius, Odense, Gävle och Bergen utan större reaktioner.

Det var bara här i Södertälje politiken ville stänga utställningen. Bildningsnämnden röstade fyra för en stängning och fem mot. Mest upprörd var man över Raoul Grünsteins foto av en muskulös man med erigerad rosettprydd penis. Lars Nilssons verk, en vit kub där han med blyerts och frakturstil återgav text ur American Psyko väckte inte lika stor uppmärksamhet, vilken den absolut borde gjort.

In hate we trust (2008) var en fotoutställning om hatbrott av Elisabeth Ohlson Wallin. Av säkerhetsskäl byggdes utställningen in i ett särskilt rum i rummet. Vakthållningen var rigorös, ingen under 18 år fick tillträde utan vuxensällskap. Normen skaver (2007) producerad av Arbetets museum fokuserade på HBTQ-frågor i arbetslivet.

Under en period i början av 2000-talet skulle konsthallen vara en utställningshall där vad som helst kunde visas. I samband med denna period

Bild: Visning i utställningen Contemporary Art Fro Japan part II, 2014.

Foto: Kjell Carlsson.

fick Luna kulturhus ett personaltillskott från Torekällbergets museum med fem personer. Bland dessa fanns den tidigare chefen, Kerstin Bergdahl-Nörby, med kulturhistorisk inriktning. Vi fick fritt spelrum i utställningar som t ex Vi går köksvägen/Designåret 2005. I ett samarbete med KTH-studenter visades Köksredskap 2020-65. Mest häpnadsväckande är att dessa innovationer redan förverkligats och vi har inte ens passerat 2020-strecket. En annan utställning vi gjorde tillsammans var Träsmak (2006) med bl. a.

Södertäljekonstnärerna Lenny Clarhäll, Eric Matteoni, Bo Perman och Carl Christensen. Tack vare en i Södertäljeboende privatsamlare av Stig Lindberg-porslin kunde vi visa en väl tilltagen utställning om Formgivaren Stig Lindberg (2007). 2008 producerade Maud Nilsson-Möller, som

tf ansvarig för utställningshallens verksamhet, utställningen Revival – Södertäljes musikhistoria.

Konsthallens motto har alltid varit att ingenting är omöjligt. Kulturhuschefen Daniel Wetterskog bevisade detta genom sina utställningar. Med fokus på internationell konst arbetade han i samma anda som sina föregångare Eje Högestätt och Per Drougge. Han besökte Venedigbiennalen och bjöd in konstnärer till Södertälje konsthall: Eteri Chkadua från Georgien (2009) och Daniele Galliano från Italien (2010). Vi fick även tillgång till den tyska fotografen Leni Riefenstahls bilder (2009), den anonyme Philadelphia Wiremans skulpturer (2010) och Charles Lugenga från Tanzania och hans Tyrehouse (2009), ett hus i fullskala uppbyggt av bildäck.

I och med Daniel Wetterskogs tillträde blev hallen Södertälje konsthall igen. Södertäljes konstmecenat Staffan Rasjö har varit en stor tillgång för konsthallen under de senaste två decennierna. Stöd i form av generösa utlån har bidragit till att konsthallen haft möjlighet att hålla en hög klass på utställningarna trots kärv ekonomi.

FILIALER OCH UPPSÖKANDE VERKSAMHET Per Drougge började under sin tid med uppsökande verksamhet av stora mått. Vandringsutställningar producerades utifrån de utställningar som visats i konsthallen. De visades på olika orter i Sverige och ute i Eu-

ropa. Denna verksamhet pågick ända in i början på 2000-talet om än i mindre skala. Utställningar med lokala konstnärer arrangerades runt om i kommunen och visades bl.a. på biblioteken och i Folkets Hus.

PERSONALEN Konsthallen i Luna ställde helt andra krav på personal och utställningar.

De senaste decennierna utställningar är planerade med två års framförhållning med någon enstaka lucka om något extra spännande skulle dyka upp. Numera är det färre utställningar, längre utställningsperioder och byggveckor. Arbetslagen har ändrats och de fackliga organisationerna har fått större inflytande.

Bild: Charles Lugenga - Tyrehouse 2009. Foto: Olof Näslund.

Bild: Utställningen Leni Riefenstahl, 2009. Foto: Kjell Carlsson.

Dagens utställningar innehåller mer komplicerad teknik och det räcker inte med en vaktmästartjänst längre. Från att varit en konsthall med en kulturintendent, en amanuens och en vaktmästare och ett par timanställda vakter var det som mest under 1980-talet en konsthallschef, en fotograf/layoutare, en intendent, en konstpedagog, en kanslist, en utställningstekniker, två vaktmästare, två receptionister och en konstassistent.

Könsfördelningen ändrades också från att varit övervägande manlig personal till dagens sex anställda; fem kvinnor och en man. De timanställda vakterna finns fortfarande kvar.

Det har varit många samarbetspartners under åren; konstnärer, föreningar, konstinstitutioner, studieförbund, skolor, företag och privatpersoner.

Tack till alla er som stöttat oss genom åren och de otal gånger konsthallen varit nedläggningshotad. Ett sort och varmt tack till er alla levande som döda!

KONSTHALLSCHEFER UNDER ÅREN Eje Högestätt 1967-1974, Per Drougge 1974-1984, Birgitta Flensburg 1984-1987, vik. ½-tid Elisabeth Haitto 1987-1988, Pia Thunholm 1988-1999, Kristina Möller 2000-2004, 2014-2018, vik. ½-tid Göran Pettersson 2003-2004. Luna kulturhuschef Wera Sundin 2005-2008, Daniel Wetterskog 2008-2010, Anders Lerner 2010-2014.

Ny konsthallschef 1 augusti 2018 Joanna Sandell.

Bild: Personal 1977 - Birgitta Flensburg, Per Drougge, Kristina Mรถller, Tommy Carlsson, Gunnar

r Malmqvist, Olof Wiklander, Johan Fowelin, Otto Madsen, Per-Erik Nordin, Aro Koskinen.

CECILIA VALDÉS MIRANDA TILL LUNA, I GLÄDJE!

Så skrev, kulturnämndens ordförande Stig Stenbom och kulturchefen Bengt Skoog, i sin välkomnande hälsning till Luna kulturhus 1978 i Södertälje konsthalls utställningskatalog. Konsthallen firade då 10-års jubileum i nya lokaler. ”Det är i glädje vi skriver dessa rader. Glädje över att äntligen få öppna Luna för södertäljeborna. Att under många år framöver ha rymliga lokaler – det nya huvudbiblioteket, konsthallen, hörsalen och caféet – i stadens absoluta centrum, lokaler och verksamheter som ger förutsättningar för större kunskaper, rikare upplevelser, ökad samvaro och gemenskap.”

Vi vill utnyttja den till att berika vardagen i Södertälje – förtydliga traditionerna, ge perspektiv på det vi upplever som viktig i dag, spegla det som sker, diskutera morgondagen.

Invigningens utgångspunkt var Bruno Liljefors- utställningen och Stenbom och Skoog uttryckte: ”Vi vill påminna om traditionen när vi nu diskuterar vår gemensamma framtid. Så vill vi arbeta. Viktiga ord i vårt arbete blir omtanke, information, debatt, samvaro.”

Det som hände var en oförglömlig upplevelse för alla besökare. Speciellt för mig, som just då började mitt arbetsliv i Sverige, i Södertälje konsthall, var det ännu starkare.

Att se denna stora folkmassa välla in i kulturhuset med det sagolika namnet Luna, var som en fascinerande kulturprocession.

