Page 1

Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

2 oktober – 2 februari 2020

Internationella motståndssmus motståndsmuseet 1978 - 2020 2 oktober - 2 februari 2020


Produktion: Joanna Sandell och Paola Zamora, curatorer Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020. Sara Wengström, intervjuer och research Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020. Sara Guarino Florén, curator poder SUAVE/SOFT power Arpilleras, Salvador Allendekommitténs ateljé i Södertälje. Anneli Karlsson och Marie Grundsten utställningsassistenter. Per-Arne Sträng och Werner Näslund utställningstekniker. Maja-Lena Molin, kommunikation. Bild omslag: Olof Sandahl (beskuren).

2


1978. Varför ska vi berätta om detta år? Den 1:a oktober öppnar Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 i Södertälje konsthall. Vad syftar året 1978 i titeln på och varför bryter året in i vår tid?

Tidslinje: 1971: Chilekommittén bildas i Sverige som ett stöd för Salvador Allendes demokratiskt valda regering. Föreningen ger ut tidskriften Chilebulletinen från och med januari 1973. Senare kommer ett hundratal lokalkontor att öppna runt om i Sverige, bland annat i Södertälje. 11 september 1973: Militärkupp i Chile, Salvador Allende störtas. Ledaren för militärjuntan, Augusto Pinochet, tar makten i Chile. Tiotusentals personer flyr Chile till följd av förföljelsen och våldet mot politiskt oppositionella. Omkring 25 000 flyr till Sverige enligt Migrationsverket. De flesta av flyktingarna är studenter, arbetarledare och akademiker. Gustaf Harald Edelstam, svensk diplomat och dåvarande ambassadör i Chile skyddar ett stort antal politiska flyktingar genom okonventionella metoder och med stöd av Olof Palme, dåvarande statsminister i Sverige. 1978: Det internationella motståndsmuseet Salvador Allende visas på Moderna museet i Stockholm och i Södertälje konsthall. 1991: Chilekommittén upphör och det sista numret av Chilebulletinen ges ut. 1991: Samlingen från Det internationella motståndsmuseet Salvador Allende överlämnas till det nyöppnade Motståndsmuseet Salvador Allende i Santiago de Chile.


INTRODUKTION Joanna Sandell och Paola Zamora, curatorer

Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020. Södertälje konsthall flyttade in i nya lokaler 1978, året då Luna Kulturkvarter byggdes mitt i Södertälje. Detta var också året för Det internationella motståndsmuseet ”Salvador Allende” i Södertälje, en turnerande utställning producerad av Moderna museet. Världen över agerade konstnärer i solidaritet med Chiles sak – diktatorn Augusto Pinochets våld mot politiska motståndare väckte avsky och lade grunden till en internationell solidaritetsrörelse, inte minst i Sverige. Det var också detta engagemang som senare kom att starta den svenska antiapartheidrörelsen – arbetet med att få slut på rasförtrycket i Sydafrika. I Sverige drevs solidaritetsrörelsen främst genom Chilekommittén, en ideell och politiskt obunden rörelse med över hundra lokalkontor över hela Sverige, bland annat ett i Södertälje. Många politiska flyktingar kom till Sverige som följd av våldet och förföljelserna i hemlandet, och flera av dem har bidragit starkt till svenskt samhällsliv. Häribland kan nämnas utvecklingen av den svenska fackföreningsrörelsen. Vi kan också följa spåren av den chilenska exilen inom svenskt konst- och kulturliv. Några av dessa tongivande intellektuella möter du i den omarbetade versionen av Det internationella motståndsmuseet som fått tillägget 1978 – 2020 för att poängtera att historien fortsätter att sätta sina spår i hur vi lever, agerar och skapar, idag.   4


Det Internationella motståndsmuseet ”Salvador Allende” från 70-talet består av en samling verk donerade av svenska konstnärer till ett framtida Solidaritetsmuseum i Santiago de Chile. Men det skulle dröja till år 1991 innan museet öppnades i Chile och donationen kunde slutligen överlämnas med stöd av SIDA, Svenska institutet och Moderna museet. Vad betyder solidaritet idag? Och på vilket vis är begreppet relevant i en tid när kamper allt oftare fokuserar på skillnader snarare än gemenskap? I utställningen Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 har curatorerna (Paola Zamora, född 1975 och Joanna Sandell, född 1972) undersökt svenska arkiv och arbetat med research knuten till hur det svenska konstfältet fortsätter att ta sig an frågan om solidaritet och politiskt engagemang.   I konsthallens mindre utställningsrum Portal visar vi samtidigt utställningen poder SUAVE/SOFT power – Arpilleras, Salvador Allendekommitténs ateljé i Södertälje med den chilenska konstnären och aktivisten Cecilia Valdés (född 1941 i Viña del Mar, Chile). Utställningen, curerad av Sarah Guarino Florén (född 1981), fokuserar på så kallade ”arpilleras”, textila konstverk av kvinnor i naivistisk stil, starkt laddade med budskap. Valdés, som tvingades i exil ifrån sitt hemland av politiska skäl, kom till Sverige 1976. I sin nya hemstad Södertälje fortsatte kampen mot Pinochets diktatur genom bildandet av kvinnogruppen ”Salvador Allendekommitténs ateljé”. Genom att sy och visa sina arpilleras spred gruppen information om situationen i Chile, samtidigt som ateljén fungerade som en stödgrupp för de kvinnor som nu befann sig i exil. Utställningen visar arpilleras av ”Salvador Allendekommitténs ateljé” och följer gruppens arbete fram till början av 5


1990-talet då situationen i Chile förbättrades och Cecilia Valdés fick möjlighet att donera en del av ateljéns arbete till det nyöppnade Salvador Allendemuseet i Santiago. Den äldsta konstnären i Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020, Olof Sandahl, föddes 1938 och ingick i originaluppsättningen av Det Internationella motståndsmuseet. Sedan dess har han bland annat under många år verkat som lärare i grafik vid Kungliga Konsthögskolan. En av de yngsta konstnärerna, Cristian Quinteros Soto, född 1987, studerar för närvarande vid samma skola. Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 tar fasta på att erfarenheterna av och engagemanget för Chile även förhåller sig till andra länder än just Sverige och Chile. Bland annat möter vi konstnären Runo Lagomarsino som med skärpa beskriver politiskt engagemang och uppgivenhet genom att betrakta fotbollsmatchen mellan Chile och Sovjetunionen i VM 1973. Matchen spelades kort efter militärkuppen den 11:e september på samma fotbollsarena där tusentals oppositionella avrättades av Pinochets junta. I matchen spelar Chile mot sig själv eftersom det sovjetiska laget bojkottade matchen i protest mot Pinochets regim. I videoverket av Lagomarsino spelas samma sekvens ur matchen upp om och om igen, konstnärens vittnesmål över hur motståndets röster tystas av en totalitär regim.   I verket Chile 1917, Y Arriba Quemando EL Sol av konstnären Juan-Pedro Fabra Guemberena, skrivs det chilenska landskapet och kampen fram genom en aktion i hommage till konstnären Alfredo Jaar och hans livslånga politiskt drivna konstnärskap. I Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020 möts konstnärer med erfarenhet av exil 6


men även konstnärer som under en längre tid intresserat sig för svensk kulturhistoria och historieskrivning. Vad händer när konstnärer bearbetar politiska och personliga händelser som är alldeles särskilt kraftfulla? Måste vi dela samma erfarenhet för att kunna berätta om specifika skeenden eller samhälleliga trauman? Konstnären Henrik Andersson (född 1973) har länge intresserat sig för svensk politisk historia. I verket So Much Worse tar han fasta på det faktum att ekonomen Milton Friedman fick ta emot Nobelpriset i ekonomi år 1976. Friedman är känd för att ha introducerat och drivit fram avregleringar och marknadsekonomi i ett flertal länder, däribland i Chile, under samma tid som diktatorn Pinochet styrde landet. Det faktum att Friedman belönades med Nobelpriset i ekonomi skapade protester då beskedet kom i Stockholms konserthus hösten 1976. Men är det som konferenciern i verket säger? ”It could have been worse.” Vad kan vi lära oss av tidigare vunna erfarenheter och finns det glömda berättelser värda att lyfta upp i ljuset efter drygt fyrtio år?   Konstnären Ricard Estay (född 1985) följer språkets logik och irrfärder genom att dokumentera hur vi förstår – och ofta missförstår – politiska skeenden och vår egen historia. Estay föddes som ett resultat av det faktum att hans föräldrar förälskade sig i varandra under solidaritetsrörelsen för Chile i Sverige. I ett nytt verk som producerats för denna utställning läser en ung flicka Allendes berömda sista tal till folket, men förstår hon vad hon säger? I de nyproducerade verken av konstnärerna Angela Bravo (född 1979) och Cristian Quinteros Soto får vi följa hur arbetet med att få fram sanningen kring de många personer som försvunnit i Chile pågår än idag. I Bravos och Quinteros Sotos fall får det personliga och det mest privata en oerhörd allmängiltig kraft. 7