Södertälje konsthall hade redan satt nationell och internationell prägel på sin verksamhet. Vår publik hade hunnit bekanta sig med både svensk-nordisk konst och konst från andra delar av världen. Det började 1968 vid invigningen när kulturintendenten Eje Högestätt själv tagit hit Vävarna från Harrania från Egypten.

I ett axplock från tio års utställare finns textilare som Magdalena Abakanowicz från Polen, svenska Elisabet Hasselberg-Olsson och Anita Grede. Kända konstnärer som Antoni Tapies, Jacques Zadig, Edvard Munch, Wladislaw Hasior, Peter Weiss och från Södertälje Sven H Johansson, Teresa och Gunnar Seger. 1960-talets agitatoriska debatter var närvarande också: Maj-revolutionen Paris 1968, Konstnären som agitator och Arbete-arbetare-arbetarkamp. Allt detta var möjligt tack vare politiska

visionärer som ”hade klarsynen att handplocka de dugliga, insiktsfulla till kulturens chefsposter”, mindes Länstidningens kulturjournalist Christer Duke¹. Själv hade han skrivit, som ung oborstad LT -reporter, debattartikeln Dags för en kulturrevolution.

Vi delade glädje med kulturnämndens ordförande och kulturchefen samt självklart med den entusiastiske konsthallschefen Per Drougge. Att bevittna och arbeta mitt i detta skede var fascinerande. Här följer några starka kollektiva och personliga upplevelser från den tiden.

Efter Liljefors färgrika konst parallellt med Natur–Djuren och vi visas Roj Fribergs svart-vita teckningar och grafik som en stark kontrast 1978.

Fantastiska monumentala verk i en speciell teknik; stora delar av bilden färgas in med en blandning av grafit och fransk terpentin, med hjälp av ett radergummi bygger han upp bilden med negativa vita linjer. Bilderna gjorde ett oförglömligt intryckt, inte minst på mig. Per Drougge placerade konstverket Den klassiska bilden (1974) framför mig i receptionen.

Denna hade Friberg tecknat efter den berömda bilden av Pinochet och militärjuntan. Det var plågsamt, men jag förstod och accepterade Pers tanke. Den klassiska bilden köptes in av Södertälje kommun och deponerades till Folkets Hus. 1998 lånades den ut till Göteborgs konstmuseums

utställning Hjärta sitter till vänster. I Milou Allerholms DN-recension om bästa utställning 1998 upptas halva artikelsidan av ett foto på Roj Fribergs Den klassiska bilden (DN 30/12 1998) ².

Ett år efter invigningen i Luna visades Bengt Nordquists retrospektiva utställning (1946-1979), med måleri från Italien och Sverige, som drog stor publik och en skara av kändisar. Näst på tur var Internationella Motståndsmuseet Salvador Allende Moderna Museets vandringsutställning, med donerade verk av svenska konstnärer, som likt andra i världen ville återskapa Museo de la Solidaridad, som Allende hade skapat och diktaturen upplöst och plundrat.

I konsthallens grafikkabinett visades samtidigt arpilleras från Chile och de första sex arpilleras som skapats i Södertälje.

Bild: Roj Friberg, Den klassiska bilden, 1974.

När Chile befriades från diktaturen öppnades museet igen. Första utställningen var Internationella Motståndsmuseet Salvador Allende med de svenska konstnärernas konst och den väckte stort uppseende.

KIMMO KAIVANTO BROR HJORTH PABLO PICASSO Mellan åren 1980 och 1985 alternerades nationell och internationell konst av olika konstart. Från den lokala konstnärskretsen visades Helmer Avasalu, Rolando Pérez, Lenny Clarhäll och Jan Manker. I konsthallens egen bildteater visades Jan Nordahls bildspel Solspann - Procession med musik av Ingvar Lindholm.

En minnesutställning med grafik av vår unga kollega Raija Zaar (19511983) och Södertälje Konstnärskrets 25-årsjubileum var två utställningar med lokalanknytning. Skulptur från Östeuropa i en utställning med rumänen Constantin Brancusi och en utställning med Wieland Förster från DDR imponerade. Wieland Försters Sörjande man finns numera placerad i Torekällparken vid ABF-huset (gamla Torekällskolan).

Fler utställningar med konst från bl a Tjeckien, Ungern, Kuba och keramik från Norden, England och Japan ställdes ut. På mitt initiativ träsnitt av Carlos Hermosilla, Chile, som sedan visades runt i Sverige. Björn von Ro-

sens konst och nordisk textil. Minns någon att sommaren 1980 började med Rudolf Steiner seminariet i Ytterjärna genom utställningen Goetheanum – Rudolf Steiners byggimpuls? Finske Kimmo Kaivanto med bl.a. måleri, skulptur och grafik var ett lyckat val för Södertälje. Finländarna var den största invandrargruppen då.

En anekdot: Per Drougge visade stolt och entusiastiskt utställningen för en grupp finska elever. Klassen, en årskurs 9, var totalt ointresserade, då reagerade Per. Han stampade i golvet och skrek: ”Satan, perkele!”

DÅ, lyssnade alla elever på Pers ord: ”Kaivanto är Finlands största konstnär och ni ska vara stolta över honom!” Javisst, var det en lyckad visning! Och en överraskning för mig som var van att lyssna på Pers lysande visningar, även på olika språk samtidigt. Lätt alternerade han svenska, engelska och tyska i sina visningar till grupper från utlandet.

Pablo Picasso-utställningen med 103 linoleumsnitt i färg och svart-vitt vid årsskiftet 1983-84 var en succé! Den väckte stort intresse, besökare från hela Sverige kom, affischen blev slutsåld, även reklamaffischen. 1983 förverkligades Per Drougges stora dröm: Bror Hjorths skulptur Visdomens brunn intar plats i Södertälje. I konsthallen visades Bror Hjorths skulptur, måleri och teckning från åren 1925-1965.

blikrekordet någonsin med över 40 000 besök. Upphovmännen hade lyckats väcka politikernas intresse och redan den 10 oktober 1987 invigdes ett permanent Tom Tits Experiment i en större lokal, i Centrifugen.

1987 fick vi oväntat besök av drottning Silvia. Konsthallen var inte med i hennes program, men Per Drougge som följde det hela bjöd spontant in henne. Han meddelade mig, säker-

Bild: Visdomens brunn, Bror Hjorth.

Uppförd 1983, Olof Palmes plats.

TOM TITS EXPERIMENT BÖRJAR OCH OVÄNTAT KUNGLIGT BESÖK I KONSTHALLEN Vem kommer ihåg att Tom Tits Experiment började som en utställning i Södertälje konsthall, november 1986? Klas Fresk, Håkan Wannerberg och arkitekten Lasse Tengdahl byggde upp en utställning inspirerade av Tom Tits Experiment, gamla vetenskapliga förströelser. Vilken succé! Varje dag kom tusentals barn, ungdomar, vuxna och hoppade, lekte, provade på allt. De hade så roligt, men Eila Jacobsson och jag, på våra arbetspass hade svårt med allt skrik och oljud. Efter ett tag fick vi hjälp av några ungdomar. Trots allt oväsen var vi glada över succén. Största pu-

Bild: Drottning Silvia på besök i konsthallen, 1987.

Nästa sida: pressklipp från besöket.

hetsåtgärder vidtogs, men precis innan hon kom, exploderade en spotlight nära entrén! Jag sprang dit och plockade upp allt glas, då kom Silvia.

Per Drougge var överlycklig och jag kunde andas ut!

Videoinstallationer intar konstscenen, men den traditionella konsten överlever och det visades konst från Finland, Danmark, Tyskland, Polen, Italien och USA. Utställningar med medlemmar ur Södertälje Konstnärskrets visades och textil skulptur av Annika Liljedahl och Elisabet Hasselberg-Olssons bildvävar. Mest känd är Elisabet Hasselberg-Olsson för Minne av ett landskap (1983), som hänger i Riksdagens plenisal. Ett par andra utställare som verkligen lyste upp konsthallen var Berndt Petterson med stora teckningar och Rolf Hansson med expressiva färgstarka målningar.

WLADISLAW HASIORS EFTERLÄNGTADE ÅTERBESÖK Wladislaw Hasior från Polen, väckte uppseende i gamla konsthallen 1972 mindes Per Drougge: ”Hasior själv framträdde i utställningen, som vore den en scenbild, och tände levande eld och ljus i den”. Skulpturgruppen Solspann mer känd som Hasiors hästar orsakade i början stor debatt för att slutligen bli en symbol för Södertälje. Per mindes: ”Södertäljeborna kunde under `Solspanns´ tre tillkomstetapper 1972, 1973 och 1976 följa Wladislaw Hasiors arbete med skulpturerna och markrelieferna”.

Tusentals kom till invigningen med fyr, flamma och dikt. Minns ni det?

Då var jag inte med, efter två år och nio månader som flykting, kom jag till Södertälje i januari 1977. Det för-

sta jag såg från pendeltåget var Hasiors hästar! 1978 var jag med i fackeltåget och läste dikt under flammande hästar. Fackeltåget dit leddes av Per Drougge i en kulturprocession under flera år. Under mars och april 1989, kom Wladyslaw Hasior till nya konsthallen i Luna. För mig var det en av de starkaste upplevelserna i konsthallen. Jag fick bekanta mig med hans magiska konst och person.

Han bodde i konsthallen under utställningsperioden. Bakom en skärm, osynlig för publiken, arbetade han helt tyst med sin assistent, inte ett enda ord utbyttes dem emellan, hon följde bara sin maestro. Då var det inte konstigt att vår dialog också var tyst, men fin och djup.

LARS WIDENFALK KYRKORUMMET HANS WIGERT Apropå starka upplevelser. Det händer ibland att det efter flera positiva händelser sker något oväntat, som påverkar en starkt. 1991 var ett sådant år för konsthallen och mig personligen. Pia Thunholm var konsthallens chef och konstintendenten Per Drougge fortsatte iscensätta utställningar. En av Pers visioner var att fylla Södertälje med skulpturer och fontäner, som i Rom. Vi hade redan fått bland andra Wieland Försters Sörjande man och Bror Hjorths Visdomens brunn och nu kämpade han för Lars Widenfalks fontänskulptur

på Stora torget. Först visade Widenfalks sin lyckade utställning i konsthallen, där han spelade på sin stenfiol. Fontänen tog tid, först 1993 stod den på plats utanför Tingsrätten.

Resultatet är väldigt uppskattat. Folk sätter sig i stenstolen och låta sig fotograferas. Men vi saknar katten som försvann!

Pia Thunholm presenterade under mars-april 1991 Yttre med nio fotografer och Arpilleras - chilensk textiltradition. Arpilleras skapades under min ledning i 13 år av kvinnor i Salvador Allende kommitté. I Chile hade Museo de la Solidaridad Salvador Allende åter öppnats och våra arpilleras skulle få plats där. Av de 45 utställda arpilleras donerades en till Baptistkyrkan och elva till Södertälje kommun i tacksamhet för stöd till

Bild: Lars Widenfalk, Skulpturlandskap, Stora Torget, 1993.

Chile. De övriga donerades till Salvador Allendes museum i Santiago. Där överlämnade jag dem personligen under en stor utställning i januari 1993.

Kyrkorummet med avgångselever från Konstfack var en utställning Per Drougge planerat efter att ha sett den i Stockholm. Utställningen hade tillkommit i ett samarbete mellan Elisabeth Stengård, Svenska kyrkan, och Konstfack. Per insjuknade och låg på sjukhus, men skissade och instruerade konsthallens duktiga personal. Konsthallen blev kyrkorummet! På golvet fanns en mosaik av skiffer, med ljusreflektor och hängande glasstavar. Uppifrån det höga taket kom ett triangulärt ljus, som belyste golvet i triangelform, treenighetens symbol. Kapellet var öppet, men hade sin egen plats, ljuset uppifrån gav en oändlig/andlig dimension, som attraherade besökarna. Vid vänster stod ett ljusbord/ ljusbärare. Spontant tände besökarna ljus och stannade en stund i meditation. Sedan gick de runt och upplevde alla konstverken med respekt!

Jag vet inte om att det var Pers tanke att introducera besökarna i kyrkokonstens andlighet från första stund, men så blev det. Under mina pass, sex dagar i veckan, observerade jag besökarnas möte med Kyrkorummet och fick veta vad de tyckte om, innan de gick ut igen till verkligheten. Jag blev mycket berörd. En dag ringde Per mig från Karolinska för att veta

vad publiken tyckte och bad mig beskriva utställningen för honom.

När jag hörde hans röst kände jag på mig att han var nära döden och tänkte hur ska jag klara av att beskriva konsten för min konstkunnige chef.

Gråtfärdig beskrev jag den, steg för steg, det jag såg och kände, och berättade om besökarnas reaktioner.

Jag lyckades, för Per tackade och sa: ”Vad vackert! Det är precis som jag tänkte kyrkorummet i vår konsthall!”

Efter samtalet, brast jag i gråt.³ Hans Wigert blev Per Drougges sista inplanerade utställning, som han inte heller fick se själv. Wigert var en otroligt öppen och sympatisk konstnär. Lätt att samarbeta och med stor respekt för oss alla i personalen. Han var så tacksam för sin utställning hos oss. Han berättade för mig att han var väldigt nervös inför utställningen, men Per hade ringt honom och försäkrat att den skulle lyckas, och så blev det. Wigert kom varje dag till konsthallen, samtalade med besökarna och visade dem sin konst.

Hans vackra måleri av hög kvalitet attraherade vanliga människor och konstintresserade. Han är den konstnär som har sålt flest konstverk under en utställning. Han var väl värd det! Tre utställningar, tre starka upplevelser! Överraskande mötte jag senare av en slump Wigert och Widenfalk på andra platser och de kände igen mig, ovanlig attityd hos kända konstnärer. Wigert mötte jag i Stockholm och Widenfalk i Spanien

på Expo 92 i Sevilla, utanför Sveriges paviljong. Han var en av landets representanter och samma dag skulle han uppträda med sin stenfiol.

Ljus från Island och Surrealister från Estland tog plats i konsthallen, liksom två retrospektiva utställningar.