Rekonstruktioner och undersökningar av kulturarv och dess estetiker utforskas i verken av konstnärerna Mariana Silva Varela (född 1973), Valeria Montti Colque (född 1978) och Rolando Pérez (född 1947). Rolando Pérez är bosatt i Södertälje och var under 70-och 80-talen politiskt och konstnärligt aktiv inom solidaritetsrörelsen både i Sverige och internationellt. I utställningen möter vi både en installation av Pérez som inspirerats av den latinamerikanska folkkonstens formspråk samt en serie känsliga skrapkartonger som alla förhåller sig till erfarenheterna av exil. Pérez är också konstnären bakom många av Chilebulletinens illustrationer. Konstnären Mariana Silva Varela, som är aktuell i Södertälje med ett större offentligt verk för Rosenborgsskolan, arbetar ofta textilt. Hon skapar ett eget bildspråk och alternativa kulturer. Sommaren 2019 fick hon uppdraget att gestalta bårtäcken för återlämnandet av samiska kvarlevor i Lycksele. Till Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 undersöker hon folkdräkternas gemensamma formspråk och inspireras av kvinnlig kamp och estetik i form av beväpnade kvinnliga revolutionära grupper i Latinamerika. Valeria Montti Colque är känd för sina kraftfulla muralmålningar och performanceakter som omfamnar enkla material till större installationer med andliga och feministiska referenser. Till Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 blandar hon textilier med akvareller och låter svenska fåglar föra samman de många symbolerna till en berättelse om sammanhang och längtan.   Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 berättar om de som försvunnit, om klippor i naturen som blivit gravstenar, om platser som egentligen har andra namn och om ett museum som skapades av konstnärer världen över. 8  


Bild: Paola Zamora, Joanna Sandell och Sara Wengström

”Chilenska flyktingar hade ett starkt inflytande på solidaritetens och internationalismens ideologi och praktik, såväl som på de mänskliga rättigheternas utveckling. På grund av dess globala kännetecken manar Chilesolidariteten den nuvarande forskningen att tänka om vad gäller relationerna mellan Väst- och Östeuropa. Nätverk och kampanjer fick ofta en transnationell dimension. ” Monica Quirico, Vittnesseminarium den 9 mars 2016 vid Södertörns Högskola. Solidariteten med Chile 1973–1989 (Solidariteten med Chile 1973–1989. Redaktörer: Yulia Gradskova och Monica Quirico Samtidshistoriska frågor nr 34.)


INTRODUCTION Joanna Sandell and Paola Zamora, curators

The International Museum of Resistance 1978 - 2020 1978. On October 1st 2019, The International Museum of Resistance 1978 - 2020 opens at Södertälje konsthall. What does the year 1978 in the title refer to? Södertälje konsthall moved to its new premises and existing location in the year 1978 when the Luna Culture house, an entire block of this Swedish city at the time, was built in central Södertälje. The year 1978 was also the year of the exhibition The International Museum of Resistance "Salvador Allende", a touring exhibition produced by Moderna museet in Stockholm. At this time artists around the world acted in solidarity with Chile's cause, dictator Augusto Pinochet's violence against his political opponents had created a worldwide outrage and an international solidarity movement. The solidarity movement in Sweden was active mainly through the Chile Committee, a group of activists engaging through information campaigns and education that explored activism in relation to everything from sports to labour, often with a broad interest in arts and culture, divided into around a hundred local organisations, one of them in Södertälje. Although primarily a movement of the political left the activism in relation to Chile was carried out by several political parties, as well as by groups without political affiliation, like the Chile Committee. It was this commitment and engagement as a social movement that would later form the basis of the Swedish anti-apartheid movement and the mission to join the struggle to end the injustices in South Africa.

10


What does solidarity mean today? Is it even possible to speak of such a concept 2020? Does it have relevance in a globalized world were most struggles are fractioned? In the exhibition The International Museum of Resistance 1978 - 2020, the curators (Paola Zamora, born 1975 and Joanna Sandell, born 1972) have researched Swedish archives and looked at how Swedish artists continue to address the issue of solidarity and political commitment. In our second exhibitionspace Portal we present an exhibition by artist Cecilia Valdés curated by Sarah Guarino Florén, this exhibition focuses solely on the art form “arpillera” – textile works made mainly by women in a seemingly naivistic style that are charged with social and political messages. The oldest artist in the exhibition, Olof Sandahl, born in 1938, was part of the first edition of The International Museum of Resistance. Olof Sandahl has had a long career as a teacher of printmaking at the Royal Institute of Art. One of the youngest artists, Cristian Quinteros Soto, born in 1987, is currently studying at the same school.

The International Museum of Resistance 1978 - 2020 will present artists with experiences and memories of exile but also artists who have had a longstanding interest in Swedish cultural and political history. We have also included artists from or with experience of other Latin American countries such as Argentina and Uruguay. What happens when artists engage with political and personal events that are particularly powerful? Do we need to share the same experiences to be able to process specific events or social trauma? What can we learn from gained experiences and are there

11


forgotten stories that should be brought back into conversation after the course of forty years or so in time?

The International Museum of Resistance 1978 - 2020 tells of those who have disappeared, it speaks about rocks in nature that have become informal graves, about places that are not what they seem to be, and about a museum created by artists for the cause of social justice.

Timeline: 1971: The Chile Committee is formed in Sweden as a support for Salvador Allende’s democratically elected government. The association publishes the first newsletter Chilebulletinen in the beginning of 1973. September 11, 1973: Military coup in Chile, Salvador Allende is overthrown and the military junta leader, Augusto Pinochet, takes over. Tens of thousands of people flee Chile as a result of the persecutions and the violence towards political opponents. An approximate 25 000 persons become refugees in Sweden. Most of the refugees are students, leaders of work units and academics. Gustaf Harald Edelstam, Swedish diplomat and the ambassador in Chile at the time of the coup uses unconventional methods to protect Chilean asylum seekers with the support of the Swedish prime minister Olof Palme. 1978: The International Museum of Resistance is inaugurated in Moderna Museet in Stockholm. After touring Sweden it is exhibited in Södertälje konsthall. 1991: The organisation the Chile Committee ends. Chile holds first democratic elections. The last issue of Chilebulletinen is published. 1991: The Swedish collection of artworks of The International Museum of Resistance is handed over to the newly inaugurated International Museum of Resistance in Santiago de Chile.

12


HENRIK ANDERSSON Internationella motståndsmuseet inspirerar. Främst för att det använder museologin som politiskt instrument. Att skapa ett museum över det som sker samtidigt är omöjligt, men när det som sker är orättfärdigt blir det kanske helt nödvändigt att arkivera och framvisa skeendet genom en historisk horisont. The International Museum of Resistance is inspiring. Mainly because it uses museology as a political instrument. To create a museum of current events is impossible, but when what happens is indefensible, it becomes perhaps absolutely necessary to archive and present the course of events through a historical horizon. So Much Worse "1976 får den amerikanske ekonomen Milton Friedman Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Han får priset för vad man menar är viktiga bidrag till kunskapen om ekonomi, men han är också kontroversiell. Hans idéer användes av Chiles diktator Augusto Pinochet för att reformera diktaturens ekonomi och Milton Friedman samarbetade nära regimen i Chile och träffade själv Pinochet. Inför prisutdelningen på Konserthuset i Stockholm samlades chilegrupperna för att protestera och i samband med ceremonin tog en aktivist sig in i salen och avbröt tillställningen med slagord. Andersson tar utgångspunkt i Arbetarrörelsens arkiv där mycket material från chilegrupperna finns bevarat samt Riksbankens egna arkiv och genom ett bild-ljudmontage försöker han suggerera omedvetna betydelser och meningar från händelsen 1976. Milton Friedmans idéer om ekonomi har varit bland de mest inflytelserika och har påverkat ekonomin på en global nivå. Allt från privatiseringar av samhällets vinster, avregleringar av marknader, nedrustning av offentlig välfärd till ”naturlig arbetslöshet” kan tillskrivas honom. Andersson hanterar händelsen som det vore en kapitalismens ur-scen i vilken nervösa skratt, harklingar och ursäkter får representera det omedvetna i fallstudien. Vad anade man skulle ske i framtiden 1976?" Text om verket So Much Worse som visas i Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020.

13


So Much Worse "In 1976 the American economist Milton Friedman receives the Nobel Memorial Prize in Economic Sciences. He receives the prize for what is described as important contributions to the knowledge of economics, but he is also controversial. Chile’s dictator Augusto Pinochet used his ideas in order to reform the dictatorship’s economy and Friedman also worked closely with the regime in Chile and met Pinochet himself. Before the prize ceremony at Konserthuset in Stockholm the Chile solidarity groups gathered to protest and during the ceremony an activist broke into the hall and interrupted the event with protest slogans. Andersson takes his starting point in the Swedish Labour Movement’s Archive where a lot of the material from the Chile solidarity groups is stored, as well as in the archives of Sweden’s National bank, Riksbanken. Through an image-sound montage he tries to suggest unconscious meanings of the event in 1976. Milton Friedman’s ideas about economics have been some of the most influential and have affected the economy on a global level. Everything from privatisations of society’s profits, deregulations of the market and the dismantling of public welfare to “natural unemployment” can be ascribed to him. Andersson deals with the event as if it were an originary scene of capitalism, in which nervous laughter, coughs and apologies represent the unconscious of the case study. What did they know of the future in 1976?" Text on the work So Much Worse that can be seen in the International Museum of Resistance 1978 - 2020.

14


Henrik Andersson är född i Göteborg 1973 och baserad i Stockholm. Han är konstnär, skribent och curator. Han arbetar med dokument och arkiv som material och använder montaget som metod och i hans praktik står det historiska narrativet och psykosociala representationer ofta i centrum. Andersson arbetar som lektor i konst på Konstfack i Stockholm. Henrik Andersson was born in Gothenburg in 1973 and is based in Stockholm. He is an artist, writer and curator. He works with documents and archives as material and use the montage as method. Historical narrative and psychosocial representations are often at the centre of his practice. Andersson works as lecturer in art at Konstfack, University of Arts, Crafts and Design, in Stockholm.