En med Martin Ljunggrens måleri och en med Stig Schmidts fotografiska bilder och skisser. Därefter kom en samlingsutställning med tre södertäljebaserade konstnärer; vår före detta kollega fotografen Johan Fowelin, skulptörerna Gunilla Wihlborg och C-Stefan Ahlenius. Senare visades Sven H Johanssons-minnes- utställning och vi visade bildspelet med hans konst av konsthallens fotograf Jan Nordahl. Sven H Johansson tittade själv gärna på bildspelet när det visades så ofta han kunde under sin levnad. Även utställningen 8 från Halland visades och i den deltog bl.a

Roj Friberg och vår före detta kollega Tommy Carlsson. Stockholms läns museum, Länskonsten, presenterade en graffitiutställning med Circle, Dwane, Pike, Puppet. Vi beundrade textilkonst av bland andra Elsa Agélii och Glas & Mattor av flera kvinnliga och manliga konstnärer. Utställning Ålder med 16 kvinnliga fotografer väckte stort intresse hos de unga elever som var med på konstpedagogens visningar. En kille berättade att det var hans första besök i Luna. Hans föräldrar tillät honom inte vara ute med andra ungdomar. Det till trots återkom han flera gånger. Det var en glädje att se Hanna Al-Haeks konst, med bland annat monumentalmålningar, där han återspeglade sitt folks tragiska historia. Hans publik fyllde konsthallen då!

Bild: Hanna Al-Haeks utställning 2015. Foto: Kjell Carlsson.

UNGA ROMANTIKER HILMA AF KLINT ARNE KLINGBORG

länge varit den samlande kraften för Rudolf Steiner seminariet i Järna.

Under tiden vid seminariet har Arne Klingborg arbetat med att undervisa och inspirera andra och låtit det egna konstnärliga skapande inrikta sig på gestaltning av den yttre miljön”, skrev Pia Thunholm i förordet till Gunilla Lundahls text i katalogen. Klingborgs utställning var hans första på över 40 år. Bra satsning av Södertälje kommun, annars kanske det hänt detsamma som med Hilma af Klints verk, som inte visades under hennes livstid. Succé på båda utställningarna!

Unga romantiker, elever till den norske konstnären Odd Nerdrum, visade klassisk konst. En av eleverna var den då unge, begåvade södertäljesonen Johan Patricny. Bland besökarna kom de som aldrig tidigare varit hos oss.

Givetvis var romantikernas måleri otrolig vackert, men andra konstarter måste också få ta plats inom det stora ordet konst. Med beundran kom också vissa faror, jag måste ständigt vara alert, när stökiga unga försökte skada konstverken sa jag ifrån. Vacker konst År 2000 närmade sig och konsthalkan också vara provocerande! lens gyllene tider var till ända. Resurserna hade minskats kraftigt under 1998 visades två utställningar efter lång tid. Nu var smärtgränsen nådd. varandra med konstnärer knutna Byte av nämndens namn (1989) tatill antroposofin. Hilma af Klint tog lar sitt eget språk: Kulturnämnden ordentlig plats i konsthallen 4 april- hade blivit Bildningsnämnd för att 30 maj 1998! Tyvärr ignoreras detta senare under år 2000 bli Kultur- och i den pågående debatten om hennes fritidsnämnd. 1999 tog jag ett mökonstnärskap. Aldrig nämns den dosam personligt beslut. Jag avgick magnifika katalogen om Hilma af som ledamot i Kommunfullmäktige Klints liv och konst som konsthallens mitt under min fjärde mandatperiod. chef Pia Thunholm skrev. Annorlun- Ett slag i luften! Konsthallen fortda konst, värd att se och förstå! En ny satte modigt att kämpa på. Eloge publik kom från när och fjärran, mys- till Kristina Möller, konsthallens ticismen svävade i luften. Det hände intendent, som fick leda verksamoförklarliga saker. Eila Jacobsson och heten under den svåraste tiden. När jag kom överens om att vi skulle ta Kristinas pensionering nu är nära, det lugnt. Det hjälpte och underlät- vill jag påminna om att hon började tade vårt arbete och kontakten med som väldigt ung i gamla konsthallen. den stora skaran av Hilma af Klints Hon är den som arbetat längst av beundrare. ”Arne Klingborg är konst- alla på vår kulturinstitution. Från år nären och antroposofen som sedan 2000 vill jag uppmärksamma ett par

utställningar. Måleriet lever- tack Ewa och Staffan Rasjö för generöst utlån ur er konstsamling! Bland flertalet andra visades verk av Olle Bærtling, Erland Cullberg, Hans Wigert, Ulf Trotzig, Madeleine Pyk och Martin Ljungren. Sub Rosa - Blommor i nordisk samtidskonst – 30 nordiska kvinnliga konstnärer visade konst av hög kvalité och skönhet, och med en vacker katalog.

Gud har 99 namn - ett intressant upplysningstema om hur människor med olika religiös tro lever i Sverige.

Något som visade sig inte vara självklart för alla. Sport - i samband med Euro Basket 2003 arrangerades en konstutställning på temat idrott med 31 lokala och regionala konstnärer.

En del av utställningen flyttades över till Scaniarinken och visades där under gruppspelen i Basket-EM 5-7 september 2003. Meeting Place­­­Nordisk samtidskonst med representanter från Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Sverige. En del av utställningen visades på Galleri

Kretsen och Saltskog gård. 50x50 cm - Södertälje Konstnärskrets 50 - årsjubileum, firades med en omfattande presentation av medlemmarnas olika konstarter. Detta var en del om utställningsverksamheten. En annan del av verksamheten som varit viktig är den konstpedagogiska. Visningar av utställningarna genomförda av konsthallens chefer och senare av en anställd konstpedagog. Tusentals barn har under åren invigts i konstens magi. Ett bra exempel är den lärare från Oxbackaskolan, som från första klass tog med sina små elever till konsthallen. De kom till varje utställning och även på konserter under alla år. Vilken bra lärare!

Bakom varje utställning har det funnits kunnig och duktig personal, som i praktiken förverkligade skaparens idéer. Flera av medarbetarna finns inte med oss längre, men de är inte glömda. Ytterligare en viktig del för konsthallens verksamhet har varit pressens recensioner och då framförallt Länstidningens kunniga kul-

Bild: Martin Ljunggren och Gunilla Wihlborg möts igen, 2016. Foto: Kjell Carlsson.

turjournalister och fotografer.

Tyvärr visades med tiden min och andras oro över Luna kulturhus framtid besannas. År 2006 halverades Stadsbiblioteket ytor och även konsthallens minimerades. Lenny Clarhälls skulpturgrupp Skogen togs bort. Trots att detta hände efter min pensionsavgång tog det lång tid innan jag kunde besöka Luna utan att känna stor sorg och saknad av det som var en gång.

Omtanke, information, upplevelse, debatt och samvaro var viktiga ord för Kulturnämnden i Södertälje 1978 vid invigningen av Luna kulturhus.

Södertälje konsthall fullgjorde sitt uppdrag med mandat från Kulturnämnden. Som före detta konsthallsanställd och optimistisk kulturarbetare, hoppas jag att Södertälje kommun garanterar konsthallens fortsatta utveckling. Ett återuppförande av Lenny Clarhälls skulpturgrupp Skogen i Stadshuset ”visar ett visst engagemang i konsten”, som Pia Thunholm uttryckte det, när jag stolt skickat henne broschyren om återinvigningen. En eloge till dagens konsthallspersonal och övriga medarbetare under det första halvseklet.

Länge leve Södertälje konsthall! ¹ Länstidningen 15.3 1994 ² Utställningen visades i Södertälje konsthall september 1999 ³ Per Drougge gick bort 29.12 1991

Bild: Ulla Viottis installation, Keramik i rum, 1981. Birgitta Flensburg med en skolklass.

GÖRAN PETTERSSON SÖDERTÄLJE KONSTHALL UR ETT PERSONLIGT PERSPEKTIV SELEKTIVA HÅGKOMSTER FRÅN ETT HALVT ÅRHUNDRADE

1960-tal ”Varför görs det ingenting för oss som inte håller på med idrott”, undrade min klasskamrat Anders Gutke. Det var en vacker vårdag när han hämtade upp mig på Vårvägen i närheten av Folkparken. Det var 1968 och vi gick i åttonde klass på Rosenborgsskolan. Vi fortsatte sedan genom Kusens backe, över lilla slussbron och längs Maren till Blombackaskolans aula för att rösta i radioprogrammet Tio-i-topp. Anders, som senare skulle bilda Telge Blues och göra Södertälje till bluesstad, min kamrat Hans Peterson, som skulle bli skulptör (ex rondellen vid Scaniarinken), och jag hade nyligen på en rullbandspelare spelat in en låt som vi kallade ”en och fem” (1 tim och 5 min lång). Det var musik som var det stora intresset, men Hans och jag höll också på att teckna jämt. Vi lärde oss själva och av varandra. Några lokala förebilder hade vi inte.

Men nu våren 1968 ändrades det när Södertälje fick en konsthall och blev en av landets främsta kulturstäder.

”Vi hade tur som hade konsthallen”, säger Hans 50 år senare, när han på motorcykel kommer till Saltskog gård. Vi fick se bra nationell och internationell konst under våra tonår. ”Jag kommer ihåg en affischutställning som var fantastisk...”

Det kan ha varit utställningen Underground, ett multimedia-expo som visades våren 1969 med affischer, bildkonst, tidskrifter, ljusspel, beat, pop- och folkmusik från Amerika och England plus en del svenska bl.a. från tidningen Puss. Utställningen var tänkt för Lunds konsthall men blivit stoppad på grund av bl.a. Sture Johannessons affisch Haschflickan.

Södertälje kulturnämnd bestämde att allt som kunde uppfattas som narkotikapropaganda måste bort om utställningen skulle bli av. Så skedde och DN skrev ”(...) ledamöterna kände sig lugnade, inte minst med tanke på den salva fru Gunnel Liljegren (M) härförleden i stadsfullmäktige levererade i förhand mot utställningens innehåll som rent destruktiv.” ”Jag kommer ihåg att vi hade problem med att det var mycket narkotika i omlopp då”, säger Gunnel Liljegren 49 år senare, när hon ringer mig i ett annat ärende och jag passar på att fråga om utställningen.

I nionde klass och hade jag skolans rektor Edvin Jonasson i svenska och jag fick recitera en dikt gång på gång tills han tyckte det lät rätt.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.

Det dör som en stormvind i öknen bort. …

(Esaias Tegnér) Edvin Jonasson var en av hjärnorna bakom att Södertälje blev kulturstad.

I början av 1960-talet hade en biblioteksutredning utförts med sådan framgång att av bara farten blev den en kulturutredning också. Förutom Jonasson som ledde utredningen var bl.a. Lennart Andersson (S) med. De hade en vision av att kunskap och kultur behövdes om den nuvarande industristaden och stadens unga skulle ha en framtid.

1970-tal Jag valde naturvetenskaplig linje, kanske för att det fanns teckning på

schemat, och när jag cyklade till Blombackagymnasiet (Västergård) passerade jag slussbron. Vid en kulle stod under en tid en ensam man och grävde gjutformar i marken. Efter en tid hade hålen förvandlats till magiska hästar. Det var den polska konstnären Wladislaw Hasior som skapade skulpturgruppen Solspann.

Konsten fanns mitt ibland oss!

På vägen hem från skolan stannade jag ofta till i konsthallen som låg halvvägs. Konsthallen var ett lärosäte.

När jag nu ser listan på utställningar blir jag fortfarande imponerad. Det var Magdalena Abakanowicz, Palle Nielsen, Ivan Aguéli, Lage Lindell, Antoni Tàpies, Edvard Munch, Tove Jansson …

Bild: Wladislaw Hasior, Solspann, 1973 Foto: Jan Nordahl.

”Jag var stolt när jag blev handplockad till Södertälje av av Eje Eje Högestätt”, Högestätt” berättade Per Drougge många år senare. Eje Högestätt “skapade” konsthallen och Drougge fortsatte hans värv med bl.a. nordisk konst och med blickar mot Östeuropa.

medkonsthall nya en storslagen med en utställning storslagenmed utställning den tidvismed i Järna denboende tidvis iBruno Järna Lilboende Bruno jefors.

Södertälje Liljefors. har nu Södertälje fått ett helt har nu fått ett nybyggt kulturhus helt nybyggt i kvarteret kulturhus Luna.i kvarteret Med biograf, Luna. stadsbibliotek, Med biograf, konststadsbibliotek, hall, hörsal konsthall, och kaféhörsal i genomtänkt och kafé i genomtänkt planlösning. planlösning.

Efter gymnasiet gjorde jag lumpen på Försvarsstaben som låg på Östermalm. På vägen dit köpte jag den nu för mig välkända tidningen Puss. Därefter pendlade jag till lite konstskolor i huvudstaden och träffade på tåget åter Edvin Jonasson. Efter sin yrkesverksamma livsgärning studerade han nu kultur på universitet. Han talade om begåvade f.d. elever som han tyckte slösade bort sin tid med idrott.

Konsthallen gjorde 1975 1975 utställningen Invandrare utställer utställer och medverkade gjorde Hans Petersons svåger, engelsmannen Kevin O’Connor, och en amerikansk konstnärsvän till honom Mary DeVincentis, som bodde tillfälligt i staden. Hans och jag följde med på vernissagefesten under förevändning av att vara DJ:s. Jag tog några skivor under armen bl.a. Tore Skogmans Storfiskaren med anledning av lite kommentarer vi hört om Per Drougges stil. Vet inte om vi spelade den.

1980-tal Konsthallschefen Per Drougge kom och såg min första separatutställning på Galleri Kretsen 1980. Det uppskattade jag mycket. Jag kommer inte ihåg om han köpte något då men han pratade mycket. På vägen från min utställning stötte jag ihop med en konstnärskollega, konstnärskollega Dan Backman, Backman och uttrycket besserwisser kom på tal. Backman blev sedan recensent i Svenska Dagbladet. Han bad mig många år senare att hålla honom underrättad om politikernas lek med konsthallen.

Den sista utställningen i gamla konsthallen var var Sörmlandssalongen Sörmlandssalong19781978 en ochoch jag var jag glad var glad över att över få att medfå verka meditre medverka den målningar konsthalli som den konstbetytt hallmycket så som betytt för mig. så mycket Senare för samma mig.

Senare år öppnar samma Södertäljes år öppnar nyaSödertäljes konsthall

Per Drougge följde min konstnärsbana och när jag satt på biblioteket utanför konsthallen tyckte han att jag skulle var hemma och måla istället. Han plockade tället. plockade in in mig som utställningstekniker och ställningstekniker och jag jag fick lite lärospån i den konsten. ”Hur vill du att målningarna ska hänga på den här väggen”, sa han och gav mig fria händer att atthänga hänganågra någraRune Rune Jansson Jansson målningar. 1986 var jag med i målningar.

Drougges utställning Det är barockt med en 1986 varmålning. jag medÅret i Drougges därpå tog stort även Birgitta Flensburg, upplagda utställning som Det nuärvar barockt. konsthallschef, Året därpåmed togmig även påBirgitta en utställning Flensi konsthallen burg, som nuMänniskans var konsthallschef, ansikten.

med mig på en utställning i konsthallen Människans ansikten. Då hade jag förutom målningar med en video. Jag hade börjat testa mediet i kommunens bild- och ljudverkstad som låg i anknytning till konsthallen. Genom Lars Euler som var föreståndare blev jag introducerad i föreningen Video Nu på Skeppsholmen i Stockholm och med deras utrustning kunnat göra mer avancerad video. Där stötte jag för första gången på datorer.