Konserthuset Stockholm. Foto: Henrik Andersson

15


ANGELA BRAVO

ANGELA BRAVO 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? Jag arbetar med en dokumentär, Imaginary country, som just handlar om min relation till Chile, militärdiktaturen och att vara född i ett annat land än ens föräldrar. Mina föräldrar flydde som politiska flyktingar och kom till Flen och jag föddes här. Med inbjudan till utställningen fick jag massa minnen till min barndom, med alla möjliga stödfester och stöddemonstrationer som mina föräldrar drog med mig på. Det är ett bra initiativ att berätta om länken mellan Sverige och Chile som var väldigt viktig under den tiden, och jättekul att kunna visa delar av filmen i en utställning. 2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Under arbetet med Imaginary country som har en personlig ingång till Chile har jag reflekterat mycket kring begrepp som identitet och tillhörighet men också kring vad flykt och migration gör med människan, och om man kan ärva längtan.

16

Foto: David Trujillo


Jag föddes i Sverige men växte upp i skuggan av ett land långt, långt borta, lite som det förlovade landet där allting var bättre men som vi aldrig kunde återvända till. För mig var Chile ett fantasiland och jag förstod inte riktigt varför vi inte kunde återvända. Mina föräldrar var aktiva i MIR, en radikal vänsterrörelse, så det var ett stort glapp mellan det de gått igenom och flytt ifrån och mig med min uppväxt i Sverige. Det var först när jag var i tonåren som jag kunde förstå vad och varför de flydde, men det var svårt för dem att prata om flykt och tortyr med sina barn. Motstånd och solidaritet var väldigt mycket del av min uppväxt och jag minns att vi barn hade vår egen värld mitt i allt. Trots att jag då tyckte det var stundvis jobbigt med alla solidaritetskampanjer och mest ville vara som mina andra svenska vänner, så har min uppväxt färgat av sig i mitt skapande istället. Det finns återkommande teman och frågeställningar i min konst och mina filmer som jag undersöker. Det personliga är politiskt.  3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag? Vi lever i en helt annan tid nu och till skillnad från 70-talet och den generationen som faktiskt var politiskt aktiv, har vi idag en pseudo-cyber-aktivism. Människor luras tro att de är aktiva genom att trycka ”like” eller dela information om klimatförändringar eller Amazonas. Men då vi lever i en post-kapitalistisk tid där ekonomin har förändrats radikalt och påverkar våra liv, så tillkommer en ny slags definition av solidaritet. Man propagerar för delningsekonomi, fri information, tillgänglighet, mobilitet och polyamorösa relationer. Jag tror att konsten mer än någonsin idag måste lyfta och ifrågasätta begrepp och olika samtida fenomen. 

17


1. What is your relation or association to The International Museum of Resistance? I’m working with a documentary, Imaginary country, that deals with my relation to Chile, the military dictatorship and being born in a different country than your parents. My parents fled as political refugees and came to Flen and I was born here. With the invitation to the exhibition came a lot of memories of my childhood, with all kinds of different support parties and protests that my parents brought me to. It’s a good initiative to tell about the link between Sweden and Chile, which was very important during that time, and it’s great to be able to show parts of the film in an exhibition. 2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? During the work with Imaginary country, which has a personal connection to Chile, I have thought a lot about concepts such as identity and belonging but also about what fleeing and migration do to people, and whether you can inherit longing. I was born in Sweden but grew up in the shadow of a country far, far away, a little bit like the Promised Land where everything was better, but to where we could never return. For me Chile was a fantasy country and I didn’t really understand why we couldn’t return. My parents were active in MIR, a radical left movement, so there was a big gap between what they had gone through and fled from, and my upbringing in Sweden. Not until I was a teenager could I understand what and why they fled, but it was also difficult for them to speak about fleeing and torture with their children. Resistance and solidarity was very present in my upbringing and I remember that us kids had our own world in the middle of it all. Despite finding it sometimes hard with all the solidarity campaigns and wanting to be like my other Swedish friends, my upbringing has come out in my artistry instead. There are recurring themes and questions in my art and my films that I examine. The personal is political. 

18


3. How do you view solidarity as concept and practice today? We live in another time now and in contrast to the 70’s and that generation that actually were politically active. Today we have a pseudo-cyber-activism. People are tricked into believing they’re active by hitting “like” or sharing information about climate change or the Amazon rainforest. We live in a post-capitalist time where the economy has changed radically and affect our lives, and with that comes another kind of definition of solidarity. There’s a propagation of a sharing economy, free information, accessibility, mobility, and poly-amorous relationships. I think art more than ever, must raise and question concepts and different contemporary phenomena.

Angela Bravo är född och uppväxt i Stockholm och har studerat vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, UdK i Berlin och filmskolan vid Akademin Valand i Göteborg. Hon är baserad i Berlin och Stockholm där hon arbetar som filmmakare och konstnär. Angelas arbete tänjer på gränserna mellan olika format och hon utforskar det dokumentära formatet. Som filmmakare är Angela mångfacetterad och har arbetat med animation, stop-motion och dokumentär. Hon utmanar gränsen mellan det fiktiva och det performativa. Angela är ofta personlig, politisk och även performativ i sina filmer. Hon undersöker återkommande teman såsom identitet och tillhörighet. Angela Bravo was born and raised in Stockholm and studied at the Royal Institute of Art in Stockholm, UdK in Berlin and Film Academy Valand in Gothenburg. She is based in Berlin and Stockholm where she works as a filmmaker and artist. Angela’s work stretches the boundaries between different formats and she explores the documentary format. As a filmmaker, Angela is multi-faceted and has worked with animation, stop-motion and documentary, where she challenges the boundaries between fictional and performative. Angela is often personal, political and also performative in her movies. She examines recurring themes such as identity and belonging. Tack till SØrnorsk filmsenter

19


RICARD ESTAY 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? Jag kände inte till händelsen med motståndsmuseet förrän jag blev inbjuden att göra ett verk till den här utställningen, men jag blev hedrad och insåg allvaret och ansvaret det innebär. Samtidigt ger det mig även en plattform för att utforska frågor om exil och mellanförskap som resultat av kuppen och dess efterskalv, både ur ett micro- och macroperspektiv. 2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Chiles historia, kuppen och diktaturen har, och kommer att, prägla mig hela mitt liv, för det är egentligen den enda anledningen till att jag finns. Hade inte min pappa varit tvungen att fly till Sverige hade han inte träffat min mamma. Att vara ett resultat av en händelse som man inte var med om direkt, men som påverkar hela mitt och mångas liv efter det. Så det är komplext och konkret på samma gång, något jag tänker på mycket och som mynnar ut i min konst på olika sätt. 3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag? En solidarisk handling i det här fallet kan vara genom berättandet, som i sin tur förhoppningsvis skapar förutsättningar för flera att i sin tur agera för någon annan.

20

Foto: Nicolas Wormull


1. What is your relationship or your associations to The International Museum of Resistance? I didn’t know about The International Museum of Resistance before I was invited to make a work for this exhibition, but I was honoured and realised the importance and responsibility it entails. At the same time it also gives me a platform to explore questions of exile and in-betweenness as a result of the coup and its aftershocks, both from a micro and a macro perspective. 2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? Chile’s history, the coup and the dictatorship has, and will continue to impact my entire life, because it’s really the only reason I exist. If my dad hadn’t been forced to flee to Sweden he would never have met my mum. To be the result of an event that I didn’t directly experience myself, but that affects mine and many others’ lives after that. So it’s complex and concrete at the same time, something that I think a lot about and that comes through in my art in different ways. 3. How do you view solidarity as concept and practice today? An act of solidarity in this case can be through storytelling, which hopefully creates the conditions for others to act for the benefit of someone else. Ricard Estay är fotograf, konstnär och författare, uppvuxen i Fittja, Botkyrka. Genom visuellt berättande och knivskarp poesi skapar han komplexa porträtt av både fysiska och mentala platser. Han rör sig ofta mellan fiktion, minnen och samhällskritiska skildringar. Han har tidigare gett ut böckerna Livet är en Fittja (2011), Boken (2015) och 2019 publicerades boken En gång i betongen. Ricard Estay is a photographer, artist and writer, raised in Fittja, Botkyrka. Through visual storytelling and razor-sharp poetry he creates complex portraits of both physical and mental places. He often moves between fiction, memory and socially critical accounts. Previously published work are Livet är en Fittja (2011), Boken (2015) and the book En gång i betongen was released in 2019.

21


JUAN-PEDRO FABRA GUEMBERENA 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? När jag blev inbjuden till den här utställningen hade jag ingen kunskap om eller relation till motståndsmuseet. Jag associerade spontant till 70-talet i Latinamerika där jag växte upp och där konstnärer på olika sätt organiserade sig för att skapa visuellt material vilket fungerade som motstånd och protest.   2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen?   Jag har alltid haft en nära relation till Chiles historia efter militärkuppen. Först i form av att jag delade exilen med många exilChilenare under tidigt 80-tal i Sverige, vilket gjorde att våra historier sammanflätades. Senare, då jag var tillbaka i Uruguay och var mycket politiskt aktiv, fanns alltid Chile på agendan för olika solidariska insamlingar, manifestationer etc. Att Pinochet höll makten under en sådan lång tid förvandlade Chile till en väldigt emblematisk plats under en period då de flesta andra länderna i Latinamerika hade gått över till att bli demokratiskt styrda.    3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag?   Jag kan inte se någon större förändring av begreppet solidaritet, det betyder detsamma idag som på 70-eller 80-talen. I praktiken och i dagens politiska klimat har dock ordet solidaritet effektivt devalverats genom en process där vissa ord mer och mer, via en politisk lobby, associeras med periferierna och har tagits bort ur det gemensamma samtalet.  