Några år senare när jag arbetade åt Landstinget som konsult var jag med på en julmiddag och pratade med en folkpartipolitiker. Hon tyckte att Södertälje låg långt framme när det gäller kultur och var imponerad över att vi t.o.m. hade en bild- och ljudverkstad. Jag kunde då meddela henne att den var nedlagd.

1987 fick jag en idé om Mälaren Runt - en konstodyssé och pratade med alla, från taxichaufför till kulturminister och kulturredaktör Christer Duke skrev om det i Länstidningen.

Jag fick med mig Elisabeth Haitto som vikarierade på konstavdelningen. 1988 arbetade vi två och konstnären Gunilla Wihlborg fram en utställning på Taxinge Näsby slott som blev mycket uppmärksammad. Per Drougge mumlade om att han kunde anmäla Elisabeth Haitto för tjänstefel ... När kulturförvaltningen satt en trappa upp vid biblioteket så brukade jag gå varvet runt och prata med alla tjänstemän. Det var bara att gå in.

Om det var ett samarbete med musik och konst det gällde kunde jag hos teater- och musikintendent Harry Olt få svaret: ”Det där försökte jag med redan på 50-talet, det fungerade inte då heller”.

1990-tal Fotografen Jan Nordahl som gjorde kataloger, affischer och skrifter för konsthallen gjorde också helt underbara prisbelönta bildspel. Det fanns en bildteater i anslutning till konsthallen med backprojektion med sex diaprojektorer styrda med impulser från en bandspelare. Oerhört komplicerat och vackert. Jag var överlycklig när jag blev tillfrågad och han gjorde ett bildspel med mina målningar. Han valde alltid perfekt musik till bildspelen. Det var en stor förlust när han gick i pension och alla fantastiska bildspel lades i malpåse.

Bildteatern revs sedan.

Per Drougge avlider i början av 1990-talet och en fond skapas i hans namn som ska ge stipendier till unga lovande kulturutövare i Södertälje.

Konstföreningen gör en utställning där vi konstnärer skänker konst och alla pengar från försäljningen går till fonden. Grafikern Gerd Kern, hans fru, tyckte att Drougge hade blivit så illa behandlad av kulturförvaltningen under slutet av 1980-talet, så stipendiet delades ut på Saltskog gård.

Några år senare dör Gerd Kern och fonden får hennes namn också. Jag kommer med i juryn.

1994 blir jag tillfrågad av dåvarande konsthallschef Pia Thunholm, om att göra en datakonstutställning i konsthallen. Jag kallade den I minne och samlade ihop några väldigt bra konstnärer, en del kände jag genom Video Nu. Jag tonade ner all teknik-nördigt och visade att det var naturligt att använda datorn i en konstnärlig process. Jan Nordahl gjorde affisch och utformade katalogen. Jag stod bakom honom ibland och sög åt mig av all hans kunskap om layout.

Han var alltid kritisk och skrädde inte med orden, men tyckte om mina texter. När jag lite senare gick förbi Konstfacks bibliotek satt omslagssidans text på dörren.

Del av texten lyder: ”Nu står vi i kunskapssamhällets inledningsfas och det behövs knappt någon inom jordbruket för att producera all mat, och snart behövs det knappt någon inom industrin heller för att producera alla de varor vi behöver och inte behöver. Nu borde det vara tid för eftertanke om vad vi vill uppnå. Det finns tid att tänka. Vi kan sätta oss i ett ännu inte insparat bibliotek, bland människans sparade minnen, och göra något spännande av vår tillvaro.” ”Jag har sagt till Birgit att politikerna absolut inte får stänga utställningen”, sa Lennart Andersson, ordf. i stiftelsen Saltskog gård, till mig 1995.

Han pratade om sin sambo Birgit Ahlberg (S) som satt i Bildnings-

nämnden. Där hade de diskuterat utställningen Fördomar från Riksutställningar som visades 1995. Det var en stark och omdiskuterad utställning med utmanande bilder. Det blev inget ingripande från politiskt håll.

Bild: DN artikel 17.12 1994.

Jag var med på ett möte i konsthallen med politiker och konsthallspersonal.

När det var fikapaus tänkte jag dryfta lite kulturella frågor med politikerna men de pratade bara fotboll.

2000-tal I början av februari 2003 ringer dansaren Minna Krook till mig och frågar om jag vill hänga med till Estrad och lyssna på några av hennes vänner.

Det är en jazzkväll med bl.a. Rigmor Gustafsson och Lina Nyberg. På plats kommer en upprörd Stig Parborn, f.d. kulturnämndsordförande, fram till mig och säger:

”Ni konstnärer måste göra något, de tänker lägga ner konsthallen. Ni måste protestera!” Efter ett tag så kommer Bosse Östlund, f.d. bildningsnämndsordförande, fram till mig och bekräftar utsagan. Vi går alla in och lyssnar på en bra konsert. De första ryktena börjar cirkulera om att det är biblioteket som ska flytta upp. Och man förstår att biblioteket ska in i konsthallen. En proteststorm kommer naturligtvis igång.

Stig Parborn, som snart går bort, får under sina sista dagar uppleva att kulturfolk protesterar i hans namn.

Konsthallen räddas.

Jag får ett vikariat och blir tf enhetschef för konsten (på halvtid) under 2003-2004. Jag plockar bort de flesta inplanerade utställningarna och gör några efter eget huvud. En utställning kallar jag Tillfälligt museum - från hällristning till hemlös och hämtar in det bästa ur kommunens samlingar. Jag har alltid tyckt att Södertälje borde ha ett konstmuseum. I Tillfälligt museum - från hällristning till hemlös skapar jag också två aktuella utställningar. En är ”Upplevelser av en omöjlig verklighet” av Susanne Berglind. Jag hade något år tidigare köpt Susanne Berglinds bok ”Flickan och förintelsen”. Det är en bok fylld med texter och kritteckningar där hon skildrar ett år av obeskrivlig fasa. Hon överlevde nazisternas koncentrationsläger, dödslägren Bergen-Belsen, Auschwitz, Płaszów och Gross-Rosen och kom efter kri-

get utmärglad till Sverige som femtonåring. Susanne Berglind försökte glömma sina upplevelser. ”Det var så man gjorde på 50-talet,” säger hon. Men det gick inte och nu ville hon berätta sin historia för sina barn och barnbarn. När utställningsteknikern Werner Näslund och jag besöker henne visar hon ett gammalt block med tuschteckningar som hon gjort precis efter hon kommit till Sverige. Det är bland de starkaste teckningar jag någonsin sett.

Under en av teckningarna står det skrivet Barn i lägret och den visar en skelett-tunn flicka i trasor med en trasdocka i famnen. Vidöppen mun och tomma skålar på marken. Om den teckningen och hennes senare kritteckningar skriver Länstidningens kulturredaktör Helena Giertta: ”Tårarna rinner när man får veta att hennes mor höll ut och tog hand om sina barn i lägren ända tills befrielsen kom. Då visste hon att barnen var i säkerhet och släppte taget om livet. (…)

Bilderna lever och berättar om det ofattbara. Om ugnarna och stängsel och om de namnlösa fångarna. I en bild kontrasteras det gråa och svarta med ett hopp. Hoppet om en stuga med gröna träd och gräs runtomkring. Det är då det brister.”

Under min period i konsthallen fyller Per Drougges och Gerd Kerns minnesfond 10 år och alla som fått stipendiet för konst ställer ut. Vi byg-

ger också upp en scen i konsthallen och den fylls av olika program med alla unga duktiga stipendiemottagare.

Det är musik, nycirkus, lyrik och film. Något år senare finns inte minnesfonden kvar. Den saknas. Förutom att den gav uppmuntran så fick vi kännedom om stadens begåvade kulturutövare. Några av dem fick t.ex. göra utsmyckningar i det nya stadshuset.

Det var mycket möten i det gamla stadshuset med kultur- och fritidschefen Torbjörn Neiman och övriga enhetschefer. Det var frågor om konstgräs, som gjordes av gamla bildäck, utsöndrade farliga ångor och var farligt för de fotbollspelande barnen. Så var det namnet på Södertälje konsthall. Konst var för svårt och avskräckande och konsthallen döptes om till utställningshall. Fast Torbjörn Neiman ville helst att den skulle heta Nova. Mot slutet av mitt vikariat hade tjänsten som enhetschef gjorts om till konstintendent.

Planerna för att nedre planet på biblioteket ska bort och bli affärslokaler blir verklighet. Konsthallen blir kvar men fick mindre yta. Jag hade skrivit debattartiklar i Länstidningen och påtalar det absurda i att Systembolaget (jag kallar det spritbutik) ska vara där barnavdelningen finns och att kulturens ytor minskar. Skriver om att det behövs olika förebilder för stadens unga. Men lönlöst … Av ett kulturhus blev det ett kulturplan men i Orwellsk anda döps den om till

Luna kulturhus. Ungefär samtidigt invigs den nya fotbollsarenan och skolresultaten är dåliga. Jag har nu ännu ett vikariat i en konsthall, från höst 2005 till vår 2006. Denna gång i Botkyrka konsthall. Jag delar arbetet med Lars Isacson. Det är i ett glapp mellan en avgående och sökandet efter en ny konsthallschef. Vem som ska få det nya chefsjobbet står till slut mellan två kvinnor. Lars och jag är tillsammans med övrig personal med på båda intervjuerna. En av de sökande är Joanna Sandell och efteråt frågar kultur- och fritidschefen Eva Jansson mig vad jag tycker. Det syns att de har bestämt sig.

Södertälje konstnärskrets fyller 50 år 2006 och ställer ut i Södertälje konsthall. Det byggs om, så publiken får leta sig in i genom plastbetäckta gångar. 2008 bjuder Kerstin Svanberg mig hem till sig i Trosa för att träffa några japanska konstnärsgäster. Hon har baktanken att jag har bra förbindelser med Södertälje konsthall.

Bild: Nao Kimura, Labyrinth, 2014 Foto: Kjell Carlsson.

2010-tal Daniel Wetterskog är sedan något år chef för Luna kulturhus och är med på noterna och den första utställningen i en tänkt biennal kommer igång med japanska konstnärer i konsthallen hösten 2010. 2012 ställde konstnärer från Södertälje Konstnärskrets ut i Japan och så fortsätter det och i år 2018 är det dags för japanska konstnärer i konsthallen igen och nu även på Galleri Kretsen och Saltskog gård. 2011 skickar konsthallschefen Kristina Möller vidare ett mejl till mig om en nordisk sammanslutning med videokonstnärer.

Ett antal från varje nordiskt land ska väljas och jag skickar in att jag är intresserad och så blev det. Får till följd att en video visas på Orkneyöarna och i Hongkong. Ett mejl betyder så mycket.

Det sprider sig åter en oro för konsthallens framtid. Vad händer nu när Grafikens Hus kommer till Södertälje?

Blir det större budget till konsten eller ska befintlig verksamhet minskas? Den oron lägger sig lite efter något år.

Joanna Sandell är snart ny konsthallschef för Södertälje konsthall.

Jag vill tacka all konsthallspersonal under årens lopp, både de som jag nämnt och de som jag inte nämnt.

Konsthallen är och var för mig och många andra ett gränssnitt mot omvärlden och framtiden. Tack också till de som på 1960-talet hade visionen och gjorde Södertälje till en kulturstad. Låt visionen leva.

Bild: Konstdeposition på gång, konstassistent Tommy Carlsson, 1981.

JAN JAN MANKER MANKER MOT EN MOT ENDIGITAL DIGITAL VERKLIGHET VERKLIGHET När Södertälje konsthall startade När Södertälje konsthall startade 1968 hade redan en frigörelse skett 1968 hade redan en frigörelse skett inom bildkonsten både vad gäller inom bildkonsten både vad gäller dess form som innehåll. Egentligen dess form som innehåll. Egentligrundlades denna öppenhet regen grundlades denna öppenhet redan på 1910-talet då Dada-rörelsen dan på 1910-talet då Dada-rörelsen proklamerade sina anarkistiska maproklamerade sina anarkistiska manifest och startade Cabaret Voltaire nifest och startade Cabaret Voltaire i Zürich 1916. Hugo Ball, Hans Arp, i Zürich 1916. Hugo Ball, Hans Arp, Tristan Tzara m.fl. arrangerade föTristan Tzara m.fl. arrangerade föreställningar som bröt mot tidigare reställningar som bröt mot tidigare konventioner om vad konst, musik konventioner om vad konst, musik och teater skulle vara. Redan 1913 och teater skulle vara. Redan 1913 hade Marcel Duchamp presenterat hade Marcel Duchamp presentesitt första så kallade readymade i rat sitt första så kallade readymade i form av ett cykelhjul och samma år i form av ett cykelhjul och samma år i Italien publicerade Luigi Russolo sitt Italien publicerade Luigi Russolo sitt manifest Oljudens konst och tillvermanifest Oljudens konst och tillverkade oljudsmaskiner med vilka han kade oljudsmaskiner med vilka han uppförde offentliga konserter. Alla uppförde offentliga konserter. Alla dessa tidiga experiment kom med tidessa tidiga experiment kom med tiden att hamna i skymundan men fick den att hamna i skymundan men fick en ny renässans i slutet av 1950-talet en ny renässans i slutet av 1950-talet i New York och i större städer i Euroi New York och i större städer i Europa och fick ett genombrott i Sverige i pa och fick ett genombrott i Sverige i början av 1960-talet. Det resulterade början av 1960-talet. Det resulterade bland annat i utställningen Rörelse bland annat i utställningen Rörelse i konsten på Moderna Museet 1961, i konsten på Moderna Museet 1961, en utställning som jag anser vara det en utställning som jag anser vara det mest omvälvande och betydelsefulla mest omvälvande och betydelsefulla konstarrangemanget i Sverige sedan konstarrangemanget i Sverige sedan dess. Där öppnades alla slussar för dess. Där öppnades alla slussar för vad man kan skapa som konstnär vad man kan skapa som konstnär och och konstbegreppet sattes i fråga. helahela konstbegreppet sattes i fråga.

Tiden Tiden från från 1961-1968 1961-1968 experimenexperimenterade många svenska terade många svenska konstnärer konstnärer ohämmat ohämmat med med sina sina uttryckmedel. uttryckmedel.

Pop-konsten Pop-konsten satte satte sina sina spår spår men men ii ganska förvandlad förvandlad form. form. Material Material ganska blandades, skulpturer blev blandades, skulpturer blev installainstallationer tioner och och så så kallade kallade ”Happenings” ”Happenings” dök upp upp lite lite här här och och var, var, ofta ofta på på dök oväntade platser i offentlig miljö.