         

22

Foto: Erik Jacobsen


Människor är väldigt försiktiga idag när man använder begreppet eftersom man lätt automatiskt kan förknippas med en politisk ådra som i vissa kretsar numer beskrivs som extrem. 1. What is your relation or association to The International Museum of Resistance?   When I was invited to this exhibition I had no knowledge of or relation to The International Museum of Resistance. I associated it spontaneously to the 70’s in Latin America where I grew up, and where artists organised in different ways to create visual material that functioned as resistance and protest.   2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world?   I have always had a close relation to Chile’s history after the military coup. First through sharing the experience of exile with many Chileans in exile during the early 80’s in Sweden, which resulted in the fact that our histories intertwined. Later, back in Uruguay when I was very politically active, Chile was always on the agenda for different solidary fundraising events, manifestations etc. The fact that Pinochet kept the power for so long turned Chile into a very emblematic place during a time when most of the other countries in Latin America had become democracies.   3. How do you view solidarity as concept and practice today?   I can’t see a big change of the solidarity concept; it means the same thing today as it did in the 70’s or 80’s. In practice and in today’s political climate though, the word solidarity has effectively devalued through a process where certain words more and more, through political lobbying, are associated with the peripheries and have been removed from our common conversation. People are very careful today when using the concept, since one is easily automatically associated to a political vein that in some circles now is described as extreme.

23


Juan-Pedro Fabra Guemberena tog sin examen från Kungliga Konsthögskolan (MFA) i Stockholm 2002. Juan-Pedro har delat upp sitt liv mellan Montevideo, där han är född och delvis uppväxt, och Stockholm, dit han kom som flykting i slutet av 70-talet. Den upplevelsen har blivit central för hans konstnärliga praktik, som kartlägger det extrema och sublimas narrativ och bildspråk. Hans verk har ställts ut internationellt, bland annat i utställningen The School of Kyev, Kiev, 2015 och University of Disaster på den 57:e Venedigbiennalen, 2017. Han är representerad i samlingar såsom Moderna museet i Stockholm och Sammlung Goetz i München. Han är för närvarande verksam i Berlin, Stockholm och Montevideo. Juan-Pedro Fabra Guemberena graduated from The Royal Institute of Art (MFA) in Stockholm 2002. Juan-Pedro has divided his life between Montevideo, where he was born and partially raised, and Stockholm, where he arrived in the condition of refugee in the late 70's. This experience has become central to his artistic practice that maps out narratives and imagery of the extreme and sublime. His work has exhibited extensively internationally, among others in the exhibition The School of Kyev, Kyev, 2015 and University Of Disaster at the 57th Venice Biennale, 2017. He is represented in collections such as The Modern Museum of Art, Stockholm and Sammlung Goetz, Munich. He is currently based between Berlin, Stockholm and Montevideo.

24


RUNO LAGOMARSINO Jag väljer att svara på frågorna med kort text skriven av den chilenske författaren Roberto Bolaño. “Jag hörde dem sjunga, jag hör dem fortfarande sjunga, nu när jag inte längre är kvar i dalen, mycket lågt sjunger de, ett knappt hörbart mummel, Latinamerikas vackraste barn, de undernärda och de välnärda, de som hade allt och de som ingenting hade, vilken vacker sång det är som stiger från deras läppar, vad vackra de själva var, vilken skönhet trots att de vandrade skuldra vid skuldra mot döden, jag hörde dem sjunga och jag kunde ingenting göra för att hejda dem, jag var för långt bort och orkade inte ta mig ner i dalen och ställa mig mitt på ängen och säga åt dem att stanna, att de vandrade mot en säker död. Det enda jag kunde göra var att ställa mig upp på darriga ben och lyssna på deras sång till slutet och sedan fortsätta lyssna, för även när avgrunden slukat dem hängde sången kvar i luften över dalen, i dimman från dalen som skymningen sakta steg uppför bergens sidor mot klipporna. Vålnaderna, barnen, ungdomarna, gick alltså genom dalen och föll ner i avgrunden. Men deras spöksång eller ekot av deras spöksång, vilket är detsamma som att säga ekot av intet, fortsatte framåt i samma takt som de Foto: Carla Zaccagnini

25


modets och generositetens takt, och fortsatte ljuda i mina öron. En knappt hörbar sång, en sång om krig och kärlek, för barnen var definitivt på väg ut i krig men deras marsch påminde om kärlekens teatrala och övermodiga åtbörder. Men vilken sorts kärlek kunde de ha lärt känna? tänkte jag när dalen blev tom och deras sång fortsatte att eka i mina öron. Föräldrarnas kärlek, kärlek från katter och hundar, leksaksdjur, men framförallt kärleken de kände för varandra, åtrån och njutningen. Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framförallt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning. Och den sången är vår amulett.” Roberto Bolaño, Amulett (svensk övers. Lena E. Heyman) I choose to answer the questions with a short text written by the Chilean writer Roberto Bolaño. “I heard them sing, I still hear them sing, now that I am no longer in the valley, very softly do they sing, a hardly audible murmur, the most beautiful children of Latin America, the malnourished and the well fed, those who had everything and those who had nothing, what a beautiful song it is that comes from their lips, how beautiful they were themselves, such beauty in spite of walking shoulder to shoulder towards death, I heard them sing and there was nothing I could do to stop them, I was too far away and did not have the strength to get down to the valley and stand in the middle of the meadow and tell them to stop, tell them they were walking towards a sure death. The only thing I could do was to stand up on shaking legs and listen to their song until the end and then keep on listening, for even when the abyss had swallowed them, the song lingered in the air over the valley, in the mist from the valley that twilight slowly rose along the mountain sides towards the cliffs. The ghosts, the children, the youth, thus walked through the valley and fell into the abyss. But their ghost song or the echo of their ghost song, which is the same as the echo of nothingness, proceeded forward in the same pace as they, the pace of bravery and generosity, and kept ringing in my ears. A barely audible song, a song about war and love, because the children were definitely going into war but their march recalled

26


the theatrical and bold gestures of love. But what kind of love could they have known? I thought, as the valley became empty and their song kept echoing in my ears. The love of parents, the love of cats and dogs, toy animals, but most of all the love they felt for each other, the desire and the pleasure. And even though the song I heard was about war, about the heroism of a whole generation of sacrificed young Latin Americans, I knew that it was above all about bravery and about mirrors, about desire and pleasure. And that song is our amulet.”   Amulet, Roberto Bolaño. Translated by Södertälje konsthall.

Untitled (Extended Arguments) DVD loop, svart/vit, ljud. Skala 4:3 2005 "Verket är baserat på dokumentärt filmmaterial från kvalmatchen mellan Chile och Sovjetunionen i fotbolls-VM 1973. Videon upprepar målet som gjordes av det chilenska laget under matchen. Matchen spelades precis efter militärkuppen den 11:e september, då den demokratiskt valde marxistiska presidenten Salvador Allende avsattes och General Pinochet införde en militant diktatur som skulle vara 16 år. Matchen spelades på den ökända fotbollsarenan Estado Nacional i Chiles huvudstad Santiago, där tusentals politiska motståndare fängslades, torterades och avrättades av Pinochets junta. Det chilenska laget spelade mot sig själva då det sovjetiska laget bojkottade matchen i protest mot Pinochets regim. Utan motståndare ”vann” Chile matchen. Untitled (Extended Arguments) är en undersökning av avvisandet och tystandet av motståndets röster, och av medborgarnas ansvar för ett sådant tystande."

27


Untitled (Extended Arguments), DVD loop, black/white, sound. Ratio 4:3, 2005 "The work is based on documentary footage from the 1973 World Cup qualifying football game between Chile and the Soviet Union. It repeats the goal scored by the Chilenian team during the match. The game took place right after the September 11 military coup, where the democratically elected Marxist President Salvador Allende was deposed, and General Pinochet installed a military dictatorship that would last for 16 years. It took place in the infamous Estado Nacional, a football arena in Chile’s capital Santiago, where thousands of political opponents were jailed, tortured, and executed by Pinochet’s junta. The Chilenian team played against itself, as the Soviet team boycotted the event in protest against Pinochet’s regime. With no opponent, the Chilenian team “won” the match. Untitled (Extended Arguments) is a pertinent examination of the rejection and silencing of oppositional voices and the responsibility of fellow citizens towards such silencing."   Soloutställningar inkluderar We are each other’s air, Francisca Minini, Milano, Italien (2019), Concentrations 61: Runo Lagomarsino, EntreMundos, Dallas Museum of Art Dallas, (2018), La Neblina, Galeria Avenida da Índia, Lissabon (2018). Hans verk har visats i grupputställningar såsom: BRAZIL. Knife in the Flesh, PAC, Milano, (2018), A Universal History of Infamy, LACMA, Los Angeles, (2017), Prospect.4: The Lotus in Spite of the Swamp, Prospect New Orleans, (2017), Under the Same Sun, Guggenheim New York (2014). Really useful knowledge, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía, Madrid (2014). Han har deltagit i den 56:e Venedigbiennalen (2015), den 30:e São Paulo-biennalen (2013) och den 12:e Istanbulbiennalen (2011). Recent solo exhibitions include We are each other’s air, Francisca Minini, Milan, Italy (2019), Concentrations 61: Runo Lagomarsino, EntreMundos, Dallas Museum of Art Dallas, (2018), La Neblina, Galeria Avenida da Índia, Lisbon (2018). His work has been exhibited in group shows such us: BRAZIL. Knife in the Flesh, PAC, Milan, (2018), A Universal History of Infamy, LACMA, Los Angeles, (2017), Prospect.4: The Lotus in Spite of the Swamp, Prospect New Orleans, (2017), Under the Same Sun, Guggenheim New York (2014). Really useful knowledge, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía, Madrid (2014). He has participated in the 56th Venice Biennale (2015); The 30th São Paulo Biennial (2013) and 12th Istanbul Biennial  (2011).

28


VALERIA MONTTI COLQUE 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? Jag kände inte till Internationella motståndsmuseet innan den här utställningen. Jag tänkte tillbaka till barndomen. När jag var liten umgicks vi med många andra chilenska familjer och folk som arbetade med kultur, kollektivt och med solidaritet. 2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Jag är född i Sverige, med föräldrar från Chile som var med om kuppen. Jag kände det nästan som att jag upplevde kuppen själv, genom mina föräldrars berättelser om militären, diktaturen, försvinnanden och Salvador Allende. Jag kunde känna deras sorg; att lämna sin familj och börja om på en ny plats. Det finns mycket militärer och våld i mina tidigare verk och även om jag gått vidare från det nu känner jag ändå att det påverkar mig fortfarande; att vi är splittrade som familj. Men mamma och pappa har lärt mig mycket om kulturen, det finns många bra saker med familjehistorien också, med att vara chilensk.

29


3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag? Jag växte upp med att gå på demonstrationer och jag tror att min familj var mer insatt då än vad jag är nu. Nu finns det så mycket information och nyheter överallt, det kan vara svårt att ta till sig. Men jag tycker att det är viktigt att genom konsten bjuda in människor, att skapa och delta. Genom konsten kan man även påverka, förändra och få folka att känna och förstå andras verkligheter. Jag tänker också mycket på miljön, varje person har ett ansvar att ta hand om varandra och att vara medveten. I och med min familjehistoria har jag bland annat jobbat mycket med identitet och med att känna sig hemma eller inte. När jag var liten kände jag mig inte riktigt hemma någonstans och jag vill att nästa generation ska kunna känna sig hemma där de föds, känna sig mer rotade. Man kan lätt bli kvar i det förgångna och inte blicka framåt. Jag försöker göra konst de unga kan känna igen sig i. Kultur ger en känsla av tillhörighet, samtidigt som det är något rörligt. Det är viktigt för mig att skapa nya kulturer, att få ta både från gamla traditioner och att hitta på nya. 1. What is your relation or association to The International Museum of Resistance? I didn’t know about The International Museum of Resistance until this exhibition. I thought of my childhood. When I was little we spent time with a lot of other Chilean families and people who worked with culture, collectively and with solidarity. 2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? I’m born in Sweden with parents from Chile who lived through the coup. I felt almost as if I had experienced the coup myself, through my parents’ stories about the military, the dictatorship, the disappearances and Salvador Allende. I could feel their sorrow; to leave your family and start all over again in a new place. There’s a lot of military and violence in my earlier work and even though I have

30


Foto: Ulrica Zwenger

31


moved on from that I still feel that it affects me; that our family has been divided. But mum and dad have also taught me a lot about the culture, there are a lot of good things with family history too, with being Chilean. 3. How do you view solidarity as concept and practice today? I grew up going to protests and I think my family was more wellinformed then, than what I am now. Now there’s so much information and news everywhere, it can be hard to grasp. But I think it’s important, through art, to invite people, to create and to participate. Through art you can also influence, make a change and make people feel and understand others people’s realities. I also think a lot about the environment, every person has a responsibility to take care of each other and to be conscious. Because of my family history I have worked a lot with identity and with feelings of belonging or not to belong. When I was little I did not really feel at home anywhere. I want the next generation to feel at home where they are born, to feel more rooted. It is easy to get stuck in the past and not look forward. I’m trying to make art that young people can recognise themselves in. Culture gives a sense of belonging, while also being something flexible. It’s important to me to create new cultures, to take both from old traditions and make up new ones.

Valeria Montti Colque är född 1978 i Stockholm. Hon bor och är verksam i Stockholm. Hon tog sin examen (MFA) från Kungliga Konsthögskolan 2004. Utställningar inkluderar Biennal SIART i Bolivia, 2016 och soloutställningarna De Rotlösas Trädgård, Santiago Museum of Contemporary Art, Chile och Fjärilsvingar Ovan Betong, Gotlands konstmuseum, Visby. Valeria Montti Colque was born in 1978 in Stockholm. She lives and works in Stockholm. She graduated from the Royal Institute of Art (MFA) in 2004. Recent exhibitions include Biennal SIART, Bolivia, 2016 and the solo shows De Rotlösas Trädgård, Santiago Museum of Contemporary Art, Chile and Fjärilsvingar Ovan Betong, Gotland Art Museum, Visby, Sweden.

32


ROLANDO PÉREZ 1. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Jag började på Konsthögskolan (Escuela de Bellas Artes) i Santiago 1968 och blev involverad i studentreformen. Salvadore Allende vann valet 1970 och under de närmaste två åren genomfördes många reformer. Vi studenter deltog i det politiska livet även utanför skolan. Ibland var jag borta från skolan i veckor, engagerad i de bostadslösas rörelse, ”Los Campamentos”. I skolan ägnade jag mig mest åt skulptur och måleri, den pedagogiska delen med plugg och tentor fick jag inte tid till. Vid militärkuppen 1973, var jag ledare inom studentkåren på Konsthögskolan. Många studenter arresterades och försvann. Det gjorde att min situation blev mycket osäker, jag flyttade runt på olika ställen och blev till sist tvungen att lämna landet. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att jag var aktiv i en historisk process som har format mitt liv. 2. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag? Av min mamma fick jag lära mig att dela med sig av det lilla som man har är en handling som lyfter oss som människor.

Foto: Rolando Pérez och Göran G Johanson

33


1. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? I enrolled at the Art School (Escuela de Bellas Artes) in Santiago in 1968 and became involved in the student reforms. Salvadore Allende won the election in 1970 and over the next two years many reforms were implemented. Us students took part in the political life also outside of school. Sometimes I was away from school for weeks engaged in the movement for the homeless, “Los Campamentos”. I mostly devoted myself to sculpture and painting in school, the pedagogical part of studying and exams I didn´t have time for. At the time of the military coup in 1973, I was the leader of the student union at the Art School. Many students were arrested and disappeared. That made my situation very uncertain, I moved around to different places and was eventually forced to leave the country. When I think back on that time I feel that I was active in a historical process that has shaped my life. 2. How do you view solidarity as concept and practice today? My mother taught me that to share the little that you have is an act that uplifts us as human beings. Rolando Pérez är född i Chile 1947 och är bosatt i Södertälje. Hans praktik inkluderar flera olika tekniker, bland annat skulptur, installation och måleri. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Santiago, Chile samt vid Konstfack i Stockholm. Han har tidigare ställt ut på Södertälje konsthall vid flera tillfällen och har även gjort offentliga verk i staden, bland annat ”Offergåva till gudarna” (1993) till Södertälje Stadsbibliotek. Pérez illustrerade flera nummer av Chilekommitténs tidskrift Chilebulletinen på 1970-och 80-talen. Rolando Pérez was born in Chile in 1947 and lives in Södertälje. His practice includes several different techniques, such as sculpture, installation and painting. He is educated at the Art School in Santiago, Chile and at Konstfack, University of Arts, Crafts and Design in Stockholm. He has previously exhibited at Södertälje konsthall several times and has also made public art works for the city, amongst others “Offergåva till gudarna” (1993) for Södertälje City Library. Pérez illustrated many issues of the Chile Committee’s publication Chilebulletinen during the 1970’s and 80’s.

34


CRISTIAN QUINTEROS SOTO 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? Jag har inte känt till Internationella motståndsmuseet så länge, jag hörde först talas om det under en föreläsning med Kristine Khouri på Tensta Konsthall 2016. Jag tycker att det är en bra konstnärlig och aktivistisk metod att jobba med från ett internationellt solidariskt perspektiv. Det ringar in något som lätt glöms bort inom en diktatur: att konsten behöver ta plats, att det är ett språk som alltid behövs.