Daoväntade platser i offentlig miljö. gens happenings somsom nu kallas ”PerDagens happenings nu kallas formances” är oftast planerade och ”Performances” är oftast planeragodkända evenemang som äger som rum de och godkända evenemang på gallerier eller i konsthallar och då äger rum på gallerier eller i konstförlorar de tyvärr sin uttryckskraft hallar och då förlorar de tyvärr sin och sprängverkan. uttryckskraft och sprängverkan.

En En annan annan viktig viktig konsthändelse konsthändelse skedskedde 1967 de 1967 då då Konstfrämjandet Konstfrämjandet och och Riksutställningar genomförde proRiksutställningar genomförde projektet En av av de de absolut absolut jektet Multikonst.

Multikonst. En största manifestationerna av största manifestationerna av svensk svensk samtidskonst som genomförts. samtidskonst som genomförts. 68 68 konstnärers konstnärers multikonstverk multikonstverk visades visades samtidigt samtidigt på på 100 100 olika olika ställen ställen ii SveriSverige. Projektet Projektet fick fick ett ett stort stort genomslag genomslag ge. med med cirka cirka 350 350 000 000 besökare besökare och och det det backades upp av direktsändningar backades upp av direktsändningar Sveriges Radio Radio och och TV. TV. Allt Allt var var till till ii Sveriges salu till överkomliga priser, fjärran salu till överkomliga priser, fjärran från från dagens dagensupphaussade upphaussadeprisnivåer. prisnivåUnder 1960-talet er. Under 1960-taletfanns fannsockså också en en politisk ådra inom bildkonsten vilpolitisk ådra inom bildkonsten vilket ket blev blev allt allt tydligare tydligare från från 1968 1968 och och framåt.

Man ville mer koncentrera framåt. Man ville mer koncentrera sig på på bildernas bildernas budskap budskap istället istället för för sig att laborera med formen.

Detta var att laborera med formen. Detta var på på gott gott och och ont. ont. En En del del konstverk konstverk blev ytterst ytterst amatörmässiga amatörmässiga och och man man blev såg till och med ett folkligt värde såg till och med ett folkligt värde ii detta.

Men där detta. Men där fanns fanns många många lysande lysande

undantag som Roj Friberg och Gerhard Nordström eller Maria Adlercreutz och Birgit Ståhl-Nyberg. De skapade avancerade bilder som inte var enbart propagandistiska utan hade ett djupare socialt eller politiskt innehåll.

Vid sidan av dessa fanns också en rad skickliga satirtecknare där bland andra Lasse Hillersberg lyckades ge ut tidningen Puss tillsammans med Lena Svedberg, Karin Frostenson och Ulf Rahmberg. Dessutom var många konstnärer verksamma som illustratörer till olika tidskrifter och med att skapa affischer.

Av alla de happenings som såg dagens ljus under denna tid minns jag bäst Kjartan Slettemarks provocerande och gycklande manifestationer mot myndigheter och institutioner. Genialisk var hans aktion då han sökte politisk asyl på Moderna Museet och lyckades flytta in där med sina tillhörigheter – möbler, krukväxter, kylskåp, kläder m.m. Idag hade nog detta varit omöjligt att genomföra, man hade kallat på polis och Kjartan hade blivit burdust utslängd. Men då hette cheferna Pontus Hultén och Carlo Derkert, och deras anarkistiska hjärtan förstod vad detta handlade om. Liknande hjärtan präglade en stor del av kultursverige under 1960och - 1970 talen. Alla de dörrar som hade öppnats när 1980-talet trädde in har utnyttjats av konstnärerna och ingen känner väl idag några häm-

ningar om vad man får göra eller vilka uttrycksmedel man tar till. Användningen av ordet konst har också förändrats då begreppet utvidgats till att tala om fotokonst, videokonst, ljudkonst, ordkonst, operakonst m.m. istället för fotografi, film, musik, litteratur, opera. Tyvärr har detta lett till att ordet konst är ett ganska innehållslöst epitet men som kanske skapar en viss doft av någonting fint och exklusivt. För mig framstår det tydligare att använda de ursprungliga beteckningarna och gärna kombinera dem om konstverket består av flera ingredienser.

Under de senaste 20-30 åren har jag svårt att upptäcka någonting verkligt nytt på konsthimmelen även om många fascinerande konstverk har sett dagens ljus. Man har slipat sina verktyg och gör konstverken med stor skicklighet och precision. Ulrik Samuelssons tunnelbanestation Kungsträdgården är imponerande liksom Lasse Kleens skulpturala installationer. Karin Mamma Andersson målar slutna, episka bilder om vår vardag och Eva Lange skulpterar rena, arketypiska former ägnade för kontemplation och vila. Listan kan göras mycket lång men det är inte en konsthistoria jag skriver utan en enkel koncentrerad översikt.

En stor förändring är dock att kvinnorna tagit sig in på konstscenen under de senaste 50 åren, både som konstnärer och som chefer på konst-

och kulturinstitutioner. År 1967 arrangerades en utställning på Konstakademien med 17 unga inbjudna konstnärer. 16 av dem var män, en kvinna. Det väcktes då ingen kritik mot urvalet men idag hade en sådan utställning varit omöjlig att genomföra och hade om den genomförts troligen dominerats av kvinnor. Visst finns det fortfarande kulturföreningar som skiljer könen åt såsom den manliga bastionen Konstnärsklubben eller kvinnornas Föreningen Svenska Konstnärinnor, men dessa föreningar kommer förhoppningsvis att reformera sig själva med tiden.

Det som också framstår som revolutionerande nytt har skett på den rent tekniska sidan, nämligen den digitala revolutionen. Den ger oss oanade möjligheter för alla som sysslar med bild, musik, scenografi, film m.m. att ge sig ut på helt nya äventyr. Denna utveckling startade på 1960-talet men var då en svårhanterlig och dyr verksamhet. Nu är tekniken tillgänglig för de flesta och kräver inte någon kunskap i programmering.

De scenografier man idag kan se på opera och teaterscener hade varit omöjliga att göra för cirka 30-40 år sedan. Samma sak gäller för många bilder och skulpturer som kan anta ett formspråk som tidigare hade varit mycket svårt att skapa. Konstnärens roll kan komma att ifrågasättas med tanke på att det idag pågår en seriös diskussion om artificiell intelligens och intelligens och i vilken utsträck-

ning datorn kommer att ta över det konstnärliga skapandet. I dagens programvaror finns många funktioner som automatiskt ändrar de konstnärliga uttrycken genom en enkel knapptryckning. Den dagen man inte längre behöver trycka på en knapp är nog slaget förlorat. Till syvende och sist finns det en stor njutning och tillfredsställelse i att med enkla medel skapa sina verk.

Att teckna med blyertspennan på ett papper, att knåda en lerklump till en ny form eller att ta ut enkla melodier och harmonier på ett piano lägger grunden till mångfasetterade och uttrycksfulla verk – bildmässiga eller musikaliska symfonier.

Bild: Omslag till tidningen Puss av Karin Frostenson, från utställningen Tiden är som en vind - Karin Frostenson 1960-2018.

Bild nästa sida: Eva Bjurholm i bild- och ljudverkstan.

SÖDERTÄLJE KONSTHALL Tel: 08-523 022 60 E-post: konsthallen@sodertalje.se Besöksadress: Lunagallerians mellanplan, Storgatan 15 webb: sodertalje.se/konsthallen Facebook: Södertälje konsthall Instagram: @sodertaljekonsthall Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Maila: konsthallen@sodertalje.se