35


2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Min relation är att mina föräldrar flydde redan 1973 och började därmed sin resa, sitt liv, i exil. Det är en väldigt intressant punkt; kuppen 1973 är ett slags “historisk Big Bang” för många av oss som har en bakgrund i exilen. Då jag sett det som ett “politiskt Big Bang” har jag tidigare undersökt Chiles och Latinamerikas historia innan kuppen. Statskuppen skedde inte över en natt utan det finns så mycket historia som leder fram till den. Diktaturen och kuppen i Chile är något som fortfarande påverkar mig idag på så sätt att jag fortfarande är här i Sverige och jobbar med ett konstnärligt uttryck. Konsten är en metod för att förstå det som påverkat mig men som jag aldrig upplevt utan fått återberättat, en sorts reflektion av de händelserna. 3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag? Jag tycker att det är svårt att prata om ett samtida solidaritetsarbete, eftersom det är mycket som vi inte ser eller förstår förrän i efterhand. Mycket solidaritetsarbete behöver ske i hemlighet. Ett exempel är ett projekt jag arbetar med där vi tittar på brev som skickades av privatpersoner mellan Sydafrika och Sverige, men det var orkestrerat av IDAF (International Defence and Aid Fund). SIDA fick inte ge bistånd till ANC då de blev terrorstämplade under Apartheid. Det var ett arbete som pågick i över 20 år; operationen fick inte bli offentlig förrän i efterhand. Det är svårt att veta om solidaritetsarbetet var starkare nu än då, det kommer historien att utvisa. När det gäller min praktik vet jag ibland inte om det handlar om någon slags frustration eller egoism, men jag arbetar på många sätt fram ett arkiv över min familjehistoria. Jag tycker att det är en berättelse som saknas. Vilket arv tillhör jag och hur navigerar jag i det i Sverige, i mitt liv, i mitt konstnärskap? Vilken del av historien förkroppsligas i mig och hur navigerar jag det? Jag tänker mycket på vad jag hade gjort annars, om historien varit annorlunda, på vart jag är på väg. Det är en transformativ tid i mitt konstnärskap just nu, en fas där jag ställer mer frågor än ger svar. Jag tänker att konst kan vara en del av solidaritetsarbetet, men jag vet inte om min praktik nödvändigtvis är det. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att tänka kring vilka historier vi får berätta, vilka historier som förväntas berättas. Vad subventioneras för konstnärer med migrantbakgrund? En stor del av min konstnärliga praktik är att kunna verka i ett

36


kapitalistiskt system där våra historier och våld gärna fetischeras – i vilket de historier som jag förväntas berätta blir en slags underhållning. Det blir för mig då också en fråga om hur mycket jag kan berätta: jag måste förhålla mig till den plats jag är på och den kropp jag har.   1. What is your relation or association to The International Museum of Resistance?  I did not known about The International Museum of Resistance until quite recently. I first heard about it during a lecture with Kristine Khouri at Tensta konsthall 2016. I think it’s a good artistic and activist method to work with in the perspective of international solidarity. It highlights something that’s easily forgotten in a totalitarian regime: that art needs to have a place, that it is a language that is always needed.  2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? My relation is that my parents fled already in 1973 and thus began their journey, their life, in exile. It’s a very interesting point; the coup in 1973 is a kind of “historical Big Bang” for many of us with a background in the exile. As I have seen it as a “political Big Bang” I have earlier looked into Chile and Latin America’s history before the coup. The coup did not happen overnight, there is so much history leading up to it. The dictatorship and the coup is something that affects me still today in the way that I’m still here in Sweden and working with an artistic expression. Art is a method for understanding that which I never experienced but that has affected me, things I have been told about. A kind of reflection on those events.  3. How do you view solidarity as concept and practice today? I think it is difficult to talk about solidarity work today, since there´s a lot we don’t see or understand until afterwards. We don’t know what the effect will be of a work being done today. It’s also the case that a lot of solidarity work needs to be done in secret. One example is a project I am working on where we looked at letters sent between South Africa and Sweden. The letters were sent from private individuals but it was orchestrated by IDAF (International Defence and Aid Fund). SIDA was not allowed to give aid to ANC as they were labelled a terrorist organisation during Apartheid. It was a secret

37


work that went on for over 20 years and that operation could not be made public until much later. It is hard to know whether solidarity work was stronger then than it is now. Only history will tell. In terms of my practice I sometimes don’t know if it’s a question of some kind of frustration or egoism, but I am in many ways creating an archive over my family history because I think that’s a story that’s missing. What heritage do I belong to and how do I navigate that in Sweden, in my life, in my artistic practice? What part of the history is embodied through me and how do I navigate that? I think a lot about what I would have done otherwise, if history had been different, and about where I’m going. It’s a transformative time in my artistic practice, a questioning time where I ask more questions than I provide answers. I think that art can be a part of solidarity work, but I don’t know if my practice necessarily is. At the same time I think it’s important to think about which histories we are allowed to tell, which histories that I’m expected to tell. What is subsidized for artist with a migrant background? A big part of my artistic practice has to do with being able to practice in a capitalist system in which our stories and violence are often fetishized – in which the histories I’m expected to tell become a kind of entertainment. That for me also becomes a question of how much I can tell: I must relate to the place where I reside and the body that I have. Cristian Quinteros Soto är född 1987 i Stockholm. Han är konstnär och läser fjärde året i fri konst på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han arbetar med konstnärlig forskning, fotografi och video. Quinteros Soto är även skribent och redaktör för tidskriften Hjärnstorm. Utställningar/ workshops inkluderar KKH:s avgångsutställning på Marabouparken konsthall (2019), residens i samarbete med Afrang Nordlöf Malekian på Botkyrka konsthall (2019) och soloutställningen Exodus på Galleri Aniara (2018).  Cristian Quinteros Soto was born in 1987 in Stockholm. He is an artist and is in his fourth year studying Fine Arts at the Royal Institute of Art in Stockholm. He works with artistic research, photography and video. Quinteros Soto is also a writer and editor for the magazine Hjärnstorm. Exhibitions/workshops include the Royal Institute of Art Graduation Show at Marabouparken konsthall (2019), a residency at Botkyrka konsthall in collaboration with Afrang Nordlöf Malekian and solo show Exodus at Galleri Aniara (2018).

38


OLOF SANDAHL 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? De bilder i form av linoleumsnitt som jag under åren 1973 och framåt producerade, präglades starkt av makt och motstånd. I Chile och på andra håll i världen. 1973 skar jag ett av mina större linosnitt samt ett antal mindre, som visade min avsky mot kuppen i Chile och dess konsekvenser i form av folkförföljelse och tortyr. Att jag blev inbjuden att deltaga i utställningen här på konsthallen i Södertälje kändes därför väl motiverat. 2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Min relation till Chiles historia bygger i stort på händelserna under och efter militärkuppen. Under mina år som grafiklärare har jag lärt känna många av de chilenska konstnärerna som på olika vägar sökte sig till vårt land efter kuppen. Jag hade förmånen att få visa mina bilder runt om i Latinamerika och Europa, och känner att många av de grafiska bilderna men också teckningar fortfarande har stor aktualitet. 3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag? Jag har svårt att förstå hur begreppet solidaritet skulle kunna svikta eller förminskas som världen runt om oss ser ut idag. Foto: Anna Henriksson, Grafikens Hus.

39


1. What is your relationship or your associations to The International Museum of Resistance? The images in the form of linocuts, which I produced during the years 1973 and onwards were heavily informed by power and resistance, both in Chile and in other places around the world. In 1973 I made one of my larger linocuts as well as a number of smaller ones, which showed my disgust towards the coup in Chile and its consequences in the form of persecution and torture. The fact that I was invited to take part in the exhibition here at Södertälje konsthall felt well justified. 2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? My relation to Chile’s history is largely grounded in the events during and following the military coup. During my years as a teacher in the printmaking arts I have gotten to know many of the Chilean artists that in different ways made their way to our country after the coup. I had the privilege of showing my images around Latin America and Europe and I feel that many of the graphic images but also drawings are still relevant today. 3. How do you view solidarity as concept and practice today? I find it difficult to understand how the concept of solidarity could waver or be diminished when the world around us looks the way it does. Olof Sandahl är född i Värmland 1938, bosatt i Södertälje. Han är grafiker, målare och konstpedagog. Han är utbildad vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Sandahl var ansvarig för uppbyggnaden av Grafikens Hus grafikverkstad och är föreståndare för Södertälje Konstnärskrets grafikverkstad. Olof Sandahl was born in Värmland in 1938 and lives in Södertälje. He is a graphic artist, painter and art educator. He was educated at the Academy of Design and Crafts (previously the Crafts Association’s School) in Gothenburg and at the Royal Institute of Art in Stockholm. Sandahl was responsible for the founding of the graphic arts workshop at Grafikens Hus, and is the director of the graphic arts workshop at Södertälje Konstnärskrets.

40


MARIANA SILVA VARELA 1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet? Vad tänkte du när du först blev inbjuden till utställningen? Jag har inte haft så mycket kontakt med Internationella motståndsmuseet. När jag blev inbjuden tyckte jag att det var oerhört intressant att lyfta fram Sveriges långa och rika relation med Chile. En unik och spännande historia av ett möte och mottagande av chilenare i Sverige som jag tror är historiskt och aldrig mer kommer att upprepas i nutid. 2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia - kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen? Jag är ett barn av kuppen i Chile. Jag vet inte vem jag är utan den historien, eftersom jag är flyktingbarn till exilchilenare. Jag har svårt att uppge vilket gensvar det har idag. Men på 1970-och 80-talen vet jag att det var ett stort fokus på Chile. Jag själv var inte gammal nog för att ta in det och vi levde under ganska traumatiska förhållanden just då. Men självklart vet jag att det fanns gensvar från Sverige och andra länder, som Iran, Rumänien och Sydafrika till exempel. 

41


3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag?   Jag ser på solidaritetsbegreppet på många sätt men främst som ett politiskt begrepp innebärande politisk handling såväl som handling inom förening, nätverk eller folkrörelse motiverad av solidaritet med människor som drabbats av krig, förtryck eller fattigdom. Ofta tillskrivs ordet idag endast till hjälporganisationer. Solidaritet börjar i hemmet, liksom jämställdhet eller kvinnors rätt till arbete. Solidaritet är att hjälpas åt att driva ett samhälle där det finns utrymme för nya individer. Tyvärr upplever jag att det är ett begrepp som inte längre används och som snarare förlöjligas. I denna tid av individualism och digital revolution ekar solidaritetsbegreppet tomt. Det har fallit i glömska i en epok där självförverkligandet “peakar”. Frågan är om det varit möjligt för individualismen att existera utan solidaritet? Solidaritet har lagt grunden för ett samhälle med rätt till utbildning, sjukvård och jämställdhet. 1. What is your relationship or associations to The International Museum of Resistance? What did you think when you were first invited to the exhibition? I haven’t had that much contact with The International Museum of Resistance. When I was invited I thought it was incredibly interesting to highlight Sweden’s long and rich relationship with Chile. A unique and exciting history of a meeting with and reception of Chileans in Sweden, that I think is historical and will never be repeated in present time.  2. Can you describe your relation to Chile’s history – the coup, the dictatorship and the reactions around the world? I’m a child of the coup in Chile. I don’t know who I am without that history, since I’m a refugee child to Chileans in exile. I find it difficult to say what the reaction is today. But during the 1970’s and 80’s I know there was a big focus on Chile. I wasn’t old enough then to take it in and we lived under pretty traumatic circumstances at the time. But of course I know there were reactions in Sweden and other countries, such as Iran, Romania and South Africa for example. 

42


Foto: Anna Drvnik

43


3. How do you view solidarity as concept and practice today? I think of the solidarity concept in many ways but primarily as a political concept that means political action as well as action within organisations, networks or people’s movements motivated by solidarity with people that have been affected by war, oppression or poverty. However it is often only used when refering to aid organisations. Solidarity begins in the home, as does equality or women’s right to work. Solidarity is to help each other create a society where there’s room for new individuals. Unfortunately, in my experience it’s a concept that’s no longer used, but is rather ridiculed. In this time of individualism and digital revolution the word solidarity echoes empty. It has been forgotten in an era were self-realisation is peaking. The question is whether it would have been possible for individualism to exist without solidarity? Solidarity is the foundation of a society with rights to education, welfare and equality.

Mariana Silva Varela är född i Chile och uppvuxen i Rinkeby, Stockholm. Hon är utbildad på Handarbetets vänners högre textila utbildning med väv som inriktning. Hon är också historiker, framförallt inom migrationshistoria. Mariana Silva Varela intresserar sig för och arbetar med fiktiva världsbilder, en form av futuristisk antropologi som samtidigt har en kritisk hållning mot det preserverande och ofta nationalistiska och koloniala förhållningssätt vi har till vår kulturella identitet. Hennes arbete har vuxit fram ur nyfikenhet för kulturell identitet och tillhörighet, och är även ett sätt att närma sig en svensk tradition och göra den till sin egen. Mariana Silva Varela is educated at the higher textile education at Friends of Handicraft with weaving as a specialization. She is also a historian, especially in the history of migration. Mariana is interested in and works with fictional worldviews, a form of futuristic anthropology that at the same time has a critical approach towards the preserving and often nationalistic and colonial approach we have to our cultural identity. Mariana's work has grown out of curiosity for cultural identity and belonging, and is also a way to approach a Swedish tradition and make it her own. Mariana was born in Chile and grew up in Rinkeby, Stockholm.

44


INTRODUKTION ARPILLERAS - PODER SUAVE/SOFT POWER Sarah Guarino Florén, curator, Södertälje Konsthall

ARPILLERAS – poder SUAVE/SOFT power, Cecilia Valdés och Salvador Allendekommitténs ateljé i Södertälje presenterar den chilenska konstnären och aktivisten Cecilia Valdés (född 1941 i Viña del Mar, Chile) arbete med så kallade ”arpilleras”, textila konstverk skapade av kvinnor i en till synes naivistisk stil, som dock är starkt laddad med både sociala och politiska budskap. Valdés, som tvingades i exil ifrån Chile av politiska skäl, kom till Sverige 1976. I sin nya hemstad Södertälje fortsatte kampen emot Pinochets diktatur genom bildandet av kvinnogruppen ”Salvador Allendekommitténs ateljé”. Genom att sy och visa upp sina arpilleras spred gruppen information om situationen i Chile, samtidigt som ateljén kom att fungera som en stödgrupp för de kvinnor som nu befann sig i ett främmande land. Utställningen fokuserar på arpilleras skapade av ”Salvador Allendekommitténs ateljé” och följer gruppens arbete fram till början av 1990-talet då situationen i Chile började lätta och Cecilia Valdés fick möjlighet att donera en del av ateljéns arbete till det nyöppnade Salvador Allendemuseet i Santiago. Förutom södertäljegruppens arpilleras visas även ett urval arpilleras skapade i Chile under diktaturen. BAKOM DEN MJUKA FASADEN Diktaturens språk är våld och tvång, vapen och stål. Hårt och kompromisslöst. Demokratins språk bygger på samförstånd och dialog, på frivilligt samarbete och kompromiss. Arpilleras är mjuka i formspråk och material, men desto kraftfullare i uttryck och i sin förmåga att förmedla kunskap och starka politiska budskap. Och kunskap är makt, mjuk makt, soft power. Med facit i hand vet vi att det

45


mjuka, följsamma i slutändan oftast vinner över det hårda statiska. I och med statskuppen i Chile 1973 då den folkvalde presidenten Salvador Allende mördades i en USA-stödd kupp, med militären och generalen Augusto Pinochet i första ledet, slogs en spirande socialistisk demokrati brutalt i spillror. Fackföreningar och politiska partier förbjöds. Ett lyckat socialistiskt projekt blev för mycket för det kommunisträdda USA och man valde att liera sig med de mest odemokratiska krafter. Människor fängslades och dödades och 17 svarta år kom att följa på de ödesdigra händelserna i presidentpalatset La Moneda den 11 september 1973. Försvinnanden och tortyr kom att prägla vardagen för de människor som på något vis haft även den minsta koppling till det tidigare Allendestyret, om det så bara gällde lösa sympatier. Allenderegimens tidigare försök att komma till rätta med ojämlikhet och fattigdom avbröts abrupt och Chile föll ner i en virvel av kraftig arbetslöshet och markant ökande klyftor. Tusentals människor ”försvann” efter att först ha hållits fångna i hemliga arresten. Dessa försvinnanden kom att prägla livet för de tusentals makar, föräldrar och barn som aldrig kom att få reda på vad som hänt deras nära och kära och slå särskilt hårt emot kvinnor ifrån fattiga hem, där den försvunne maken tidigare varit familjens enda försörjare. ARPILLERAS Latinamerika har en stark tradition av textilt arbete som förmedlare av historia och berättande. En tradition som går tillbaka till Incafolket men som levt vidare in i modern tid genom exempelvis Mapuchefolkets vävda bälten, vars motiv bär på en kulturell betydelse som går utöver bältets praktiska funktion. I Chile var musikern och konstnären Violeta Parras (1917-1967) ”arpilleras” välkända för en bredare allmänhet. 46


Ordet "arpillera" kommer av det chilenska ordet för säckväv, det billiga material som kom att användas som duk i arpillera-arbetet. I och med kuppen i Chile kom denna äldre arpilleratradition att få en ny oväntad betydelse knuten till kampen emot Pinochet och hans diktatur. Den gemensamma kampen mot Pinochet kom att ge upphov till ett myller av grupper och sammanslutningar som på olika vis bjöd diktaturen motstånd, samtidigt som organiserandet i sig självt gav utlopp för ilska och frustration. Det blev allt viktigare att berätta sin historia och sprida kunskap om det som höll på att ske i Chile, både inom landet och internationellt. Utsatta för hårt och livsfarlig kontroll var ett engagemang i motståndsrörelsen dock oerhört riskabelt. Under denna tid fanns det i katolska kretsar en stark befrielseteologisk rörelse, som genom sin kombination av kristendom och kommunism/socialism ville befria både Latinamerika och själen ifrån marknadens slaveri. Tack vare sitt redan väl utbredda nätverk kom denna rörelse väl till pass för att samordna och sprida den energi och kamp som tog sin form genom arpillerarörelsen. Padre Pedro, en katolsk präst verksam i Valparaiso kom att spela en viktig roll för Salvador Allendekommitténs ateljéarbete i Södertälje. Verksam på plats i Chile kunde han fungera som en hemlig länk mellan Sverige och Chile, ett oerhört riskabelt arbete. Arpilleras tillverkades av kvinnor i Chile, smugglades ut ur landet för försäljning utomlands, och de pengar som försäljningen dragit in kunde sedan föras in i Chile igen och komma motståndsrörelsen till gagn. I Södertäljes fall ordnades detta av Padre Pedro och Cecilia Valdés. CECILIA VALDÉS och SALVADOR ALLENDEKOMMITTÉNS ATELJÉ I SÖDERTÄLJE Omvälvande politiska händelser och privata öden. Få mänskliga skapelser har som konsten förmågan att på ett så klart och gripande sätt visa på

47


det enas inverkan på det andra. Cecilia Valdés kom till Södertälje som politisk flykting 1976, efter att ha levt några år i exil i bland annat Rumänien. Familjens politiska engagemang och fackliga arbete knutet till Salvador Allendes socialistiska regering försatte Cecilia och hennes make i en oerhört farlig situation, och i och med mordet på president Allende 1973 tvingades familjen på flykt, Cecilia nyförlöst med ett nyfött barn på armen. I Södertälje kom Cecilia Valdés att ta upp kampen emot Pinochets fascistiska regim bland annat genom att skapa Salvador Allende kommitténs ateljé. En dag i veckan, under 12 års tid träffades chilenska kvinnor i alla åldrar för att tillsammans sy arpilleras. Ateljén kom att bli ett nav för kamp och solidaritet, på ett politiskt plan, men även på det känslomässiga planet, då många av kvinnorna bar på fruktansvärda minnen och trauman ifrån tiden efter militärkuppen. I gruppen kunde man prata av sig, eller låta sin arpillera tala för sig själv. Arbetet fortsatte i olika konstellationer i väntan på att Pinochets regim en dag skulle komma att falla. Med åren kom Södertäljegruppens arpilleras att bli ett välkänt fenomen inom delar av den svenska solidaritetsrörelsen och gruppens arbete kom att visas på otaliga platser i Sverige. Även utomlands var intresset stort och man fick möjlighet att visa sina arpilleras i både Italien, Tyskland och USA. Den demokratiska kraft som låg bakom arpillerastillverkningen i Salvador Allende kommitténs ateljé i Södertälje var en del av en världsomspännande rörelse med mål att störta Pinochet och återinföra demokrati i Chile, och alltså ingen isolerad händelse. I början av 1990-talet började situationen i Chile äntligen att förbättras. 1991 visade Södertälje konsthall utställningen Arpilleras – Tygapplikationer

48


sydda av kvinnor i Salvador Allendekommittén, Södertälje, och i samband med detta donerades elva arpilleras till Södertälje kommun. Dessa arpilleras är idag en del av kommunens konstsamling, och det är med stor glädje vi nu har möjlighet att visa dem för publik igen. När diktaturen äntligen fallit kunde Cecilia Valdés under 1993 åka till Museo de la Solidaridad Salvador Allende i Santiago, Chile, för att överlämna de arpilleras som tillverkats av Salvador Allendekommitténs ateljé i Södertälje. Isabel Allende, dotter till Salvador Allende var intendent på museet, och ordnade omgående en utställning där de Södertäljetillverkade bilderna kom att visas och invigas i närvaro av bland annat Hortensia Bussi, Allendes änka. Arpilleras må vara mjuka och söta, vid första anblick, men om något vittnar Södertäljegruppens arbete om den politiska sprängkraften som döljer sig i det ofta bortglömda kvinnliga konstskapandet.

Bild: Cecilia Valdés. Foto: Arne Adler. 20 februari 1989.

49


INTRODUCTION ARPILLERAS - PODER SUAVE/SOFT POWER Sarah Guarino Florén, curator, Södertälje Konsthall

ARPILLERAS - poder SUAVE / SOFT power, Cecilia Valdés and The Salvador Allende Committee Workshop in Södertälje presents the Chilean artist and activist Cecilia Valdés' (born 1941 in Viña del Mar, Chile) work with so-called "arpilleras", textile artworks created by Chilean women in a seemingly naïve style, which is, however, heavily loaded with both social and political content. Valdés, who was forced into exile from her homeland for political reasons, came to Sweden in 1976. In her new hometown of Södertälje, the fight against Pinochet's dictatorship continued through the formation of the women's group "The Salvador Allende Committee Workshop". By sewing and showing their arpilleras, the group spread information about the situation in Chile, as well as functioning as a support group for the women in exile. The exhibition shows arpilleras created by "The Salvador Allende Committee Workshop" and follows the group's work until the early 1990s when the situation in Chile began to ease and Cecilia Valdés was given the opportunity to donate part of the studio's work to the newly opened Salvador Allende Museum in Santiago.   BEHIND THE SOFT FACADE   The dictatorship's language is violence and oppression, weapons and steel. Hard and uncompromising. The language of democracy is based on consensus and dialogue, on voluntary cooperation and compromise. Arpilleras are soft in form and material, but all the more powerful in expression and in their ability to mediate knowledge and strong political messages. And as we all know, knowledge is power, soft power, poder suave. The soft and flexible usually wins over the hard and static. 50


With the coup d'Êtat in Chile in 1973, when the elected president Salvador Allende was assassinated in a US-backed coup, with the military and General Augusto Pinochet at the front line, a burgeoning socialist democracy was brutally wrecked. Trade unions and political parties were banned. A successful socialist project became too much for the communist-fearing United States and they chose to ally themselves with the most undemocratic forces.  People were imprisoned and killed, and 17 dark years followed the fateful events at the presidential palace of La Moneda on September 11, 1973. Disappearances and torture characterized everyday life for those who somehow had even the slightest connection to the former Allende regime, even if it was only about loose sympathies. The Allende regime's previous attempts to address inequality and poverty were abruptly aborted and Chile fell into a swirl of high unemployment and markedly increasing social gaps. Thousands of people "disappeared" after first being held captive in secret custody. These disappearances came to characterize the lives of the thousands of spouses, parents and children who never came to know what had happened to their loved ones and hit women from poor homes particularly hard, where the missing spouse had previously been the sole provider of the family.  ARPILLERAS Latin America has a strong tradition of textile work as a mediator of history and storytelling. A tradition that goes back to the Inca people but lived on in modern times through, for example, the Mapuche people's woven belts, whose motives bear a cultural significance that goes beyond the practical function of the belt. In Chile, the musician and

51


artist Violeta Parras (1917-1967) "arpilleras" was well known to a wider public. The word “arpillera” comes from the Chilean word for sackcloth, the inexpensive material that came to be used as a canvas in the arpillera production. With the coup in Chile, the old arpillera tradition got a new unexpected significance attached to the fight against Pinochet and his dictatorship. The joint fight against Pinochet resulted in a myriad of groups and associations that in different ways opposed the dictatorship with their resistance, as well as being a channel for anger and frustration. It became increasingly important to spread information and knowledge about what was happening in Chile, both domestically and internationally. Exposed to hard and deadly control, however, involvement in the resistance movement was very risky. During this time there was a strong wind of liberation theology within Catholic circles, which through its combination of Christianity and communism / socialism wanted to liberate both Latin American and the individual soul from market slavery. Thanks to its already widespread network, this movement came in handy to coordinate and disseminate the energy and struggle that took its form through the Arpillera movement. Padre Pedro, a Catholic priest working in Valparaiso, came to play an important role for The Salvador Allende Committee Workshop work in Södertälje. Working on site in Chile, he could act as a secret link between Sweden and Chile, an extremely risky job. Arpilleras was manufactured by women in Chile, smuggled out of the country for sale abroad, and the money raised by the sale could then be brought back into Chile again and benefit the resistance movement. In Södertälje's case, this was arranged by Padre Pedro and Cecilia Valdés.  

52


CECILIA VALDÉS AND THE SALVADOR ALLENDE COMMITTEE WORKSHOP Few human creations have the power art has to show how violent political events and private destinies may affect one another. Cecilia Valdés came to Södertälje as a political refugee in 1976, after living a few years in Romania. The family's political commitment and union work linked to Salvador Allende's socialist government put Cecilia and her husband in an extremely dangerous situation, and with the assassination of President Allende in 1973, the family was forced to flee, Cecilia with a newborn child on her arm.   In Södertälje, Cecilia Valdés took up with the fight against Pinochet's fascist regime, by creating The Salvador Allende Committee Workshop. Once a week, for 12 years, Chilean women of all ages met to sew together. The studio became a hub for struggle and solidarity, on a political level, but also on the emotional level, as many of the women carried terrible memories and trauma from the time after the coup. In the group you could talk or let your arpillera speak for itself. The workshop carried on in various constellations, waiting for Pinochet's regime to fall one day. Over the years, the Södertälje group's arpilleras came to be a well-known phenomenon within the Swedish solidarity movement, and the group's work appeared in countless places in Sweden. There was also great interest abroad and the group got the opportunity to show their arpilleras in both Italy, Germany and the US. The democratic power behind the arpillera production in The Salvador Allende Committee Workshop in Södertälje was part of a worldwide movement aimed at overthrowing Pinochet and reintroducing democracy in Chile, and thus no isolated event.

53


In the early 1990s, the situation in Chile finally began to improve. In 1991, Södertälje Konsthall showed the exhibition Arpilleras - Fabric Applications Sewn by Women in The Salvador Allende Committee, Södertälje, and in connection with this, 11 arpilleras were donated to the municipality of Södertälje. These arpilleras are now part of the municipality's art collection, and it is with great pleasure that we now have the opportunity to show them to the public again in our current exhibition.   When the dictatorship finally fell, Cecilia Valdés was able to go to the Museo de la Solidaridad Salvador Allende in Santiago, Chile in 1993, to hand over the arpilleras produced by the workshop in Södertälje. Isabel Allende, daughter of Salvador Allende was the curator of the museum, and immediately arranged an exhibition where the Södertälje-manufactured arpilleras were displayed. The exhibition opened in the presence of, among others, Hortensia Bussi, Allende's widow.   At first glance arpilleras may be soft and sweet, but if anything, the Södertalje group's work testifies to the political and highly explosive power that hides in the often-forgotten female artwork.

54

Bild: Skapande av arpilleras, Maria Nunez, Lillian Rivera och Juana Vera. 2 april 1982, Södertälje.


55


Södertälje Konsthall Adress:

Storgatan 15, Södertälje Ingång via Lunagallerian

Hemsida: www.sodertaljekonsthall.se Facebook: sodertaljekonsthall Instagram: sodertaljekonsthall

Profile for Södertälje konsthall

Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020  

Södertälje konsthall visade utställningen Det internationella motståndsmuseet ”Salvador Allende”,1978. 
Hur tar sig konstnärer an frågan om...

Internationella motståndsmuseet 1978 - 2020  

Södertälje konsthall visade utställningen Det internationella motståndsmuseet ”Salvador Allende”,1978. 
Hur tar sig konstnärer an frågan om...

Advertisement